fredag 12 september 2008

Kontorsfjanten.

Idag var jag på utvecklingssamtal hos min närmaste chef. Hon heter Carita och är helt ok. En av de bästa chefer jag har haft faktiskt. Meningen med utvecklingssamtal är att man ska få chansen att säga vad man tycker, berätta lite om vad som har hänt sen senast och diskutera eventuell vidareutbildning inom företaget.
-”Vad vill du helst syssla med här på företaget?”
Frågade hon.
Om jag hade svarat ärligt på den frågan så hade hon antagligen gett mig sparken med omedelbar verkan.
Jag vill nämligen ha en tjänst som innebär så lite arbete som möjligt. Jag skulle vilja klättra ytterligare. Jag skulle vilja ha ett eget kontor där jag kan låsa om mig och där ingen jävel vet vad jag sysslar med. Ett eget kontor där jag kan sitta och blänga in i väggen hela dagarna och drömma mig bort. Jag vill kort och gott kunna slöa och fantisera med betalning.
Men det sade jag aldrig. Fel sätt att lägga fram det på.
-”Jag skulle väldigt gärna vilja gå den där fortsättningskursen i ledarskap som vi har talat om tidigare.”
Sade jag och anlade en mycket seriös och akademisk min. Det är jag bra på.
Jag har lärt mig att det alltid lönar sig att vara så verbal som möjligt. Kvinnor ska man få att skratta, då är man halvvägs till ett nyp, chefer ska helst få uppfattningen av att man är intelligent och ambitiös.
Det är inga större svårigheter att verka smart och framåt. Det gäller bara att använda det rätta språket och säga de rätta sakerna vid rätt tillfälle.
Istället för att t ex säga: ”Ok, jag ska se om det går att få de där jävla idioterna att fatta något!” Så kan man säga: ”Jag ska genast gå ned och förankra beslutet hos min arbetsgrupp.”
Det är så man snackar på chefsnivå. Det är så utbildade människor pratar så därför pratar jag på det viset vid behov. Ibland måste man förnedra sig helt enkelt.
Och när vi ändå är inne på förnedring, chefer gillar att höra att man ser sitt jobb som sitt andra hem. Det kan ta emot att ta en sådan mening i sin mun men man vänjer sig efter hand och det lönar sig. Toppa gärna med att säga att du blir rastlös av inte få hugga i och svettas riktigt ordentligt.
-”Sån är jag!”
Och för guds skull, undvik könsord och roliga vitsar.
Vanligt arbetande folk vet ju att de enda riktigt roliga vitsarna är kvinnoförnedrande, rasistiska eller handlar om bögar.
Jag glömde bort mig under ett möte i våras. Jag var med min chef i egenskap av arbetsledare och under kafferasten så var det en högre chef som beklagade sig över en kommande flytt.
-”Det värsta är inte möblerna, nej, det som tar tid är att packa ned allt man har samlat på sig under åren i kartonger.”
-”Synd att du inte är bög, då hade du redan packat skiten!”
Sade jag och skrattade till åt mitt eget skämt.
Det blev helt knäpptyst.
Min chef blängde ilsket på mig under resten av kafferasten.

Men det var då det. Nu är det höst och jag sitter inne hos min chef på utvecklingssamtal och försöker få henne att gå med på att anmäla mig till en fortsättningskurs i ledarskap.
-”Det är bra att du har ambitioner och du gör ett bra jobb men du vet, företaget kräver ju vissa förkunskaper.”
Det är som vanligt, det räcker inte med att göra ett bra jobb, man ska även ha papper på att man har totalt onödiga kunskaper i ämnen som inte är det minsta relevanta till arbetsuppgifterna. Jag är t ex arbetsledare inom lokalvård och fastighetsskötsel. Ska jag gå vidare så kräver de både gymnasium och högskolekompetens.
-”Både du och jag vet att det enda du behöver göra är att godkänna mig, ingen bryr sig om att kolla upp om jag har papper på att jag kan böja tyska verb och kan redogöra för linjära fullständighetsaxiom. ”
Det är så det fungerar. Det är närmaste chefen som godkänner och sedan är det grönt ljus. Jag känner flera personer som sitter på fina jobb utan några som helst tyngande och onödiga akademiska kunskaper i bagaget. Jag skulle gärna vilja vara en av dom.
-”Mm… Vi får väl se.”
Sade hon vilket lät hoppingivande. Jag förlorade mig genast i fantasier om mina kommande arbetsuppgifter. Jag kanske skulle få kontoret som arbetsplats. Bli en äkta kontorsfjant! Aldrig mer behöva arbeta på riktigt.
Jag kunde se mig själv framför mig när jag satt ensam inne på mitt kontor bakom ett stort skrivbord, djupt försjunken i dvala. Ibland skulle jag ta mig en sväng i korridorerna och snacka skit med mina kollegor. Kanske ta en tur med firmabilen, nej, förlåt! Tjänstebilen kallas det ju när man har slutat arbeta och istället sitter på ett kontor.
-”Möte med en leverantör!”
Skulle jag säga till receptionisten och sedan dra iväg i ut i sommarsolen. Kanske till en skogsbryn någonstans där jag skulle lägga mig och sova en stund, eller kanske ta mig en runk samtidigt som rådjuren stumma ser på.
Vilket jobb va?

