tisdag 18 november 2008

Tvåhundra inlägg!

Det här är mitt inlägg nr tvåhundra (200) på denna blogg!
När jag drog igång bloggen för ett halvår sedan så trodde jag aldrig att den skulle överleva. Jag trodde att jag skulle tröttna och att besökarna skulle svika. Jag trodde inte ens att jag skulle få så många läsare som jag faktiskt har fått.
Min ambition från början var att skriva etthundra texter och sedan skulle jag ge fan i alltihopa. Jag visste att jag hade mina trogna läsare, kanske skulle jag under denna tid kunna locka hit alla dem.
Det gick mycket bättre än jag trodde. Över förväntan!
Nu får jag massor av nya läsare varje dag. Många uppskattar det jag skriver, andra vill strypa mig långsamt och drömmer om att gömma kroppen i något kärr uppe i finska lappmarken.
Det är bra.
Jag anser att själva vitsen med att skriva är att skapa reaktioner. Det ska fånga en människas intresse. Om hon sedan blir hänförd, road eller förbannad spelar mindre roll. Känsloutbrott – oavsett om de är positiva eller negativa – är ett kvitto på att man inte är helt ute och runkar när man skriver.
Jag gillar att skriva varierat. Ibland skriver jag självbiografiskt, ibland sentimentalt, ibland provokativt och ibland bara dumt. Men jag är alltid ärlig. Jag hycklar inte.
Måhända att jag överdriver ibland, att jag lägger till och drar ifrån men det är för att få fram ett underhållningsvärde eller för att budskapet ska bli extra tydligt.
Men ärlighet är viktigt. När jag är allmänt nedlåtande, ja t o m oförskämd i min kritik mot mina favorithatobjekt nr ett: Nämligen ensamma mammanbloggar, puttenuttiga familjebloggar och modebloggar så menar jag verkligen varenda ord.

Jag startade aldrig min blogg för att behaga någon. Jag ser inte detta som någon popularitetstävling.
Jag skriver enbart om sådant som engagerar mig. Sådant som jag tycker är intressant, roligt eller som gör mig förbannad. Om ni skrattar eller blir förbannade tillsammans med mig tycker jag också är kul.
Ni får gärna bli förbannade mig också.
Eller uttrycka er beundran!
Jag visste inte riktigt vad jag skulle skriva om när jag startade bloggen. Jag hade inte ens lust att starta någon. Jag blev övertalad.
Jag visste inte vad jag skulle skriva om, däremot visste jag vad jag INTE skulle skriva om - familjeliv, mode och bortskämda skitungar. Sådana bloggar finns det tillräckligt med.
Familjeliv, ungar och mode intresserar mig inte ett dugg.
Bantning, karriär och kukmäteri i form av bostäder, inredning och märkeskläder skiter jag också i.
Jag har aldrig undanhållit min totala frånvaro av utbildning. Inte heller har jag dolt mina tidigare problem, misslyckanden och brist på ambition. Snarare tvärtom.
Tristess, meningslöshet och fatalism är återkommande teman i mina texter – Det kvittar vad jag har gjort och vad jag gör, det går ändå åt helvete!
Det gillar jag.
Men det ska vara underhållande. Lite humor.
Jag anser nämligen att man inte ska ta allt så jävla allvarligt. Livet är en lek. Allt är en lek. Därför vill jag gärna beskriva arbetslivets meningslöshet och tristess på ett underhållande vis. Jag hoppas att det är underhållande i alla fall.

