måndag 10 november 2008

Oknutna skor.

Idag gick jag förbi en skola. Där var tortyren i full gång. Det var rast. Jag rös när jag såg ungarna som var uppdelade i klungor, allt efter hackordningen.
Det stod ett par lärare längre bort.
Jag hatar lärare. Jag ser dem som mina naturliga fiender.
Jag tände en cigg och blängde ilsket på dem.
De gav mig en förebrående blick. Skulle jag verkligen stå där och röka inför de oskyldiga barnen?
Oskyldiga barnen – Mitt håriga arsle! Det finns lika lite oskyldiga ungar som det finns oskyldiga lärare.
Jag blossade på min cigg, jag försökte att få det att se ut som om det var lika nyttigt att röka som att käka morötter.
”Det var länge sedan som ni kunde tala om för mig vad jag skulle göra!”
Tänkte jag.
Jag gick i en helt annan skola, under en helt annan tid i en annan stad. Men inget verkade ha ändrat sig. De populära ungarna, de högljudda, de korkade översittarna hölls ute på fotbollsplanen. De mindre populära spankulerade omkring på skolgården och snackade skit med varandra. Och så fanns de som var helt utanför gemenskapen, som inte hade några vänner och som snart skulle bli föremål för sportfånarnas illvilja när de tröttnade på att springa efter fotbollen.
Lärarna stod och såg på och sket i alltihopa.
-”Det är bra Oscar! Fin räddning!”
Hojtade en av lärarna till en av ungarna ute på fotbollsplanen. Den andra läraren applåderade.
Idrott uppmuntrades fortfarande. Det var de gapiga skithögarna som fortfarande fick uppmärksamheten. Resten av ungarna såg de inte.
De ser aldrig vad som händer i duschrummen och de väljer att titta bort eller att inte lyssna när lille Eskil eller Anna talar om att de inte tycker att det är så kul att alltid bli slagna i magen av klassens sportfånar. Eller också försöker de lösa problemet på fel sätt.
-”Nämen, är Mange elak mot dig? Det var inte bra! Jag ska tala med honom så ska du se att allt kommer att ordna sig!”
Tala med honom!
Jo jag tackar jag. Nu kan Eskil eller Anna inte bara se fram emot att få stryk för att de missade någon jävla passning, nu kan de även se fram emot en extra omgång stryk efter skolan. Nu måste de naturligtvis smiskas upp extra grundligt för att de är sådana jävla skvallerbyttor också.

Det finns flera anledningar till att jag hatar lärare. Den första är att de aldrig lär sig. Det tillkommer hela tiden nya generationer av lärare som inte minns någonting från sin egen skoltid.
Varför?
Tror de verkligen att det hjälper att prata förstånd med en genomelak översittarunge? Nej, naturligtvis inte. De väljer bara den enklaste vägen. De tror knappast att ungarna och därmed hela mänskligheten på bara ett par generationer har genomgott en förbluffande snabb utveckling till fredliga och goda varelser som det räcker att ”tala förstånd med.”
Det är däremot enklare att uppmuntra pennalism och misshandel genom att indirekt skvallra på skvallerbyttan, att "tala med" översittaren.
Därmed slipper de tidskrävande och obehagliga åtgärder i form bestraffningar och förflyttningar av själva grundproblemet, dvs den genomruttna ungen. De slipper att bli anklagade av föräldrar, de slipper jobbiga förhör hos sina överordnade och de slipper att få sin yrkesroll som lärare ifrågasatt.
Därför kommer sportfånarna och översittarna även fortsättningsvis att diktera villkoren på skolorna. Därför hatar jag lärare.