Men det finns ju en del nackdelar med kontorsjobb, språket t ex som jag nämnde tidigare. Man kan inte storma in på kontoret en tidig morgon och hojta till sina polare:
-”Igår fick jag jävlar i mig knulla och det kostade mig bara en halva Explorer!"
Nej, man ska säga – om någon frågar – att man har varit ute och ätit en finare middag med en trevlig dam. Det närmaste man kan komma något som liknar en beskrivning av sexuell samvaro är:
-”Det blev en mycket lyckad kväll och vi trivdes väldigt bra tillsammans.”
Kontorsfjanten super sig aldrig full och får pälskrage. Han delar en flaska vin med en trevlig kvinna.
Herre min skapare...
En vanlig arbetare skulle genast förhöra sig om vem hon var och om hon var lätt att få på rygg, utifall han själv skulle få för sig att försöka provcykla henne. En kontorsfjant skulle aldrig nedlåta sig till att fråga något dylikt. Han skulle istället fråga lite försiktigt om jag kände Lena borta på inköp. Det är en kontorsfjants sätt att kolla upp så att man inte har varit och tuggat på föremålet för hans ömma låga.
Nej, henne känner jag inte men Micke säger att hon suger på första träffen.
Säger man till en arbetare. En kontorsfjant vill istället höra att nej, henne känner jag inte men jag har hört att hon ska vara väldigt lättsam och chosefri till sin natur.

Jag undrar om jag verkligen passar till det där jobbet?

En annan nackdel med kontorsjobb är klädseln. Det ska vara obekvämt och man ska försöka att se så gammal ut som möjligt. Är man trettio bör man se ut som fyrtiofem och är man fyrtiofem är det pensionärslooken som gäller. Skjorta är populärt men inte den mjuka, tuffa och sportiga sorten. Nej, de ska helst vara vita eller ljusblå med styv krage. Gärna i något nylonliknande material. Huvudregeln är att den ska skava mot kroppen. Tänk gammal morfar som har tagit på sig finskjortan så är ni på rätt väg.
Den ska vara knäppt ända upp i halsen. Känns det som om du försöker att stasa huvudet så har du skjortan knäppt på ett korrekt vis.
Man ska även ha en tröja ovanpå skjortan. Det enda som ska synas av skjortan är kragen. Tröjan bör ha en så diskret färg som möjligt. Den enda starka färgen som kan godtas är röd, den matchar färgen på ditt ansikte som du nu har stoppat blodtillförseln till.
Byxorna bör vara en enkel bomullsbyxa med gubbfickor. Gärna med pressveck. Jeans är bannlyst. Det kan ge sken av ungdomlighet. Skorna bör vara svarta eller bruna. Naturligtvis välputsade. Hårda klackar. Sådana skor som morfar bar när han konfirmerades.
Det ska kort och gott synas att man är en stadig kund hos butikskedjan Bröderna Tönt.
Enligt statistiken så har välutbildade och kontorsfjantar färre sexualpartners än den arbetande delen av befolkningen. Det är inte så svårt att förstå.

Ju mer jag tänker på det, ju mer tveksam blir jag till att gå den där fortsättningskursen.

