söndag 16 november 2008

Fokus och målbild.

Vad är målet?
Jag ville gärna ha ett mål. Något att se fram emot, något att kämpa för. Jag fann det aldrig.
Jag förstod tidigt att arbete inte var livets mening. Alla vuxna människor i min närhet svor och klagade över sina jobb. Morfar tvingade sig varje morgon iväg till något bygge, mormor gick till ett gammalt tvätteri som var inrymt i en mörk källare och morsan gick till bokhandeln där hon jobbade som expedit.
Min morfar hade en egen inställning till arbete. Han ansåg att ju jävligare jobb någon hade, ju mer än människa fick kämpa och lida på sin arbetsplats, ju hedervärdare var hon. Ju större prestation var det.
-”Det är väl för fan ingen konst att sköta ett arbete, om man gillar det!”
Det ligger en viss logik i det.
Min morfar jobbade som sagt på olika byggen. Han jobbade mycket. Han hade aldrig tid för sitt eget hus som han byggde åt sig och mormor när de var unga. Det förföll.
-”Arbetet är viktigare!”
Ansåg morfar.
Alltid det förbannade arbetet.
Morfar kom oftast hem sent på kvällarna. Samtidigt så växte den lilla trädgården igen och färgen på huset flagnade.
Jag fick följa med morfar till jobbet en gång. Jag var fem-sex år. Det var en het sommardag. Morfar jobbade då för tillfället på ett bygge alldeles i närheten. Det verkade hemskt. Det verkade både jobbigt och meningslöst. Folk såg ut att mest bära omkring en massa tunga prylar helt planlöst. De svettades och verkade må dåligt. Ingen skrattade. Det spikades och sågades. Det stod en cementblandare och rasslade. En bas gick runt och skrek och delade ut order.
Jag ville gå hem igen. Som alltid.
-”Nå, vad tycker du?”
Frågade min morfar.
-”Hemskt!”
Sade jag.
Min morfar sade att det var bra att jag tyckte detta. Han ville att jag skulle bli avskräckt. Morfar talade om för mig att det var därför som jag skulle gå i skolan, att jag skulle utbilda mig.
-”Slipper jag att arbeta då?”
-”Nej, men du kan VÄLJA vad du ska jobba med!”

Om det ändå hade varit så lätt för mig. Om det ändå hade funnits något som jag hade velat jobba med. Då hade jag kunnat göra upp en plan, jag hade haft ett mål.
Men det fanns aldrig något som jag ville bli.
Tidigt förstod jag att jag saknade praktiskt begåvning. Sådana yrken var alltså att glömma direkt. Om jag hade anlag för mer teoretiska yrken och därmed studier vet jag inte för det fanns inget intresse av detta heller. Jag tror att man måste ha en smula intresse och känna något som liknar engagemang om man vill bli advokat, läkare eller vanlig kontorsfjant. Det krävs en hel del för att klara en sådan utbildning. Jag kände inget intresse ens av att lära mig alfabetet eller multiplikationstabellen. Faktum är att jag kan inte detta utantill än idag.
Men min hjärna fungerar rätt så bra i alla fall. Jag kan väga för och nackdelar och dra fungerande slutsatser efter detta. Jag lär mig av mina misstag, jag kan se vad som är fel och känna vad som är moraliskt rätt och riktigt.
Jag kan drömma och fantisera. Jag kan sitta på en stol rakt upp och ned och bygga upp hela världar med bilder och ord i mitt huvud på bara några sekunder.
Men jag har aldrig kunnat känna vad som är rätt väg för mig att gå i livet.
Jag har bara gått på utan att veta vart jag har varit på väg någonstans.

