onsdag 3 december 2008

Jag klarade kursen!

Jag har haft en bra arbetsvecka hittills. Jag har gått på kurs. Påbyggnadskurs för arbetsledare minsann.
Jag måste berätta!
Man skulle kunna tro – med tanke på vad jag tidigare har skrivit om skolor och all form av utbildning – att jag skulle vara negativt inställd till detta. Det är jag inte. Mycket beroende på att jag har en mycket avspänd attityd till kunskap. På nysvenska skulle man kunna säga att jag inte är så resultatinriktad.
Minst sagt.
När jag gick i skolan tillhörde jag alltid det absoluta bottenskrapet. Jag gick i klassen för de största idioterna. Jag gick i klassen som fostrade några av min stads värsta byfånar och ungdomsgangsters. Flera är döda idag. En kille fick tio år för mord innan sin tjugoårsdag och klassens enda tjej, Fia, lärde sig att suga kuk som ett proffs innan hon lärde sig att skriva sitt namn.
Vi har alla våra talanger.
Det visade sig att Fia även var en frögurka av stora mått. Hon klämde fram tre ungar efter varandra innan sin tjugoårsdag. Olika fäder till dem allihop. Detta gjorde Fia så till den milda grad studiemotiverad så till slut så lärde hon sig att skriva sitt namn så att hon kunde underteckna alla utbetalningsavierna från socialkontoret som började droppa in med jämna mellanrum.
Ingen av oss gick vidare till gymnasiet eller någon annan utbildning. För vissa väntade en karriär inom socialförsäkringssystemen. För de av oss som hade något som vid god fantasi, gott humör och kraftig medvind kunde kallas för ambition, väntade jobb som städare, bensinstationsbiträden och fabriksarbetare.
Det var så det var.
Vi var ingen stor klass. Som mest åtta-nio stycken. Utav oss så finns det bara hälften kvar i livet. Vid tjugo års ålder så var vi bara fyra stycken kvar. Det var också vid den åldern som jag flyttade ifrån min gamla hemstad för gott.
Idag sitter jag i ett nytt klassrum i en ny stad. Det var mycket länge sedan jag tillhörde bottenskrapet. Idag tillhör jag dem som mitt nuvarande företag satsar lite grand på. Det är inget fint och flashigt företag. Många rynkar på näsan åt oss och jobben som vi utför. Men det är mitt jobb i alla fall, det betalar min hyra och finansierar mina behov och hobbies. Vad mer kan man begära egentligen?
Men jag är fortfarande lika ointresserad av nya kunskaper och studier. Jag lyssnar fortfarande inte på läraren, eller kursledare som han kallas i detta fall.
Jag dagdrömmer fortfarande. Det enda som har ändrat sig är mina fantasier och utsikten från fönsterrutan. En gång var jag i början av livet och det kändes som om det alltid var vår och solsken utanför glasrutan. Lövsprickningen var i full gång, fåglarna sjöng och livet låg i startgropen. Jag missade alltihop för jag var tvungen att sitta som en jävla idiot inne i ett klassrum.

Idag har jag också suttit i ett klassrum. Jag tittade ut genom fönstret och såg att det regnade och var allmänt grått ute. Regn och vinter.
Alltid.
När övergick livets vår till ständig vinter?
Det var jag som missade starten och nu har jag kommit i mål sist av alla. Det skiter jag i för jag har ändå aldrig varit intresserad av priset. Varför ska man springa och bli andfådd när pokalen ändå är full med skit?
Merparten av mina jämnåriga är idag skuldsatta upp över öronen. De bor i hus som de aldrig kommer att kunna betala, kör bilar som ägs av diverse låneinstitut och måste konsumera ohyggliga mängder av viagra för att klara av att mobilisera ett stånd så att den feta och i förtid åldrade kärringen får sitt varje lördagskväll.
De går till jobb de avskyr för att finansiera ett liv de hatar.
Men det skulle de aldrig erkänna, för det var de som satsade allt och tog medaljplats. Det var jag som kom sist. Det är jag som anses vara förloraren.
Det är mig de ringer till när de behöver låna pengar.

