tisdag 30 september 2008

Min lediga dag...

Tänkte att jag skulle beskriva en alldeles vanlig, ledig dag i mitt liv. Det är på tiden. Det har jag nog inte gjort förut.

Jobbade helg så då är tisdagarna fria för egna aktiviteter.
Jag har i regel mycket trevligt under mina lediga dagar må ni tro!
Dagen började med uppstigning klockan halvsex. Pigg och utvilad så satte jag mig vid datorn och drack kaffe, käkade macka med stark och god Allerumsost och kollade igenom mina favoritforum på nätet. Sedan skrev jag en stund.
Det flöt på bra.
Tog mig ett par ciggisar ute på balkongen och tittade på dumt folk som tydligen var på väg till sina jobb.
Bilen startade inte för en snubbe. Han blev argare och argare. Till slut gav han upp, klev ur bilen och började ringa på sin mobiltelefon. Tydligen fick han ingen signal, eller också var det ingen som svarade. Nu blev snubben ännu argare och gick i vredesmod tillbaka upp till sin lägenhet.
Jag skrattade gott. Det var inte hans dag.
Efter en stund så kom snubben ut igen, nu hade han med sig en granne eller något som tydligen kunde det här med motorer och bilar som jävlas.
Grannen öppnade motorhuven, böjde sig ned och började rota lite planlöst bland kolvar, fördelardosor och bärande motordelar i gjutjärn.
Orkade inte följa händelseförloppet. Gick in till min dator igen.

När jag hade skrivit färdigt för stunden så blev det lite seriös porrsurfning. Gick till min favoritsida där man enbart hittar vackra porrstjärnor och utvikningsflickor från sjuttio- och åttiotalet. Det hade kommit in en del nytt under de sista dagarna. Många vackra kvinnor.
Jag fick stånd.
Min chef på jobbet ringde.
-”Du glömmer väl inte Banverket idag? Det är ju tisdag!”
Jag talade om att jag var ledig.
-”Öh… Jaha. Ja, ursäkta då. Ha en trevlig dag!”
Ingen utskällning. Skönt. Dagen fortsatte i samma trevliga ton.
Nu började klockan närma sig nio. Dags för att gå och borsta tänderna, raka sig och duscha. Just i den ordningen.
När jag var färdig så gick jag ut på balkongen och tog mig en rök igen. Bilen startade fortfarande inte. Klockan var tio.
-”Helvetes jävlar! Min chef kommer att bli galen!”
Hörde jag honom skrika för sig själv. Grannen hade gett upp och gått in till sig igen. Det borde nog snubben med den krånglande bilen också göra. Han satt bakom ratten och försökte med en dåres envishet få bilen att starta. Han var illröd i ansiktet.
-”Jag är snart femtio år och har inte ens råd med en ny bil som fungerar!”
Skrek han.
Jag skrattade så tårarna började rinna däruppe på min balkong. Bättre underhållning kunde jag inte få.
Jag satte mig vid datorn och började skriva igen. Flytet fanns kvar. Det gick bra. Jag bestämde mig för att inte försöka att skriva kortfattat. Det här skulle bli en lång text. En text som jag kanske skulle lägga ut på min blogg så småningom. Den handlade om att äntligen våga säga ifrån, att stå upp mot alla skitstövlar som alltid försöker att trycka ned folk så fort de får tillfälle.
Jag hade kul när jag skrev.

Klockan ett kände jag att det var dags för lunch. När jag är ledig så lyxar jag alltid till det, jag unnar mig lite. Jag stoppade in min favoritpizza i micron, en Grandiosa, Big One Classic.Under tiden som den gottade till sig så gick jag ut på balkongen och rökte. Nu var det full cirkus.
Snubbens bil startade fortfarande inte och lilla frun hade kommit ut.
-”Men snälla Kjell, lugna ned dig! Det är väl inte hela världen!”
Kjell stod och sparkade på ena bildäcket. Kjell var stenförbannad.
-”Det här kommer att kosta stora pengar! Var i helvete ska jag få dem ifrån? Femtio år är jag snart också!”
Tydligen skulle det bli dyra reparationer. Avdrag på lönen skulle det bli för Kjell också.
Jag blev tvungen att gå in, jag vrålade av skratt.
Sedan var det dags att avnjuta pizzan. Mycket läcker. Deliciös skulle jag vilja säga.
När jag tittade ut igen så såg jag att en bärgningsbil hade kommit för att hämta Kjells bil.
-”Tusen spänn! Ska jag betala tusen spänn för att få biljäveln körd till bilverkstan där de kommer att råna mig på ännu mer pengar? Far och flyg åt helvete!”
Det blev roligare och roligare. Kjells fru stod intill och försökte lugna ned honom. Det såg ut som Kjell tänkte rycka ut killen ur bärgningsbilen och slå ned honom. Ja, jag är helt övertygad om att det var vad Kjell hade gjort om inte frun hade varit med.
-”Jag är snart femtio år för helvete! Jag ska inte behöva ta sådan här skit!”
Skrek han till bärgningskillen som såg ut att inte riktigt veta vad han skulle göra.
-”Ta biljäveln och kör den till tippen eller va fan som helst. Jag skiter i det! Jag skiter i alltihop!”
Sade Kjell och gick upp till sin lägenhet. Han var alldeles röd i nacken.
Jag skrattade fortfarande när jag satte mig vid datorn igen.

Efter en stund satte jag mig vid TV:n istället och började titta på ”Life on mars”. En TV-serie i åtta delar som jag köpte igår. Den var riktigt bra. Jag gillade den. Kollade igenom första avsnittet och hann precis börja på andra avsnittet när jag hörde röster ute på gatan igen.
-”Men Kjell, vart ska du gå? Middagen är ju snart färdig!”
Det var Kjells fru som stod på balkongen och ropade efter sin man ute på gatan.
-”Skit i det du! Jag är för fan snart femtio år! Jag behöver inte tala om vart jag ska gå. Femtio år för helvete!”
Sedan gick Kjell iväg i riktning mot centrum.
Jag gick in igen och fortsatte med att kolla på min nyinköpta DVD-box. Det blev en trevlig eftermiddag. Jag kollade på tre delar, käkade lite päronglass och gick lade mig. Sov i en timma. Härligt!
Vid femtiden hörde jag att det var väsen ute på gatan igen. Det var Kjell som hade glömt nycklarna.
-”Släpp in mig!”
Vrålade han.
Frun kom ut på balkongen.
-”Kjell, du är ju full! Nej, du kommer inte in! Du får sova någon annanstans ikväll!”
Kjell blev så förbannad så han satte sig pladask på trottoaren.
-”Kärringjävel! Här kan jag inte sitta! Jag fyller ju för fan femtio år vilken dag som helst!”
Nej, Kjell blev inte insläppt.
Till slut reste sig Kjell upp och gick iväg mot stan igen. Jag hörde hur han muttrade.
-”Femtio år och jag blir inte ens insläppt i mitt eget hem!”
Jag flabbade till och gick in igen.

Just nu så sitter jag här vid datorn och skriver online, just detta faktiskt. Men resten av kvällen tänker jag ägna mig åt ännu mer TV-tittande, kanske skriver jag lite och sedan blir det kvällsmat framför TV:n. Tror jag ska käka stekt falukorv med makaroner. Något av det godaste jag vet. Nästan lika gott som pizza.
Ja, så här ser en alldeles vanlig dag ur för mig när jag är ledig - Kvalitetstid vid datorn, kaffe och ciggarretter, god mat, underhållning ute på gatan, päronglass och en bra TV-serie att kolla på.
Och så säger folk att jag ska skaffa mig ett liv!
Kan man egentligen ha det bättre?
Vad skulle kunna få mig att ändra på detta?

söndag 28 september 2008

Gutegirl - Presentation av kvinnlig bloggare.

Jag har tidigare gjort lite smygreklam för en blogg som en herre vid namn Olof Berg driver. En mycket läsvärd blogg som förtjänar fler läsare.
http://olofberg.blogg.se/index.html
Mitt förslag är att man läser Olofs blogg som en roman, ett kapitel/inlägg i taget innan man lägger sig för kvällen.
Den är intressant och handlar inte om ytliga problem som vikt, utseende och för tidig utlösning.
Nej, här handlar det om mer handfasta och äkta problem sett ur hyreskasernsperspektiv.
Kommer Olof att få ett nytt jobb? När ska hans ekonomi bli bättre och kommer han att få någon roman utgiven?
Ja, det får man reda på om man följer Olofs blogg.
Jag tror att att Olof skulle passa som författare. Mallen stämmer liksom redan, nu är det bara upp till förlagen.

Men nog om Olle nu! Det finns en kvinnlig bloggare vid namn Gutegirl som också driver en alldeles ypperlig blogg.
Gutegirl är en härlig kvinna som inte bara behärskar konsten att vara självironisk, som gärna driver med sig själv. Hon kan även tolka andra människors texter korrekt. Hon ser ironin, hon förstår att uppskatta något som ofta är så överdrivet författat så att det helt enkelt måste vara antingen ironiskt eller ett rent skämt. Hon kan skilja på humor, ironi, rena provokationer och fejkad galenskap.
Sådana kvinnor växer inte på träd, det har jag förstått.
Låt mig nu presentera Gutegirl, hon har ju en ytterst intetsägande presentation själv på sin blogg. Denna text kan ses som ett komplement.

Gutegirl bor i Stockholm och där så borde man som fullt frisk, nytestad och heterosexuell medelålders man tappa intresset direkt. Ni vet ju hur Stockholmare är.
Men, läs och häpna! Gutegirl är ingen anorektisk, silikonfylld, ickerökande korkad brud med blonderat hår och glitterspray i skrevet.
Gutegirl petar inte i någon sallad, väger böngroddarna på brevvåg och tvingar sina ungar att bära cykelhjälm.
Gutegirl är en kvinna som gillar att äta gott och röka.
Gutegirl har inte figur som en trettonårig skolpojke, Gutegirl är en kvinna med former.
Hon är kort och gott så som en kvinna ska vara - En kvinna som man kan både skratta och äta tillsammans med. Gärna framför TV:n.
Sådana kvinnor gillar män. När jag skriver män som menar jag inte metrosexuella kontorsfjantar med vaxad pung och parfymerad röv uppe i Stockholm.
Nej, jag menar män som vill att en kvinna ska se ut som en kvinna och inte ha BMI som en liten mellanstadieskolpojk.

Gutegirls blogg handlar - otroligt nog - inte om mode och ungar. Det är ovanligt när det gäller kvinnliga bloggare.
Gutegirl nämner kanske sina barn då och då men endast i förbigående liksom. De har inte huvudrollen.
"Jaha, nu sket minstingen i nya fina mockasoffan. En färsk och fin kabel inklämd mellan dynorna. Femtontusen spänn åt helvete. Där rök den månadsbudgeten!"
Och så kanske en fin bild på skitkorven.
Nämner hon någon gång kläder så är det bristen på storlekar.
-"Det är ju själva fan! Storlekarna blir ju bara mindre och mindre för varje år! Så här små var inte topparna/tangatrosorna/skinnkjolarna förr!"
På den nivån är det.
Ibland petar hon in snus, spyor i hissar, stora kukar och Gotland.

Nu vet jag att Gutegirl har både man och barn, men om jag inte hade känt till detta, ja då hade jag antagligen rusat fram till henne direkt om jag hade sett henne vid en bar någonstans. Jag hade gått fram, presenterat mig och genast börja hälla i henne spri... Öh, bjuda henne på drinkar menar jag. Enbart för att jag är så snäll och givmild.
Sedan hade jag bjudit med henne hem till min lilla etta och häll... Bjudit henne på ännu mer spri... Drinkar. Enbart för att jag blir ännu snällare när jag kommer hem.
När hon hade blivit sådär charmigt omdömeslös som bara berusade unga kvinnor kan bli, ja då hade jag lagt armen om henne och sagt:
-"Kan vi inte gå och sätta oss vid min jättefina dator och blogga lite tillsammans?"
Och sedan hade vi suttit där hela natten och bloggat, ända tills solen gick upp. Och när vi började känna oss trötta och slitna, ja då skulle det vara dags för ännu mer bloggande.
Vi skulle uppdatera våra bloggar, om och om igen.
Hela tiden. Tills vi inte orkade mer.

