lördag 22 november 2008

Sur Gubbjävel.

Jag har länge retat mig på mitt nick. Det är grovt missvisande. Jag är ingen hårdrockare. Gammal kanske (43 år), men fan ingen hårdrockare.
Jag har behållit det där nicket av en enda anledning och det är för att det har blivit så smått känt. Flera läsare skulle inte hitta mig annars.
Men det kvittar tydligen hur många gånger jag förklarar att jag inte är någon överårig, patetisk hårdrockare. Varje vecka så kommer det nya läsare och alltid är det någon som är tvungen att skriva något nedsättande om överåriga hårdrockare, adresserat till mig.
Så jag skulle faktiskt vilja skaffa mig ett nytt nick.
Ett tag var jag inne på Sur Gubbjävel. Kanske inte så fantasifullt men… Ja va fan, varför inte?

Jag bor centralt mitt i stan. Hyreshuset där jag har min lägenhet bebos mestadels av pensionärer och folk i min ålder utan barn.
Det är bra.
Inga uppkäftiga ungar som skriker och lever jävel, inget klotter och ingen vandalism. Inga white trashmorsor som man retar upp sig på varje dag när man kommer hem efter jobbet.
Men det finns alltid en orm i paradiset.
Ormen i detta fall är en ung kvinna i trettiofemårsåldern. Hon bor i trappuppgången intill mig och har inget riktigt jobb. Istället är hon dagmamma. Hon tar hand om andra kvinnors avkomma under dagarna.
Kvinnan i fråga är av den hurtiga typen. Hon gillar barn, är engagerad och anser tydligen att ungar ska vara utomhus och leka.
Det är inte bra.
Hade jag varit dagmamma så hade jag gjort det så enkelt för mig som möjligt. Jag hade kloroformerat ungarna direkt på morgonen. Sedan hade jag suttit dagarna i ända framför min dator. Det känns som ett bra sätt att försörja sig på. Jag hade väckt dem vid fyratiden på eftermiddagen. Lagom till hämtning av avkomma.
-”Oj vad töttitröttrött man kan se ut då!”
Skulle föräldrarna utbrista.
-”Ha! Ha! Ja, vi har varit ute på skogspromenad nästan hela dagen! Lite hockeyturnering ute på gatan blev det också.”
Sedan skulle föräldrarna tala om för mig vad glada de var över att jag hade så god hand med barn.
-”Det är så kul med män som gillar barn! Lille Tobias kan vara lite kinkig ibland, det vet jag!”
-”Nähädå! Tobbe är så snäll, så snäll så!”
Ja, när han sover.
Din lille jävel! Skulle jag tänka.
Men nu är inte jag dagmamma. Istället har jag fått en granne som är dagmamma. En kvinna som anser att barn ska röra på sig. De ska leka, de ska skrika, vråla och leva jävel. Undrar vad det är som driver henne? Varför gör hon det svårare för sig än hon behöver? Varför vill hon utsätta sina grannar för denna nedsmutsning av närmiljön?

