tisdag 16 september 2008

Samtal vid en lastbrygga.

Det finns inga roliga jobb. Det känns aldrig fint att arbeta.
Att gå på bio eller tivoli kan vara roligt. Att klappa en liten kattunge eller hålla om en vacker kvinna en sen sommarnatt kan kännas väldigt fint.
Arbeta är aldrig kul. Skrattar man någon gång under arbetstid så har det aldrig med arbetsuppgifterna att göra.
Om man någon gång ser en snubbe som skrattar och ser lycklig ut under tiden som han diskar, svetsar, städar eller målar så kan man vara ganska säker på att några säkringar har brunnit av uppe i skallen. Om jag hade varit dig så hade jag gått en lång omväg runt den snubben, man kan aldrig veta med sådana människor.
Jag jobbade en gång ihop med en kille som kände djup tillfredsställelse av att köra runt med sin truck och lasta varor på ackord. Han älskade sitt jobb på Stora Lagercentralen. Han trivdes med att köra runt med sin truck dagarna i ända. Han brukade ofta vissla för sig själv när han satt i sin truck och gick igenom sin körorder.
Killen gick runt och mådde bra under arbetstid.
Idag sitter han på en sluten avdelning på ett mentalsjukhus.
En natt gick han hem till sina föräldrar, smög upp i deras sovrum och slog ihjäl dem med ett brännbollsträ medan de sov. Sedan gick han ned i köket, stoppade in deras lilla pudel i diskmaskinen och ställde in programmet på ”hårt smutsat diskgods”. Därefter ringde han till polisen och angav sig själv. När de kom och hämtade honom så satt han vid köksbordet och lät sig väl smaka av föräldrarnas middagsrester. Jag vill minnas att detta fick en hel del uppmärksamhet i dagspressen.
Detta var en kille som trivdes med sitt jobb.
Sådana är dom.

För några år sedan jobbade jag i centralköket på ett stort sjukhus. Vi var drygt etthundra anställda som jobbade i två olika skift.
Att jobba i ett stort kök kan vara helt ok så länge man slipper att befatta sig med själva matlagningen. Jag brukade alltid söka mig till disken, där slapp man att tänka, man slapp att engagera sig. Eller också hade jag tur och fick en tjänst som kallades köksvaktmästare. Det var det absolut bästa jobbet. För det mesta mycket slappt och trevligt. Jobbet gick ut på att byta reservdelar till de stora diskmaskinerna. Krånglade någon av dem så var det mitt jobb att lokalisera felet. Oftast var det något spolrör som behövde bytas. Ibland var packningarna till pumpsilarna slitna eller också var det något plåtbläck som hade fastnat någonstans inne i maskinen. Enkla fel som var enkla att åtgärda.
I en köksvaktmästares sysslor så ingår det även att ta emot varor från olika leverantörer samt hålla ordning inne i förråd och kylrum.
Jag kanske jobbade effektiv tid tre timmar om dagen. Resten av tiden satt jag ute på lastbryggan och rökte, drack kaffe och pratade skit.
Mycket riktigt så är dessa tjänster bortrationaliserade idag.

Jag brukade betygsätta mina arbetsplatser efter en viss skala, från ett till tre.
1. Jag dog inte i alla fall.
2. Avskyvärt och motbjudande.
3. Sug kuk och dö!
Jobbet i centralköket var faktiskt en klar etta. Inte för att det var något roligt och givande arbete men det var hyggligt betalt med tanke på arbetsprestationen och ute på lastbryggan lärde jag känna en person som gav mina arbetsdagar en mening.
Det är inte ofta man träffar någon annan människa som man trivs tillsammans med. Det är sällan som man känner att allt stämmer, när man liksom kan sitta tillsammans utan att förklara allting med en massa onödiga ord. Man förstår varandra ändå. Kommunikationen sker på ett subtilt sätt och det räcker kanske med att skratta vid exakt rätt tidpunkt.
Ännu mer sällan så är denna människa av motsatt kön och tillhör en helt annan generation.
Hon hette Magdalena och var tjugo år.
Jag var femton år äldre och allteftersom jag lärde känna henne så förbannade jag min ålder. Hade jag varit yngre så kanske jag hade vågat bjuda ut henne till slut. Men jag har alltid haft självinsikt. Ska man som äldre man ha någon chans hos unga kvinnor så ska man vara snygg och muskulös och ha självförtroende. Jag äger inte några av dessa egenskaper.
Däremot har jag alltid varit bra på att låta käften gå och få kvinnor att skratta, så jag tror att det var därför hon trivdes i mitt sällskap.
Magdalena var intelligent och styrde ofta in våra samtal på ämnen som man inte förväntar sig att en tjugoårig ung flicka ska ha något intresse utav. Vi hade mycket gemensamt.
Hon var mycket vacker. Långt mörkt hår, kolsvarta ögon, mörk hy och en kropp som bara tjugoåriga kvinnor kan ha.
Hon berättade att hon var adopterad, att båda hennes föräldrar var lärare uppe på universitetet. Hon berättade också att de var djupt besvikna på sin enda dotter.
Magdalena var också gravt alkoholiserad.

