söndag 7 september 2008

Gamla rocklåtar, gamla minnen - Del 2.

Jag skrev tidigare om fina minnen förknippade med musik, här är några av mina sämre minnen som musiken hjälper mig att bevara.
Forts från:

Två år senare träffade jag en kvinna som gav mig svår gonorré. Det var inte så kul. Det brann i kuken, det rann och snorade. Det stank som ett avloppsdike så fort jag tog av mig byxorna. Jag vågade mig till slut iväg till läkaren och fick medicin. Det var stark medicin. Den hjälpte men jag fick ränndreta i flera dagar och fick stora utslag på kroppen. Den där medicinen tog inte bara död på gonorrén, den tog död på kroppens naturliga bakterieflora.
Två dagar efter att jag hade påbörjat medicineringen så slutade det att svida och rinna ur kuken. Nu sved och rann det ur röven istället. Medicineringen skulle pågå i tio dagar. Jag fick stoppa hushållspapper i byxorna och byta med jämna mellanrum. Papperet klibbade fast i röven. Det brukade vara alldeles genomblött och ljusbrunt, röven var ilsket röd.
Jag minns kvällen när jag träffade tjejen som smittade mig, det var på en fest och de spelade Deep Purples sista hit ”Perfect strangers” på stereon. En bra låt men så fort jag hör den idag så hugger det till i skrevet.
http://www.youtube.com/watch?v=WCvnLYdwkiA

Under flera år så jobbade jag på passagerarfärjor. Jag minns en färja där jag fick stå i disken i sex månader. Det var ett helvetes slit. Vi jobbade alltid tolv timmar i ett sträck. Rast tog vi när tillfälle gavs. Ständigt nattskift och minst tvåtusen passagerare varje dygn, passagerare som mer än gärna spenderade sin tid i restaurangerna och som använde så många tallrikar och glas som möjligt.
Arbetsmiljön var mycket deprimerande. Vi var alltid tre stycken som jobbade tillsammans i ett utrymme som var avskiljt från resten av köket. Det fanns inga fönster. Utrymmet bestod av en stor diskmaskin som spydde ut het ånga och en lång metallbänk där serveringspersonalen lastade upp de skitiga tallrikarna och stora hinkar med bestick. Servitörerna var ofta finnar och skrek åt oss på finska att vi skulle snabba på. De hatade oss. De såg ned på oss men vi hade högre lön än dem. Det var nog en av anledningarna till att de avskydde oss så mycket. En annan anledning var att vi var svenskar.
De skulle skrapa av den värsta skiten från tallrikarna vilket de sällan gjorde. De jävlades så mycket de kunde och vi jävlades tillbaka. Så fort någon skrek åt oss att t ex assietterna var slut så prioriterade vi besticken, var besticken slut så kunde vi helt plötsligt bestämma oss för att diskmaskinen var tvungen att rengöras.
-”Det är dags att byta vatten och rengöra spolrören!”
Kockarna ute i köket var också stora skitstövlar som ansåg att de stod över oss och att de därmed hade rätt att köra med oss så mycket de ville.
-”Kaaarrroooterr!”
Kunde en fet och ful kock vråla rakt ut i luften. Det betydde att karotterna var slut och att vi för helvete genast skulle komma springande med nydiskade karotter. Ingen respekt överhuvudtaget.
Allt som kunde staplas, t ex karotter, lock till serveringsfat och liknande pressade vi ihop så mycket vi orkade innan vi sprang in till köket med det. Vi stampade ihop dem så att kockarna fick ett helvete med att få isär dem. Man fick glädja sig åt det lilla.
Kockarna jävlades tillbaka genom att medvetet bränna vid alla kastruller. Alla jävlades med alla, det var en neråtgående spiral som inte gick att stoppa.
Jag är glad över att jag kom därifrån.
Vi hade en kassettbandspelare i vårt diskutrymme och jag minns denna låten som enligt mig är en av de bästa rocklåtar som har framförts av en kvinna. Dessvärre så förflyttas jag alltid till det där trånga och fuktiga diskutrymmet så fort jag lyssnar på den idag.
http://www.youtube.com/watch?v=LoZVSE3G2K0

