tisdag 30 december 2008

Gott nytt år!

Så här inför nyår så är det nog många som planerar att dricka alkohol. Inte jag. Jag har aldrig förstått vitsen med att festa på nyårsafton. Går man ut så är allt dubbelt så dyrt och det är dubbelt så många idioter i omlopp.
Det är illa i vanliga fall men på nyårsafton så är det helt hopplöst.
Inte får man något roligt heller. Jag har lite för mycket i bagaget för att ha några förhoppningar om lyckade festkvällar. Bättre att ge fan i alltihopa.
När jag var tonåring så blev det några nyårsaftnar tillsammans med flaskan. Full blev jag alltid men roligt fick jag aldrig. Antingen så satt jag vid något köksbord tillsammans med några andra döskallar och sov lagom till tolvslaget eller också tog spriten slut i förtid. Resten av nyårsaftonen gick åt till att jaga efter mer sprit.

Innan jag hade åldern inne så var det inte alltid så lätt att få tag på alkohol. Ibland var det faktiskt riktigt svårt. Så när snabbvinsatserna dök upp på marknaden så kändes det som en välsignelse. Nu behövde man inte längre riskera att bli blåst av langare eller fjäska för kompisar som hade äldre syskon som kunde köpa ut.
De där snabbvinsatserna gick att skicka efter från Ellos och Haléns. Det var ingen som helst ålderskontroll. Billiga var de också och effekten var mycket god. Två flaskor räckte för att uppnå ett ordentligt rus. På en sådan där vinsats så blev det ungefär tjugo liter så det räckte ett tag.
Men som sagt, innan de dök upp så var det inte alltid så lätt. Vissa av mina polare berusade sig på folköl, det var alltid lätt att få tag på. Men jag har aldrig kunnat dricka öl, jag tycker det är fasansfullt äckligt. Beskt och vidrigt. Vad jag kan minnas så lyckades jag aldrig dricka mig full på skiten. Jag försökte men gav upp redan efter en eller två burkar. Ibland kom jag inte ens så långt, jag kväljdes av smaken och försökte jag att dricka snabbt så kräktes jag ibland upp det i glaset.
Det var helt omöjligt och gudarna ska veta att jag försökte. Än idag så kan jag inte förmå mig till att dricka öl. Helt omöjligt.
Egentligen gillade jag inte smaken på något som innehöll alkohol, men jag föredrog vin, helst brännvin. Då behövde jag inte lika stor mängd för att uppnå berusning. Med tiden så lärde jag mig att dricka starksprit rent och helt obehindrat. Illa smakade det men jag fick ned skiten. Snabbt gick det och full blev jag.
Egentligen var det aldrig ruset jag var sugen på. Det var drömmarna, drömmarna om att kanske få träffa en jämnårig flicka. Att våga ta kontakt, att få vara med om något stort och fint.
Det hände någon enstaka gång men aldrig under någon nyårsafton.

Flera av mina jämnåriga kompisar snodde sprit av sina föräldrar. En kompis som hette Micke hade en farsa som alltid köpte sig en sjuttiofemma vodka varje fredag. Den drack han upp under lördagen. Han startade vid middagstid och drack tills den var slut. Lika regelbundet så smög Micke över halva flaskans innehåll i en egen flaska varje fredagskväll. Sedan hällde han i vatten. Fadern märkte aldrig något.
Jag minns att jag var där en söndag och käkade middag tillsammans med dem. Fadern sade:
-”Fan, jag tål spriten bättre och bättre. Igår hällde jag i mig en hel sjuttiofemma på bara ett par timmar och det fick mig inte ens att gäspa!”
Jag och Micke hade svårt att hålla oss för skratt.
-”Jag får nog köpa ut mer i fortsättningen!”
Det tyckte Micke var en utmärkt idé.
Att knycka sprit hemma var aldrig ett alternativ för mig. Morsan var inte intresserad av alkohol. Det förekom aldrig hemma. Hade jag aldrig upptäckt alkoholens undergörande effekter på mitt självförtroende så hade jag varit nykterist än idag. Alkohol var ingen stor sak i vår släkt, det pratades aldrig om alkohol vad jag kan minnas. Det fanns alltså inget förbjudet över den, ingen spänning, ingenting.
Jag tyckte aldrig det var tufft att dricka sprit. Det fanns inget grupptryck med i bilden och inte såg jag det som något slags föräldrauppror. Jag var bara blyg och bortkommen och fick höra att alkohol skulle råda bot på detta.
Därför satt jag i en stadspark en ljummen försommarnatt under åttiotalets början och tvingade i mig sprit. Smaken var fruktansvärd men effekten var fantastisk. Jag satt ensam under en ek och var helt salig, jag tänkte att detta måste jag göra om igen, och igen, och igen…

Men det var då det. Idag är jag en snäll och skötsam ponke.
Jag vet att ni andra ligger i startgroparna ikväll, ni fantiserar om morgondagen. Ni drömmer om hur mycket alkohol ni ska dricka och hur kul ni ska ha. Kanske kommer ni att träffa er livs kärlek. Eller det kanske är henne eller honom som ni ska ha trevligt tillsammans med?
Själv så ska jag jobba hela nyårshelgen. Jättekul.
I morgon när ni vinglar iväg ut på stan eller skålar i champagne med er käresta så kommer jag att sitta här i min lägenhet.
Ensam.
Jag kommer att frossa i självömkan. Ingen kommer att ringa, på TV:n kommer de bara att sända skit och internet kommer att vara helt tomt på folk.
Så tänk gärna på mig när ni står vid bardisken och beställer kvällens första drink eller står inne på toaletten och halsar ur pluntan. Glöm inte mig när ni sitter hemma i vardagsrummet och tittar er flick- eller pojkvän i ögonen, höjer glasen och lovar varandra ett härligt nytt år tillsammans.
Men vet ni vad? På nyårsdagen kommer ni att ligga sjuka, ni kommer att ha ångest. På morgonen så vaknar ni och undrar vart i helvete glasögonen är. Någon annan av er vaknar upp i en fyllecell med utslagna framtänder och en tredje är inte riktigt säker på om han verkligen drog ned brallorna och visade kuken för hela dansgolvet eller om det bara är en ond dröm.
Så när ni slår upp era ögon och funderar på självmord så är jag på väg till mitt jobb. Jag kommer att vara frisk och pigg och inte vara i närheten av något som kan liknas vid fylleångest. Så även om Ni inte tänker på mig i morgon, så kommer jag att tänka på Er i övermorgon.
Jag kommer att fnissa för mig själv när jag tidigt, på nyårsdagens morgon vandrar iväg till jobbet.
Mitt nya år kommer att börja bra. Det kommer att börja utan ångest, det kommer att börja med ett glatt sinnelag och en pigg och frisk kropp.
Sedan så kommer jag på att jag faktiskt är på väg till jobbet. Det kanske inte är en så bra början på det nya året trots allt.
Ett nytt år.
Ännu ett år avklarat. Tjugotvå år kvar till pensionen och friheten.

Hur som helst: Gott nytt år på er kära läsare!

söndag 28 december 2008

Det språkliga förfallet.

Tänk, man hinner knappt komma hem från julfirandet, sätta sig vid datorn och ögna igenom några bloggar förrän det är dags att bli förbannad igen.
Idag retar jag mig på det språkliga förfallet. Främst representerat av de bloggande white trashkvinnorna.
Slenterianmässigt använder de sig av ord som "fuck" och "shit" istället för att använda de alldeles utmärkta svenska alternativen.
Varför?
Idag säger man inte att man ger någon uppskattning, istället ger man någon "credit", eller "kredd" som idioterna skriver. Ibland är något "kreddigt" och vad som menas med det har jag ingen aning om?
VARFÖR? Vad är det för fel med de svenska orden? Jag hade inte sagt något om det var frågan om företeelser, nya uppfinningar m.m. som det inte hade funnits någon motsvarighet på inom det svenska språket. Då är importen av ord från främmande språk motiverad. Så har det funkat förr. Alla språk har lånat friskt av varandra när nya företeelser har dykt upp. Svenskan har lånat av tyskan och franskan, holländskan av svenskan, engelskan lite här och där osv, osv. Ett gemensamt utbyte som har utmynnat i alla dessa språk världen över och som ständigt har utvecklats och funnit nya vägar.

Idag kände jag mig lite uttråkad. Jag behövde skaka av mig helgens letargi.
Av ren skräckblandad nyfikenhet så besökte jag idag några klassiska white trashbloggar. Unga kvinnor - ofta med flera ungar av blandad härkomst - skriver om sina rent osannolikt tråkiga liv.
De uppdaterar flera gånger om dagen och skriver om intressanta saker som att de har varit och handlat på Lidl eller Netto, de funderar på att kanske köpa ny jacka, att de måste börja banta och att den där jävla Benny, Conny eller Mange tydligen har smittat dem med klamydia ännu en gång.
En kvinna beskrev t o m sina flytningar i detalj, konsistens, lukt och färg. Intressant värre. Denna kvinna var moder till två barn. Det måste kännas trevligt för Kevin och Tindra att ha en sådan öppen mor som mer än gärna lägger upp sina mest intima problem inför hela internet. Det räcker tydligen inte med att hon lägger upp sig för hela Harrys manliga klientel varje lördagskväll.

Denna bloggande moder kan betecknas som en person som gillar att skriva, dessvärre kan hon inte skriva. Men vad gör det? Det finns ju ingen som stoppar henne. Det finns ingen som talar om för henne att det här med att skriva kanske inte är hennes grej, hon kanske borde satsa på något annat, något som inte kräver lika mycket tankeverksamhet. Något enkelt och mer praktiskt.
Kuksugning är ju något som varje White trashkvinna har behärskat till fulländning ända sedan sin femtonårsdag så det förslaget känns lite onödigt.
Men rättstavning? Kanske lära sig det svenska språket som trots allt är deras modersmål?
Jag tror att bloggvärlden hade varit mycket trevligare om alla dessa white trashkvinnor hade hängt med under lektionerna i svenska istället för att ha sugit kuk på skoltoaletterna under lektionstid.
Men det är som det är. Full pott på ett rättstavningsprov imponerar inte lika lätt på snusande och ölbrölande bonnraggare och sportfånar som en rejäl avsugning.
Kenta och Mange skiter i om Merja eller Lenita kan stava till deras namn, huvudsaken är att de lägger upp sig när de ska. Lenita gick en kortare period på Grundvux, hon tröttnade snabbt men hon hann faktiskt med att lära sig grunderna och kunde till slut tyda och skriva enklare meningar.
-”A som i Apa!”
Säger Lenita.
-”Håll käften och sug!”
Svarar Mange.
Mange var inte ett dugg imponerad av Lenitas nyförvärvade kunskaper. Mange ville inte ha någon jävla bibliotekarie som flickvän. I Manges värld så är alla som kan stava felfritt och läsa utan att staka sig antingen bibliotekarier eller bokhållare. Detta är en inställning som lever och frodas hos alla svenska white trashfamiljer.
Den som brölar högst vinner. Det är bara att besöka valfritt Harrys i vilken svensk småstad som helst en lördagskväll så får ni se själva.
Efter uppvärmning på stadens gym så stormar Mange tillsammans med sina arbetsmarknadspolitiska åtgärder till kompisar in på Harrys, ställer sig vid bardisken och vrålar fram sina beställningar. Den som brölar högst får mest uppmärksamhet från Lenita och de andra klamydiafällorna borta vid långbordet.
Här står akademiska kunskaper väldigt lågt i kurs, hos båda könen.
Lika förbannat så ska de blogga.

Jag var inne på Lenitas blogg idag (Lenita är ett fingerat namn som får symbolisera alla white trashbloggar, från Linda Rosing till Carolina Gynning och alla däremellan). Jag retade upp mig på ännu ett fenomen som kännetecknar alla kvinnliga white trashbloggare. De har ofta en spalt med rubriken ”To do-lista”.
To do?
Det är en lista med saker som de ska göra. En Ska Göra-lista helt enkelt. Men det är tydligen för svårt att skriva.
När man ögnar igenom en sådan lista så slås man genast av frånvaron av förnuft. Sådant som de verkligen borde ägna lite tid lyser med sin frånvaro. Ingen av dem skriver t ex att de borde söka jobb och skicka sina ungar på avlusning. Istället så kan det stå att de faktiskt borde raka benen, blondera håret (rötterna börjar synas!) och att de verkligen borde ta sig i kragen och börja spara undan pengar så att de äntligen kan skaffa sig de där silikonimplantaten.
Idioter.
Jag blev tvungen att kommentera lite på Lenitas blogg. Ni vet hur det är, ibland blir man så jävla förbannad så man kan inte hålla sig. Jag skrev att det kanske var dags att skaffa sig lite större ambitioner här i livet än att lägga upp sig för stadens Volvoraggare och dörrvakter. Jag skrev att det kanske var dags skaffa sig lite kunskaper i det svenska språket istället för att blanda svenska och engelska i en salig soppa. Jag bad Lenita att sluta upp med att skapa några jävla todelido-listor om totalt ointressanta saker som bara intresserar andra feta socialbidragstagare i White trashmåla.
Jag gav henne lite goda tips om hur man skriver och behandlar det svenska språket.
Fem minuter senare så blev jag portad från hennes blogg.
Efter ytterligare fem minuter fick jag ett mail som i stort sett gick ut på att jag var en jävla idiot som, jag citerar: ”Inte hajar ett jävla dugg!”
Undrar vad det är som jag inte har hajat?
Lenita skrev även att hon inte fattade varför min blogg var så populär och att jag var en idiot som borde polisanmälas och nu kommer det bästa, jag citerar helt ordagrant: ”Både jag och morsan anser att du fan inte är klok och att fan kommer att ta dig om du visar dig mer på våra bloggar!”
Ha! Ha! Det sista var väl för gulligt ändå? Mamman läser min blogg. Hur kommer det sig förresten att alla unga white trashmorsor alltid har sin mor som bästis?
Är det för att de står med fötterna lika stadigt i den svenska white trashmyllan eller är det den lättare formen av analfabetism som förenar dem?

