tisdag 4 november 2008

Lilla Karlavagnen.

Jag börjar mitt arbete halvsju på morgonen. Jag gillar inte att vara ute i sista minuten, därför är jag alltid på jobbet klockan sex. Det betyder mycket tidiga morgnar för mig. Jag går till jobbet. Vid den här årstiden är det kolsvart ute, endast gatlamporna lyser upp.
På ett ställe är jag tvungen att korsa älven. När jag går över bron är det mycket mörkt.
I morse var det kallt och stjärnklart. Det var mycket länge sedan som jag såg stjärnorna, jag har inte ens tänkt på att de finns där. Jag hade glömt bort dem.
Tills i morse.
Jag ställde mig och tittade på dem en stund. Jag mindes en stad och en annan tid, en tid när jag var fem år och följde med min mor till jobbet.
Min mor jobbade på en bokhandel och innan de öppnade så var hon även tvungen att städa lokalen. Jag vägrade att gå till dagis så därför fick jag vara så god att tillbringa dagarna på min mors arbetsplats. Det fanns inget annat alternativ.
Det var där jag lärde mig läsa. Det fanns helt enkelt inget annat att göra. I början satt jag mest och glodde, tills jag upptäckte serietidningarna och böckerna med Pelle Svanslös av Gösta Knutsson. Jag gillade katter och ville gärna veta vad som stod i böckerna. Min mor förklarade grunderna för mig under några lunchraster och sedan satt jag själv och klurade tills jag lyckades tyda texterna. Det kändes som om jag hade kommit på ett hemligt sätt att kommunicera. Det fascinerade mig. Snart så lärde jag mig även att skriva.
Sedan tröttnade jag på det.
Jag ville inte gå på dagis men jag ville inte heller följa med min mor till hennes jobb. Det var tråkigt. Jag förlorade hur jag än gjorde.
-”När är det över?”
Frågade jag min mor.
-”När är VAD över?”
Jag fann inte orden. Jag undrade när man skulle slippa lämna hemmet och gå till platser som man inte ville vara på. När man är fem år så är man inte så verbal, det är svårt att uttrycka sig som en vuxen människa. Istället sade jag att det inte var något kul, att jag ville gå hem igen.
-”Det är mycket roligare hemma!”
Min mor försökte att tala till mig som en vuxen.
-”Livet kan inte alltid vara roligt. Ibland måste man göra saker som man hatar.”
Jo, det har jag nog fått lära mig.
Tidigt på morgonen gick vi till hennes jobb och jag höll min mor i handen hela tiden. Det var mörkt, kallt och stjärnklart och jag stirrade upp mot rymden. Det kändes oändligt och skrämmande. Min mor brukade peka ut stjärnorna. Hon visade mig en samling med stjärnor som kallades för Stora Karlavagnen.
Lite längre bort såg jag en mindre ansamling av stjärnor, ett gytter av småstjärnor. De var svåra att upptäcka.
-”Vad kallas dom?”
Min mor talade om att det var Lilla Karlavagnen. Hon talade om för mig att de var så oändligt långt bort, det var därför det var så svårt att se dem.
Oändligheten var svår för mig att förstå. Var det lika långt som livet jag hade framför mig? Livet kändes oändligt. T o m julafton kändes oändligt långt borta och dit var det bara en vecka. Oändligheten var antagligen flera år lång.
Det kändes fint att ha ett helt oändligt liv framför sig, det kändes mindre trevligt att det var så långt till julafton och alla julklapparna som jag hade önskat mig.

Något år senare var vi tvungna att flytta. Morsans chef var en fet gubbe och en ökänd kåtbock av värsta sorten. Ett nej från en kvinna tog han bara som en anledning till att gå hårdare fram i sina försök att komma innanför trosorna på sina anställda som uteslutande var unga kvinnor i min mors ålder.
Jag minns honom som en gammal gubbe men antagligen var han inte äldre än fyrtiofem år eller något. Hur som helst så var morsan bara drygt tjugo år och inte ett dugg intresserad av äldre herrar. En dag nöp chefen morsan i röven för sista gången, hon drämde en stor tung atlas i huvudet på honom och sedan var den anställningen över.
Morsan fick jobb på en bokhandel i en annan stad. Flyttlasset gick norrut.

