lördag 27 september 2008

Berättelser från Dalsland.

Det finns vissa platser på jorden som man är tvungen att flytta ifrån för att kunna uppskatta. Jag har flyttat från en del städer och samhällen och jag kan säga att med åren så har jag - med ett undantag - börjat sakna dem.
Stockholm däremot, den stan kommer jag aldrig att sakna. Den platsen kommer aldrig att få något romantiskt skimmer över sig. Jag är glad över att jag inte blev långvarig där.
Men det finns andra städer, andra samhällen som jag tidigare avskydde men som jag idag uppskattar att besöka.
Jag hade den stora lyckan att få flera ungdomstider. Flera olika minnen som kan förknippas med olika miljöer. Jag avverkade flera olika städer under min bästa ungdomstid och det är inget jag ångrar idag. Det är lätt för mig att minnas, faktum är att jag nästan minns hela min ungdomstid vecka för vecka. Det tror jag beror på att jag kan relatera olika händelser till den stad jag just då bodde i.
Första gången jag fick hålla om en flicka bodde jag i Uddevalla, första gången jag körde bil (och blev gripen för bilstöld) bodde jag i Dalsland, i Kristinehamn träffade jag en mogen kvinna som lärde mig att det fanns kvinnor som gillade sex lika mycket som oss män och i Lycksele sket jag ned mig utanför hotell Lappland mitt i rykande snöstorm.
Det kändes inte så roligt då, men idag ser jag tillbaka på den tiden med vemod och glädje. Jag saknar den där ungdomliga dårskapen. Jag saknar mina gamla hemkommuner och jag saknar känslan av leda vid ett folktomt torg, en leda som man delade med sin ungdoms bästa vänner på en parkbänk utanför Konsum.
Det var fina tider!

Många av mina texter är självbiografiska och de flesta av dem utspelas under min bättre tid, under ungdomstiden. Eftersom jag knappt har någon integritet så brukar de innehålla pinsamheter, personliga tillkortakommanden och misslyckanden. Sådant tycker jag att det är roligt att skriva om och jag vet att många, speciellt ungdomar, gillar att läsa om det. Men jag har för det mesta undvikit att beskriva staden som jag för tillfället bodde i. Oftast för att det har varit ointressant.
Uddevalla och Kristinehamn är t ex två rätt så slätstrukna städer, tråkiga helt enkelt. Finns inget som sticker ut. Invånarna är som de är mest och städerna, tja... Ni som har besökt dem vet att t ex Uddevalla kan beskrivas på ett vis: Höghus, grå betong och ständig blåst. Kristinehamn, ja va fan, få vet ens var stan ligger.
Ligger den kvar förresten? När jag stack därifrån hade de två största arbetsgivarna, SAAB och Stora Mentalsjukhuset packat resväskan och stod på perrongen och väntade på Stockholmståget tillsammans med mig.

Men Dalsland däremot, och Mellerud i synnerhet, är speciellt. Denna landsända har en speciell plats i hjärtat på mig.
I Mellerud har tiden stått stilla. Där ska allting vara som det alltid har varit för så var det förr minsann! I Mellerud så ska man leva på ett visst sätt och vara på ett visst vis, annars blir man omedelbart utanför. Man får inte vara med i gemenskapen. Man blir stämplad som knäpp, en byfåne.
Man ska jobba inom industrin, bo i villa, köra Volvo, gå i kyrkan och vara gift. Hårt, tråkigt arbete, gamla hederliga familjevärderingar och jordskredsfylla till helgen, det är vad som gäller.
Det där är inget för mig.
Men jag tycker ändå att det är skönt att det i denna globalismens och kvartalskapitalismens tidevarv finns platser där det gamla Sverige lever kvar.
I Mellerud rakar inte männen kuken, de jobbar inte på kontor och klär sig garanterat inte i fjäderboa lagom till Pridefestivalen.
Sådant där är för fjantarna i Stockholm, en stad som för övrigt de flesta Mellerudsbor aldrig har besökt. Inte för att de inte kan, de vill helt enkelt inte. Stockholm är ett avlägset land, ett dårhus till bredden fyllt av manlig dagispersonal, cykelhjälmsanvändare, fjollor och ickerökare.
I Mellerud har utbildning ingen som helst status. Faktum är att en analfabet med ett riktigt jobb på fabriken eller bruket får mer respekt än en advokat eller ingenjör med lång universitetsutbildning bakom sig.
Man kan kort och gott säga att i Mellerud jobbar man inte på kontor, man suger inte kuk och man aktar sig noga för att flytta på sig, även om ingen trivs. Alla klagar, gnäller och pratar skit om sina grannar.