Men nu skiter vi i det. Det var ju förfallet av det svenska språket som jag retade upp mig på. Idag så håller svenskan på att utvecklas till en enfaldig köksengelska utan någon som helst logik, rim eller reson. Detta är ingen utveckling av språket längre, det är en avveckling.
Den senaste idiotflugan som har dykt upp och som får det att ryka ur öronen på mig verkar vara att säga och skriva att något är "is the shit". Är skit/skiten på svenska. Det tog ett tag innan jag fattade att man sade detta i positiv bemärkelse. När något är bra så säger man alltså att det är skit (!) Bli klok på det den som kan. Och vad är vitsen? Är det tufft på något vis eller vad?Som sagt, enfalden sprider sig.
Någon som har några synpunkter om detta?

tisdag 23 december 2008

Nu är det jul igen!

Nu är det jul igen! Då är det dags att få julklappar. Det är trevligt. Det är alltid trevligare att än att ge. Få människor vågar erkänna detta men så är det.
Det är värdet på gåvan som räknas, inte tanken. Även denna åsikt delar jag med de flesta men det vågar ingen säga högt. Därför så får man se så mycket spelad och falsk glädje under denna helg. Folk spricker upp i ett falskt leende när de packar upp kartonger med tröjor, blomvaser och knivblock.
-”Nämen åh! Det trodde jag aldrig!”
Jo, det trodde de. De flesta vuxna människor har för länge sedan insett att allt de verkligen önskar sig – lyxlägenheter i Marbella, sportbilar och heta nätter med valfri filmstjärna får de aldrig.
Men jag trodde faktiskt att jag skulle få något annat i julklapp den där julaftonen för så länge sedan. Jag hade önskat mig en skivspelare med inbyggd kassettbandspelare. En alldeles egen stereo. Det var stort då, under mitten av sjuttiotalet.
Spänningen var stor när jag slet av papperet på julklappen. Jag fick en… Verktygslåda.
Jag tänkte att det är säkert ett skämt, i verktygslådan ligger det nog något roligt. Jag öppnade, där i låg det… Verktyg. En hammare, skiftnyckel, skruvmejslar och lite annat.
Jag har aldrig någonsin varit intresserad av att skruva ihop eller isär något, än mindre ägna mig åt reparationer. Som barn var jag aldrig intresserad av hur något såg ut inuti eller hur det fungerade, huvudsaken var att det fungerade. Gjorde det inte det så sket jag i det och gick vidare till något annat. Något som fungerade, som inte var trasigt eller komplicerat på något vis.
Den där jävla verktygslådan kom aldrig till användning men ändå så har den följt med mig under hela livet. Varenda gång jag har flyttat så har verktygslådan dykt upp någonstans bland alla andra prylar.
Jag har fortfarande aldrig haft någon användning utav de där verktygen. Förutom hammaren. Den har varit bra att ha när jag har behövt hänga upp tavlor. Men resten av verktygen ligger oanvända och kommer så att göra. Det finns t o m några verktyg där som jag inte vet vad de fyller för funktion än idag.

För drygt tio år sedan jobbade jag i köket på ett stort centralsjukhus. Vi var ca etthundra anställda. Åttio procent var kärringar i femtioårsåldern. Resten var män i blandad ålder. Några yngre kvinnor var det också vill jag minnas.
När julen närmade sig så var det dags för julfest med tillhörande julklappsutdelning. Alla skulle köpa valfri julklapp men priset fick inte överstiga femtio kronor. Paketen skulle sedan samlas ihop och läggas under en stor gran. Under middagen skulle chefen dela ut dem helt slumpartat. Det stod inga namn på paketen, det var helt anonymt. Ingen visste vad de skulle få och av vem.
Jag köpte en stor löskuk i något bakkelitliknande material. Den var tung och gedigen och kostade över femtio spänn men det var det värt.
-”Det är inte jag som ska ha den!”
Sade jag till expediten. Jag bad henne slå in den i ett fint paket.
Nästa dag så låg mitt paket under julgranen bland alla de andra. Jag undrade vem som skulle få mitt paket. Kanske någon av de femtioåriga kärringarna? Jag såg fram emot deras reaktion.
Men det blev ingen kärring som fick mitt paket. Det blev istället Mahamud, den vikarierande somaliern ute i förrådet. Mahamud hade inte bott i Sverige så länge. Detta med julfirande var en helt ny upplevelse för honom.
Vi satt på rad allihop vid ett långbord och åt vår julmat, stämningen var god och chefen började dela ut julklapparna. Vid en given signal så började alla öppna sina paket. Mahamud rev upp papperet, körde ned handen i kartongen och fick upp den stora löskuken.
Mahamud hade svårt att greppa situationen. Det syntes att han funderade så det knakade. Det här förstod han inte alls. Mahamud såg mycket förbryllad ut. Han tittade på sin bordsgranne som hade fått en pepparkvarn i julklapp. Han tittade på min julklapp, det var ett värmeljus. Mahamud fattade ingenting men höll god min.
Första svenska julbordet. En stor löskuk.
Jag undrar vad Mahamud tänkte? Jag undrar vad han sade till sina polare borta vid Somaliska föreningen?
-”Det var julklappsutdelning på jobbet idag. Jag fick en kuk.”

Så det kan faktiskt vara roligt att köpa julklappar, att ge istället för att få. Bara man köper de rätta julklapparna.
Och till rätt personer. Om ni är bekanta med någon familj där barn ingår i hushållet så ska ni naturligtvis vara snälla och visa att ni verkligen är engagerade i deras barn och familjeliv.
Till den treåriga sladden ska ni naturligtvis köpa något som för oväsen. Ungar är lättroade, för dem spelar inte värdet på gåvan någon som helst roll. Billiga plasttrumpeter finns att köpa i varenda leksaksaffär. Sätt en sådan i händerna på en treåring och föräldrarna kan vinka julefriden farväl för resten av helgen. Eller varför inte en plastgräsklippare med autentiskt motorljud? Småungar gillar allt som för oväsen så det är bara fantasin som sätter gränserna vid val av julklapp till dessa.
Den femtonåriga dottern med svåra ätstörningar ska naturligtvis få en bok om den ökande fetmaepidemin i västvärlden.
-”Otäck utveckling det där! Det gäller att tänka på vad man äter!”
Till den sjuttonåriga sonen ger man en limpa cigarretter och en uppmaning om att det är dags att bli en riktig man.
-”När jag var i din ålder så sög jag i mig två askar om dagen!”
Fadern i familjen, som är din gamla vän sedan tonåren och nykter alkoholist sedan fem år tillbaka ska naturligtvis ha en liter tysk lågprisvodka. Det är ju jul för fan! Då måsta man unna sig! Då gäller inte gamla löften! Och va fan, är det inte dags att lägga den där gamla domen som innefattade grov rattfylla i kombination med hustrumisshandel åt sidan nu?
-”Julen är alkoholens högtid!”
Säger du och lämnar över flaskan.
Frun i familjen ger du ingenting. Hon har ändå aldrig gillat dig och har alltid stått i vägen för vänskapen mellan dig och din gamla polare. Låtsas att du inte ser henne.
-”God jul och gott nytt år på er!”
Sedan lämnar du dem i julefriden och går ut till din bil. En bil som kanske ska ta dig till ditt eget julfirande?
Så är det för mig i alla fall. Idag tar jag bilen till Uddevalla. Jag ska hälsa på min mor och blir borta i några dagar.
Hoppas att jag får något dyrt i julklapp!

GOD JUL!

söndag 21 december 2008

Jultomtar och porrkortlekar.

Jag promenerar alltid till mitt jobb, både dit och hem igen. Det är ca fyra kilometer till min arbetsplats. Det blir åtta kilometer tur och retur varje dag. När jag promenerar så går alltid min hjärna på högvarv. Den börjar leva sitt eget liv. Jag börjar dagdrömma, fantisera och fundera. Idag när jag var på väg hem så började jag av någon anledning att fundera på bortglömda ord. Gamla hederliga ord som har försvunnit.
Som t ex Lasarettskiosk, poporkester och kassettdäck.
Jag kom på ett till som helt har försvunnit: Porrkortlek.
Ni som växte upp under sjuttiotalet vet vad jag menar. Det var en helt vanlig kortlek med porrbilder på varje spelkort. Nakna kvinnor som sög på stora kukar, som blev tagna bakifrån, som vrängde upp hela muffen till beskådning.
Jag undrar vad dessa kortlekar fyllde för funktion? Vad var vitsen egentligen? Om nu någon karl ville glo på lite nakna kvinnor och ta sig en runk, hade det inte varit mer praktiskt att köpa en vanlig porrtidning?
Eller spelade folk verkligen med dem? Ansågs det kanske lite tufft och vågat?
-”Ska vi ta ett parti poker grabbar? Hö! Hö!”
Herregud vad fånigt.
Jag kunde inte få det där jävla ordet ur huvudet. Porrkortlek. PORRKORTLEK.

När jag kom fram till centrum så gick jag in i en av våra stora gallerior. Kommersen var i full gång. Det var barnfamiljer, tomtar och jävelskap överallt. Ungjävlar, föräldrar, tomtar, fyllon och uteliggare i en salig blandning. Idioter.
Jag retade upp mig.
Det var speciellt en stor och fet tomte som satt uppe på någon slags scen som jag retade mig på extra mycket. Självaste tomtefar tydligen, som satt där på en pall och klappade små fula ungar på sina huvuden och lovade att tillgodose alla deras önskningar.
Tala om förnedrande jobb!
Om jag hade tvingats till att ta ett sådant jobb för att kunna försörja mig så hade jag nog gjort det bästa av situationen. Jag hade inte kunnat hålla mig. Jag hade blivit Fula Tomten som luktade sprit och som ville knulla barnens unga mammor.
Så fort någon liten unge hade satt sig i mitt knä och med befallande röst började tala om för mig vad han önskade sig så hade jag viskat i hans öra:
-”Din lille jävel! Du kan glömma julklapparna! När du sover så kommer jag genom skorstenen och tar din mamma! I röven!”
Jag skulle le mot modern under tiden som jag skrämde vettet ur ungen.
-”Ho! Ho! Ho! God Jul på er!”
Skulle jag hojta efter modern när hon gick iväg med lille Tobias som inte alls såg så glad och förväntansfull ut längre.

När jag stod där och fantiserade för mig själv om min karriär som jultomte så hade jag nästan glömt bort porrkortleken. Jag gillade det där ordet. Jag ville använda det på något vis.
Porrkortlek.
Jag såg att det stod en liten tunna strategiskt utplacerad nedanför scenen där Tomtefar satt och förnedrade sig för pengar. Det var ett plakat bakom tunnan som förkunnade att barnen var välkomna att lägga i sina önskelistor. De tre mest originella önskelistorna skulle belönas med en presentcheck på femhundra kronor som föräldrarna kunde handla ännu mer julklappar för. Vinnarna skulle meddelas via telefon nästa dag.
”Idag är Tomten extra givmild!”
Tomten mina håriga ballar! Tänkte jag.
Jag satte mig vid ett fik, tog mig en dyr kopp kaffe som gjorde mig ännu argare och skrev en liten önskelista. Jag textade så barnsligt jag kunde.
”Kära Tomten. Jag skulle gärna villa att mamma och pappa inte driker sprit. De ä inge kul när polisen kåmmer. Ja önskar att polisen inte ska kåmma hem till oss dena julen. Dumma polisen! Ja önskar mig även en X-box, en sån som Ante har. Å så en porrkortlek. En sån med nakna mammor och pappor på.
Tack så myket! Oscar 8 år.”
Jag undertecknade med telefonnumret till en idiot på jobbet som jag aldrig har tålt.
Sedan smög jag diskret ned lappen i tunnan.

När jag gick hem så uppfylldes jag av en varm och skön julefrid. Det är inte så illa ändå. Julen har sina glädjeämnen trots allt. Den skulle vara riktigt uthärdlig, om man slapp alla barnfamiljer och korkade tomtar som vaggar omkring på stan och antastar folk. Jag tycker det är beklämmande att se alla dessa tomtar. De påminner mig om all förnedring som vi människor tvingas till för att kunna betala våra räkningar. Nu när det är jul så borde vi i alla fall få lite andrum, vi borde få slippa förnedringen för en stund.
Vi borde få glömma.
Expediterna borde få gå hem för dagen, taxichaffisarna skulle få parkera bilarna och jag skulle inte behöva rensa några avlopp eller fräsa upp några linoleumgolv på flera dagar. Tomtarna skulle aldrig mer behöva sitta med någon ful liten kravmaskin i knät som inbillar sig att det är han som är julens huvudperson.
Att det är Jesus som fyller år känner ingen till och skulle man påminna om detta så skiter folk i det. Konsumtion för dyra krediter är viktigare. Jesus får sitta ensam. Det är inte längre någon som kommer på hans födelsedagskalas.

Hej på er så länge! Vi syns om en dag eller två. Då blir det bl a lite fina julklappstips. Det får ni inte missa!

lördag 20 december 2008

Om jag vore kändis...

