fredag 24 oktober 2008

Oärlighet varar längst - Del 3.

Det var snart dags för mig att påbörja min andra praktikmånad. Den här gången hos ett tryckeri i Arvika.
På vägen upp till Arvika så satt jag och tänkte på alla de gånger som jag hade ljugit mig till ett jobb.
Var det moraliskt riktigt?
Hade det varit bättre om jag hade varit sanningsenlig och talat om att jag inte hade haft någon erfarenhet och intresse av jobben som jag hade sökt?
Jag hade t o m förfalskat betygskopior ett par gånger, enbart för att få komma ifråga för anställning hos några företag. De hade krävt gymnasiekompetens. Det var hur lätt som helst att pina sig igenom tre år på en gymnasieskola. Det gick att fixa med en polares gamla gymnasiebetyg, en scanner och ett juste bildredigeringsprogram.
Hade det varit bättre om jag hade varit ärlig, hållit mig till sanningen och därmed dömt mig själv till arbetslöshet och ett liv på skattebetalarnas bekostnad?
Nej, jag tycker inte det. Man ska göra sitt bästa efter den förmåga man har, mer än så kan man inte begära av en människa. Jag gjorde vad jag kunde för att få ett jobb. Vissa människor uppfyller arbetsmarknadens krav, de har de egenskaper som krävs, som för tillfället är eftertraktade av arbetsgivarna. Vi andra, vi får anpassa oss så gott det går.
Vissa anpassar sina liv efter socialbidrag och a-kassor, andra människor – som jag, vill ha ut mer av livet. Vi vill inte bara överleva, vi vill leva också. Vi vill resa, vi vill samla på oss pengar, köpa oss en ny dator och kanske bjuda våra flickvänner på en hotellweekend i Helsingborg.
Det är sådana saker som gör livet värt att leva.
Så nej, jag skäms inte för att jag har ljugit mig till arbete. Jag skäms inte över förfalskade betygskopior. Jag tänker inte be om ursäkt för alla gånger som jag har suttit på någon anställningsintervju och försäkrat dem om att jag har brunnit av iver över att få städa skithus, sortera post eller blanda sallad.
Livet handlar om att ljuga och anpassa sig. Det handlar om att visa upp en falsk bild av sig själv. En anställningsintervju är som ett desperat fem-i-treragg på krogen. Man pladdrar på, försöker att svara rätt, ljuger och döljer sina dåliga sidor. Allt för att få knulla. Med vem spelar mindre roll.
Det är som att söka jobb, förutom att man sällan är berusad eller har stånd under anställningsintervjun.
När jag var ung så ville jag gärna ha sex. Med vem spelade mindre roll, huvudsaken var att jag fick knulla. Jag hade samma inställning till arbete. Därför har jag haft många skitjobb.
Att vantrivas åtta timmar om dagen är inte värre än att dra på sig klamydia från valfri white trashmorsa klockan tre på natten. Man får ta det onda med det goda och hoppas att det känns bättre när nästa löning kommer.
”Det är bara att bita ihop!”
Som jag tänkte en gång när läkaren tog en bakterieodling med en tops från mitt urinrör.

Men nu var jag på väg till ännu en praktikplats inom ett yrke som jag aldrig skulle klara av att anpassa mig till. Jag hade ingen lust att förställa mig, att ljuga och dupera. Jag orkade inte.
-”Jaha, här har vi en kille som brinner av iver över att få lära sig tryckaryrket!”
Sade platschefen när jag dök upp.
-”Ha! Ha! Nä, knappast.”
Tryckeriet i Arvika skiljde sig från tryckeriet i Mosås. Det var lite bättre stämning här. Lite mera avslappnat. Personalstyrkan var yngre och de verkade inte ta sina jobb på blodigt allvar. De körde någon upplaga och sedan gick de och fikade. De satt långa stunder och rökte, drack kaffe och snackade rövknull. Lunchrummet var populäraste lokalen på jobbet.
Cheferna verkade ta det med ro.
Det passade mig.
Personalen var nästan uteslutande manlig. De hade en kvinna anställd men hon var sällan där. Hon hette Madde och var oftast hemma för vård av sjukt barn, som det kallas idag. De få dagar som hon var där så satt hon mest på en stol i ett framkallningsrum och bläddrade i veckotidningar. Det jobbet verkade trevligt.
Det spekulerades en hel del bland de övriga hur hon hade fått det jobbet. En ung kille som hette Boris var helt övertygad om att hon hade gått sängvägen.
-”Jag kan ge mig fan på att chefen knullar livet ur henne varenda jävla kväll!”
Chefen och tillika ägaren var en stor, fet karl runt sextio, som alltid svettades och var andfådd. Enligt ryktet så var han en mycket ful fisk med smak för dyr vodka och unga flickor.
-”Det skulle jag också vilja göra!”
Sade jag.
-”Knulla med chefen?”
-”Nä, med Madde.”