Men som sagt. Gutegirl är en gift och ordentlig kvinna med barn och sådana kvinnor undviker jag helst.
Och de undviker mig.
Så Gutegirl lär aldrig få uppleva lyckan i att bli berusad i en bar tillsammans med mig och faktum är; Jag tror hon är väldigt glad och tacksam för det.
Med tanke på alla superlativer som hon öser över sin man så är han antagligen byggd som en romersk gladiator, har övernaturliga krafter - ja han är ju läkare om inte annat - rik som ett troll, bred som en kardanaxel över ryggen, storkukad som en blåval och har en sexdrift som t o m skulle ge Gene Simmons mindervärdeskomplex. Morgonståndet känns som en smäll på käften och sitter som en fläskläpp varje gryning. Inte undra på att Gutegirl sover under föreläsningarna.
Gutegirl föredrar alltså inte outbildade halvanalfabeter med dålig återväxt på skallen, minimalt axelparti och en sexdrift som helst bör sparkas igång med en sjuttiofemma Brännvin Special.

Förresten så har jag redan en flickvän som är mycket vackrare!

Men i alla fall, här är Gutegirls blogg:
http://gutegirl.blogspot.com/

lördag 27 september 2008

Berättelser från Dalsland.

Det finns vissa platser på jorden som man är tvungen att flytta ifrån för att kunna uppskatta. Jag har flyttat från en del städer och samhällen och jag kan säga att med åren så har jag - med ett undantag - börjat sakna dem.
Stockholm däremot, den stan kommer jag aldrig att sakna. Den platsen kommer aldrig att få något romantiskt skimmer över sig. Jag är glad över att jag inte blev långvarig där.
Men det finns andra städer, andra samhällen som jag tidigare avskydde men som jag idag uppskattar att besöka.
Jag hade den stora lyckan att få flera ungdomstider. Flera olika minnen som kan förknippas med olika miljöer. Jag avverkade flera olika städer under min bästa ungdomstid och det är inget jag ångrar idag. Det är lätt för mig att minnas, faktum är att jag nästan minns hela min ungdomstid vecka för vecka. Det tror jag beror på att jag kan relatera olika händelser till den stad jag just då bodde i.
Första gången jag fick hålla om en flicka bodde jag i Uddevalla, första gången jag körde bil (och blev gripen för bilstöld) bodde jag i Dalsland, i Kristinehamn träffade jag en mogen kvinna som lärde mig att det fanns kvinnor som gillade sex lika mycket som oss män och i Lycksele sket jag ned mig utanför hotell Lappland mitt i rykande snöstorm.
Det kändes inte så roligt då, men idag ser jag tillbaka på den tiden med vemod och glädje. Jag saknar den där ungdomliga dårskapen. Jag saknar mina gamla hemkommuner och jag saknar känslan av leda vid ett folktomt torg, en leda som man delade med sin ungdoms bästa vänner på en parkbänk utanför Konsum.
Det var fina tider!

Många av mina texter är självbiografiska och de flesta av dem utspelas under min bättre tid, under ungdomstiden. Eftersom jag knappt har någon integritet så brukar de innehålla pinsamheter, personliga tillkortakommanden och misslyckanden. Sådant tycker jag att det är roligt att skriva om och jag vet att många, speciellt ungdomar, gillar att läsa om det. Men jag har för det mesta undvikit att beskriva staden som jag för tillfället bodde i. Oftast för att det har varit ointressant.
Uddevalla och Kristinehamn är t ex två rätt så slätstrukna städer, tråkiga helt enkelt. Finns inget som sticker ut. Invånarna är som de är mest och städerna, tja... Ni som har besökt dem vet att t ex Uddevalla kan beskrivas på ett vis: Höghus, grå betong och ständig blåst. Kristinehamn, ja va fan, få vet ens var stan ligger.
Ligger den kvar förresten? När jag stack därifrån hade de två största arbetsgivarna, SAAB och Stora Mentalsjukhuset packat resväskan och stod på perrongen och väntade på Stockholmståget tillsammans med mig.

Men Dalsland däremot, och Mellerud i synnerhet, är speciellt. Denna landsända har en speciell plats i hjärtat på mig.
I Mellerud har tiden stått stilla. Där ska allting vara som det alltid har varit för så var det förr minsann! I Mellerud så ska man leva på ett visst sätt och vara på ett visst vis, annars blir man omedelbart utanför. Man får inte vara med i gemenskapen. Man blir stämplad som knäpp, en byfåne.
Man ska jobba inom industrin, bo i villa, köra Volvo, gå i kyrkan och vara gift. Hårt, tråkigt arbete, gamla hederliga familjevärderingar och jordskredsfylla till helgen, det är vad som gäller.
Det där är inget för mig.
Men jag tycker ändå att det är skönt att det i denna globalismens och kvartalskapitalismens tidevarv finns platser där det gamla Sverige lever kvar.
I Mellerud rakar inte männen kuken, de jobbar inte på kontor och klär sig garanterat inte i fjäderboa lagom till Pridefestivalen.
Sådant där är för fjantarna i Stockholm, en stad som för övrigt de flesta Mellerudsbor aldrig har besökt. Inte för att de inte kan, de vill helt enkelt inte. Stockholm är ett avlägset land, ett dårhus till bredden fyllt av manlig dagispersonal, cykelhjälmsanvändare, fjollor och ickerökare.
I Mellerud har utbildning ingen som helst status. Faktum är att en analfabet med ett riktigt jobb på fabriken eller bruket får mer respekt än en advokat eller ingenjör med lång universitetsutbildning bakom sig.
Man kan kort och gott säga att i Mellerud jobbar man inte på kontor, man suger inte kuk och man aktar sig noga för att flytta på sig, även om ingen trivs. Alla klagar, gnäller och pratar skit om sina grannar.

