fredag 3 oktober 2008

Sportfånar och översittare - Del 1.

Förr så trodde jag inte att det existerade mobbning på arbetsplatser. Jag trodde att det var överkänsliga människor som feltolkade vissa situationer, eller människor som försökte mygla till sig skadestånd från fack och arbetsgivare. Jag trodde att översittarna, att de värsta skitstövlarna från skolan på något vis rensades bort efter vägen. Att de till slut fick vad de förtjänade.
Någon kanske tog dem åt sidan en sen kväll utanför någon bar, drog in dem i någon gränd och slog ondskan ur dem.
Önsketänkande.
Jag har lärt mig att världen är inte rättvis. Skitstövlarna får sällan vad de förtjänar. Inte i detta livet i alla fall.
I skolan låg jag alltid illa till hos de ”populära”, eller hos de ”idrottsintresserade” som lärarna föredrog att kalla översittarna. Men i vuxenlivet har det gått bättre.
Eftersom jag har haft många jobb och har stor erfarenhet från olika arbetsplatser inom skiljda yrkesområden så går det inte att komma ifrån att man träffar många olika människor. De flesta av dem har varit trevliga, några mindre trevliga och så några få skitstövlar. Men till skillnad från skolvärlden så tillåter arbetslivet sällan översittarna att få leva ut sina behov. De har inte längre några lärare som beskyddar dem. Att vara bra på att sparka in en boll mellan två stolpar är inte längre någon förmildrande omständighet. Faktum är att idrottsprestationer saknar värde på en fabrik, i ett centrallager eller på någon Tysklandsfärja.
Jag har sett en hel del skitstövlar som har blivit utfrusna, som har fått smaka på sin egen medicin i lunchrummen. De säger i regel upp sig själva efter ett tag.
Gemensamt för dem alla är att de aldrig har bett om ursäkt, de har inte ångrat sig. De har gått vidare till ett nytt företag och letat upp någon annan att jävlas med.

När man jobbar på färja så finns det en huvudregel: Man ska vara en god skeppskamrat. Är man det så passar man in i gänget och får många goda vänner. En god skeppskamrat. Märkligare än så är det inte.
För översittare som inte har lämnat skolgårdsmentaliteten bakom sig är detta ett okänt begrepp. Att få dem att förstå innebörden i detta är som att gallskrika en stendöv person rakt i örat. De hör inte.
En översittare hör men lyssnar inte.
Får någon nog och ger tillbaka med samma mynt så förstår de ändå inte.
-”Det ska ju för helvete vara tvärtom!”
Som en översittare av grövsta kalibern utbrast en gång när han fick gängpisk nere på bildäck av en grupp estniska hyttstädare. De hade fått nog av hans ständiga tjuvnyp och elakheter.
Översittaren hette Stefan och nu fanns det inte någon gymnastiklärare som backade upp honom. Nu var han ute i verkliga livet, i arbetslivet. En arbetsplats är ingen gymnastikhall. Nu stod han ensam inför en grupp hyttstädare som hade fått vittring på blod.
Nu skulle Stefan få stryk.
Det fick han.
-”Jag vill skada dig!”
Var det sista som Stefan hörde på bruten svenska från en av hyttstädarna. En galen och totalt livsfarlig sociopat vid namn Volodja som hade en bakgrund i ryska maffian.
Stefan hade slutligen mobbat fel person. Volodja uppskattade inte att hela tiden få höra att han hade stora öron, han uppskattade inte krokben i mässen och framför allt så gillade han inte att Stefan hade lockat med många av de svenska befälen i kampanjen mot Volodja och hans öron.
Volodja började med att mjuka upp Stefan med en liten kofot. Volodja hanterade kofoten med stor skicklighet, han hade haft en liknande när han jobbade i land, åt maffian. Den hade övertygat många affärsidkare att sluta krångla med inbetalningarna.
Sedan var det dags för Pentti Kolk och bröderna Tarvo och Heini Koobas att säga sitt.
Tre trevliga killar som blev mindre trevliga när de hade druckit sprit. Faktum är att de kunde bli riktigt otrevliga. Speciellt Pentti som brukade fira varje avmönstring med att dricka hejdlöst ute på stan i flera dagar. Sedan gick han hem och smiskade upp både sin fru, sina två söner och sin gamla senila far med en stor blytung träpåk i massiv ek, en s.k. estnisk bölknot.
Detta kallade Pentti för ”stora hemkomstfesten”.
-”Nu är pappa hemma! Era lyckostar där!”
Han var en humoristisk kille, Pentti.
Men nu så var det också fest, nere på bildäck. Festen varade hela kvällen. De turades om med att sparka och banka på det som var kvar av Stefan efter att Volodja hade gjort sitt.

