torsdag 16 oktober 2008

Åt helvete med skiten!

I morse kom jag till jobbet, satte mig en av företagets bilar, vred om nyckeln och så… Helt död. Inte ett liv. Jävelskapet startade inte.
Jag klev ur bilen och ställde mig och tittade på den en stund.
Jag rökte dagens första cigg.
Sedan gick jag in på kontoret och hämtade en nyckel till en annan bil. Den startade direkt.
Hade jag varit en annan sorts man, en händig och teknisk man så hade jag kanske fällt upp motorhuven, böjt mig ned och börjat rota runt. Kanske vridig på någon skruv, tryckt dit någon slang eller va fan som helst och vips så hade fanskapet startat!
Hur bär de sig åt?
Hur vet de vad det är som ska åtgärdas?
Det finns ju knappast någon röd lampa som indikerar vad som är felet och vad det är som behöver skruvas åt eller bytas ut. Det finns ju tusentals lösa delar i en bilmotor!

Jag körde vidare mot dagens objekt. Blev kaffesugen och svängde in till en Statoilmack. De har gott kaffe och billiga mackor.
Jag gillar Statoil. De har ofta unga tjejer i kassan som inte skrattar när man ber om hjälp med att fylla på olja. De är lika borta som jag när det gäller tekniska prylar. De brukar följa med ut till bilen och sedan brukar vi stå och titta på motorn och lösa problemet tillsammans.
När jag stod i kön och skulle betala så ringde min chef och var rasande. Hon undrade varför i helvete jag inte hade tagit min bil.
-”Den startade inte.”
Svarade jag helt sanningsenligt.
Sedan fick jag mig en rejäl utskällning. Hon talade om för mig att det inte gick för sig att bara gå in på kontoret och ta nycklarna till en annan bil, en bil som var förbokad av en person som just nu stod utanför hennes kontor och undrade hur i helvete han skulle ta sig till Örebro.
-”Du kan helt enkelt inte göra på detta viset!”
Hon lät jättearg. Jag var glad över att jag var på Statoil och inte på parkeringen utanför hennes kontor.
-”Det kan jag väl! Jag har ju precis gjort det, den startade direkt!”
Fel svar. Min chef ansåg att jag skulle ha anmält felet till ansvarig idiot på kontoret och sedan gått ned till vår bilverkstad och informerat dem om vilken bil det var som krånglade och var den stod.
Hon hade sina poänger, det måste jag medge. Ja, hon hade t o m helt rätt. Grejen är att jag tycker inte om att visa mig vid vår bilverkstad. Jag känner mig dum. Jag passar inte in i den där miljön. De som jobbar där tycker säkert att jag är tidernas tönt, även om de inte säger något. Men jag ser det på dem.
De vet om att jag inte ens kan skifta däck på en bil. Jag kan tanka men mer är det inte. Vad värre är: Jag vill inte ens lära mig hur man reparerar saker och ting. Jag vill inte vara en teknisk och händig person som kan lägga nytt tak på en villa eller snickra ihop gungstolar och bokhyllor i sitt hobbyrum. Det intresserar mig inte. Alltså skiter jag i det. Jag föredrar att undvika sådant jag ogillar, jag bygger upp ett motstånd mot det.
Det har fungerat rätt så bra. Hittills har jag sluppit olja på kläderna och otäcka flisor i händerna.