För flera år sedan ville jag skriva om Mellerud, men det var svårt. Vad skulle jag skriva? Det kändes inte riktigt bekvämt att placera mig själv i denna miljö. Det skulle inte bli något underhållande. Inget intressant alls.
Jag bestämde mig för att hitta på en karaktär. En snål, grinig och oerhört inskränkt och rasistisk bonnjävel skulle vara kul att skriva om. En sådan skulle vara mycket lätt att placera på åkrarna söder om Mellerud.
Jag döpte honom till Axel Olsson (lät lagom gubb-bonnigt) och sedan körde jag igång. Jag skrev kanske sju-åtta noveller om honom.
Det var rena skiten. Det blev inte bra. För det första så tyckte jag att det blev alldeles för överdrivet, alldeles för barnsligt helt enkelt. För det andra så kände jag att det blev för lokalt. Eftersom jag petade in personer och miljöer i berättelserna som endast infödda Mellerudsbor skulle kunna känna igen så trodde jag inte att det skulle uppskattas av läsare i övriga Sverige.
Döm om min förvåning när jag upptäckte att de där fåniga novellerna spred sig som en löpeld på nätet. Jag fick massor av mail från totalt okända människor som ville läsa mer. En kille bad t o m om tillstånd att få starta en hemsida om Axel (!)
Det var smickrande och hade t o m varit kul om jag själv hade känt någon som helst glädje över de där fåniga novellerna.
Jag skämdes istället över dem. De var så oerhört klumpiga, ja rent utav dåligt skrivna.
Men jag har inte gett upp. Jag vill fortfarande skriva noveller, eller kanske t o m en roman som utspelar sig i Dalslandsmiljö. Dalsland är ett trevligt landskap, en del av Sverige som folk knappt känner till. Ett landskap som få besöker och som ännu färre kan placera ut på kartan. Försök själva så får ni se!
Så i väntan på att jag hittar på och placerar några karaktärer någonstans i Dalsland så lägger jag ut den sista novellen om Axel Olsson här på min blogg.
Den skrev jag förresten efter enträget tjat från några polare på ett forum som jag är medlem på.
***
_
När jag var barn under sjuttiotalet så fanns det något som kallades för "Tupperwareparty". Det var någon kärring i sextioårsåldern som tjänade lite extra på att bjuda hem kvinnor och sälja div plastprylar. Det var grällt gula tillbringare i plast, limegröna skålar, kaffeburkar, matlådor i styrenplast och all möjlig skit som jag uppfattade som fullkomligt ointressanta och meningslösa men som av någon outgrundlig anledning ansågs både prisvärda och användbara av alla morsor och mormödrar vid denna tid.
När morsan placerade mig i baksätet på vår gamla folkabubbla och styrde kosan mot landet så visste jag att det var sommar. Det var ett lika säkert sommartecken för mig som utflykter till stranden. Sedan satt jag och i någon trädgård och väntade på att morsan skulle bli klar. Alltid med någon serietidning, kexchoklad och en fruktsoda som tidsfördriv.
Ett tag trodde jag att alla på landet var gamla feta kärringar som försörjde sig på att sälja plastprylar. Denna företeelse är väl nästintill utdöd idag.
Det är nya tider nu.
Nu för tiden så är det dildopartyn som gäller och de små sönerna och döttrarna får snällt sitta någonstans med uppkopplade mobiltelefoner och vänta under tiden som deras mor är inne i någon lägenhet och provkör den senaste rövdildon eller löskuken - med steglös hastighet, turboaggregat och överhettningsskydd. Det säger lite om tiden som dagens barn växer upp i. Jag säger inte att det var bättre förr, men i...
_
Dalsland, där lever detta fenomen som benämns som tupperwarepartyn kvar! När solen står högt och karlarna är ute på åkrarna och plöjer, skördar, hässjar och tröskar så springer varenda bonnkärring på tupperwarepartyn och dricker kaffe, doppar finska pinnar (alltid hembakade) och köper på sig en massa plastattiraljer som sedan hamnar oanvända längst in i något skåp. Deras män vägrar att använda citrongula matlådor eller dricka blandsaften från tillbringare i plast. Plast är cancerframkallande, det vet ju varenda jävel. I alla fall i Dalsland.
Majvor, Axel Olssons fru, är inget undantag. Hon älskar att gå på tupperwarepartyn. I och för sig så är väl själva varorna inte så intressanta men det ger henne en chans att komma ut lite bland folk och slippa sin griniga karl i några timmar.
_
Någon mil från Axel Olssons gård bor tant Signe, i folkmun kallad "Tupperwarekärringen". En parant dam som närmar sig sjuttio och som har sålt tupperware så länge någon kan minnas.Axel Olsson hatar henne och ber man honom att beskriva kärringen så säger han bara:
-"Borde rövknullas!"
Sedan är det inte mer med det.Naturligtvis ska man inte ta detta bokstavligt. Det sista Axel vill är att ha något som helst sexuellt umgänge med en svårt överviktig kärring i sjuttioårsåldern som är ökänd för sin svettlukt och för sin stora population av bananflugor i köket.Detta är bara axels sätt att beskriva människor av motsatt kön som han tycker illa om. Axel tycker i och för sig illa om de flesta människor och i hans värld så borde de flesta "rövknullas" men för det mesta så upplever han att det är han själv som rövknullas av varenda jävel, från idiotiska grannar till diverse myndigheter.
Alla är emot honom och den sista stjärnsmällen fick han förra veckan. Den här gången var det skattemyndigheten som drog ned snickarbyxorna och rammade hans arsle med full kraft. Via ryktesvägen så hade han hört att varenda jävel hade fått tillbaka på skatten men han själv, han hade minsann blivit sköntaxerad i vanlig ordning (det blir man om man konsekvent vägrar att lämna in sin deklaration) och det var ytterligare ett bevis på att alla konspirerade mot honom. När han såg summan som de krävde att han skulle betala in så kändes det som om han hade fått en knytnäve uppkörd röven. Han skulle inte kunna skita som folk på flera veckor.
Det var inte rättvist!
Hans närmaste grannar, bröderna Eliasson, hade fått tillbaka över tiotusen på skatten. "Skjut inte budbäraren" säger man men just då så greps Axel av en våldsam lust att strypa brevbäraren som hade kommit med ett inbetalningskort till Axel men med ett utbetalningskort till de förbannade bröderna Eliasson. Han lyckades dock behärska sig och nöjde sig med att kasta jordkokor efter brevbäraren som snabbt cyklade iväg.
Det hade alltid sina risker att leverera post till Axel. När brevbäraren kommer tillbaka till Mellerud efter sin tur så får han sin lilla tid i rampljuset vid torgets lilla korvkiosk. Han har en ny historia att berätta om den tokiga bonden ute vid Flatåker och folk strömmar till och lyssnar uppmärksamt så länge deras mosbrickor varar och lunchrast tillåter.
Sedan så kallar plastfabriken och dörrfabriken på slättens söner igen och brevduvan får cykla iväg till postkontoret och stämpla ut för dagen.
_
Axel Olsson har just varit och lämnat sin fru hos tant Signe, dvs "Tupperwarekärringen", eller "den förbannade tattarkärringen" som Axel föredrar att kalla henne. Han tuffar fram på grusvägen med sin traktor och han är inte på sitt bästa humör. Det är högsommar, hettan ligger tung över Dalslandsslätten. Bromsar och spyflugor svärmar runt Axels högröda, svettiga och griniga ansikte. De där jävla odjuren håller på att driva honom till vansinne och inte blir det bättre av att han har ett släp med gödsel kopplat till traktorn. Lukten lockar till sig miljoner flugor och jävelskap och det dånar som en transformatorstation över huvudet på Axel. Ibland biter de honom i nacken och han vrålar rakt ut över åkrarna i ilska. Axel slår ursinnigt efter de förbannade bromsarna och just då är inte världen bara orättvis, den har även blivit utrustad med huggtänder och gaddar och de är uteslutande riktade mot honom.
Saken blir inte bättre utav att han har blivit degraderad till någon jävla gödseldräng av sin egen dräng!
Sanningen är att hans svarta svärson Ben från Zimbabwe faktiskt gör ett riktigt bra jobb. Han har lyckats rädda gården och sköter så gott som hela den dagliga driften utan Axel som mest är i vägen. Ben tröttnade på att ha en bråkande och svärande gubbjävel runt benen som ställde till med mer besvär än nytta. Axel var inte bara tröttsam med sina ständiga jeremiader och klagosånger om livets alla orättvisor som undantagslöst drabbade honom, Axel var även opålitlig. Bad man honom att sticka iväg bort till ladan för att hämta ett spett så kunde han komma tillbaka två timmar senare, helknall och med en halvdrucken flaska brännvin i näven. Spettet glömde han bort redan vid första klunken.
Det kvittade hur många spritflaskor som Ben letade upp och hällde ut. Axel verkade ha ett outtömligt förråd med brännvinsflaskor gömda överallt och otaliga gånger så körde han full som en kanon både traktor och tröska i både diken och gödselbrunnar vilket ställde till med en massa onödigt och slitsamt jobb för Ben.
Det gick inte att ha Axel med i det dagliga arbetet och därför så lät Ben honom köra omkring med ett gödsellass fram och tillbaka hela dagarna i syfte att skapa en illusion av att Axel jobbar och bidrar med sitt. Förhoppningsvis så trodde Axel att han utförde ett viktigt jobb.
Ska sanningen fram så skiter egentligen Axel i vad han gör, det är rätt så behagligt att tuffa runt på traktorn i solskenet, ibland lite lagomt halvfull, djupt försjunken i dagdrömmar av grovt pornografisk natur eller om raffinerade hämndaktioner mot allt och alla. Men det är den där jävla släpkärran med gödsel som retar honom. Förutom att den drar till sig alla dessa stickande och huggande odjur så känner han sig som en jävla idiot, det gör man om man kör runt med en massa skit dagarna i ända.
-"Plikten framför allt!"
Var det några jävla tonåringar som hade skrikit efter honom förra veckan när han körde förbi busshållplatsen med sin traktor och kärra med gödsel.
_
Axel skär tänder av ilska när han tänker på detta och bestämmer sig för att det får vara nog. Han ska tippa skiten på något olämpligt ställe och han bestämmer sig för att den lilla badplatsen som han snart passerar kan var lämplig för detta ändamål, mycket lämplig! Tänk vad förbannade alla jävla semestrande stadsbor ska bli när de travar dit från sina äckliga små sommarstugor för att ta sig ett morgondopp. Axel börjar skina ikapp med solen. Han vet att han kommer att ligga och smågnägga för sig själv många kvällar innan han somnar när han tänker tillbaka på sitt tilltag.
Det gäller att ta tillvara på alla chanser till lycka som dyker upp i livet!
_
Men säg den glädje som varar.
Axel upptäcker en övergiven cykel vid vägkanten. Han ser att det står någon vid den lilla stranden. Axel stänger av traktorn och rullar tyst på friläge fram till ett buskage, bromsar, hoppar av traktorn och smyger sig närmare för att se vem det är som står där och tvekar vid vattenbrynet.
Det är en kvinna... En spritt naken kvinna! Axel flämtar till av upphetsning. Hon är ung, kanske trettiofem år. Axel är drygt femtio år och för honom så är alla under fyrtio år snorvalpar. Det var åratal sedan Axel såg en naken kvinna i verkligheten och den här kvinnan är verkligen något speciellt. Hon har alla de attribut som Axel uppskattar - enorm byst och en ännu mer tilltagen bakdel. Hon är kurvig utan att vara överviktig, eller som Axel skulle ha uttryckt sig: "Hela jävla hon är pattar och röv och inte är hon nämnvärt fet heller. Bra för avel!"
Hon står där och plaskar lite med fötterna och när hon böjer sig ned och börjar skvätta vatten över sina armar och byst så svimmar nästan Axel av upphetsning och när hon börjar tvåla in sina enorma bröst med långsamma rörelser så börjar hans ben att skaka, han är tvungen att gå ned på knä för att inte ramla ihop.
-"Vänd på dig lite, snälla! Jag vill se allt!"
Väser Axel tyst för sig själv och det är precis vad hon gör! Det är som om hon kände på sig att Axel satt därinne och smög på henne. Hon verkade njuta av det. Hela hennes kön är vänt mot honom och när hon börjar att tvåla in sig så ser det ut som hon smeker sig själv, som om hon njuter av det.
Hon sluter ögonen och för de löddriga fingrarna upp och ned och ibland så försvinner de bland den täta behåringen och upp i skåran. Hon fortsätter med att vispa runt med fingrarna, hämtar mer fukt från tvålen och till slut så är hon alldeles löddrig i skrevet. Hon borde vara ren för länge sedan men fortsätter och fortsätter...
Det blir för mycket för Axel. Han tappar balansen, tippar bakåt och prasslet från buskarna gör att kvinnan stannar upp, tittar sig omkring och ser Axels röda och upphetsande ansikte som skymtar bakom nyponbuskarna.
-"Kom fram du och få dig en ordentlig titt! Inte ska du sitta där på huk och smyga!"
Ropar kvinnan som heter Kristina och som nyss har flyttat tillbaka från Göteborg efter en misslyckad karriär på Stena-Linefärjorna. Hon ville bli åtminstone kryssningsvärd eller något eftersom hon älskar att vara i centrum, ja hon är faktiskt lite av exhibitionist - vilket Axel fick ett litet smakprov på - men år efter år så fick hon bara städa hytter och till slut så tröttnade hon och sade upp sig.
Eller tröttnade förresten... Kristina skötte sitt jobb bra och hade säkert kunnat stiga i graderna om det inte var för det faktum att hon var lite väl förtjust i alkohol och den varan fanns det gott om på färjorna. Alkoholen hade inte heller så bra effekt på Kristinas omdöme, eller tvärtom kanske man ska säga, det beror på hur man ser det.
_
Kristina har alltid gillat att visa upp sig, att visa vad hon har helt enkelt och hon njuter av att fresta karlarna. Men när hon får sprit i sig, då nöjer hon sig inte med detta, då kan hon gå flera steg längre, till många karlas förtjusning men dessvärre till sin egen olycka. En kväll så råkade hon hitta en oöppnad flaska vodka i en hytt som hon höll på att städa. Kristina hällde omedelbart i sig hela flaskan och det tog inte lång tid förrän det rann till ordentligt i trosorna på henne. Nu skulle hon minsann bjuda på en stripshow som de sent skulle glömma! Blotta tanken gjorde henne sjöblöt och hon gick med bestämda steg ut bland passagerarna och äntrade scenen precis när ett dansband hade avslutat sitt nummer.
Det var en tisdagskväll och hela båten var fylld av pensionärer från exotiska ställen som Herrljunga, Tibro, Mariestad och Alingsås. Hon stod uppe på scenen och kastade av sig plagg efter plagg av sin städuniform.
Det är så alkoholen fungerar för en del människor - Allt släpper.
Det gjorde det även för styrmannen som firade sin femtioårsdag med att stå i baren och hälla i sig gratisdrinkar på rederiets bekostnad. Han hade i stort sett stått där ända sedan eftermiddagen och metodiskt svept drink efter drink varvat med en och annan hallonshot samtidigt som han kedjerökte.
När han såg hur Kristina knäppte upp BH:n och lät sina enorma bröst välla fram och gunga till tonerna av "Gamla Nordsjön" med Harry Brandelius så blev det helt enkelt för mycket för honom. Han slet av sig jacka och skjorta, klättrade upp på scenen och kastade sig över Kristina som ett rytande lejon. Kristina blev smickrad över uppmärksamheten och när hon låg där under styrmannen som hade drabbats av akut kåtslag så kändes det bara härligt. Ännu bättre kändes det när hennes genomvåta trosor flög all världens väg.
Styrmannen slet som ett djur med sina egna byxor men hann aldrig fullborda samlaget innan några vakter lyckades koppla polisgreppet på honom. Det var mycket nära att pensionärerna hade fått bevittna en helt annan show än vad de hade förväntat sig.
-"Släpp mig för helvete! Släpp mig! Låt mig bara få av mig byxorna så ska jag knulla henne! Jag lovar! Låt mig bara få av mig mina byxor!"
Vrålade styrmannen under tiden som vakterna släpade iväg honom till en provisorisk fyllecell för tillnyktring.
_
Efter denna lilla händelse fick inte Kristina sparken, hon ombads istället att säga upp sig vilket hon också gjorde. Styrmannen var ju styrman så uppsägning var inte aktuellt. Däremot blev han omplacerad till en annan färja och fick finna sig i en hel del skratt bakom ryggen under resten av sin tid som styrman.
