lördag 18 oktober 2008

Efter plugget.

Vissa dagar kan kännas extra motiga och jävliga. När jobbet känns extra tungt och meningslöst, när chefen är ovanligt besvärlig och allt bara krånglar och sätter sig på tvären, ja då är det dags för en liten tillbakablick. Det är dags att påminna sig själv om att jag trots allt får betalt för att stå ut med dumheter åtta timmar om dagen. Under nio år i mitt liv så var det inte så. Då var jag också tvungen att vistas hela dagar på en plats som jag inte ville vara på, men utan betalning.
En plats full av jubelidioter och totalt meningslösa sysslor, en plats som kunde få vilket skitjobb som helst att framstå som en belöning istället för ett straff.
Varje morgon när klockan ringer så stiger jag upp, går ned på knä, lutar huvudet mot sängkanten, knäpper mina händer och tackar Gud för att jag inte längre behöver gå till skolan.
Den förbannade skolan.
Jag tänker ofta tillbaka på min barndom. Det var en fin tid. Jag kunde inte ha fått en bättre uppväxt, om det inte hade varit för skolan. Men till skillnad från många andra så vill jag inte glömma, jag gillar mina minnen.
Alla mina minnen!
Jag tillhör inte dem som ångrar mina tidigare val i livet för man är den man är och gör sina val efter den personlighet man har. Att ångra sina tidigare val i livet vore att önska sig en annan personlighet och ett annat liv. Men jag trivs med den jag är och jag vill inte ha något annat liv. Jag gillar mitt liv!
Ibland funderar jag på vad det har blivit av alla som man delade sin skoltid med. Eftersom jag flyttade bort från min gamla hemstad rätt så tidigt så har det varit svårt att hålla sig informerad. Inte för att jag egentligen bryr mig, men man är ju nyfiken. Några har lämnat efter sig spår i livet som har varit rätt så lätta att följa. Dem ska vi ta och följa upp!

Min lärarinna hette Fröken Jägermann och var oerhört sträng och hård i nyporna. Det behövde hon vara med tanke på att hon hade hand om oss i OBS-klassen, eller ”Specialen” som den kallades. Ibland kallades även klassen två-trean eller tre-fyran. Sista klassen innan man blev förflyttad till högstadiet och utplacerad i en normal klass kallades följaktligen fem-sexan.
Det berodde på att vi använde skolböcker som alltid låg under vår årskull.
Lägg därtill att vi alla var i olika ålder, det kunde skilja två-tre år mellan den äldsta och den yngsta i klassen. Det måste ha varit oerhört jobbigt för vår lärarinna att hålla reda på allt detta, vem som skulle ha vilka böcker osv. Gick man t ex i fyran så var det meningen att man skulle använda sig utav – och framför allt tillgodogöra sig - treans utbildningsmaterial.
Det var att vara optimistisk i överkant.
Vad jag kan minnas så var det bara jag och två andra ungar som kunde läsa och skriva felfritt när det var dags att börja högstadiet. De andra var att betrakta som fullfjädrade analfabeter. Kompletta idioter som hade passat bättre på en sluten anstalt.

Det fanns i och för sig en kille som visade på stor begåvning under träslöjdslektionerna. Hans namn var Kenneth. Vid tolv års ålder kunde han inte skriva sitt namn men han var mycket duktig på att tillverka olika slags möbler och nyttoföremål i trä. Han slog lätt vår slöjdmagister på fingrarna.
Det sista jag hörde om honom var att han under sitt korta liv var Mariestadsanstaltens flitigaste intern inom legotillverkning av blomsterlådor i trä, specialbeställda av HSB och Riksbyggen.
Vintrarna satt han av på en halvöppen anstalt, när våren kom och lärkorna drillade i skyn så släppte man ut Kenneth så att han kunde ägna sig åt sin favorithobby vilket var att framföra ett stulet fordon i gravt berusat tillstånd. Baksätet alltid fullt av stöldgods.
När Kenneth fick stampa gasen i botten och hälla i sig sprit så var han lycklig. Han kände inte till något annat liv. Arbete och ett nyktert liv var lika obekant som alla de där krumelurerna i tidningarna och böckerna som han aldrig lärde sig att tyda.
Vid trettiosju års ålder så körde han ihjäl sig. Någon hittade en övergiven bil i ett dike vid en landsortsväg mellan Uddevalla och Färgelanda. Tvåhundra meter längre bort låg Kenneth död.
Festen var över.
Ett liv fyllt av alkohol, psykofarmaka, dålig kost och allmänt vansinne gav honom till slut en hjärtinfarkt. Kanske hade han överlevt om hjärtat hade bestämt sig för att gå på kafferast vid en annan tidpunkt. Men Kenneth dog i alla fall när han var som lyckligast, när han susade fram på en öde landsortsväg i en stulen bil.
En sommarnatt i gränstrakterna mellan Bohuslän och Dalsland så mötte han sin skapare.

