onsdag 1 oktober 2008

Bok- och filmrecensenter.

Jag har aldrig recenserat någon film eller bok, inte på allvar i alla fall.
Jag gjorde ett försök för ett tag sedan. Jag recenserade någon skitbok och ett par filmer vill jag minnas. Jag länkade till dem från just denna blogg, men dessa länkar tycks inte längre fungera.
Undrar varför? De tvärdog tydligen någon dag.
Undrar om någon läste dem överhuvudtaget?
Hur som helst, någon äkta recensent lär jag aldrig bli. Jag skulle nämligen vara alldeles för folklig.
Jag har nämligen den lilla egenheten att jag anser att film och litteratur i första hand ska vara underhållande. Det ska vara positivt att titta på film eller läsa en bok. Det ska vara förknippat med glädje. Roa och underhålla helt enkelt.
Film- och litteraturrecensenter är ofta av en annan åsikt. För dem så ska det vara konstnärligt och djupt. Det ska m a o uppfattas som förvirrat och obegripligt av vanligt folk. Det är därför som Ingemar Bergman och Björn Ranelid höjs till skyarna.
Knappt någon hyr en Bergmanfilm och ytterst få läser Ranelid.
Det är ett gott betyg. Vanligt folk förstår nämligen inte. Det är inte simpel underhållning. Folk roas inte. Därför får de högsta betyg av kritikerna.

Jag har läst tusentals romaner och jag kan säga att det är de som har fått ljumma, eller t o m rent urusla recensioner som är de bästa.
Ta en författare som Torbjörn Flygt t ex. Han får överlag höga betyg. Recensenterna älskar honom och öser superlativer över hans romaner.
Jag har läst två av dem. Rena skiten om ni frågar mig. Det är oerhört segt, krystat språk och helt enkelt bara tråkigt.
Jag tycker inte att han skriver bra. Han är helt enkelt bara... Dålig. Språket flyter inte. Han försöker att vara högtravande och djup vilket han inte klarar. Istället blir hans texter dammiga och totalt händelselösa. Torbjörn Flygt är relativt ung, i alla fall i författarkretsar. Fyrtio år någonting. Man skulle kunna förvänta sig att texterna skulle flyta på, att det skulle vara lite fart och fläkt. Att vi sextio och sjuttiotalister kanske skulle kunna känna igen oss.
Så fan heller!
Vi känner inte igen någonting. Vi känner ingenting förutom aggressioner mot bokhandlaren som inte varnade oss innan vi köpte skiten.
Det är bara trött litteratur. Deprimerande. Allt går i moll.
”Se här, jag misstänkte att det skulle gå åt helvete och ja, det gick åt helvete!”
Inte för honom själv. Han kan idag leva på sin hobby. Nej, han menar samhället.
Alltid Samhället.
Kom med något nytt någon gång! Själv så tycker jag att jag har haft tur som fick födas i Sverige under de bästa av alla tider och som får bli medelålders under 2 000-talet. Jag kunde lika gärna ha blivit född till en fattig makaroniborrare i södra Italien under 1 700-talet och glidit in i medelåldern med långt framskriden rövsvamp utan hopp om bot.
Torbjörn Flygt tillhör samma generation som mig, den första generationen som aldrig skulle bli medelålders. Vi skulle vara tonåringar i all evig tid.
Det märks inte på Torbjörn Flygts texter. Jämfört med honom spritter t o m Fjodor Dostojevskijs Brott och Straff av hopp och livsglädje.
Jag har läst den också. Rena smörjan. Jag tvingade mig igenom den bara för att kunna säga till folk att jag faktiskt hade läst den. Och ja, den anses idag vara ett mästerverk - av litteraturrecensenter.
Vi andra läser Stephen King, Wilbur Smith, Ken Follett och liknande och njuter av god och välskriven underhållning som gör oss glada och lätta till sinnet.

