lördag 2 augusti 2008

Uppvaknanden.

Fram tills jag var tjugofem år så var jag ohyggligt morgontrött. Jag kunde sova hur länge som helst. Det hände t o m att jag inte gick upp ur sängen på en hel helg. Jag kunde gå och lägga mig på fredag och vakna på söndagen. Värst tror jag det var när jag var tonåring.
Idag är det tvärtom.
Jag älskar morgonen och hoppar alltid ur sängen. Jag har blivit extremt morgonpigg. Dessvärre sjukligt kvällstrött vilket känns lite tråkigt när det är helg.
Men det är som sagt skönt att vakna, skönt att vara pigg och skönt att inte någon ålderstelhet/likstelhet har uppenbarat sig ännu trots mina dryga fyrtio år.
För det mesta så måste jag erkänna att det fortfarande känns som första dagen på sommarlovet oavsett veckodag.
Lördagsmorgnar är alltid bäst. Finns det något härligare än att gå upp vid sextiden, vänta på att morgonståndet ska släppa så att man kan pissa, knäppa på datorn, koka kaffe och sätta sig och skriva eller surfa? Efter en stund går man ut på balkongen, tar sig en cigg, tänker lite och så går man och sätter sig igen och skriver vidare.
Det är vid dessa stunder som jag lever.
När jag var ung så var jag tvungen att supa i hundraåttio knutar samtidigt som jag alltid skulle vara på väg någonstans, helst till en annan stad för att känna att jag levde. Så är det inte idag och det känns jävligt skönt.
När jag var ung så tyckte jag att det skulle "rocka" och rocka gjorde det enbart när jag fick ha en flaska i handen och vackla omkring på okända gator i en stad långt bort. Rocka var för mig att vakna utan att veta var jag var någonstans. Rocka var att sitta stenfull klockan halvåtta på morgonen i en hytt och bara ha en timma kvar tills jag skulle gå på mitt skift.
Idag så tycker jag det rockar så det räcker om jag får ligga i sängen i min lilla etta och käka pizza och kolla på film.

Jag är mycket glad över att jag inte lever som den svenska, genomsnittliga mannen. För det mesta så vaknar jag upp ensam i lugn och ro.
Jag skulle bli galen om jag tvingades att vakna upp i sovrummet till en belånad villa tillsammans med en fet kärring, två hysteriska ungar, hund, hamstrar, burfåglar och jävelskap.
Jag ryser i hela mitt innersta när jag tänker på hur det skulle kunna vara.
Klockan sju på morgonen vaknar man av att två feta, överaktiva ungar kastar sig upp i sängen och börjar gasta om att de ska mat, det är inget på TV:n, de har inget att göra och hunden håller på att spy upp all målarfärg som han har lapat i sig ute i garaget.
Man vänder sig om, försöker att förtränga verkligheten och möts av en fet kärring som ser ut som tre kulor potatismos i ansiktet.
Det känns inte bra.
Just då så känns inte det där med att åldras tillsammans så romantiskt längre. Man undrar varför kärringen tjuvstartade och man undrar även vem det är som egentligen är far till ungarna? Inte fan kan de ha ärvt galenskapen och intresset för enfaldiga tecknade barnprogram efter mig?
Det måste vara någon av alla dessa jävla hantverkare som har kommit och gått som barn i huset och lämnat den ena räkningen efter den andra efter sig. Det kunde man ju ge sig fan på att någon av dem tvunget skulle börja vifta med kuken framför kärringen.
Kanske allihopa?
Man sluter ögonen igen och tänker att allt måste vara en ond dröm.
Detta händer inte mig! Jag behöver inte ta den här skiten! Jag har ju för fan inte gjort något ont i hela mitt liv!
Nu börjar de två feta ungarna att hoppa upp och ned i sängen igen.
-”Vi vill ha mat! Vi har inget att göra! När ska vi åka till stranden?”
Det är armbågar i ansiktet, fötter i magen och dregel i ansiktet.
-”AAJ! Min mage! Släpp kuken! Far åt helvete ungjävlar! Akta ballarna/tavlorna/sängbottnen!”
Nu vaknar den griniga kärringen och talar om för mig att det är lördag och nu får jag förbanne mig se till att klippa gräsmattan, rensa stuprören och för helvete, se till att den förbannade torktumlaren börjar att fungera någon gång!
-”Jag är trött på att vara din jävla betjänt! Hör du det?”
Som sagt, lördagsmorgon för en alldeles vanlig, medelålders familjeförsörjare i ett alldeles vanligt svenskt villaområde.

Men så är det inte för mig och det kommer heller aldrig att bli. Min tacksamhet känner inga gränser. Jag är fri. Jag gör vad jag vill och ja, jag vill vakna ensam på morgonen. Jag, enbart jag, min dator, kaffet och cigarretterna.
Det är så jag vill ha det. Det tog många år innan jag kom underfund med detta men nu så är det som det är och jag kan inte annat än att gratulera mig själv och min stora tur här i livet.

Hasse, en jobbarkompis till mig har också kommit på hur han vill ha det under resten av sitt liv. Han är gift, bor i villa och blev tidigt i livet förbannad med två söner som enligt honom själv är så korkade så att de vid femton års ålder är att betrakta som analfabeter.
-”Om jag så pekar på stavfelen så begriper de inte vad som är fel!”
Nu har Hasse bestämt sig för att skiljas, att skudda stoftet från sina skor. Det får räcka nu. Hasse orkar inte mer. Livet är för kort för att slösas bort på feta kärringar och otacksamma ungar. Hasse vill börja leva livet. Han vill leva sitt liv, han vill att livet ska levas på det sättet han anser att det ska levas.
-”Snyter jag mig i kökshandukarna så blir det ett jävla liv, tar jag mig en runk vid datorn så hotar hon med polisen och super jag till så ringer hon till socialen och ber om hjälp!”
Speciellt detta med drickandet är lite känsligt för Hasse. Själv så hävdar han att han bara dricker två gånger om året, vid jul och midsommarafton. Det stämmer, men å andra sidan så tar det ett par-tre månader innan Hasse slutar att dricka. Mot slutet så får han oftast ledas ut till den väntande taxin med destination till närmaste alkoholpoliklinik.
Men är det så Hasse vill leva så ska han få göra det, om det gör honom lyckligare. Jag vill sitta ensam vid min dator och dricka kaffe, Hasse vill starta ett nytt liv där han äntligen ska få vackla omkring för sig själv med en flaska i näven och snyta sig i sina kökshanddukar. Det är ju egentligen det livet går ut på – inte att snyta sig i kökshanddukar, men att må bra och få göra det man vill här i livet. Vissa har samma drömmar om livet som Hasse, andra vill leva som mig och en massa andra människor vill leva familjeliv.
Det finns inget som är rätt och fel, det finns bara något som känns rätt för mig själv.
Så länge mitt liv känns rätt, så länge jag inte ångrar mina beslut så är allting helt ok. Då har det blivit rätt.

3 kommentarer:

Gutegirl sa...

JA, jag vet! Fötter är skitvidrigt!! PRecis som navlar.

a la Louise sa...

* haha varnar du hela bloggvärlden nu eller? För det finns ju en miljon andra människor som lägger ut bilder på sig själv på sin blogg....*

Henke sa...

"Man vänder sig om, försöker att förtränga verkligheten och möts av en fet kärring som ser ut som tre kulor potatismos i ansiktet.
Det känns inte bra.

HAHAHA, så jävla bra...