En tjej som hette Fia hade ingen begåvning överhuvudtaget. Det enda hon hade var ett vackert ansikte och en kropp som redan vid tolv års ålder höll på att få en vuxen kvinnas figur. Lägg därtill att hon var dummare än tåget och ställde i stort sett upp på vad som helst mot betalning i form av ett par cigarretter.
En flicka som enbart brukade använda sina skolböcker som skydd mot det ”jättedumma och stygga regnet” som alltid förstörde hennes fina frisyr.
Vid fjorton års ålder så kom hon även på att den stora atlasen var utmärkt att använda som underlag och skydd mot gräset när någon elev från nian eller ung lärarvikare med ett stön sjönk ned mellan hennes ben.
Fia var under en kort period skolans mest efterfrågade tjej.
Fia höll den svenska White trashklassens fana högt. Vid tjugo års ålder så hade hon schäferhund, fullt socialbidrag och tre ungar med olika fäder. Det var inte alla samlag som hade slutat som blöta fläckar på Fias gamla skolatlas.
Ryktet gör idag gällande att hon är ihop med en kurdisk pizzabagare och att hennes tre vuxna söner sitter på sluten psykiatrisk avdelning. Efter en tämmeligen blöt fredagskväll så hade nämligen Fias avkomma blivit sugna på lite kvinnlig fägring. Sagt och gjort, de raglade ut från puben, gömde sig bakom en häck och när första bästa offer av kvinnlig karaktär dök upp så smög de upp bakom henne. Benny, som var äldst, tog av sig sin slitna jeansjacka, drog den över huvudet på offret, knöt åt rejält och släpade in henne i närmaste gränd.
Efter att de i tur och ordning hade knullat henne tills kukarna slaknade så drog de av henne jackan och upptäckte att det var deras gamla pensionerade lågstadielärarinna som hade varit föremålet för deras ömma låga.
Feststämningen kom omedelbart av sig hos de tre kavaljererna.

En kille som enbart kallades vid sitt efternamn, Elvinsson, var den hårdaste och mest obstinata av oss. Han var brådmogen, oförskämd och fullständigt orädd för lärarna. Han var något av min beskyddare under låg och mellanstadiet.
Elvinsson var intelligent, det var något annat fel på honom. Han kunde aldrig hålla käften, ställde alltid till med bråk och började tidigt intressera sig för både tobak, alkohol och flickor. Senare så kom det även in andra droger i hans liv.
Men som barn så var han Kungen på skolgården. Ingen jävlades med honom. Kenneth var också en kille som hade respekten med sig, men han ansågs vara galen. Han var liksom ”för mycket”. Många var rädda för honom.
Elvinsson var storväxt och kunde vara riktigt humoristisk. Kenneth var kort, surmulen och hade inga vänner. Man såg upp till Elvinsson, Kenneth undvek man.
Det skiljde tre år mellan Elvinsson och Kenneth. Elvinsson var den yngre men saknade ändå respekt för Kenneth. Elvinsson gillade att påminna Kenneth om att han hade blivit av med sina fingrar på ena handen. Kenneth hade nämligen tidigt i livet fått fingrarna på ena handen avkapade, det var bara tummen kvar. Resten av handen bestod i stort sett bara av en hård benplatta och fick han in en smäll med den handen så kunde man hälsa sina framtänder ajöss.
Kenneth skämdes oerhört för sin stympade hand och gömde den alltid i byxfickan. Utom när det var dags för slagsmål.
-”Jag träffade din farsa igår, ni är inte ett dugg lika. Han har ju tio fingrar!”
Kunde Elvinsson hojta när han mötte Kenneth på skolgården.
Sedan så var slagsmålet i gång.
Alla andra ungar kom rusande och ställde sig i en ring runt slagskämparna och hejade fram en vinnare. Ibland kom det någon lärare rusande och försökte sära på dem. Då kunde de vända sig mot honom eller henne, det var deras gemensamma fiende. Det blev ofta en besvärlig situation för den lärare som för tillfället var rastvakt.
Det var så det var, Elvinsson, Kenneth och ett par galningar till var kungarna på skolan. De slogs ofta inbördes men när någon annan, som inte tillhörde deras krets hotade dem så ställde de gemensamt upp för varandra. Det hade ingen betydelse om det var någon lärare eller någon annan elev som försökte att slå sig in i deras exklusiva skara.