Kristina är även "Tupperwarekärringens" dotter. Hade Axel känt till alkoholens positiva inverkan på Kristinas sexualdrift så hade det inte varit helt omöjligt att han hade bjudit henne på sin medhavda sprit. Men han visste ingenting om vare sig hennes ursprung eller hur nära han hade varit att få sig ett nyp där nere vid vattenbrynet. Därför kastar han sig upp på traktorn, startar och ställer sig på gasen. Han kör med ståkuk hela vägen hem och kärran med gödsel har han fullkomligt glömt bort.
På kvällen ligger Axel och fantiserar om kvinnan han såg där borta vid sjön och han somnar inte förrän sent på natten. Han drömmer om henne. I drömmen så är det natt och han har lyckats få med henne upp på höskullen. Hon är helt naken, hon står på alla fyra, hennes enorma bröst gungar, de nuddar nästan halmen och hennes stora svettblanka röv skiner i månskenet. Axel står på knä alldeles bakom, han har dragit ned sin byxor och ska precis styra in...
Då vaknar Axel.
Helvete också! Klockan är sex på morgonen, det är dags att stiga upp och han har sprutat i sin egen säng! Det har han inte gjort sedan han var tonåring och han skäms fruktansvärt inför sin fru Majvor. Hon tar dock det hela med ro och noterar det knappt. Axel har alltid haft en irriterande ovana att snyta sig i köksgardinerna, nu har han tydligen börjat snyta sig i täcket istället och det är ju en klar förbättring. I alla fall så länge det är hans eget täcke.
_
Axel struntar i att käka frukost, han går direkt ut till sin vedbod och sätter sig och bläddrar i sina gamla Fib-Aktuellt från sjuttiotalet. Ingen av utvikningsflickorna kan mäta sig med badnymfen som han såg igår.
De flesta män har fastbrända minnesbilder i sitt huvud som inte försvinner under hela livet. T o m på sin dödsbädd så kan de dra sig till minnes sena sommarnätter tillsammans med sina bästa vänner någon gång, när de var unga, när de brann. De kan känna lukten från korven de just har grillat, höra knastret från elden och de minns vad de pratade om.
Eller också kan det vara känslan av att hålla första flickvännen i handen, de ser hennes unga ansikte framför sig och det bleknar och slocknar först när de somnar för sista gången. Minnet kan gå så långt tillbaka som till den tidiga barndomen. Gamla män kan fortfarande minnas och känna sin mors armar som lyfter upp dem från sandlådan och tröstar dem efter att de hade fått någon spade i huvudet av någon annan unge.
Dessa minnesbilder är sammankopplade med starka känslor och jag tror att det är dessa minnen som formar männen till att bli till de män de blir. Meningen är att de ska bli trygga och starka män som kan hävda sig när det är dags att ge sig ut i världen.
_
Axel har inga sådana minnen.
Under hans ungdom så fanns det inga vänner att grilla korv med och flickorna såg till att hålla sig på så långt avstånd som möjligt från honom. Axels mor lämnade gården och försvann ur Axels liv mycket tidigt av ren självbevarelsedrift.
Axel kan vara lite jobbig att leva med men det är ingenting mot vad Axels far var. Därför så ska man inte förebrå henne, vem som helst hade flytt fältet. Fadern hade ägnat hela tiden under deras äktenskap åt att marinera sina hjärnceller i mäsk och gammalt överjäst äppelvin. En varm morgon i slutet av Juli så raglade han ut i lagårn, kopplade på plogen på traktorn och under svår alkoholpsykos så körde han ut på åkrarna och plöjde ned över halva sommarskörden av vete och potatis till tonerna av "Hård stad" av Carli Tornehave.
Ryssarna hade seglat över bottenviken och höll på att invadera hela konungariket Sverige. Kommunismen var här och nu gällde den brända jordens taktik!
Det var rena turen att han inte han bränna ned hela gården och sätta halva dalslandsslätten i brand innan några grannar dök upp och kunde övermanna honom. Modern bröt ihop totalt. Detta var droppen. Hon satt i baksätet och grät när taxin körde iväg med henne. Det var det sista Axel och hans bror såg av henne. Nu blev de helt ensamma med sin tokiga far och hårda tider stundade. Axels bror drog hemifrån så fort han blev myndig, stack till Karlstad och började studera och ingen hörde någonsin av honom något mer. Axel blev kvar på gården tack vare någon underlig och vriden ansvarskänsla mot sin fader och sedan så gick bara åren. Därför känns det extra viktigt för Axel att få träffa denna kvinna igen.
Han är femtiotvå år, det har börjat brinna i knutarna. Han har mycket att ta igen. Han måste få veta vem hon är!
_
I Mellerud så har invånarna ungefär samma intressen och livsstil som i alla andra småkommuner runt omkring i Sveriges alla bortglömda landskap. De jobbar på sina nedläggningshotade fabriker och på fritiden så klipper de sina gräsmattor, glor på TV, tvättar bilen och fyller i sina tipskuponger. Men det finns även ett annat stort intresse, det kan beskrivas som en folkrörelse och den delas av alla, det kallas Skitpratet. Alla pratar skit om alla och speciellt om de som av olika anledningar liksom inte följer den allmänt vedertagna och bestämda Normen. De är i och för sig inte lika inskränkta som Axel, enligt honom så är alla som inte brukar sin jord både kommunister och legitimerade kuksugare och bor man inne i Melleruds centrum och jobbar på någon av fabrikerna, ja då är man ohjälpligt förlorad och har antagligen sugit sig harmynt redan innan man har fått sin första stämpel i partiboken.
Men de är ändå tillräckligt inskränkta i Mellerud för att jaga några på flykten, i de flesta fall för gott men några få kommer tillbaka.
I Mellerud så ska karlarna jobba och då undantagslöst med något praktiskt. Svetsa ihop plåtbitar, banka bort plastslagg från plastdunkar och bära plankor är praktiska jobb som har hög status. Jobbar karlarna inom servicebranscen så kan de bli ursäktade om de tömmer sopor eller fraktar timmer och andra tunga prylar fram och tillbaka med en stor och tuff lastbil och allt ska vara manuellt, från växellådor till arbetsuppgifter. Ett jobb ska helt enkelt vara så tungt och besvärligt som möjligt.
Alla andra jobb är för kvinnor, i den mån de vill, kan och får jobba vill säga. Man ser aldrig en manlig snabbköpskassörska i Dalsland och skulle man mot all förmodan hitta någon så är han garanterat inflyttad från stan och bög. Kör han en automatväxlad bil på storgatan efter stängningsdags så är han med största sannolikhet självmordsbenägen.
I Mellerud så gifter man sig och bildar familj tidigt. Männen börjar jobba direkt efter grundskolan och ungefär vid samma ålder så brukar de unga kvinnorna ha lärt sig att baka matbröd, skriva matlistor och göra motjuck i trånga baksäten för att sedan krama ur det mesta från både slaknande kukar och försäkringskassa.
_
Kristina var en utav dessa kvinnor som blev bortjagad och inte nog med det, hon kom tillbaka, hon hade misslyckats. Härligt! Nu kunde äntligen Skitpratet, invånarnas favorittidsfördriv få nytt bränsle. Det hade gått på sparlåga hela sommaren, man hade ältat gammal skåpmat till leda. Det behövdes helt enkelt något nytt.
Någon råkade se Kristina inne på ICA och efter det så har hon varit huvudpersonen i de flesta samtal under sommarkvällarna. Alla undrade vad i helvete hon hade livnärt sig på där nere i Göteborg och eftersom skitprat helt enkelt inte skulle vara något skitprat - eller ens intressant - om man inte saltade det med lite negativa spekulationer och rena lögner så visar invånarna prov på en fantasi som skulle göra vilken författare som helst grön av avund. Förutom i trädgårdarna så samlas det klungor med folk lite överallt, vid torget, utanför korvkiosken.
_
En karl som är anställd på dörrfabriken men som har gått sjukskriven sedan tidig Juraperiod för inbillat diskbråck påstår sig ha sett henne bakom disken vid en porrbutik på Andra Långgatan inne i Göteborg. Att han själv var där i syfte att köpa en kukpump - extra effektiv, för garanterad tillväxt på minst tre cm - undanhåller han dock sin lilla lyssnarskara. En kvinna med ett hakparti som skulle få Frank Anderssom att se vek och feminim ut vid jämföresle och som allmänt kallas för "Annika på Rud" har tidigare varit föremål för spekulationer om svårartad inavel på båda föräldrarnas sida.
Nu ser hon sin chans att äntligen få flytta skitpratet från sig själv till Kristina. Hon drämmer till med att hon har bevis på att det är Kristina som har smittad hennes karl Janne med flatlöss och hon förstår inte förrän det är för sent att detta påstående kommer att slå tillbaka mot henne själv. Annikas intellekt och slutledningsförmåga kan närmast beskrivas som sovande. Hennes gamla skollärare försökte väcka hennes slumrande hjärna genom att banka på dörren med både kulram och ABC-bok men ingen öppnade.
Annikas liv är en evig sovmorgon och någon glömde dra upp väckarklockan. Under hennes uppväxt så försökte hennes äldre bror förgäves att väcka liv i detta slumrande intellekt genom att uppvakta henne sexuellt så fort hon hade växt i sin första BH.
Utan reslutat ska tilläggas.
_
när Axel rullar in på Storgatan i sin gamla Impala 63:a så borde det inte vara svårt för honom att få fram lite information om den undersköna kvinnan som han hade sett borta vid den lilla badplatsen. Han stannar vid torget och tittar sig omkring. Det står folk lite här och där utanför både Konsum och Vivo men Axel har ingen lust att gå fram till någon av dem och inleda ett samtal. Han känner dem inte och vill inte lära känna dem. I Mellerud går man aldrig fram till någon och inleder ett spontant samtal så tillvida att man inte känner personen ifråga mycket väl. Man måste ha en relation till honom eller henne. Allra bäst är det om man är släkt men jobbarkompisar och gamla barndomskamrater kan också gå bra. Axel har inga sådana men på en bänk borta vid fontänen sitter det en man som han har stött på några gånger vid den årliga skördemarknaden i Brålanda. Axel tror sig även minnas att de har delat på en flaska brännvin bakom någon silo någon gång för länge sedan.
_
Mannen har snickarbyxor som Axel och verkar vara jämnårig. Antagligen en bonde som Axel själv, en bonde som sliter i sitt anletes svett och försöker få det att gå ihop.
En ordentlig och arbetsam karl alltså! Honom kan nog Axel gå fram till utan att behöva riskera att hamna i någon tröttsam dispyt. Axels antagande är alldeles riktigt. Mannen som han just nu håller på att gå fram till heter Birger Blom och är - liksom Axel - en av de få småbönderna som finns kvar och som vägrar att ge upp. Till skillnad mot Axel så har dock inte Birger samma dåliga humör eller svarta människosyn, snarare tvärtom!
Arbete gör Birger glad och spriten gör honom ännu gladare, ibland så glad att han vaknar upp i samhällets enda lilla fyllecell vilket han hade gjort i morse.
Han har ännu en positiv egenskap och det är att han kan sila Skitsnacket. Han har suttit där hela förmiddagen på torget och hört alla dumheter och rykten som har florerat runt Kristina och det får honom faktiskt att må dåligt. Riktigt dåligt. Birger Blom är nämligen fader till Tupperwarekärringens oäkta dotter. En väl förborgad hemlighet som skitsnackarkommiten gärna hade satt tänderna i och utvecklat vidare på ett så kreativt sätt som möjligt om de bara hade vetat.
_
Birger blev fader mycket tidigt i sitt liv. Som sjuttonåring så följde han med sin mor till ett av Tupperwarekärringens nystartade partyn. Vid denna tid så var hon knappt fyrtio år och en mycket välbevarad kvinna. När hon öppnade dörren och tog emot dem så höll Birger på att svimma. Hon var klädd i en gammal storblommig och urtvättad klänning som knappt kunde hålla hennes enorma byst på plats och han kunde nästan höra hur det knakade i klänningen när hon gick samtidigt som röven vickade fram och tillbaka under klänningstyget.
Hennes långa hår hade ännu inte blivit grått, det var långt, kolsvart och låg som ett svart sammetstäcke över hela ryggen på henne. Hon var Birgers unga runkfantasier samlade i en och samma blommiga förpackning!
Den unge Birger blev stående med öppen mun och kunde inte röra sig ur fläcken. Det här slog allt som han tidigare hade fantiserat ihop under de sena nätterna i pojkrummet borta på gården. Han bara måste ha henne! Hon skulle helt enkelt bli hans första kvinna, det vara bara så.
Under resten av sommaren så sprang han hemma hos henne varje dag och erbjöd sig att hjälpa henne med alla de sysslor som hör till när man bor ensam i ett hus på landet. Han klippte hennes gräs, rensade rabatter och reparerade hennes staket. Så fort han såg en skymt av henne i något fönster så var det färdigt, han var tvungen att springa bakom uthuset, ta fram kuken och dra några raska tag. Han behövde aldrig hålla på länge. Han var tvungen att springa och ställa sig bakom det där förbannade uthuset fyra-fem gånger om dagen.
_
När det blev vinter så var han där och hjälpte henne med snöskottningen men inte fan fick han lön för mödan. Hon bjöd aldrig in honom och han vågade aldrig ta några initiativ. Han skottade som en galning i vintermörkret med svetten rinnande och en ståkuk som var nära att explodera så fort han såg henne i det upplysta köksfönstret. Det blev en snabb rusch till uthuset i vanlig ordning. Det var en ovanlig kall vinter det året och han stod ofta där med en stor lovikavante av grovt ylle runt kuken och drog som en galning och trots att det kändes stickigt och strävt så behövde han bara frammana Tupperwarekärringens enorma bröst inklämda bakom blommigt klänningstyg framför sig så sprutade han nästan genast, ofta rakt i vanten.
Efter bara några timmars snöskottning så blev högervanten stel som kartong i kylan. Det var ett evigt rännande fram och tillbaka till uthuset och för varje gång blev högervanten stelare och stelare. Han fick skavsår men han var sjutton år och kåtheten flammade som en skogsbrand inom honom. Han såg hennes stora röv inklämd i ett par askrosa spetstrosor framför sig och så lade han av ännu ett skott mot uthusväggen och i vanten.
Men Birger blev aldrig inbjuden. Han förbannade sin blygsel och oföretagsamhet.
Våren därpå upptäcker Birger spriten. Det är Axel som inviger honom i rusets alla fröjder trots att Birgers far har förbjudit honom att umgås med den där dåren.
-"Hela den där jävla släkten är heltokig!"
De står bakom en silo och skickar en helflaska med Renat Brännvin mellan sig som Axel har stulit från sin far. Hade aldrig Axel viftat med den där spritflaskan framför ögonen på Birger och sagt:
-"Drick din jävel och visa att du är en karl!"
så hade denna historia varit slut nu. Den hade inte ens börjat. Men det är de små krusningarna i historiens vattenbryn som driver livet framåt, de byggs upp till jättelika tidvattenvågor, som skapar livsöden, berättelser och ibland t o m nya liv. Vi surfar alla på en jättelik våg av tillfälligheter och händelser och i detta fallet så blev det Axels stulna spritflaska som startade något som vissa kallar för ödet, andra för rena tillfälligheter.
Det är dans borta vid Åsebro Folkets Park och planen är att de ska gå dit så småningom.
-"Vi måste komma i knullform först!"
säger Axel som försöker ge sken utav att han vet vad han talar om. De börjar känna av spriten och Axels sinne förmörkas som vanligt. Han börjar genast sina utläggningar om kommunister och upplyser Birger om att de har varit ute efter hans gård ända sedan ryssarna gick in i Tjeckoslovakien.
-"Det är bara början, fattar du? De är här vilken dag som helst!"
Samtidigt som alkoholen förmörkar Axels sinne så sker det motsatta med Birger. Han lättar nästan från marken, solen går upp och han vill ta hela världen i famn! Det finns särskilt en person som han vill krama extra hårt och hon har blommig klänning, bor ensam i ett hus bara någon mil bort och har en gräsmatta som behöver klippas.
