måndag 20 oktober 2008

Oärlighet varar längst - Del 1.

De säger att man ska vara ärlig när man söker jobb. När man sitter och blir förhörd under en anställningsintervju så är det fullständig uppriktighet som gäller. Man måste tala sanning, lögner kommer alltid fram.
Det stämmer inte. Det är skitsnack från början till slut.
Man ska istället ljuga och dupera så mycket man orkar. Helst ska man ta i från tårna, häva sig upp från stolen, titta intervjuaren i ögonen och säga att man verkligen brinner av arbetslust. Man ska säga att man vill inget hellre än att spendera åtta timmar om dagen på deras företag som tillverkar sopkvastar, tömmer latriner, monterar upp byggnadsställningar eller vad det nu kan vara.
Under en anställningsintervju så är det sanningen som först får stryka på foten, det andra är stoltheten. Det är lögner och självförnedring som gäller. Man ska ge intryck utav att vara en person som på fullaste allvar anser att meningen med livet är att klippa gräs, förnickla skruvar eller städa trappuppgångar.
Man ska säga att man mår dåligt om man inte får syssla med detta.

1990 blev det kris på allvar i Sverige. Arbetslösheten steg och många blev permitterade från sina arbeten. Jag var en av dem. Jag hade jobbat i nästan två år på ett stort mentalsjukhus men nu var det dags för nedläggning.
Jag kände ingen större sorg. Jag var blott tjugofem år så något nytt jobb skulle inte vara några problem att få tag i. Kanske skulle jag få flytta igen men det såg jag bara som något positivt, jag tyckte det var spännande att byta stad.
Det var alltså med lätta steg jag gick till Arbetsförmedlingen och anmälde mig som arbetslös. A-kassa var jag berättigad till, jag hade inga skulder och låga boendekostnader så det kändes inte så där väldigt akut med ett nytt jobb. Jag såg fram emot att slöa i ett par månader innan jag på allvar skulle börja leta efter ett nytt jobb. Jag hade nämligen varit timvikarie under de där åren på Stora Mentalsjukhuset och hade alltså inte haft någon riktig semester på länge.
-”Vad hade du för syssla på mentalsjukhuset?”
Frågade kärringen som jag hade fått som förmedlare.
Jag talade om att jag hade jobbat i centralköket, som köksvaktmästare.
-”Trivdes du med ditt jobb?”
Vad svarar man på det? Förväntas man tycka att det är kul att ta emot varor, koka grönsaker och stapla plåtkantiner? Jag skulle helt klart ha föredragit att vara ledig om jag hade fått samma inkomst varje månad. Jag måste erkänna att jag tycker nog att det är roligare att ägna mig åt mina hobbies.

På den tiden fanns inte Internet så vad jag pysslade med under min lediga tid var att läsa romaner, skriva insändare till olika tidningar och ägna mig åt dryckenskap. Det var mycket roligare att vara ledig med ett glas i handen än att vara på jobbet. Allt annat var självbedrägeri.
-”Nej!” Svarade jag helt sanningsenligt. -”Jag trivdes inte på mitt jobb.”
Min arbetsförmedlare tittade underligt på mig. Jag har lärt mig att om man är man ärlig, om man säger det som alla innerst inne känner så blir man betraktad som en konstig typ. Men jag är helt övertygad om att hade min arbetsförmedlare fått välja så hade hon hellre varit hemma och ägnat sig åt det som gjorde hennes liv meningsfyllt istället för att sitta på ett kontor och förmedla jobb. Om hon hade fått samma lön varje månad varje månad vill säga.
Men så fungerar det inte. Man ska istället spela spelet, man ska låtsas att man tycker det är kul att arbeta.
Självbedrägeri har aldrig varit min grej.
Om det hade varit så jävla roligt att arbeta, varför blandar då inte muraren cement på sin lediga tid?
Varför har inte golvläggaren tjocka böcker om linoleumgolvens utmärkta egenskaper som kvällslektyr?
Kan ni tänka er det, golvläggaren ligger och läser i dubbelsängen, ler för sig själv och puffar frun i sidan med armbågen.
-”Hör här! Vid framställningen av linoleumgolv så förses det med ett akrylatbaserat grundskydd och inte nog med det, linoleumgolv består till huvuddelen av naturmaterial! Är det inte fantastiskt?”
Eftersom frun har ett helt annat jobb, som lokalvårdare, så säger hon:
-”Intressant! Men du, kan inte jag få gå till mitt jobb i helgen istället för den där utflykten till Ikea som vi hade planerat? Vi har nämligen infört ett nytt städsystem med microfiberbaserade moppar och jag bara måste få pröva dem!”
Nä, såhär låter det knappast i hemmen efter arbetstid. Men om det hade varit så jävla roligt att arbeta, ja då hade naturligtvis folk pratat på detta viset istället för att planera för semesterresor, drömma om miljonvinster och ägna sig åt sina myntsamlingar och rosenrabatter.
Så när någon frågar mig om jag trivs med att jobba så är jag ärlig, svaret blir negativt. Allt annat vore att idiotförklara sig själv.

