fredag 5 december 2008

En bortglömd egenskap.

Det tog lång tid innan jag ville erkänna det för mig själv, men jag är en ytterst känslig och blödig person. Jag har aldrig varit speciellt manlig. Fotboll, ölbrölning och oljiga motorer finner jag fullständigt ointressant.
-”En sådan där jävla fetta som dig skulle inte ens platsa i ett korplag!”
Som en väl inavlad sportfåne sade till mig en gång. Det tog jag som en komplimang.
Idag är jag glad över att jag är den jag är. Det tog lång tid men till slut så blev jag vän med mig själv. Det är bara att acceptera sina gener, att man är den man är. Det kunde ha varit värre.
Jag kunde ha blivit en sportfåne, kommunist, moderat eller vad fan som helst.
Men det blev jag inte!
Jag är kort och gott en blödig tönt som har ständigt dåligt samvete över något. Djupare än så kan jag inte gå i beskrivningen av mig själv.
Jag tror nämligen inte på självanalys. Jag tror istället att man är så som omgivningen uppfattar att man är. Skulle jag t ex beskriva mig själv som oerhört snygg och stilig så skulle det naturligtvis vara en lögn, eftersom resterande invånare på vårt jordklot genast skulle hävda att jag är en ful jävel som borde avlivas på ett så inhumant vis så snabbt som möjligt innan jag hinner sprida mina gener vidare.
Det spelar ingen roll vad man själv tycker, det är omgivningens intryck som räknas. Det är omgivnings dom som man får lära sig att leva med.
En gång så var jag så packad så att de fick vara två man för att dra mig ur taxin och släpa mig fram till dörrvakten. Hade gatan varit grusat så hade det varit tjugo meter långa spår efter mina hälar. Lika förbannat så hävdade jag inför luttrad dörrvakt att jag var spiknykter.
-”Lite trött bara! Det blir man efter en hel veckas hårt arbete!”
Självanalys i sin prydno.
Så när någon rekryterare bad mig redogöra för mina positiva och negativa sidor under en anställningsintervju så visste jag aldrig vad jag skulle säga. Dels så hade jag inte varit objektiv i min bedömning och dels så har jag aldrig varit medveten om mina kvalifikationer.
Jag önskar att jag hade haft de arbetskamrater jag har idag. Då kunde jag ha hänvisat till dem. De hade gett en rättvis beskrivning av min personlighet. Idag har jag förstått att den skulle bli positiv.

Förra veckan fick en kvinna i min arbetsgrupp tandvärk. Riktigt svår jävla tandvärk. Alla som har haft tandvärk vet att det är den värsta smärtan som finns. Huvudvärk, magont, öroninflammation eller stor böld i röven är ingenting jämfört med tandvärk.
Tandvärk kan få folk att bli religiösa. Tandvärk kan få vilken övertygad ateist som helst att falla på knä och ropa på hjälp. Kungar med dåliga tänder har startat krig och avrättat folk på löpande band i rent ursinne.
Får man tandvärk så finns det inget man kan göra för att lindra det. Värktabletter är bara att glömma. Sova går inte. Sprit hjälper inte heller. Jag vet, jag har prövat. Jag anfäktades av mycket svår tandvärk under en tid i mitt liv. En hel jävla sommar gick åt helvete tack vare några tänder som var i akut behov av rotfyllning.
-”Sprit hjälper!”
Sade en idiot till mig. Nej, det gjorde det inte alls. Jag hällde i mig en hel sjuttiofemma och det enda som hände var att jag blev full. Tandvärken var kvar. Smärtan förstärktes. Tandvärk i kombination med alkohol gjorde mig rasande. Till slut så tuppade jag av i ren utmattning.
Nästa dag var jag bakfull. Med tandvärk.
Det krävdes ett rejält kok stryk av ett gäng skinheads innan jag kom till tandläkaren, och då i form av akutvård eftersom jag fick den ena tanden utslagen. De körde mig dit i ambulans.
Jag är tacksam mot de där skinheadsen, annars hade jag med största sannolikhet haft löständer idag.
Så när Stasha, en ung zigenarkvinna från forna Jugoslavien, satt där och led med ena handen mot käken så kände jag medlidande. Jag förstod vilket helvete hon gick igenom. Hon har haft tandvärk länge men denna dagen var det värre än vanligt. Hon svettades och var askgrå i ansiktet. Men hon kom till jobbet och gjorde sitt bästa i alla fall. Det är jävlar i mig hårda tag det.
Jag sade till henne att gå till tandläkaren, hon skulle inte få något löneavdrag. Det ville hon inte. Hon var vettskrämd för tandläkaren. Fullt förståeligt. Ni som inte lider av tandläkarskräck kan aldrig förstå detta. Men det gör jag. Jag förstod Stasha.
-”Men du måste gå till tandläkaren. Annars kan det bli farligt!”
Jag talade om för henne att svensk tandvård är smärtfri (om man har tur, men det nämnde jag aldrig) och att hon hade rätt till hur många bedövningssprutor hon ville.
Eftersom Stasha är mycket dålig på svenska så var jag tvungen att ringa till akuttandvården och efter en del trixande så fick hon en tid. Klockan fyra, efter arbetstid.
-”Jag micket redd! Du följa med, ja!”
Så det var bara att trava iväg med henne efter att vi hade stämplat ut. Jag kände mig som en far som var på väg till läkaren med sin lilla dotter.
-”Det här kommer att gå bra, du behöver inte vara rädd!”
Men det var hon. I Hissen så tog hon min hand. Hon darrade.