Ett par år senare stod jag en kall och stjärnklar morgon och väntade på bussen till skolan. Jag var sju år. Jag hade nio år i skolan framför mig. Jag tittade upp mot stjärnorna. Lilla Karlavagnen fanns fortfarande kvar. Den såg suddigare ut nu, jag hade börjat se dåligt men det förstod jag inte just då.
Den kändes fortfarande oändligt långt borta, liksom åren som jag hade framför mig i skolan. Nio år av meningslösa lektioner i all oändlighet. Nio år som jag var tvungen att kasta bort istället för att få ägna mig åt något som intresserade mig.
I skolan väntade Christer, översittarnas översittare. I skolan väntade lektioner om ämnen som jag inte hade några planer att lära mig något om. Min lärarinna skulle pracka på mig läxor som jag aldrig gjorde.
Jag hade alltid min skolväska hängande över axeln men den innehöll aldrig några skolböcker. Jag fyllde den med sten ibland för att få in tyngden, det blev lättare att försvara sig då. För det mesta var den helt tom. Väskan var av brunt konstläder och pryddes av en ljusblå text. ”München 72” stod det. Det var OS det året. Jag var totalt ointresserad av sport redan då men alla hade sådana där väskor. Om man inte smälte in i mängden så riskerade man stryk. Därför hade jag en sådan.
Man kunde få stryk av många anledningar. Kom man nyklippt så fick man ofelbart stryk. Klippte man sig inte tillräckligt ofta så fick man också stryk.
Man förlorade hur man än bar sig åt.
Intill mig stod en flicka som väntade på samma buss. Jag kände igen henne. Vi gick i samma klass.
-”Hur i helvete hamnade vi i den här skiten?”
Frågade jag henne.
-”Vad är det för fel på dig?”
Svarade hon.
Ja, det kunde man fråga sig.
Jag gillade inte att bli tvingad till ett ställe jag inte ville vara på. Jag gillade inte att lära mig saker som inte intresserade mig.
Jag gillade inte att bli hopföst med kompletta idioter som bara väntade på att lektionen skulle ta slut så att de kunde utse någon ny att tortera tills det ringde in till nya dumheter.
Men det sade jag aldrig. Jag saknade orden, jag saknade förmågan att formulera mig.
Så jag höll tyst, stirrade upp mot stjärnorna och väntade på att oändligheten skulle börja röra sig framåt, tills skolan skulle vara över.

Nio år senare var äntligen skolan över. Under sommarnätterna cyklade jag och mina vänner omkring och snackade skit. Det var min sista sommar i frihet, sedan skulle det bli nya tvångskommenderingar till platser jag inte ville vara på. Nu var det inte frågan om att sitta av nio år. Jag var sexton år och hade räknat ut att jag hade fyrtionio år av arbete framför mig tills jag skulle gå i pension och bli fri.
Arbetslösheten hade så smått börjat få fäste. Jag hade en hel oändlighet av enfaldigt och meningslöst arbete framför mig och det var om jag hade tur!
Det kändes mörkare än någonsin.
Vi satt en ljummen och mörk augustinatt runt en lägereld och grillade korv, mina kompisar och jag. Stjärnorna glimmande ovanför mig och det var nätt och jämt att jag kunde se Lilla Karlavagnen. Bara om jag hade på mig mina glasögon och kisade riktigt ordentligt. Då kunde jag urskilja en liten suddig punkt långt ute i oändligheten.
Vi pratade om framtiden, vad vi skulle göra. Några skulle börja jobba, några skulle fortsätta till gymnasiet.
Någon frågade mig vad jag ville jobba med.
Jag ville inte jobba överhuvudtaget. Jag ville bara få vara ifred och göra sådant jag tyckte var kul.
-”Jag vill inte jobba med något, jag måste jobba med något.”
De andra skulle söka jobb på SAAB, någon skulle börja jobba på en Shellmack och några skulle börja gymnasiet. Inget konstigt i det. De var tvungna, liksom jag. Det som jag tyckte var underligt var att de verkade se fram emot det.
-”Är det verkligen vad ni vill, innerst inne?”
Frågade jag.
Ja, tydligen så var det så. De hade inga drömmar. De skulle bli som sina föräldrar. Meningslösheten gick i arv. Jag hade också meningslöshet framför mig men jag ifrågasatte och framför allt, jag såg inte fram emot meningslösheten.
Men det kändes rätt så bra i alla fall. Jag hade ett långt liv framför mig. Vad som helst skulle kunna hända. Jag kanske skulle vinna på Lotto, råka kapa av mig någon fot så att jag fick ett fett skadestånd och förtidspension eller va fan som helst.
De andra drömde om sina arbeten.
Jag drömde om att slippa arbeta.