Det gjorde mig förvånad. Jag trodde inte ens att så unga kvinnor kunde arbeta upp sådana dryckesvanor. Det syntes inte heller på henne. I alla fall inte till en början.
Men alkohol är ett gift som sliter mycket hårt på kroppen och kvinnor slits ned mycket snabbt av alkohol. Det gick fort utför med Magdalena.
Men det skulle dröja ett tag till. Nu var det sommar, hon var tjugo år och trodde väl som alla andra ungdomar att hon var okrossbar.
Magdalena brukade sitta på lastbryggan klockan halvsju på morgonen och vänta på mig med en kanna kaffe. Sedan satt vi där och drack kaffe, rökte och snackade skit. Jag kände att hon luktade alkohol. Det gjorde hon alltid på morgonen.
Jag förstod aldrig varför hon drack. Jag söp också när jag var i hennes ålder men jag var ful, sjukligt blyg och anfäktades av depressioner med jämna mellanrum. Jag hade all anledning i världen att supa mig full så fort jag gick utanför dörren. Men Magdalena var vacker, hon var rolig, intelligent och behövde knappast vara ensam om hon inte behövde.
Ibland ville jag ta henne i örat och tala om för henne att det höll på att gå åt helvete med hennes liv. Jag ville förbjuda henne att dricka!
Jag ångrar att jag aldrig gjorde det.
Det var mysigt att sitta där med henne. Det regnade för det mesta den sommaren. Men det var ljummet i luften. Vi satt där under lastbryggans tak tidigt på morgonen och hörde regnet smattra och såg ångan som steg från asfalten. När jag var ung så drömde jag ofta om att få söka skydd undan ett ljummet sommarregn tillsammans med en flicka.
Nu satt hon där intill mig, flickan som jag hade drömt om. Men hon kom femton år för sent.

Det var flera ungdomar i Magdalenas ålder som jobbade i köket. De var sommarvikarier. Till hösten så skulle de gå tillbaka till sina högskolor och universitet. Magdalena var fast anställd sedan ett år tillbaka.
Hon gillade dem inte. Hon retade sig på dem.
Jag frågade henne varför hon inte ville utbilda sig.
-”Ett jobb är ett jobb oavsett om du kallar dig diskare eller advokat. Vad är skillnaden? Vad har det för betydelse i slutet?”
Det där kunde vara mina ord.
Hon fortsatte:
-”När jag blir gammal och väntar på min sista resa så vill jag gärna minnas alla timmar, alla dagar som jag var fri. Folk har inga förväntningar och krav på en diskare eller städare. Förväntningar och krav är motsatsen till frihet. Jag vill gärna vara fri. Arbete kan aldrig bli en livsstil för mig.”
Jag kunde inte annat än att hålla med. Jag fyllde i:
-”Mitt mål är att jobba med sådant som inte kräver någon tankeverksamhet. Ju mindre tankeverksamhet under arbetstid, ju mer tid åt att tänka på sådant som verkligen är viktigt i livet.”
-”Det tar vi i hand på!”

Och så gjorde vi det.
Sedan så satt vi och skrattade åt alla töntar som vill förverkliga sig själva genom sitt yrke. Vi skrattade åt fjantarna med ambitioner och åt alla som aldrig skulle våga erkänna att deras liv och arbete var lika meningslöst som vårt.
Hon höll mig i handen hela tiden.
Magdalena var en kvinna som förstod mig och som delade min livssyn. Vi förstod varandra.
Hade jag varit femton år yngre så hade jag friat direkt där på stället. På en lastbrygga utanför ett skitjobb, en tidig sommarmorgon samtidigt som regnet föll.