Uppe på mottagningen så möttes vi av en kvinnlig tandläkare. Hon verkade snäll och förstående. Vi hälsade och jag förklarade hur det låg till eftersom Stasha som sagt har problem med språket. Jag sade att jag hade följt med i egenskap av Stashas arbetsledare och tolk.
-”Hon är mycket rädd!”
Stasha hade krupit ihop bakom mig. Jag talade om vilka tänder det var som hon hade värk i och att jag hade lovat henne att hon skulle få så många bedövningssprutor som hon ville.
-”Jag vet av egen erfarenhet att det aldrig räcker med bara en spruta!”
Tandläkaren förstod och naturligtvis skulle Stasha få så mycket bedövningen som hon önskade. Jag fick ett mycket bra intryck av denna tandläkare. Hon ingav förtroende. En mjuk och trevlig människa.
Jag vände mig mot Stasha och sade att jag hade pratat med tandläkaren, att hon skulle få mycket bedövning och att det skulle gå hur bra som helst, hon behövde inte vara rädd.
Stasha irrade med blicken, det såg ut som om hon kollade efter en lämplig flyktväg.
-”Nu går jag. Lycka till! Det här kommer att gå jättebra!”
Stasha tog genast tag i min hand.
-”Nä! Du följa med, ja?”
Nej, det kunde jag inte göra. Jag kunde inte hålla henne i handen under själva behandlingen. Då hade jag överskridit en gräns. Jag var inte hennes far, inte hennes pojkvän. Bara hennes arbetsledare som skulle fått sparken för länge sedan om de visste att jag är den oroligaste och ängsligaste av dem alla.

Jag är inget att hålla i när åskan går. Jag är fyrtiotre år. Någonstans långt därinne så är jag fortfarande en osäker artonåring med ansiktet fullt av bölder. Varje dag är en kamp för att hålla denna idiot så långt borta från mig som möjligt.
När jag gick därifrån så kände jag att jag hade gjort något bra, jag hade hjälpt en människa. Jag hade gjort en god gärning och goda gärningar får mig att må bra.
Jag är glad över att jag har den egenskapen.
Jag har varit på kurs i tre dagar. När jag kom tillbaka till min arbetsgrupp så blev de glada, de hade t o m längtat efter mig.
-”Den där jävla idioten som vikarierade för dig var fan inte riktigt klok!”
De gillar mig för att jag helt enkelt är snäll, för att jag är en av dem och vet hur de tänker.
Min chef säger till mig att jag är för snäll, att det kommer att bli ett problem. Jaha, ja då får de väl sparka mig då. Jag tänker inte bli någon skitstövel, sådana har jag tillräcklig erfarenhet utav. Jag är den jag är. Punkt.
Än så länge så fungerar det rätt så bra.