För flera år sedan ville jag skriva om Mellerud, men det var svårt. Vad skulle jag skriva? Det kändes inte riktigt bekvämt att placera mig själv i denna miljö. Det skulle inte bli något underhållande. Inget intressant alls.
Jag bestämde mig för att hitta på en karaktär. En snål, grinig och oerhört inskränkt och rasistisk bonnjävel skulle vara kul att skriva om. En sådan skulle vara mycket lätt att placera på åkrarna söder om Mellerud.
Jag döpte honom till Axel Olsson (lät lagom gubb-bonnigt) och sedan körde jag igång. Jag skrev kanske sju-åtta noveller om honom.
Det var rena skiten. Det blev inte bra. För det första så tyckte jag att det blev alldeles för överdrivet, alldeles för barnsligt helt enkelt. För det andra så kände jag att det blev för lokalt. Eftersom jag petade in personer och miljöer i berättelserna som endast infödda Mellerudsbor skulle kunna känna igen så trodde jag inte att det skulle uppskattas av läsare i övriga Sverige.
Döm om min förvåning när jag upptäckte att de där fåniga novellerna spred sig som en löpeld på nätet. Jag fick massor av mail från totalt okända människor som ville läsa mer. En kille bad t o m om tillstånd att få starta en hemsida om Axel (!)
Det var smickrande och hade t o m varit kul om jag själv hade känt någon som helst glädje över de där fåniga novellerna.
Jag skämdes istället över dem. De var så oerhört klumpiga, ja rent utav dåligt skrivna.
Men jag har inte gett upp. Jag vill fortfarande skriva noveller, eller kanske t o m en roman som utspelar sig i Dalslandsmiljö. Dalsland är ett trevligt landskap, en del av Sverige som folk knappt känner till. Ett landskap som få besöker och som ännu färre kan placera ut på kartan. Försök själva så får ni se!
Så i väntan på att jag hittar på och placerar några karaktärer någonstans i Dalsland så lägger jag ut den sista novellen om Axel Olsson här på min blogg.
Den skrev jag förresten efter enträget tjat från några polare på ett forum som jag är medlem på.
***
_
När jag var barn under sjuttiotalet så fanns det något som kallades för "Tupperwareparty". Det var någon kärring i sextioårsåldern som tjänade lite extra på att bjuda hem kvinnor och sälja div plastprylar. Det var grällt gula tillbringare i plast, limegröna skålar, kaffeburkar, matlådor i styrenplast och all möjlig skit som jag uppfattade som fullkomligt ointressanta och meningslösa men som av någon outgrundlig anledning ansågs både prisvärda och användbara av alla morsor och mormödrar vid denna tid.
När morsan placerade mig i baksätet på vår gamla folkabubbla och styrde kosan mot landet så visste jag att det var sommar. Det var ett lika säkert sommartecken för mig som utflykter till stranden. Sedan satt jag och i någon trädgård och väntade på att morsan skulle bli klar. Alltid med någon serietidning, kexchoklad och en fruktsoda som tidsfördriv.
Ett tag trodde jag att alla på landet var gamla feta kärringar som försörjde sig på att sälja plastprylar. Denna företeelse är väl nästintill utdöd idag.
Det är nya tider nu.
Nu för tiden så är det dildopartyn som gäller och de små sönerna och döttrarna får snällt sitta någonstans med uppkopplade mobiltelefoner och vänta under tiden som deras mor är inne i någon lägenhet och provkör den senaste rövdildon eller löskuken - med steglös hastighet, turboaggregat och överhettningsskydd. Det säger lite om tiden som dagens barn växer upp i. Jag säger inte att det var bättre förr, men i...
_
Dalsland, där lever detta fenomen som benämns som tupperwarepartyn kvar! När solen står högt och karlarna är ute på åkrarna och plöjer, skördar, hässjar och tröskar så springer varenda bonnkärring på tupperwarepartyn och dricker kaffe, doppar finska pinnar (alltid hembakade) och köper på sig en massa plastattiraljer som sedan hamnar oanvända längst in i något skåp. Deras män vägrar att använda citrongula matlådor eller dricka blandsaften från tillbringare i plast. Plast är cancerframkallande, det vet ju varenda jävel. I alla fall i Dalsland.
Majvor, Axel Olssons fru, är inget undantag. Hon älskar att gå på tupperwarepartyn. I och för sig så är väl själva varorna inte så intressanta men det ger henne en chans att komma ut lite bland folk och slippa sin griniga karl i några timmar.
_
Någon mil från Axel Olssons gård bor tant Signe, i folkmun kallad "Tupperwarekärringen". En parant dam som närmar sig sjuttio och som har sålt tupperware så länge någon kan minnas.Axel Olsson hatar henne och ber man honom att beskriva kärringen så säger han bara:
-"Borde rövknullas!"
Sedan är det inte mer med det.Naturligtvis ska man inte ta detta bokstavligt. Det sista Axel vill är att ha något som helst sexuellt umgänge med en svårt överviktig kärring i sjuttioårsåldern som är ökänd för sin svettlukt och för sin stora population av bananflugor i köket.Detta är bara axels sätt att beskriva människor av motsatt kön som han tycker illa om. Axel tycker i och för sig illa om de flesta människor och i hans värld så borde de flesta "rövknullas" men för det mesta så upplever han att det är han själv som rövknullas av varenda jävel, från idiotiska grannar till diverse myndigheter.
Alla är emot honom och den sista stjärnsmällen fick han förra veckan. Den här gången var det skattemyndigheten som drog ned snickarbyxorna och rammade hans arsle med full kraft. Via ryktesvägen så hade han hört att varenda jävel hade fått tillbaka på skatten men han själv, han hade minsann blivit sköntaxerad i vanlig ordning (det blir man om man konsekvent vägrar att lämna in sin deklaration) och det var ytterligare ett bevis på att alla konspirerade mot honom. När han såg summan som de krävde att han skulle betala in så kändes det som om han hade fått en knytnäve uppkörd röven. Han skulle inte kunna skita som folk på flera veckor.
Det var inte rättvist!
Hans närmaste grannar, bröderna Eliasson, hade fått tillbaka över tiotusen på skatten. "Skjut inte budbäraren" säger man men just då så greps Axel av en våldsam lust att strypa brevbäraren som hade kommit med ett inbetalningskort till Axel men med ett utbetalningskort till de förbannade bröderna Eliasson. Han lyckades dock behärska sig och nöjde sig med att kasta jordkokor efter brevbäraren som snabbt cyklade iväg.
Det hade alltid sina risker att leverera post till Axel. När brevbäraren kommer tillbaka till Mellerud efter sin tur så får han sin lilla tid i rampljuset vid torgets lilla korvkiosk. Han har en ny historia att berätta om den tokiga bonden ute vid Flatåker och folk strömmar till och lyssnar uppmärksamt så länge deras mosbrickor varar och lunchrast tillåter.
Sedan så kallar plastfabriken och dörrfabriken på slättens söner igen och brevduvan får cykla iväg till postkontoret och stämpla ut för dagen.
_
