söndag 5 oktober 2008

Sportfånar och översittare - Del 2.

I början av nittiotalet fick jag chansen att tjäna grova pengar. En chans som jag tog. Det var ett jobb på en saneringsfirma. Jag hade inte någon aning om vad jobbet innebar men det hindrade mig inte ifrån att blåljuga rekryteraren rakt upp i ansiktet.
Jodå, jag hade jobbat med sådant förut och visst, jag hade intyg från tidigare anställningar.
-”Dessvärre har jag dem inte med mig, men jag kan skicka dem till er om ni ger mig adressen.”
Nej, det behövdes inte. Jag visste att de ändå inte hade tid. Sådana där papper innebär förseningar, någon sekreterare ska vidarebefordra dem, det tar tid. Det blir besvär och krångel. De vill ha snabba anställningar. Jag visste att de inte orkade kolla upp mig. Jobbet skulle bli mitt.
Det är fördelen med tunga, okvalificerade skitjobb, kontrollen är dålig.
Företaget hette NFI och sysslade med saneringar av stora industrier, kärnkraftverk, pappersbruk och liknande över hela Sverige. Det var tungt och slitsamt och man jobbade tio till tolv timmar om dagen. Ibland även under helgerna.
Men lönen var mycket bra, traktamente ingick och de höll med bostad på varje ort som man blev stationerad på.
Jag tröttnade naturligtvis snabbt men jag stannade på företaget i drygt tre månader, månader som gjorde mig smått förmögen. Under dessa tre månader så var jag sammanlagt ledig fyra dagar.

De första två månaderna blev jag placerad vid ett oljeraffinaderi utanför Lysekil, Scanraff. Det var storstopp och precis allt skulle saneras och putsas fri från olja och korrosion, från skorstenar och pipelines ned till minsta ventil och mutter.
NFI hade anställt hundratals och det kryllade av folk i blå overaller överallt. Jag var en av dem. Jag visste inte vad jag skulle göra eller vad som förväntades av mig. De flesta gick mot ett förråd, jag följde med strömmen.
Jag ställde mig i kön och blev till slut tilldelad en stor verktygslåda. Den var tung och innehöll skiftnycklar, hammare, tänger och en massa andra verktyg som jag inte kände till.
Jag smög undan och började plocka lite planlöst med verktygen. Jag tittade förbryllat på ett verktyg som hade en massa leder och ett slags huvud som tydligen var utbytbart.
Vad i helvete hade jag gett mig in på?
En batteridriven slipmaskin med olika slags slipskivor av varierande styrka fanns där också.
Det här skulle bli komplicerat. Ännu en gång hade jag ljugit mig till ett jobb som jag inte hade någon aning om vad det gick ut på eller vad som förväntades av mig. Jag kände den gamla vanliga nervositeten och rädslan gripa tag i mig.
Jag ville inte vara där!
Jag ville hem!
Men så tänkte jag på alla andra jobb som jag faktiskt hade klarat. Det vore väl själva fan om jag inte skulle klara detta!
Jag tittade ut från mitt lilla gömställe och såg människor med liknande verktygslådor som var på väg någonstans. Jag följde efter dem.
Lite varstans så såg jag mindre grupper av folk som hade stannat upp, som började skruva isär stora, komplicerade maskiner för att därefter börja rengöra varje del, stor som liten.
Jag hittade en undanskymd del och började planlöst skruva lite här och där. Det gick inte bra. Jag slant, gjorde muttrar runda, tappade verktyg ner i avloppstrummor och klantade mig allmänt. Jag har aldrig varit en mekaniker och här var det var fullt med mekaniska anordningar överallt. Pistonger, drivaxlar, stora cylindrar, kranar, rör och jävelskap. Vad skulle skruvas isär och hur i helvete skulle jag få ihop det igen?
Jag skulle ställa till med mer skada än nytta.
Jag bestämde mig för att gå och ta mig en rök.