Alla kontorsfjantar har naturligtvis en bil men den använder de bara när de är lediga. En äkta miljömedveten, läs: Trendmedveten kontorsfjant cyklar alltid till kontoret. Det är inne nu. Det har nämligen citylejonen i USA gjort i flera år och är det något som en kontorsfjant vill vara så är det ett äkta citylejon på språng. Därför dricker de gärna kaffe ur en pappmugg på väg till jobbet – Precis som kontorsråttorna i New York.
Samtalsämnena under en lunchrast tillsammans med kontorsfjantar är milt sagt sövande.
Oftast så talar man om familjen och bostaden. Familj är något som de flesta kontorsfjantar skaffar tidigt i livet. Har de väl fått någon kvinna på kroken så vågar de inte släppa henne, de vet att deras första kvinna även kan vara deras sista så det är bäst att passa på.
En kontorsfjants högsta önskan här i livet är att tillhöra medelklassen. Kontorsfjanten måste helt enkelt ha familj och bo i villa i något område strax utanför stan. Skulder, kärring och bortskämda ungar hör liksom till identiteten. När de väl har skaffat sig detta så blir familjelivet och huset deras enda intressen, det enda de kan tala om. De åldras i förtid.
-”Du vet, har man hus finns det alltid något som måste fixas!”
Säger de så fort man frågar vad de ska göra under semestern.
Talar de någon gång om gamla minnen så är det studenttiden som gäller. En gång satt jag och fikade med ett riktigt vildjur som minsann hade druckit alkohol på morgonen när han tog studenten.
Jo, ni läste rätt, på morgonen. Han hade druckit hela tre glas champagne.
-”Gud vad galet!”
Sade jag.
Han uppfattade aldrig ironin. Själv så satt jag många morgnar i min ungdom och halsade brännvin direkt ur flaskan. Jag reflekterade inte ens över det. Men så har jag heller aldrig tagit studenten. Personligen så har jag alltid tyckt att spriten nyper som skönast i arla morgonstund. Jag dricker hellre än lördagsmorgon än en fredagskväll.
Tänk att jag är så vild och galen!

Nä, fan. Nu har jag bestämt mig. Jag skiter i den där kursen! Kontorsvärlden är inget för mig.

Min morfar var en man som jobbade i hela sitt liv. Han fick inget för det. Han föddes fattig av ännu fattigare föräldrar och dog fattig trots att han jobbade i hela sitt långa liv. Han lämnade efter sig ett hagelgevär, sina verktyg som han hade med sig till alla de byggen han jobbade på och ett litet hus som morsan var tvungen att sälja eftersom vi inte hade råd att ha det kvar.
Det var allt.
Det där förbannade arbetandet är något som tycks gå i arv i min lilla släkt. Mormor var tvungen att jobba extra på ett tvätteri och min mor fick börja jobba som fjortonåring. Min kusin började jobba på ett pappersbruk som femtonåring och dog för tre år sedan, endast fyrtiosex år gammal. Vissa säger att det var jobbet som gjorde honom sjuk.
Jag började mitt första jobb som sextonåring.
Morfar hatade att jobba men bet ihop och cyklade iväg till sin arbetsplats varje morgon. Det var så det var och det är så det är för mig.
Men jag har i alla fall kunnat välja mina arbeten ibland. Jag har haft stor tur i mitt liv. Det kunde aldrig morfar. Han fick ta vad han fick och det var inget märkligt i det. Arbeta skulle man. Det var en plikt.
När morfar var tolv år så fick han ge sig ut på vägarna och leta efter sitt första arbete. Han fick tjänst som dräng hos en bonde någonstans. Morfar blev mycket illa behandlad och smet efter något år. Han satte aldrig mer sin fot på någon bondgård.
Ville man göra morfar förbannad så skulle man föra in samtalet på lantbruk eller Centerpartiet.
-”En bonnjävel har alltid mat på bordet!”
Morfar skrattade alltid gott när han läste om skördar som regnade bort och bönder som fick gå från sina gamla familjegårdar under sjuttiotalet när stordrift var på modet.

Morfar sade alltid att det inte fanns några dåliga arbeten. För honom så var alla jobb lika mycket värda, det spelade ingen roll vad man jobbade med. Arbete var aldrig något nöje. Fattigdom var ett brott som straffades med arbete. Arbetet var en plikt för alla som inte kunde försörja sig på annat vis. Så var morfars inställning och den har gått i arv till min mor och vidare till mig.
Morfar ansåg att ju hårdare man måste arbeta, ju mer man led och vantrivdes med sin lott, ju hedervärdare människa var man.
Jag håller med.
Jag har aldrig förstått varför folk ser upp till kändisar och rika människor som får uppleva sina drömmar varje dag.
De riktiga hjältarna och de som borde vara förebilder för ungdomarna är alla diskare, alla städare, alla fabriksarbetare, alla svetsare, rörmokare, snickare osv som får samhället att gå runt. Alla dessa människor som år efter år säljer av tid på sina korta liv, som går till en plats de hatar och utför en syssla som de avskyr.