Stefan blev så illa åtgången att han hamnade på lasarett. Han låg i koma i flera veckor och svävade mellan liv och död.
Det första Stefan gjorde när han vaknade upp var att polisanmäla dem som hade gett tillbaka efter flera månader av trakasserier.
Jag vill genast tala om att jag inte på något vis försvarar misshandel, inte ens misshandel av genomruttna översittare. Det är att sänka sig till deras nivå.
Men min poäng i detta är att Stefan aldrig förstod varför han blev misshandlad. Han ansåg, faktiskt, helt utan att skämmas, att han var helt oskyldig. Han hade blivit utsatt för oprovocerat våld.
Det värsta är att han antagligen trodde på det själv och där har vi problemet med onda människor. De förstår ofta inte att de är onda. De saknar empati. Andra människor räknas helt enkelt inte. Översittaren är den stora stjärnan i filmen om dem själva, resten är statister.
Översittarna har en hel del gemensamt med sociopaterna men det finns en skillnad: En sociopat ägnar sig sällan åt mobbning. En sociopat är en iskall och beräknande människa som enbart ägnar sig åt handlingar som gagnar honom själv. Man har inget att vinna på att mobba någon. En sociopat är en egoist som kan gå över lik för sin egen vinnings skull. En sociopat är känslokall. En sociopat försöker i regel att "spela spelet" på rätt sätt för att på så vis få så många fördelar som möjligt. Att mobba någon är inte att spela spelet på rätt sätt, det är riskabelt. Man kan få ögonen på sig. Därför är sociopater sällan mobbare. Inte av några moraliska skäl utan helt enkelt av ren egoism. De vill inte åka dit.
En översittare, en mobbare däremot är helt igenom ond men inte på ett känslokallt vis. Här snackar vi om en helt annan sorts ondska. Översittaren njuter av att trakassera andra människor, att hetsa en grupp människor mot en ensam och svagare människa.
Det ger deras liv mening, de får bekräftelse från resten av gruppen.
En sociopat vill smälta in, en översittare, en mobbare vill synas, han vill stå i centrum.
Jag tror inte att det går att bota vare sig sociopater eller översittare. Det enda man kan göra från samhällets sida är att låsa in dem så att de inte ställer till med mer skada än nödvändigt.