Det var strängt förbjudet att röka, utom på anvisade platser. Det fanns små rökhytter utplacerade lite här och där. Jag tog min verktygslåda och började leta efter en sådan.
Jag mötte en av arbetsledarna, Hasse, en av de hårdaste och elakaste vad jag hade hört. Fan också!
-”Tjenare! Full fart va?”
Sade han.
-”Jajamensan!”
Svarade jag och skyndade vidare.
Det gick ju bra. Så bra så att jag fortsatte med att gå omkring med en verktygslåda mellan rökhytterna. Om man går med bestämda steg med en verktygslåda i handen så ser man mycket upptagen ut. Man går mot ett bestämt mål. Mitt mål var en rökhytt. Under två dagar lärde jag mig var alla rökhytter låg. Jag gick en bestämd bana varje timma, sedan bytte jag så att jag gick åt motsatt håll eller i en helt annan ordning. På så vis riskerade jag inte att träffa samma människor efter vägen eller i rökhytterna.
Däremot träffade jag en massa andra snubbar med verktygslådor i handen under mina vandringar. Ibland mötte jag någon arbetsledare.
-”Mycket att göra?”
Kunde de fråga mig.
-”Jomen, det räcker till!”
Det är så man svarar en arbetsledare. Alltid, oavsett hur mycket eller lite man har att göra. Man ska aldrig säga att man har mycket att göra, är det en grinig jävel så kan han uppfatta det som gnäll och man kan få onda ögat på sig. Inte heller är man så jävla dum så att man säger att man har lite att göra.
-”Jaså, va bra! Då kommer du till mig när du är färdig. Jag har något riktigt tungt och smutsigt som behöver flyttas utan några som helst hjälpmedel.”
Därför svarar man alltid en arbetsledare med att ”det räcker till”.
Idag är jag själv arbetsledare och jag kan alla knep. Ingen kan fuska eller mygla i mitt arbetslag. Jag var själv tungviktsmästare i mygel.
Men jag låter dem ibland slöa och slappa och de vet om att jag vet. De vet att jag ibland ser mellan fingrarna med detta, de vet att jag inte skvallrar.
Det är det som gör mig till en bra arbetsledare. Det gäller att hitta en balans så att alla blir nöjda och jobbet blir utfört inom rimlig tid. Det räcker för mig.

Det var under dessa vandringar mellan rökhytterna som jag lärde känna Roger.
Roger var en trevlig kille, några år yngre än mig och oerhört bortkommen. Han var snäll och mycket naiv.
Roger var en äkta bondpojke uppvuxen på en gård som låg i en liten håla i Småland. Det var första gången som Roger var utanför Smålands gränser trots att han var 23 år. Det var ett stort äventyr för honom. Han fick se havet, uppleva främmande en stad och träffa nya människor. Stort för en bondpojk från Småland.
Ännu större blev det för honom när han under första lediga helgen faktiskt fick doppa veken för första gången i sitt liv.
Vi var på stans största dansrestaurang och ur dimmorna så lösgjorde det sig en medelålders kvinna. Hon såg rätt så bra ut, fast på ett slitet sätt. Men hon hade fortfarande kvar förmågan att ge unga killar som mig och Roger resning i byxorna.
Hon pratade glatt med oss. Vi fick stånd båda två.
Dessvärre var det Roger som hon var intresserade av, det märktes. Den tjugo år yngre Roger skulle – med lite tur – äntligen få smaka pälskrage.
Roger var som bekant bondpojk, inte så lång kanske men hade stora muskler efter hårt arbete ute på de steniga smålandsåkrarna. Roger hade ett naivt ansikte, halvlångt ljust hår och var rätt så dum i huvudet. Stendum, men på ett godtroget och behagligt vis. Det fanns inget ont i Roger.
En del äldre kvinnor gillar sådant. Det framkallar deras modersinstinkter.
-”Hon vill att jag följer med henne hem! Tror du att jag kommer att få… KNULLA?”
Roger såg helt extatisk ut. Han hoppade nästan jämfota av glädje och förväntan.
-”Nej, tyvärr inte. Jag tror att hon vill ha hjälp med att byta proppar. Det brukar vara så.”
Roger sjönk ihop.
-”Jag skämtade ju bara! Häng på henne hem! Nu jävlar kommer du att få doppa!”
Och det fick Roger.
Dagen efter så drog Roger samma historia om och om igen. Han hade manglat henne hela natten. Roger berättade i detalj hur det hade gått till. Det var slick och sug och alla möjliga och omöjliga ställningar i en salig soppa.
Jag trodde inte ett ord på vad han sade. Visst, doppa hade han säkert fått göra men få unga killar knullar som proffs första gången de får krypa mellan låren på en kvinna.
Roger hade med största sannolikhet sprutat rakt i handen på kvinnan när hon skulle visa honom rätt.
-”Nej, inte röven! Längre upp!”
Till slut hittade nog Roger rätt och fick äntligen uppleva något som alla unga män väntar och fantiserar om. Roger fick vänta länge.

