Fiske är inget för mig...

Jag är ingen naturmänniska och är därmed inte ett dugg intresserad av fiske och friluftsliv. Faktum är att jag gillar inte ens att vara utomhus, jag gillar att vara inomhus. Värme, rinnande vatten, pan-pizza, kabel-tv och bredband, det är min grej det.

Jag gillar att vara fullt uppkopplad.

Jag gillar inte blåst och kyla, jag gillar inte öde skog, bromsar, myggor, flugor och getingar. Jag kan inte riktigt se tjusningen i att stå som ett jävla vedträ vid en brygga eller fors och vänta på att en fisk ska hugga på kroken. Jag vill inte ens att något ska nappa eftersom jag även är alldeles för blödig för att kunna slå ihjäl det stackars djuret.

Men jag har faktiskt försökt. Att fiska alltså. Jag har försökt att se och uppleva tjusningen i att stå som en idiot med ett spö i näven och glo katatoniskt ut över en vattenyta.

Första gången var för några år sedan. Jag följde med en polare ut till någon sjö som låg mitt ute i ingenting med tillhörande myggsvärmar och ständiga anfall från Bromsar och andra odjur med både gaddar och huggtänder.

När vi äntligen kom fram så var det dags. Vi använde kastspö. Jag hade naturligtvis inget eget utan fick låna hans gamla spö. Han visade mig hur det gick till och sedan var det bara att börja. Första kastet gick alldeles utmärkt. Trodde jag. Draget seglade iväg i en lång, lång båge och plumsade i vattnet någonstans mitt ute i sjön, jag såg knappt nedslagsplatsen.

-"Såg du vilket jävla långt kast? Det gör du fan i mig inte om!"

Skrek jag till polarn som såg mäkta irriterad ut.

På något vis så hade draget lossnat från linan. Polarns drag. Flera hundra spänn bokstavligen rakt ned i sjön. Han blev sur och vi åkte hem. Det var något dyrt jävla drag, vobbler eller va fan det nu kallas? Vad vet jag?

Jag tyckte det var skönt att han tröttnade så fort.

Något år senare tvingade min f.d. svärfar mig att följa med ut på fisketur. Också med sådana där kastspö. Redan vid första kastet så sade det VRRRR! från rullen och så var det ett enda stort ihoptrasslat kylse av alltihop. Det tog svärfar lång stund att reda ut alltihopa igen. Andra kastet gick inte heller något vidare, draget hamnade i en båt som låg förankrad intill bryggan. Vid tredje kastet så lossnade hela jävla rullen från spöt och flög iväg rakt ut i sjön. Det såg vi aldrig mer. Men ett rätt så långt kast blev det i alla fall.

-"Nu tycker jag att vi ska åka hem."

Sade svärfar.

Det tyckte jag också.

För något år sedan så var jag uppe i Arvidsjaur, ett eldorado för fiskare. Röding, Bäckulk, fjällmal, regnbågsgädda och allt vad de nu heter simmar omkring där uppe och räknas som väldigt fin fisk. Nu var det meta som gällde och det är ungefär lika spännande som att vänta på att tvätten torkar. Vi satt vid en brygga vid ett tjärn inne i samhället och såg flötena guppa. Det hände absolut ingenting, eller jo. Jag hade som sagt väldigt tråkigt, och när jag har tråkigt så gillar jag att bli väldigt full.

Efter någon timma så stod jag på öronen rätt i tjärnet. Jag blev säkert stående på huvudet på sjöbotten i flera minuter med sprattlande ben ovanför vattenytan, sinande luft i lungorna och vatten som strömmade in i öronen. Det var inte ett dugg kul, det var rena skräckupplevelsen och det kluckade i öronen i flera dagar efteråt. Fanns det någon ädelfisk i det där jävla tjärnet så skrämde jag iväg dem för resten av sommaren.

Alla fiskare har ju någon historia att berätta och jag ska i alla fall inte vara sämre.

Fjällmalen är en mycket intressant och fascinerande fisk som är känd för sin tålighet och motståndskraft mot svår kyla och syrefattigt vatten. På vintern så lägger de sig i dvala och ligger helt djupfrysta i de små bottenfrusna sjöarna uppe i fjällmassiven. Där ligger hanarna och drömmer om den kommande korta sommaren då de tinar upp och får para sig med de stora feta honorna som kommer upp från de något mer djupare sjöarna i östra Lappland. I Juni månad kan man se de feta honorna som hoppar från träsk till träsk på sin väg mot de väntande malherrarna. De kan bli mycket stora och malar på upp till en och en halv meter siktades för några år sedan av en kornbonde utanför Vilhelmina som i fyllan och villan hade råkat köra ned sin gamla Zetor med harv och allt rakt ned i ett träsk.

Enligt gammal norrländsk sägen så sägs det att man får tur med kvinnor om en man fångar en mal och äter den på midsommar i den tidiga gryningen tillsammans med kokta rovor och dillsås. "Utan mal i ditt hus så riskerar du att bli utan mus" lyder ett gammalt norrländskt ordspråk. Ett annat ordspråk som ni säkert har hört lyder "En mal på din spis och du får knulla på alla sätt och vis".

Jomen, så är det!

Onödiga ord.

"Rockstjärnans vilda spritfest!"

Ja, så kan löpsedlarna se ut ibland. Vadå "spritfest"? Vad skulle det annars vara? Fest är ju synonymt med sprit, utan sprit ingen fest och vad gör man på en fest om man inte ägnar sig åt att bli berusad - Klär sig i lustiga hattar, käkar chips, spelar Monopol, blåser i plasttrumpeter och kastar konfetti på varandra?

Festen är ju en ursäkt för att få supa helt enkelt. Det är ju som så att det är själva festen som är ett komplement till alkoholen, så har det alltid varit. Festen ursäktar fyllan helt enkelt. Fylla är fest.

Nej, ordet "spritfest" är ett synnerligen onödigt ord som beskriver en självklarhet. Ett undantag skulle i så fall vara kafferep eller tupperwareparty, där spelar knappast alkoholen en central roll. Det är väl inte heller så lyckat att supa sig knall på dopet, brorsonens konfirmation eller fasterns begravning. Men dessa företeelser är mer att likna vid tillställning än fest.

Jag kan faktiskt inte komma på en enda fest där inte alkoholen har en central roll och jag vet inga vuxna människor som träffas en fredagskväll hemma hos någon eller på någon lokal utan att nyttja alkohol.

Jag förstår inte ens varför man skulle vilja sätta sig till bords med en massa idioter utan att ha ruset att se fram emot? Varför utsätta sig för detta om man inte ska få dricka sig full?

Det är ju som så att alkohol sänker toleransnivån, den motverkar ett obehagligt yttre hos din bordsgranne eller blivande sexpartner samt får dig att ha överseende med alla idioter som du garanterat kommer att träffa om du väljer att gå på fest.

Ett annat onödigt ord är "barnfödd". Ja, va fan skulle man annars vara? Det finns väl ingen som föds medelålders med bostadslån, trist jobb, stor kuk, håriga ballar och magsår?

"Skoltrött", där har vi ännu ett onödigt ord som beskriver något självklart. Vem fan blir pigg och glad över att få gå till skolan? Vilken unge sitter vid sin bänk och skiner som en sol när lärarinnan tragglar ointressanta grammatiska regler eller helt obegriplig matematik?

Jag minns bara en unge som verkade trivas med skolan. Han var sinnesslö, slutade inte högstadiet förrän han var myndig och hade en kuk stor som en mangelstock. Han var alltid glad under skoltid och log ofta, speciellt när han stod ensam för sig själv i ett hörn vid skolgården med hakan full av dregel och handen djupt nedkörd i sitt skrev.

"Matglad", ännu ett totalt onödigt ord. Förutom anorektiker, allergiker och allmänt suicidala personer så gillar väl alla att äta? Alla gillar gäl pizza, korv, hamburgare och makaroner?

Mat är gott och äter man inte dör man, självklart så blir man glad av att äta. Jag gillar att vara glad och äter mycket och ofta.

När vi ändå är inne på ord, varför heter det polack och chilenare? Varför inte lika gärna polenare och chilack?