Filmrecensenter fungerar på samma vis. Populära och underhållande filmer får undantagslöst dåliga eller medelmåttiga recensioner. Märkliga filmer som t ex musikaler på kantonesiska, svartvita ångestladdade filmer på polska och vidrigt tråkiga, gubbsjuka och obehagliga filmer av Ingemar Bergman som handlar om medelålders män och deras uppgörelse med sin sexualitet och liknande öser man superlativer över.
För att inte tala om tjeckiska och rumänska filmer där man "spänner dialogen i en vid båge". De får full pott med en gång. Filmer av Woody Allen anses på fullt allvar vara humoristiska. Och så denna jävla Ingemar Bergman igen. Varför höjer varenda filmkritiker denna gubbe till skyarna? Faktum är att ingen tittar på skiten. Gå ned till din lokala filmuthyrare så får du se själv. Du hittar knappast några Bergmanfilmer i hyllorna.
Skulle jag ta med mig en Bergmanfilm hem till flickvännen under våra myspyskvällar så skulle hon tro att jag har glömt att ta min dårpippimedicin.
Ingen hyr en Bergmanfilm.

Jag läste någonstans att de planerar att ge ut Bergmans gamla tv-serie "Scener ur ett äktenskap" på DVD. Förutom att serien avhandlade så spännande ämnen som depression, ångest och medelålderskriser så hade naturligtvis Ingemar Bergman sina två favoritskådisar i huvudrollerna, Erland Josephson och Liv Ullman. Två personer som hade utstrålning och livsglädje som ett par vedträn. Blev man inte deprimerad innan så blev man det när de dök upp i rutan och fyllde vardagsrummet.
Det räckte inte med det brunmurriga och mossgröna sjuttiotalsmodet, man var tvungen att stå ut med skådisar som såg ut att vilja ta livet av sig så fort som möjligt.
"Den var ju så populär och hade över två miljoner tittare!" Tacka fan för det! Det fanns ju inget annat att titta på!
Vi hade två hårt statligt styrda TV-kanaler. På den andra kanalen så visade de ett program om hur man undvek bölder i anus, eller kanske en rysk opera.
Vad skulle folk göra? De var ju hänvisade till att sitta och svälja ren skit framför TV: n varenda jävla kväll!
Om fem personer kommer att köpa denna box så blir jag förvånad. Däremot så kommer varenda filmrecensent att skita i byxorna av ren extas och ge högsta betyg.

Jag har lärt mig att konsekvent undvika filmer som får höga betyg. Får de fem Plus, Getingar, Bildrör eller vad det nu kan vara så är det bara att besöka sin lokala filmuthyrare och jag garanterar: Där får du leta länge innan du hittar någon deprimerande Bergmanfilm med något mystiskt budskap som bara en schizofren filmstuderande kan finna underhållande, eller något ryskt kostymdrama som bara en berusad kostymör på någon alternativ teater kan uppskatta.
De flesta människor ser på film för att fly vardagen en stund. De vill skratta, de vill gråta, de vill ryckas med, de vill känna igen sig, de vill drömma sig bort. Kort och gott: De vill underhållas.
Film ska inte vara en lektion i psykologi, film ska vara glädje och verklighetsflykt!
Ångest, depression och sjukdom får vi nog av i våra egna liv.

9 kommentarer:

Gustav sa...

Du har inte funderat kring om det som kännetecknar en god författare eller regissör kan ha att göra med att han tar litteraturen/filmen till en ny nivå, bidrar med nya perspektiv och nya tekniker?

Ken Follett bidrar inte med något nytt. Han må vara en bra berättare men bra berätare har alltid funnits. Han lever på de verktyg tidigare generationer av "odödliga" författare har gett honom. Sådana författare du förmodligen inte uppskattar.

Gammal Hårdrockare sa...

Gustav:

Snygg replik! Och jo, du har till viss del rätt. Men en ny nivå, som du skriver, behöver ju inte vara något positivt.
Bergman t ex, vilken nivå talar vi här - Gubbsjuka och ångest? Det tycker jag vi har fått oss till livs tillräckligt.

ospray sa...

Huvudet på spiken, jag har faktiskt ofta funderat i samma tankegångar...Bergman tex tror inte att filmrecencenterna begriper något heller och just därför ger de högsta betyg så att ingen ska upptäcka dom och tro att dom inte kan eller fattar nåt.

Bosse sa...

Löftet av Renzo Aneröd. En av dina seriösa recensioner:

Jag har just avslutat en av de absolut sämsta böcker jag någonsin har haft det tvivelaktiga nöjet att stöta på. Uttrycket "den var så dålig så att den var bra" passar in här.
Boken hette "Löftet" av Renzo Aneröd och jag har aldrig någonsin läst något så formidabelt amatörmässigt och ÖVERTYDLIGT. Klyschorna var staplade på varandra och ibland så gapskrattade man och jag lovar, författaren försökte inte ens vara humoristisk eller ens ironisk vilket gör det hela ännu mer skrattretande.