Människor som är totalt otekniska och opraktiska brukar istället vara teoretiker. Man hittar oftast sådana som mig på kontor, på stora statliga förvaltningar eller kanske som bibliotekarier eller lärare.
Och ja, jag är rätt så teoretisk. Jag har inga som helst problem med att lära mig hur saker och ting fungerar i teorin. Jag kan lära mig långa texter helt utantill, statistik fastnar direkt och språk är inga problem.
Problemet är att jag inte tycker att det är kul. Det känns lika tråkigt och meningslöst som praktiska ting.
Jag skulle inte passa som kontorsfjant för man måste med största sannolikhet vara engagerad och intresserad av det som de sysslar med, vad nu det kan vara?
Bibliotekarie går också bort direkt. Jag gillar att läsa tjocka romaner, däremot är jag inte ett dugg intresserad av litteraturhistoria eller analyser av pretentiösa och obegripliga författare som spänner dialogen i en vid båge för att landa i ett överrumplande utanförskap.
Lärare ska vi inte bara tala om! Jag ser lärare som mina naturliga fiender. Jag hatar skolvärlden och lärare. Har alltid gjort. Lägg därtill att det är emot min natur att lära ut och föra kunskap vidare.
”I de blindas rike är den enögde kung”, säger man ju.
Om alla vore analfabeter utom jag och några till så hade vi ju varit direkt korkade om vi hade lärt alla andra att läsa.
Håll den dumma massan i okunskap så regerar man världen!
Så nej, jag hade nog inte passat som lärare. Lika lite som jag passar för alla andra yrken.
Jag passar inte till någonting. Däremot så har jag alltid varit väldigt bra på att anpassa mig till den arbetsplats som för tillfället har haft mig på sin lönelista. Jag jobbar snabbt, kommer alltid i tid och jobbar gärna över. För det mesta så har jag klarat mina sysslor tillfredsställande.
Men jag har aldrig känt någon arbetsglädje.
Ingen yrkesstolthet.
Absolut ingenting.
Vissa arbetsgivare har sett igenom mig, de har märkt att jag har tyckt att mina arbetsuppgifter har varit direkt motbjudande, även om jag har skött dem felfritt. På sådana arbetsplatser blev jag aldrig långvarig.
Andra arbetsgivare har inte märkt någonting, de har bara sett en idiot som dykt upp punktligt och utfört sina sysslor. På sådana arbetsplatser kunde jag bli lite långvarigare, som mest kanske ett år. Aldrig längre.

Det sägs att man ska försöka att få ett jobb inom det som man tycker är roligt och intressant. Idealet är att få sin hobby som levebröd.
Det kan jag ställa upp på. Det låter trevligt.
Jag kan direkt säga att mina hobbies och intressen inte går att kombinera med några som helst praktiska eller teoretiska yrken. Jag längtar inte efter att få hyvla plankor släta eller svetsa ihop plåtbitar åtta timmar om dagen. Inte heller vill jag översätta bulgarisk poesi eller konstruera avancerade datorprogram.
När jag var yngre så funderade jag ibland på om jag var galen. Alla andra verkade ju trivas med att vara mutterexperter vid linan på SAAB eller gjuta fundament i betong på något bygge. Varför vantrivdes jag med allting som hörde till arbetslivet?
Varför kände inte jag någon glädje efter en utförd arbetsvecka?
Varför skröt aldrig jag om mina arbetssysslor?
Idag så vet jag att jag inte var galen. Det var inte jag som kände glädje över en väl utförd svetsfog eller en ovanligt lyckad golvvård.
Det var de andra som var ovanligt lättroade.

Nu ska jag tala om vad jag tycker gör livet värt att leva, vad som är mina hobbies. Vad som gör mig lycklig och som får mitt liv att kännas meningsfullt.
När jag sitter och skriver vid datorn en tidig morgon så känner jag stor glädje.
Att få sitta vid en brygga en tidig morgon och se solen gå upp samtidigt som jag sakta men säkert dricker mig berusad ger mig en mycket fin och andlig upplevelse.
För att inte tala om när jag får hålla om en kvinna som egentligen är alldeles för fin för mig, då kan jag känna att det även finns någon mening med mitt liv.
Att skriva dumheter är min hobby.
Att dricka mig berusad på helt omöjliga tider är något av ett behov som jag behöver tillfredsställa under ljusa sommarmorgnar och den vackra kvinnan, hon kanske är den som jag behöver för att förstå att jag faktiskt fortfarande lever trots att jag fyllde fyrtio år för några år sedan.
Detta är vad jag tycker är kul. Inte att blanda cement och stapla tegelstenar på varandra efter ett givet mönster.
Inte att sitta vid ett ritbord och konstruera avancerade byggnadsprojekt och absolut inte att ägna mig åt att leda ett företag som producerar produkter som jag inte är det minsta intresserad utav, än mindre köpa själv.

