tisdag 28 oktober 2008

Frågor och svar.

När jag startade den här bloggen i våras så trodde jag aldrig att den skulle bli så välbesökt. Ärligt talat så är jag förvånad över alla nya besökare som tillkommer varje dag.
Hur hittar ni mig?
Min plan från början var att kanske lägga ut trettio-fyrtio gamla texter för att se hur det skulle gå. Texter som jag redan hade lagt ut på nätet och som cirkulerade på div forum och skrivarsiter. Det gick över förväntan så jag fortsatte. Nästan ambition var att skriva nya texter. Jag tänkte att jag kör på tills jag har kommit upp i hundra nya noveller och kåserier, sedan ger jag fan i det, oavsett hur många läsare jag har fått.
Nu är jag snart uppe i tvåhundra och jag har faktiskt inte tröttnat ännu. Mycket tack vare min växande läsekrets och alla trevliga mail och kommentarer som jag får.
Det kunde jag aldrig drömma om!
Tydligen så finns det ett behov av en ful, medelålders gubbjävel bland alla fåniga mode -och mammabloggar.
Jag får flera mail varje vecka och en del av dem är beundrarmail! Jag försöker att svara på alla men jag tänkte att några av dem svarar jag på öppet. Eftersom jag saknar integritet (eller skam i kroppen som vissa säkert tycker) så ska jag svara på några av riktigt personlig art här. Men jag börjar med en kommentar från en läsare som kräver ett svar så snabbt som möjligt. Det känns viktigt för mig.

” IAF, till dig Hårdrockare, du skriver bra och roande. Ett tips från mig, är att hålla det hela med samma substans men kortare. Dina utspel är för långa och du tappar läsare. Dock tycker jag du själv förtjänar en plats Metro, så att man har något mer än att skratta åt än Elvis.”
Han har helt rätt i sin kritik. Jag skriver alldeles för långt. För långt för att det ska vara bekvämt att läsa vid datorn i alla fall. Problemet är att jag kan inte skriva på något annat vis. Jag kan helt enkelt inte vara kortfattad.
Faktum är att mina texter egentligen är ännu längre från början.
Jag känner mycket väl till reglerna. En bra novell bör t ex aldrig överstiga 15 000 tecken och ett kåseri bör ligga någonstans runt 4 000 tecken.
Det är bara att glömma för min del.
De flesta av mina texter som finns på min blogg ligger runt 20 000 – 50 000 tecken. Ibland ännu mer. Men vad få vet är att de egentligen är ännu längre från början. Alla texterna som jag lägger ut är förkortade versioner. Egentligen så är de minst dubbelt så långa. Minst. Men jag kortar ned dem i efterhand för jag är mycket väl medveten om att de är för långa.
Men jag kan som sagt var inte skriva på något annat vis. Under tiden som jag sitter här vid mitt tangentbord så måste jag få breda ut mig. Nya tankar och karaktärer dyker upp, det tillkommer sidoberättelser som i sin tur förgrenar sig vidare osv, osv.
Helt plötsligt så sitter jag där med en mindre roman och en sådan kan jag naturligtvis inte lägga ut på min blogg.
Det är inte svårt för mig att skriva. Inte är det tråkigt heller. Jag har skitkul när jag under en ledig dag sitter i den tidiga morgontimman och skriver. Det svåra och tråkiga kommer senare. När jag måste korta ned, när jag måste välja bort och radera stora textstycken.
Vad kan jag ta bort för att det fortfarande ska vara begripligt?
När jag är färdig så har jag i regel skickat två tredjedelar av texten till cyberhimmelen där alla överflödiga tecken och ord till slut hamnar.
Vad jag vill ha sagt är att jag har inte så mycket annat att välja på. Det blir mycket eller ingenting alls. Jag äter tills jag blir andfådd, dricker tills jag åker i golvet och skriver tills folk blir trötta i huvudet.
Så är det och så kommer det alltid att vara.
Den här tråden kommer också att bli lång. Lika bra att jag upplyser om detta i tid så att ni kan dra vidare till en intressantare blogg. Kanske en blogg om mode riktat till anorektikermagra kvinnor eller om missförstådda white trashmorsor som ställs inför det eviga dilemmat varje månad som socialbidraget betalas ut:
Cigarretter eller barnmat?
Ny ögonbrynspiercing eller blöjor?