Jag skrev tidigare att jag aldrig trodde att den här bloggen skulle överleva så länge och det stämmer. Det största hotet var att jag själv skulle tröttna. Vilket jag har gjort.
Flera gånger.
Men så helt plötsligt så skriver någon en trevlig kommentar, eller så dimper det ned ett fint mail och då kan jag inte sluta.
Jag är inte mycket till förebild men jag har fått många mail från unga killar och tjejer som nyss har kommit ut i arbetslivet. De hatar och vantrivs på sina jobb, de lider och funderar på vad i helvete det är för mening med hela skiten – precis som gjorde!
Men när jag var ung så hade jag ingen att dela mina funderingar med. Jag trodde att jag var ensam om att känna som jag gjorde.
Jag upptäckte i och för sig en amerikansk författare som hette Bukowski, han var bra på att beskriva arbetets meningslöshet. Men jag gillade honom inte. Jag tyckte han verkade vara en känslokall skitstövel. Bukowski var bra på att skriva om arbete men det var det enda.
Resten var rena skiten.
Jack London var jag inne på ett tag, och John Steinbeck. De skrev mycket bra. Men jag skrattade aldrig.
Det finns många svenska arbetarförfattare. Dom gav jag en chans. De beskrev arbetets lidande men jag tyckte de kändes falska. Jag litade inte på dem. De kändes pretentiösa. Mellan raderna kunde man läsa att det var fint att arbeta. Man skulle vara stolt över att vara en arbetare.
-"Sträck på dig du arbetande lilla människa!"
Skitsnack.
Jag avskyr att vara en arbetare. För jag misstänker att en arbetare innerst inne bör ha ett visst intresse av att svetsa ihop rör, banka i spik eller va fan som helst.
Jag har inget sådant intresse.
Jag vill inte ens arbeta.
Men jag måste. Därför arbetar jag. För om det finns något som jag avskyr lika mycket så är det skolor och utbildning. Jag bestämde mig tidigt för att enbart lära mig sådant som jag själv tycker är intressant. Det är mycket, men inget av det har gått att kombinera med något yrke.
Inte har jag blivit ekonomiskt oberoende heller.
Därför fortsätter jag att arbeta.
Därför fick jag aldrig någon hjälp av de klassiska arbetarförfattarna. Vi hade inget gemensamt.

Så när en ung kille eller tjej skriver till mig och talar om att de tänker på mina texter på bussen på väg till jobbet, att mina tankar, mina ord och meningar har hjälpt dem att stå ut just den dagen. Ja, då måste jag ju försöka med att skriva vidare på min blogg. Åtminstone ett tag till.
Men jag är en lat jävel. Jag är ingen person som skriver för att jag måste.
Det är inget kall. Jag är ingen ”skrivande” människa. Jag bara gör det i brist på annat, när jag är ledig eller när jag kommer hem från jobbet.
Jag tycker det är kul att skriva. Ett trevligt tidsfördriv. I morgon kanske jag tycker det är roligare att *Ryser i mitt innersta* gå på dyr restaurang med min flickvän eller lägga mig och sova, läsa en bok, klia på ett myggbett eller va fan som helst. Det kanske jag gör också. Detta kanske är mitt sista inlägg.
Eller också skriver jag tvåhundra till. Eller femhundra.
Kanske skriver jag en hel roman.
Eller också ger jag fan i alltihopa. Jag har ju dessvärre ett arbete att sköta.
Jag vet att man bör arbeta för sitt uppehälle, jag vet också att vårt samhälle är uppbyggt runt arbete, att allt hänger på att vi gör vår plikt. Att vi gör så gott vi kan utifrån de förutsättningar som vi har fått.
Jag ställer upp på dessa värderingar. Jag försvarar dem t o m. Jag tror inte på anarki, flummerier och människans inre godhet. Utan arbete, lag och ordning så rasar hela världen ihop. Därför bör alla – från grovdiskare till direktör - göra så gott de kan. Vi har alla en funktion att fylla. Alla behövs.

Men ändå…
Ibland kan jag inte låta bli att drömma mig bort till ett liv utan arbete, utan tider att passa och utan chefer som man måste behaga.
Inga mer meningslösa och tråkiga sysslor.
Jag tänker ibland på all konst, all musik och all vacker poesi som har gått förlorad pga att folk inte har haft tid. De har haft ett arbete att sköta, tider att passa och räkningar att betala. Jag tänker på all konst och musik som inte kommer att skapas, för vi måste gå till jobbet. Vi måste lida oss igenom långa arbetsdagar och lägga en stor del av vår vakna tid till att oroa oss för jobbet. Vi måste planera vår tid. Vi måste anpassa vår fritid efter vårt arbete.
Arbetet genomsyrar hela vår vardag.
Det förgiftar våra liv.
Få människor har sina hobbies som arbete. Få människor kan leva på den unika och speciella begåvning som just de besitter.
Om en diskare slapp arbeta så kanske han skulle vara den som löste cancerns gåta.
Om en företagare inte längre behövde jobba och oroa sig för sitt företags överlevnad så kanske han skulle bli vår nya Jimi Hendrix.