Axel Olsson har just varit och lämnat sin fru hos tant Signe, dvs "Tupperwarekärringen", eller "den förbannade tattarkärringen" som Axel föredrar att kalla henne. Han tuffar fram på grusvägen med sin traktor och han är inte på sitt bästa humör. Det är högsommar, hettan ligger tung över Dalslandsslätten. Bromsar och spyflugor svärmar runt Axels högröda, svettiga och griniga ansikte. De där jävla odjuren håller på att driva honom till vansinne och inte blir det bättre av att han har ett släp med gödsel kopplat till traktorn. Lukten lockar till sig miljoner flugor och jävelskap och det dånar som en transformatorstation över huvudet på Axel. Ibland biter de honom i nacken och han vrålar rakt ut över åkrarna i ilska. Axel slår ursinnigt efter de förbannade bromsarna och just då är inte världen bara orättvis, den har även blivit utrustad med huggtänder och gaddar och de är uteslutande riktade mot honom.
Saken blir inte bättre utav att han har blivit degraderad till någon jävla gödseldräng av sin egen dräng!
Sanningen är att hans svarta svärson Ben från Zimbabwe faktiskt gör ett riktigt bra jobb. Han har lyckats rädda gården och sköter så gott som hela den dagliga driften utan Axel som mest är i vägen. Ben tröttnade på att ha en bråkande och svärande gubbjävel runt benen som ställde till med mer besvär än nytta. Axel var inte bara tröttsam med sina ständiga jeremiader och klagosånger om livets alla orättvisor som undantagslöst drabbade honom, Axel var även opålitlig. Bad man honom att sticka iväg bort till ladan för att hämta ett spett så kunde han komma tillbaka två timmar senare, helknall och med en halvdrucken flaska brännvin i näven. Spettet glömde han bort redan vid första klunken.
Det kvittade hur många spritflaskor som Ben letade upp och hällde ut. Axel verkade ha ett outtömligt förråd med brännvinsflaskor gömda överallt och otaliga gånger så körde han full som en kanon både traktor och tröska i både diken och gödselbrunnar vilket ställde till med en massa onödigt och slitsamt jobb för Ben.
Det gick inte att ha Axel med i det dagliga arbetet och därför så lät Ben honom köra omkring med ett gödsellass fram och tillbaka hela dagarna i syfte att skapa en illusion av att Axel jobbar och bidrar med sitt. Förhoppningsvis så trodde Axel att han utförde ett viktigt jobb.
Ska sanningen fram så skiter egentligen Axel i vad han gör, det är rätt så behagligt att tuffa runt på traktorn i solskenet, ibland lite lagomt halvfull, djupt försjunken i dagdrömmar av grovt pornografisk natur eller om raffinerade hämndaktioner mot allt och alla. Men det är den där jävla släpkärran med gödsel som retar honom. Förutom att den drar till sig alla dessa stickande och huggande odjur så känner han sig som en jävla idiot, det gör man om man kör runt med en massa skit dagarna i ända.
-"Plikten framför allt!"
Var det några jävla tonåringar som hade skrikit efter honom förra veckan när han körde förbi busshållplatsen med sin traktor och kärra med gödsel.
_
Axel skär tänder av ilska när han tänker på detta och bestämmer sig för att det får vara nog. Han ska tippa skiten på något olämpligt ställe och han bestämmer sig för att den lilla badplatsen som han snart passerar kan var lämplig för detta ändamål, mycket lämplig! Tänk vad förbannade alla jävla semestrande stadsbor ska bli när de travar dit från sina äckliga små sommarstugor för att ta sig ett morgondopp. Axel börjar skina ikapp med solen. Han vet att han kommer att ligga och smågnägga för sig själv många kvällar innan han somnar när han tänker tillbaka på sitt tilltag.
Det gäller att ta tillvara på alla chanser till lycka som dyker upp i livet!
_
Men säg den glädje som varar.
Axel upptäcker en övergiven cykel vid vägkanten. Han ser att det står någon vid den lilla stranden. Axel stänger av traktorn och rullar tyst på friläge fram till ett buskage, bromsar, hoppar av traktorn och smyger sig närmare för att se vem det är som står där och tvekar vid vattenbrynet.
Det är en kvinna... En spritt naken kvinna! Axel flämtar till av upphetsning. Hon är ung, kanske trettiofem år. Axel är drygt femtio år och för honom så är alla under fyrtio år snorvalpar. Det var åratal sedan Axel såg en naken kvinna i verkligheten och den här kvinnan är verkligen något speciellt. Hon har alla de attribut som Axel uppskattar - enorm byst och en ännu mer tilltagen bakdel. Hon är kurvig utan att vara överviktig, eller som Axel skulle ha uttryckt sig: "Hela jävla hon är pattar och röv och inte är hon nämnvärt fet heller. Bra för avel!"
Hon står där och plaskar lite med fötterna och när hon böjer sig ned och börjar skvätta vatten över sina armar och byst så svimmar nästan Axel av upphetsning och när hon börjar tvåla in sina enorma bröst med långsamma rörelser så börjar hans ben att skaka, han är tvungen att gå ned på knä för att inte ramla ihop.
-"Vänd på dig lite, snälla! Jag vill se allt!"
Väser Axel tyst för sig själv och det är precis vad hon gör! Det är som om hon kände på sig att Axel satt därinne och smög på henne. Hon verkade njuta av det. Hela hennes kön är vänt mot honom och när hon börjar att tvåla in sig så ser det ut som hon smeker sig själv, som om hon njuter av det.
Hon sluter ögonen och för de löddriga fingrarna upp och ned och ibland så försvinner de bland den täta behåringen och upp i skåran. Hon fortsätter med att vispa runt med fingrarna, hämtar mer fukt från tvålen och till slut så är hon alldeles löddrig i skrevet. Hon borde vara ren för länge sedan men fortsätter och fortsätter...
Det blir för mycket för Axel. Han tappar balansen, tippar bakåt och prasslet från buskarna gör att kvinnan stannar upp, tittar sig omkring och ser Axels röda och upphetsande ansikte som skymtar bakom nyponbuskarna.
-"Kom fram du och få dig en ordentlig titt! Inte ska du sitta där på huk och smyga!"
Ropar kvinnan som heter Kristina och som nyss har flyttat tillbaka från Göteborg efter en misslyckad karriär på Stena-Linefärjorna. Hon ville bli åtminstone kryssningsvärd eller något eftersom hon älskar att vara i centrum, ja hon är faktiskt lite av exhibitionist - vilket Axel fick ett litet smakprov på - men år efter år så fick hon bara städa hytter och till slut så tröttnade hon och sade upp sig.
Eller tröttnade förresten... Kristina skötte sitt jobb bra och hade säkert kunnat stiga i graderna om det inte var för det faktum att hon var lite väl förtjust i alkohol och den varan fanns det gott om på färjorna. Alkoholen hade inte heller så bra effekt på Kristinas omdöme, eller tvärtom kanske man ska säga, det beror på hur man ser det.
_
Kristina har alltid gillat att visa upp sig, att visa vad hon har helt enkelt och hon njuter av att fresta karlarna. Men när hon får sprit i sig, då nöjer hon sig inte med detta, då kan hon gå flera steg längre, till många karlas förtjusning men dessvärre till sin egen olycka. En kväll så råkade hon hitta en oöppnad flaska vodka i en hytt som hon höll på att städa. Kristina hällde omedelbart i sig hela flaskan och det tog inte lång tid förrän det rann till ordentligt i trosorna på henne. Nu skulle hon minsann bjuda på en stripshow som de sent skulle glömma! Blotta tanken gjorde henne sjöblöt och hon gick med bestämda steg ut bland passagerarna och äntrade scenen precis när ett dansband hade avslutat sitt nummer.