För ett tag sedan så var jag uppe på Arbetsförmedlingen. Jag hade ett möte inbokat med en förmedlare. Jag har nämligen haft en praktikant från Arbetsförmedlingen i min grupp, Tommy. Nu var det dags för utvärdering.
Skulle han få vara kvar och därmed få chans till en riktig anställning? Hade han skött sig?
Tommy är en karl i fyrtiofemårsåldern som har varit arbetslös en längre tid. Under sin första arbetsdag så bad han mig om två dagars ledighet för ”trängande familjebehov” – trängande familjebehov i form av lägenhetsfylla tillsammans med sin nyss utsläppta bror.
Om dessa planer visste jag ingenting så visst, jag beviljade två dagars ledighet. Det hade han rätt till.
Tredje dagen dök han aldrig upp. Fjärde dagens morgon saknades fortfarande Tommy. Jag beslutade mig för att ta bilen och åka hem till honom. Han bodde i ett höghusområde i stadens utkant.
Jag ringde på hans dörr, klev in och noterade att där var minsann festen i full gång. Vid köksbordet satt både Tommy och hans bror som visade sig heta Ronny. Ronny tog i hand och presenterade sig flera gånger för att vara på den säkra sidan att informationen gick in hos mig. Det var i stort sett det enda han sade. Tommy sade ingenting.
Flaskorna stod på bordet och ur högtalarna vrålade AC/DC.
Jag talade om för Tommy att han fick en chans. Jag skulle inte skvallra för chefen, jag skulle täcka upp för honom om han lovade att komma till jobbet i morgon, nykter och nyduschad.
-”Fattar du vad jag nyss sade? Du har fått en chans. EN CHANS!”
Sedan gick jag därifrån. Det sista jag sade var:
-”Och se till att sänka den där jävla musiken! Tänk på grannarna!”
Det där sista kom av bara farten. Det slog mig sedan att jag hade låtit som en jävla förälder.
Fan, jag håller på att bli gammal på riktigt.
Nästa dag dök Tommy upp i tid, nykter, nyduschad och nyrakad. Efter det så har han skött sig exemplariskt i tre månader.
Jag vet hur det är, jag hade exakt samma beteende när jag var tjugofem år. Men jag fick en chans då av en snäll och juste arbetsledare. Tommy är tjugo år äldre. Då om någonsin behöver man få nya chanser i livet.
Tommy fick praktiken förlängd och idag har han chans till en riktig anställning. Ett långtidsvikariat.
Varje morgon kommer Tommy punktligt till mig och varje morgon ger jag honom en mugg vatten och en antabus. Det är en hemlis mellan mig och Tommy.
Tommy jobbar bra. Tommy är en bra kille.

När jag satt där uppe hos Tommys förmedlare och berömde honom för hans exemplariska arbetsinsats så passade jag på att be om min egen akt. Jag var själv arbetslös för fyra år sedan och var föremål för en del utredningar. Jag ville gärna veta vad som stod i de där papperena. Jag fick ut akten och gick till bilen för att läsa vad som stod om mig.
”Saknar simultanförmåga och stresstålighet.”
Ja, det stämmer faktiskt. Jag måste t o m sätta mig ned när jag ska röka. Stress hatar jag. Stress kan förstöra vilket arbete som helst.
”Verbal och intelligent men saknar fullständigt intresse för att överhuvudtaget lära sig något yrke. Negativ till all form av yrkesutbildning eller akademiska studier. Total frånvaro av ambition. En mycket komplicerad personlighet.”
Ja, det kan jag också skriva under på. I det stora hela så måste jag erkänna att de hade gjort en korrekt bedömning av mig. Men de hade glömt en viktig egenskap, kanske den viktigaste.
Snäll, jag är en snäll människa.
Och det är inte jag som säger det, det är mina arbetskamrater.
Synd bara att det idag är en bortglömd egenskap.

12 kommentarer:

Anonym sa...

GH... Du skriver så det berör hjärtat, jag må vara 18 år, men jag kan allt se när någon skriver en vacker text. Nu kanske inte detta hör hit... Men hur gick det för Axel Olsson, allas vår favorit bonde från Dalarna?

Anonym sa...

Ja för helvete rocker,vad har hänt med Axel.
Han kommer väl för fan från Dalsland.
Sätt igång och skriv din gamle get.
Hellboy.

Rex sa...

Snäll? Ok,vad får jag i Julklapp då? Jag vill ha kontanter helst.