För några år sedan var Mel Gibson här i Sverige, han skulle hålla presskonferens för sin nya film, jag tror att det var Evigt Ung.
Hur som helst så fick han en massa frågor av journalisterna. De undrade vad han hade för framtidsplaner, om han hade kvar sin fru, vad han hade för nya filmprojekt på gång. Osv, osv. Helt normala frågor.
Men så helt plötsligt så frågade en journalist:
-”Hur tror du att livet på de andra planeterna ser ut?”
Mel Gibson blev helt ställd. Vad skulle han svara? Han såg ut som ett levande frågetecken. Jag minns inte vad han svarade till slut men jag har för mig att han skämtade bort det på något vis.
Det skulle inte jag ha gjort, om jag hade varit kändis. Jag hade tyckt att det hade varit oerhört kul att få vara kändis för en kort period. Jag hade gjort allt för att odla mitt knäpprykte.
Hade jag fått en sådan fråga under en presskonferens så hade jag svarat:
-”Jag tror att de är rosa, har stora öron och består av en blandning av svavelsyra, pjäxfett och blomjord . Faktum är att jag funderar på att ta kontakt med den yttre världsrymden redan ikväll! Jag funderar på att hälla spann efter spann med vatten på golvet i hotellrummet, klä alla väggarna med stanniolpapper för att till sist förbinda alla vägg- och golvkontakter med grov ståltråd. Sedan slår jag på strömbrytaren. Det borde nog fungera!”
Sedan hade jag tagit fram flaskan och hällt upp ett glas fyllt till bredden med vodka. Min manager hade förstått vartåt det barkade hän och genast avbrutit presskonferensen.
-”Det skålar vi på!”
Hade jag hojtat innan jag lämnade scenen.

Faktum är att jag känner ett oerhört förakt för kändisvärlden. De flesta kändisar har överhuvudtaget inte tillfört mänskligheten någonting. Jag tänker närmast på dårfinkar som t ex Linda Rosing, Carolina Gynning och alla andra som har blivit kända för att de har silikonpattar, har knullat inför publik och tror att de är guds gåva till alla män bara för att lågpannade idioter från dörrvakter till miljonärssöner faller för dem.
Förr var det lite klass på kändisarna. Man var tvungen att prestera något för att åtnjuta kändisskap. Idag är det white trash för hela slanten.
Men det finns en B-kändis som jag gillar, som jag respekterar. Robinsson-Robban. Kommer ni ihåg honom? En man som verkligen kunde skämma ut sig och som visade sitt förakt för kändisvärlden genom en väl genomtänkt respektlöshet mot allt och alla.
Sådant gillar jag.
Men jag hade betett mig ännu värre om jag fick chansen.
Innan jag blev portad från allt vad kändisfester och premiärer hette så skulle jag hinna med att dyka upp lite här och där och skapa rubriker.
”På premiären för Will Smiths nya film så kunde vi bl a se Jonas Gardell, Ulf Lundell och Peter Stormare med sin vackra fru. Mitt under filmen så dök den drygt fyrtioåriga Gammal Hårdrockare upp med sin nya flickvän som inte verkade vara en dag över sjutton år. Gammal Hårdrockare var mycket berusad och gjorde stor affär av sin entré. Han fick snabbt avhysas därifrån och ett åtal för olaga hot och förargelseväckande beteende är att vänta.”
Jag skulle dyka upp berusad på kändisfesterna, en ung kvinna under varje arm och en flaska i varje näve. Jag skulle lasta i mig mat, äta med sked, dricka direkt ur vinkarafferna och hångla med kvällens tillfälliga unga flicka som – vilket naturligtvis tidningarna skulle nosa upp – skulle visa sig vara en escortkvinna.

Jag skulle åka fast för rattfylla upprepade gånger och hävda att jag inte alls hade gjort något brottsligt.
-”Jag är ingen brottsling! Det här är stor konst som måste ses i ett större sammanhang!”
En stor bild på mig där två snutar släpar ut mig från förarsätet.
Jag skulle dyka upp berusad under TV-intervjuer och uppträda förvirrat och obalanserat. Jag skulle engagera mig i diskussioner som jag inte begrep någonting utav. Jag skulle ha åsikter om allt och alla. Jag skulle vara oförskämd, svara på fel frågor och så fort någon inte delade mina åsikter om något så skulle jag spänna ögonen i honom och säga:
-”Det skulle inte förvåna mig om du förnekar Jungfru Maria också!”
Religiösa utspel är alltid bra för knäppryktet men för att riktigt befästa galenskapen så skulle naturligtvis min politiska övertygelse vara av den mer suspekta och snurriga sorten.
-”EAP! Det är mitt parti det! Europeiska Arbetarpartiet. Lyndon LaRouche är Sveriges och Europas framtid!”
Sedan skulle jag börja göra underliga jämförelser mellan kapitalismens cykliska sammanbrott och ålarnas vandring från Sargassohavet. Jag skulle plädera för skattefinansierade motorvägsbyggen till Kina och militärt samarbete med Gambia.
Jag skulle lägga mig till med lite orala tics.
-”Elektrisk ål!”
Skulle jag utbrista om det helt plötsligt blev något uppehåll under intervjuerna.

Det skulle inte ta lång tid innan jag blev helt portad från kändisvärlden men det skulle vara kul så länge det varade. Jag skulle faktiskt se det som ett experiment. Jag skulle skriva en bok om det efteråt. Det tror jag skulle bli en storsäljare.
Jag har redan funderat på omslagsbilden. Jag har inte riktigt kunnat bestämma mig. Kanske en bild på mig själv i en tvångströja? Eller kanske en bild på mig bakom ratten på en bil med en spritflaska i handen? Det skulle vara lite lagom provokativt.
Men jag har inte funderat ut någon bra titel. Kanske någon annan har något förslag?

fredag 19 december 2008

Alkohol och ursäkter.

Titta på bilden här intill. Jag vet inte vem han är men det är en man som är ärlig i alla fall. Inga krystade ursäkter där inte.
Det var många år sedan jag slutade upp med att supa. Jag kunde vara full i upp till ett par veckor på raken mot slutet. Sedan tröttnade jag. Tur var det. Alkohol är ett dödligt gift som sliter något fruktansvärt på kroppen. Jag hade tur. Jag började supa när jag var ung och jag var fortfarande relativt ung när jag lugnade ned mig. Under trettio år.
Idag så tycker jag det är roligare att skriva om fylla och dumheter.
Men jag är inte nykterist. Jag har inte slutat upp med att dricka helt och hållet.
Ibland vill jag dricka mig stupfull för att få blåsa ur systemen och kanske sitta och drömma mig bort. En gång i månaden ungefär, då köper jag mig en sjuttiofemma och sätter mig vid datorn och dricker. Ensam.
Nästan alltid ensam.
Det är så jag vill ha det.

Jag har upptäckt att många i min ålder lindar in sitt supande i en massa ursäkter och krångliga riter. Allt för att få bli full. En del arrangerar fester och middagar, de sitter och trycker i sig potatisgratänger och biffar och sköljer ned detta med alkohol. Allt för att få bli berusade på ett socialt accepterat vis.
Jag behöver inga ursäkter och skulle jag bli tvungen att gå på middag med en massa människor enbart för att få bli full så skulle jag nog skita i alltihopa.
-”Ikväll ska jag hälla i mig en helflaska vid datorn. Min ambition är att bli så full så att jag måste gå och lägga mig innan Nyheterna.”
Då tittar de alltid underligt på mig.
Tidpunkten verkar också vara viktig vid valet av alkoholintag. Undrar varför? De flesta anser att man inte ska börja dricka för tidigt på kvällen. Varannan fredag brukar jag kunna smita hem vid tvåtiden. Det är lagom tid att börja dricka.
-”Ju tidigare man börjar kröka, ju mindre bakrus i morgon!”
Då skakar de bara på sina huvuden.
Hade jag talat om att jag egentligen tycker att spriten nyper som skönast tidigt på morgonen så hade de väl ringt till polisen.
Det finns ingen känsla som är så skön som att korka upp flaskan tidigt under soluppgången, på ett rejält bakrus. Men jag har slutat med sådant. En fredagskväll i månaden, det räcker. En tvådagarsfylla blir för mycket för mig idag. Men ni som inte har prövat på en rejäl morgonfylla tycker jag ska ge det en chans.
Hur är det nu de säger i den nya Maraboureklamen? "Dags för lite Mmm i livet!"

Jag skrev tidigare om att medelålders människor i regel måste ha en massa ursäkter och linda in sin önskan att supa sig fulla i en massa krystade ritualer.
En kille på jobbet super sig alltid full under helgerna, men på ovanligt dyr och fin sprit. Av någon anledning så anses detta finare. Tydligen så är det inte lika illa att kröka på sprit som kostar en femhundring flaskan.
Hela helgen så vacklar Hasse omkring i lägenheten med den dyra flaskan i handen och välter moraklockor, river ned tavlor och ringer förvirrade fyllesamtal samtidigt som lilla frugan och den tonåriga dottern försöker att mildra skadorna av Hasses framfart.
-”Inte pissa i tvättkorgen! Akta TV:n! Nej Hasse, dra upp byxorna! Det är ju din dotter!”
Två andra karlar på jobbet, Tobbe och Risto, gillar också att dricka.
Mycket och ofta.
De håller ihop stenhårt och delar på allt, sprit, taxi och fyllecell.
För att de ska kunna dricka måste de nämligen gå ut på lokal, det går inte an att sitta hemma och supa. Det ser illa ut, för då super de ju. Ramlar man omkring mellan borden på en dansrestaurang däremot så är man bara en riktig festprisse. Sedan spelar det ingen roll om de med jämna mellanrum blir utkastade och transporterade till närmaste polisstation.
Tobbe har dåligt ölsinne och misstar alla med någon form av uniform för poliser och tror att de ska bura in honom. Tobbe har sänkt många garderobiärer och servitörer med en välriktad höger enbart för att de kanske har bett om brickan eller tagit upp en beställning.
Risto får bara knulla i huvudet redan efter första groggen. Sedan blir det bara värre och värre. Risto gillar även att dansa, för honom är dansen en ren parningsritual, inget annat. Risto klär alltid upp sig innan han går ut. Jag träffade honom en gång ute på en stor dansrestaurang. Han var mycket elegant. Svart kostym, ljusblå skjorta, välputsade skor och slips. Det enda som drog ned intrycket en smula var spyan som låg draperad över hela skjortbröstet.
Och så vill han knulla.
Risto vinglar alltid omkring planlöst ute på dansgolvet. Ibland gör han något utfall mot någon kvinna, sliter tag i henne, slår armarna runt henne och börjar jucka med underlivet. Då dansar Risto. Risto har bjudit upp till dans.
Sedan kommer vakterna.

Men det är ingen som ifrågasätter dessa herrars alkoholvanor. De dricker på ett socialt accepterat vis. Flera dagar i veckan.
Jag dricker en gång i månaden men på ett icke accepterat vis. Som om detta inte skulle räcka så ursäktar jag mig inte ens. Oerhört! Jag säger som det är, att jag dricker enbart för att bli packad. Jag dricker billig sprit vid märkliga tidpunkter i hemmets lugna vrå, helt ensam utan att ställa till med några skandaler.
Det är inte bra. Dricker man ensam och på underliga tidpunkter så anser alla, från alkoholläkare till jobbarkompisar och grannar att man har alkoholproblem. Det kvittar vad man säger.
Bli klok på det den som kan?

Det är fredagseftermiddag när jag skriver detta. Nej, jag dricker inte. Det är inte en sådan fredag. Jag har varit ledig idag och jobbar under helgen. Jag har gjort min fyllefredag för den här månaden. Jag vet inte när jag kommer att hälla i mig sprit nästa gång. Det dröjer nog. Jag tror inte att jag har tid. Dels så ligger jag efter på jobbet, jag har inte julstädat här hemma ännu och dels så måste jag skriva en liten jultext till Er innan jag sticker iväg och firar jul.
Så jag får se när det blir nästa gång.
Hej på er så länge!
Ett litet tillägg förresten! Fick ett mail. Jag har fått en fanclub (!)
Den ska ni naturligtvis bli medlemmar i!

onsdag 17 december 2008

En dag på servicehuset.

Jag är en man som gillar rutiner i mitt arbete. Jag är något som ingen arbetsgivare vill höra idag, jag är motsatsen till flexibel. Statisk.
Ge mig en hammare och låt mig sitta och banka på samma fläck åtta timmar om dagen med kortare avbrott för några raster så gör jag det.
Det skulle kännas exakt lika meningslöst som vilket annat arbete som helst, skillnaden skulle vara att jag skulle slippa lära mig något nytt, ingen problemlösning, inga misstag, ingenting.
Dessvärre ger jag ett helt annat intryck.
Min chef har gett sig fan på att jag är en person som gillar omväxling i mitt arbete, som ser nya arbetsuppgifter som en utmaning.
Idag åkte jag på att få hjälpa till att städa lägenheter på ett äldreboende. Ett servicehus med pensionärer. Företaget jag jobbar hos har kontrakt med hemtjänsten och de hade för tillfället ont om folk eftersom det är populärt att bli sjuk och stanna hemma så här vid juletider. Det behövdes personal – personal som var pigga på lite omväxling, inte sådana som jag alltså.
Min chef tror att jag är flexibel.
Fan också.