Det var en tisdagskväll och hela båten var fylld av pensionärer från exotiska ställen som Herrljunga, Tibro, Mariestad och Alingsås. Hon stod uppe på scenen och kastade av sig plagg efter plagg av sin städuniform.
Det är så alkoholen fungerar för en del människor - Allt släpper.
Det gjorde det även för styrmannen som firade sin femtioårsdag med att stå i baren och hälla i sig gratisdrinkar på rederiets bekostnad. Han hade i stort sett stått där ända sedan eftermiddagen och metodiskt svept drink efter drink varvat med en och annan hallonshot samtidigt som han kedjerökte.
När han såg hur Kristina knäppte upp BH:n och lät sina enorma bröst välla fram och gunga till tonerna av "Gamla Nordsjön" med Harry Brandelius så blev det helt enkelt för mycket för honom. Han slet av sig jacka och skjorta, klättrade upp på scenen och kastade sig över Kristina som ett rytande lejon. Kristina blev smickrad över uppmärksamheten och när hon låg där under styrmannen som hade drabbats av akut kåtslag så kändes det bara härligt. Ännu bättre kändes det när hennes genomvåta trosor flög all världens väg.
Styrmannen slet som ett djur med sina egna byxor men hann aldrig fullborda samlaget innan några vakter lyckades koppla polisgreppet på honom. Det var mycket nära att pensionärerna hade fått bevittna en helt annan show än vad de hade förväntat sig.
-"Släpp mig för helvete! Släpp mig! Låt mig bara få av mig byxorna så ska jag knulla henne! Jag lovar! Låt mig bara få av mig mina byxor!"
Vrålade styrmannen under tiden som vakterna släpade iväg honom till en provisorisk fyllecell för tillnyktring.
_
Efter denna lilla händelse fick inte Kristina sparken, hon ombads istället att säga upp sig vilket hon också gjorde. Styrmannen var ju styrman så uppsägning var inte aktuellt. Däremot blev han omplacerad till en annan färja och fick finna sig i en hel del skratt bakom ryggen under resten av sin tid som styrman.
Kristina är även "Tupperwarekärringens" dotter. Hade Axel känt till alkoholens positiva inverkan på Kristinas sexualdrift så hade det inte varit helt omöjligt att han hade bjudit henne på sin medhavda sprit. Men han visste ingenting om vare sig hennes ursprung eller hur nära han hade varit att få sig ett nyp där nere vid vattenbrynet. Därför kastar han sig upp på traktorn, startar och ställer sig på gasen. Han kör med ståkuk hela vägen hem och kärran med gödsel har han fullkomligt glömt bort.
På kvällen ligger Axel och fantiserar om kvinnan han såg där borta vid sjön och han somnar inte förrän sent på natten. Han drömmer om henne. I drömmen så är det natt och han har lyckats få med henne upp på höskullen. Hon är helt naken, hon står på alla fyra, hennes enorma bröst gungar, de nuddar nästan halmen och hennes stora svettblanka röv skiner i månskenet. Axel står på knä alldeles bakom, han har dragit ned sin byxor och ska precis styra in...
Då vaknar Axel.
Helvete också! Klockan är sex på morgonen, det är dags att stiga upp och han har sprutat i sin egen säng! Det har han inte gjort sedan han var tonåring och han skäms fruktansvärt inför sin fru Majvor. Hon tar dock det hela med ro och noterar det knappt. Axel har alltid haft en irriterande ovana att snyta sig i köksgardinerna, nu har han tydligen börjat snyta sig i täcket istället och det är ju en klar förbättring. I alla fall så länge det är hans eget täcke.
_
Axel struntar i att käka frukost, han går direkt ut till sin vedbod och sätter sig och bläddrar i sina gamla Fib-Aktuellt från sjuttiotalet. Ingen av utvikningsflickorna kan mäta sig med badnymfen som han såg igår.
De flesta män har fastbrända minnesbilder i sitt huvud som inte försvinner under hela livet. T o m på sin dödsbädd så kan de dra sig till minnes sena sommarnätter tillsammans med sina bästa vänner någon gång, när de var unga, när de brann. De kan känna lukten från korven de just har grillat, höra knastret från elden och de minns vad de pratade om.
Eller också kan det vara känslan av att hålla första flickvännen i handen, de ser hennes unga ansikte framför sig och det bleknar och slocknar först när de somnar för sista gången. Minnet kan gå så långt tillbaka som till den tidiga barndomen. Gamla män kan fortfarande minnas och känna sin mors armar som lyfter upp dem från sandlådan och tröstar dem efter att de hade fått någon spade i huvudet av någon annan unge.
Dessa minnesbilder är sammankopplade med starka känslor och jag tror att det är dessa minnen som formar männen till att bli till de män de blir. Meningen är att de ska bli trygga och starka män som kan hävda sig när det är dags att ge sig ut i världen.
_
Axel har inga sådana minnen.
Under hans ungdom så fanns det inga vänner att grilla korv med och flickorna såg till att hålla sig på så långt avstånd som möjligt från honom. Axels mor lämnade gården och försvann ur Axels liv mycket tidigt av ren självbevarelsedrift.
Axel kan vara lite jobbig att leva med men det är ingenting mot vad Axels far var. Därför så ska man inte förebrå henne, vem som helst hade flytt fältet. Fadern hade ägnat hela tiden under deras äktenskap åt att marinera sina hjärnceller i mäsk och gammalt överjäst äppelvin. En varm morgon i slutet av Juli så raglade han ut i lagårn, kopplade på plogen på traktorn och under svår alkoholpsykos så körde han ut på åkrarna och plöjde ned över halva sommarskörden av vete och potatis till tonerna av "Hård stad" av Carli Tornehave.
Ryssarna hade seglat över bottenviken och höll på att invadera hela konungariket Sverige. Kommunismen var här och nu gällde den brända jordens taktik!
Det var rena turen att han inte han bränna ned hela gården och sätta halva dalslandsslätten i brand innan några grannar dök upp och kunde övermanna honom. Modern bröt ihop totalt. Detta var droppen. Hon satt i baksätet och grät när taxin körde iväg med henne. Det var det sista Axel och hans bror såg av henne. Nu blev de helt ensamma med sin tokiga far och hårda tider stundade. Axels bror drog hemifrån så fort han blev myndig, stack till Karlstad och började studera och ingen hörde någonsin av honom något mer. Axel blev kvar på gården tack vare någon underlig och vriden ansvarskänsla mot sin fader och sedan så gick bara åren. Därför känns det extra viktigt för Axel att få träffa denna kvinna igen.
Han är femtiotvå år, det har börjat brinna i knutarna. Han har mycket att ta igen. Han måste få veta vem hon är!
_