Varje eftermiddag när jag kommer hem från jobbet så kryllar det av ungar vid den lilla lekplatsen som mitt hyresbolag dumt nog anlade en gång i tiden. Med tanke på bristen på parkeringsplatser i innerstan så borde de ha anlagt en parkering här istället.
Bra för hyresgästerna. Bra för närmiljön.
Men nu är där istället en lekplats med tillhörande ungar. De sitter i sandlådan som dreglande mongon och bakar kakor av sand utblandad med piss och kattskit.
Någon borde tvinga ungarna att smaka på sina egna bakverk någon gång.
-”Smaka! Smaka sade jag!! Gapa och svälj! Mer! Ned med det bara!”
Det skulle vara kul.
Eftersom det är förbjudet att uppfostra barn idag så är de oförskämda.
-”Titta! Han är flintskallig!”
Skrek en ungjävel när jag gick förbi dem för några veckor sedan.
-”Nämen Oscar! Så får man inte säga!”
Sade kossan till dagmamma och skrattade. Hon gav mig en blick som sade: ”Ja, de barnen, de barnen! Är de inte för roliga ändå?”
Jag gav henne min ”skaffa-dig-ett-riktigt-jobb-din-jävla-subbablick.”
Hon såg ut som om jag hade slagit henne på käften.
Hon hatar mig idag. Hon vet att jag är den Sura Gubbjäveln som avskyr barn. Det finns en Sur Gubbjävel i varje kvarter. De behöver inte nödvändigtvis vara gamla gubbar på riktigt. De kan även vara i min ålder, i fyrtioårsåldern.
Jag har tagit över Sur gubbetiteln efter en annan man som flyttade för ett tag sedan. Han var i samma ålder som mig.
En trevlig man. En riktig skämtare.Vi brukade snacka lite skit i hissen under morgnarna när vi var på väg till våra riktiga jobb som inte innebar någon form av ungar och lek.
Han berättade en gång för mig att han precis hade kommit ut efter att ha gjort tre månader för grov rattfylla.
-”Det var mycket! Det brukar ju bara vara på en månad!”
Sur Gubbjävel talade om för mig att jovisst, det var i hårdaste laget men när de tog honom så hade han precis varit på dagis och hämtat sin dåvarande sambos tre barn.
-”Jag låg i hundratrettio knyck på motorvägen” Sade han. –”Jag var full som en kanon och ungarnas skrik från baksätet gjorde att jag inte hörde polissirenerna!”
Snuten fick stopp på honom till slut.
-”Kör mig till Bolaget! De stänger om femton minuter!”
Var det första som Sur Gubbjävel sade när snuten slet ur honom ur bilen. Han kunde knappt stå på benen.
Det var en bra historia. Vi skrattade gott tillsammans.
-”Ha! Ha! Ja, så kan det bli ibland!”
Sade jag när vi skiljdes åt. Ja jävlar. Vilken kille va?
Men nu är det jag som har övertagit rollen som Sur Gubbjävel i mitt kvarter. En titel som jag bär med stolthet.

Denna titel innebär vissa förpliktelser. För det första så måste en Sur Gubbjävel röka. Det har jag alltid gjort så det är ingen uppoffring för mig, tvärtom. Det är gott att röka. En trevlig last. Röka ska en Sur Gubbjävel göra överallt, utom i sin egen lägenhet förstås. Helst ska man röka i närheten av andra människor. Bäst är det att röka i närheten av barn. Det är inte förbjudet ännu.
Jag blossar med välbehag när jag går förbi lekparken och fimpar alltid i sandlådan. Det är ett bra askfat. Roligast är det att sprätta iväg glödande fimpar bland ungarna när dagmamman är i närheten. Då brukar det bli reaktioner.
Då ska man tala om för henne att den dagen hon skaffar sig ett riktigt jobb, den dagen kan hon komma och ställa krav på sina medmänniskor. Till dess så ska hon bara hålla käften.
-”Slutar du inte upp med att terrorisera hyggligt, arbetande folk så ska jag ringa till hyresvärlden och klaga!”
Detta hot brukar bita bra på dagmammor eftersom det i regel inte är tillåtet att bedriva vinstdrivande verksamhet i lägenheten.

En Sur Gubbjävel bör inte dricka sprit ofta, då kan man nämligen glida över gränsen och bli ”Fyllgubben” i kvarteret. Den titeln är inte så positivt laddad.
Det går att kombinera dessa två titlar men gränsen är hårfin. Det är lätt att glida över.
En Sur Gubbjävel bör dricka sällan för att vara på den säkra sidan. När han väl gör det så bör han dricka sig stupfull under tidpunkter och dagar som inte är socialt accepterade. En Sur Gubbjävel går aldrig ut och roar sig. Att sitta hemma och dricka ensam hör till identiteten, det är en del av charmen med att vara en Sur Gubbjävel.
Istället för att dricka sig full en lördagskväll så är det mycket mer spännande att hälla i sig en helflaska vodka en måndagsmorgon – De förbjudna rusens dag.
Sedan så kan man roa sig med att gå ut och sätta sig vid lekparken, bland de små barnen. Där kan man njuta av solen, ta sig en rök och låta sig väl smaka av flaskans innehåll. Kommer dagmamman och visar upp en otrevlig attityd så ska man informera henne om att man har ett riktigt jobb och betalar skatt, att man faktiskt indirekt försörjer både henne och hennes jävla ungar.
-”Så kom för fan inte här och tala om för mig vad inte får göra!”
Men - och detta för viktigt för imagen för Sur Gubbjävel - när du talar om detta för henne så ska man försöka att inte se förbannad ut. Istället ska man ge henne en liderlig blick, en blick som egentligen säger: ”Jag tror bestämt det var länge sedan du fick dig något, jag tror att du behöver sur gubbkuk. Jag tror faktiskt det och vet du vad? Jag kan ställa upp. Här och nu! I lekstugan! Är du riktigt snäll så får du ta den i munnen också. Hade inte det varit spännande?”
Nu känner hon inte bara hat. Nu känner hon även en djup motvilja. Det är bra. Hon ska känna att man inte bara är en sur gubbjävel, man ska även vara en riktigt motbjudande mansgris.
-”Jag behöver inte ta detta från sådana som dig!”
Säger hon.
-”Jag vet nog vad du behöver!”
Svarar man och slickar sig om munnen. Nu ser hon enbart äcklad ut. Hon ser ut att vilja ringa till polisen.
-”Vet du vad jag skulle vilja?”
Frågar hon.
-”Ja, men inte inför barnen! Du måste behärska dig lite!”
Efter detta så bör man slippa att bli besvärad av dagmammor under sina lediga dagar. Har man ännu större tur så kommer hon att hålla ungarna inlåsta under dagen.
-”Gud vet vad en sådan sjuk jävel kan hitta på!”