Jag stod utanför en lägenhet med min städutrustning. Folke Larsson stod det på dörren.
Som alltid när jag ställs inför en ny situation i arbetslivet så kände jag mig som en åttaåring som var ny i klassen. Jag ville åka hem. Det gjorde jag inte. Jag knackade på dörren som genast öppnades av en ung vacker kvinna som förde tankarna till samlag. Hon var från hemtjänsten.
-”Ja… Det behövdes visst städas!”
Sade jag.
Det stämde. Den unga kvinnan från hemtjänsten hade just givit Folke sin medicin. Hon skulle precis gå iväg till nästa vårdtagare.
-”Vem är det?”
Hördes en vresig gubbröst i bakgrunden.
Hon talade om för Folke att nu var städaren här, nu skulle minsann Folke få det rent och fint!
-”Släpp inte in honom!”
Skrek Folke.
Toppen. Det här började bra.
Hemtjänstkvinnan talade om för mig att Folke kunde vara lite vresig, han ville helst pyssla med sina gamla dagboksanteckningar och vara ifred.
-”Men det är inget att bry sig om. Han är snäll bara man lär känna honom!”
Jag förstod Folke. Jag vill också vara ifred. Hela livet. Det får jag aldrig.

Jag klev in i lägenheten, hälsade på Folke och började så smått att dammtorka. Folke följde mig med blicken. Folke var en bra bit över åttio år men var pigg och vaksam.
-”Trivs du med jobbet, pojk?”
Frågade Folke.
-”Nä, inte ett dugg.”
Sade jag helt sanningsenligt. Av någon anledning kände jag att det inte var någon idé att spela teater inför Folke.
Han kallade mig för ”pojk”. Jag är över fyrtio år. Ingen har kallat mig det på länge. Det gillade jag.
-”Jag minns mitt första jobb! Ska jag berätta?”
Undrade Folke.
Det ville jag gärna. Sådana historier gillar jag.
-”Skit i städningen. Jag bryr mig ändå inte. Kom och sätt dig!”
Folke verkade vara en bra karl. Jag slog mig ned vid köksbordet bland alla gamla dagboksanteckningar. Folke rullade sig en cigarrett, tände och blåste ur röken rakt ut i luften. Här var det inte någon snack om att röka under fläkten.
-”När jag var barn fick jag inte röka för morsan och farsan, nu får jag inte röka för hemtjänsten. Det ger jag fan i!”
Folke talade om att han rökt i hela sitt liv och det tänkte han fortsätta med.
-”Jag är för fan över åttio år! När ska man få göra som man vill egentligen?”
Jag talade om för Folke att som jag såg det så får man några år av frihet efter pensionen, sedan skulle man bli för gammal för att klara sig själv och då var man tillbaka på ruta ett igen. Dags för servicehus och nya människor som gav sig fan på att göra sitt bästa för att begränsa friheten. Är det inte skolor och arbetsplatser, lärare och chefer som ska slå igen dörren för allt vad drömmar och önskningar heter, så är det vårdare och hemtjänst.

Folke började berätta om sitt första jobb. Det hade varit som springpojke. Folke tyckte att jobbet var rena skiten. Efter en vecka så tröttnade han på att springa uppför en massa trappor med mjölkflaskor, påsar med mjöl och tobak. Det var inget roligt alls. Riktigt jobbigt faktiskt. Och tråkigt.
Folke bestämde sig för att göra en positiv insats för sin arbetsmiljö. Han hämtade varorna vid affären som vanligt och smög ned till älven och dumpade alltihop i strömmen. Sedan satte sig Folke på kondis. En timma senare var han tillbaka i affären igen, hämtade varorna till de nya kunderna och så i med hela skiten i älven. Nytt kondisbesök osv, osv.
Snart flöt det omkring fullt med limpor, kaggar med svagdricka, paket med smör och grönsåpa i älven.
”Vilket jävla jobb!”
Tänkte Folke där han satt med sin kaffekopp och hemrullade cigg. Det kändes som om han skulle kunna bli kvar där länge.
Han bestämde sig för att vidareutveckla sin idé om en trivsam arbetsmiljö. Varför inte kombinera sin ovanligt innovativa arbetsinsats med lite profit också? Nästa dag gick han iväg till torget med matkassarna och sålde dem för halva priset till förbipasserande hemmafruar.
En vecka senare fick han sparken. Han klarade sig undan polisanmälning och åtal med en hårsmån.
-”Ha! Ha! Det var en bra historia!”
Jo, jag tyckte faktiskt det.
-”Fan, man skulle ha öppnat en budfirma, tagit upp beställningar, hämtat varorna och sedan sålt skiten vidare för halva priset. Varför tänkte jag aldrig på det? Vilka lättförtjänta pengar!”
Sade Folke.
Jag talade om för Folke att tanken var god men var inte själva vitsen med att driva en budfirma att faktiskt leverera det förbeställda godset till rätt kunder?
-”Jag tror att det skulle bli rätt så stora problem med trovärdigheten annars!”
Jo, det höll Folke med om.
-”Men erkänn, du skulle gärna ha blivit min kompanjon om det hade fungerat!”
Jovisst, det skulle jag.
Det hade Folke redan fattat.

Folkes nästa jobb var som försäljare av kokböcker. Något som Folke utvecklade till en mycket lukrativ affär för egen del. Lurendrejeri från början till slut.
Kokböckerna bestod av en hel serie i tolv band som man kunde prenumerera på. ”Husfruns favoriter” hette serien.
Meningen var att de presumtiva kunderna skulle skriva på ett kontrakt där de förband sig att prenumerera på nämnde bokserie i ett år. För varje underskrift så erhöll Folke tjugo kronor. Mycket pengar på den tiden.
Det tog inte lång tid förrän Folke kom på att man kunde betala vissa personer för att de skulle skriva på. Han åkte omkring i hela Sverige och stack till varenda fyllo och luffare han träffade i parker och på torg en tia om de skrev under kontrakten.
Folke skickade regelbundet in kontrakt till företaget han jobbade åt och de skickade lika regelbundet pengar som han hämtade ut vid närmaste postkontor. De gratulerade honom till att han var en sådan stjärnförsäljare. Faktum var att de hade aldrig haft en sådan fantastisk försäljare som Folke.
Under några hektiska månader tjänade Folke grova pengar. Han bodde på lyxhotell och smörjde kråset på dyra restauranger varje dag. Ryktet gick bland fyllon och luffare, att man kunde tjäna hela tio spänn genom att enbart skriva sitt namn på ett papper som en försäljare vid namn Folke tryckte upp i ansiktet på dem. En sådan chans fick man ju inte missa. Tio spänn för fan!
Aldrig hade väl Sverige haft så kulinariskt intresserade fyllon.
Men säg den lycka som varar.
Företaget drog snart åt sig öronen. Det var aldrig någon som löste ut försändelserna med kokböcker och de såg aldrig röken av några månadsinbetalningar. Det var hundratals, ja kanske t o m tusentals fyllon och luffare som hade skrivit på prenumerationer på kokböcker och förbundit sig att betala en vissa summa varje månad.
Men tanke på att de redan var hårt ansatta av kronofogden så sket väl de i om det lades till ytterligare en skuld.
Folke var inte dummare än att han förstod att han skulle åka dit. Lagom till att företaget var på väg att polisanmäla honom så sade han upp sig. Därmed klarade han sig undan åtal ännu en gång.
-”Jag begärde inget avgångsvederlag!”
Sade Folke och skrattade.
Jag skrattade jag också. Vilken jävla kille va?

Folke hade aldrig gift sig. Han hade levt ensam hela livet.
-”Men jag hade en flickvän en gång!”
Och så började han berätta om hur han som ung tjugoårig man hade flyttat till Örebro för att börja jobba på en skofabrik. Den anställningen blev inte långvarig. Mycket tack vare att Folke föredrog att sitta uppe i personalmatsalen och fika istället för att stå vid en maskin som skar eller stansade upp läder efter förbeställda mått.
Ibland krånglade maskinen. Det kom bokstavligt talat grus eller damm i maskineriet. Något drev eller kugghjul nöp ihop, maskinen började mata luft, storkna och så blev det driftsstopp en stund. Då kunde Folke fika.
Dessa driftstopp var dock inte så vanligt förekommande som Folke önskade.
Därför började Folke med jämna mellanrum utöka mängden driftstopp genom att slänga in en näve grus i maskinen när ingen såg. Det nöp tvärstopp.
Nu kunde Folke gå och fika.
I personalmatsalen så jobbade Gunnel. En ung nittonårig flicka och för första gången så hade Folke blivit kär. Folke låg på henne som en rem varje dag. Driftstoppen vid Folkes maskin ökade markant och till slut så stod maskinen stilla hela dagarna. Folke satt uppe vid personalmatsalen och till slut gav Gunnel efter för Folkes uppvaktning.
Då fick Folke sparken.
Det sket han i fullkomligt. Nu hade han fått ett nytt projekt, nu skulle han först och främst få Gunnel att gifta sig med honom. Sedan så skulle nog försörjningen lösa sig på något vis.
Folke gick till banken och tog ett stort lån som motsvarade flera månadslöner. För dessa pengar köpte han ett vackert guldhalsband till Gunnel. Det var tungt och gediget. Ingen flicka i hela Örebro ägde ett sådant dyrbart halsband.
Gunnel blev så till sig av glädje så av bara farten så åkte trosorna av en ljummen försommarkväll i en skogsbacke utanför Brunnsparken. Folke var i sjunde himmelen. Detta var mer än han hade hoppats på.
Några månader senare gjorde Gunnel slut. Hon ville ha ett liv utan arbete. Hon tyckte inte att hon hade någon framtid med Folke. Hon sade att han var en dagdrivare utan några som helst ambitioner.
-”Men jag behåller guldhalsbandet. Som ett vackert minne efter dig!”
Sedan gifte hon sig med en rik ingenjör. Gunnel behövde aldrig mer gå tillbaka till personalmatsalen där hon en gång träffade Folke.
Gunnel glömde Folke men Folke glömde aldrig Gunnel. Han träffade aldrig mer någon kvinna. Han litade inte på dem.
Det där jävla banklånet gav honom flera månader på kåken eftersom han hade löst ut pengarna under falsk identitet. Sådant såg man inte genom fingrarna med på den tiden.
Jag tyckte synd om Folke när jag satt där och lyssnade på hans berättelser. Jag gillade Folke. Om vi hade varit jämnåriga så hade vi nog blivit bästisar.
Nu var han gammal och ensam. Det enda roliga han hade var att skriva ned sina minnen.
Jag hoppas att någon läser dem någon gång.

Jag läste idag att Johan Staël von Holstein ska sluta som kolumnist på Metro. Det tycker jag är synd. Nu har jag ingen att reta upp mig på längre.
Jag gillar nämligen människor som är min totala motsats. Med dem har man de intressantaste diskussionerna.
Jag vet att Johan har varit inne och läst och kommenterat min blogg tidigare. Jag hoppas att han läser detta. Jag vill säga att jag tror att Du skulle ha gillat Folke. Han var en riktig entreprenör, som dig Johan. Men han rörde sig inte riktigt på samma nivå.
Du blåser upp aktier i värdelösa företag, aktier som du hinner sälja och göra dig en förmögenhet på innan skiten går i konkurs. Du har snott Folkes affärsidéer men förfinat dem en smula. Fört dem några nivåer högre upp så att säga.
Jag kommer aldrig mer att träffa Folke men jag ångrar att jag aldrig bad om hans dagboksanteckningar. Jag skulle ha renskrivit dem och kanske skickat dem till ett bokförlag. Eller lagt ut dem på min blogg.
Då skulle Du fått läsa dem och jag tror att det skulle ha varit nyttigt för dig. Det skulle ha fått dig att förstå att du är en lika stor fifflare som alla oss andra som inte gillar att arbeta.
Men du och Folke är modiga män som vågar ta chansen, som tar språnget och sedan får det bära eller brista.
För dig bar det, för Folke brast det.
Sådana som mig är fega och hariga personer som vandrar vidare mellan dåligt betalda skitjobb. Vi tar aldrig språnget.
Men jag tror att modet är det enda som skiljer dig från oss vanliga arbetare som du anser vara lata och bekväma. Modet och kanske även moralen.
Eller vad tror ni andra?

måndag 15 december 2008

Tomten bor i himmelen.

Nu är det snart julafton igen. Om en vecka så sätter jag mig i bilen och åker till Uddevalla och hälsar på min mor. Som alltid så kommer jag att svänga in på kyrkogården och hälsa på mina numer sorgligt döda släktingar. Det är mormor och morfar som ligger där och för några år sedan fick de även sällskap av min kusin.
Vi är inte många kvar nu i min släkt.
Det har gått ett år sedan jag hälsade på dem. Det har inte hänt så mycket sedan sist. Jag har varit iväg på några resor, jag har jobbat som arbetsledare i ett år och min flickvän har hunnit göra slut med mig sex-sju gånger. Jag brukar sätta mig ned och tala med dem, jag brukar dra en kort resumé om året som har gått. Om de nu skulle vara intresserade.
Om de hör mig överhuvudtaget.
Jag hoppas det.
När jag sitter där på huk vid gravstenen så hör jag dem inuti mitt huvud, antagligen är det min egen fantasi men man kan ju aldrig veta. De frågar om allt möjligt som rör mitt vardagsliv.
”Varför gör din flickvän slut med jämna mellanrum?”
Jag tror att det beror på att jag är en sådan jävla idiot, att det beror på min oförmåga att hantera vuxenlivet. Att jag är barnslig helt enkelt.
Jag kommer att tala om att jag var och hälsade på min flickvän nu i fredags, att jag bjöd henne på sprit men att hon kan bli lite jobbig när hon smakar alkohol.
”Vadå jobbig? Visar hon muffen för grannarna? Pissar hon på golvet eller vad?”
Undrar min kusin.
Nej, inget sådant. Eftersom jag är på en kyrkogård och därmed förväntas känna något som kan liknas vid respekt så kommer jag inte att gå in på några detaljer, men jag kommer att nämna att min flickvän inte är så förtjust i alkohol. Hon vill bara dricka några glas. Min flickvän är mer förtjust i sex.
Speciellt när hon har druckit några glas.
Jag vill hellre ägna mig åt att dricka mer än bara några glas. Jag vill bli full.
Riktigt full.
Det vill inte min flickvän. Det slutar alltid med en kompromiss. Jag dricker mig full efter att jag har haft sex med henne. Sedan måste jag ha sex med henne igen, efter att jag har druckit mig full.
Det var vad jag sysslade med i fredags natt, jag söp och knullade.
Det fanns en tid i mitt liv där dylika arrangemang var något jag brukade drömma och fantisera om. Idag har det blivit något som jag ställer upp på.