Varför säger meterologerna i Sverige halvklart? I Finland säger finlandssvenskarna halvmulet.

Varför kan man inte lika gärna säga ljussvart istället för grått?

Är olycksfallsförsäkringsavdelningarna svenska språkets längsta ord och hur säger man det på tyska, engelska eller varför inte afrikaans?

Om det inte fanns bokstäver, ord och språk, hur skulle vi då forma våra tankar?

Nä, nu börjar jag gå på tomgång så nu skiter jag i det här. Jag har en bok att läsa ut och lite sömn att ta igen.

Klart slut, over and out.

/GH!

Hämnd vid en pissoar.

Jag minns naturligtvis inte helt ordagrant vad jag skrev en gång i tiden på den där väggen vid en pissoar i Göteborg men jag skarvar inte, jag lägger inte till något. Jag minns på ett ungefär.

Det var när jag var en finnig tonåring under det glada åttiotalet. Då fanns det en tjej i stan som vi kan kalla Linda Karlsson och som såg rätt så bra ut. Det tråkiga var att hon visste om det, hon var dryg och direkt otrevlig mot de flesta, utom mot de "populära" killarna förstås. Men jag tror inte att någon av dem dög heller. Jag hörde aldrig talas om att någon fick doppa kuken där och jag lovar, hade någon fått det så hade den personen aldrig kunnat hålla sig ifrån att tala om det.

Hur som helst så var hon genomelak. Hon hatade speciellt oss fula killar och brukade ofta hetsa de "populära" killarna mot oss. Antingen fick vi stryk eller också fick vi springa av bara helvete vilket var minst lika förnedrande.

En dag några år senare, när jag var i artonårsåldern så var min skolgång över sedan ett par år tillbaka. Jag hade sedan tidigare bestämt mig för att aldrig tyngas av några studielån så just vid denna tid så pendlade jag för tillfället in till Göteborg och till ännu ett i raden av alla meningslösa skitjobb jag har haft. Jag minns att jag var tvungen att besöka en av de större offentliga pissorarerna vid centralen när jag kom fram.

Efter att jag hade skakat av kuken stoppade jag in näven i innerfickan för att rota upp mitt ciggpaket. Hittade en tuschpenna istället. Dags för hämnd!

Vid väggen vid sidan av pissoaren började jag skriva Lindas hela namn och telefonnummer. Meddelandet löd ungefär så här:

"Vill gärna knulla. Ser bra ut, är blond, har stora bröst och en muff som fullständigt flödar över. Dessvärre är jag blyg och vågar aldrig ta första steget. Därför hoppas jag att DU äldre man runt fyrtio vill ringa mig och inviga mig i kärlekens mysterier! Helst sent på natten eftersom jag måste sköta skolan och göra mina läxor. Snälla ring innan jag kokar över av kättja! Hälsningar Linda Karlsson 18 år i Uddevalla. *Telefonnummer*"

Nog för att det finns många dumma karlar, men att de var så dumma och att responsen skulle bli så stor trodde jag aldrig. En bekant upplyste mig om att det hade börjat ringa stenkåta äldre karlar mitt i natten som tjatade om att få knulla lilla Linda. Hon bodde fortfarande hemma hos föräldrarna så ni kan ju tänka er vad galen av ilska hennes far måste ha varit.

Det lustiga var att långt senare när jag var tillbaka vid samma pissoar, säkert ett halvår senare, så fanns texten kvar. Men nu så det även tillkommit lite andra budskap under texten.

"Jag ringde men fick en utskällning av en gubbjävel."

Undertecknat: Teenage lover.

"Samma här. Ringde och fick hot om polisanmälan. Jävla idiottips!"

Undertecknat: Rör inte min dotter.

"Ringde jag också men det var hänvisningston. Jag tror att du ljuger!"

Undertecknat: Krossade förhoppningar.

Faktum är att jag stötte på denna Linda för ett par år sedan eller något när jag besökte min gamla hemstad. Hade säkert inte varit hemma på tjugo år eller något. Det var festival i stan med öltält och liknande. Jag gick runt och glodde lite när helt plötsligt en fet, halvfull kvinna hälsade på mig.

Hon var som sagt rejält överviktig, rökte, var klädd i klassisk loserdress - Mysbyxor av billigt oidentifierat märke, gympaskor av det chica märket Lejon samt illrosa topp som hade passat på henne när hon var arton år, nu var hon nästan fyrtio och fläsket vällde fram överallt. Ungarna såg griniga och oupfostrade ut. Här var det en kvinna som det hade gått rejält åt helvete för i livet men jag kunde inte placera henne.

-"Känner du inte igen mig? Det är ju jag, Linda Karlsson!"

Nu såg hon själv ut som en sprucken korv i ansiktet och sökte väl sällskap eller något. Hon kunde enligt mig fara och flyga åt helvete.

-"Nej, sade jag. Vi har aldrig varit vänner du och jag."

Det var det enda jag sade. Sedan gick jag.

Det är inte ofta men ibland, ibland är livet rättvist. Hon fick det liv hon förtjänade. Det glädjer mig innerligt.

Hon hade även en kompis som också tillhörde de "populära" men ack så skitförnäma tjejerna. Hon är idag gift med en gammal bonnraggare, bor i ett hus som liknar ett skrotupplag utanför stan och är även hon fet och åldrad i förtid.

Hon spåddes en lysande framtid som fotomodell och hennes mor skröt ständigt om henne. Så kan det gå!

Jag har svårt att tänka mig att sådana white trashkossor ägen en dator och är betrodda att teckna sig för bredband men vem vet? Kanske läser de detta, kanske känner de igen mig?

Jag hoppas det.

I så fall: Skit på er! Ni fick de liv ni förtjänade.

Själv gick jag bara från ful till fulare. Ingen större värdeminskning för min del.

Spännande namn på restauranger...

Jag har alltid undrat varför alla restaurang- och barägare alltid väljer så tråkiga namn på sina etablissemang, jag menar, de äger ju stället och har världens chans att hitta på och döpa stället till något häftigt som folk lägger på minnet.
Ofta har de tråkiga namn som t ex "Hörnet", "Danspalatset", "Mias restaurang" och"Mackerian". Oj så fantasifullt! Det har vi väl aldrig hört förut? Ungefär som alla dessa frisörer som fortfarande döper sina studios till "Klippoteket".


Varför inte döpa sin bar eller restaurang till "Dyngrake Kents Lunch- och bar"? Loggan skulle kunna vara en berusad bartender med en flaska i näven och en massa solar, stjärnor och planeter rusande runt skallen.
Eller varför inte "Kåte Bengts helgnöje"? Här skulle loggan kunna bestå av ägaren som står på ett dansgolv med fullt uppslaget segel i brallorna, en grogg i näven och ett äkta "fula-gubbensmil" som klyver ansiktet.
"Grinige Kjells vägkrog" är också ett förslag. Loggan skulle kunna bestå av en surmulen kock som står och steker ägg och potatis för femtioelfte gången.
Ja, möjligheterna är oändliga. Enbart fantasin sätter gränsen.

Jag är helt övertygad om att dessa namn skulle dra en hel del gäster, om inte annat än av ren nyfikenhet.

Den gamla hederliga familjen.

Nu svär jag i kyrkan och jag är fullt medveten om att jag kommer att bli anklagad för att vara gammalmodig men det skiter jag i. Med tanke på hur det har blivit i dagens samhälle så är väl det snarare ett bevis på klarsynthet och insikt.

Jag skrev i ett tidigare inlägg att jag då och då skulle återkomma med lite samhällskritiska texter och jag lovade att jag skulle vara så politiskt INkorrekt som jag bara kunde. Jag håller vad jag lovar.

Jag växte upp med en ensamstående mor och om jag försöker att glömma skolan så hade jag en mycket fin barndom och uppväxt tillsammans med en kärleksfull mor som skämde bort mig så gott hon kunde. Vi hade det mycket bättre tillsammans än om min far hade varit närvarande vilket han aldrig var. Det kändes skönt. Men jag tror också att familjen bör vara en viktig del av samhället, den gamla hederliga familjekonstellationen Mamma-pappa-barn bör vara en av grundpelarna i vårt västerländska samhälle.