Jag vill poängtera att jag skriver enbart efter mina egna erfarenheter. Något annat kan jag inte göra.
När jag växte upp så var de värsta översittarna sportfånar. De var alltid skyddade av lärarkåren, speciellt gymnastikläraren. En sportfåne kunde vara hur jävla dum som helst, han kunde leva jävel under lektionerna, skolka och bete sig lite grand som han ville. De blev aldrig bestraffade, de hamnade inte i OBS-klass eller fick gå på samtal hos någon psykolog. De blev inte kryssade.
Jag växte upp i en småstad som inte satsade ett dugg på ungdomen, förutom när det gällde den förbannade idrotten. Fotboll i synnerhet.
Det fanns flera barn och ungdomar som var mycket skickliga på att spela gitarr, det fanns de som hade schack som hobby, de som gillade att läsa, skriva, teckna, ägna sig åt avancerad matematik osv. De räknades inte.
De var fritt villebråd för översittarna, för sportfånarna. De av oss som var klena och bortkomna låg mycket illa till.
Den egenskap som räknades, det som både kommunpolitiker och lärarkår höjde till skyarna var en förmåga att få in en bolljävel mellan två stolpar. Att ägna sin ungdom åt att jaga en förbannad boll, det belönades med ekonomiska bidrag från kommunen. De hade ständig tillgång till uppvärmda lokaler och fri utrustning till sin hobby.
Det var nog många av oss andra ungdomar som hade tyckt att det hade varit trevligt med en lokal där vi kunde samlas och ägna oss åt våra hobbies, men vi räknades inte.
Smaka på detta: Jag växte upp i en miljö där halvanalfabeter som ansåg att det var livets mening att springa efter en boll på en gräsplätt premierades.
Ungdomar som däremot hade lite mer konstnärliga eller akademiska anlag, de gjorde kommun och skola allt för att knäcka indirekt genom att se mellan fingrarna när sportfånarna ägnade sig åt sin andra favorithobby: Att med liv och lust trakassera och banka skiten ur dem så ofta de fick tillfälle.

Men jag måste dessvärre erkänna att jag själv inte var helt oskyldig.
Den värsta översittaren, den största skithögen som någonsin har avlats fram i denna del av Sverige hette Christer.
Jag hade en mellanplacering på Christers privata Fem-I-Bottenlista. Christer föredrog i första hand att ge sig på Pelle, fanns inte Pelle tillgänglig så gick det bra med andrahandsvalet Nicke.
Dessa två killar knäckte Christer för livet. Pelle blev som vuxen man en sjukligt blyg människa som aldrig vågade närma sig någon kvinna. Han trodde att han var just så värdelös som Christer ständigt hade hävdat mellan övergreppen.
Alkoholen hjälpte inte Pelle att övervinna sin blygsel. Allt eftersom åren gick så blev det svårare och svårare för Pelle att träffa någon kvinna. Ryktet om Pelles uteblivna framgångar hos det motsatta könet spred sig och som bekant vill ingen kvinna ha en förlorare.
När Pelle fyllde trettio så fick han ett födelsedagskort utan någon avsändare.
”Hur går det med brudarna? Din jävla bock där!”
Det var med största sannolikhet Christer som var upphovsmannen till denna käcka födelsedagshälsning.
Nicke bodde fortfarande hemma hos föräldrarna vid trettio års ålder och levde på ett blygsamt sjukbidrag. Nicke utvecklades till en riktig byfåne av första klass. En knäppgök av gammalt fint, svenskt småstadsvirke.
Dagarna tillbringade Nicke med att knattra omkring på gatorna med sin gamla Puch Florida. En moped som han hade trimmat och utrustat med högt Stockholmsstyre, fransiga sadelväskor och förlängd framgaffel. En bra dag kunde han få upp den i femtio knyck.
När dessa två killar inte fanns tillgängliga för Christer så var det jag som fick agera slagpåse.
Jag pustade alltid ut av lättnad när Christer gav sig på Pelle eller Nicke. Det betydde att jag skulle klara mig. Det låter hemskt och det var det. Jag skäms än idag för detta.
Jag höll käften. Jag vågade inte göra någonting. Jag var inte ett dugg bättre än Christer, bara fegare.
Jag har alltid hatat idrott i allmänhet och skolvärlden i synnerhet. Det kommer jag alltid att göra. Idrott sorterar ut. Idrotten förbrödrar inte, den skapar mobboffer och hackkycklingar och när alla är uppsorterade och stämplade så tar skolan vid. Skolan låter översittare som Christer finslipa sina sadistiska anlag och förvandlar sådana som Pelle och Nicke till knäckta stackare, eller till fega ynkryggar som mig. Fega ynkryggar som inte vågar säga ifrån, som går undan för att själva slippa undan.
Jag gick ur nionde klass utan giltigt avgångsbetyg och visade mig aldrig mer.
Det ångar jag inte ett dugg och gode Gud, jag lovar, jag kommer aldrig någonsin mer att sätta min fot i någon skola.
Måtte alla jävla skithögar till sportfånar, lärare och elever stekas sakta i helvetet!