”Har du stor kuk?”
Frågade någon i ett mail som jag fick. En kort och koncis fråga. Inget mer. Man får ju hoppas att det var en kvinna som frågade.
Denna intressanta och genomtänkta fråga kräver naturligtvis ett lika genomtänkt svar.
JA! Min kuk är ogudaktigt stor. Hur är det nu alla unga, ofattbart vackra och storpattade kvinnor brukar utbrista när jag drar av mig mina byxor?
-”Så stor den är… Så enorm, så grov och så lång! Så fantastisk, så…”
Nä, så är det naturligtvis inte. Men man kan ju fantisera i alla fall.
Faktum är att jag vet faktiskt inte hur stor kuken är. Det låter kanske märkligt men jag har aldrig mätt den. Anledningen är: Jag har inte vågat! Tänk om den är liten! Tänk om den ligger under medel?
Så därför låter jag bli. Det man inte vet har man inte ont utav. Jag har inte heller kunnat jämföra den med andra män. Eftersom jag är militant heterosexuell så har det aldrig legat i min natur att duscha naken tillsammans med andra män.
Jag vill inte heller ta risken att få några illusioner krossade. Tänk om jag skulle stå där i duschen och så kommer det in en storkukad idiot, pekar på mitt skrev, skrattar och säger:
-”Ha! Ha! Jag har mycket större kuk än dig!”
Sedan skulle det året vara förstört.
Det är mycket kukar nu. Därför går jag över till nästa fråga.

Jag blivit anklagad för att ljuga. Att mycket av det jag skriver är ren lögn.
”Du ljuger! Hur fan kan du veta vad folk tänker?”
Hur jag kan veta det? Faktum är att det kan jag naturligtvis inte. Hur skulle jag kunna veta det?
Låt mig förklara: När jag skriver en självbiografisk text, t ex som när jag hade den tvivelaktiga äran att stöta på en riktig översittare vid namn Jimmy på ett tidigare jobb, så vet jag naturligtvis inte om han hade en märklig och genomrutten kvinnosyn. Jag vet inte om han hade svårt för att uppvakta kvinnor på ett normalt vis även om det inte skulle ha förvånat mig.
Jag kan omöjligt veta hur Jimmy tänkte och hur hans privatliv såg ut.
När jag skriver något självbiografiskt så lägger jag alltid till och drar ifrån. Allt för att göra det mer underhållande. Hade jag skrivit på ett annat vis så hade både ni och jag tröttnat.
Men grundhistorien är alltid sann. Jimmy fanns, likaså jobbet jag hade och alla andra människor och händelser som jag har beskrivit i mina texter.
Världen är full av idioter och underliga människor, livet är fantastiskt och jag har haft turen att få vara delaktig.

”Du skriver ju att du saknar utbildning men ändå kan du skriva. Hur kommer det sig?”
Undrar någon annan.
Nej, jag kan inte skriva. Faktum är att gör garanterat massor av fel. Jag har inte någon aning om hur man skriver på ett korrekt vis och jag vill inte veta heller. Skulle jag gå någon skrivarkurs och börja analysera allting jag skriver, få det hackat och söndermalt av någon lärare så hade det roliga försvunnit.
Då hade det inte längre varit någon lek för mig.
Det hade blivit allvar.
Pretentiöst.
Jag hatar bloggar och skribenter som tar sig själva på allvar. För mig är det en lek, som allting annat här i livet. Jag har inget budskap, jag vill ingenting. Jag bara skriver för att jag tycker att det är roligt för stunden. Kanske tröttnar jag, kanske är detta mitt sista inlägg på denna blogg. Eller också fortsätter jag och skriver tusen texter till. Hur som helst så är det bara något som jag gör för att jag tycker det är kul. Jag drivs inte av något. Det är inget kall. Jag ser mig inte som någon ”skrivande” människa.
Om andra människor finner det jag skriver underhållande, om de roas eller blir provocerade, ja då tycker jag naturligtvis det blir ännu roligare. Jag skulle knappast skriva om det inte fanns någon som läste skiten. Så länge folk blir engagerade på ena eller andra viset av mina texter så kommer jag nog att fortsätta med att skriva.