Tidigt på morgonen vaknade jag av att Roger kastade sten på mitt fönster. Han ville dela sin upplevelse med mig.
Vi satt där vid köksbordet och drack kaffe, Roger pladdrade på som en galning. Jag satt tyst.
Morgonen efter att man har fått vara tillsammans med en kvinna för första gången är en morgon som man aldrig glömmer.
Roger ville dela den med mig. Någon annan vän hade han inte.
Just den morgonen var Roger lycklig. Han hade fått en jobbarkompis att prata med och han hade äntligen fått vara tillsammans med en kvinna.
Det kunde ha slutat där. Hade Roger haft tur så kunde månaderna på Scanraff i Lysekil blivit en bra tid, en fin tid att minnas under resten av livet.
Så blev det inte.
Det dyker alltid upp en orm i paradiset och i detta fall hette ormen Jimmy Klang, en stor och fet luns från Halmstad. En riktig bonnraggare i fodrad Jeansjacka och träskor. En stor och ondsint jävel som hade ägnat sin första vecka åt att leta efter en lagom bortkommen stackare att jävlas med.
Det tog inte lång stund förrän han fick ögonen på Roger.

Fortsättning följer...

9 kommentarer:

E Hilter sa...

Måste.... läsa.... fortsättningen...
ARGH

Uy sa...

Ja, nu blev det spännande. Ser fram emot fortsättningen!

Granfot sa...

Jag känner igen alla du beskriver, trots att jag inte varit med så länge. Känns nästan elakt att lägga på sådär mitt i...

Keep up the good work! :)

Anonym sa...

Hej GH! Du borde faktiskt satsa på ett ge ut en roman. Du har bra flyt i dina texter, skriver enkelt men på ett personligt sätt, mycket personligt.
Du kan det här.
Du har just nu den bästa bloggen!

Hej då!

Olof Berg sa...

Intressant historia, längtar efter fortsättningen...

C sa...

Kom tillbaka till FL :-D

http://www.familjeliv.se/Forum-5-163/m37016765.html

Anonym sa...

Käre Etta med kokvrå!

Du är saknad på forumet för hormonkossor, aka familjeliv.

Snälla kom tillbaka och förgyll vår tillvaro.

Med ödmjukaste hälsningar, ditt trogne fan; Raka Pungen

Anonym sa...

Kom tillbaka till oss morsor på familjeliv;)

UncleBob sa...

Jag lämnade ett positivt omdöme om dig på Exilen. Länka gärna till någon träffande berättelse i dina inlägg på Exilen, de är små mästerverk i sin avskalade enkelhet.

Charles Bukowski skrev:
En intellektuell är någon som säger en enkel sak på ett svårt sätt. En konstnär är någon som säger en svår sak på ett enkelt sätt.


Liknelsen med Bukowski är klockren.
Han är en av mina absoluta favoritförfattare.

Har du läst några av hans böcker?
"Postverket" rekommenderas varmt!

En vacker dag blir dína historier till ett filmmanus.

mvh
UncleBob