Den bör vara norm.

Det bör vara ambitionen.

Inget annat. Inga hippiekollektiv med långhåriga flummare som tillsammans dricker potatisavkok ur näverkåsor och som kollektivt uppfostrar en kull med ungar där ingen vet vem som är fader till vem, alla har ju knullat med alla. Fint och jämlikt ska det vara och Linda har knullat mest och med flest för hon är jämlikast av alla vilket är till glädje för alla män.

Jag tror inte heller att ett barn kan växa upp och bli en harmonisk människa tack vare en uppväxt med kvinnliga genusforskare som har matat ungen med vegetarisk, makrobiotisk geggamojja och flummiga åsikter om könsmaktsfördelning, påtvingade könsroller och vikten av att förneka sin medfödda Y-kromosom. Pappa kan aldrig bli mamma och mamma kan aldrig bli pappa. Det är ett darwinistiskt faktum som ingen feministflummare kan ändra på hur mycket de än försöker att glömma sina dinglande testiklar. Jag tror inte heller på socialfallsmatriark-tre olika farsor och fem oupfostrade snorungar.

Jag tror som sagt på den gamla hederliga familjen. Jag tror att barn behöver äkta normer. De behöver förstå att mat på bordet kommer inte från skyn, inte heller från socialkontoret. Därför tror jag på en far som kommer hem trött varje kväll från jobbet och en mor som håller hemmet rent och uppfostrar sina barn. Det fungerade förr och det var de som växte upp i denna miljö som byggde upp Sverige till ett av världens rikaste länder. En bedrift som dagens Happy-mealgeneration knappast hade klarat av. Förr så ansågs det som något mycket fult att inte göra rätt för sig. Visade man tendenser till lathet så åkte man ut från hemmet direkt. Skötte man inte skolan så small det omedelbart. Visade sonen i huset intresse för gödseldrängen ute i ladugården istället för grannflickan så åkte han in på dårhus med tillhörande kallbad, elchocksbehandling och stryk.

Det låter hårt men det fungerade! Det var som sagt söner och döttrar från dessa familjer och hushåll som byggde Sverige, som organiserade sig i arbetarrörelsen, som arbetade och slet i gruvor, bysågar och fabriker. Vissa av dem blev framgångsrika företagare, uppfinnare, innovatörer och fackliga ledare som förde landet framåt mot dagens välstånd.

Idag ligger dessa människor på landets långvårdsinrättningar och väntar på att dö. Man föraktar dem, man skrattar åt dem och ser dem enbart som stora kostnader och symboler för ett ålderdomligt och "inskränkt" samhälle.

Idag ska man istället ha kul.

Glöm hårt arbete! Glöm familjen! Glöm plikten! Idag är det självförverkligande, äventyr, pride-festivaler och homosexuella äktenskap som ska gälla. Allt annat är utslag av homofobi. Man ska festa. Man ska utforska sig själv och resa jorden runt med kuken i näven. Man ska tycka det är fint med all sorts kärlek utom heterosexuella familjekonstellationer, det är gammalmodigt, ja nästan på gränsen till fascistiskt.

Hemmafruar förföljs av sina feministsystrar och det fulaste man kan vara i dagens Sverige är en svensk, medelålders man som jobbar och försörjer sin familj, trots att det är dessa som finansierar den största delen av sveriges välfärdssystem. Bättre då att vara en metrosexuell, överårig studentfjant i trettioårsåldern med vaxade ballar, alltid beredd på att pröva något nytt och spännande i sängen och ju flera de är tillsammans, ju roligare har de.

Barn och ungdomar behöver normer och gamla hederliga värderingar. De behöver förstå att länder, välstånd och en hygglig befolkningsutveckling bygger man med hårt arbete, inte med jorden runt-resor, roliga studieprogram och självförverkliganden. Alla människor kan inte vara poeter, konstnärer, kufar och äventyrare. Det måste finnas människor som utför de tråkiga jobben, som för mänskligheten och arbetsmoralen vidare. Idag har många växt upp utan riktiga familjer och det tror jag är en av anledningarna till att kriminaliteten, våldet, dekadensen och degenereringen har spridit sig med rasande fart.

-"Mamma lever på socialbidrag och farsan suger kuk någonstans i Stockholm, varför ska jag ta något tråkigt jobb för?"

Denna inställning är inget man föds med, detta är något som de har utvecklat pga av att det inte har funnits några riktiga förebilder, de har aldrig funnits någon som har visat dem rätt helt enkelt.

Jämför gärna med trettiotalets byfånar. De hade ofta en uppväxtbakgrund som kan jämföras med hur dagens ungdomar växer upp. Avsaknad av föräldrar, normer och värderingar. Ibland kanske de hade föräldrar med missbruksproblematik, ibland kanske de hade föräldrar som ansågs som "konstiga" och därför fick de ofta bo i en liten stuga utanför den övriga samhällsgemenskapen. Idag skulle alla ungdomar anses som byfånar. Alla har en byfånebakgrund kan man säga. Dagens samhälle genererar hela generationer med byfånar. Det säger sig självt att detta inte är hållbart i längden.

Därför tror jag på den gamla hederliga familjen. Därför tror jag på Mamma, Pappa, Barn.

Kalla mig gärna för gammalmodig, det tolkar jag enbart som något positivt.

Tips på misslyckad fest.

Tidningarnas söndagsbilagor översvämmas av div reportage och artiklar som går ut på hur man ska lyckas med sin privata fest och bjudning. Det ena är larvigare och töntigare än det andra. Det är nämligen inne att ha fjompiga "bjudningar" för sina vänner numer.

Vem bryr sig?

Riktiga män har aldrig bjudning, riktiga män har insett för länge sedan att alkohol konsumeras bäst hemma, ensam, utan en massa störande distraktionsmoment som t ex konversation med bordsgrannar och avsmakning av vinblask. För att få ut maximal njutning av ett ordentligt rus så bör man sitta hemma vid datorn tillsammans med sin gamla favoritmusik och fotoalbum och försvinna in i nostalgins och sentimentalitetens härliga värld. Skulle man råka ramla över bordet eller riva ned någon bokhylla så gör det inte så mycket. Det är helt klart bättre att kräkas i sitt eget badkar än i vännernas handfat lyder ett gammalt fint ordspråk.

Om man prompt känner för lite sällskap så bör man istället träffas hemma hos någon nära polare av manligt kön. Någon man kan lita på, någon som har ett liknande avspänt och chosefritt förhållande till alkohol. Lite sådär lagom avspänt vid köksbordet. Flaskan på bordet och naturligtvis utan eventuella flickvänner eller fruar. De är ändå bara ivägen och har en förmåga att bara sitta och sura och komma med griniga kommentarer. De brukar inte uppskatta ständiga upprepningar och gammal fin rockmusik på hög volym.

Hur som helst så tänkte jag att jag skulle skriva en text som kan fungera som en rejäl motvikt mot dessa fjollreportage. Lite goda råd till dig som vill bli svartlistad hos dina polares flickvänner och fruar så att du hädanefter aldrig mer behöver bli bjuden på deras trista fester och bjudningar.

Hur slipper du deras kvinnor hädanefter när du och din polare ska träffas och umgås under trivsamma former?

Hur ska du gå till väga för att du hädanefter ska få vara ifred under helgerna med dina flaskor?

Hur ska du få telefonen att tystna efter klockan 16:00 på fredagseftermiddagen?

Ja, detta är ett problem som mången bättre män än mig har brottats med, men jag har lösningen.

Man ska naturligtvis ställa till med en trevlig bjudning för sina vänner med tillhörande sällskap. En gång, aldrig mer. Det garanterar jag.

Så här kommer mina alldeles egna tips för att få till en lyckad fest.

Kopiera gärna och sätt upp på kylskåpsdörren!

1. Se till att du är riktigt, riktigt dyngrak när redan de första gästerna anländer.

2. Ha gärna ett tema på festen. Ett tips på tema är: Ikväll diskuterar vi enbart flyktingpolitik och religion under inflytande av stora mängder alkohol. Brukar skapa en vänskaplig och trevlig atmosfär. Speciellt kvinnorna brukar uppskatta denna typ av diskussioner.