”Tjena GH! Det finns massor av bilder på dig på din fotoblogg men du döljer en stor del av ansiktet. Varför? Du är ju så öppen med ditt liv annars.”
Det finns ett mycket enkelt svar på den frågan. Det är inte av integritetsskäl, jag försöker inte att dölja vem jag är. Jag är faktiskt förvånad över att ingen har kommit på vem jag är ännu. Nej, det beror på att det finns några människor från mina yngre dagar som mer än gärna skulle vilja ställa till med jävelskap för mig.
Jag vill inte hitta ett foto på mig själv på någon kontaktsida för bögar under rubriken: ”Anala begär”.
Man ska vara mycket försiktig med att lägga ut fotografier på nätet, de kan utnyttjas i de mest horribla sammanhang.
Det borde någon tala om för alla white trashmorsor som lägger ut foton på sina barn.

”Jag hatar alla jävla mammabloggar! Jag hatar white trashmorsor! Kan du inte skriva fler texter om dem? Du är så jäävla bra på det!”
Det är fixat! Se föregående text. Antagligen så kommer det fler så småningom. Dessa bloggar är något som jag själv älskar att hata. Det ger mig stor tillfredsställelse och skänker mig djup sinnesro varje gång som jag får inspiration att såga dessa bloggar jäms med fotknölarna. Om någon har problem med detta så är det bara att ge tillbaka med samma mynt. Det är fullt tillåtet att både älska och hata mig.
Läste förresten senast idag att Linda Rosings blogg har hjälp henne att få respekten tillbaka.
Vilken respekt?
Är hon dum i huvudet?
Anledningen till att bloggar som dessa får så många besökare är att de flesta vill sitta och hata en stund, alternativt skratta åt fåntratten. Alla sitter och hoppas att hon ska drabbas av acne vulgaris eller träffa en ny korkad gorillahane som ger lite spännande rubriker i polisrapporterna.
Fan vet om jag inte ska ta och rikta onda ögat mot bloggar som hennes i en kommande text. Vi får se.

”Tjenare GH! Vilket jobb har du trivts bäst med? Du har ju haft en del, eller hur? Jag funderar på att bli elektriker, vad tror du om det?”
Elektriker? Tja… Tycker man det är kul att koppla ihop trådar med olika färger och se lampor tändas och släckas så varför inte?
Annars så tycker jag det är en konstig fråga. Jag jobbar för att jag måste. Inte för att jag trivs och tycker att det är kul. Hade jag varit ekonomiskt oberoende så hade det inte funnits en enda anledning till att jag hade gått upp klockan fem på morgonen, tvångsrakat mig, tvångsduschat och sedan travat iväg till jobbet två km bort för att sedan vara där i åtta timmar innan jag får gå hem igen.
Så nej, sådana frågor kan jag inte riktigt svara på. Jag jobbar och sedan får jag gå hem och vara ifred tills nästa dag.
Fråga gärna vad jag gillar att göra på min fritid. Det är lättare att svara på. Sådana frågor förstår jag.
Men jag måste erkänna att jag faktiskt blir rörd så fort jag får mail från unga killar och tjejer som gillar det jag skriver. Det förvånade mig faktiskt i början. Jag trodde inte att tjugoåringar skulle ha något intresse av mina texter men tydligen hade jag fel och det glädjer mig.
Jag har fått flera mail där de skriver att de känner precis som jag men att de har trott att de har varit ensamma, att det har varit något fel på dem bara för att de har vantrivts med sina arbeten men ändå inte känt någon lust att förändra sin situation.
”Det finns ju inget som verkar intressant!”
Som flera av dem skriver.
Jag är mycket tacksam över att jag får så många läsare, oavsett om de gillar mig eller inte. Men jag tycker det är extra kul när unga människor läser mig, människor som känner exakt likadant som jag kände en gång i tiden för inte alltför länge sedan.
”När det känns tungt för mig på bussen till jobbet så brukar jag tänka på dina texter, då känns det bättre!”
Jo, så skrev faktiskt en ung kille till mig för ett tag sedan. Jag sparade t o m det där mailet. Hans ord hjälper mig när det känns tungt.
Det känns helt fantastiskt att det som finns i mitt huvud, min värld, mina minnen och erfarenheter faktiskt kan få en annan människa att må bättre!
Jag önskar att jag hade träffat på någon som mig när jag var ung. Någon som hade lärt mig att man behövde inte ta allt så jävla allvarligt. Att det är tillåtet att misslyckas, om och om igen. Att inget egentligen är på allvar och att allt egentligen bara är en meningslös lek. En lek som våra chefer av någon anledning alltid vill att vi ska leka åtta timmar om dagen, fem dagar i veckan. Gärna mer.