Samtalen personalen emellan under fikarasterna handlade ofta om sex och då uteslutande om rövknull. Jag vet inte vad det berodde på men de hade fått någon fixering vid just rövknull. Det var det enda de snackade om. Det blev mycket tjatigt i längden.
Det var alltid Boris som började.
-”Igår knullade jag min flickvän i röven igen!”
Och sedan var det igång. Det var rövknull på längden och tvären. Det gick inte en enda rast utan denna eviga analfixering.
Om dessa karlar var representativa för männen i Arvika så tyckte jag synd om de kvinnliga invånarna. Men nu tror jag inte att just Arvika skulle vara sodomins huvudstad. Jag tror att de inte hade något annat att tala om. De hade jobbat där för länge, de hade diskuterat om allt som gick att diskutera om. Nu var det bara rövknull kvar.
En kvinnlig kurskamrat till mig som hette Beatrice gjorde sin praktikplats på samma företag. Hon började strax efter att jag hade slutat. Beatrice var en trevlig kvinna runt trettiofem år som var lika ointresserad av yrket som jag. Men hon gjorde i alla fall så gott hon kunde till skillnad från mig.
Jag frågade henne vad hon tyckte om sin praktikperiod uppe i Rövknull City. Jodå, hon tyckte att det hade varit helt ok.
-”Men personalen var väldigt tystlåten. Under fikarasterna så satt de bara och glodde ut genom fönstret. Man kunde höra en knappnål falla!”

Resten av praktikperioderna förflöt på ungefär samma vis. Jag slöade, satt och hängde vid någon lastbrygga och lät tiden gå. När jag gjorde min sista praktikplats i Filipstad så gjorde jag mig t o m så osynlig så att de glömde bort mig. Den sista veckan stannade jag hemma. De märkte ingenting.
Till slut var kursen över och jag kunde lika mycket om yrket som när jag började, dvs absolut ingenting. Det var sex bortkastade månader. De frågade om jag ville ha ett betyg eller räckte det med ett skriftligt intyg?
-”Det blir bra med ett skriftligt intyg.”
Någon vecka senare såg jag att de sökte personal på ett tryckeri i Karlstad. Det var ett vikariat på tre månader. Jag skrev genast en lång ansökan och avslutade med: ”Jag har nyss avslutat min utbildning till offsettryckare och brinner av iver över att få pröva mina kunskaper i praktiken innan de blir föråldrade. Jag gillar utmaningar, att hugga i när det behövs och se konkreta resultat i mitt arbete. Jag är positiv till min natur och trivs när det går undan och får ta egna initiativ.”
Jag fick faktiskt jobbet.

Oärlighet varar längst.

4 kommentarer:

Granfot sa...

Hahaha!

Tack som fan!

Rövknull sa...

Först så måste jag medge att det är riktigt bra skrivet, och jag håller till mesta dels med dig. Men när det gäller att ha en falsk personlighet i socialt umgänge så kan det ha vissa nackdelar. Du är inte den du vill vara, vilket kan påverka ens sinne negativt...

Anonym sa...

Var det på tryckeriet i Karlstad du sket på dig?

Gutegirl sa...

Oj, snacka om tryckt stämmning för Beatrice... gud vad rolig jag var nu:-D