En annan anledning till att jag hatar lärare är deras ständiga tilltro till idrott och fysiska aktiviteter. De tror fortfarande att idrott är fostrande och föder kamratskap. Vi som har varit med vet att det är precis tvärtom. Idrott väcker tävlingsinstinkten hos barn, det föder en vilja att vara bäst, att vara tuffare och starkare än alla andra och den som är tuffast och starkast är bäst. Den som är svagast är sämst.
Det är detta som är själva grunden i idrott. Utan förlorare ingen vinnare. Ingen vill vara en förlorare.
Idrott föder pennalism och hat. Idrott knäcker människor för livet och fostrar barn till översittare.
När jag var barn så var man tvungen att vara med på gymnastiken. Hade man ont någonstans så var det intyg från skolsköterskan som gällde. Inga ursäkter för övrigt kunde godtas.
Jag glömmer aldrig min första gymnastiklektion. Det var i första klass.
Alla flickorna skulle ha röda gymnastikpåsar, pojkarna skulle ha blå. När min mor fick reda på att jag behövde en blå gymnastikpåse hade de redan tagit slut i affären. Jag fick en grön.
”Vem bryr sig?”
Tänkte jag. Det var en hel del som gjorde det.
Innan de släppte in oss omklädningsrummen så fick vi stå utanför och vänta. Gymnastiklektionen var alltid efter lunchrasten. Det betydde att alla pojkar samlades utanför gymnastiksalen och började slåss. Det var viktigt att vara först i kön. Jag sket i det där. Jag ställde mig längre bort bland flickorna och tittade på idioterna som slogs som galningar bara för att få stå först i en fånig kö. Man svingade sin gymnastikpåse och den som fick in de hårdaste smällarna fick respekt.
Jag var rädd. Jag ville varken få eller ha respekt. Jag ville bara vara ifred.
-”Varför står du där? Tror du att du är något eller?”
En ful bondunge med stubbat hår och tjocka läppar gick fram till mig. Han hette Mattias och fick ständigt försvara sig för att han var just en bondunge. Det syntes på hans kläder och hans frisyr att han kom från landet. Alla ungar ville ge honom stryk. Mattias var den enda i klassen som fick åka skolbuss in till skolan varje dag. Mattias kallades kort och gott för ”Bonnjäveln”. När det kom fram att hans föräldrar inte ens ägde sin gård, att de var anställda, så kallades han för ”Stataren”.
Mattias kunde ha blivit ett mobboffer, det blev han inte. Han hade modet och styrkan att försvara sig och göra det så jobbigt som möjligt för sina plågoandar. Mattias insåg tidigt att anfall var bästa försvar. Ingen jävel skulle sätta sig på Mattias!
Mattias var tuff.
Nu gick han till anfall mot mig.
-”Har du en GRÖN gymnastikpåse, din jävel?”
Sedan small det. Jag hade inte en chans mot en stubbad, ful bondunge som var uppfostrad på potatis, stryk och hårt arbete ute på åkern ända sedan han hade lärt sig att gå.

Gymnastiklektionerna var helvetet på jorden. De kännetecknades alltid av bollsporter och utslagstävlingar. Speciellt ett spel som hette ”Gränsboll” var populärt. Det gick ut på att motståndarlaget skulle försöka pricka de andra med en stor blå gummiboll som kallades ”medicinboll”. Den sved något överjävligt om man blev träffad. Om man inte var bollrädd innan så blev man det då.
Men det värsta var trots allt omklädningsrummet. Det var en Golgata utan motstycke. Alla skulle av någon anledning duscha efter lektionen.
-”Här ska vi inte ha några grisar som luktar illa!”
Hojtade vår lärarinna hurtigt.
Man kan fråga sig hur många sjuåringar som egentligen lider av armsvett? Hur många sjuåringar transpirerar så till den milda grad efter trettio minuters fysiska övningar så att de måste duscha?
Det gick inte att komma undan. Även om man hade stått i ett hörn stel som en staty under hela lektionen så skulle man in i den förbannade duschen.
-”Det ska vara lika för alla!”
Hur många gånger i livet har man inte fått höra den där skiten egentligen?
Det är i duscharna under lågstadiet som många vuxna män har fått sina komplex grundlagda.
När en vuxen man oroar sig för storleken på kuken och börjar att dra sig undan kvinnor så är det ekot från barndomens omklädningsrum som ljuder i hans huvud.
Det var nämligen då som det var dags för Stora Kukmätartävlingen. Jag och Mattias låg sämst till. Mattias hade minst kuk. En bonnjävel med liten kuk! Det renderade honom naturligtvis en hel del handdukspiskning.
Men Mattias gav dem en hård match. Mattias slogs som en galning efter varenda gymnastiklektion.
Jag var oerhört mager och tanig, därför såg det ut som om jag hade större kuk än Mattias. Min klena fysik blev min räddning. Hur som helst så skulle naturligtvis jag också få smaka ihoprullad handduk eftersom jag hade fräckheten att vara just mager och tanig.
Mattias fick stryk och sedan gav Mattias mig stryk.
Man slår alltid nedåt.
Jag minns att jag var glad över att slippa få stryk för att jag hade liten kuk, bättre att få stryk för att man var tanig. Bättre att få stryk av någon som fick stryk för att han hade liten kuk.
Jag skäms för att erkänna det men jag var inte ett dugg bättre. Det fanns en kille under mig i hackordningen, en krullhårig jävel som var lätt att slå ned. Hasse hette han. Jag ville aldrig slå honom men ibland så vågade jag inte annat. För att avleda uppmärksamheten. Det var Hasse, Mattias eller jag.
Jag skäms över detta än idag. Jag kunde slå någon för att själv slippa få stryk.
Så jävla illa var det. Sådana känslor framkallar ett omklädningsrum.
Jag tror knappast att lärarna är omedvetna om detta. Ändå fortsätter vansinnet.
År efter år.
Kamratfostran kallar de det.
När någon unge sitter på huk i duschen och känner handukssnärtarna över kroppen så sticker någon lärare in huvudet i omklädningsrummet och hojtar hurtigt:
-”Alla ska duscha! Vi vill inte ha några smitare i klassen!”