Men detta är ett pris som vi måste betala för att kunna leva i ett fungerande samhälle. Och jag betalar det priset.
Inte med glädje, men jag accepterar detta.
Men på min blogg så behöver jag inte arbeta. Det är en arbetsfri värld. Jag tänker inte känna något som helst tvång. Tvång får jag nog av på mitt jobb.
Jag har ända sedan den här bloggen startade försökt att lägga ut en ny text varannan eller var tredje dag. Med några få undantag så har jag klarat detta. Det har varit kul men på sista tiden har det känts som ett tvång.
Det gillar jag inte.
Jag gillar att skriva, men inte när jag måste. Bara när jag själv känner för det.
Därför kommer jag hädanefter att inte ställa detta krav på mig själv längre. Jag kommer att fortsätta med att lägga ut texter på min blogg. Ibland ofta, ibland mer sällan. Jag kommer alltså inte att lägga ut texter lika regelbundet längre. Men jag kommer att fortsätta med att skriva.
Bloggen kommer att leva vidare ett tag till!
Det kommer bara att bli lite stopp i produktionen ibland, som de säger ute i arbetslivet.

Jag vill tacka alla besökare. Jag vill tacka alla som uppskattar det jag skriver, alla som hatar det jag skriver och alla som skriver kommentarer och skickar mail till mig.
Fortsätt gärna!
Den dagen Ni försvinner lägger jag ned den här bloggen. Då börjar jag skriva någon annanstans, eller också skiter jag i alltihopa. Tack ska ni ha!

25 kommentarer:

Anonym sa...

Underbar blogg som både jag och min sambo följer!
Man kan se personerna du skriver om framför sig, man skrattar och känner igen sig!
Kommer absolut fortsätta läsa din blogg!

Anonym sa...

Skönt att höra att du fortsätter! Och kan meddela att du uppnar det du vill, jag berörs. För det mesta haller jag med dig (ex. white trash-morsor, ungar, mode och san skit), men ibland gör du mig förbannad ocksa. Precis som du vill! Du har mig i en liten ask, haha.

Kram pa sig, Annika

Anonym sa...

Skriva färre inlägg, jo pyttsan. Du som är mannen (nåja) som gav tangentbordsdiarrén ett ansikte. Du kommer aldrig att klara av att minska ner på dina jeremiader, pompösa pekoral och patetiska klagosånger.

Och tur är väl det för det är för jävla kul att läsa :-)

Kom igen Rockarn, mot 500...

/JW

Anonym sa...

Skriv en självbiografi och sälj för 500kr styck, 50% av fb:arna lära köpa den.

Anonym sa...

Kör på bara, skriv så fingrarna glöder!

/E-M

Le Tobe sa...

Jag har läst dina texter mycket länge. Dom är alltid lika uppskattade för att jag tror att du och jag är ganska lika. Dock skiljer en sak. Jag jobbar med min hobby. Dessvärre är det inte min hobby längre... då det blev ett jobb == tråkigt som fan.

Anonym sa...

ahh, du är ju Sveriges svar på Bukowski rockarn! Känner igen en hel del i dina texter från hans böcker

Hanna sa...

fick för mig att det var ett "hejdå nu slutar jga blogga" ilägg så ja började böla.

din blogg är väldigt kul, intressant å bra!

kram

Johannes Almborg sa...

Skriv när lusten faller på GeHå. Det är då det brukar bli bäst.

AnnaLena sa...

Klart du ska fortsätta i minst 1000 inlägg till, hur ska det annars gå??

Anonym sa...

Jag har funderat många gånger om du inte har kommit till fel yrke, varje gång? Jag kan inte säga att jag går till mitt arbete med ett leende på läpparna och längtar varje gång. Men jag mår inte dåligt eller tycker det är fy skam. Visst, alla gånger är det inte roligt, men det har oftast med privatlivet att göra. Jag är fordonsförare. Jag kör tåg, lastbilar och bussar. Mitt arbete känns väligt neutralt. När jag väl är på jobbet försöker jag göra ett så bra jobb som möjligt, eftersom det är det jag har betalt för och dagen går mycket snabbare.

Jag har kanske fått fel uppfattning om vad du tycker om att gå till arbetet. Du kanske överdriver lite att det är "ett helvete". Nog för att du har haft många arbeten. Men jag vet att du tycker det är trevligt att köra bil, röka och lyssna på musik. Har du aldrig funderat på att köra lastbil? Det ger dig den frihet du söker. Det är inte speciellt mycket tvång förutom att du skall köra från plats A och vara framme på plats B den tidpunkten. Resten bestämmer du själv så som raster, vägval etc. Du sitter själv utan massor med andra idioter som övervakar ditt arbete och lägger sig i. Vore kul med en kommentar. / Trogen läsare.