När jag var barn så fick morsan alltid köpa begagnade TV-apparater. En ny färg-TV med alla finesser, ja kanske t o m fjärrkontroll var något som bara rika människor kunde köpa. Det var en ouppnåelig dröm. Tomten kom aldrig med någon ny TV till oss. Däremot kom han med en ny brödrost en gång. Morsan blev glad men jag tyckte inte det var ett dugg roligt. Jag skulle bli tvungen att kolla på Kojak i svartvitt ännu ett år.
Jag var och köpte mig en ny TV förra veckan. En fyrtiotums LCD-Tv med alla möjliga finesser. Trettontusen kostade den.
Jag gäspade när jag lade fram pengarna på disken.

Morfar blev gammal. Jag kommer att fråga honom vid vilken ålder som livet glider över från drömmar och förväntningar till hopplöshet och besvikelse. Han borde veta.
”För din del så började det ungefär vid samma tid som du började komma hit och prata med en gravsten.”
Han har rätt. Det var för ungefär tio år sedan. Det var då jag för första gången upptäckte att förmågan att bli hänförd hade försvunnit ur mitt liv.
Men jag har besökt denna plats regelbundet ännu tidigare i mitt liv. Närmare bestämt för tjugofem år sedan. Då gick jag hit punktligt varje morgon klockan sju. Jag jobbade som kyrkvaktsmästare en kort period. Jag var ung och det var sommar.
Då var hela världen full av liv. Jag tänkte inte ens på att jag jobbade med något som egentligen var rätt så deprimerande. Vi var tre stycken sommarvikarier. Våra arbetsuppgifter bestod i att gräva gravar, rensa ogräs, klippa gräs och städa i kyrkan och bårhuset. Den mesta tiden ägnades mest åt att hålla sig undan dessa sysslor. Vi satt hellre vid någon solig vägg och snackade skit, rökte och planerade kvällens bravader.
Några kilometer längre bort låg en badstrand med en stor camping som lockade till sig stora skaror med tyska och holländska familjer varje sommar. Dessa familjer hade ofta tonårsdöttrar. Dem ville vi lära känna närmare men vi visste inte hur vi skulle bete oss. Vi hade ingen vana av att ta kontakt med jämnåriga flickor på normalt vis. Istället erbjöd vi dem sprit.
Det var faktiskt den sommaren som jag upptäckte vilken positiv inverkan alkoholen faktiskt kunde ha på unga flickors omdöme vid val av presumtiva manliga kavaljerer.
Dessvärre kände även deras fäder till detta. De ansåg att vi visade ett ytterst osunt intresse för deras döttrar. De jagade bort oss så ofta de fick tillfällen men lika förbannat så var vi tillbaka nästa kväll med nya flaskor.
Till slut så fick jag och en av de andra sommarvikarierna kontakt med två holländska flickor. Åse och Lottie. De frågade vad vi hette.
-“Ja… Öh… My name is Slickafittan and his name is Sugakuk.”
Det bara flög ur mig.
Nästa morgon var vi tillbaka på kyrkogården. Vi satt vid vår solvägg och skrattade gott åt tjejerna som ovetande hade uppmanat oss till sexuella handlingar som vi egentligen inte visste något om. Till slut var det någon vänlig själ som gav dem lite information om svenska ord och dess betydelser.
Jag gick nog miste om något fint där, kanske skulle Lottie ha blivit min första riktiga flickvän den där sommaren. Nu blev det inte så. Istället satt jag nästa morgon vid kyrkogården och delade en fimp med polarn, skrattade, höll utkik efter chefen och hoppades på bättre tur nästa kväll.
Döden var väldigt långt borta då.
Det var sommar och jag var arton år.
Tjugofem år senare är jag tillbaka. Jag sitter i snöslask under en gråmulen himmel och pratar med döda människor.

Sedan reser jag mig upp, önskar mina släktingar God jul och går därifrån. Själv så firar jag inte jul längre. Inte på det traditionella viset i alla fall. Julmaten skiter jag i, korv och gröt har aldrig känts något festligt. Skinka gillar jag inte.
Hårda paket är jag för gammal för att önska mig och tomten kommer aldrig mer och hälsar på.
Det var morfar som brukade vara Tomten.
Jag tror inte Tomten bor vid Nordpolen. Jag tror att Tomten bor i himmelen och jag hoppas att det dröjer mycket länge innan jag får träffa honom igen. Men när jag väl gör det så hoppas jag att evigheten blir som min barndoms alla julaftnar.
Men inga fler brödrostar i julklapp tack.

söndag 14 december 2008

Det nya pedofilmodet.

En gammal klassiker som har retat upp många på det eminenta forumet Flashback.
Tänkte att jag lägger upp denna text på min blogg också.
Och ja, jag står för vartenda ord jag har skrivit.

Minns ni hur vi killar brukade snacka sinsemellan? Vi brukade spekulera i vem som hade fått hår på muffen, vilken flicka som kunde tänkas ha mycket hår, mörkt hår, ljust hår osv.Detta med kvinnlig hårväxt var helt enkelt ett tecken på att flickorna i vår närhet höll på att utvecklas till vuxna kvinnor, och vuxna kvinnor, det var något som alla vi smågrabbar drömde om. Ingen fantiserade om småflickor och framför allt, ingen fantiserade om vuxna kvinnor med en liten flickas underliv. Det var helt otänkbart! Tanken slog oss inte ens.

Vi fantiserade om Lotta i åttan som var lång och mörk och som hade en stor svart trekant mellan benen. Det hade vi själva sett en gång när vi hade klämt in oss i ventilationssystemet, kravlat omkring i trummorna tills vi slutligen kom fram till flickornas omklädningsrum och kunde få oss en titt genom ett nätförsett litet luftintag. Vi höll på att ta livet av oss men det var det värt för att få se lite muff. Vi låg där uppe i luftrumman med våra ståkukar och gjorde stora ögon när Lotta krängde av sig sina små bomullstrosor och blottade sitt håriga kön.
-"Å fy fan! Jag kommer kanske att få knulla med henne till lördag, det har hon lovat i alla fall."
Viskade en kille som hette Roger som var ett par år äldre än oss andra och som var tillsammans med henne. I alla fall i fantasin. Hur det var med riktigheten i detta påstående vet jag inte. Ingen av oss såg i alla fall Roger med någon flickvän, vare sig före eller efter det där påståendet. Idag är han död. Vid 22 årsålder dammade han rakt in i en bergvägg utanför Trollhättan med en lånad bil och baksätet fullpackat med andra berusade och marijuanarökande ungdomar.
-"Jag får stånd bara jag tänker på det!" Fortsatte Roger.
-"Jag också."
Sade jag som aldrig någonsin skulle få chansen att ha sex med denna gudinna. Men jag hade livlig fantasi redan som liten trettonåring och i drömmarna så hade jag sex med både henne och alla andra tjejer och mogna kvinnor som fanns i min närhet, från flickorna i sjuan till de tjugoåriga lärarvikarierna och mattanterna. Jag var inte kräsen.
Hur är det nu man säger...? "Han var en fattig man men hans drömmar var fulla av rikedom."
Jomen, det där stämde in på mig.

Vad vill jag nu ha sagt? Jo, vi tände alltså på unga flickor som påminde om vuxna kvinnor så mycket som möjligt och en hårig muff, ja det var tecknet på att flickan var mogen, att hon var på väg att bli en vuxen kvinna. Ja man skulle kunna säga att vi på något undermedvetet sätt förstod att hon kanske var "lovlig". Hon var inte längre någon liten flicka. En hårig muff betydde att hon hade lämnat världen med dockskåp, My little ponny och "Kulla-Gulla lägger upp sig för brukspatron och får kondylom" och allt vad nu de där böckerna hette. Hon var på god väg att bli en vuxen kvinna.

Idag däremot så finns det vissa män som tänder på rakade muffar, de ska se ut som småflickor och unga tjejer verkar tro att detta är normalt. Därför rakar de sig, får svampinfektioner, skadar sig och mår dåligt. Vissa män blir tydligen upphetsade utav att kvinnorna ska se ut som småflickor, de blir upphetsade av ett hårlöst kön som mest påminner om en nyss upptinad rå kyckling.
Jag tycker att denna företeelse är ytterst osmaklig och avtändande. Jag vill att en vuxen kvinna ska se ut som en vuxen kvinna.
Men vad beror detta på? Varför rakar sig så många kvinnor idag och varför kräver så många män detta? Har alla dessa män pedofil läggning? Ja, säkert är det många som har denna sjuka läggning men knappast alla. Det faller på sin egen orimlighet. Jag tror att det även beror på den nya småflickskulten. Alla ska idag vara småflickor, från popstjärnor till TV-kändisar. De klär sig som små skolflickor, poserar i flicktrosor, pippilotter och rosetter i håret och slickepinnar i händerna. T o m den femtioåriga Madonna mixar sin röst under inspelningarna så att hon ska låta som en liten tolvårig flicka.

För tio-femton år sedan skulle alla vara unga, idag ska alla vara barn. Därför är det inte så konstigt att unga kvinnor rakar sig, att de tar bort det som symboliserar övergången från liten flicka till vuxen kvinna. Och männen kräver naturligtvis att kvinnorna som de har sex med ska påminna så mycket som möjligt om barn. Det är liksom en naturlig konsekvens av denna sjuka utveckling. Så jävla sjuk har världen blivit.
Detta är i alla fall min teori.

Axel Olsson och Olle - Del 1.

Flera har frågat efter en karaktär som jag hittade på för flera år sedan, en inskränkt bonnjävel vid namn Axel Olsson. Många vill att jag ska skriva lite nya historier om honom. Ja, det kanske jag gör så småningom. Hur som helst så hittade jag en gammal novell med honom som jag skrev för fem-sex år sedan.
Jag är inte helt säker (rätta mig om jag har fel) men jag tror inte att jag har lagt ut denna på nätet tidigare.
Själv så gillar jag inte de här gamla texterna. Faktum är att jag skäms en smula för dem. De är klantigt och dåligt skrivna men eftersom det märkligt nog är flera som gillar dem så lägger jag ut ännu en text om Axel Olsson här på min blogg.

Det är inte många varelser som finner nåd i Axel Olssons värld. Förutom att själva livet har satt sig allmänt på tvären och visat sig från sina allra värsta sidor ända sedan den dag han föddes så är han omringad av idioter. Hans grannar är galna, tjuvaktiga och allmänt ondsinta, hans fru Majvor är lat och med största sannolikhet lättfotad och hans son Jonas (som ständigt påminner Axel om Majvors äventyr på bygden) är efterbliven och fullständigt oduglig till precis allting.
Däremot så gillar Axel djur och i synnerhet katter. Innan Axel skaffade sin gamla gråa hankatt Olle så satt han ofta ute i sin vedbod och tittade i en faktabok om katter som han hade köpt en gång när han råkade förirra sig in i en bokhandel i Mellerud.
Axel läser överhuvudtaget aldrig böcker, enbart tidningar som t ex "Land" och den numer sorgligt insomnade "Såningsmannen". Böcker är för folk som tror att de är märkvärdiga och förmer än alla andra. Axel försökte läsa en bok en gång men hann inte mer än läsa något kapitel förrän han greps av en våldsam lust att strypa författaren. Boken handlade om någon fet jävla polis nere i Ystad och förutom att skåningar är dryga överklassbönder hela högen som alltid har haft det lätt för sig pga sin långa odlingssäsong och feta mylla så var det rena kommunistpropagandan. En kollega till den feta snutjäveln var helt klart svårt homosexuell och det var uppenbart att dottern till snuten hade ett förhållande med en neger. Allt detta pågick utan att något verkade bry sig! Axel rev sönder boken och skrev ett långt brev till författaren där han informerade den förbannade kommunisten om att han skulle få stryk om han någon gång vågade komma upp till Dalsland. Han fick aldrig något svar vilket hade fått Axel att fundera på om han inte skulle ta och åka ned till Ystad (eller vart fan den förbannade författaren nu bodde?) och tryna honom i den skånska myllan tills han bad om ursäkt för all skit han hade skrivit och säkert även tjänat en massa pengar på. Allt föll på att han troligtvis skulle ha tappat förståndet om han hade blivit tvungen att sätta sin fot i ett sådant depraverat och idiotiskt landskap som Skåne. Hela landsändan verkade vara nedlusat med bögar, negrer och kommunister som bara gick omkring och sög varandras kukar bland fälten med sockerbetor och raps.
-"Edward Persson, jag har bott vid en landsväg mitt håriga arsle!"
Tänkte Axel Olsson.