Gammal Hårdrockare sa...

Rex:

Julklapp till dig? Va fan, jag ska ju följa med dig till USA till sommaren! Mitt ädla sällskap under en långresa är väl den finaste present man kan få?

Daniel sa...

Jag har också den egenskapen att vara snäll på jobbet. Dumsnäll nästan. Har märkt att många försöker utnyttja det. Det är det som är problemet idag. Alla vill vara karriärister, och för att lyckas måste man kliva över lik. Då åker de snälla ner ett par pinnhål till förmån för dessa empatistörda (ursäkta franskan) jävla as som gör allt för att få det bättre själva. Du är en bra person som ställer upp för dina medmänniskor, men se upp för dårarna. Dom kan anfalla när du minst anar det. Fridens!

Gutegirl sa...

Du är inte bara snäll, du är rättvis också.
Hoppas tandvärkstanten mår bättre nu, det där är det jävligaste som finns!

Rex sa...

"Snäll" "Rättvis" Goda omdömen bara haglar,ni skulle känna honom som jag gör....maken till besvärlig och obstruktiv människa,fan,tror jag skall skriva en bok "GEHÅ-Myten,Mannen,Människan ;-)

Gustav sa...

Hur säker är du på dina medarbetares verkliga känslor för dig? Alla vet ju att det är dumt att reta upp arbetsledaren så ingen skulle ju erkänna att han inte gillar dig, enklare då att säga att man saknade dig under din frånvaro. :)

Jag är själv arbetsledare, en mycket omtyckt sådan, en sådan medarbetarna saknar när jag är borta...

Anonym sa...

Har aldrig fattat det där "du är för snäll, det kan bli problem". Hurdå?

Jag har själv varit arbetsledare/produktionsledare etc i ca 12 år och ständigt fått höra detta (fick höra det även i lumpen). Ändå har mina arbetsgrupper alltid fungerat, fullgjort sina uppgifter och ingen har sjukskrivit sig eller supit ned sig för att chefen är ett svin. Jag har även tagit över totalt dysfunktionella grupper och fått dessa på fötter, trots att jag uppenbarligen är för snäll.

Enda gången som jag överhuvudtaget upplevt problem är när jag var ny och eg för ung och utan erfarenhet och skulle visa vem som bestämde eftersom det var viktigt hade jag fått höra på någon kurs. Då blev det ett jävla liv.

Jag får gåshud varje gång jag hör ett stolpskott till karriärchef börjar tala om "principella vinster" och kör över allt och alla. Otaliga gånger kan jag minnas att jag sagt -"Visst, du har rätt i sak men du gör bara alla förbannade genom att inte bara låta det rinna ut i sanden vilket leder till ett sämre produktionsresultat". -"Mhm, jag skall ha det du säger i åtanke" blir svaret och sen på måndagen blir man överfallen i dörren, -"Vet du vad den jävla idioten har gjort nu, här kan man fan inte jobba". Sen tar det drygt en månad att lugna ned detta och normalt får jag höra att det är för att jag är för snäll som alla klagar på mig men det är ju TILL mig dom klagar och inte på mig just för att de anser att jag går att prata med och åtminstone har en halv hjärncell.

Olof Berg sa...

Sjyst av dig att du hjälper Tommy och gav honom en chans. DEn insatsen kan vara det som gör att han får ett drägligt liv. Du är en vardagshjälte, GeHå. Världen behöver fler som du

Granfot sa...

Som alltid, suverän text. Säg till om du behöver folk i ditt team, det låter ju inte som om det är helt illa att jobba där... :)

Anonym sa...

Det är otroligt viktigt att vara snäll. Att vara snäll är inte samma sak som att låta andra trampa på en, och det bör man inte göra eftersom man själv förr eller senare börjar må dåligt av en. Men det man ger, det får man tillbaka. Är man snäll med folk, bryr sig om dem och kanske till och med uppoffrar sig, så blir man uppskattad och respekterad. Naturligtvis finns alltid idioter som inte fattar, men man skaffar sig alltid några viktiga bundsförvanter med den attityden. Det är bara jobbigt att vara en skitnödigt egoistisk karriärist som går över lik för att nå sina mål, för de allra flesta människor. Så varför ens försöka?