Servitörerna och kockarna var skitstövlar men den absolut värsta, den största skitstöveln var kökschefen. Han satt överst på skithögen och regerade. Han hatade alla men mest hatade han oss i disken.
Han hette Ari, var aggressivt homosexuell och älskade att käka uppiggande piller dygnet runt. Ari var kort och fet, illröd i ansiktet, små rosa prinskorvsfingrar och kunde mycket dålig svenska.
Han jagade oss ständigt. Inte ens när vi var lediga fick vi vara ifred. Han kunde ringa till våra hytter och skrika på dålig svenska med finsk brytning:
-”Killarna måste komma jobba! Det är follt med disken!”
Ari såg alltid härjad och sliten ut, han sov sällan. Hela nätterna var han uppe och käkade piller och knullade servitörer i röven. Av någon anledning hade Ari fått för sig att vi skulle känna samma engagemang för skitiga tallrikar och bestick som han kände inför rövknull och stora kukar.
I helvete vi gjorde!
Vi ville hellre dricka sprit och hänga ute bland passagerarna och försöka få med oss unga flickor till våra hytter. Det var helt klart trevligare att vara berusad vid en bardisk än i ett ångande diskrum. Ari visste var han skulle leta och jagade alltid iväg oss till den där förbannade diskmaskinen. I sex månader, tolv timmar om dagen stod jag i det där jävla diskrummet och jobbade och söp som en galning, ackompanjerad av kassettbandspelaren som malde samma låtar från ett gammalt blandband. Vi orkade aldrig spela in något nytt band.
Det här är några av låtarna:
http://www.youtube.com/watch?v=gYwZ8I8wOGA

Jag och mina två polare bytte till ett annat rederi, så gjorde vi ofta. Vi tröttnade efter ett tag och så sökte vi oss till en annan färja. Vi höll ihop i flera år, Jari, Ronny och så jag.
Vi fick en ny kökschef, en tysk som hette Lothar. Jag är helt övertygad om att Hitler gick igen genom denna svinpäls till kökschef, denna skitstövlarnas skitstövel. Jämfört med Lothar så var Ari rena rama Moder Theresa.
Lothar hatade oss redan från början. Mycket tack vare att han genomskådade oss direkt. Han visste att vi var myglare och fuskare. Han förstod att vi sket i livräddningsövningarna, att vi täckte upp för varandra, att vi söp under arbetstid och ljög honom rakt upp i ansiktet så fort han frågade oss om något som rörde jobbet.
Han kunde inte bevisa något. Men han visste. Dummare än så var han inte.
Därför hittade han hela tiden på nya skitjobb åt oss. Han satte upp nya regler som sade att vi inte fick lämna vår arbetsplats även om det för tillfället inte fanns något att göra. Då fick vi stå där som några jävla vedträn och glo. Supandet var det också slut med. Något som gjorde Lothar impopulär hos alla. På denna tid var det nämligen mer regel än undantag att besättningen söp minst lika mycket som passagerarna, oavsett om man var ledig eller jobbade. Huvudsaken var att man skötte jobbet.
Men det var det slut med nu.
-”Detta ska hädanefter vara en nykter arbetsplats!”
Sade Lothar och blängde ilsket på oss alla. Speciellt på mig och mina polare.
Lothar degraderade mig och mina polare. Hade vi dåligt med jobb så fick vi gå in i grovdisken och hjälpa till, eller putsa mässing, städa ur frysarna eller rensa avloppsbrunnar. Sysslor som vi trodde att vi hade lämnat bakom oss för länge sedan.
Den jäveln.
Vi sade upp oss redan efter några månader. Vi stod inte ut.
När vi mönstrade av efter vårt sista pass så hämnades vi. Lothar låste sällan dörren till sin hytt (det var det få som gjorde) så jag smet först in i hans hytt, gick in på toaletten och satte mig och sket. Jag spolade inte. Sedan kom Ronny.
-”Jag behöver också skita!”
Ronny satte sig efter mig och sket. Skitlukten bekom honom inte. Naturligtvis spolade han inte. Sedan var det Jaris tur. Han hade dagen till ära ränndreta. Vi hörde hur det sprutade ur röven på honom.
-”Spola inte för fan!”
Det kom ett par andra snubbar, jag vill minnas att den ena hette Heinz och var känd för att skita något som liknade orm. Heinz var även känd för att ha svurit på att aldrig någonsin behöva infinna sig på sin arbetsstation nykter. Ett löfte som han hade hållit under hela sin långa karriär som grovdiskare. På grund av Lothar så hade han varit tvungen att bryta det löftet. Nu var Heinz tvungen att konfronteras med skitiga kastruller, ingrodda plåtbläck och griniga kockar nykter.
Det kändes inte lika lätt för Heinz att gå till sin syssla längre. Det var liksom inte lika kul att diska nykter. Det gick mycket lättare att ta skit om man var berusad.
Det enda som numer fick Heinz att stå ut med disken och kockarna var dagdrömmarna, dagdrömmar där han torterade Lothar på alla möjliga sätt och vis. Dagdrömmar som innehöll allt ifrån piskor och tänger till syrabad och storkukade negerbögar som förlustade sig med en bunden Lothar.
Ibland så stod Heinz och log fånigt rätt ut i tomma intet samtidigt som disken hopade sig. Kockarna trodde att han hade blivit galen.
Därför tyckte Heinz att det var en alldeles utmärkt idé att sätta sig och skita i en toalettstol som redan hade blivit halvfull med avföring. Det var en av Heinz mest njutningsfyllda skitsessioner någonsin. Under tiden som vi andra vandaliserade Lothars hytt så hörde vi Heinz vällustiga stön inifrån toaletten.
Det sista vi gjorde var att springa upp i köket och proppa golvbrunnarna fulla med apelsiner. Vi stampade ner dem tills det blev tvärstopp. Det skulle bli ett delikat problem att lösa när gästerna började strömma till under kvällens lopp.
Vi var helt övertygade om att vi aldrig mer skulle träffa Lothar.
Det skulle visa sig vara bland det dummaste jag har gjort.