Den där boken om katter skänkte dock Axel många trevliga stunder ute i vedboden. Han läste den från pärm till pärm och snart så kunde han varenda kattras helt utantill. Om han satte tummen över texten så kunde han avgöra exakt vad det var för katt bara genom att titta på bilden.
-"Jaha, här har vi en Russian Blue".
Mumlade han för sig själv och när han tog bort tummen såg han att han nästan alltid hade rätt. En kattras som han fastnade speciellt mycket för var "Devon Rex" och alla de andra rexkatterna. Deras krusiga hår gjorde att han kände släktskap med dem och deras sköra och sårbara utseende framkallade något som kunde beskrivas som en beskyddarinstinkt hos honom.
Axel hade själv vågigt hår, nästan krulligt, och dessa lockar hade fört med sig en hel del obehag i skolan. Varenda ungjävel gav honom stryk i flera års tid och hela småskolan var en enda orgie i misshandel. Det som inte ungarna hann slutföra i skolan fortsatte Axels far med när han kom hem från skolan. Som barn läste Axel som alla andra ungar ofta Kalle Anka men Kalles krullhåriga ankjävel till kusin fyllde alltid Axel med avundsjuka och ett oresonligt hat mot allt vad ankor hette.
Alexander Lukas var en anka som liksom Axel också hade vågigt hår men till skillnad mot honom så var den där ankan född med tur. Det var inte rättvist! Varför var inte han född med sådan tur? Han hade ju också vågigt hår. Förbannade ankor.
En lördag när fadern var ute på åkrarna så tog Axel en dunk med frätande lut och hällde i gårdens ankdamm. Om Axels far Allan hade tvivlat på sin sons intellekt så fick han nu det slutliga beviset på att han hade blivit förbannad med en fullkomlig galning till son. När Allan körde in på gården med sin gamla Grålle - helgen till ära präktigt berusad på gammal överjäst mäsk - så möttes han av döda ankor som låg och flöt omkring i den lilla prydnadsdammen som Allan hade slitit med att anlägga hela förra sommaren. Allt jobb hade varit förgäves. De där förbannade ankorna hade varit svåra som fan att fånga och ännu svårare att få att stanna kvar, det hade krävts säckvis med mutor i form av brödskalkar, fröer, nötter och gamla fläsksvålar.

Allan såg sin son löpa som en gasell över åkern och det sista tvivlet om vem som var den skyldige försvann hos honom. Om det hade krävts mutor i form av mat för att få ankorna att stanna kvar vid dammen så behövdes det stora portioner stryk för att förmå lille Axel att överhuvudtaget inte bränna ned hela gården. Allans syn på barnuppfostran var av den gamla hederliga sorten. Så fort Axel hade ställt till det för sig så kunde fadern köra upp höger knytnäve under näsan på Axel.
-"Lukta på den!" Sade han.-"Och känn på den!"
Sedan smällde han till honom med vänsternäven så det ringde i öronen. Fadern var vänsterhänt och hade en järnhård vänster. Ibland fick han stryk utan att ha gjort någonting, i rent förbyggande syfte helt enkelt. Profylax. Han kunde åka på en jävel när han minst anade det. Han kunde sitta på förstutrappen en solig sommarmorgon och småprata med sin far innan de skulle ut på åkrarna och bärga hö, fadern satt och stoppade sin pipa och hummade lite slött. Helt plötsligt small det till från en klar himmel och lille Axel låg på marken med spräckt läpp eller ett blått öga.
-"Den var du inte med på!"

Axel hade aldrig råd att köpa sig en Rexkatt, de var hutlöst dyra och inte fan kunde han lägga ut över femtusen kronor på en katt. Han besökte därför en gammal kärring som bodde några kilometer från gården. Via en annons på ICA:s anslagstavla inne i Brålanda så fick han reda på att hon skänkte bort kattungar alldeles gratis och var det något som Axel gillade så var det sådant som var gratis. Fyra stycken kattungar låg i en liten låda och efter en kritisk granskning så valde Axel ut en gammaldags grårandig katt. En hane. Den var absolut störst av dem och verkade pigg och nyfiken. Åt som en häst gjorde han också enligt kärringen och det var ju ett tecken på att han var frisk och kry och skulle säkert leva länge. Axel bar försiktigt hem katten och informerade både sin fru Majvor och sin sinnesslöa son Jonas om att de nu hade fått en ny familjemedlem och att han skulle heta Olle.
-"Ingen rör honom! Det är bara jag som får klappa honom! Uppfattat?"
Från början så var det meningen att Olle skulle vara en innekatt. Det strök ofta omkring rävar runt gården och var det några djur som Axel hatade så var det just rävar, de skulle inte få ta hans katt!Han gjorde i ordning en låda med kattsand och lyfte försiktigt upp Olle i lådan för att visa var han skulle uträtta sina behov. Efter en stund så pissade katten i sanden vilket Axel såg som ett tecken på att katten var ovanligt intelligent och lättlärd.

Nästa morgon låg det en stor ångande skitkorv i kattlådan och spred en fasansfull stank i hela huset. Axel undrade hur det kunde vara möjligt att en sådan liten katt kunde prestera så mycket skit. Nog för att Olle åt mycket men en skitkorv av en sådan kaliber hade t o m bjudit Axel vissa besvär att klämma ut. Och vilken fruktansvärd stank! Kattungen sket ju värre än en jakthund!Han var tvungen att plocka upp skiten med en liten plastspade som nästan bågnade av tyngden och fick hälla i en hel påse ny kattsand. Skulle katten fortsätta med att skita som en häst skulle det bli dyrt. Nästa morgon upprepades proceduren och inte nog med att det låg en stor jävla skitkorv i lådan och osade, nu låg det även mindre skitar i hörnen. Hur jävla mycket skit kunde det finnas i en sådan liten katt och varför hade han även börjat skita i hörnen?
Påföljande natt vaknade Axel utav att han var pissnödig och gick upp för att lätta på blåsan. Han såg att det lös i hallen och gick dit. I kattlådan satt hans då femtonåriga son Jonas på huk och krystade. Intill satt Olle och tittade förundrat.
Det är vid sådana här händelser som mörkret lägger i över Axels sinne. Det är då han får lust att hämta hagelgeväret, avrätta allihopa i sin familj, ladda om och sedan stoppa båda piporna i munnen och trycka av. Istället går han ut till sin ombyggda vedbod, där sitter han sedan och griper efter sin räddningsplanka. Han försvinner in i sig själv, han tänker på sin sparade slant på banken och fantiserar om kommande sup- och knullresor till främmande länder i Asien.
Han ser sig själv lägra den ena horan efter den andra på Bangkoks bordeller, han dricker ur flaskor med konstig och dyr sprit som han bara har sett i amerikanska tv-serier och så fort han kliver in i någon bar så tystnar musiken, alla tittar på honom och varenda kvinna erbjuder sig att ligga med honom - Gratis!
I Axels fantasivärld är han en man med fickorna fulla med pengar men som ändå får allt gratis, en miljonär i en värld där inget kostar någonting, där spriten smakar hallonsaft och frukosten består av princessbakelser och avsugningar.

Åren går. Efter att Axel har varit ute med sitt gevär och skjutit varenda rävjävel i på flera mils radie så blir Olle utekatt. Olle blir bortskämd och får bara riktig kattmat som Axel köper inne på Konsum. Grädde får Olle dricka så mycket han orkar och med tiden så blir han riktigt stor och fet, största katten på dalslandsslätten. Någon kastrering är det aldrig tal om.
-"Varför då? Det är ju en hankatt och om de dumma jävla grannarna inte kan hålla ordning på sina honkatter så är det ju inte mitt fel!"
Axel gladdes i smyg åt att Olle hade gjort varenda honkatt på smällen i granngårdarna. Det förorsakade säkert en hel del besvär för dem och grannarnas olycka var Axels lycka.Olle är en stolt katt som tar för sig vad livet erbjuder, hans ballar är enorma och svajar fram och tillbaka när han sakta stryker omkring vid granngårdarna. Alltid på jakt efter ett rejält slagsmål med någon rivaliserande hane eller någon hona att para sig med.´
Forts följer...

torsdag 11 december 2008

Dagboksblogg - Nej tack!

Det är inte ofta, men ibland så händer det att jag inte har tid eller någon aning om vad jag ska skriva. Det står helt still.
Nu skulle jag i och för sig kunna föra någon slags dagboksblogg, a´la white trashmamma eller något. Men se, det har jag ingen lust med. Jag tror nämligen inte att någon är intresserad av att läsa om fullständigt ointressanta händelser i mitt numer rätt så ointressant liv.
Jag har tidigare skrivit att det här inte ska vara en vanlig blogg som alla andra. Jag ska inte skriva om ungar, möbler, mode eller uteblivna socialbidrag. Min blogg ska istället vara en motvikt till alla dessa bloggar. Min blogg ska vara så långt ifrån Linda Rosing som möjligt.
Min blogg ska vara bloggvärldens antimateria till glamour, kändisskap, silikon och ren enfald.
När Blondinbella rekommenderar någon parfym vill jag beskriva konsistensen på min avföring.

Men om jag nu hade haft ambitionen att driva en fånig dagboksblogg, ja då skulle det ha kunnat se ut så här.
White trashkvinna vid namn Lenita har varit ute och satt sprätt på socialbidraget. Det blev lite sexiga underkläder.
”De är rosa med vita änglar som mönster. Trosorna passar perfekt för jag prövade dem förstås innan jag bestämde mig. Egentligen hade jag inte råd men eftersom mina flytningar för tillfället är värre än någonsin så blev jag tvungen att köpa dem. Jag hade ju glömt mina trosskydd hemma! *Skratt*
Mange blev väldigt glad och ivrig när vi träffades. Lite väl ivrig. Han kastade sig mellan benen på mig men det tog tvärstopp. Mange undrade vad det var som tog emot och blev arg. Dumma Mange! Han trodde att jag inte tände på honom längre. Dumma trosskydd som jämt ska klibba fast! Jag måste nog börja raka mig.”

Jag skulle skriva:
Kom just på att det är snart tio år sedan jag köpte nya kalsonger. Mina gamla börjar sjunga på sista versen nu. Vad tycks?
Min flickvän vill alltid ha ljuset släckt i sovrummet när jag ska sova över.
Ensamstående white trashmorsa skriver:
”Idag var jag ute med min son och byggde snölyktor. Vi hade såå roligt! Ännu roligare blev det när Mange, Kevins nyaste pappa, kom och hjälpte till.”
Jag skulle ha skrivit:
Den förbannade snön vräker ned. Jag har suttit hela förmiddagen och förlorat mig i fantasier om hur jag går ut på gården och vällustigt mular grannkvinnans fula son med en stor och saftig slaskboll. Det skulle skänka mig djup tillfredsställelse.

Men någon dagboksblogg kommer detta aldrig att bli. Därför så får ni finna er i att det ibland kan bli lite långt mellan mina inlägg. Som denna vecka t ex. Så kära läsare, ni får ge er till tåls. Det kommer snart nya och långa texter. Men just nu så har jag väldigt mycket att göra, både på jobbet och fritiden så jag har helt enkelt inte tid eller lust att skriva något.
Men vi ses snart. Hej så länge och tack för att ni inte sviker min blogg!

söndag 7 december 2008

Kontaktannonser.

För några dagar sedan så läste jag i tidningen att gubbsjukan lever och mår bra i kontaktannonserna. Det är äldre män som söker efter unga kvinnor. De lockar med höga inkomster och stora, lyxiga bostäder.
Jag slås omedelbart av tanken: Har de ingen självinsikt? Och får de verkligen napp? Vad är det i så fall för kvinnor som svarar på dessa annonser?
Jag tycker själv att unga kvinnor är vackra, men jag skulle aldrig komma på idén, ja ens inbilla mig att jag skulle ha någon chans på dessa. Jag är fyrtiotre år för fan, och jag är sorgligt medveten om detta.
Något som jag finner ännu märkligare är dessa kontaktannonser som numer översvämmar div porrsiter. Här kan man se foton på feta, medelålders karlar som poserar med kuken i vädret. De annonserar undantagslöst efter unga kvinnor. Vilken ung kvinna går in på sådana sidor, hittar en fet, flintskallig karl runt femtio som visar en liten halvslak kuk och tänker: ”Vilken kille! Honom ska jag ha!”
Och vad rör sig i huvudet på en man som bestämmer sig för att fotografera kuken istället för ansiktet?
Hur tänker han?
Ytterst få kvinnor tänder på kukar och hängande ballar.
De flesta kvinnor går mer på helhetsbilden. De flesta kvinnor uppfattar en helnaken karl som rätt så löjlig.
Eller vänd på det, om jag nu – mot förmodan – skulle få för mig att svara på en kontaktannons så hade jag knappast fastnat för kvinnan som har lagt upp ett foto på stora muffen. Den skulle vara av mindre intresse. Jag vill ha en människa av motsatt kön som jag kan ha kul med, skratta och resa tillsammans med.
Vill jag enbart släpa runt på en stor fitta på jorden runtresan så kan jag lika gärna köpa mig en lösmuff. Det ska visst finnas sådana, portabla resemuffar.
Det märkliga är inte att sådant finns att köpa, det märkliga är att det finns en marknad för dem. Jag kan tänka mig roligare saker att ha i resväskan när den blir genomsökt av några tullare under en rutinkontroll.
Undrar hur många lösfittor och rövdildos som flyger omkring däruppe i luften, ovanför våra huvuden varje dag?
När jag var barn sade alltid min mor till mig att jag skulle vara försiktig, att det fanns så många faror därute. Hon hade rätt, men hon glömde att upplysa mig om alla dårar.

