tisdag 11 november 2008

Vilhelmina - Mellerud.


Små kommuner och mindre samhällen har alltid fascinerat mig. Mycket tack vare att jag är en bakåtsträvande person som i mångt och mycket tycker att det var bättre förr. Förr är för mig någon gång innan pellejönseriet började. Det är innan cykelhjälmar, rökförbud och tvättstugevärdar.
Förr är för mig en tid för inte alls så länge sedan faktiskt. Jag minns en tid då folk inte gallskrek i förfäran över att råka andas i sig lite tobaksrök, barnen överlevde faktiskt utan cykelhjälmar och de kunde t o m gå eller cykla till sina aktiviteter för egen maskin.
Inte nog med det, folk högg inte ned varandra i tvättstugorna enbart för att de var av olika nationalitet eller tillhörde olika släkter och klaner. Tvättstugevärdar var ett lika okänt begrepp som rökförbud och en unge som använde hjälm när han cyklade hade diagnostiserade balansproblem i kombination med ovanligt skör skallbas.
Våra föräldrar rökte i bilarna när vi åkte på semester till grannstaden, vi sprang eller cyklade till våra kompisar, vi drack vatten ur diken och när morsan gick till tvättstugan så fanns det ingen hotbild.
Flickor växte upp till kvinnor och pojkar växte upp till män. Det var vad som förväntades av oss. Så är det inte idag.

Stockholm är idag förlorad mark sedan länge. Det vet vi. Inte så mycket att orda om egentligen. I Stockholm så bör man vara en metrosexuell kontorsfjant med vaxad röv och perfekt BMI. I Stockholm förväntas pojkar växa upp till något obestämbart kön i unisexvadderad rosa miljö och flickorna matas med bantningstips redan från lågstadiet och förväntas bli rika och kända utan att prestera någonting av värde.
Allt i en garanterat rökfri och ofarlig miljö.
Jag bor i en medelstor stad och även om det inte har gått lika långt i städer som Örebro, Karlstad och Helsingborg så är det på god väg. Förfallet vinner ny mark varje dag. Cykelhjälmeriet är väl utbrett. Allt anses farligt. Alla ska beskyddas från varandra och allt kryddas med kravlöshet, gymkultur och pellejönseri.
Jag skulle gärna vilja slippa detta. Jag skulle gärna vilja flytta till en liten bonnhåla. Om jag hade orkat börja om igen. Om jag hade fått jobb någon annanstans.
Jag inbillar mig nämligen att förfallet inte har gått lika långt ute i småkommunerna. Jag tror att en del av det gamla Sverige faktiskt lever kvar någonstans därute.
Jag hoppas det i alla fall.
Ett land utan rökförbud, cykelhjälmar och slagsmål på liv och död nere i tvättstugorna. Ett land där man fortfarande överlever trots tobaksrök och cykelturer utan hjälm.

Vilhelmina och Mellerud är två småkommuner som har en del gemensamt. Båda har runt tiotusen invånare, ligger isolerat i inlandet, brottas med en flyende tillverkningsindustri och har bedårande vackra centrumkärnor.
Jag har bott på båda dessa platser en tid i mitt liv. Eller rättare sagt, jag bodde en tid i grannstaden till Vilhelmina, Lycksele. Men jag var ofta i Vilhelmina under året som jag försökte överleva Lapplands bistra klimat.
Mellerud ligger mitt på den dalsländska slätten i västra Sverige. Långt ifrån Lapplands tundra. Men vintrarna i Dalsland kan vara nog så bistra. Det är inga ljumma vindar som drar över åkrarna under vintermånaderna. Det kan jag lova.
I båda dessa kommuner är jakt, fiske och vildmarksliv stort. Jag hatar jakt och fiske och vildmarksliv, vad ska jag ut i skogen att göra?
Vad gör man ute i skogen egentligen?
Sitter man på en sten och glor? Jag sitter hellre hemma i värmen och glor in i min datorskärm istället.