I Mellerud så har invånarna ungefär samma intressen och livsstil som i alla andra småkommuner runt omkring i Sveriges alla bortglömda landskap. De jobbar på sina nedläggningshotade fabriker och på fritiden så klipper de sina gräsmattor, glor på TV, tvättar bilen och fyller i sina tipskuponger. Men det finns även ett annat stort intresse, det kan beskrivas som en folkrörelse och den delas av alla, det kallas Skitpratet. Alla pratar skit om alla och speciellt om de som av olika anledningar liksom inte följer den allmänt vedertagna och bestämda Normen. De är i och för sig inte lika inskränkta som Axel, enligt honom så är alla som inte brukar sin jord både kommunister och legitimerade kuksugare och bor man inne i Melleruds centrum och jobbar på någon av fabrikerna, ja då är man ohjälpligt förlorad och har antagligen sugit sig harmynt redan innan man har fått sin första stämpel i partiboken.
Men de är ändå tillräckligt inskränkta i Mellerud för att jaga några på flykten, i de flesta fall för gott men några få kommer tillbaka.
I Mellerud så ska karlarna jobba och då undantagslöst med något praktiskt. Svetsa ihop plåtbitar, banka bort plastslagg från plastdunkar och bära plankor är praktiska jobb som har hög status. Jobbar karlarna inom servicebranscen så kan de bli ursäktade om de tömmer sopor eller fraktar timmer och andra tunga prylar fram och tillbaka med en stor och tuff lastbil och allt ska vara manuellt, från växellådor till arbetsuppgifter. Ett jobb ska helt enkelt vara så tungt och besvärligt som möjligt.
Alla andra jobb är för kvinnor, i den mån de vill, kan och får jobba vill säga. Man ser aldrig en manlig snabbköpskassörska i Dalsland och skulle man mot all förmodan hitta någon så är han garanterat inflyttad från stan och bög. Kör han en automatväxlad bil på storgatan efter stängningsdags så är han med största sannolikhet självmordsbenägen.
I Mellerud så gifter man sig och bildar familj tidigt. Männen börjar jobba direkt efter grundskolan och ungefär vid samma ålder så brukar de unga kvinnorna ha lärt sig att baka matbröd, skriva matlistor och göra motjuck i trånga baksäten för att sedan krama ur det mesta från både slaknande kukar och försäkringskassa.
_
Kristina var en utav dessa kvinnor som blev bortjagad och inte nog med det, hon kom tillbaka, hon hade misslyckats. Härligt! Nu kunde äntligen Skitpratet, invånarnas favorittidsfördriv få nytt bränsle. Det hade gått på sparlåga hela sommaren, man hade ältat gammal skåpmat till leda. Det behövdes helt enkelt något nytt.
Någon råkade se Kristina inne på ICA och efter det så har hon varit huvudpersonen i de flesta samtal under sommarkvällarna. Alla undrade vad i helvete hon hade livnärt sig på där nere i Göteborg och eftersom skitprat helt enkelt inte skulle vara något skitprat - eller ens intressant - om man inte saltade det med lite negativa spekulationer och rena lögner så visar invånarna prov på en fantasi som skulle göra vilken författare som helst grön av avund. Förutom i trädgårdarna så samlas det klungor med folk lite överallt, vid torget, utanför korvkiosken.
_
En karl som är anställd på dörrfabriken men som har gått sjukskriven sedan tidig Juraperiod för inbillat diskbråck påstår sig ha sett henne bakom disken vid en porrbutik på Andra Långgatan inne i Göteborg. Att han själv var där i syfte att köpa en kukpump - extra effektiv, för garanterad tillväxt på minst tre cm - undanhåller han dock sin lilla lyssnarskara. En kvinna med ett hakparti som skulle få Frank Anderssom att se vek och feminim ut vid jämföresle och som allmänt kallas för "Annika på Rud" har tidigare varit föremål för spekulationer om svårartad inavel på båda föräldrarnas sida.
Nu ser hon sin chans att äntligen få flytta skitpratet från sig själv till Kristina. Hon drämmer till med att hon har bevis på att det är Kristina som har smittad hennes karl Janne med flatlöss och hon förstår inte förrän det är för sent att detta påstående kommer att slå tillbaka mot henne själv. Annikas intellekt och slutledningsförmåga kan närmast beskrivas som sovande. Hennes gamla skollärare försökte väcka hennes slumrande hjärna genom att banka på dörren med både kulram och ABC-bok men ingen öppnade.
Annikas liv är en evig sovmorgon och någon glömde dra upp väckarklockan. Under hennes uppväxt så försökte hennes äldre bror förgäves att väcka liv i detta slumrande intellekt genom att uppvakta henne sexuellt så fort hon hade växt i sin första BH.
Utan reslutat ska tilläggas.
_
när Axel rullar in på Storgatan i sin gamla Impala 63:a så borde det inte vara svårt för honom att få fram lite information om den undersköna kvinnan som han hade sett borta vid den lilla badplatsen. Han stannar vid torget och tittar sig omkring. Det står folk lite här och där utanför både Konsum och Vivo men Axel har ingen lust att gå fram till någon av dem och inleda ett samtal. Han känner dem inte och vill inte lära känna dem. I Mellerud går man aldrig fram till någon och inleder ett spontant samtal så tillvida att man inte känner personen ifråga mycket väl. Man måste ha en relation till honom eller henne. Allra bäst är det om man är släkt men jobbarkompisar och gamla barndomskamrater kan också gå bra. Axel har inga sådana men på en bänk borta vid fontänen sitter det en man som han har stött på några gånger vid den årliga skördemarknaden i Brålanda. Axel tror sig även minnas att de har delat på en flaska brännvin bakom någon silo någon gång för länge sedan.
_
Mannen har snickarbyxor som Axel och verkar vara jämnårig. Antagligen en bonde som Axel själv, en bonde som sliter i sitt anletes svett och försöker få det att gå ihop.
En ordentlig och arbetsam karl alltså! Honom kan nog Axel gå fram till utan att behöva riskera att hamna i någon tröttsam dispyt. Axels antagande är alldeles riktigt. Mannen som han just nu håller på att gå fram till heter Birger Blom och är - liksom Axel - en av de få småbönderna som finns kvar och som vägrar att ge upp. Till skillnad mot Axel så har dock inte Birger samma dåliga humör eller svarta människosyn, snarare tvärtom!
Arbete gör Birger glad och spriten gör honom ännu gladare, ibland så glad att han vaknar upp i samhällets enda lilla fyllecell vilket han hade gjort i morse.
Han har ännu en positiv egenskap och det är att han kan sila Skitsnacket. Han har suttit där hela förmiddagen på torget och hört alla dumheter och rykten som har florerat runt Kristina och det får honom faktiskt att må dåligt. Riktigt dåligt. Birger Blom är nämligen fader till Tupperwarekärringens oäkta dotter. En väl förborgad hemlighet som skitsnackarkommiten gärna hade satt tänderna i och utvecklat vidare på ett så kreativt sätt som möjligt om de bara hade vetat.
_
Birger blev fader mycket tidigt i sitt liv. Som sjuttonåring så följde han med sin mor till ett av Tupperwarekärringens nystartade partyn. Vid denna tid så var hon knappt fyrtio år och en mycket välbevarad kvinna. När hon öppnade dörren och tog emot dem så höll Birger på att svimma. Hon var klädd i en gammal storblommig och urtvättad klänning som knappt kunde hålla hennes enorma byst på plats och han kunde nästan höra hur det knakade i klänningen när hon gick samtidigt som röven vickade fram och tillbaka under klänningstyget.