3. Bjud inte på någon mat. Om du ändå måste; bjud på något som garanterat alla tycker är äckligt. Fiskbullar är ett tips, lutfisk ett annat. Eller varför inte någon form av inälvsgryta? Upprepa sedan om och om igen med den drucknes envishet att du har lagt ned flera timmar på dessa rätter. När de har tvingat ned skiten så lägger du upp nya portioner på deras tallrikar utan att fråga om de ska ha mer. Var full och spill hälften av maten på fruarnas nya och fina kläder.

4. Varför inte starta en avspänd liten diskussion om sexpartners de har haft innan de träffade sina nuvarande partners? Fråga Jocke högljutt om han kommer ihåg det där jävla ludret från Karlskoga som ni båda satte på så tapeterna lossnade den där sommaren innan han träffade Monika. Fråga Lasse om han har blivit av med kondylomvårtorna ännu och påminn Jenny om den där midsommaren när hon visade muffen för alla när Johnny hade somnat.

5. Skit i att städa lägenheten innan de kommer. Toaletten bör inte ha sett skurhink, WC-anka och svinto på flera månader. Stopp i handfatet, gamla engångsrakhyvlar på golvet, pessar och använda kondomer lite varstans, skitring i badkar, berg med söndertuggade porrtidningar i tvättkorgen och gamla fastbrända kukhår på toasitsen kan få vilken tråkig kvinna som helst att svartlista dig från allt vad umgänge heter.

6. Upplys kvinnorna om att yrken som t ex undersköterska, dagisfröken och fritidspedagog egentligen inte är några riktiga arbeten. Det vet ju alla!

7. Skryt om vilken stor kuk du har och vad mycket du egentligen kan om precis allting.

8. Musik på högsta volym som omöjligör konversation i normal samtalston. Alla måste skrika till varandra. Tips på musik är t ex en samlad mix av Jimi Hendrix råaste och mest avantgardistiska gitarrsolon genom tiderna, bara att ladda ned från nätet och bränna ut på CD-skiva.

9. Slutligen: Häll ideligen i dig sprit och hetsa de andra karlarna till att ställa upp på supartävling innan de går. Alla som inte ställer upp är bögar!

Danskt utseende.

Jag har funderat lite på en sak. Danskar sägs ju vara samma folk som oss, eller hur? Men hur kommer det sig då att de är så fundamentalt olika oss till utseendet? Ja inte bara oss förresten, de är inte lik tyskarna eller holländarna heller! Man ser oftast direkt om någon är dansk innan de har börjat bräka och gurgla sig på sitt språk.
En dansk är oftast fet och illröd i ansiktet vilket kanske inte är så konstigt med tanke på deras livstil med massor av fet mat, öl och cigarretter. Men hur kommer det sig att så många även har ett speciellt ansikte? Jag menar, antingen så har de en stor käft, stora tjocka fläskkorvar till läppar och stor haka. De ser ut lite som en marulk som t ex Kim Larsen.

Eller också påminner de lite om beniga gäddor som t ex den danska skådisen Mads Mikkelsen som är ett annat typexempel på danskt utseende. Och vem minns förresten inte den nu avlidne Dirch Passer, samma "danska" utseende där också, stor käft, tjocka läppar m.m.

Den gamla skådisen Brigitte Nielsen är ju också
danska. Samma rejäla hakaparti a la Frank Andersson, samma marulksutseende. Hennes förkärlek för cigarretter och sprit är legendarisk i Hollywood.

Googlade lite på "danskt utseende" och fick genast upp en bild på en dansk folketingsledamot vid namn Eyvind Vesselbo. Samma klassiska danska utseende; fet, illröd i nyllet och jag kan slå vad om att han ligger på två askar om dagen och startar upp varje frukost med minst tre gammeldansk och fyller sedan på under dagen med öl. Däremot så saknar han det klassiska danska hakpartiet med tillhörande tjocka och fuktiga läppar.

Men så har vi ju då den gamle danska missnöjespolitikern Mogens Glistrup. Här kan vi se det äkta danska hakpartiet och de stora fuktiga läpparna igen.
Claes Malmberg sägs ju även ha danskt påbrå och det kan ju knappast göra någon förvånad. Samma ohälsosamma ansiktsfärg, samma hakparti, samma käft osv. Herr Padda från Paddeborg någon?
Nu minns jag att det även fanns en dansk portis i hyreshuset när jag var barn. Förutom att han ägnade sin mesta tid åt att sälja Stridsropet, hälla i sig kopiösa mängder med brännvin och käka värktabletter så såg han även ut som en sprucken korv i ansiktet. Stor fyrkantig haka, tjocka fuktiga läppar, kort stubbat hår och breda axlar. Äkta dansk ända ut i fingerspetsarna.
Nu påstår jag inte att alla danskar ser ut på detta sätt, men det finns förbluffande många med "Marulksutseende" i Danmark. Vad kan detta bero på? Någon som har svar på detta?

Sveriges sämsta städer.

Jag gillar att resa, både utomlands och inom Sverige. När jag reser så är det uteslutande städer som gäller. Skog, fjäll, vilda forsar och annan skit intresserar mig inte ett dugg. Natur är för mig något man antingen kan dumpa gamla uttjänta soffor, elekronik och grovsopor i, eller något man bara passerar igenom när man är på väg till nästa stad.

I den här tråden tänkte jag enbart beskriva svenska städer och inget annat. De fula städerna. De mest deprimerande städerna. De dumma städerna.

Jag skulle i och för sig på ett ingående vis kunna beskriva de vackra och trevliga städerna i Sverige som har fina centrum, erbjuder bra shopping och nattliv och som inbjuder till flera besök.

Men hur kul är det? Det är mycket roligare att gnälla och kritisera. Så därför nämner jag bara mina favoritstäder som hastigast och sedan får det vara bra. Sedan tänkte jag raskt marschera över till den svenska misären.

Städer som Gammal Hårdrockare gillar är:

Helsingborg.

Karlstad.

Örebro.

Västerås.

Sundsvall.

Sådärja, då var det avklarat! Nu kör vi vidare.

Här kommer min lilla Fem-I-Bottenlista över städer som bara genom sin blotta existens kan få vem som helst att hemfalla åt svårt tablettmissbruk:

1. Stockholm.

EU:s näst med perifera huvudstad efter Helsingfors. Ligger på Sveriges baksida, helt isolerad. Ful stad, gammalmodig stad. Påminner om någon halvstor håla i forna DDR. Till råga på allt så är bostadspriserna av någon anledning skrattretande höga. Ja allt är dyrt i denna skitstad. En parkeringsplats kan ofta vara lika dyr som en etta i en normalstor stad i övriga Sverige. Många har inte ens råd med egen bil och parkering i Stockholm, därför ser man en massa dumma stockholmare överallt som springer fram på gatorna. Vad ska de göra när de inte har råd att ha bil?

2. Uppsala.

Inte nog med att staden fungerar som någon slags jätteförort till Stockholm, den ligger även på en stor blåsig slätt, norr om en isolerad huvudstad vilket gör Uppsala till Stockholms mest svårtillgängliga och perifera kranskommun. Litet fult centrum och en massa dumma studenter överallt. Svindyra bostäder vilket är mycket märkligt med tanke på läget. Pelle Svanslös och vackra takåsar mitt håriga arschle. Denna stad är inte pittoresk, den är inte vacker, den är inte välkomnande. Bara en ful jävla stenhög mitt ute på en kylig, anonym och isolerad slätt som är full av småkommuner som ingen jävel känner till. Vem kan peka ut Östhammar och Tierp på kartan?