Ännu en gång: Tack ska ni ha för alla era mail och kommentarer. Skriv gärna mer!
Nu ska jag ta mig en rök, sedan ska jag lägga mig och läsa en stund i min nya tegelsten av Ken Follett.

Hej så länge!

10 kommentarer:

Frikeer sa...

Vågar man fråga varför du blev bannad från FB?

hampus sa...

Tjena!

Hittade bloggen för några dagar sedan genom en post du gjort på FB.

Måste bara säga att jag tycker det är ett rent nöje att läsa det du skriver & att jag inte alls är förvånad över att du har många läsare. Du skriver ju trots allt det som så många andra bara vågar tänka, av rädsla för att sticka ut från mängden.

Fortsätt förgylla vardagen för oss som vill läsa om något annat än fjortisar med i-landsproblem!

Gutegirl sa...

Härlig läsning som vanligt.

Lovis sa...

Angående din kommentar till: http://livetenligtlovis.blogg.se/2008/october/den-javla-barndomen.html

Jag har faktiskt inte läst de två första böckerna. En "Komikers uppväxt" har jag bara sett som film och mitt försök att läsa hela "Ett ufo gör entré" slutade med halva boken utläst ungefär. Jag är inget läshuvud direkt. Men "Jenny" var en lättläst kort bok.

Fast tittar man på hans ståupp-framträdanden tycker jag ändå att det märks att han har en mörkare sida. Och bra på att uttrycka sig har han ju alltd varit. :)

Jag rekomenderar dig att läsa "Jenny"..

Anonym sa...

Det skulle vara tråkigt om du kortade dina texter. Några skulle säkert gilla det, några skulle ogilla det. Varför då inte göra som du finner bäst? Det blir rätt/fel hur du än gör. Och jag misstänker vad du iaf mår bäst av.

Anonym sa...

Snälla, skriv något om den där förb... Idio... Jag menar, skriv något om den där förtjusande Linda Rosing.
Tryck till henne rejält. Jag vet att du kan!

För övrigt så har du världens bästa blogg och skriver som en riktig författare. Du borde inte slösa på bort din talang på att blogga, skriv en roman istället!

Anonym sa...

En stor anledning till att "folk" gillar att läsa dina texter, är troligen för att man känner igen sig. Vet inte hur många gånger jag kännt igen mig i dina texter. Tyvärr har jag inte lusten att göra som du. Sitta ner och skriva...

Iallafall, kör hårt. Och ge oss vår dagliga text, i all evighet Amen!!

//Plutten

pava sa...

Hittade din blogg via flashback. Du hade länkat till din fotoblogg i nån resetråd, sen dess ä jag fast. Har oxå tyckt att du skriver för långt ibland (snacka om dagens I-lands problem), men har nu ändrat mig: får juh mer valuta för elpengarna ;)
Man blir glad av att läsa din blogg å jag tycker fortfarande att du dina alster ska ut i bokform. kör på baa!

David sa...

När du skrev att allt är en lek och att ingenting egentligen är på allvar kom jag att tänka på Bill Hicks när han säger "Life is just a ride"
Kanske har du redan sett eller hört detta, men det får en att verkligen att fundera över varför man oroar sig för saker som egentligen inte betyder ett skit.

http://www.youtube.com/watch?v=Q95kX_EP2Nk


Tack för trevlig läsning!

/David

Anonym sa...

Jag läser ofta din blogg och jag skrattar åt en del men jag läser också allvaret i dina funderingar. Ditt sätt att skriva speglar din underbara personlighet och jag hoppas att du fortsätter att kommunicera och bjuda på dina tankar även fortsättningen. Du skriver om "våra chefer" men jag tror att ingen kan vara chef över någon annan och framför allt inte över dig som verkar vara en frihetsälskare som hamnat på helt fel arbetsplats. Du borde sitta i en takvåning och ägna dig åt att skriva så fritt som du gör. Jag har hittat hit från någon länk någonstans någon gång och jag har tipsat mina egna söner att läsa hos dig vilket de också gör. De är i samma ålder som du och själv är jag sextiosju år. Vi skrattar åt ditt sätt att uttrycka dig men som jag skrev i början så läser jag även allvaret mellan raderna. Sluta aldrig att skriva!
Lev väl och lycka till hälsar en annan mamma.