Hennes långa hår hade ännu inte blivit grått, det var långt, kolsvart och låg som ett svart sammetstäcke över hela ryggen på henne. Hon var Birgers unga runkfantasier samlade i en och samma blommiga förpackning!
Den unge Birger blev stående med öppen mun och kunde inte röra sig ur fläcken. Det här slog allt som han tidigare hade fantiserat ihop under de sena nätterna i pojkrummet borta på gården. Han bara måste ha henne! Hon skulle helt enkelt bli hans första kvinna, det vara bara så.
Under resten av sommaren så sprang han hemma hos henne varje dag och erbjöd sig att hjälpa henne med alla de sysslor som hör till när man bor ensam i ett hus på landet. Han klippte hennes gräs, rensade rabatter och reparerade hennes staket. Så fort han såg en skymt av henne i något fönster så var det färdigt, han var tvungen att springa bakom uthuset, ta fram kuken och dra några raska tag. Han behövde aldrig hålla på länge. Han var tvungen att springa och ställa sig bakom det där förbannade uthuset fyra-fem gånger om dagen.
_
När det blev vinter så var han där och hjälpte henne med snöskottningen men inte fan fick han lön för mödan. Hon bjöd aldrig in honom och han vågade aldrig ta några initiativ. Han skottade som en galning i vintermörkret med svetten rinnande och en ståkuk som var nära att explodera så fort han såg henne i det upplysta köksfönstret. Det blev en snabb rusch till uthuset i vanlig ordning. Det var en ovanlig kall vinter det året och han stod ofta där med en stor lovikavante av grovt ylle runt kuken och drog som en galning och trots att det kändes stickigt och strävt så behövde han bara frammana Tupperwarekärringens enorma bröst inklämda bakom blommigt klänningstyg framför sig så sprutade han nästan genast, ofta rakt i vanten.
Efter bara några timmars snöskottning så blev högervanten stel som kartong i kylan. Det var ett evigt rännande fram och tillbaka till uthuset och för varje gång blev högervanten stelare och stelare. Han fick skavsår men han var sjutton år och kåtheten flammade som en skogsbrand inom honom. Han såg hennes stora röv inklämd i ett par askrosa spetstrosor framför sig och så lade han av ännu ett skott mot uthusväggen och i vanten.
Men Birger blev aldrig inbjuden. Han förbannade sin blygsel och oföretagsamhet.
Våren därpå upptäcker Birger spriten. Det är Axel som inviger honom i rusets alla fröjder trots att Birgers far har förbjudit honom att umgås med den där dåren.
-"Hela den där jävla släkten är heltokig!"
De står bakom en silo och skickar en helflaska med Renat Brännvin mellan sig som Axel har stulit från sin far. Hade aldrig Axel viftat med den där spritflaskan framför ögonen på Birger och sagt:
-"Drick din jävel och visa att du är en karl!"
så hade denna historia varit slut nu. Den hade inte ens börjat. Men det är de små krusningarna i historiens vattenbryn som driver livet framåt, de byggs upp till jättelika tidvattenvågor, som skapar livsöden, berättelser och ibland t o m nya liv. Vi surfar alla på en jättelik våg av tillfälligheter och händelser och i detta fallet så blev det Axels stulna spritflaska som startade något som vissa kallar för ödet, andra för rena tillfälligheter.
Det är dans borta vid Åsebro Folkets Park och planen är att de ska gå dit så småningom.
-"Vi måste komma i knullform först!"
säger Axel som försöker ge sken utav att han vet vad han talar om. De börjar känna av spriten och Axels sinne förmörkas som vanligt. Han börjar genast sina utläggningar om kommunister och upplyser Birger om att de har varit ute efter hans gård ända sedan ryssarna gick in i Tjeckoslovakien.
-"Det är bara början, fattar du? De är här vilken dag som helst!"
Samtidigt som alkoholen förmörkar Axels sinne så sker det motsatta med Birger. Han lättar nästan från marken, solen går upp och han vill ta hela världen i famn! Det finns särskilt en person som han vill krama extra hårt och hon har blommig klänning, bor ensam i ett hus bara någon mil bort och har en gräsmatta som behöver klippas.
Han kastar sig upp på sin trimmade, guldgula Puch Dakota och drar iväg med en rivstart. Borta är hans blygsel och tafatthet.
Kvar står Axel med en nästan tom brännvinsflaska i handen.
_
Birger kommer fram och bankar på Tupperwarekärringens dörr. Det är sent på kvällen och hon skulle precis klä av sig och gå till sängs.
-"Är det du! Är det inte lite väl sent för gräsklippning?"
Säger hon.
-"Dags att sälja gräsklipparen!"
Säger Birger och kliver in i hallen och går med bestämda steg mot henne. Hon backar ut i köket med Birger framför sig. Han tar tag om hennes armar och försöker lyfta upp henne på köksbordet men hon är för tung. Hon hoppar självmant upp samtidigt som hon med en inbjudande gest sträcker armarna mot honom och särar på benen så att klänningen glider isär och visar ett par tunna trosor som är flera nummer för små. Det är ett under att de inte har spruckit för länge sedan och när hon lyfter lite på stjärten och kränger av sig trosorna så är det mycket nära att Birgers byxor ska spricka. Hon knäpper upp dem och sedan så låter hon honom själv dra ned dem under tiden som hon knäpper upp sin blommiga klänning. Birger lutar sig över henne, fumlar med BH:n och lyckas till slut få upp den. Hennes enorma bröst väller fram och han känner hennes ben runt sig. Hon har honom fastlåst och hon drar honom mot sig, fram till det där varma och mjuka som han har fantiserat om i ett helt år.
Det går fort, mycket fort! Men det spelar ingen roll. Birger är ung och kvinnan som han har mött är krävande och får aldrig nog. Han är arton år, hon är snart fyrtio och har inte haft en man på många år. Han vill lära sig allt och hon har mycket att ta igen. Han kliver på henne flera gånger den natten och när t o m Birger börjar känna sig en smula trött, ja då är det hon som kliver på honom och sådär håller det på.
_
Hela sommaren ränner Birger hos Tupperwarekärringen och gräsklipparen står bortglömd ute i vedboden. Birger är ständigt öm i skrevet, han går som John Wayne, han har fått mörka ringar under ögonen och han har magrat. Sommarjobbet som hans far hade ordnat åt honom borta vid foderlagret har han fått sparken ifrån eftersom han aldrig dök upp. Tupperwarekärringen suger musten ur honom och han älskar det! Han har ramlat ned i en stor gigantisk smörbytta och han tar sig inte upp. Han vill inte komma upp! Han vill ligga där fastlåst mellan hennes kraftiga ben och med ansiktet djupt nedkört mellan hennes stora bröst under resten av sitt liv.
_
En dag i Augusti tar drömmen slut.
_
Birger står utanför hennes dörr men blir inte insläppt, hon säger åt honom att det är slut, att det är lika bra att han går hem.