Det gick utför med Magdalena. Hennes drickande accelererande. Hon började se sliten ut, hon kom ofta för sent och våra stunder ute vid lastbryggan blev färre och färre.
Hon blev anklagad för inte ha dykt upp på jobbet.
-”Vad? Jag var ju här prick klockan sju!”
Det stämmer. Hon hade varit där klockan sju. På kvällen. En nattvakt hade fått leda henne in i en väntande taxi som körde henne hem.
Hennes ogiltiga frånvaro steg och när hon väl infann sig så gjorde hon ett dåligt jobb. Ibland var hon påtagligt berusad. Hon somnade en morgon när hon stod och matade in stora plåtbläck och kastruller i en stor diskmaskin. Hennes skjorta fastnade i rullbandet. Det kunde ha gått riktigt illa. Någon hann trycka på nödstopp innan hon följde med in i maskinen och blev skållad.
Det började dyka upp urdruckna vinflaskor i papperskorgarna inne på toaletterna. Misstankarna föll snabbt på Magdalena.
Vid denna tidpunkt hade jag nästan helt slutat att prata med henne. Jag visste inte vad jag skulle säga. Jag hade ingen erfarenhet av kvinnor som drack. Jag har nästan alltid undvikit kvinnor som har varit glada i alkohol.
Till slut så fick de nog. Magdalena var fast anställd så de var tvungna att erbjuda henne en plats på ett behandlingshem. Hon vägrade. Hon markerade sitt beslut genom att hävda att hon helt plötsligt hade åkt på magsjuka och stämplade ut från jobbet innan lunch.
En vecka var hon borta från jobbet. En vecka som hon säkerligen inte ägnade sig åt att gå igenom utbildningsmöjligheter och söka studiebidrag. Med tanke på vilket skick hon var i när hon kom tillbaka så hade hon troligen kastat sig in i ett riktigt jordskredssupande som inte ens jag själv hade varit kapabel nog att genomföra. Full fart Magdalena!

Strax innan jag gjorde min sista dag på jobbet så fick Magdalena sparken. Jag såg henne längst bort i en korridor, hon var på väg hem. Hon hade precis tömt sitt skåp och hade en väska över axeln.
-”Ska du söka in på Komvux?”
Hojtade jag.
Hon skrattade. Det gjorde jag också.
-”Kunskap är aldrig tung att bära!”
Svarade hon. Vi skrattade gott båda två.
Sedan vek hon av in i en sidokorridor. Det var det sista jag såg av henne.
Ett halvår senare jobbade jag på ett mindre företag som tillverkade presenningar. Ett hemskt jobb. Jag satt inne i en lokal helt ensam och förde in stora plastskynken i en slags maskin som värmde upp och sammanfogade dem efter förinställda mått. Jag förstod aldrig riktigt hur det där fungerade och sket i det gjorde jag också. Jag sket överhuvudtaget i det där jobbet efter en månad. Det var ett av mitt livs kortaste anställningar. Jag brydde mig aldrig om att begära något arbetsbetyg. Deras omdöme hade nog inte blivit särskilt hedrande.
Totalt ointresserad av sina arbetsuppgifter. Visade ingen som helst entusiasm eller vilja att lära sig. Arbetsglädje verkar vara ett okänt begrepp för honom.
Kanske hade de avslutat med:
Vi ifrågasätter hans mentala hälsa och rekommenderar framtida arbetsgivare att begära utdrag ur kriminalregistret.
De där formuleringarna hade Magdalena gillat. Hade jag visat upp ett sådant betyg för henne så hade vi skrattat högt tillsammans.

Jag fick aldrig mer skratta tillsammans med henne. Magdalena skrattar överhuvudtaget inte längre. Hon dog innan hon fyllde tjugofem år.
Jag vet inte riktigt hur det gick till. Vissa säger att hon kvävdes av sina egna spyor, andra hävdar att hon blev påkörd av en buss när hon glad i hågen kom cyklandes från Systembolaget med välfyllda spritkassar dinglandes på styret. Några säger att hon kort och gott dog av akut alkoholförgiftning. Levern gav upp.
Oavsett vad dödsorsaken var så kan man i alla säga att det var alkoholrelaterat.
Världen gick miste om en fin människa.
Jag anser att hon var värd mycket mer än tio ingenjörer eller projektledare inom it-branschen. Magdalena fick mig att skratta, hon fick mig att trivas på en arbetsplats som många människor anser sig för fina för att jobba på.
Det var alkoholen som förstörde henne. Från början så var hon en intelligent människa som spred glädje och som gjorde det bästa av en situation som hon accepterade och som hon inte lastade någon annan för. Det var hennes eget val och det var hon fullt medveten om.
Vissa människor skiter i att satsa på sig själv som det så fint heter. De skiter i höga utbildningar och fina jobb. De väljer istället att diska våra tallrikar, de städar golven vi går på, de rensar våra avloppsrör och torkar våra gamla föräldrar i röven.
Inget jobb som får någon att skratta.
När man står med armen djupt nedkörd i en avloppsbrunn eller tömmer sopor så är tanken på självförverkligande jävligt långt borta, det kan jag lova.
Men hade varje sådan arbetsplats haft en Magdalena på sin lönelista så hade det gått lättare.