Han kastar sig upp på sin trimmade, guldgula Puch Dakota och drar iväg med en rivstart. Borta är hans blygsel och tafatthet.
Kvar står Axel med en nästan tom brännvinsflaska i handen.
_
Birger kommer fram och bankar på Tupperwarekärringens dörr. Det är sent på kvällen och hon skulle precis klä av sig och gå till sängs.
-"Är det du! Är det inte lite väl sent för gräsklippning?"
Säger hon.
-"Dags att sälja gräsklipparen!"
Säger Birger och kliver in i hallen och går med bestämda steg mot henne. Hon backar ut i köket med Birger framför sig. Han tar tag om hennes armar och försöker lyfta upp henne på köksbordet men hon är för tung. Hon hoppar självmant upp samtidigt som hon med en inbjudande gest sträcker armarna mot honom och särar på benen så att klänningen glider isär och visar ett par tunna trosor som är flera nummer för små. Det är ett under att de inte har spruckit för länge sedan och när hon lyfter lite på stjärten och kränger av sig trosorna så är det mycket nära att Birgers byxor ska spricka. Hon knäpper upp dem och sedan så låter hon honom själv dra ned dem under tiden som hon knäpper upp sin blommiga klänning. Birger lutar sig över henne, fumlar med BH:n och lyckas till slut få upp den. Hennes enorma bröst väller fram och han känner hennes ben runt sig. Hon har honom fastlåst och hon drar honom mot sig, fram till det där varma och mjuka som han har fantiserat om i ett helt år.
Det går fort, mycket fort! Men det spelar ingen roll. Birger är ung och kvinnan som han har mött är krävande och får aldrig nog. Han är arton år, hon är snart fyrtio och har inte haft en man på många år. Han vill lära sig allt och hon har mycket att ta igen. Han kliver på henne flera gånger den natten och när t o m Birger börjar känna sig en smula trött, ja då är det hon som kliver på honom och sådär håller det på.
_
Hela sommaren ränner Birger hos Tupperwarekärringen och gräsklipparen står bortglömd ute i vedboden. Birger är ständigt öm i skrevet, han går som John Wayne, han har fått mörka ringar under ögonen och han har magrat. Sommarjobbet som hans far hade ordnat åt honom borta vid foderlagret har han fått sparken ifrån eftersom han aldrig dök upp. Tupperwarekärringen suger musten ur honom och han älskar det! Han har ramlat ned i en stor gigantisk smörbytta och han tar sig inte upp. Han vill inte komma upp! Han vill ligga där fastlåst mellan hennes kraftiga ben och med ansiktet djupt nedkört mellan hennes stora bröst under resten av sitt liv.
_
En dag i Augusti tar drömmen slut.
_
Birger står utanför hennes dörr men blir inte insläppt, hon säger åt honom att det är slut, att det är lika bra att han går hem.
-"Jag är ändå för gammal för dig!" säger hon. -"Det är ingen idé! Det förstår du väl?"
Birger blir alldeles bestört. Han vet inte vad han ska säga?
Han tittar sig förvirrat omkring och noterar att gräsmattan har försummats, gräset är midjehögt och det är blandat med tistlar, hundkex och smörblommor. Det påminner om en äng.
-"Ska jag klippa gräsmattan åt dig?"
Frågar Birger.
-"Gå nu!"
Säger hon och stänger dörren för Birger för gott.
Tupperwarekärringen skulle bli Birgers första kvinna, men hon blev även hans enda kvinna. Någon gång under sommaren så övergick nämligen hans sexuella aptit på henne till något som kunde likna kärlek. Nu var i och för sig Birger bara arton år och visste väl kanske inte så mycket om kärlek, eller ens vad det innebar att vara kär egentligen. Men han blev på något sätt kvar i den där känslan som han hade den där sommaren för så länge sedan, han fastnade mentalt i samma ålder. Det var något inne i hjärnan på honom som rasade ihop, som föll.
Ett krokben från ingenstans dök upp och fällde en bit av hans förnuft och åren började gå. Det var meningen att han skulle iväg och studera. Han hade redan kommit in på Chalmers i Göteborg (jodå, Birger hade inte bara varit överjordiskt kåt, han hade varit intelligent också) men det blev inget av detta. Han blev kvar. Istället för högre studier så blev det istället hårt arbete på gården och ännu hårdare drickande så fort han fick tillfälle. Till skillnad mot Axel så är Birger trots allt en glad och positiv människa.
-"En jävla idiot!"
Skulle Axel säga.
-"Alla idioter är lyckliga och ju oftare de skrattar, ju dummare är de och ju dummare de är, ju hårdare måste man slå dem!"
Samtidigt som det alltid rådde fullt världskrig på Axel Olssons gård så infann sig kanske inte lyckan men i alla fall harmoni till slut hemma hos Birger. Föräldrarna förstod att det var något som inte var som det skulle hos deras son, någon säkring, eller kanske t o m ett par proppar hade helt enkelt brunnit av i skallen på honom den där olycksaliga sommaren när han varit borta så mycket. De visste inte vad som hade hänt men så länge som Birger fick jobba ute på åkrarna så verkade han lycklig. De fick bara se upp så att han inte drack för mycket.
_
Åren gick, Birger fyllde fyrtio år och föräldrarna flyttade in till ett servicehus strax bortanför Mellerud och han blev helt ensam.
Även om det var något som hade rasat ihop i skallen på honom så klarade han sig bra. Birger var i grunden en positiv natur, snäll, vänlig och arbetssam. Alkoholmissbruket låg i och för sig på samma höga nivå men han hade kontroll. Birger kunde fortfarande sköta sin gård tillfredsställande. Den blomstrade kanske inte men förföll inte i samma rasande takt som Axels gård.
Axels far levde fortfarande, det söps därborta på Flatåker. Värre än någonsin. Så fort det kom in lite pengar så förvandlades gården till rena rama katastrofområdet.
Under sommarkvällarna så satt Birger ibland på sin altan och drack grogg och låg vinden rätt så kunde den ibland föra med sig vilda vrål, hot och förbannelser bortifrån Axels gård. Ibland kunde Axel dåna förbi Birgers hus i hundratjugo knutar med sin gamla jänkare men han stannade aldrig och slängde några ord. Båda var omogna och märkta av livet på sitt sätt, Birger av olycklig kärlek och Axel, ja han hade alltid haft fullt upp med att försvara sig mot sin far, eller mot kommunen, eller varför inte hela världen?
Anfall är bästa försvar och ägnade han sig inte åt att föra krig mot någon eller alla så var han tvungen att underhålla alla märkliga vanföreställningar som undantagslöst handlade om konspirationer mot honom. Det var kommunister, bögar, statliga myndigheter och fackföreningspampar i en enda röra. Allt detta kryddade han med vansinnesfärder med bilen, idiotiska affärsideér, rasism, sjuklig snålhet och ett fullständigt ointresse inför andra människors behov.
Det var en fin liten kalops av dårskap som puttrade uppe i Axels huvud och visade den tecken på att svalna så hällde han snabbt mera brännvin på elden. Därför så var det nog bara bra att han aldrig stannade och gjorde Birger sällskap på altanen.
_
Samma sommar så får Birger en dag syn på en ung kvinna som står vid vägen utanför hans hus. Hon försöker att få lift. Birger blir nyfiken och går lite närmare. Det är en exakt kopia av hans ungdomskärlek fast yngre!
Först så förstår han ingenting, håller han på att bli tokig på allvar? Sedan så förstår han! Han förstår varför han aldrig mer blev insläppt hos sitt livs stora kärlek. Den unga kvinnan som står därborta och försöker få lift är hans dotter! Han går aldrig fram till henne men han ser när hon hoppar in i en bil och försvinner mot Göteborg och det är först över tio år senare som han ser Kristina igen och då har han tagit reda på allt om henne. Hon blev helt enkelt hans största intresse.
_
Därför är Birger exakt rätt person för Axel att gå fram till och fråga ut om den undersköna badnymfen som han hade smugit på borta vid sjön.
-"Tjenare Axel! Det var ett tag sedan!"
Säger Birger.
-"Jaså? Ja... Det kanske stämmer."
De sitter en stund och pratar med varandra, eller rättare sagt: Det är mest Birger som pratar, Axel sitter mest tyst och ser besvärad ut. Han är inte van vid att sitta och småprata, han vet helt enkelt inte hur man gör. Hot, gnäll och långa utläggningar om livets orättvisor är mer hans stil. Axel är helt oförmögen att föra en normal dialog, istället så blir det alltid en monolog och hans jeremiader har alltid omöjligjort alla försök till kontakt med andra människor.Till slut avbryter Axel, han orkar inte lyssna på Birgers jävla lallande om fördelarna med att odla vete framför havre eller va fan det nu var som han svamlade om.
-"Jag var på väg hem från den där jävla tattarkärringen igår och då så såg jag..."
-"Vilken tattarkärring?"
Undrar Birger.
-"Tupperwarekärringen alltså. Ja, hur som helst så..."
-"Vad gjorde du där?"
Birger blev nyfiken.
-"Jag körde dit min jävla kärring! Vad trodde du, att vi byggde pepparkakshus tillsammans? Lyssna nu för fan!"
-"Bor hon ensam?"
Fortsätter Birger.
-"Det är väl klart som fan att hon bor ensam! Vem i helvete vill vistas under samma tak som den där jävla gamla tattarkärringen? Kan jag få fortsätta nu?"
Det får Axel.
-"Hur som helst, när jag var på väg hem med min traktor så..."
-"Körde du gödsel?"
Frågar Birger.
Axel börjar koka inombords. Det där jävla gödsellasset förföljer honom! Nu vet han i alla fall vart han ska tippa skiten - utanför den där jävla Birgers altan! Det ska bli kul.
-"Det hör inte hit. Lyssna nu noga för fan! När jag kom där körandes så blev jag vittne till hur en ung kvinna stod vid badplatsen och tvättade sig, helt naken! Hon stod där och bjöd ut sig, har du någonsin hört något så omoraliskt? Här, i Dalsland! Hur långt ska förfallet behöva gå egentligen?"
Birger förstår genast att det är Kristina, hans dotter och han måste skynda till hennes försvar. Birger är inte dummare än att han förstår Axels nyväckta intresse för henne. Det är bättre att han får höra sanningen från honom istället för att han ska börja nosa upp alla lögner och lösa rykten från kommunens alla invånare.
-"Lyssna nu noga Axel, vad du än får höra från alla andra så är det skitsnack från början till slut. Kvinnan som du såg därute heter Kristina och är, hrm... Tupperwarekärringens dotter."
-"Det var som fan! Bor hon alltså där ute tillsammans med sin jävla tupperwaremorsa?"
Axel har fått reda på vad hon heter och vart hon bor!
-"Ja, hon jobbade tidigare nere i Göteborg men fick sluta och flytta hem igen. Det enda negativa man kan säga om henne är att hon kan bli en smula opasslig, för att inte säga kärleksfull av alkohol. Men något mer än så är det inte. Det är en snäll och skötsam flicka för övrigt."
Axel lyser upp. Det låter för bra för att vara sant. Fruntimmer som blir kåta av brännvin brukar även tappa omdömet, det vet han av egen erfarenhet. Annars hade han själv aldrig blivit far till en dotter och en idiot till son.
-"Så om någon av en ren händelse råkar bjuda henne på sprit så lägger hon alltså upp sig direkt?"
Birger svarar inte vilket bara bekräftar Axels slutsats.
-"Det var som fan... "
Säger Axel hänfört.
- "Jag menar, det var det jävligaste jag har hört! Ingen moral alls! Så går det när man lämnar Dalsland!"
Axel reser sig upp och talar om att han måste åka hem. Han har inte tid med att sitta här och prata skit.
-"Jag har en gård att sköta! Somliga måste jobba för brödfödan!"
_
När det blir kväll så är Axel och Birger ensamma på var sitt håll, två medelålders män som har tonåringarnas alla drömmar kvar. Birger står står på sin altan, nyduschad och uppklädd i sin gamla konfirmationskostym som inte längre når runt magen. Byxorna skär in i midjan och slipsen måste han numer knyta mycket löst. Men det gör inget, han har bestämt sig! Axel har talat om för honom att Tupperwarekärringen fortfarande bor ensam, hon har ingen karl. Han ska ta sin gamla Puch Dakota och bege sig dit igen. Han kommer att knacka på hennes dörr lika sent som den där kvällen för så länge sedan när han blev insläppt i hennes hus för första gången. Kanske blir han insläppt denna gången också och vem vet, kanske har hon t o m på sig sin blommiga klänning...
_
Axel sitter i sin vedbod och skriver något som med lite god fantasi skulle kunna liknas vid ett kärleksbrev. Axel har bara erfarenhet av att skriva ilskna insändare och en massa överklaganden till myndigheter, detta är något nytt för honom och därför blir det en smula korthugget och klumpigt och är inte ens i närheten av något som skulle kunna liknas vid finstämd poesi. Sådant är förresten för bögar enlig Axel så va fan...
"Hej! Jag heter Axel Olsson och jag gillade vad jag såg när du badade. Jag har en egen gård som är betald, nästan en miljon på banken och en amerikansk bil. Om du vill så kan vi träffas. Jag har massor med sprit som jag naturligtvis kommer att bjuda på! Jag väntar utanför kyrkan nästa lördagskväll. Kom dit!"
Det får räcka så! Han adresserar det till "Kristina, Tupperwärekärringens dotter". Alla vet vem det är. Axel åker iväg till närmaste brevlåda och postar brevet innan han ångrar sig. Det var kanske dumt att han upplyste henne om sin sparade slant på banken men det är ju inget som säger att han måste betala för sig, hon kan gott få tro det. Förresten så borde hon vara nöjd med att bli bjuden på sprit, så dyrt som det har blivit! Egentligen så borde han späda ut det men då kanske inte effekten blir den han önskar och den risken är inte värd att ta. Det beslutet får han förresten ta senare, han vet ju inte ens om hon kommer.
_
Nästa dag så får Kristina brevet från Axel. Hon känner mycket väl till honom, det är en snål och ilsken jävel och ryktet om att han skulle ha en massa pengar på banken stämmer tydligen. Inte Kristinas drömprins direkt, sannerligen inte! Men hon har det synnerligen dåligt ställt, hennes lilla sparkapital är nästan slut och vad ska hon sedan göra? Hon har hört mycket illa om Axel men han är snäll mot djur, det vet alla och är man djurvän, då kan man inte vara helt genomrutten. Det måste finnas något gott hos en sådan man. Bakom alla hot, svordomar och allmänt vansinne så kanske det finns något korn av ömhet och det är egentligen det som Kristina vill ha, någon som håller om henne, som beskyddar henne och som kan tänka sig att stå för hennes försörjning. Det finns inga jobb för en ogift kvinna med dåligt rykte i Dalsland och hon kommer aldrig mer att flytta tillbaka till Göteborg. Ja, och sedan så måste hon erkänna för sig själv att Axels löfte om en massa sprit faktiskt lockar...
_
Vissa män blir aldrig nöjda, oavsett hur mycket de får och hur bra de har det så fortsätter missnöjet att växa.
Axel är en sådan man. Han upplever att han har hamnat mitt i ett krig, i en tornado av motgångar där hela kompanier av idioter har riktat alla missiler mot honom. Axel har en fru, barn, en gård och en dräng som sköter hela driften åt honom. Han har pengar på banken och nu kanske han t o m är på väg att få sig en älskarinna. Det är mer än vad många män kan drömma om. Kommer Axel ändå att fortsätta föra krig mot världen? Kommer Axels dåliga humör att hålla i sig? Eller kommer vrålen och svordomarna från hans gård att tystna och utbrotten av långa fylleperioder att minska för att sedan upphöra helt?
Ingen som vet och allra minst Axel själv.
Det är lördagskväll och han står därborta vid kyrkans parkeringsplats och väntar och spanar ut mot vetefälten och horisonten. Han slänger ilsket ifrån sig en nedrökt röd Commerce och är färdig att ge upp. Kristina verkar inte dyka upp och han har i onödan stått där i över en timma och glott som en jävla idiot. Det var tur att han aldrig brydde sig om att späda ut allt brännvin som ligger i baksätet på hans Impala. Det hade varit jävligt synd på dyra spriten. Han ska precis hoppa in i bilen och ge sig iväg när han slänger en sista blick ut mot vetefälten och får syn på en liten figur långt borta. Det ser ut som en ung kvinna som kommer cyklande på grusvägen och kanske så är det Kristina, kanske...
Axel hämtar en spriflaska från baksätet, skruvar upp korken, tar sig en sup och väntar...