Jag lärde mig mycket tidigt att läsa och skriva. Däremot var jag mycket sen i den motoriska utvecklingen. Jag hade stora problem med att lära mig att knyta skorna. Det var lögn i helvete att få till det!
Alltid efter duschen så fick min lärarinna komma in i omklädningsrummet och knyta skorna åt mig. Det hjälpte ju inte upp min status direkt.
-”Ha! Ha! Kolla bebisen som inte kan knyta sina egna skor!”
En dag smet jag från en lektion. Min lärarinna hade lämnat klassrummet för en stund så det var fritt fram för mig att sticka. Det var inte första gången. Ibland kunde jag hoppa ut från fönstret mitt under pågående lektion. Men ibland gjorde min lärarinna det lätt för mig. Det var bara att resa sig upp och gå iväg.
Jag spankulerade omkring i korridoren och funderade på om jag skulle sticka hem eller om jag kanske skulle ta och tömma ur luften ur några cykelslangar borta vid parkeringen. Det var alltid lika kul.
Något som också var rätt så kul var att bryta av blyertspennor i nyckelhålen till lektionssalarna. Det sinkade alltid lektionerna, gav vaktmästarna fullt upp och framkallade ibland roliga raserianfall hos en stressad lärarinna.
Men jag hann inte. Dörren till en av toaletterna öppnade sig och ut kom min lärarinna. Efter henne kom Mattias.
Jag förstod.
Mattias kunde inte torka sig själv i röven! Vår lärarinna måste hjälpa honom. Det var minsann lite pinsammare än att få hjälp med att knyta skorna.
Mattias förstod genast att jag hade förstått.
Min lärarinna förstod också, att jag hade smitit från lektionen ännu en gång.
-”Vad gör du här ute?”
Sade hon och drog genast iväg med mig till klassrummet igen. Men det gjorde ingenting. Jag tittade på Mattias och flinade. Mattias såg skrämd ut. Skulle detta komma ut så skulle han vara körd för evigt. Han skulle få slåss ända från den minut han steg av skolbussen och satte sina fötter på skolgården. Det skulle han inte orka med i längden. Mattias var hård och kunde slåss men till slut skulle även han knäckas.

Jag skvallrade aldrig. Jag fick till en överenskommelse med Mattias.
-”Om du hjälper mig så hjälper jag dig!”
Jag och Mattias stod vid ett hörn av skolgården.
-”Ska du torka mig i röven?”
-”Nä, helst inte!”

Jag hade ett helt annat upplägg.
-”Om du knyter mina skor så håller jag käften om vad jag vet.”
Och så blev det. Under en hel termin så satt klassens hårdaste slagskämpe och knöt mina skor efter varje gymnastiklektion.
Under en kort period så blev vi t o m goda vänner. Mattias stank ofta gödsel men va fan, ingen är felfri och själv så var jag en tönt som inte kunde knyta sina skor.

Allt det här dök upp i huvudet på mig när jag hade vägarna förbi den där skolan idag.
Jag sprätte iväg min fimp in på skolgården, blängde ilsket på lärarna och gick vidare.
Det gick rätt så bra för mig i livet trots allt, ännu bättre tror jag att det gick för Mattias. Han har idag en högt uppsatt position i Centerpartiet och jag, ja jag har ju jobb i alla fall och kan sitta här och skriva en massa strunt när andan faller på.
Men när jag går förbi en skola så ser jag aldrig en massa blivande ingenjörer och produktiva medborgare framför mig. Jag ser ingen framtid.
Jag undrar istället hur många som kommer att knäckas just detta läsår. Jag undrar hur många alkoholister, hur många kåkfarare och blivande uteliggare som kommer att ta examen just detta år.
Det är vad jag ser.
Detta är vad jag anser om skolan i allmänhet och idrott i synnerhet.