Det är inte bara gubbsjukan som växer och mår bra bland kontaktannonserna, dårskapen frodas minst lika bra.
När jag var ung under åttiotalet så satt ofta jag och mina vänner och bläddrade i herrtidningar. Ibland läste vi kontaktannonserna och hade mycket roligt åt dessa. Vi undrade vad det var för jävla idioter som annonserade efter kvinnor, i en herrtidning?
På den tiden så rasade moraldebatten. Fib Aktuellt, Lektyr och allt vad de där tidningarna hette skulle förbjudas. Men jämfört med idag så var de rätt så oskyldiga.
Då så kunde t ex en kontaktannons vara utformad på detta vis:
”Man på fyrtiotre år söker yngre kvinna för sköna möten. Har bil, egen bostad och fullständiga sexuella rättigheter.”
Och så naturligtvis, den obligatoriska bilden på kuken.
Sådana kontaktannonser skrattade vi gott åt. Vi undrade vad det var för en dum gubbjävel som ansåg sig ha ”fullständiga sexuella rättigheter”?
Idag får man knappast lust att skratta. Idag är det inte så oskyldigt. Enligt mig så handlar det om att våldföra sig på andra människor. Det är den ena perversionen efter den andra. Det är förnedring, tvång, smärta, ansiktssprut och rövknull i en salig blandning.
Jag hoppas verkligen att jag aldrig stöter på någon man som hyser dessa önskningar och har denna kvinnosyn. Jag är en fridens man men det finns gränser för mig också.

För flera år sedan så hade jag ett kortare vikariat på en korvfabrik. Det var ett av mina värsta jobb. Det var helvetet på jorden. Tungt, stressigt och dåligt betalt. Personalstyrkan var jämt könsfördelad, ungefär lika många män som kvinnor.
Idioter alltihop.
En av idioterna hette Gerhardt men kallades Myran pga sin längd. En bra dag med inlägg i skorna så kanske han kom upp i en höjd av 1,65 cm över fabriksgolvet.
Myran var drygt fyrtio år och ungkarl sedan länge. Det tyckte inte Myran var så kul så han fick den utmärkta idén att sätta in en kontaktannons med tillhörande fotografi på sig själv i en någorlunda respektabel veckotidning. Vad Myran inte tänkte på var att denna tidning ingick i företagets prenumerationslista. Det fanns alltid tidningar att tillgå uppe i matsalen.
Myrans kontaktannons började bra.
”Jag är en man på 42 år som söker kvinna i lämplig ålder. Jag är sprit och rökfri och gillar att hålla mig i form. Mina intressen är film och matlagning. Gillar filmkvällar, gärna tillsammans med Dig.”
Ja, så långt var allt ok. Myran gav intryck av att vara en seriös och trevlig man som önskade en dito livskamrat. Myran avslutade med:
”Kan knulla mycket och länge.”
Mindre bra.
En förmiddag, så lång tid tog det innan alla på fabriken hade läst annonsen. Nu visste alla, från lägsta korvknytare och städare till styckare och lagbas, att Myran minsann kunde, eller antagligen mer korrekt: Ville knulla både mycket och länge. Bara han fick chansen.
Man började att tissla och tassla bakom ryggen på Myran. Alla fnissade när han visade sig i personalmatsalen. Värst var kvinnorna. De skrattade elakt så fort han gick förbi dem.
Myran undrade vad i helvete det var frågan om? Vad var det som var så jävla roligt?
Nästa helg blev det beordrad övertid. På fredagsförmiddagen dök en lagbas upp i personalmatsalen och informerade en dem om att de skulle bli tvungna att jobba hela lördagen.
-”Men va fan… Jag har varit i paketeringen hela veckan. Jag är helt slut!”
Gnällde Myran. Han hade ännu inte gett upp hoppet. Kanske skulle någon kvinna höra av sig till helgen och kanske, kanske skulle det bli dopp i grytan. Myran ville inte jobba övertid.
-”Men vad hör jag? Är lilla Myran trött?”
Undrade lagbasen och flinade försmädligt.
Jo, det var Myran. Väldigt trött. Han hade jobbat hårt hela veckan. Det sade han också.
-”Men…” Började lagbasen. -”Jag trodde att du var en jävel på att jobba. Jag har hört att du kan jobba både mycket och länge. I princip hur hårt som helst!”
Alla gapflabbade. Alla utom Myran som var illröd i ansiktet.
Myran stämplade ut och gick hem.
Hela helgen blev förstörd och på jobbet så hade han fått en stämpel som han skulle få leva med ända till sin pension. Eller tills han sade upp sig.
Ingen svarade på Myrans kontaktannons.
Visst, det var synd om Myran men lite kunde han faktiskt skylla sig själv. Vad tänkte han på när han satte ut ett foto på sig själv? Och varför uttrycka sig så plumpt och fullkomligt idiotiskt?

Jag undrar om jag skulle få något svar om jag satte in en kontaktannons? Vad skulle jag skriva?
Kanske så här:
Man, 43 år söker kvinna i lämplig ålder utan barn.
Negativ och pessimistisk livssyn. Ogillar skogspromenader. Röker och dricker.
Ofördelaktigt utseende.
Bor i en liten etta. Avskyr all form av social samvaro. Gillar att hålla mig inomhus.
Intressen: Äta framför TV:n och datorn.
Skicka svar till sign: ”Knäckt men oanpassad”.

Intresserad någon?

fredag 5 december 2008

En bortglömd egenskap.

Det tog lång tid innan jag ville erkänna det för mig själv, men jag är en ytterst känslig och blödig person. Jag har aldrig varit speciellt manlig. Fotboll, ölbrölning och oljiga motorer finner jag fullständigt ointressant.
-”En sådan där jävla fetta som dig skulle inte ens platsa i ett korplag!”
Som en väl inavlad sportfåne sade till mig en gång. Det tog jag som en komplimang.
Idag är jag glad över att jag är den jag är. Det tog lång tid men till slut så blev jag vän med mig själv. Det är bara att acceptera sina gener, att man är den man är. Det kunde ha varit värre.
Jag kunde ha blivit en sportfåne, kommunist, moderat eller vad fan som helst.
Men det blev jag inte!
Jag är kort och gott en blödig tönt som har ständigt dåligt samvete över något. Djupare än så kan jag inte gå i beskrivningen av mig själv.
Jag tror nämligen inte på självanalys. Jag tror istället att man är så som omgivningen uppfattar att man är. Skulle jag t ex beskriva mig själv som oerhört snygg och stilig så skulle det naturligtvis vara en lögn, eftersom resterande invånare på vårt jordklot genast skulle hävda att jag är en ful jävel som borde avlivas på ett så inhumant vis så snabbt som möjligt innan jag hinner sprida mina gener vidare.
Det spelar ingen roll vad man själv tycker, det är omgivningens intryck som räknas. Det är omgivnings dom som man får lära sig att leva med.
En gång så var jag så packad så att de fick vara två man för att dra mig ur taxin och släpa mig fram till dörrvakten. Hade gatan varit grusat så hade det varit tjugo meter långa spår efter mina hälar. Lika förbannat så hävdade jag inför luttrad dörrvakt att jag var spiknykter.
-”Lite trött bara! Det blir man efter en hel veckas hårt arbete!”
Självanalys i sin prydno.
Så när någon rekryterare bad mig redogöra för mina positiva och negativa sidor under en anställningsintervju så visste jag aldrig vad jag skulle säga. Dels så hade jag inte varit objektiv i min bedömning och dels så har jag aldrig varit medveten om mina kvalifikationer.
Jag önskar att jag hade haft de arbetskamrater jag har idag. Då kunde jag ha hänvisat till dem. De hade gett en rättvis beskrivning av min personlighet. Idag har jag förstått att den skulle bli positiv.

Förra veckan fick en kvinna i min arbetsgrupp tandvärk. Riktigt svår jävla tandvärk. Alla som har haft tandvärk vet att det är den värsta smärtan som finns. Huvudvärk, magont, öroninflammation eller stor böld i röven är ingenting jämfört med tandvärk.
Tandvärk kan få folk att bli religiösa. Tandvärk kan få vilken övertygad ateist som helst att falla på knä och ropa på hjälp. Kungar med dåliga tänder har startat krig och avrättat folk på löpande band i rent ursinne.
Får man tandvärk så finns det inget man kan göra för att lindra det. Värktabletter är bara att glömma. Sova går inte. Sprit hjälper inte heller. Jag vet, jag har prövat. Jag anfäktades av mycket svår tandvärk under en tid i mitt liv. En hel jävla sommar gick åt helvete tack vare några tänder som var i akut behov av rotfyllning.
-”Sprit hjälper!”
Sade en idiot till mig. Nej, det gjorde det inte alls. Jag hällde i mig en hel sjuttiofemma och det enda som hände var att jag blev full. Tandvärken var kvar. Smärtan förstärktes. Tandvärk i kombination med alkohol gjorde mig rasande. Till slut så tuppade jag av i ren utmattning.
Nästa dag var jag bakfull. Med tandvärk.
Det krävdes ett rejält kok stryk av ett gäng skinheads innan jag kom till tandläkaren, och då i form av akutvård eftersom jag fick den ena tanden utslagen. De körde mig dit i ambulans.
Jag är tacksam mot de där skinheadsen, annars hade jag med största sannolikhet haft löständer idag.
Så när Stasha, en ung zigenarkvinna från forna Jugoslavien, satt där och led med ena handen mot käken så kände jag medlidande. Jag förstod vilket helvete hon gick igenom. Hon har haft tandvärk länge men denna dagen var det värre än vanligt. Hon svettades och var askgrå i ansiktet. Men hon kom till jobbet och gjorde sitt bästa i alla fall. Det är jävlar i mig hårda tag det.
Jag sade till henne att gå till tandläkaren, hon skulle inte få något löneavdrag. Det ville hon inte. Hon var vettskrämd för tandläkaren. Fullt förståeligt. Ni som inte lider av tandläkarskräck kan aldrig förstå detta. Men det gör jag. Jag förstod Stasha.
-”Men du måste gå till tandläkaren. Annars kan det bli farligt!”
Jag talade om för henne att svensk tandvård är smärtfri (om man har tur, men det nämnde jag aldrig) och att hon hade rätt till hur många bedövningssprutor hon ville.
Eftersom Stasha är mycket dålig på svenska så var jag tvungen att ringa till akuttandvården och efter en del trixande så fick hon en tid. Klockan fyra, efter arbetstid.
-”Jag micket redd! Du följa med, ja!”
Så det var bara att trava iväg med henne efter att vi hade stämplat ut. Jag kände mig som en far som var på väg till läkaren med sin lilla dotter.
-”Det här kommer att gå bra, du behöver inte vara rädd!”
Men det var hon. I Hissen så tog hon min hand. Hon darrade.

Uppe på mottagningen så möttes vi av en kvinnlig tandläkare. Hon verkade snäll och förstående. Vi hälsade och jag förklarade hur det låg till eftersom Stasha som sagt har problem med språket. Jag sade att jag hade följt med i egenskap av Stashas arbetsledare och tolk.
-”Hon är mycket rädd!”
Stasha hade krupit ihop bakom mig. Jag talade om vilka tänder det var som hon hade värk i och att jag hade lovat henne att hon skulle få så många bedövningssprutor som hon ville.
-”Jag vet av egen erfarenhet att det aldrig räcker med bara en spruta!”
Tandläkaren förstod och naturligtvis skulle Stasha få så mycket bedövningen som hon önskade. Jag fick ett mycket bra intryck av denna tandläkare. Hon ingav förtroende. En mjuk och trevlig människa.
Jag vände mig mot Stasha och sade att jag hade pratat med tandläkaren, att hon skulle få mycket bedövning och att det skulle gå hur bra som helst, hon behövde inte vara rädd.
Stasha irrade med blicken, det såg ut som om hon kollade efter en lämplig flyktväg.
-”Nu går jag. Lycka till! Det här kommer att gå jättebra!”
Stasha tog genast tag i min hand.
-”Nä! Du följa med, ja?”
Nej, det kunde jag inte göra. Jag kunde inte hålla henne i handen under själva behandlingen. Då hade jag överskridit en gräns. Jag var inte hennes far, inte hennes pojkvän. Bara hennes arbetsledare som skulle fått sparken för länge sedan om de visste att jag är den oroligaste och ängsligaste av dem alla.

Jag är inget att hålla i när åskan går. Jag är fyrtiotre år. Någonstans långt därinne så är jag fortfarande en osäker artonåring med ansiktet fullt av bölder. Varje dag är en kamp för att hålla denna idiot så långt borta från mig som möjligt.
När jag gick därifrån så kände jag att jag hade gjort något bra, jag hade hjälpt en människa. Jag hade gjort en god gärning och goda gärningar får mig att må bra.
Jag är glad över att jag har den egenskapen.
Jag har varit på kurs i tre dagar. När jag kom tillbaka till min arbetsgrupp så blev de glada, de hade t o m längtat efter mig.
-”Den där jävla idioten som vikarierade för dig var fan inte riktigt klok!”
De gillar mig för att jag helt enkelt är snäll, för att jag är en av dem och vet hur de tänker.
Min chef säger till mig att jag är för snäll, att det kommer att bli ett problem. Jaha, ja då får de väl sparka mig då. Jag tänker inte bli någon skitstövel, sådana har jag tillräcklig erfarenhet utav. Jag är den jag är. Punkt.
Än så länge så fungerar det rätt så bra.