Fortsättning följer...

11 kommentarer:

Anonym sa...

Fan vad bra skrivet. Jag känner igen allt du skriver. Är också uppväxt i en liten håla där man skulle vara idrottare, antingen fotboll eller bandy. Spelade man inte det så räknades man inte. Som tur är var jag inte så väldigt utsatt för mobbing och hade några vänner. Men jag som trivdes bäst med att läsa böcker och lysnna på musik passade inte in i mallen för hur man skulle vara....
Nu 20 år senar så har jag det bra, jag har några vänner, jag har min lägenhet och ett bra jobb. Bandyspelarna har det ng gått sämre för.

Rex sa...

Man tycker att 130 år efter idrottsrörelsernas intåg så skulle de spelat ut sin roll,även i småsamhällena,än är vi inte där men jag tycker nog,glädjande nog att det finns tecken som pekar i den riktningen.

Anonym sa...

Jag anser att det överlag finns en övertro på idrottens fostrande effekt. Politiker och andra förståsigpåare framhåller gång efter annan att idrott håller barnen från spriten och våldet. i helvete heller! I omklädningsrummen runt om i landet gror hatet mot de som är annorlunda, osunda kvinnoideal framhävs, kort sagt kan en vidrig gängmentalitet uppstå i idrottens kölvatten som kan ha sitt utlopp i våld, våldtäkter, sadism och pennalism./SG

Gutegirl sa...

PRecis så var det. Kmmer ihåg när de skulle välja lag, ett par killar fick alltid välja och det var altid tjockdanne som blev vald sist.

Gnällspiken sa...

Väl rutet, GeHå!
Men det var inte något bättre att växa upp i en mellanstor stad.

Erik sa...

Bra skrivet speciellt det där om hur andra egenskaper än just det där jävla idrottandet totalt nedvärderades. Detta är ju ett av socialismen hemskaste särdrag, att trycka ner begåvade människor. Olof Palme lär ju ha sagt nåt i stil med att " i den socialdemokratiska gräsmattan tillåts inga blommor sticka upp över mängden"

Anonym sa...

Jag har inget minne av att just sportfånar skulle vara översittare. Däremot har man ju märkt att lärare favoriserar elever som är bra i just deras ämne. En engelska lärare favoriserar eleven som är bäst i engelska. Idrottsläraren favoriserar den som är bäst i idrott o.s.v.

/E-M

"pelle" sa...

jag älskar din blogg

roberth sa...

Var bor Christer? Hälsar gärna på han!

AL sa...

I mina skolor var inte idrottskillarna dom värsta mobbarna. Dom hade det dock lätt i skolan tack vare idrotten och slapp förnedring och mobbing. Dom värsta mobbarna var dom tuffa killarna som tjuvrökte i skogen och körde moppe sent på kvällarna. Dom hackade på dom blyga och osäkra ungarna som inte hade någon gruppering att luta sig mot.

Själv hörde jag till idrottsgänget, utan att för den skull vara den bästa eller långt ifrån den snyggaste, men det gjorde nog att jag slapp mobbarna för jag var(är) liten och blyg.

Annapanna sa...

Haller med till 100%! Första gangen nagon skriver exakt det jag tycker. Jag hatade alla idrottsmænniskor i skolan, de var absolut bæst pa att mobba. Tyvarr har det och idrottslærarnas ruttna attityd mot alla som inte var sa bra pa idrott, lett till att jag fortfarande förknippar all form av motion med angest. Jag duger liksom inte för idrottsliga aktiviteter, det ær vad svenska skolan lært mig.