-"Jag är ändå för gammal för dig!" säger hon. -"Det är ingen idé! Det förstår du väl?"
Birger blir alldeles bestört. Han vet inte vad han ska säga?
Han tittar sig förvirrat omkring och noterar att gräsmattan har försummats, gräset är midjehögt och det är blandat med tistlar, hundkex och smörblommor. Det påminner om en äng.
-"Ska jag klippa gräsmattan åt dig?"
Frågar Birger.
-"Gå nu!"
Säger hon och stänger dörren för Birger för gott.
Tupperwarekärringen skulle bli Birgers första kvinna, men hon blev även hans enda kvinna. Någon gång under sommaren så övergick nämligen hans sexuella aptit på henne till något som kunde likna kärlek. Nu var i och för sig Birger bara arton år och visste väl kanske inte så mycket om kärlek, eller ens vad det innebar att vara kär egentligen. Men han blev på något sätt kvar i den där känslan som han hade den där sommaren för så länge sedan, han fastnade mentalt i samma ålder. Det var något inne i hjärnan på honom som rasade ihop, som föll.
Ett krokben från ingenstans dök upp och fällde en bit av hans förnuft och åren började gå. Det var meningen att han skulle iväg och studera. Han hade redan kommit in på Chalmers i Göteborg (jodå, Birger hade inte bara varit överjordiskt kåt, han hade varit intelligent också) men det blev inget av detta. Han blev kvar. Istället för högre studier så blev det istället hårt arbete på gården och ännu hårdare drickande så fort han fick tillfälle. Till skillnad mot Axel så är Birger trots allt en glad och positiv människa.
-"En jävla idiot!"
Skulle Axel säga.
-"Alla idioter är lyckliga och ju oftare de skrattar, ju dummare är de och ju dummare de är, ju hårdare måste man slå dem!"
Samtidigt som det alltid rådde fullt världskrig på Axel Olssons gård så infann sig kanske inte lyckan men i alla fall harmoni till slut hemma hos Birger. Föräldrarna förstod att det var något som inte var som det skulle hos deras son, någon säkring, eller kanske t o m ett par proppar hade helt enkelt brunnit av i skallen på honom den där olycksaliga sommaren när han varit borta så mycket. De visste inte vad som hade hänt men så länge som Birger fick jobba ute på åkrarna så verkade han lycklig. De fick bara se upp så att han inte drack för mycket.
_
Åren gick, Birger fyllde fyrtio år och föräldrarna flyttade in till ett servicehus strax bortanför Mellerud och han blev helt ensam.
Även om det var något som hade rasat ihop i skallen på honom så klarade han sig bra. Birger var i grunden en positiv natur, snäll, vänlig och arbetssam. Alkoholmissbruket låg i och för sig på samma höga nivå men han hade kontroll. Birger kunde fortfarande sköta sin gård tillfredsställande. Den blomstrade kanske inte men förföll inte i samma rasande takt som Axels gård.
Axels far levde fortfarande, det söps därborta på Flatåker. Värre än någonsin. Så fort det kom in lite pengar så förvandlades gården till rena rama katastrofområdet.
Under sommarkvällarna så satt Birger ibland på sin altan och drack grogg och låg vinden rätt så kunde den ibland föra med sig vilda vrål, hot och förbannelser bortifrån Axels gård. Ibland kunde Axel dåna förbi Birgers hus i hundratjugo knutar med sin gamla jänkare men han stannade aldrig och slängde några ord. Båda var omogna och märkta av livet på sitt sätt, Birger av olycklig kärlek och Axel, ja han hade alltid haft fullt upp med att försvara sig mot sin far, eller mot kommunen, eller varför inte hela världen?
Anfall är bästa försvar och ägnade han sig inte åt att föra krig mot någon eller alla så var han tvungen att underhålla alla märkliga vanföreställningar som undantagslöst handlade om konspirationer mot honom. Det var kommunister, bögar, statliga myndigheter och fackföreningspampar i en enda röra. Allt detta kryddade han med vansinnesfärder med bilen, idiotiska affärsideér, rasism, sjuklig snålhet och ett fullständigt ointresse inför andra människors behov.
Det var en fin liten kalops av dårskap som puttrade uppe i Axels huvud och visade den tecken på att svalna så hällde han snabbt mera brännvin på elden. Därför så var det nog bara bra att han aldrig stannade och gjorde Birger sällskap på altanen.
_
Samma sommar så får Birger en dag syn på en ung kvinna som står vid vägen utanför hans hus. Hon försöker att få lift. Birger blir nyfiken och går lite närmare. Det är en exakt kopia av hans ungdomskärlek fast yngre!
Först så förstår han ingenting, håller han på att bli tokig på allvar? Sedan så förstår han! Han förstår varför han aldrig mer blev insläppt hos sitt livs stora kärlek. Den unga kvinnan som står därborta och försöker få lift är hans dotter! Han går aldrig fram till henne men han ser när hon hoppar in i en bil och försvinner mot Göteborg och det är först över tio år senare som han ser Kristina igen och då har han tagit reda på allt om henne. Hon blev helt enkelt hans största intresse.
_
Därför är Birger exakt rätt person för Axel att gå fram till och fråga ut om den undersköna badnymfen som han hade smugit på borta vid sjön.
-"Tjenare Axel! Det var ett tag sedan!"
Säger Birger.
-"Jaså? Ja... Det kanske stämmer."
De sitter en stund och pratar med varandra, eller rättare sagt: Det är mest Birger som pratar, Axel sitter mest tyst och ser besvärad ut. Han är inte van vid att sitta och småprata, han vet helt enkelt inte hur man gör. Hot, gnäll och långa utläggningar om livets orättvisor är mer hans stil. Axel är helt oförmögen att föra en normal dialog, istället så blir det alltid en monolog och hans jeremiader har alltid omöjligjort alla försök till kontakt med andra människor.Till slut avbryter Axel, han orkar inte lyssna på Birgers jävla lallande om fördelarna med att odla vete framför havre eller va fan det nu var som han svamlade om.
-"Jag var på väg hem från den där jävla tattarkärringen igår och då så såg jag..."
-"Vilken tattarkärring?"
Undrar Birger.
-"Tupperwarekärringen alltså. Ja, hur som helst så..."
-"Vad gjorde du där?"
Birger blev nyfiken.
-"Jag körde dit min jävla kärring! Vad trodde du, att vi byggde pepparkakshus tillsammans? Lyssna nu för fan!"
-"Bor hon ensam?"
Fortsätter Birger.
-"Det är väl klart som fan att hon bor ensam! Vem i helvete vill vistas under samma tak som den där jävla gamla tattarkärringen? Kan jag få fortsätta nu?"
Det får Axel.
-"Hur som helst, när jag var på väg hem med min traktor så..."
-"Körde du gödsel?"
Frågar Birger.
Axel börjar koka inombords. Det där jävla gödsellasset förföljer honom! Nu vet han i alla fall vart han ska tippa skiten - utanför den där jävla Birgers altan! Det ska bli kul.
-"Det hör inte hit. Lyssna nu noga för fan! När jag kom där körandes så blev jag vittne till hur en ung kvinna stod vid badplatsen och tvättade sig, helt naken! Hon stod där och bjöd ut sig, har du någonsin hört något så omoraliskt? Här, i Dalsland! Hur långt ska förfallet behöva gå egentligen?"