fredag 26 september 2008

Ensam mamma söker...

Nu har de vevat igång ännu en av dessa infantila relationsprogram som går ut på att para ihop folk. Jag syftar på ”Ensam mamma söker”.
För det första så ger de en falsk bild. De försöker att prångla ut ett budskap om att män skulle stå i kö för att bli tillsammans med en kvinna som har avkomma med annan man. Så är inte fallet i verkligheten. En kvinna med barn är alltid ett andrahandsval för en man. Få män erkänner dock detta öppet, bättre då att låtsas att de tycker om barn. De står ut med ungen enbart för att få sex, inget annat.
Sexdriften är stark och kan få män att utstå de mest förnedrande situationer och utföra de mest extrema handlingar. Män kan ruinera sig på en kvinna, han kan få för sig att korsa Antarktis på skidor (Ni tror väl inte att Skinnarmo gjorde det för att han tyckte att det fläktade så skönt där nere?) och krig har startats av sexuellt frustrerade härskare, allt för att imponera på någon kvinna.
Cleopatra nekade Julius Caesar vilket gjorde honom arg. Han blev så jävla förbannad så han kände sig tvungen att genast dräpa ettusen nordafrikanska slavar.
En portugisisk conquistador blev förälskad i en vacker indianflicka strax efter att de hade stigit iland vid Sydamerikas stränder. Hon nekade honom. Han vände på klacken och gick i vredesmod tillbaka till båten.
En vecka senare kom han tillbaka med hela sin besättning. De fick ett styvt jobb med att stycka och flå hela indianstammen. Efter detta blev relationerna mellan portugiser och ursprungsbefolkningen en smula ansträngd.
Allt för att en man inte fick pälskrage.
Valerie Solana, extremfeministen bakom SCUM-Manifestet skrev en gång: ”Uppfylld av dåligt samvete, skam, rädsla, osäkerhet och, om han har tur, en knappt förnimbar fysisk gestaltning av sina känslor är mannen icke desto mindre besatt av att knulla. Han kan simma över en flod av snor eller vada till näsan i spyor i en mil om han tror att det finns en vänligt inställd fitta som väntar honom.”
Jag har inte mycket till övers för extremfeminism men här träffade hon faktiskt mitt i prick. Vi män kan göra mycket dumt för att få komma till.
Något av det dummaste vi alldeles vanliga män kan göra - vi utan ambitioner att korsa kontinenter eller som är i den positionen att vi inte kan förklara krig med något grannland - är att bli tillsammans med en kvinna med barn. En ensamstående mamma.
En man blir inte tillsammans med en ensamstående mamma av kärlek, nej, det är av ren desperation. Kuken står, åren går och han börjar förstå att de där riktigt mysiga och vackra kvinnorna utan barn, dem kommer han aldrig att få. Konkurrensen är för stor. Det är svårt för fula män att hävda sig bland de snygga, bredaxlade och självsäkra männen med bländvita leenden och tjocka plånböcker.
Ensamstående mammor får nöja sig med männen som blir över och männen som blir över får nöja sig med begagnade kvinnor.

Något som jag också stör mig på i detta TV-program är att det är så missvisande. Man förskönar. Man målar upp en bild av ensamstående mammor som absolut inte stämmer.
Låt mig ta en liten liknelse:
Tills för bara några år sedan så hade jag aldrig sett ett får. Bara i TV-reklamen för tvättmedel och toapapper. När jag var barn minns jag också att morsan hade en liten staty av Jesus, han stod med en sådan där herdestav och vid hans fötter var det ett par kritvita, ulliga små får. Likadant i TV-reklamen. De är ulliga, vita och bäar sött.
Jag trodde faktiskt att får såg ut på det viset.
Tills för några år sedan.
En sen sommarkväll kom jag körandes med min bil, jag hade varit någonstans och var på väg hem. Jag stannade till vid en liten rastplats och tog mig en rök. Då fick jag för första gången se livs levande får. De kom rusande i flock och det fanns inget som stämde med min bild av får. För det första så bäade de inte sött, de vrålade. Nästan skrek. Inte var de vita och ulliga heller. De var snarare smutsgrå, pälsen var tovig och i röven hängde det stora kakor med skit.
Inte var de gulliga heller. De blängde ondskefullt på mig. De stor där innanför stängslet och vrålade medan flugorna surrade runt deras huvuden och arslen.
Hur får de dem sådär vita, ulliga och fina i TV-reklamen?
Troligen så tvättar de dem innan, de kör dem i en sextiograders tvätt, bleker dem och slutligen så blåser de upp dem med en hårfön eller något.
I vilket tvättprogram körde de mammorna i ”Ensam mamma söker?”
Hade denna TV-serie hållit sig till sanningen och visat en rättvis bild av ensamstående mammor så hade titeln kunnat vara: ”Fläsk-Fia i förorten.”
Vi som har varit med ett tag, vi som lever i verkligheten vet att här snackar vi i regel tung White trashmiljö. Få ensamma mammor jobbar som butikschef, få jobbar överhuvudtaget. Här snackar vi istället sjukbidrag på tveksamma diagnoser och ibland rena socialbidrag. Vi snackar svår fetma, brist på ambitioner, stora dreglande hundar och en kull med ouppfostrade ungar med olika fäder.
Jag vet för jag har själv varit en av dessa desperata, dumma jävlar som en gång var tillsammans med en ensamstående morsa.

Märkligt nog var hon inte fet. Hon såg riktigt bra ut. Men detta var under åttiotalet. Fetma och Billys-panpizzakultur hade ännu inte riktigt slagit rot bland de yngre White trashmorsorna. Men en unge, en son hade hon och det var ju inte bra.
Men jag fick knulla.
Jag var blott tjugotre år och var själaglad över att ha fått träffa en kvinna som gillade sex och inte nog med det, hon ville ha det med mig. Mycket och ofta!
Jag trodde knappt det var sant.
Jag gick omkring på mitt dåvarande jobb och hade stånd hela dagarna. Jag kunde knappt bärga mig. Jag dagdrömde om kommande övningar i sängen så fort jag hade lämnat min arbetsplats och hennes förbannade unge hade somnat.
Jag fick mycket sex men jag fick betala för det. Jag var tvungen att ställa upp som extrapappa, jag var tvungen att ta ansvar över ungen.
Det gillade jag inte. Jag sket i ungen, jag ville knulla!
Många kvällar satt jag vid hennes TV och väntade på att ungen skulle börja gäspa. Modern älskade att titta på MTV, jag hatar musikvideos. Jag har aldrig förstått vitsen med att titta på musik. Musik är inte något visuellt för mig.
Jag satt och glodde på fåniga videos med Aerosmith, Madonna och Tears for fears. Alltid med stånd. Modern satt och tuggade tuggummi och sjöng med i låtarna. Ungen brukade sitta på golvet, djupt sysselsatt med sina färgkritor eller lego. Ibland fick han något ryck och började springa runt och vråla. Sedan satte han sig igen och höll käft med sitt lego.
Jag satt och funderade på om enfald, om ren dumhet kunde vara smittsamt.
Jag hade ingenting gemensamt med dessa två människor. Men jag var tjugotre år och sexuellt utsvulten. Vilken tjugotreåring är inte det förresten?