Elvinsson var ofta i slagsmål men något som ska sägas till hans försvar är att han var inte som översittarna, han gav sig inte enbart på de som var mindre och svagare än honom. Nej, han slogs utan urskiljning. Vid elva års ålder så kunde han hoppa på ungar som gick i sjuan eller åttan och jag kan inte minnas att han någon gång fick stryk.
Elvinsson blev inte heller gammal, knappt fyrtio år. Han tog livet av sig för ett par år sedan. Han hängde sig i sin egen hall.
Han hängde där alldeles ensam och vajade fram och tillbaka. Hans tid var över.
Varför han tog livet av sig vet jag inte. Men jag vet att både Elvinsson, Kenneth och några till hade sin lilla storhetstid i skolan. Sedan tog det slut. I vuxenlivet så fungerar det inte med att ge fan i allt, sparka chefer på benen och hota omgivningen med stryk.
En arbetsplats är ingen skolgård och vuxenlivet är ingen kravlös tillvaro i en OBS-klass.
De var kungar under en kort tid och sedan blev de vuxna. Ingen var längre rädd för dem, ingen beundrade dem, ingen ville vara som dem. Alla flickor som de fick som tonåringar mognade och valde andra män som också hade mognat, som inte levde kvar i en tid som för många förknippas med ångest och för några få med respekt och beundran. När de vandrade ut från skolgården för sista gången så fanns det inte längre en ring med människor som hejade fram dem till seger. Oskyldigt festande förbyttes till missbruk och slagsmålen slutade med polishämtning och fällande domar.

Idag är Kenneth och Elvinsson i himmelen. Kanske har deras paradis blivit en vårljummen skolgård med Gud som rektor och Jesus som rastvakt. Kanske får de uppleva evigheten som kungar på skolgården igen.
Hur mitt paradis kommer att te sig vet jag inte, men jag tror att jag hade min lyckligaste tid under början av sjuttiotalet när min mor var ung och mormor och morfar fortfarande levde. Jag kan fortfarande känna de solvarma gummipedalerna under mina nakna fötter när jag cyklar på vägen, hem till mormor och morfar.
Jag låtsas att jag är en hippie, att min cykel med högt Stockholmsstyre, röd limpa och änglavinge är en likadan chopper som i Easy Rider.
Kanske cyklar jag förbi min gamla skola och kanske ser jag Kenneth och Elvinsson som står där och delar på en fimp. Jag vinkar till dem och de vinkar tillbaka. Men jag stannar inte, jag cyklar inte in på skolgården och snackar med dem.
För jag har jävlar i mig satt min sista fot på en skolgård.

4 kommentarer:

Olof sa...

Härlig läsning som vanligt.
Jag kom att tänka på att du borde gilal den skotske författaren Irvine Welshs böcker. Har du läst dem?

Det finns tre romaner på svenska - Trainspotting, Limmad och Porr. Om du är intresserad så borde du börja med Trainspotting eller Limmad, eftersom Porr är en bok som är en slags fortsättning och knyter ihop de två andra böckerna.

Du kan läsa mina recensioner av Limmar och Porr här:
http://olofberg.blogg.se/2007/july/ni-har-val-inte-missat-irvine-welsh.html

Rex sa...

Huvet på spiken skulle man kunna säga :-)

Fredrik sa...

Varför gick du i OBS-klass, GH?

Angelica sa...

Grymt bra skrivet.