Ändå så är denna friluftskultur en del av det gamla Sverige. Jag tror att jag skulle kunna acceptera detta om jag fick vara ifred hemma vid min dator. Jag tror faktiskt att jag skulle få vara ifred om jag bosatte mig i någon av dessa två kommuner.
Väldigt mycket ifred faktiskt. Här har det nämligen inte blivit inne ännu att vara ”kontinental”. Här tvingar man sig inte på folk i onödan. Man kramas inte när man möts. Det är knappt så att man hälsar på närmaste släkten. Man sitter inte heller på någon uteservering och fryser fingrarna av sig och låtsas att man är i Paris.
Här är de fortfarande medvetna om att de lever i ett land som har nästintill subarktiskt klimat och att det kanske – om man har tur – kan bli en väderlek som lämpar sig för en kopp kaffe utomhus någon gång framåt midsommar.
Då sitter de ensamma vid något bord med en kopp vanligt svart kaffe och stirrar ut mot huvudgatan och noterar med välbehag frånvaron av silikonfyllda låtsaskändisar och cykelhjälmar. Eller också är de djupt försjunkna i Vilhelmina-Aktuellt eller Melleruds Nyheter. De funderar på om de ska gå på AC/DC-fest på Lilla Hotellet i Vilhelmina eller upptäcker att det är extrapris på falukorv på Kvarnkullens livs i Mellerud.
I Vilhelmina och Mellerud går man inte på fåniga kändisfester eller käkar micrad, makrobiotisk geggamoja för att värna om miljön och hålla sitt BMI.
I Vilhelmina och Mellerud så dricker man sitt svarta kaffe, steker sin korv och håller käften. Man tar sin gamla bil till jobbet och man tillåter sig att åldras utan ångest. Man är den man är och har någon problem med det så är det bara att flytta till Stockholm, vaxa skrevet och dra på sig senaste designklänningen.
Tiden har sin gång men förhoppningsvis så står den stilla i Vilhelmina och Mellerud.

Allt är naturligtvis inte positivt i dessa småkommuner. Idrott är tragiskt nog mycket stort. I Vilhelmina är det vintersport som gäller och i Mellerud spelar man fotboll.
I Mellerud är det den lokala fotbollsföreningen MIF som dikterar reglerna. Om man inte tycker att det är livets mening att springa efter en boll, är man inte engagerad i en grupp fjantar som tillbringar sin lediga tid på en gräsmatta med två burar i var sin ända så finns det inte så mycket mer att göra.
Man kan i och för sig åka omkring i gamla raggarbilar och dricka sprit, eller stå vid någon korviosk och titta på dem som åker omkring och dricker sprit. Vilket många också gör. Ung som gammal.
Om man inte spelar fotboll förstås. Då tillhör man den privilegierade gruppen som åtnjuter diverse ekonomiska stöd från kommunen. Fotboll är kultur i Mellerud. Fobollsfjantarna har ett finger med överallt, de har infiltrerat hela kommunen och ofta är det någon gammal fotbollsspelare från MIF som sitter i beslutande position uppe på kommunkontoret och beviljar nya bidrag till klubbhus och fotbollsplaner.
Fotboll är kul.
Varje dag.
Jämt.
Gillar man inte fotboll så är man dum. Man passar inte in och bör förpassas ut från kommunen så fort som möjligt. Många tar chansen och sticker. En del blir kvar, de sätter sig i en gammal raggarbil, åker runt, runt de små torgen och dricker sprit.
Och åren de bara går.
Har de tur så får de till slut in en ung flicka i baksätet som har blivit uppfostrad till att krama ur det bästa ur både gamla raggarkukar och försäkringskassor i form av underhållsbidrag och föräldrapenningar.
Fotbollsfjantarna springer efter sin boll på en gräsmatta och drömmer om en karriär som fotbollsproffs tills de en dag upptäcker att de har blivit medelålders och fortfarande jobbar kvar på bruket eller plastfabriken. Då blir de istället tränare för juniorerna, eller så kanske de engagerar sig i sin kära fotbollsförening på annat vis. De säljer lotter, noterar med avsmak det ökande fylleriet och lär sina söner och döttrar att det finns inget bättre än fotboll och Mellerud.
-”Lämna aldrig Mellerud och släpp aldrig bollen!”