Jag upptäckte snabbt att hennes son gillade mig, han såg upp till mig vilket gjorde mig mycket förvånad. Jag växte själv upp med en ensamstående mor, detta var under sjuttiotalet och hur otroligt det än låter så var bidrag helt uteslutet under denna tid. Mödrarna tog ansvar över både sig själva och sina barn. Det var hederligt arbete som gällde.
Under min barndom så hade min mor två pojkvänner, ja inte på samma gång förstås. Det var som sagt ordning och reda då.
Jag minns att jag hatade dem. Jag ville inte ha någon far, jag ville inte att någon främmande människa skulle lägga sig i mitt liv, bosätta sig i mitt och min mors hem och försöka att ta på sig någon påtvingad fadersroll. Jag visste innerst inne att de hatade mig, att jag sågs som ett nödvändigt ont som de var tvungna att acceptera.
Jag lyckades alltid knäcka dem efter ett tag. De tröttnade och flyttade ifrån morsan. Den ena kroknade efter ett år, den andra var lite tuffare. Det tog tre år av gap och skrik under nätterna.
-”MAMMA! JAG KAN INTE SOVA!”
Ibland försökte han att uppfostra mig, precis som om det vore hans jävla ansvar.
-”Nu äter du upp, annars får du inte lämna bordet!”
-”Käft gubbjävel! Du har inget med mig att göra!”
Jag visste att min mor alltid stod på min sida, jag behövde aldrig vara rädd. Men jag aktade mig noga för att bli ensam med honom. Man kunde ju aldrig veta.
Men när jag ser tillbaka så hyser jag inget agg mot dessa pojkvänner, tvärtom. Det var ju fullkomligt naturligt för dem att ogilla mig, att jag sågs som en paria. Jag var ju en annan mans avkomma.
Varför skulle de haft några som helst ömma känslor för mig? Jag bar inte på deras gener, jag var bara en besvärlig ungjävel bland alla andra ungjävlar.
Så kände de och så känner jag idag. Så känner alla män. Allt annat är bara lögner och skitsnack i syfte att få komma innanför trosorna.

Men som sagt, hennes son ville tydligen ha mig som farsa trots att jag – Tack gode Gud – inte hade något gemensamt med honom. Sonen hette Tobbe och var dummare än tåget. Jag var helt övertygad om att mina gener helt skulle utesluta möjligheten att få någon avkomma som inte kunde stava tillfredsställande vid nio års ålder. Till råga på allt så hade Tobbe ett osunt intresse för sport. Jag har alltid avskytt sport.
Han tjatade alltid på mig att jag skulle följa med ut och ”kicka boll”.
-”Glöm det!” Sade jag.
Tobbe undrade alltid varför.
-”Därför att idioter slösar tid på att jaga en boll. Vill du vara en idiot?”
Tobbe var i och för sig en idiot, det var obotligt men det ville jag inte säga rätt ut. Sannolikheten för att Tobbe fortfarande skulle gå kvar i högstadiet vid tjugo års ålder var överhängande. Tobbes mor hade tydligen raggat upp fadern utanför något gruppboende för män som behövde hjälp med att knyta skorna innan de gick till dagens arbete borta vid terapiverkstaden.
Tobbe gick mig på nerverna men eftersom jag nu satt där jag satt så gjorde jag det bästa av situationen. Jag roade mig så gott jag kunde.
Eftersom Tobbe ofta bad mig att hjälpa honom med läxorna så lurade jag i honom alla möjliga dumheter. Jag slog två flugor i en smäll. Samtidigt som jag gav sken av att engagera mig i Tobbes skolgång så hade jag mycket roligt. Belöningen fick jag i sängen när Tobbe hade somnat.
Jag lärde honom en massa märkliga skrivregler, att t ex alltid sätta ett minustecken framför negativa ord och benämningar som t ex tandvärk och plustecken framför positivt laddade ord som lördagsgodis och sommarlov.
- Läxor.
+ Glass.
-”Glöm inte detta! Så här måste du alltid skriva. Gör du det så kommer fröken att bli jätteglad!”
Tobbe sög i sig allt jag sade. Han litade blint på mig och tyckte antagligen att jag var världens smartaste människa.
Det sägs att allt som människor lär sig som barn hänger kvar hela livet. Det är mycket svårt att avprogrammera dem.

-"Mamma säger att det är farligt att röka!"
Sade Tobbe när jag satt och lät mig väl smaka av en cigg.
-"Nähädå! Det är sådant som mammor måste säga! Egentligen är det jättegott och nyttigt. För att inte tala om vad tufft och manligt det är!"
Sade jag och blåste rök i ansiktet på ungen.
Jag gick ständigt mot röd gubbe när Tobbe var med och hävdade bestämt att alla uteliggare vi mötte egentligen var tjuvar och banditer som hade flera miljoner på banken.
-"Ge dem inga pengar!"
Jag lurade i honom att handikappade människor egentligen var onda människor som hade fått sitt straff av Gud och att söta hundvalpar och fågelungar var onda demoner som man var tvungen att kasta sten efter eller spotta på för att skydda sig mot otur, död och elände.
-"Annars kommer de och tar dig när du sover!"
Homosexualitet var en svår sjukdom men som kunde botas med mycket stryk och skola och utbildning var idioti som man egentligen inte behövde.
-"Det vet ju alla! Se på mig, visst vill du bli lika intelligent och framgångsrik när du blir stor?"
Det ville Tobbe.
Jag skulle tro att både moder och lärare fick problem med Tobbes beteende och skolgång.

Jag hoppas att så många unga kvinnor som möjligt läser denna text. Jag hoppas att den får dem att tänka sig för innan de skaffar barn.
Tro inte på den romantiserade bilden som de ger i "Ensam mamma söker!"
Jag anser att en kvinna ska vara helt säker, att hon ska vara mycket kräsen vid val av fader till hennes tilltänkta avkomma. Hon bör känna att detta är mannen i hennes liv, att det är denna man som hon kommer att tillbringa resten av sitt liv tillsammans med.
För annars finns risken att hon kommer att få tillbringa sitt liv med att vara ett andrahandsval för en massa desperata karlar.
Har hon riktig otur kanske hon t o m träffar någon sådan som mig.

Mammorna som deltar i "Ensam mamma söker" har egna bloggar. Det upptäckte jag för en liten stund sedan. Naturligtvis lade jag ut en länk till denna text på deras bloggar.
Ska bli kul att se om det blir någon reaktion...

tisdag 23 september 2008

Överblivna foton...

Rotade igenom mina mobiltelefoner och hittade lite överblivna foton, lite blandat alltså. Tyckte det var dags att uppdatera min sorgligt försummade fotoblogg. Det kommer nya foton så småningom, men det är lite klent med resor och dramatik i livet så här under hösten. Finns inte så mycket att fotografera helt enkelt.
Men i alla fall, några foton från i somras och förra året:
http://gehasfotoblogg.blogspot.com/2008/09/verblivna-foton.html

söndag 21 september 2008

Vad är en arbetare?

Min gode bloggvän Olof Berg har blivit ifrågasatt på sin blogg. Man har bett honom att definiera arbetarklassen. Vissa hävdar att det inte finns någon arbetarklass osv.
Hur det är med detta vet jag faktiskt inte. Vem är arbetarklass och vad kännetecknar en arbetare?
En skiftarbetare på ett pappersbruk skulle nog många kalla för en äkta arbetare. En snubbe som driver ett enmansföretag definieras inte som arbetare enligt de flesta.
Men betänkt att den skiftarbetande pappersbruksarbetaren säkerligen har en årsinkomst som är den dubbla jämfört med enmansföretagaren. Nu blev det lite besvärligare, eller hur?
Och vem tror ni arbetar mest? Vem tror ni säljer av flest timmar av sitt liv på sitt arbete?
Svåra frågor som det inte finns något entydigt svar på idag.
Men är då arbetarklassen en förlegad benämning? Nej, jag tycker inte det. Inte enligt mitt sätt att se det i alla fall, inte i min värld.
Enmansföretagaren sysslar sannolikt med något som han säkerligen brinner för, som han tycker är roligt. Det ger hans liv en mening. Få anställda på ett pappersbruk har papperstillverkning som fritidsintresse. Få pappersbruksarbetare sitter hemma och läser instruktionsböcker om pappersglättning och superkalandrar.

Jag är arbetare och för mig så är definitionen denna: Jag säljer tid, en del av mitt liv, åtta timmar om dagen till en arbetsgivare. Priset som arbetsgivaren betalar till mig kallas lön.
Eftersom jag och arbetsgivaren är två element som gärna vill tjäna så bra som möjigt på denna affär så gäller det att komma fram till en kompromiss som
A: Tillgodoser mina behov. Jag måste käka, betala hyra, medicin samt ägna mig åt det som gör livet värt att leva.
B: Ger arbetsgivaren en vinst. Arbetsgivaren måste naturligtvis tjäna på att jag är där och tillbringar en del av mitt liv med något som jag hatar men som arbetsgivaren tjänar ekonomiskt på.
Här kommer facket in. Vi arbetare har som enskilda i regel inte någon större makt mot en arbetsgivare, inte vi som inte har några alldeles speciella och extraordinära kunskaper och begåvningar. Hade t ex inte a-kassan funnits så hade vi inte haft något alternativ, då hade vi fått jobba för rena struntsummor. Vi hade fått sälja en tredjedel av våra liv för en påse skit.
Men nu är det inte så och facket kan förhandla fram en lön som ger mig en skälig levnadsnivå men ändå ger arbetsgivaren en vinst.
Det är bra.

Det var den rena och oförfalskade faktan det. Nu kommer min högst personliga tolkning av vad en arbetare är. Jag säger inte att det är på detta viset, men i min värld, i min verklighet så är det så.
En arbetare är en människa som måste jobba för att få en dräglig tillvaro. En arbetare är en människa som inte bestämmer över sin egen tid och sitt liv åtta timmar om dagen. En arbetare är en människa som tar order, han ger inte order. En arbetare har ingen utbildning, en arbetare jobbar inte med något som han tycker är kul, han hatar sitt jobb men har inga problem med det. En arbetare ser inte sitt jobb som något nöje eller sätt att "förverkliga sig själv", för honom är det en plikt.
Sedan så har vi ju tjänstemän, arbetsgivare, akademiker och annat finare folk. För mig så är de inga riktiga arbetare, de står över mig. Därmed inte sagt att de skulle vara sämre på något vis, tvärtom!
Visst så arbetar de också, men det är inte dem jag tänker på när jag tvingas utföra mitt arbete och min plikt. De tillhör en annan sorts folk, ett folk som jag inte har något emot men som jag aldrig har haft en önskan att tillhöra. Tror det behövs någon form av engagemang och intresse för att ta sig så långt och det har inte jag. Känns inte viktigt heller. För mig handlar livet om att komma undan så lätt som möjligt, att inte krångla till livet, att få vara en förenklare med så lite ansvar som möjligt.
Jag lever under min fritid, inte under arbetstid.

Idag är jag produktionssamordnare. Det innebär dessvärre ett visst ansvar. Jag måste organisera arbetsgrupper, ta hand om lönerapporter, lösa konflikter och sköta beställningar. Men det positiva överväger det negativa. Jag har fått höra att de anställda trivs med mig, de vill ha mig som arbetsledare och det känns fint att höra.
Jag tror att det beror på att jag vet hur det är att jobba med något som är totalt ointressant, jag vet hur det känns att vara tvingad att göra sin plikt, att gå upp i ottan och hela tiden vara medveten om att tiden går. Livet rinner ut i sanden samtidigt som man dag efter dag, år efter år slänger bort åtta timmar om dagen på något som känns helt meningslöst.
Jag vet hur det känns att komma till insikt att man har sig själv att skylla men att man inte kan göra något åt det för man har blivit för gammal.
Jag vet hur det känns att aldrig ha hittat något som man faktiskt är intresserad utav för det är så det är att vara en alldeles vanlig arbetare så det är bara att bita ihop eller ge upp. Några andra alternativ finns inte.
Men jag vill inte att mina jobbarpolare ska ge upp. Därför så uppmuntrar jag dem. När de har gjort ett dåligt jobb så fokuserar jag först på det positiva. När de slöar så låter jag dem förstå att jag vet att de har slöat och myglat. Men jag skäller inte. Jag lever inte jävel och hotar med att kontakta personalchefen. Jag har själv slöat och myglat, jag har inte glömt.
Däremot så låter jag dem förstå att när de slöar och gör ett dåligt jobb, då är det jag som får fan för det eftersom det är jag som har ansvaret. Men jag vill inte få fan för något överhuvudtaget. Jag vill att jobbet ska bli gjort och sedan så får de slöa så mycket de vill även om det är under arbetstid.
Detta fungerar. De gör ett bra jobb och fort går det. Min arbetsgrupp var tidigare en problemgrupp. Det är den inte numer. Jag inbillar mig att den är en av mitt företags flitigaste arbetsgrupper. Det känns så och min personalchef ler alltid mot mig och min arbetsgrupp under arbetsplatsträffarna. Det gjorde hon inte innan jag fick ansvaret.

En arbetare som får uppmuntran och respekt blir en bra arbetare. Det är min övertygelse. En rädd och otrygg arbetare blir en dålig arbetare.
Morot är bättre än piska.
Här är förresten Olof Bergs blogg, den är mycket läsvärd och underhållande och ni vet, man behöver inte dela en människas åsikter, hon kan vara intressant ändå!

lördag 20 september 2008

Stockholm - Arjeplog.