Min lärarinna frågade oss vad vi ville bli när vi blev stora.
-”Veterinär!”
Sade någon.
-”Jag ska bli svetsare som pappa!”
Sade någon annan.
Jag visste inte vad jag skulle svara för det fanns inget som lockade. Men jag förstod att man skulle säga något, att man skulle ha någon form av framtidsdröm. Ett mål i livet.
-”Bankrånare!”
Sade jag. Det lät tufft. Jag tyckte faktiskt att bankrånare var tuffa killar. Clark Olofsson var just då på rymmen efter ännu ett bankjobb. Clark var en cool kille som levde ett häftigt liv. Clark tog inte skit av någon. Han behövde minsann inte arbeta. Han klev bara in på någon bank, körde hagelgeväret i ansiktet på kassörskan och fick en väska fylld med pengar. Sedan blev det spännande biljakter och skottdueller mot snuten. Vilket äventyr va!
-”Ja, det svaret ante mig!”
Sade min lärarinna och tittade uppgivet på mig.
Jag blev aldrig någon bankrånare. Jag blev diversearbetare. Tills för några år sedan. Nu är jag arbetsledare. Det var aldrig mitt mål men jag får väl vara glad över att jag har klarat mig så här långt i alla fall.
Mer än halva tiden gjord!
Ibland går det bra för mig, ibland går det dåligt. Men oavsett hur det går så känner jag aldrig att det jag sysslar med är meningsfullt och jag har ännu inte funnit något mål.
Ibland så tänker jag: Ge mig pension för fan! Då slipper ni mig. Då kan jag göra vad jag vill.
Då skulle jag ägna mitt liv åt att resa så mycket jag kunde. Jag skulle alltid vara på väg någonstans. Jag skulle ha med mig en dator som jag skulle kunna skriva på. Jag skulle fotografera och beskriva alla städer och länder jag skulle besöka. Jag skulle skriva om galenskapen, om människorna, om framtidsdrömmar på skumma barer som slutar som spyor i en fyllecell. Jag skulle skriva om drömmar som slår in och om kärleksmöten på platser man aldrig trodde att man skulle få besöka.
Jag skulle skriva om vackra kvinnor som talade språk som jag inte begrep.
Ibland skulle jag ligga fyllesjuk på något hotellrum och vrida mig som en mask i ångest. Jag skulle skriva om det också.
Om jag visste var jag var någonstans.
Men det skulle inte spela någon roll. Det skulle aldrig mer finnas några tider att passa så jag skulle kunna få ligga där så länge jag ville. Jag, min dator och trådlösa internetuppkoppling.
Det skulle vara kul.
Men detta är inget mål i livet. Det är en dröm. Inget annat. Det är skillnad på mål och drömmar. Det är något som jag tidigt insåg i livet.

Det pratas mycket om att man ska fokusera idag, att man ska ha en målbild.
Hade någon talat med morfar om detta så hade han inte fattat vad de pratade om. Morfar var en enkel man. En person som gjorde vad han trodde var rätt och riktigt i livet.
Varje morgon så satte han sig på sin cykel och cyklade iväg.
Han kände till sitt mål i livet. Han var på väg till ett bygge någonstans och skulle inte komma hem förrän sent till kvällen.

9 kommentarer:

Alexander sa...

Dina reseskildringar är alltid hundra gånger bättre än när t.ex. När och Fjärren och de andra torrbollarna är ute och reser. Ser vi bara till att hitta en producent till "GeHå Världen Runt" så slipper du arbetsledande och pension.

Kzmonova sa...

Oskar Wilde hade en fin definiton av vad erfarenhet var: "Erfarenhet är det namn som alla brukar ge sina misstag."

Anonym sa...

if you don’t know where you are going any road will take you there

Anonym sa...

Vad sysslar ni med på ditt jobb, om du skriver att du har 0 begåvning i händighet så är du väl knappast arbetsledare på ett sågverk?

Anonym sa...

Tyvärr måste jag säga att resande inte är lösningen på meningslösheten. Jag har själv försökt och jag har fortfarande inget mål. Men resande är något man kan drömma om när man saknar pengar/tid.

Anonym sa...

Hej GH.
Jag är en kvinna på 35 år och jag har följt din blogg sedan starten. Jag måste tala om att du besitter en unik förmåga att BÅDE kunna roa, förarga och även skriva vackert och poetiskt.
Jag önskar att jag hade den talangen, men det har jag inte. Du verkar vara en man med ett mycket djupt och vackert inre, trots att du ibland är vulgär. Men det fina hos dig lyser igenom.

you got mail!

/Carmen.

Anonym sa...

Du är fan bäst! Din fotoblogg var lite annorlunda, men bra. Trodde förresten att du var äldre. Du verkar vara i trettioårsåldern. Jag har för mig att jag läste att du var över fyrtio.

Hälsningar Bella.

Anonym sa...

>>>Bella:

GH är över fyrtio så du har inte läst fel. Men han verkar vara ovanligt smärt och slank för att vara över fyrtio så det är nog därför som du tror att han är yngre.

Anonym sa...

Ja, han kanske är smärt och slank. Men inget vidare att titta på, kan inte tänka sig att han har utstrålning