Jag har haft många olika jobb. Om jag räknar med alla kortare vikariat som bara varade några månader så har jag haft över trettio olika anställningar inom minst tio olika yrkesområden, om inte mer.
Detta har inte bara gett mig en stor erfarenhet av arbetslivet, som följd av detta har jag även stor erfarenhet av anställningsintervjuer och kontakter med arbetsförmedlare.
Det finns en genomgripande vanföreställning hos dem alla och det är att de tror att man gillar att arbeta. Arbetsgivarna tror att man är genuint intresserad av deras arbetsuppgifter och arbetsförmedlarna tror att man söker jobb för att man vill jobba, inte för att man måste.
Mycket få av oss är ekonomiskt oberoende och de som är det jobbar garanterat inte med att sortera post, de knyter inte korv och de sitter inte på något kontor och fakturerar.
Men när man t ex söker jobb så ska man inte vara ärlig. När man sitter där under anställningsintervjun så ska man blåljuga av bara helvete. Man ska förnedra sig så mycket man orkar och mäktar med. Man ska säga att man tycker det verkar mycket intressant och utvecklande att trycka reklamblad eller rensa stuprännor.
En gång förnedrade jag mig riktigt rejält, jag sade att jag mådde som bäst när jag hade något att göra. Jag sade att jag ville se resultat i mitt arbete och att jag blev nervös och orolig av att gå hemma och inte ha något att göra.
Varför man nu skulle bli nervös och orolig av att få vara ledig och syssla med sina hobbies begriper inte jag men det är sådant skitsnack som arbetsgivarna vill höra och eftersom jag inte är ekonomiskt oberoende så säger jag vad de vill höra.
Oftast i alla fall.

När jag var ung så hade jag inga problem med att hitta nya jobb så ibland kunde jag kosta på mig att vara ärlig, som ett litet experiment. Jag ville se om de verkligen uppskattade äkta ärlighet. Jag minns att jag en gång hade sökt ett jobb på ett hotell. När jag hade infunnit mig på plats så förstod jag att jobbet var exakt så idiotiskt och meningslöst som jag hade trott. Jag skulle fungera som någon sorts allt i allo. Jag skulle ställa fram frukosten på morgonen, dammsuga korridorer och resten av tiden skulle jag fungera som någon slags vaktmästare. Byta proppar, tömma sopor, rensa avlopp och liknande.
Hur kul verkar det?
Vem skulle få för sig att ha dessa sysslor som hobby och intresse? Skulle jag ha ställt upp på detta gratis, bara för att det hade varit så kul om jag hade varit mångmiljonär?
Till råga på allt så var chefen en sådan där person som brann för sitt arbete och förväntade sig att alla andra skulle vara lika engagerade. Den värsta sortens chef alltså.
-”Trivdes du på din tidigare arbetsplats?”
Var den första frågan jag fick. Jag hade tidigare kört truck på ett stort centrallager. Trivs man med att köra fram varor till lastbilar på ackord så är man inte bara lättroad, man är dum. Riktigt jävla stendum.
-”Nej.”
Sade jag helt sanningsenligt.
Nu såg chefen en aning fundersam ut.
-”Hur kommer det sig? Kände du att du inte fick utvecklas i dina arbetsuppgifter?”
Det där med att utvecklas i sina arbetsuppgifter har jag aldrig begripit. Man kör en vara från punkt A till punkt B, man diskar porslinet rent, man steker en korv tills den är genomstekt eller städar en lokal ren från skit eller vad det nu är man sysslar med. Sedan går man hem och glömmer förhoppningsvis vad man har tvingats att göra för att kunna betala hyran, maten och cigarretterna.
-”Jag förstår inte frågan?”
Sade jag.
Nu såg chefen förbryllad ut. Han visste inte riktigt hur han skulle fortsätta.
-”Tror du att du skulle trivas hos oss?”
-”Nej.”
Svarade jag helt sanningsenligt igen.
Nu övergick han till att se irriterad ut. Han tog fram mina betygskopior från tidigare anställningar och såg att jag hade alldeles utmärkta vitsord. Han såg inte kopplingen, han förstod inte att man behöver inte tycka att något är roligt för att sköta ett arbete tillfredsställande.
-”Jag förstår inte riktigt… Varför söker du jobb hos oss om du tror att du inte skulle trivas?”
Jag fortsatte med att vara helt sanningsenlig. Jag var ärligheten själv.
-”Därför att jag är inte rik. Jag måste jobba och a-kassan ger alldeles för dålig utdelning.”
Jag var 29 år vid denna tidpunkt, jag hade jobbat sedan jag var sexton år. Under tretton år, med vissa avbrott, så hade jag jobbat och skött mina sysslor. Jag hade fått bra vitsord, jag hade gjort vad som krävdes, det anser jag att de kunde begära av mig. Däremot kunde de inte kräva att jag skulle bli lycklig av att arbeta.
-”Nä, det här känns inte bra!”
Sade han.
-”Det har inte känts bra för mig på tretton år.”
Chefen tittade på mig, reste sig upp, sträckte fram handen och önskade mig lycka till i mitt fortsatta jobbsökande.
Jag skrattade när jag gick ut därifrån.