Ett halvår senare var jag tillbaka på Stockholmssidan och fick en ny anställning på Silja-Lines nya stolthet, Silja Symphony. Jag hade blivit lovad en bra tjänst, som mässman. Jag visste sedan tidigare att det var rätt så slappt och trevligt.
Så blev det inte.
Kökschefen hette Lothar…
-”Nu du jävlar!”
Sade han. Jag var helt ärligt övertygad om att jag skulle åka på stryk. Så rädd har jag inte varit sedan skoltiden. Det var ytterst nära att jag pissade ned mig.
Lothar talade om för mig att jag skulle få sparken. Han skulle jävlar i mig tala med rederiet. Det skulle bli skeppsrättegång och han skulle se det som sin nya hobby att få mig svartlistad på vartenda jävla rederi som fanns på norra halvklotet.
-”Dessvärre så måste jag dras med dig, din lilla jävla fittlus, detta passet ut.”
Jag hade två veckor framför mig tillsammans med Lothar. Jag skulle få ett helvete.
Det fick jag.
Min tjänst som mässman kunde jag glömma. Han satte mig längst ned i båten, i en jävla frys där temperaturen ständigt låg på –20 grader. Tolv timmar om dagen staplade jag kartonger med fryst kött, hackade is, skottade snömos och tog emot nya varor när vi var i hamn. Jag fick inte lämna frysen en enda minut under arbetstid. Lagen säger att man inte får arbeta i sådan miljö mer än en timma åt gången men jag vågade inte annat än att lyda Lothar. Jag var i den där förbannade frysen tolv timmar i ett sträck, varje dag under två veckor. Jag blev förkyld och fick feber men vågade inte göra något åt min situation.
Efter en vecka blev jag uppkallad till kaptensförhör.
-”Det är allvarliga saker du är anklagad för. Stämmer det?”
Jag blånekade. Det var det enda jag kunde göra. Jag visste att jag skulle klara mig så länge jag inte erkände. Det fanns inga bevis, det skulle inte bli någon skeppsrättegång. Mina polare jobbade vid denna tidpunkt på en färja i Västindien någonstans så jag behövde inte vara nervös för att de inte skulle hålla tätt.
Ingen trodde mig, allra minst kaptenen men de kunde inte göra något. Det fanns inga vittnen så de avskrev alltihopa. En varning var allt jag fick.
Efter det så blev Lothar ännu tokigare. Sista veckan blev värre någonsin. Han jagade mig även när jag var ledig. Jag fick putsa bestick, skura toaletter, torka upp spyor och tömma sopor.
Det var 1991, ibland kunde jag höra musiken från personaldiscot. Dit fick jag inte gå. Jag minns att de spelade AC/DC:s sista hit ”Thunderstruck”. Det var överhuvudtaget den sista riktiga hårdrockslåten, efter det tystnade min ungdoms hårdrock. Det var över. Så var även min tid på Silja-Line.