13 kommentarer:

Fd mobbad sa...

Hej vad jag känner igen mig....

Gutegirl sa...

Hur gick det för Hasse? Du borde ringa honom.

19årig kille sa...

Så jävla bra skrivet, känner igen det där med att slå nedåt, gjorde det själv och skäms av bara fan, ville inte göra det men..

Du fick nyss en till stammis!

Johannes Almborg sa...

Känner igen mig i mobbardelen. Att tala med lärare gjorde det sällan bättre. -Snarare tvärt om.

Karl B. sa...

Har inte tänkt på det sådär förut, men det är faktiskt sant! - Man slår nedåt, och det gjorde även jag, och fyfan vad man skäms över det.

Jag har dock fixat mina demoner, jag råder dig att göra samma sak.

Edvard sa...

Haha du är full av skit :)

Anonym sa...

Tja, om ungjävlarna fick en grundläggande uppfostran hemifrån skulle man slippa mycket skit i skolan.
Den här gången håller jag inte med GH om lärarna. Om man så mycket som petar på en ungjävel för att de inte kan lyssna eller går emellan när de jävlas med andra. Då jävlar visar det sig att mobbarens farsa är kompis med någon höjdar advokat och vips sitter man inlåst för misshandel.

Så käre GH, nog fan finns det lärare som gärna VILL ge de som mobbar ett kok stryk bakom gympan, men blir hindrade av verkligheten.

Och tro mig, jag uppskattade verkligen inte gympan i skolan.

//Plutten

Gabriel sa...

"Dörren till en av toaletterna öppnade sig och ut kom min lärarinna. Efter henne kom Mattias.
Jag förstod.
Mattias kunde inte torka sig själv i röven!"

Jävlar vad jag skrattade

Anonym sa...

Otroligt att lärarna aldrig tar tag i problemen. Alla skolor kanske borde ha poliser stationerade så att rötäggen kan sorteras bort i tidigt stadium.

Alexander sa...

Det är märkligt, alltid när jag läser sådana här historier om skolan, mobbing och liknande så är det sällan jag känner igen särskilt mycket. Ändå gick jag i grundskolan i en förort med ett rykte inte mycket bättre än Rinkeby, Rosengård eller andra härliga platser.

Fast jag kanske bara var bra på att undvika och blunda för allt som skedde.

Anonym sa...

Mitt i all misär så ger du oss hoppet tillbaka. När människor möter varandra trots sina problem och hjälper varandra och manar på varandra till bättre saker.

"Men när jag går förbi en skola så ser jag aldrig en massa blivande ingenjörer och produktiva medborgare framför mig. Jag ser ingen framtid.
Jag undrar istället hur många som kommer att knäckas just detta läsår. Jag undrar hur många alkoholister, hur många kåkfarare och blivande uteliggare som kommer att ta examen just detta år."

Så jävla sant. Faktum är att jag grälade med en kommunistfitta till kvinna för ett tag sedan om just detta. I called her on her bullshit s.a.s. Hon tyckte att man skulle bygga billiga bostäder till studentpacket och att uppror var bra rent allmänt eller någon sådan pårökt jävla idioti. De vi borde hjälpa är helt klart de som inte ens är med i systemet från första början. Helt enkelt därför att det kostar både mänskligt och pengar att inte hjälpa dem. Att några jävla kommunistfittor som inte kan jobba ihop litet pengar och ändå får allt betalt av sina medelklassföräldrar, dem kan vi gott skita i. Speciellt när det finns sådan misär som alkoholism och hemlöshet.

Jag upplever att din blogg är oerhört bra. En skål broder!

Angelica sa...

Fan vad jag älskar dina texter.

Måste bara fråga; varför kunde Mattias inte torka sig själv i röven? Hade han nåt handikapp eller? Och vilken lärarinna torkar eleverna i röven? Hon måste ju få en fet löneförhöjning!

Anonym sa...

"en stubbad, ful bondunge som var uppfostrad på potatis, stryk och hårt arbete ute på åkern ända sedan han hade lärt sig att gå." Haha jag tänka mig den bonnläppen :D