Till råga på allt så gör han författarens absolut största misstag, hans politiska åsikter och engagemang lyser igenom titt som tätt. Som om inte detta skulle räcka så märks det att han innerst inne beundrar gangsters, han tycker att det är tufft med förortsligister och deras "kultur", han tycker att överåriga och tatuerade bikers är bland det coooooolaste som finns och han jämför på fullaste allvar Hammarkullen med "andra länder i Tredje Världen" (!)

Jag hade inte sagt något om killen hade varit nitton år, då hade man kunnat ursäkta hans illa dolda beundran för folk som knarkar och begår brott bara för att de kommer från förorterna och för att "folkhemssverige har svikit dem", men karln är 36 år! Killens klantigt skrivna texter beskriver torpeder från MC-klubbarna, juggemaffia, kokainsniffande och brassrökande invandrarungdomar och nazister i en salig röra och det märks att han finner deras värld sådär farlig och cool som ungdomar brukar göra innan de växer upp och mognar.
Mycket riktigt så är det en bild på bokomslaget där Renzo själv sitter med sin rakade skalle och spänner sina tatuerade armar och presenterar sig själv bl a som en hårdrockande MC-kille som gillar styrketräning, kampsport, samhällsengagemang och naturligtvis har han varit... *Hajenstråkar* en stor och tuff hamnarbetare en gång i tiden! WOOOOH!!!

Granfot sa...

Det är inte filmkritikerna som är usla, det är skalorna som är bak och fram. (Fast det förklarar inte texterna de skriver... )

Keep up the good work!

Anonym sa...

Väl rutet! Kan du inte sätta ihop en s.k. kanon (uttal: kaaaaanon), alltså en sån där fiffig lista med böcker man bör ha läst?

roberth sa...

HEHE underbart! Precis så är det ingen jävel vill se skitnödiga prettofilmer.

Stefan Dedalus sa...

Lyssnade just på webbradion där en smånervös Ulf Elfving på den översvettade och ditoskattade vedervärdiga göteborgska bokmässan försöker intervjua en gött lunchfull GW Persson:

http://www.sr.se/webbradio/webbradio.asp?type=broadcast&Id=1373225&BroadcastDate=&IsBlock=1

Där GW ungefär tycker som Du: ”…majoriteten av alla s k författare är oläsliga… litteratur som kärringarna på DN gillar… av bägge könen… *skall* vara obegripliga...”

Eller om sig själv som poet (Barnen när GW läser högt för sig själv ur ett opublicerat ungdomsverk och brister ut i gråt):

- Nu är pappa full igen.
- Ja, det går väl an, men bara han inte ger ut den där jävla boken!

Kul, kul, skön inställning till sitt ego, och klart lyssnansvärda minuter.

Eller förresten en till: ”Guillou super när han skriver… och ibland tycker jag faktiskt att det märks, men det är ju hans problem.”

- Och andra pärlor och dagsejdlar.

Tips från vinylröran - En högljudd jävla platta; vi väljer ”Jimmy Bell” från tvåsidan: Skitig blandrasfunk med Meatloaf’s huvudroll, om Du som Du hävdar gillar rock från det vida sjuttitalet är denna oslipade ratade pärla med köttfärslimpan i gapig högform kanske något för Dig…? Ough, bara den gyttjiga orgeln mot en rostigt gnisslande gitarr… Från ett Motown-basat bolag med bl a numer glömda storheter som The Cats, The Lost Nation, The Pretty Things, Rare Earth, The Rustix och Toe Fat. - STONEY & MEATLOAF; Stoney & Meatloaf (Rare Earth R528L, LP US, 1971).

Mvh S

Anonym sa...

Tjena GH!

Jag håller med dig i det du skriver bortsett från en sak - Woody Allen! Jag var övertygad om att du skulle digga honom eftersom han också är en mästare på att se mänsklighetens patetiska sidor. Jag tycker du ska ge vissa av hans rullar en chans. Hans cyniska kommentarer är ofta jävligt träffande och lockar inte till flamsigt garv utan snarare till eftertänksamt fnissande.

/ cruelstein