När det känns extra mörkt på mitt jobb, när regnmolnen hopar sig uppe i huvudet på mig så går jag ofta ut på lastbryggan och tar mig en rök. Jag önskar att Magdalena hade suttit där ute och väntat på mig med en kanna kaffe. Jag önskar att det hade funnits någon att dela mina tankar med.
Det finns det inte.
Jag hoppas att de har datorer uppe i himmelen, jag hoppas att de är fullt uppkopplade. Då kanske Magdalena läser min blogg i alla fall.
Det hade varit kul om du kunde skriva en kommentar.
Som det känns idag så behöver jag jävlar i mig ett gott skratt! Jag behöver känna att det finns någon som förstår mig, som delar mina tankar.

13 kommentarer:

Anonym sa...

Ibland skriver du så bra att ytterligare kommentarer är totalt överflödiga.

Olof sa...

Det du skriver är alltid läsvärt, men den här texten var lysande. Du kan verkligen konsten att vara underhållande samtidigt som du är djupt allvarlig.

Anonym sa...

Sorglig historia GeHe, men fin.

Mvh,
Fredrik

roberth sa...

Fan vad trist med tjejen. Skratta åt sitt jobb kan man väl göra?

Galna kocken sa...

Ja, arbeta måste man. När man ändå måste vara där så gäller det att göra det bästa av situationen. Men det är knappast så att man går till jobbet på sin fritid för att det är så himla roligt. He he..

Gustav sa...

Hur många "gubbar" hade inte försökt ragga på henne? Många saknar tyvärr helt självinsikt och tror att unga tjejer gillar 15-20 år äldre killar.

Anonym sa...

bra skrivet som vanligt..har blivit beroende av din blogg...alltid tänkvärda o roliga inlägg o mycke av det du skriver känner man igen sig själv i=0}på gott o ont=0/

Olof sa...

Tänkte också på det, Gustav. Är själv 35 år och visst kan 20åringarna vara skitsnygga. Men man blir ju bara patetisk om man försöker limma på dem. Man måste inse sina begränsningar.

Shirouz sa...

Ibland har man sån tur... Jag snubblade in på ett bananskal på din blogg, hjärtat hoppade till av förvåning när jag såg din favoritbok, den har jag letat efter i många år, för att läsa om, men jag har inte kommit ihåg författarens namn. Nu har jag namnet, tack!
Sedan läste jag din blogg, du skriver förbannat bra, jag kan inte säga annat än att jag håller med, vissa lever för att arbeta, för mig verkar det som ett ohyggligt slöseri med liv.

Anonym sa...

Bästa bloggen jag har läst någonsin! Jag älskar ditt sätt att skriva. Att du lyckas vara både seriös, vulgär, allvarlig, humoristisk, romantisk och nästan andlig i en och samma text!
Inte många som skulle lyckas med det.

Varför sammanfogar du inte alla dina självbiografiska noveller till en roman? Det finns garanterat en marknad för den. Ungdomarna skulle älska den!
Jag också.

/Röd i natt.

Anonym sa...

Väldigt fint inlägg som vanligt. Måste hålla med föregående kommentar att en liten bok vore på sin plats. Jag tror det finns pengar att tjäna på din talang hårdrockare, och att du kunde tjäna ditt levebröd genom dina texter. Låter inte detta fantastiskt? Med din talang så tycker jag inte det, du har verkligen en publik och en talang för att kunna syssla med detta på heltid.

Bandh sa...

Nu förstår jag varför dina noveller (eller vad man nu bör kalla dom) är så klockrena. Det är för att de inte handlar om att spränga saker i luften, fjollig sagoboks-romantik, storslagna krig i fjärran länder, rädda världen från ondsinta skurkar och få tjejer och pengar när man håller på, meningen med livet (tål att diskuteras i och för sig?) osv. Du skriver istället om vad som händer här och nu, vad "vanliga", verkliga människor gör om dagarna i vårt land (karaktärerna i GHs texter _kan_ vara du eller jag!) -- och jävligt bra är det, då du kan berätta om de mest banala vardagsting på ett underhållande sätt.

en som hon sa...

Fy fan vad fint. Jag gråter.

/en som Magdalena