3. Kiruna.

T o m efter norrländska mått mätt så är denna stad kall, för att inte säga iskall. Året runt. Jämt. Alltid.Vintrarna är långa i Norrland men somrarna brukar vara varma och fina, även om de är korta. Utom i Kiruna. Kollar man på vädret på TV under sommaren så kan man se att i Lycksele är det 21 grader, i Arvidsjaur 20 grader osv. Men vid Kirunatrakten tycks det gå någon slags klimatgräns. Temperaturen kommer aldrig över 12 grader. Kiruna är dvärgbjörkar, enorma slagghögar och vintersport. Till råga på allt elände som verkar det bara bo någon slags blandning av lappar och finnar däruppe. Alla tycks heta antingen Blind, Sorvo eller Lappalainen i efternamn. Det bådar inte bra med tanke på att intaget av alkohol brukar nå rent astronomiska höjder där uppe under helgerna. Alla känner väl till alkoholens inverkan på naturfolk och finnar.

4. Göteborg.

Denna stad ligger i och för sig geografiskt rätt, det är nära till allt, stan ligger på Sveriges framsida helt enkelt. Men där tar det stopp. Stan är - liksom Stockholm - oerhört ful och nedgången. Man kan fråga sig var någonstans det berömda göteborgska gemytet finns någonstans för jag har då aldrig hittat det. Går man en sväng i det blåsiga och sotiga centrumet så möts man nästan uteslutande av fyllon, knarkare, ficktjuvar och annat pack. De som har jobb och inkomst flyttar till Kungsbacka eller Kungälv. Kvar blir packet. Kvar blir tjuvarna, socialfallen, fyllona och narkomanerna.

Gamla ishavsblåa spårvagnar skramlar omkring och gör sitt bästa för att smälla med bilisterna. Spårvagnarna är alltid överfulla. Det pressar in sig dubbelt så många människor som de är tillverkade för och sedan står och ligger de på varandra och moltiger. Det är knäpptyst. Man kan höra en knappnål falla. För det finns som sagt inget "göteborgskt gemyt". Folk är griniga och sura och säger helst ingenting. Frågar du en göteborgare om vägen till någonting så får du bara en stor käft tillbaka. Han avfärdar dig som "bonne", det är alla som inte bor i Majorna, i Haga eller åtminstone ute i Frölunda. Glöm Sten-Åke Cederhök, gamla ölfik och puttrande små fiskebåtar med tennkulemotorer, här gäller istället Heroin-Kenta, Muhammed och Kenats kebab och cannabinol.

5. Karlskoga.

Första gången jag besökte denna stad så kändes det som om jag var på baksidan av något hela tiden fast jag enligt skyltarna var i centrum. Det är varuintagskänsla över hela stan. Centrum är överfullt av missbrukare och för övrigt så finns det inte så mycket mera. Avstånden är enorma. Detta beror på att stan planerades och byggdes för sjuttiotusen invånare men det kom bara trettiofemtusen. Att det överhuvudtaget dök upp någon är egentligen rätt så fantastiskt.

Andra gången jag besökte denna stad var en smått obehaglig upplevelse. Jag bara vaknade upp där efter en kväll som hade startat med ett tämmeligen imponerande alkoholintag i en helt annan stad.

Jag vaknade i en liten enkelsäng med ett skinnflått skrev, uppklämd mot en vägg av ett fruntimmer som garanterat vägde sina modiga 110 kilo. Jag var 28 år och vägde 70 kilo. Hon var sjutton men såg ut som fyrtio. Hon påminde om ugglan Helge i det gamla barnprogrammet "Från A till Ö". När jag smög därifrån gick jag som en cowboy. Gud vet vad jag hade sysslat med under den natten?

Arbetslösheten ligger på Göteborgsnivå och de få som jobbar pendlar antingen till Örebro eller Karlstad eller också jobbar de på något nedläggningshotat bruk i någon av småorterna som ligger utanför Karlskoga.

Det går en motorväg genom Karlskoga. Följ den. Sväng inte av, inte åt höger och inte åt vänster. Kör bara rakt fram så ordnar det sig till slut.

Omvänd impotens.

Min ålder börjar göra sig påmind har jag märkt. Eller börjar förresten, det har hållit på i några år nu.

Först så blev jag tunnhårig, därefter så tröttnade jag på att lyssna på musik. Jag skriker ofta till ungdomarna på jobbet att de ska sänka volymen - Sänk för helvete! Är ni döva eller?

Precis vad gubbjävlarna brukade skrika till mig för inte alltför länge sedan.

Det är klent med återväxten på skallen som sagt, men det som inte finns på huvudet kompenseras på öronen. Jag måste raka dem en gång i veckan.

Men detta gör inte så mycket för det riktiga ålderstecknet, den sista spiken i kistan har inte slagits i ännu. Jag har fortfarande stånd varje morgon när jag vaknar. Morgonståndet visar inga tecken på att tacka för den tid som har varit.

Jag har alltid sagt att den dagen jag vaknar utan stånd, den dagen har jag blivit gammal och då tänker jag inte lämna sängen under resten av mitt liv.

Jag får även spontanstånd vid helt omotiverade situationer, som t ex när jag är på ICA Maxi och storhandlar, vaxar bilen eller står i kön till minuten.

Men det märkliga är att jag är inte längre kåt. Inte så ofta i alla fall, inte som när jag var tonåring och i tjugoårsåldern. Det var sällan jag fick till det med någon tjej men viljan fanns där i alla fall.

Idag har jag en flickvän och borde - i alla fall enligt mina gamla tonårsfantasier - få så mycket sex jag orkar men jag måste erkänna att det är sällan som jag tar initiativ till sex.

Men stånd, det får jag.

Någon märklig form av omvänd impotens - Jag får upp den men vill sällan ha sex. Annars brukar det ju vara tvärtom.

Sent igår kväll stod jag och lagade mat tillsammans med min flickvän i hennes kök. Är det något som jag - om möjligt - avskyr mer än att äta tillsammans med någon så är det att laga mat tillsammans.

Jag hade stånd.

-"Har du stånd nu igen! Du har ju bara snusk i skallen! Tänker du aldrig på något annat?"

Jodå, just då var jag inte ens medveten om att jag hade stånd. Jag var uttråkad. Jag stod och funderade ut en bra ursäkt för att kunna gå hem, eller kanske på hur balsaträ smakade. Eller något.

För några år sedan jobbade jag som chaufför och vissa dagar så körde jag omkring med konstant ståkuk. Det gick bra så länge jag satt i bilen. Desto besvärligare var det när jag blev tvungen att hoppa ut till lastutrymmet, hämta varorna, kartongerna eller vad det nu kunde vara och bära upp skiten till den väntande kunden - fortfarande med fullt stånd!

Jag stod utanför många dörrar och ringde på med ett stånd som inte gav med sig en tum. Ibland blev man inbjuden på kaffe och hade jag tid och kunden var trevlig så kunde jag inte tacka nej. Sedan så satt jag där i deras kök, ofta hos någon gammal pensionär och drack kaffe, käkade ostmackor, konverserade och drog vitsar - med en kuk som kändes som om den var gjuten i betong.

Undrar vad kunderna hade tänkt och vad de skulle ha sagt till sina vänner om de visste om det?

-"Idag bjöd jag in budet som kom med varorna, vi drack kaffe tillsammans, diskuterade Robinsson, analyserade kyrkovalet och gnällde över den regniga sommaren. Han hade stånd hela tiden."

Extraknäck på SJ.

Jag har haft många tråkiga, meningslösa och idiotiska arbeten i mina dagar.

Åtta timmar om dagen, fem dagar i veckan, det blir en hel del tragik i livet det. När man förstår att det inte blir roligare än så här, när man förstår att livet till stor del kommer att innehålla skitiga golv att städa, korv att steka, broschyrer som ska tryckas eller varför inte idioter som ska köras hit och dit, ja då gäller det att försöka göra det bästa av situationen. Annars klarar man sig inte igenom skiten.

Jag är helt övertygad om att de flesta människor som lägger en snara om sin hals i sin ensamhet, som häller i sig en burk sömntabletter, lägger sig i ett varmt bad och skär upp sina handleder har tröttnat och bestämt sig för att stämpla ut för gott från sina sinnessjukt tråkiga arbeten.

Skolan skapar hackkycklingar och mobboffer och när man äntligen tror att det är slut på skiten, när man hör Den blomstertid nu kommer för sista gången så tänker man att: Nu, nu jävlar är det över!