Annars så är allt bra i mitt kvarter. Livet går sin stilla gång. Pensionärerna håller käften och vattnar sina pelargoner och de medelålders, barnfria paren sköter sina karriärer och gör inte mycket väsen av sig.
Här är gott att leva.
Men så en dag, jag hade precis klivit ut på gården, så kommer det en man i femtioårsåldern mot mig. En man med skägg, kulmage, överkammad flint och grinig uppsyn.
-”Det är du som har en blå Peugeot, eller hur?”
Ja, det stämde.
Då talade han om för mig att han hade retat sig länge på att jag lät bilen stå på tomgång ibland.
-”Tänk på miljön!”
Jag svarade att jag sket fullkomligt i miljön och var det som så att han hade problem med det så fick han vara så god att ringa till polisen.
-”Nej, det tänker jag inte göra! Men till hyresvärden. Det kan du ge dig fan på!”
Det fanns mer som han retade sig på. Han hade noterat att jag gav blanka fan i att sopsortera, att jag rökte på balkongen – Det kommer in rök i min lägenhet! Och att jag tydligen inte släckte efter mig i tvättstugan.
-”Jag kan ge mig fan på att det även är du som har kastat in grovsopor och en nerspydd hallmatta i mitt vindsförråd!”
Å fan! Var det hans förråd?
Sedan började han tjata om att han hade haft ögonen på mig länge, att jag tittade på TV mitt i nätterna - hade jag inget jobb att sköta? - och att min flickvän inte såg svensk ut.
-"Det här är ingen jävla flyktingförläggning!"
Jag vände ryggen mot honom och gick därifrån. Jag orkade inte med gubbfan.
Gubbjävel!
Tänkte jag. Och det var då det slog mig, jag hade blivit utkonkurrerad. Det hade blivit tronskifte. Det var inte längre jag som var kvarterets Sur Gubbjävel längre.
Det gick snabbt.
Det var bara att erkänna sig besegrad. Upp till honoms nivå skulle jag aldrig orka ta mig. Han hade tagit Sur Gubbjävel till nya höjder.

Så nu sitter jag här. Jag är tillbaka där jag började. Jag får fortsätta med att vara Gammal Hårdrockare ett tag till.

9 kommentarer:

Henrik sa...

Vad man än gör, hur man än försöker finns det alltid en jävel som är bättre.

Låt gå för att du miste "Sur gubbjävel"-titeln, men för oss är du alltid en Gammal Hårdrockare!

Anonym sa...

Det finns alltid någon som är större, starkare, snyggare, fullare eller mer sur :-))


//Plutten

Rex sa...

Skriv en om "Snål gubbjävel" istället,den titeln vinner du lätt!

LArs sa...

Alltid lika kul, tack :)

Gutegirl sa...

De gånger jag har bytt nick har jag alltid bytt tillbaka, att heta något annat känns fel.

Stephanie sa...

Haha, så jävla härligt ärlig du är.

Anonym sa...

Fy fan vad bra. Jag älskade verkligen formuleringen "de förbjudna rusens dag". Att supa på måndagar, det gör de väl för fan bara i sovjetryssland? Möjligtvis Stockholm, de är fan hedersryssar, tycker det är litet synd att ryssarna inte tog staden under 1700-talet.

Anonym sa...

Klockren blogg, Äntligen har man hittat en blogg med läsvärt material!

Roland sa...

Jag tror jag får börja röka;)