När jag gick i skolan så minns jag att älskade prov. Jag hade däremot inget intresse av att utföra proven. Jag lämnade ofta in helt blanka provpapper.
Anledningen till att jag gillade prov var att jag fick vara ifred under en hel dubbeltimma. Jag kunde sitta där vid min bänk, stel som en staty och blänga ut genom fönstret och drömma mig bort. Helt legalt. Det tyckte jag var trevligt. Ingen mässande lärare som stod framme vid katedern och störde mig i mina fantasier, ingen lärare som dök upp bakom mig med dumma frågor. ¨
Var det prov var det lätt att få tiden att gå under lektionerna. Var det vanlig undervisning så var det svårare. Jag hade ögonen på mig. Jag hann inte mer än att vända ansiktet mot fönstret och börja drömma mig bort förrän en lärare röt:
-”Sitt inte och dröm! Gör dina uppgifter!”
Jag försökte utarbeta en ny metod. Jag slutade att stirra ut genom fönstret. Jag stirrade ned i en uppslagen bok utan att se något. Det gick rätt så bra att fly verkligheten då också. Problemet var att då kunde jag helt plötsligt få en fråga som jag aldrig visste vad jag skulle svara på.
Jag brukade chansa vilt.
-”Amazonas! Paris! Trettioåriga kriget!”
Sannolikheten för att jag skulle träffa rätt var ytterst liten.
-”Du har suttit och stirrat ned i boken halva lektionen utan att göra något. Är det något du inte förstår?”
Ja, allt.
-”Nej, det är solklart.”
Om jag ljög så fick jag i alla fall en liten extra tidsfrist innan läraren fick för sig att ägna mig lite extra uppmärksamhet eller skicka mig till klinikklassen.
Jag hade blivit dömd till nio år i svensk grundskola, varken mer eller mindre. Varje minut som jag kunde undgå stödundervisning och eventuell kunskap var en vinst. Oavsett om jag gjorde bra eller dåligt ifrån mig så skulle jag vara tvungen att avtjäna de där nio åren. Goda studieresultat förkortade inte strafftiden.
Jag valde den slappaste vägen, jag sket i alltihop. Det var mycket enklare att vara dålig. Jag räknade ut att det var mycket smartare att vara dum än begåvad. En dumskalle slapp kraven.
Kunde jag inte undgå skolan fysiskt så kunde jag i alla fall vara frånvarande rent psykiskt. Alltså dagdrömde jag istället för att lära mig något som jag inte var intresserad utav.

Idag har jag förfinat mina färdigheter i dagdrömmeri och verklighetsflykt. Jag kan ge intryck av att vara en väldigt intresserad och engagerad kursdeltagare utan att ha den blekaste aning om vad kursledaren talar om.
-”Eller vad tror du?”
Sade kursledaren och pekade på mig. Tre dagar hade jag suttit och seglat omkring i min egen hjärna. Vad skulle jag tro om vad fan då?
-”Tvärtom, jag tror inte på det där!”
Sade jag.
-”Nähä, varför då?”
Ja, det kunde man fråga sig.
-”På mitt objekt gör vi precis tvärtom och min arbetsgrupp fungerar alldeles utmärkt och har verkligen förbättrat resultaten sedan jag tog över”.
Ja, det kunde ingen förneka. Allra minst kursledaren.
Sedan sköt jag in lite ord och beskrivningar, som t ex vikten av konsekvensanalyser i samråd med personalledaren. Det var planering hit och utvärdering av kostnadskalkyler dit.
Det enda man behöver lära sig är själva terminologin, resten kvittar.
Jag talade om att jag trots allt hade förankrat min idé hos personalledaren innan jag gick igenom processen med mina underordnade under ett planeringsmöte. Jag fick t o m in ord som självkostnadskalkyl och behovet av strukturrationaliseringar i största allmänhet. Jag fick nästan lust att rulla in overheaden och visa lite stapeldiagram om vad fan som helst.
-”För man måste ju följa beslutslinjen, eller hur?”
Avslutade jag.
Kursledaren fattade antagligen ingenting men sade att han tyckte att jag såg det ur en mycket intressant vinkel.
-”Jo, men om man så att säga vänder på hela processen, hur går man tillväga då? Det skulle vara intressant att veta, om inte annat ur ett personalfrämjande perspektiv. Eller vad säger du?”
Nu hängde inte kursledaren med alls längre. Vad talade jag om? Var det han eller jag som inte hängde med? Vad i helvete hade han trasslat in sig i nu?
-”Det där får vi ta upp senare, nu är det dags för lunch!”
Sade han.
Därmed hade jag gett sken av att vara en väldigt duktig och engagerad kursdeltagare. Jag skulle bli godkänd.
För säkerhetsskull så satt jag vid hans bord under hela lunchen och underhöll honom med påhittade historier om dåligt underbyggda kostnadsanalyser, om vikten av ständigt pågående förändringsprocesser och behovet av en fungerande kommunkation mellan avdelningarna.
-”För det är trots allt inga vattentäta skott mellan oss!”
Jag blev mycket väl godkänd.