Nej, det är då det är dags att knäckas på allvar. Det är tid för arbete. Det är tid för att börja göra rätt för sig.

Men jag lät mig aldrig knäckas! Det var nära ett tag, jag höll på att bli galen men jag förstod att det gällde att ha den rätta inställningen och lite fantasi och är det något jag alltid har haft gott om så är det fantasi. Jag kan sitta i timmar och glo katatoniskt rakt in i en vägg och glida in i vilda dagdrömmar och fantasier.

-"Nu har han suttit på sängen och stirrat rakt fram i tre timmar. Det är något som inte är som det ska i huvudet på din son"

Minns jag att en pojkvän till morsan sade en gång när jag var barn.

Den förmågan underlättar på tråkiga jobb, det kan jag lova.

Men jag har också insett att allting egentligen är en enda lek, jag tar det inte på blodigt allvar. Jag försöker ofta skratta åt eländet. Det tog ett tag men jag lärde mig att det är i det trista vardagslivet som de största chanserna till att få sig ett gott skratt finns.

För många år sedan så jobbade jag extra på SJ. Jag behövde pengar till en resa jag ville göra så därför beslutade jag mig för att använda mina lediga helger till att städa ur personvagnar som hade kommit in under natten. Det var ett tråkigt jobb, ofta var det varmt och inte alltför sällan hade jag en fruktansvärd baksmälla. Till fördelarna hörde att det var rätt så bra betalt.

Jobbet bestod i att torka golven, dammsuga sätena och städa toaletterna. Man hade ca en och en halv timma på sig vid varje tågset och var det inte alltför grisigt så kunde man vara färdig på en halvtimma blankt. Naturligtvis så visade man sig då inte för chefen, det tjänade man inget på. Istället satt man kvar och slappade längst bak i någon vagn, satte sig och sket, läste en tidning eller vad som helst. Eller också kunde man sätta sig i barnavdelningen och rita!

Intercitytågen hade vid denna tidpunkt en avgränsad barnavdelning där föräldrar kunde lämpa av sina barn när de började bli utråkade och besvärliga. Där fanns allehanda plastleksaker, serietidningar och ritblock med tillhörande crayonkritor. På väggen och vid konduktörens bås hade de små barnen ritat teckningar och satt upp.

-"Titta vad jag har ritat till dig konduktören!"

-"Jaa va fin lille vän! Den måste jag sätta upp!"

Jag tog ett ritblock, en näve kritor från en kartong och satte mig vid ett bord. På ett så barnsligt sätt jag kunde så ritade jag en blåklädd konduktör med världens största kuk som satte på en kvinna bakifrån så det smaskade om det. Med den aviga handen skrev jag för att det skulle se så barnsligt ut som möjligt: "Mamma har inga pengar men gör så att vi får åka till Sundsvall ändå!"

Därefter drog jag grovt ritade pilar till varje person och skrev: "Mamma" och "Farbror konduktören".

Gjorde två stycken likadana och satte upp dem på både väggen och vid konduktörens bås.

Satte mig sedan ned och ritade två nya. Dessa teckningar visade med grovt och klumpigt dragna kritstreckslinjer en karl som låg och sov på ett golv. Runt honom låg det massor med tomflaskor, ölburkar och limtuber." Pappa är trött och sover" skrev jag under med barnsliga versaler. Jag satte upp dem på samma ställe som de föregående.

Tyvärr så hann jag inte mer. Folk började stiga på tåget, det var snart dags för avgång.Jag vet tyvärr inte hur länge dessa teckningar fick sitta kvar men jag noterade dock att tåget var i det närmaste fullsatt när det lämnade stationen.

Lite småkul tycker jag.

Våld hjälper...

Våld hjälper, det fick jag nyss det yttersta beviset på. Jag har min tvättkväll just nu och springer med jämna mellanrum ned till tvättstugan. Nyss så hade den förbannade luckan till tvättmaskinen bestämt sig för att jävlas med mig, den vägrade nämligen att öppna sig. Jag tryckte på varenda knapp och drog i luckan tills den bågnade men inget hände. Blev förbannad och gav den jävla maskinen en spark så den nästan hoppade ur sina fästen. Vips så gled luckan upp.

Det är inte första gången som stryk hjälper mot döda ting. Min DVD krånglade med jämna mellanrum, den ändrade språk, vägrade att lyda kommandon m.m. När den bestämde sig för att dubba Terminator 2 till tyska så fick jag nog, jag skickade på den idioten en jävla smäll och vips, det blixtrade till lite och efter det så har den funkat perfekt.
Min gamla dator med tillhörande tjock skärm gillade att hänga sig och allmänt jävlas, speciellt när jag skulle till att spara ned en lång text som jag hade suttit och skrivit på i flera timmar. Då kunde den nypa ihop totalt, allt frös ihop och det gick inte ens att stänga av fanskapet. Blev heligt förbannad och fler än en gång så drog jag knytnäven rätt i bildskärmen.
Förutom att jag fick jävligt ont så hickade datorn till och sedan så släppte förbannelsen.

För många år sedan fick jag för mig att cykla till Göteborg. Efter tre mil av konstant motvind så rann sinnet över på mig. Jag stannade, sparkade ned cykeljäveln i diket och stod och hoppade på den i rent ursinne. Efter en stund förstod jag vad jag höll på med och bestämde mig för att cykla hem igen. Då hade vinden mojnat och glad i hågen kunde jag senare cykla över älvsborgsbron och in i stan.
Jag har dammat hammare i brödrostar som har vägrat att släppa ifrån sig brödskivor med gott resultat, gamla kasstettbandspelare som har börjat krångla och svaja har blivit som nya efter att jag har dunkat dem i väggen några gånger och TV-apparater har slutat att flimra efter några välriktade vänsterkrokar.

De enda som inte verkar ändra beteende efter ett rejält kok stryk är strejkande bilar. Jag och mitt ex hade en gammal Volvo en gång som konstant vägrade att starta oavsett hur många gånger jag pucklade på den. Behöver jag tala om att jag aldrig mer kommer att äga någon Volvo?

Kvinnor och barn först!

När jag var ung så jobbade jag mycket inom färje-trafiken, på Silja-Line. Est-Line, TT-Line och Stena-Line. Det var ett helt ok jobb som passade mig då. Man jobbade i tvåveckorspass och sedan var man ledig i två veckor. Det där skiftade lite beroende på vilket rederi man jobbade för.

När man jobbar på färja så är säkerheten viktig. I alla fall så ville och försökte befälen få oss att tycka detta. Vi som var yngre sket fullkomligt i allt vad brandföreskrifter, livbåtar och räddningstationer hette. Få av oss visste vart vi skulle bege oss vid eventuellt nödläge.

Det var oftast vi ur den yngre besättningen som var de skyldiga när det gällde hyttbränder och märkliga och rent av livsfarliga surrningar i lastutrymmena. Ofta somnade vi aspackade i våra kojer med brinnande cigarretter mellan fingrarna. Jag blev lika ofta väckt av brandlarmet som av väckarklockan.

En matros som vi kan kalla Jimmy och som gillade att skryta om att han suttit av tid tre gånger för grov rattfylla innan han hade fyllt 25 år, lyckades en gång i ett rent vanvettigt berusat tillstånd surra fast varenda spis och stekhäll i köken med spännband - Innan vi hade lämnat land. Värt att notera är att det även var under sommartid och Östersjön låg bland som en spegel.

Finlands- och tysklandsfärjorna är ökända för fylleriet bland passagerarna. Vad få vet om är att det i alla fall under åttiotalet och början av nittiotalet söps värre bland personalen. Idag tror jag det är annorlunda men då mina damer och herrar, då söps det verkligen. När jag menar supa så menar jag verkligen Supa som i stora glas med ren vodka direkt på morgonen innan man gick till sin syssla, det var uppvaknanden med spyor i sängar och hår, ännu mer alkohol osv. Sådär höll det på hela dagarna och nätterna. Det här var på den tiden jag själv söp. Jag var ung med nya och färska organ. Idag hade jag avlidit inom några dagar men då, då jävlar så sjöng alkoholen i skallen, mina muskler fylldes av alkoholjoner och mitt utspädda blod fick det att spritta i benen. Brännvinet gav mig solsken i sinnet och spring i benen. Det var som första dagen på sommarlovet varje dag i flera år.