Min arbetsförmedlare skrattade dock inte när jag dök upp på hennes kontor och talade om att jag inte hade fått jobbet.
-”Hur kommer det sig? Du som har så fina meriter. Du var väl ärlig?”
Jag talade om för henne att så ärlig som jag hade varit, så ärlig hade jag aldrig någonsin varit tidigare.
-”Det var bra det! Dig kan man alltid lita på!”
Sedan frågade jag henne om hon inte hade några andra jobb i bakfickan som jag kunde söka.

Fortsättning följer...

9 kommentarer:

Anonym sa...

Intressant. Som arbetslös gav det mig lite att tänka på.

Rambergsmannen sa...

Ja det är fan vad man ljugit själv, speciellt vid de första anställningarna då man inte haft mycket till meriter. Nu när man ibland sitter med på en del anställningsintervjuer, fast på andra sidan dvs som arbetsgivare, så kan man inte annat än att tänka på hur mycket den sökande ljuger.

Anonym sa...

Det där är verkligen sant. Jag har heller aldrig begripit mig på varför en del verkligen tror att alla tycker det är roligt att arbeta. Naturligtvis har jag haft arbetsplatser där jag haft "roligt" men det har definitivt inte varit arbetsuppgifterna som stått för det. Själva graden av "rolighet" är ju dessutom relativ.

Och det här med ärlighet är ju ett veritabelt skitsnack. Ljug dig blå så går det bra. Så enkelt är det.

Numera anställer jag själv folk och försöker verkligen undvika dessa idiotfrågor om huruvida städning av ett skithus ses som en rolig och givande uppgift av den sökande och som dessutom har stor betydelse för dennes personliga utveckling. Dock kan jag kosta på mig frågor av denna typ om jag är uttråkad eller redan har sågat personen av andra skäl.

Kanske är det just så, varje gång man själv varit på intervju hos någon som ställt riktigt mycket korkade frågor så är det någon som i själva verket har riktigt tråkigt och vill förgylla dagen med att se en stackars arbetssökande vrida sig i vånda?

Granfot sa...

Vad säger man... Word! :P Bra skrivet som alltid, och huvudet på spiken, trots blodsutgjutelse. Tack för läsningen! (Och jag känner igen mig i varenda rad text...)

Anonym sa...

Det kunde lika gärna vara jag som skrivit texten. Med en skillnad. Jag har haft ett bra jobb en gång i tiden.
Jag var på rekryteringsmässan igår i Västerås/Eskilstuna och det var det värsta jag varit med om tror jag. Här hade G.H material till en hel roman. Ingen var intresserad av min CV trots att jag filat på den i flera år.När man frågade om dom behövde folk som skruvade dom på sig och svarade: Njae, inte just nu. Varför i helvete var dom på plats?

Jobb är ett nödvändigt ont och det blir värre med åren. Min generation var den som blev över. 60-talisterna alltså.

Rex sa...

Skriv del 2 nån jävla gång då....

Anonym sa...

GH, det är faktiskt många som gillar att jobba...

//Howard Hughes

Anonym sa...

Jag kan garantera dig, anonym ovanför mig, att det är ofattbart många fler som inte gör det.

Anonym sa...

Jag håller med dej om homoäktenskap som är stendöda! Det är ju en störning dom har, bögarna, och varför forskas det inte mer?jag har läst att i fostervecka elva händer något för en del, som då får en felaktig inställning till sex.
Därför anser jag på många olika grunder, förbjud två män att ha surrogatmamma. Jag mår illa av att se två bögar med en liten konstgjord dotter emellan sig.
Tack för allt du skrivit i detta ämne!