Birger förstår genast att det är Kristina, hans dotter och han måste skynda till hennes försvar. Birger är inte dummare än att han förstår Axels nyväckta intresse för henne. Det är bättre att han får höra sanningen från honom istället för att han ska börja nosa upp alla lögner och lösa rykten från kommunens alla invånare.
-"Lyssna nu noga Axel, vad du än får höra från alla andra så är det skitsnack från början till slut. Kvinnan som du såg därute heter Kristina och är, hrm... Tupperwarekärringens dotter."
-"Det var som fan! Bor hon alltså där ute tillsammans med sin jävla tupperwaremorsa?"
Axel har fått reda på vad hon heter och vart hon bor!
-"Ja, hon jobbade tidigare nere i Göteborg men fick sluta och flytta hem igen. Det enda negativa man kan säga om henne är att hon kan bli en smula opasslig, för att inte säga kärleksfull av alkohol. Men något mer än så är det inte. Det är en snäll och skötsam flicka för övrigt."
Axel lyser upp. Det låter för bra för att vara sant. Fruntimmer som blir kåta av brännvin brukar även tappa omdömet, det vet han av egen erfarenhet. Annars hade han själv aldrig blivit far till en dotter och en idiot till son.
-"Så om någon av en ren händelse råkar bjuda henne på sprit så lägger hon alltså upp sig direkt?"
Birger svarar inte vilket bara bekräftar Axels slutsats.
-"Det var som fan... "
Säger Axel hänfört.
- "Jag menar, det var det jävligaste jag har hört! Ingen moral alls! Så går det när man lämnar Dalsland!"
Axel reser sig upp och talar om att han måste åka hem. Han har inte tid med att sitta här och prata skit.
-"Jag har en gård att sköta! Somliga måste jobba för brödfödan!"
_
När det blir kväll så är Axel och Birger ensamma på var sitt håll, två medelålders män som har tonåringarnas alla drömmar kvar. Birger står står på sin altan, nyduschad och uppklädd i sin gamla konfirmationskostym som inte längre når runt magen. Byxorna skär in i midjan och slipsen måste han numer knyta mycket löst. Men det gör inget, han har bestämt sig! Axel har talat om för honom att Tupperwarekärringen fortfarande bor ensam, hon har ingen karl. Han ska ta sin gamla Puch Dakota och bege sig dit igen. Han kommer att knacka på hennes dörr lika sent som den där kvällen för så länge sedan när han blev insläppt i hennes hus för första gången. Kanske blir han insläppt denna gången också och vem vet, kanske har hon t o m på sig sin blommiga klänning...
_
Axel sitter i sin vedbod och skriver något som med lite god fantasi skulle kunna liknas vid ett kärleksbrev. Axel har bara erfarenhet av att skriva ilskna insändare och en massa överklaganden till myndigheter, detta är något nytt för honom och därför blir det en smula korthugget och klumpigt och är inte ens i närheten av något som skulle kunna liknas vid finstämd poesi. Sådant är förresten för bögar enlig Axel så va fan...
"Hej! Jag heter Axel Olsson och jag gillade vad jag såg när du badade. Jag har en egen gård som är betald, nästan en miljon på banken och en amerikansk bil. Om du vill så kan vi träffas. Jag har massor med sprit som jag naturligtvis kommer att bjuda på! Jag väntar utanför kyrkan nästa lördagskväll. Kom dit!"
Det får räcka så! Han adresserar det till "Kristina, Tupperwärekärringens dotter". Alla vet vem det är. Axel åker iväg till närmaste brevlåda och postar brevet innan han ångrar sig. Det var kanske dumt att han upplyste henne om sin sparade slant på banken men det är ju inget som säger att han måste betala för sig, hon kan gott få tro det. Förresten så borde hon vara nöjd med att bli bjuden på sprit, så dyrt som det har blivit! Egentligen så borde han späda ut det men då kanske inte effekten blir den han önskar och den risken är inte värd att ta. Det beslutet får han förresten ta senare, han vet ju inte ens om hon kommer.
_
Nästa dag så får Kristina brevet från Axel. Hon känner mycket väl till honom, det är en snål och ilsken jävel och ryktet om att han skulle ha en massa pengar på banken stämmer tydligen. Inte Kristinas drömprins direkt, sannerligen inte! Men hon har det synnerligen dåligt ställt, hennes lilla sparkapital är nästan slut och vad ska hon sedan göra? Hon har hört mycket illa om Axel men han är snäll mot djur, det vet alla och är man djurvän, då kan man inte vara helt genomrutten. Det måste finnas något gott hos en sådan man. Bakom alla hot, svordomar och allmänt vansinne så kanske det finns något korn av ömhet och det är egentligen det som Kristina vill ha, någon som håller om henne, som beskyddar henne och som kan tänka sig att stå för hennes försörjning. Det finns inga jobb för en ogift kvinna med dåligt rykte i Dalsland och hon kommer aldrig mer att flytta tillbaka till Göteborg. Ja, och sedan så måste hon erkänna för sig själv att Axels löfte om en massa sprit faktiskt lockar...
_
Vissa män blir aldrig nöjda, oavsett hur mycket de får och hur bra de har det så fortsätter missnöjet att växa.
Axel är en sådan man. Han upplever att han har hamnat mitt i ett krig, i en tornado av motgångar där hela kompanier av idioter har riktat alla missiler mot honom. Axel har en fru, barn, en gård och en dräng som sköter hela driften åt honom. Han har pengar på banken och nu kanske han t o m är på väg att få sig en älskarinna. Det är mer än vad många män kan drömma om. Kommer Axel ändå att fortsätta föra krig mot världen? Kommer Axels dåliga humör att hålla i sig? Eller kommer vrålen och svordomarna från hans gård att tystna och utbrotten av långa fylleperioder att minska för att sedan upphöra helt?
Ingen som vet och allra minst Axel själv.
Det är lördagskväll och han står därborta vid kyrkans parkeringsplats och väntar och spanar ut mot vetefälten och horisonten. Han slänger ilsket ifrån sig en nedrökt röd Commerce och är färdig att ge upp. Kristina verkar inte dyka upp och han har i onödan stått där i över en timma och glott som en jävla idiot. Det var tur att han aldrig brydde sig om att späda ut allt brännvin som ligger i baksätet på hans Impala. Det hade varit jävligt synd på dyra spriten. Han ska precis hoppa in i bilen och ge sig iväg när han slänger en sista blick ut mot vetefälten och får syn på en liten figur långt borta. Det ser ut som en ung kvinna som kommer cyklande på grusvägen och kanske så är det Kristina, kanske...
Axel hämtar en spriflaska från baksätet, skruvar upp korken, tar sig en sup och väntar...

5 kommentarer:

Anonym sa...

Jag har väntat länge på en fortsättning på den här historien.
SÄtt igång och skriv din gamle stöt,kom ihåg jag vet var du bor.
Hellboy/Meduzaland

Anonym sa...

Underbart! Jag har saknat Axel. Hade dock för mig att han bodde i Skåne men där missminde jag mig allt.

Mycket underhållande. Hoppas verkligen att det kommer en fortsättning.

/E-M

Gutegirl sa...

Töm din inkorg.

Leo Sundberg sa...

Ser fram emot fortsättningen.

Fargash sa...

Vad fan?! Den här är ju inte ny!