Hur som helst. En gång i veckan var det livräddningsövning. Alltid efter arbetstid. Jag minns inte så mycket, dels beroende på att jag ofta var antingen bakfull eller så full så att jag såg solar och planeter dansa framför min ögon och dels för att jag var totalt ointresserad. Jag var inte ensam om att ha denna inställning. Hälften av oss sket fullständigt i vad styrmannen eller vem det nu var som stod där framme mässade om. Men jag minns en sak och det var detta: Vid händelse av evakuering av båten så skulle alltid, jag skriver alltid, kvinnor och barn ha företräde till livbåtarna.

Jag och mina hyttkamrater talade ofta om detta. Vi tyckte att det var märkligt. Är kvinnor och barn mer värda än män? Är det viktigare att de överlever? Och hur rimmar detta med allt jävla tjat om jämställdhet?

En tidig morgon satt vi och drack kaffekask i mässen. En polare som vi kan kalla för Ronny skiljde sig en aning från oss andra, han var nämligen inte ett dugg intresserad av alkohol och kvinnor. Han hade istället två helt andra intressen som han hängav sig åt med liv och lust - Karlar och att käka div uppiggande preparat. Denna morgon var han pigg som vanligt efter att ha varit uppe hela natten och käkat piller och knullat servitörer i röven. Han sade:

-"Fan, jag skulle t o m kunna tänka mig att rycka ur en unge från någon livräddningsbåt för att lämna plats åt mig!"

Det låter hemskt och jag tror inte att jag skulle kunna göra något sådant. Eller skulle jag det? Jag vet inte men vad jag vet är att min överlevnadsinstinkt i alla fall är jävligt stark. Vem kan förutspå hur man skulle reagera i en ordentlig krissituation när livet hänger på en skör tråd? Kan ni det? Hur skulle ni reagera? Min egen kvinna och barn skulle naturligtvis komma först, men andra mäns kvinnor och barn? Är deras liv viktigare än mitt? Är inte alla liv lika viktiga om vi ska se på det hela rent humanistiskt?

Så hur ska man lösa detta rent praktiskt tycker ni? Ponera att alla vi som gillar att blogga är ute på en nöjeskryss till Kiel i Tyskland och båtjäveln börjar sjunka. Vad ska vi göra? Bilda kö till livbåtarna i sann svensk anda är nog inte att tänka på, det är lite svårt att invänta sin tur när en stor jävla färja håller på att sjunka. Det skulle nog bli lite gruff i kön kan jag tänka mig. Ska man gå efter ålder kanske? Det vore ju lika korkat som kvinnor-och-barnalternativet. Varför skulle en femtioåring var mer värd än en trettioåring osv. Eller ska vi skita i alltihopa och bara låta folk hoppa i livräddningsbåten tills den är full? Nja... Det skulle ju innebära att de största och starkaste skulle uppta varenda plats. Är de svagare mindre värda?

Jag har förbanne mig ingen bra lösning själv på detta problem. Vad jag vet är däremot att vi män - oavsett ålder, yrke och bakgrund - är lika mycket värda som kvinnor och barn. Ingen ska gynnas pga sitt kön eller sin ålder.

Familjekväll med ensamma mamman.

Har en liten lustig historia att berätta och jag lovar, den är helt sann.

För några år sedan träffade en polare till mig en kvinna och han var mycket glad. Dessvärre hade hon en liten dotter från ett tidigare förhållande och polarn som vi kan kalla Janne visste att det skulle bli besvärligt att bli accepterad av lilla dottern. Och skulle han inte bli accepterad av henne, då skulle det inte heller bli någon fortsättning med söta lilla mamman heller.

Men Janne hade blivit upp över öronen kär, han kände sig som en nittonåring trots att han snart skulle fylla fyrtio. Janne bestämde sig för att fjäska riktigt ordentligt för både dotter och moder genom att anordna en riktig familjekväll med pizza, massor av godis till dottern och så film förstås. Janne visste - liksom så många av oss andra som har träffat ensamstående mödrar - att ungar kan mutas med godis och underhållning.

Janne avskydde egentligen ungen men som han sade:

-"Det är inte kul men man får alltid betala när kuken ska ha sitt, på ena eller andra sättet." Janne försökte låta tuffare än han var. Janne var som sagt ordentligt kär. Inte enbart på knullhumör men det ville han inte erkänna. Men jag känner honom väl och vi karlar blandar aldrig ihop kärlek med kåthet. Vi vet skillnaden.

Om det står en dyngrak man och hänger på en kvinnas ringklocka en tidig lördagskväll med en kasse brännvin i ena nypan så har han garanterat stånd och har haft knulla i skallen ända sedan förmiddagen och första groggen. Om han däremot är beredd att tillbringa en nykter lördagskväll tillsammans med både kvinnan och hennes odrägliga unge och käka chips och jordnötter tills han knappt kan andas, ja då är han kär.

Janne var kär.

Vid denna tidpunkt hade jag TV-1000 inkopplat. Det var en stor miss av mig att abonnera på den kanalen. Jag ville se film men på helgerna så visade de antingen porrfilm eller sport och jag avskyr bådadera. Vid denna tidpunkt var även jag ungkarl och det sista jag ville titta på var när andra knullade - jag ville knulla själv!

Hur som helst så visade de en riktig familjefilm en kväll som hette "Starman". En fånig amerikansk film inspelad under åttiotalet med Jeff Bridges i rollen som en utomjording som kraschar på jorden med sitt rymdskepp och blir tvungen att anta en människas skepnad. Janne bad mig spela in den åt honom. Den skulle passa bra till familjekvällen nästa helg. Ingen risk att det skulle bli några pinsamma scener i den filmen.

Javisst kunde jag det! Jag spelade in filmen åt honom och sedan tänkte jag inte mer på det.

En onsdagsnatt kunde jag inte sova. Gick upp, knäppte på TV:n, zappade till TV-1000 och naturligtvis visade de porrfilm där. Jag var helt oförberedd. Jag satt och mumsade på en nattmacka med kokt ägg och tonfisk och hela tv-skärmen fylldes av en stor blöt fetta. Jag kan tänka mig trevligare saker att titta på när jag äter. Jag föredrar även lite högre intellektuell nivå på underhållning. Kalla mig för gammalmodig men sådan är jag.

Jag satt ensam i min lägenhet med käften full med tonfiskmacka och en 32-tums blöt muff som som sällskap. Det kändes tråkigt.

Jaså, här sitter du i din ensamhet mitt i natten och roar dig din rackare där! Maten är inte dum men underhållningen kanske inte skulle gå hem under någon släktmiddag.

Det var då jag fick min lysande idé! Jag tryckte in kassetten i videon, den med familjefilmen som jag hade spelat in åt Janne och spolade fram en bra bit in i handlingen på filmen. Sedan började jag spela in från den pågående porrfilmen. Det blev perfekt!

Precis när Starman och hans följeslagerska slår upp dörren till det motellrum som de har tagit sin tillflykt till efter att ha varit jagade av snuten halva natten så fylls hela rutan av en neger med en enorm ståkuk. Han blir avsugen för glatta livet av en blond kvinna med långa flätor iklädd tysk alpmundering.

Kameran zoomar in så att man inte ska missa något. Lilla Heidi suger så att ögonen står i kors på Djungel-Jim. Fler personer ramlar in i handlingen som vill vara med och leka.

Stor humor! Janne dök upp på fredagen och hämtade filmen. Utanför stod bilen och puttrade med sätet fullt med godis och pizza som var ägnat åt den trevliga familjekvällen. Det enda som fattades var en mysig familjefilm och den fick han nu av mig som jag hade varit så snäll och spelat in åt honom.

Lycka till Janne!

Efteråt så hörde jag ingenting. Janne nämnde det aldrig och vad skulle han säga? Han visste innerst inne att det var ett bra skämt eftersom han har exakt samma humor som mig. Men det blev inget fortsatt familjeliv för Janne, det vet jag. Han hade nog önskat att det var någon annan som hade drabbats av det skämtet, varför inte jag t ex?