Som ni förstår så är det mycket svårt att kunna omsätta mina intressen och behov i yrkeslivet. Jag har i och för sig dykt upp på ett par jobb i mycket svårt berusat tillstånd när jag var yngre men det uppskattades inte.
En gång så knullade jag faktiskt under arbetstid, en vacker städerska i trettioårsåldern och tillika en fallen kvinna. Jag tog henne stående i en städskrubb. Hon hade fortfarande sin blåa städrock på sig. Det var mitt under ett brinnande åttiotal, jag var drygt tjugo år och precis när jag gled in så kände jag att jag kanske hade hittat rätt jobb för första gången i mitt liv.
Den känslan varade bara i några minuter. Sedan var det färdigt. Allt återgick till samma gråa känsla av meningslöshet. Det kändes inte direkt bättre när min arbetsledare en vecka senare tryckte på henne så det sjöng om det ute i ett soprum.
Så vad återstår?
Ja, skriva kanske. Det är en del som faktiskt kan livnära sig på det men de är ytterst få. En utvald skara av författare och journalister. Jag hör inte till denna skara.
Jag skulle inte ens vilja ha det som yrke. Jag tror att jag skulle tappa lusten för alltihopa om jag skulle vara tvungen att prestera ett givet antal tecken varje dag. Det skulle inte längre vara en hobby, det skulle vara ett jobb, ett alldeles vanligt, idiotiskt arbete.
Ni vet vad jag anser om arbete, eller hur?
-”Det är tre timmar kvar till deadline. Skriv för helvete!”
Redaktören skulle lika gärna kunna ha bett mig att suga hans kuk. Han skulle ha fått samma svar.
-”Far och flyg åt helvete!”

Så ja, det är vad jag säger när det gäller karriär och ambition: Åt helvete med skiten!
Jag kommer att fortsätta på den inslagna vägen. Jag kommer att fortsätta med att putsa golv, spola avlopp och frakta varor hit och dit eller vad som för tillfället står på schemat. Det är mitt val och det är helt ok för på min lediga tid så får jag ägna mig åt det som berikar mitt liv. Det är på fritiden som jag lever, som jag kan leka och ha kul.
Jag är tacksam. Det är inte alla som har någon fritid.
Det finns människor som är sjuka. Det finns människor som går arbetslösa och lever på småpengar och tro det eller ej, det finns t o m människor som ser sitt jobb som sin hobby, som aldrig har någon fritid.
Jag tycker synd om dem.
De får aldrig uppleva fina sommarmorgnar på en brygga med en flaska i näven, de har inte tid att ägna sig åt en vacker kvinna och kan aldrig sitta i lugn och ro vid sin dator och drömma och fantisera sig bort.
De har inte tid med att skriva ned fåniga berättelser och när de vaknar en tidig sommarmorgon när solen skiner så hittar de inte vägen till den där bryggan där jag brukar sitta.
Istället så skyndar de vidare till kontoret. Hemma vid köksbordet så sitter deras kvinna kvar och väntar på rörmokaren för han föredrar i alla fall lite trevlig samvaro med en vacker kvinna istället för att jobba.

Jag sitter rätt så säkert på mitt nuvarande jobb. Jag har varit anställd i snart fyra år vilket är rekord för mig. Så länge har jag aldrig stannat på en och samma arbetsplats.
Det är långt kvar till min pension men jag tror faktiskt att jag kommer att kunna fullfölja hela loppet, jag tror att jag kommer att kunna gå i mål. Jag orkar inte flytta och byta jobb en gång till.
Så har jag tur så kommer jag att få behålla mitt jobb ända fram till min pension.
När jag vandrar ut från min arbetsplats för sista gången så kommer jag att vara en gammal man men jag tänker inte vara en knäckt man.
Jag kommer att göra samma sak som jag gjorde när jag lämnade skolan som ung pojke, jag kommer att vända mig om, sträcka upp långfingret i luften och skrika
-”Åt helvete med skiten!”

7 kommentarer:

Olof sa...

En av de bästa sakerna med dina texter är din fulsltändiga ärlighet. Jag tror att många känner som du när det gäller sina arbeten, men de vågar inte erkänna det. Skulle man till och med vara så fräck att man erkänner att man håller med dig till fullo, när man rokar vara arbetslös för tillfället, är det risk att man blir lynchad.
Tro mig, jag vet av egen erfarenhet.

Anonym sa...

Jag skulle vilja göra dig uppmärksam på den här tråden: [url]https://www.flashback.info/showthread.php?t=764412[/url]

Du som har det skrivna ordets gåva, kan inte du ge stjärtgossen som skapade tråden en verbal smocka som han förtjänar?

(Försökte skicka som PM men du verkar inte kunna ta emot PM på Flashback)

Gammal Hårdrockare sa...

Till anonym:

Jag är tyvärr bannad från Flashback för tillfället men jag är snart tillbaka!

Lars sa...

skön blogg. du har alltid varit en av mina favoriter på fb.

Anonym sa...

Haha varför är du bannad från flashback?

Älskar dina texter, de berör alltid även om man inte alltid håller med dig.

Anonym sa...

Du är allt en jävla kärring du.
Hälsningar HellBoy

Anonym sa...

Grymma texter!
Har du lyssnat genom AC/DCs nya album än? ;)