Varje julafton så tar jag bilen och kör till Uddevalla och hälsar på min mor. Innan jag ringer på hennes dörr så besöker jag alltid kyrkogården där mina släktingar ligger begravda.
Jag skäms inför dem. Det känns som om jag har något att stå till svars för. Allt deras slit, allt meningslöst arbete. Frukten av detta blev en bortskämd gnällspik som ägnar sin fritid åt att sitta vid datorn och skriva ned en massa dumheter.
Jag brukar sätta mig en stund vid graven och jag hoppas att de ser mig, att de blickar ned från sin himmel och förstår att jag i alla fall är medveten om mina fel och brister, att jag inte är stolt över mitt liv och den jag har blivit.
Jag ville bli något annat men jag visste aldrig vad.
Men om jag sitter kvar en stund så kan jag nästan, om jag har tur, höra morfar som frågar:
-”Hur går det på jobbet?”
Jag pratar med honom i huvudet. Jag säger att jodå, det går riktigt hyfsat. Jag gör det som de säger åt mig att göra.
-”Det är bra! Det är det som är huvudsaken. Jag visste att du skulle skärpa till dig till slut!”
Jag hoppas att jag inte inbillar mig. Jag hoppas att Morfar och alla de andra faktiskt ser mig, att de finns någonstans däruppe och mår bra.

Jag arbetar för att de säger åt mig att göra det, för att de har ögonen på mig och då menar jag inte cheferna och alla myndighetspersoner.
Jag hoppas att mina släktingar har koll på mig riktigt ordentligt så att jag till slut kvalar in i gänget däruppe som numer slipper att jobba.


9 kommentarer:

Henrik sa...

Helt förbannat underbar läsning! Du måste reta gallfeber på Ranelid. För djävulen GH, du måste vara Sveriges mest lästa författare.

Pava sa...

Du måste skriva en bok! Så slipper du alla kontorsfjantar. "Working class hero is something to be" som Lennon sjöng..;)

Anonym sa...

Det är tydligen ganska vanligt att tro att gräset är grönare på andra sidan. Jag själv har många gånger funderar på att söka mej ner till golvet igen för att slippa bry mej, ett jobb där man är helt utan ansvar och där krav på tankeförmåga saknas skulle smaka fågel ibland.
Helst skall det vara ett riktigt mongojobb så att man kan gå bara på rutin och till 100% vila hjärnan, nånting inom lokalvård eller fastighetsskötsel skulle nog passa. Varför inte ett jobb som arbetsledare...

Men efter ett tag så inser jag att jag nog föredrar att jobba med folk som har tresiffrig IQ, komplett tanduppsättning och med arbetsuppgifter som kräver mer än en tränad schimpans för att utföra.

/JW

Kzmonova sa...

"Arbete är de drickande klassernas förbannelse."

Olof Berg sa...

"Fattigdom är ett brott som bestraffas med arbete"

Otroligt bra mening! Jag tycker att jag känner igen den. KOm du på det själv eller har du läst det nånstans? Vill i så fall gärna veta var.

Jag diggar din blogg stenhårt och ska börja besöka den regelbundet.

Olof Berg sa...

Gillade din blogg så pass att jag la till en länk til lden på min blogg.

Du får gärna lägga en länk till min blogg om du vill...

kzmonova sa...

Olof Berg: Jag citerade Oscar Wilde

Jäsan sa...

Hmm, jag har ogillat dig för vissa saker du skrivit på FB, men tamigsatan! Det här blogginlägget var så klockrent att jag nästan blir lite kär i dig (en manlig, vänskaplig kärlek, förstås)

Trött på väg... sa...

Trots att det kräver utbildning så borde du prova på taxichaffisyrket... Om du bara visste hur många yrkeschaufförer som sitter och halvslumrar alt. dagdrömmer å det grövsta i 110 på E4'an med bilen full av intet ont anande stackare påväg nånstans!

Titta noga på chauffören nästa gång du åker långt, först en lång stund av glasartad blick (eller tunga ögonlock, tuuuuunga ögonlock), sen ett uttryck av "Hur fan hamnade jag här, var är jag?"!

Snark!