Jag har lämnat mycket i mitt liv men någon boll har jag aldrig behövt vara rädd för att släppa för jag fångade aldrig någon. Det är jag glad för.
Jag duckade och sprang så fort jag orkade bort från allt vad fotbollsplaner hette.
Gamla raggarbilar intresserar mig inte och vill jag dricka sprit så föredrar jag att sitta ensam på min balkong istället för i baksätet på någon gammal bil.
I Vilhelmina gillar man att åka skidor och köra skoter. Jag avskyr snö och lämnar helst inte min lägenhet om det är minusgrader ute.
Skidor kan jag inte ens åka. Har aldrig prövat och tänker aldrig göra. Skoter har jag faktiskt kört och det var rätt så kul. Det var målet som var mindre kul, en skog. Man körde en stund och sedan satte man sig och tittade på skogen.
Jag frös och ville hem. De andra gjorde upp eld och grillade korv. Mitt i vintern!
Det var tjugo grader kallt, jag satt mitt ute i en skog uppe i mörkaste Lappland och undrade hur i helvete jag hade hamnat där.
När jag tänker tillbaka på fotbollsfånar, bonnraggare och dumma människor som vill grilla korv mitt i smällkalla vintern så kanske det gamla Sverige inte var så trevligt i alla fall.
Det gamla Sverige som jag föreställer mig kanske inte ens har funnits!
Jag kanske har missuppfattat alltihopa?
Jag kanske minns fel?
Kanske var det som så att hela Sverige för bara några år sedan enbart bestod av sportfånar, överåriga bonnraggare och fjälltomtar som prompt ska grilla korv när snön ligger tjock?
Ja, i så fall så bor jag bra där jag bor idag.

Men en sak är i alla fall säker, jag kommer aldrig att raka skrevet, dra på mig en klänning och flytta till Stockholm.

11 kommentarer:

Alexander sa...

"Men en sak är i alla fall säker, jag kommer aldrig att raka skrevet, dra på mig en klänning och flytta till Stockholm."

Synd.

Frikeer sa...

Du är min totala motsats men jag respekterar dig ändå ty du kan verkligen skriva. Dock så ska jag stolt fortsätta raka pungen.

Gabriel sa...

Det är rolig läsning, men du är lite väl gammalmodig. Personligen så skulle jag vilja vara en metrosexuell kontorsfjant framför enkonservativ bonnraggare även om ingetdera känns lockande.

Pungen rakar jag också... för kvinnans skull.

Niklas sa...

Trevlig blogg hamnar bland mina länkar.

Anonym sa...

Återigen klockrent.

Anonym sa...

Hehe, Mellerud, där bor mina morföräldrar och jag har tillbringat många somrar där i stugan. Usch, vilken tonårs-ångest jag hade då.

Bra skrivet, som vanligt.

Anonym sa...

Tråkigt, att du är så sur och bitter. Du kan inte ha det lätt vännen

Putten (fb) sa...

Morsan försöker få mig "kontinental" som det så vackert heter, men har man under sina 25 år bott ute i "skogen" en stund från umeå så går "bonn-ränderna" inte att tvättas ur. En gång bonne alltid bonne :P

Och det står jag fast vid!!! Rakar pungen och dra på mig en designerklänning!! NO FUCKIN' WAY! sånt finns inte på min karta!


Du är så jäkla Träffsäker på allt du skriver, CREDZ

Anonym sa...

Vad är egentligen grejen med allt det här pung- och fittrakandet? Jävla pedofiltrend.

Verkar som om det trygghetsknarkande förmyndarsamhället Sverige infantiliserar sina medborgare till idioter utan begrepp om vad det innebär att vara vuxen. Att försöka få sitt kön att likna ett barns är kanske ett tecken på en inre omognad och en vilja att återgå till barndomen.

Anonym sa...

Du kommer ihåg allt bra med förr och har glömt allt dåligt. Därav bättre förr eftersom all dagens djävulskap är väldigt tydligt.

I Stockholm kan du välja, lev som du vill. Det finns massor av subkulturer som ägnar sig åt allt möjligt. Inte som på vischan där det bara finns ett sätt att göra saker och ting.

Micke sa...

Mycket rolig läsning. Du trampar på några ömma tår ser jag :)

Nu åker du upp på min blogglista