För ett tag sedan så var jag uppe på Arbetsförmedlingen. Jag hade ett möte inbokat med en förmedlare. Jag har nämligen haft en praktikant från Arbetsförmedlingen i min grupp, Tommy. Nu var det dags för utvärdering.
Skulle han få vara kvar och därmed få chans till en riktig anställning? Hade han skött sig?
Tommy är en karl i fyrtiofemårsåldern som har varit arbetslös en längre tid. Under sin första arbetsdag så bad han mig om två dagars ledighet för ”trängande familjebehov” – trängande familjebehov i form av lägenhetsfylla tillsammans med sin nyss utsläppta bror.
Om dessa planer visste jag ingenting så visst, jag beviljade två dagars ledighet. Det hade han rätt till.
Tredje dagen dök han aldrig upp. Fjärde dagens morgon saknades fortfarande Tommy. Jag beslutade mig för att ta bilen och åka hem till honom. Han bodde i ett höghusområde i stadens utkant.
Jag ringde på hans dörr, klev in och noterade att där var minsann festen i full gång. Vid köksbordet satt både Tommy och hans bror som visade sig heta Ronny. Ronny tog i hand och presenterade sig flera gånger för att vara på den säkra sidan att informationen gick in hos mig. Det var i stort sett det enda han sade. Tommy sade ingenting.
Flaskorna stod på bordet och ur högtalarna vrålade AC/DC.
Jag talade om för Tommy att han fick en chans. Jag skulle inte skvallra för chefen, jag skulle täcka upp för honom om han lovade att komma till jobbet i morgon, nykter och nyduschad.
-”Fattar du vad jag nyss sade? Du har fått en chans. EN CHANS!”
Sedan gick jag därifrån. Det sista jag sade var:
-”Och se till att sänka den där jävla musiken! Tänk på grannarna!”
Det där sista kom av bara farten. Det slog mig sedan att jag hade låtit som en jävla förälder.
Fan, jag håller på att bli gammal på riktigt.
Nästa dag dök Tommy upp i tid, nykter, nyduschad och nyrakad. Efter det så har han skött sig exemplariskt i tre månader.
Jag vet hur det är, jag hade exakt samma beteende när jag var tjugofem år. Men jag fick en chans då av en snäll och juste arbetsledare. Tommy är tjugo år äldre. Då om någonsin behöver man få nya chanser i livet.
Tommy fick praktiken förlängd och idag har han chans till en riktig anställning. Ett långtidsvikariat.
Varje morgon kommer Tommy punktligt till mig och varje morgon ger jag honom en mugg vatten och en antabus. Det är en hemlis mellan mig och Tommy.
Tommy jobbar bra. Tommy är en bra kille.

När jag satt där uppe hos Tommys förmedlare och berömde honom för hans exemplariska arbetsinsats så passade jag på att be om min egen akt. Jag var själv arbetslös för fyra år sedan och var föremål för en del utredningar. Jag ville gärna veta vad som stod i de där papperena. Jag fick ut akten och gick till bilen för att läsa vad som stod om mig.
”Saknar simultanförmåga och stresstålighet.”
Ja, det stämmer faktiskt. Jag måste t o m sätta mig ned när jag ska röka. Stress hatar jag. Stress kan förstöra vilket arbete som helst.
”Verbal och intelligent men saknar fullständigt intresse för att överhuvudtaget lära sig något yrke. Negativ till all form av yrkesutbildning eller akademiska studier. Total frånvaro av ambition. En mycket komplicerad personlighet.”
Ja, det kan jag också skriva under på. I det stora hela så måste jag erkänna att de hade gjort en korrekt bedömning av mig. Men de hade glömt en viktig egenskap, kanske den viktigaste.
Snäll, jag är en snäll människa.
Och det är inte jag som säger det, det är mina arbetskamrater.
Synd bara att det idag är en bortglömd egenskap.

onsdag 3 december 2008

Jag klarade kursen!

Jag har haft en bra arbetsvecka hittills. Jag har gått på kurs. Påbyggnadskurs för arbetsledare minsann.
Jag måste berätta!
Man skulle kunna tro – med tanke på vad jag tidigare har skrivit om skolor och all form av utbildning – att jag skulle vara negativt inställd till detta. Det är jag inte. Mycket beroende på att jag har en mycket avspänd attityd till kunskap. På nysvenska skulle man kunna säga att jag inte är så resultatinriktad.
Minst sagt.
När jag gick i skolan tillhörde jag alltid det absoluta bottenskrapet. Jag gick i klassen för de största idioterna. Jag gick i klassen som fostrade några av min stads värsta byfånar och ungdomsgangsters. Flera är döda idag. En kille fick tio år för mord innan sin tjugoårsdag och klassens enda tjej, Fia, lärde sig att suga kuk som ett proffs innan hon lärde sig att skriva sitt namn.
Vi har alla våra talanger.
Det visade sig att Fia även var en frögurka av stora mått. Hon klämde fram tre ungar efter varandra innan sin tjugoårsdag. Olika fäder till dem allihop. Detta gjorde Fia så till den milda grad studiemotiverad så till slut så lärde hon sig att skriva sitt namn så att hon kunde underteckna alla utbetalningsavierna från socialkontoret som började droppa in med jämna mellanrum.
Ingen av oss gick vidare till gymnasiet eller någon annan utbildning. För vissa väntade en karriär inom socialförsäkringssystemen. För de av oss som hade något som vid god fantasi, gott humör och kraftig medvind kunde kallas för ambition, väntade jobb som städare, bensinstationsbiträden och fabriksarbetare.
Det var så det var.
Vi var ingen stor klass. Som mest åtta-nio stycken. Utav oss så finns det bara hälften kvar i livet. Vid tjugo års ålder så var vi bara fyra stycken kvar. Det var också vid den åldern som jag flyttade ifrån min gamla hemstad för gott.
Idag sitter jag i ett nytt klassrum i en ny stad. Det var mycket länge sedan jag tillhörde bottenskrapet. Idag tillhör jag dem som mitt nuvarande företag satsar lite grand på. Det är inget fint och flashigt företag. Många rynkar på näsan åt oss och jobben som vi utför. Men det är mitt jobb i alla fall, det betalar min hyra och finansierar mina behov och hobbies. Vad mer kan man begära egentligen?
Men jag är fortfarande lika ointresserad av nya kunskaper och studier. Jag lyssnar fortfarande inte på läraren, eller kursledare som han kallas i detta fall.
Jag dagdrömmer fortfarande. Det enda som har ändrat sig är mina fantasier och utsikten från fönsterrutan. En gång var jag i början av livet och det kändes som om det alltid var vår och solsken utanför glasrutan. Lövsprickningen var i full gång, fåglarna sjöng och livet låg i startgropen. Jag missade alltihop för jag var tvungen att sitta som en jävla idiot inne i ett klassrum.

Idag har jag också suttit i ett klassrum. Jag tittade ut genom fönstret och såg att det regnade och var allmänt grått ute. Regn och vinter.
Alltid.
När övergick livets vår till ständig vinter?
Det var jag som missade starten och nu har jag kommit i mål sist av alla. Det skiter jag i för jag har ändå aldrig varit intresserad av priset. Varför ska man springa och bli andfådd när pokalen ändå är full med skit?
Merparten av mina jämnåriga är idag skuldsatta upp över öronen. De bor i hus som de aldrig kommer att kunna betala, kör bilar som ägs av diverse låneinstitut och måste konsumera ohyggliga mängder av viagra för att klara av att mobilisera ett stånd så att den feta och i förtid åldrade kärringen får sitt varje lördagskväll.
De går till jobb de avskyr för att finansiera ett liv de hatar.
Men det skulle de aldrig erkänna, för det var de som satsade allt och tog medaljplats. Det var jag som kom sist. Det är jag som anses vara förloraren.
Det är mig de ringer till när de behöver låna pengar.

När jag gick i skolan så minns jag att älskade prov. Jag hade däremot inget intresse av att utföra proven. Jag lämnade ofta in helt blanka provpapper.
Anledningen till att jag gillade prov var att jag fick vara ifred under en hel dubbeltimma. Jag kunde sitta där vid min bänk, stel som en staty och blänga ut genom fönstret och drömma mig bort. Helt legalt. Det tyckte jag var trevligt. Ingen mässande lärare som stod framme vid katedern och störde mig i mina fantasier, ingen lärare som dök upp bakom mig med dumma frågor. ¨
Var det prov var det lätt att få tiden att gå under lektionerna. Var det vanlig undervisning så var det svårare. Jag hade ögonen på mig. Jag hann inte mer än att vända ansiktet mot fönstret och börja drömma mig bort förrän en lärare röt:
-”Sitt inte och dröm! Gör dina uppgifter!”
Jag försökte utarbeta en ny metod. Jag slutade att stirra ut genom fönstret. Jag stirrade ned i en uppslagen bok utan att se något. Det gick rätt så bra att fly verkligheten då också. Problemet var att då kunde jag helt plötsligt få en fråga som jag aldrig visste vad jag skulle svara på.
Jag brukade chansa vilt.
-”Amazonas! Paris! Trettioåriga kriget!”
Sannolikheten för att jag skulle träffa rätt var ytterst liten.
-”Du har suttit och stirrat ned i boken halva lektionen utan att göra något. Är det något du inte förstår?”
Ja, allt.
-”Nej, det är solklart.”
Om jag ljög så fick jag i alla fall en liten extra tidsfrist innan läraren fick för sig att ägna mig lite extra uppmärksamhet eller skicka mig till klinikklassen.
Jag hade blivit dömd till nio år i svensk grundskola, varken mer eller mindre. Varje minut som jag kunde undgå stödundervisning och eventuell kunskap var en vinst. Oavsett om jag gjorde bra eller dåligt ifrån mig så skulle jag vara tvungen att avtjäna de där nio åren. Goda studieresultat förkortade inte strafftiden.
Jag valde den slappaste vägen, jag sket i alltihop. Det var mycket enklare att vara dålig. Jag räknade ut att det var mycket smartare att vara dum än begåvad. En dumskalle slapp kraven.
Kunde jag inte undgå skolan fysiskt så kunde jag i alla fall vara frånvarande rent psykiskt. Alltså dagdrömde jag istället för att lära mig något som jag inte var intresserad utav.

Idag har jag förfinat mina färdigheter i dagdrömmeri och verklighetsflykt. Jag kan ge intryck av att vara en väldigt intresserad och engagerad kursdeltagare utan att ha den blekaste aning om vad kursledaren talar om.
-”Eller vad tror du?”
Sade kursledaren och pekade på mig. Tre dagar hade jag suttit och seglat omkring i min egen hjärna. Vad skulle jag tro om vad fan då?
-”Tvärtom, jag tror inte på det där!”
Sade jag.
-”Nähä, varför då?”
Ja, det kunde man fråga sig.
-”På mitt objekt gör vi precis tvärtom och min arbetsgrupp fungerar alldeles utmärkt och har verkligen förbättrat resultaten sedan jag tog över”.
Ja, det kunde ingen förneka. Allra minst kursledaren.
Sedan sköt jag in lite ord och beskrivningar, som t ex vikten av konsekvensanalyser i samråd med personalledaren. Det var planering hit och utvärdering av kostnadskalkyler dit.
Det enda man behöver lära sig är själva terminologin, resten kvittar.
Jag talade om att jag trots allt hade förankrat min idé hos personalledaren innan jag gick igenom processen med mina underordnade under ett planeringsmöte. Jag fick t o m in ord som självkostnadskalkyl och behovet av strukturrationaliseringar i största allmänhet. Jag fick nästan lust att rulla in overheaden och visa lite stapeldiagram om vad fan som helst.
-”För man måste ju följa beslutslinjen, eller hur?”
Avslutade jag.
Kursledaren fattade antagligen ingenting men sade att han tyckte att jag såg det ur en mycket intressant vinkel.
-”Jo, men om man så att säga vänder på hela processen, hur går man tillväga då? Det skulle vara intressant att veta, om inte annat ur ett personalfrämjande perspektiv. Eller vad säger du?”
Nu hängde inte kursledaren med alls längre. Vad talade jag om? Var det han eller jag som inte hängde med? Vad i helvete hade han trasslat in sig i nu?
-”Det där får vi ta upp senare, nu är det dags för lunch!”
Sade han.
Därmed hade jag gett sken av att vara en väldigt duktig och engagerad kursdeltagare. Jag skulle bli godkänd.
För säkerhetsskull så satt jag vid hans bord under hela lunchen och underhöll honom med påhittade historier om dåligt underbyggda kostnadsanalyser, om vikten av ständigt pågående förändringsprocesser och behovet av en fungerande kommunkation mellan avdelningarna.
-”För det är trots allt inga vattentäta skott mellan oss!”
Jag blev mycket väl godkänd.

Vissa tycker – med all rätt – att jag fungerar helt bakvänt. Varför lägga ned så mycket jobb på att slippa jobba?
Varför inte lära sig skiten istället?
Jo, det kan man tycka. Men jag fungerar inte på det viset. Har aldrig gjort. Jag kan inte lära mig något som jag tycker är ointressant och meningslöst. Jag saknar engagemanget. Det finns ingen vilja, inget intresse, ingenting.
Jag kan fortfarande inte begripa hur någon kan drömma om att bli elektriker, svetsare eller projektledare. Vad är det för roligt med det?
Varför strävar så många människor efter att leva banala och medelmåttiga liv?
Jag drömde om ära, rikedom och berömmelse. Inte om villalån, skulder och arbete. Inte fan ville jag koppla ihop olikfärgade trådar för att få lamporna på kontoret att lysa, eller svetsa ihop plåtbitar efter en förutbestämd mall.
Det är inget konstigt med att folk faktiskt gör detta åtta timmar om dagen, de får ju betalt. De konstiga är att de faktiskt lade ned tid och engagemang en gång i tiden för att lära sig detta.
Tyckte de verkligen att det var intressant och givande?
Det är sådant här jag sitter och tänker på när min chef skickar iväg mig på kurs. Jag sitter och tittar ut genom fönstret och drömmer mig bort. Det är vinter och det regnar ute. Jag funderar på vägar jag kunde ha gått, om alla hemska arbetsuppgifter som vi måste utföra varje dag och om varma och soliga sommardagar som aldrig mer kommer åter.

Men för det mesta så funderar jag faktiskt på målstyrningsprocesser och hur strategin och handlingslinjen ska se ut för att vi ska kunna gå vidare med segmenteringen ur ett kundorienterat perspektiv.
Ja, och så fitta då förstås.