Men det var inte riktigt över för Lothar.
Efter att jag hade mönstrat av så bombarderade jag honom med vykort under flera veckor, ”Jag kan aldrig glömma dina heta läppar runt min kuk. Hoppas vi ses snart! Hälsningar Bosse.”
Jag anmälde honom till kvällskurser i bokbinderi, i spanska, nybörjarkurser i vävning och skrev insändare i hans namn (insändarredaktörerna följer sällan upp avsändarnas äkthet) där jag pläderade för skattefinansierade bastuklubbar och gratis utdelning av kondomer .
”Detta är mycket viktigt för homosexuella och HIV-smittade, vi ska inte behöva vara tvingade till avhållsamhet. Vi har sexuella behov som alla andra, speciellt jag!”
Under några veckor så upptäckte Lothar att han helt plötsligt var nybliven prenumerant av dussintals tidningar, alltifrån norrländska, värmländska och dalsländska landsortstidningar till serietidningar och vetenskapliga tidskrifter. Han blev medlem bokklubbar, han ansökte om medlemskap hos Centerpartiet och fick in en kontaktannons i tidningen Land.
”Jag är en ståtlig man i mina bästa år som jobbar som kökschef. Jag önskar trevligt umgänge med en äldre lantbrukare. Gärna en man som vet att köra grepen djupt i gödselstacken. Skicka svar till signatur: Mycket och ofta.”
Jag skrev t o m ett personligt brev i Lothars namn till Klas Lund i Vitt Ariskt Motstånd där jag bönade och bad om ett medlemskap och hänvisade till Lothars tyska bakgrund.
Lothar blev medlem i Hyresgästföreningen, i konstföreningar och i Kommunistisk Ungdom. Jag kontaktade Jehovas Vittnen och bokade personligt besök. Jag skickade efter löskukar, rövdildos, kukpumpar och nermalda renhorn för ökad potens.

Jag hade fullt upp i flera veckor och förhoppningsvis så fick även Lothar fullt upp senare.
Jag har några dåliga drag, jag är långsint och jag är jävligt hämndlysten.
Nu borde jag egentligen avsluta detta med någon länk till en rocklåt som handlar om hämnd men jag hittar ingen så va fan, nu skiter jag i det här. Söndagsfilmen börjar snart på Trean och jag måste hinna lägga in min pizza i micron.
Hej så länge!

7 kommentarer:

Johan sa...

Har aldrig skrattat så mycket i hela mitt liv. Fick fan ont i magen. Underbart.:D

Pava sa...

Hoho.. Det är en fröjd att läsa din blogg, fnizzfäst deluxe. Du är juh Sveriges Bukowski, ta mig tusan. Kör baaa.... :)
/pava

Rambergsmannen sa...

Allanah Myles var lite otippat, hade snarare förväntat mig Lita Ford eller än bättre, Girlschool..

roberth sa...

Men vad feg du var där ner i kylrummet! Du skulle gått till kapten och klagat såklart. Myles var så het!

Anonym sa...

Klas Lund var en riktig pärla! Jag har inte tänkt på honom sedan 1996 då han satt på en anstalt som styrdes av en gambian som var 195 cm lång och riktigt duktig på Tae-Kwondo. Jag kan ju säga att Klas inte satte upp sin tyska flagga från 1930-talet på väggen i sitt rum. Han satt mest på sitt rum och då han inte var där så var han väldigt tjenis och hallå med alla, oavsett hudfärg och ursprung. Kanske inte något riktigt führer-ämne i honom, trots allt?

Anonym sa...

Skrattar så att tårarna rinner..!
Mats Nilsson.

Anonym sa...

in i helevete roligt att läsa detta, tur man inte är ovän med dig :-)

bra musik också...





viking