Det sägs att de flesta av Sveriges homosexuella invånare flyttar till Stockholm. De känner sig förföljda och utpekade i sina hemkommuner. De får inte leva fullt ut som homosexuella.
Enligt statistiken så har Stockholm flest andel homosexuella invånare.
Om inte annat så kan en gammal polare till mig vid namn Micke intyga detta. Han var tvungen att flytta upp till Stockholm för ett par år sedan. Inte roligt men det är som det är, Micke hade gått arbetslös i ett år och fick till slut ett nytt jobb.
Det var bra. Mindre bra var jobbet låg i Stockholm.

Jag vet inte om det är Micke som är en bögmagnet eller om han av ren otur lyckades pricka in varenda böghantverkare som finns i Stockholm. Alternativt så har alla händiga bögar som vet hur man hanterar en skiftnyckel eller hammare flyttat dit.
Micke är inte bög men hade också flyttat till Stockholm, till sin lilla garderob till etta som låg någonstans på Söder. Det var en liten etta med kokskåp, 19 kvm. För den hade han betalat nästan en miljon kronor. Så fort Micke tänkte på detta så skar han tänder av ilska. Inte nog med att han hade varit tvungen att flytta till det där jävla Stockholm, han hade tvingats att låna ihop till en liten ful lägenhet som inte var större än garaget till hans gamla villa – en villa som han hade varit tvungen att sälja och inte nog med det, han hade gått kraftigt back på försäljningen.
Micke hatade Stockholm, han hatade stockholmare och han hatade sin gamla arbetsförmedlare som hade hotat med att stänga av honom från A-kassan om han inte tog jobbet och flyttade upp till denna förbannade avkrok, till detta jävla avträde till stad.
Men mest så hatade han sin nya lägenhet. Den påminde honom om den stora skulden som han nu hade till banken, den förbannade banken som tog en oskäligt hög ränta.
Micke var fyrtio år och hade aldrig behövt ta något lån i hela sitt liv.
Hela natten så låg han och skar tänder och förbannade sitt öde.
På morgonen släpade han sig iväg till sitt nya jobb, ett jobb som han genast avskydde. Chefen var en idiot, kollegorna var ännu större idioter och mot själva arbetsuppgifterna kände han en ren motvilja.
Det var tydligen ingen ände på allt jävelskap som skulle drabba honom.

När Micke kom hem så var han helt utmattad. En helt igenom idiotisk arbetsdag på en idiotisk arbetsplats i en idiotisk stad befolkad med idioter hade gjort honom mycket trött. Han rasade genast i säng.
Och kunde inte sova.
Det var en kran som droppade. Här hade Micke skuldsatt sig för livet och så fungerade inte kranarna som de skulle i det där jävla lilla råttboet till lägenhet. Med tanke på priset borde ju kranarna, ja hela jävla avloppssystemet vara tillverkat i massivt guld.
Nästa dag ringde Micke och sjukskrev sig. Det kändes skönt.
-”Vad är anledningen till frånvaron?”
Frågade den där jävla Stockholmsfittan till receptionist.
Micke hade lust att be henne dra åt helvete, han hade lust att säga att han hade råkat snubbla på sin stora kuk när han duschade och slagit ut två framtänder. Det skulle nog få henne att sluta upp med att lägga sig i saker som inte angick henne. Men det gjorde han inte.
-”Förkyld, feber.”
Sade han och sedan var det inte mer med det.
Efter avklarad sjukanmälning så ringde han till en hantverkarfirma och förklarade sitt problem med den droppande kranen. De lovade genast att skicka över en kille som skulle åtgärda problemet.
-”Har du några speciella önskemål på hans utseende?”
Frågade snubben vid firmans växel.
Micke fattade ingenting.
-”Jag skiter väl för faan i hur killen ser ut!”
Svarade han vilket killen i växeln tolkade som ren desperation. Micke hade tydligen inte fått stake på länge och nöjde sig med vem som helst.
Därför skickade han över firmans fulaste och fetaste bögvaktmästare som inte heller hade fått sig något på åratal.
Micke reflekterade inte så mycket över den där underliga frågan, den bekräftade bara vad han ansåg om Stockholmare, att de inte var som de skulle i huvudet.
Lika bra att inte försöka vänja sig, tänkte Micke
När Micke öppnade dörren så möttes han av en fet kille klädd i blå overall och som luktade fruktansvärt illa, och vad var det för stora jävla bölder som växte i hans ansikte? Det kunde han kanske inte hjälpa, han kanske hade någon sjukdom? Micke släppte in vaktmästaren i lägenheten. Micke gladde sig åt att äntligen få slippa det där jävla droppandet. Visst, Vaktisen stank som en hel rötslamsanläggning men va fan, så fort den där stora jävla apan lämnade lägenheten så kunde han ju vädra. En sådan där burk med doftspray hade han ju också liggande någonstans. Den skulle få komma till användning, det var ett som var säkert.
Något som också verkade säkert var att vaktmästaren inte verkade ett dugg intresserad av att åtgärda den droppande kranen. Vaktisen bara stod och stirrade på Micke. Micke kände sig obehaglig till mods och va fan, stod inte vaktisen och hade stånd!
Vad i helvete är det för fel på Stockholmarna egentligen?
Tänkte Micke.
Det tog inte lång stund förrän vaktisen erbjöd sig att göra jobbet gratis, det enda Micke behövde göra var att acceptera lite avancerad ringmuskelmassage.
En timma senare kom polisen och anhöll Micke. Brottsrubriceringen blev grov misshandel av hantverkare.
Under rättegången fattade Micke ingenting. Han hade ju bara flyttat till Stockholm för att börja sitt nya arbete. Det var väl för helvete inte hans fel att stan var full av bögar – bögar som tydligen hade bestämt sig för att knulla just honom i röven så fort de fick tillfälle.

Ett halvår senare råkade Micke kräkas på sitt parkettgolv. Inte en gång utan flera gånger. Livet i Stockholm fick nämligen Micke att hänge sig åt starka drycker. Inte bra. Micke var nämligen nykter alkoholist och i sin gamla hemstad så hade han varit en flitig besökare hos AA och hade varit helt nykter i fem år.
Men nu så bodde han i Stockholm och gamla nykterhetslöften gällde inte längre. För att stå ut med alla dårar, sitt avskyvärda jobb och sin deprimerande lägenhet så var han tvungen att börja dricka.
Mycket och ofta.
Micke skulle testa en ny metod. Tidigare så hade han fått sparken från ett flertal jobb för att han hade smygsupit på jobbet. Nu skulle han göra tvärtom, nu skulle han supa till innan han gick till jobbet. Då skulle de ju inte kunna komma på honom, han skulle inte få sparken från sitt jobb pga att han söp på jobbet, för det var ju precis det han inte gjorde. Han söp ju hemma, när han inte var på jobbet.
Logiken var kristallklar. Dags att testa!
Det gick inte bra. Micke blev stoppad redan i receptionen.
-”Vadå berusad? Jag är inte full! Lite trött bara, det blir man av att sitta uppe hela nätterna och jobba!”
Nej, Micke blev inte insläppt. Tvärstopp.
Det här var inte bra. Micke satt redan löst till på sitt jobb, nu hade han kommit dit berusad också.
-”Åt helvete med det där jävla jobbet!”
Sade Micke och kastade sig in i en rejäl period. En vecka senare kvicknade han till. Då hade han kräkts ned hela golvet i sin lilla lägenhet. Det flöt av spyor och parketten hade börjat att lossna.
Det kunde man ju ge sig fan på, nya utgifter på gång. Nu var han tvungen att ännu en gång anlita en sådan där jävla hantverkare. Micke ringde dock inte till samma firma som tidigare.
Nästa dag dök det upp en ny hantverkare, en stor jävel med vattenpass, kulhammare, brynstål och hela jävla konkarongen. Killen hette Lars-Åke – Men kalla mig Larsa! Det gör alla! - och var mycket trevlig. Han halade genast upp en helflaska brännvin ur sin verktygslåda och frågade Micke om han inte ville vara med och dricka upp den.
-”Självklart!”
Micke blev positivt överraskad. Kanske fanns det någon normal Stockholmare trots allt. Micke hällde i sig av spriten.
Sedan blev allt svart.
Efteråt kunde han inte skita som folk på över en vecka. När han vaknade var byxorna neddragna och han var fastbunden med händerna vid ugnshandtaget. Det sprängde i röven av smärta. Han lyckades dock befria sig och stapplade runt i sin lilla lägenhet med sin nyknullade röv och noterade att hantverkarjävulen inte bara hade våldtagit honom, någon ny parkett hade det inte heller blivit och hans nya TV var borta.
Micke rasade ihop i ett hörn. Mörkret sänkte sig över hans sinne.
Vad i helvete skulle han till Stockholm att göra?
-”Jag måste härifrån!”
Sade Micke för sig själv.
Den kvällen tog Micke ett beslut. Han skulle söka varenda jävla jobb som fanns i Sverige, alla jobb som inte låg i Stockholm. Han var beredd att flytta vart som helst.

Nästa dag gick Micke med bultande röv till Arbetsförmedlingen. Han skulle anmäla sig som arbetssökande samt höra sig för om jobb, så långt bort från Stockholm som möjligt.
Han fick genast tid hos en arbetsförmedlare som genast kommenterade Mickes snygga frisyr och hår.
-”Så tjockt och fint det är. Använder du balsam?”
Micke var numer van. Han var ju i Stockholm. Idioter överallt, men snart så skulle han jävlar i mig flytta därifrån.
-”Jag har inga kalsonger på mig!”
Utbrast helt plötsligt arbetsförmedlaren och kastade sig över skrivbordet, mot Micke.
Men det fanns gränser för Micke, här satt han med ömmande röv, nyss våldtagen i sitt eget hem av en äkta Stockholmare. Nu så skulle han tydligen inte ens få söka sig ett nytt jobb utan att bli antastad. Micke hade fått nog.
När polisen kom så satt han grensle över arbetsförmedlaren och slog honom upprepade gånger i ansiktet med en tung brevpress av äkta italiensk marmor.
Det var andra gången på kort tid som Micke åkte dit för grov misshandel så det blev omedelbart häktning fram tills rättegången.
Tre månader på sluten anstalt blev domen.
På kåken frodas homosexualiteten. Micke begärde sig omedelbart isolerad. Han arbetsvägrade och intog alla sina måltider i cellen. Han sket i papperskorgen, tvättade sig över hela kroppen med en tvättlapp vid sitt handfat och gjorde i stort sett allt för att slippa lämna cellen och konfronteras med de övriga intagna.
Han satt av hela straffet och fick ha sin röv i fred hela tiden.
En solig dag i juni blev Micke fri.

Jag fick ett brev från Micke. Ett handskrivet brev. Det är ovanligt i dessa tider.
Han skrev att han aldrig åkte tillbaka till Stockholm. Han sålde lägenheten och flyttade till Arjeplog i Lappland.
Han fick jobb på ett mindre snickeri och köpte ett litet hus i centrala Arjeplog för bara en tredjedel av vad han gav för sin lilla garderobslägenhet i Stockholm.
Enligt statistiken så är över sjuttio procent av Arjeplogs invånare av manligt kön. Av de trettio procenten kvinnfolk så gick de flesta av dem i ålderspension redan under nittiotalet.
Det sägs att när tillgången på kvinnor är klen så kan sexualiteten mutera på något vis. Alldeles vanliga karlar blir desperata och till slut så blir sodomi med andra män det enda alternativet.
Arjeplog ligger isolerat, t o m efter norrländska mått. De få kvinnor som finns är upptagna sedan länge. Ungkarlarna är många. Dessa har sexuella behov som alla andra. Många av dem har knappt talat med en ung kvinna. De vet inte ens vad de går miste om.
Därför är steget till att börja utforska andra män inte långt.
Micke är en främmande fågel däruppe, talar en annan dialekt och uppfattas nog som extra spännande.
Nu bor Micke i ett litet hus, mitt i centrala Arjeplog. Bland alla männen.
Jag hoppas att han trivs.
Jag hoppas att det går bra för Micke.
Jag har inte hört något från honom på länge nu. Jag ringde för ett tag sedan, det var en man som svarade. Han sade att Micke var ute och fiskade med någon som hette Lennart.
Micke har aldrig varit intresserad av fiske. Kanske är det denna Lennart som har fått honom att skaffa sig en ny hobby?
Kärleken kan få många att ändra intresse och livsstil…