Vissa tycker – med all rätt – att jag fungerar helt bakvänt. Varför lägga ned så mycket jobb på att slippa jobba?
Varför inte lära sig skiten istället?
Jo, det kan man tycka. Men jag fungerar inte på det viset. Har aldrig gjort. Jag kan inte lära mig något som jag tycker är ointressant och meningslöst. Jag saknar engagemanget. Det finns ingen vilja, inget intresse, ingenting.
Jag kan fortfarande inte begripa hur någon kan drömma om att bli elektriker, svetsare eller projektledare. Vad är det för roligt med det?
Varför strävar så många människor efter att leva banala och medelmåttiga liv?
Jag drömde om ära, rikedom och berömmelse. Inte om villalån, skulder och arbete. Inte fan ville jag koppla ihop olikfärgade trådar för att få lamporna på kontoret att lysa, eller svetsa ihop plåtbitar efter en förutbestämd mall.
Det är inget konstigt med att folk faktiskt gör detta åtta timmar om dagen, de får ju betalt. De konstiga är att de faktiskt lade ned tid och engagemang en gång i tiden för att lära sig detta.
Tyckte de verkligen att det var intressant och givande?
Det är sådant här jag sitter och tänker på när min chef skickar iväg mig på kurs. Jag sitter och tittar ut genom fönstret och drömmer mig bort. Det är vinter och det regnar ute. Jag funderar på vägar jag kunde ha gått, om alla hemska arbetsuppgifter som vi måste utföra varje dag och om varma och soliga sommardagar som aldrig mer kommer åter.

Men för det mesta så funderar jag faktiskt på målstyrningsprocesser och hur strategin och handlingslinjen ska se ut för att vi ska kunna gå vidare med segmenteringen ur ett kundorienterat perspektiv.
Ja, och så fitta då förstås.

7 kommentarer:

Anonym sa...

Hehe,

Känns ungefär som mig. Är man lat elelr ointresserad kan man lägga ner lite tid för att finna ett sätt att kunna slappa utan att åka dit ^^


//Plutten

Johannes Almborg sa...

Underbar slutkläm GeHå!

BeHå sa...

Det sista kan jag hålla med om. Annars tycker jag du vinklar det en aning objektivt ur samhällets prisma eller tvärtom.

Anonym sa...

Du är en mästare i att använda det svenska språket! Jag skulle verkligen vilja kunna skriva som dig! Det är nog min drömbegåvning. Hade jag varit dig så hade jag gett fan i jobbandet och satsat på skrivandet.

Anonym sa...

Det enda som jag genomgående inte förstår i dina inlägg är: du tillbringar ändå åtta timmar om dagen på jobbet. varför inte få så hög ersättning som möjligt för dessa timmar. ska du ha tråkigt på jobbet så är det bättre att ha tråkigt för 40.000 kr per månad än 20.000 kr. Och det högavlönade jobbet behöver inte alls vara mer ansträngande.

Svetlana sa...

Det där var fan bra skrivet

Anonym sa...

Det som slår mig är att du verkar vara en mycket klyftig människa, att döma av dina texter och hur du skriver dem. Samtidigt verkar du vara enormt tjurskallig. Ta t.ex detta med sillen - du totalvägrade att prova, bara för att se om du kunde vinna. Lite samma sak tror jag det är med ditt arbete.

Du tycks mestadels ha haft jobb som i bästa fall kan beskrivas som understimulerande, och sedan lågstadiet har du bestämt dig för att hata arbete i alla dess former. Kanske hade du i själva verket funkat bäst med någon form av problemlösning på hög nivå eller åtminstone något omväxlande, även om du själv tvärnitar vid blotta tanken. Kanske i en annan tid, i en galax långt borta. Hursomhelst verkar du ha haft ett rikt liv trots allt och mycket intressanta funderingar. Jag sitter här som fastklistrad vid din blogg och läser inlägg efter inlägg, som en bra bok. Hoppas att du fortsätter ofta och gärna med ditt skrivande och dina betraktelser.