Idag är jag fyrtiotre år. Jag står vid bron som går över älven i staden som är mitt nya hem sedan flera år tillbaka. Jag är långt hemifrån. Det är mörkt ute, det är kallt och det har gått lång tid men jag blickar fortfarande mot samma stjärnor.
Men jag kan inte längre se Lilla Karlavagnen.
Den finns långt där ute men jag ser den inte trots att jag bär glasögon med en cm tjocka glas. Min syn har försämrats stadigt för varje år som har gått.
En gång för länge sedan så hade jag nio år i skolan framför mig, det kändes som en oändlighet. Idag har jag tjugotvå år av arbete framför mig tills jag får gå i pension och det känns som en alldeles för kort tid. Jag har klarat av över hälften av de där fyrtionio åren av arbete jag hade framför mig och det har gått alldeles för fort.
Jag kommer snart att bli en gammal pensionär. Det är bara tjugotvå år kvar. Jag minns när jag var tjugotvå år gammal. Det känns som förra veckan.
Mitt liv känns inte längre oändligt. Det kommer att ta slut en dag.
Jag kan se slutet.
Men jag kan inte längre se Lilla Karlavagnen.

11 kommentarer:

Gabriel sa...

Du bor i Karlstad va?

Henrik sa...

"Jag saknade orden, jag saknade förmågan att formulera mig."

Jomen tjenare... Underbar text idag GH, som alltid. Hälsningar från Arlöv.

Gutegirl sa...

Stjärnhimlen är speciell. En del klara nätter står jag ute på vår balkong, vi bor ganska högt upp och det är inte så störande med gatlyktor och sådant då. Så tittar jag uppåt och då får jag svindel av den enorma rymd som brer ut sig över mitt huvud och det är väldigt vackert.

Olof Berg sa...

Mycket vacker blogg. Jag känner igen mig otroligt mycket i det du skriver...

Karl B. sa...

Extremt vackert skrivet, På något vis drar du tankarna ur hjärnan på en och lägger de i skrift. Känner igen mig i vad du skriver som sjutton.

Anonym sa...

Skriv din bok nån gång. Helst nu genast.

Alexander sa...

Fantastiskt var ordet.

Anonym sa...

fint :) det låter som Karlstad och bron vid nwt, klaraborgsbron heter den kanske

Leo Sundberg sa...

Hmm, kan vi inte byta GH?

Jag älskar att arbeta och är arbetslös, du hatar det och har ett jobb.

Win-win för båda!

Anonym sa...

Det där var fint skrivet. Märkligt hur små observationer kan utlösa barndomsminnen.

Förresten: Är du säker på att det verkligen är Lilla Karlavagnen och inte Plejaderna som du tänker på? Denna förväxling är mycket vanlig. Plejaderna ser ut som en pytteliten, diffus Karlavagn, men det är inte samma sak som den "riktiga" Lilla Karlavagnen. I den ingår nämligen Polstjärnan och jag tror inte att din syn är så taskig att du inte kan se den, GH. :)

Pepsi sa...

Jag håller med anonym, Den bilden du har är Plejaderna, inte lilla karlavagnen, den är placerad över/under stora karlavagnen beroende på var du är, "ovanför" upphöjda delen av svansen på stora kan man hitta ledstjärnan i den lilla. =) har kollat på stjärnhimmelen ett bra tag och ett vet jag ^^