Alexander sa...

Du gör precis som du vill, GeHå. Skriv bara när du själv vill, det är då det blir bäst.

jessica sa...

Jag och sambon lär fortsätta dyka in här på jakt efter nya texter att läsa, för du skriver för jävla härligt! Keep on going GH!

Olof sa...

Vissa stycken i det här inlägget var fantastiska. Vi delar en del åsikter om arbete, du och jag. Jag önksar att vi arbetstiden skulle kunna förkortas radikalt i det här landet, så att folk skulle ha tid att göra det de verkligen gillar. Dessutom har du helt rätt när du säger att konst, poesi mm som hade kunnat bli suverän aldrig kommer att skapas för att folk måste arbeta hela tiden.
Svårt att föreslå en heltäckande politisk lösning på det här problemet, men jag önskar att någon tidskrift skulel betala dig för dina bloggar, så att du hade råd att arbeta mindre.

För övrigt vet jag inte om jag håller med om att Bukowski var en könslokall skitstövel. Skitstövel möjligen, men absolut inte känslokall.

Asgarvad (fb) sa...

Jag har träffat på dig i FB första gången på den tiden innan de införde ett internetfilter på kontoret som spärrar alla sidor med anknytning till våld porr och hatbrott: FB t.ex. Den här bloggen har jag börjat följa på senare tid när jag äntligen fick en Internetuppkoppling hemma.
När jag var ung fick jag en kick av att skriva. Deltog till och med i en kurs i kreativ svenska ett par säsonger och fick ut mycket av det.
Men sen började jag läsa på högskolan och all skrivarenergi gick åt till att tota ihop rapporter, seminarieanteckningar och uppsatser. Vidare i yrkeslivet skrev jag journalanteckningar, utredningar och rapporter hela tiden och den lilla skrivtalang och fantasi jag haft en gång mosades sönder mot insidan av en skrovlig myndighetsbetongvägg.

Så häng inte allför mycket läpp att du inte vidareutbildade dig efter grunskolan. Utbildningen hade säkert ruinerat ditt språk och förmåga att se det avvikande och absurda som en tillgång.

malin sa...

fortsätt skriv! jag blev helt såld på dina texter redan första gången jag hittade hit. du skriver sådär sjukt bra att man sitter och skrattar högt för sig själv och folk tror man är knäpp! och det är det inte mycket som får en att göra nuförtiden. jag vill också tacka dig för att du bevisar att jag inte bara hatar tanken på alla jobb jag kan komma på för att jag är "ung och lat" utan att vissa människor är helt enkelt inte byggda för att arbeta! och det blir inte bättre bara för att man blir äldre och accepterar att man måste.
tack för att du sätter ord på livets jävlighet på ett sånt sätt att man kan skratta åt det! (och inte är pretentiös nånstans!)

Rambergsmannen sa...

Ge inte upp! Då vinner wt-morsorna med deras fula bebisbloggar, tror inte GH kan leva med den vetskapen faktiskt.

Anonym sa...

Många gånger håller jag med dig, många gånger gör jag inte det. Och vi är helt klart olika som människor.

Men en sak är säker: dina texter är alltid roliga. Och ofta får de även en att tänka till lite.

Jag besöker stadigt din blogg, och läser även någon av dina noveller då och då. Utmärkt läsning.

Gutegirl sa...

Dags att korka upp skumpan och fira bloggen då!

Anonym sa...

Jag minns när du skrev på Aftonbladets hemsida för flera år sedan. Jag gillade dig då men idag är du ännu bättre!
Du driver helt klart Sveriges bästa blogg!

rotten sa...

Gratis till 200inlägg!
Tror jag läst varenda ett.

culle sa...

Skitbra GH... kör på bara! "En dag på arbetsförmedlingen" är dock fortfarande ohotad 1:a bland dina texter!

tjippmunk sa...

200 inlägg och varenda ett har jag suttit här på min blåa stol och läst. och till dom flesta har jag nickat igenkännande med, och drömt mig bort...

ospray sa...

Gött att du fortfarande skriver
det är alltid en höjdpukt när du
lägger ut en ny text... !!!

Mats Nylund sa...

Det vore en stor förlust, inte minst för mig personligen, om du slutade skriva. Du har en egen stil och ton, och det är jävligt ovanligt i detta Linda Fucking Rosings tidevarv.