Men jag skulle vilja ha sett deras miner när Starman och hans följeslagerska slog upp dörren till det där motellrummet. Janne satt tillsammans med modern och lilla dottern och mumsade på chips, drack läsk och hade det mysigt. Jag undrar hur lång tid det tog innan det gick upp för dem att filmen drastiskt hade ändrat karaktär? Hur lång tid tog det innan någon av dem hittade fjärrkontrollen bland allt godispapper, pizzakartonger och läskburkar på bordet? Vad sade Janne? Vad sade modern till sin tioåriga dotter?

Janne återgick sedan till att hänga på kvinnornas ringklockor med en kasse sprit i näven.

Kungahuset borde nia svenska folket.

En polare till mig ansåg att om jag nu skulle driva en blogg så borde jag även få med lite aktuell samhällskritik och ja, varför inte? Det finns ju så mycket att reta upp sig på. Så mycket galenskap. Så mycket enfald.
"Så många får, så lite tid" som den gamla kärlekskranka fårvaktaren tänkte.
Så många idioter, så trångt om utrymme på min hårddisk, säger jag.
Jag skulle behöva minst tio hårddiskar för att kunna beskriva det kollektiva vansinnet och enfalden som Sverige har plågats av under de senaste åren. De Dumma Människorna bryter ständigt ny mark, hela kompanier av dårar marscherar fram och lämnar efter sig en raserad välfärd och rykande, sterila åkrar av otrygghet och främlingsskap.
Istället för trygghet, arbeten och en fungerande sjukvård så har vi fått EU, islam, nynazism, försvagade fackföreningar och skattefinansierade tvättstugevärdar och vi ska vara tacksamma över detta!
Vi som har fräckheten att inte vara lika tacksamma som det förväntas av oss utmålas som bakåtsträvare.
Det Sverige som jag växte upp i finns inte längre, ja det gamla fina Folkhemssverige har t o m blivit ett skällsord. Folkhemsvisionen anses som ett utslag av svår inskränkthet, ja nästan rasistisk och ingen vågar protestera, ingen orkar.
Men jag har i alla fall min lilla blogg!
Här ska det jävlar i mig bråkas, kritiseras och gnällas och jag ska försöka att vara så politiskt inkorrekt som jag bara kan.
Jag tror jag börjar med det förbannade kungahuset som jag har retat mig på ända sedan jag var barn.

Läste för ett tag sedan i en tidning att det var någon som hade retat sig på att en journalist hade "duat" kungen under nobelmiddagen, eller om det var drottningen eller Victoria som någon hade haft den stora fräckheten att dua?
Skit samma! Vad jag vill ha sagt är detta: Varför ska man vara tvungen att tilltala någon ur kungahuset med "ni"? Vem är det egentligen som försörjer Kungen, drottningen och deras bortskämda ungar? Det är ju de som ska nia det svenska folket. Det är de som jävlar i mig ska bocka och niga underdånigt så fort de möter en vanlig svensk skattebetalare.
De borde fan i mig kräla i stoftet, visa tacksamhet och be om ursäkt för sin egen existens. De borde skämmas för att de symboliserar ett system och en släkt som tidigare stod för förtryck, krig och elände. Glöm aldrig alla unga och fattiga pojkar, bonndrängar m.m. som de tvingade ut i krig för att dö bara för att kunghusen skulle leka krig med varandra.
Glöm aldrig hur det svenska folket svalt och plågades under kungahusen och kyrkans makt.
Glöm aldrig alla de unga svenska män som tvångsdeporterades till olika krig och som sedan aldrig kom tillbaka.
Glöm aldrig att kungahusen historiskt var emot demokrati och alla människors lika värde.
Glöm aldrig att kungahuset och adeln åt sig smällfeta under samma tid som många svenskar levde i jordkulor och svalt ihjäl.
Det fanns inte en enda kungajävel, INTE EN ENDA KUNGAJÄVEL, som var emot detta system och som försökte ändra på det. De ansåg att det var rätt, de ansåg att de var av Gud satta till makten. De ansåg sig vara mer värda än andra människor - människor som då, liksom nu, försörjde dem.

Det finns många människor som jag respekterar och som verkligen förtjänar respekt från svenska folket. Jag niar gärna vetenskapsmän, människor som kämpar och gör något för mänskligheten osv. Om det krävs och om de mår bättre av det så niar jag även framstående företagare, innovatörer, uppfinnare m.m. vars slit och arbete skapar arbetstillfällen för många människor och som stärker sveriges ekonomiska positition i världen. Men jag vägrar att respektera och nia människor som bara ger ett infantilt och bortkommet intryck vars största merit är att de har blivit födda av rätt föräldrar.
Faktum är att ett biträde på Burger King är värd mer respekt än vilken kung som helst.
Jag fylls av större vördnad när jag stiger in på McDonalds eller Max och står öga mot öga med personalen än när jag står framför Slottet.

Idag ska vi vårda och respektera företrädarna för detta ålderdomliga system, dvs monarkin. Vissa anser att vi ska nia dem. Nej minsann! Jag kommer aldrig att vare sig nia eller respektera dem.
Jag spottar däremot inte på dem. Lika lite som det är någon merit att födas med rätt föräldrar, lika lite kan de rå för att de har blivit födda till dem de är.
Däremot så spottar jag på allt det som kungahusen symboliserar. Jag spottar på deras förfäder som faktiskt var ansvariga för sina handlingar. Dagens kungahus borde visa ödmjukhet och gottgöra sina förfäders brott. Botgöring helt enkelt. De borde lämna tillbaka allt som tillhör det svenska folket. Sina tillgångar på banken, lyxbostäderna, lyxbilarna m.m. Sälj skiten på exekutiv auktion och lägg pengarna på sjukvården, åldringsvården eller något där de verkligen gör nytta. Därefter borde de stå till både bostads- och arbetsmarknadens förfogande som alla andra svenskar.
Först då så skulle jag nog kunna respektera dem. Jag skulle inte nia dem, fan heller! Jag niar inte mina grannar eller mina jobbarpolare så varför skulle jag nia dem? Men som sagt, jag skulle respektera dem för deras handling. För första gången i sitt liv så hade Kungen gjort något som verkligen förtjänade respekt - Han hade lämnat tillbaka släktens stöldgods till de rättmätiga ägarna.

Så kom ihåg det nästa gång du möter Prinsessan Madde på stan med näsan uppe i luften och händerna fulla med kassar från Gucci och Prada. Ställ er framför henne med benen brett isär. Säg åt henne att ställa ned kassarna på marken och att torka bort den där skitförnäma minen hon har i ansiktet. Tala om för henne att det är DU och dina vänner som har betalat för den där skiten hon har i kassarna och att det är dags att visa ödmjukhet och säga tack för kaffet!
Tala om för henne att nu vill du jävlar i mig se en rejäl nigning och ett sött litet leende för omväxlings skull istället för den där sura minen hon jämt visar upp.

Om vi alla gjorde denna markering så kanske vi i framtiden slapp se de bortskämda kungabarnen svassa omkring på Stureplans innekrogar med kreditkort som är utställda på Svensk Skattebetalare.
Vi kanske skulle slippa se dem i TV varje jul när de kladdar med skattefinansierad bulldeg och öppnar julklappar vars värde de flesta andra av oss bara kan drömma om. Vi får nämligen betala för våra julklappar och under våra julgranar ligger inga Rolexklockor och Ferraris och skulle det mot förmodan göra det, ja då har vi själva betalat för dem. Oavsett om vi är grovdiskare eller direktörer så tillför vi samhället något, vi strävar på och gör vår plikt och framför allt: Vi betalar våra prylar, restaurangnotor, julklappar och räkningar för egna intjänade pengar.

Det om något är värt respekt och så här i högertider när det hetsas mot alla bidragstagare, från cancersjuka till permitterade människor, så borde det vara dags för Jättebebisen, förlåt, Fredrik Reinfeldt menade jag, att klämma åt de största bidragstagarna av alla: Kungafamiljen. Jättebebisen tjatar ju hela tiden om att "strama upp" alla bidrag, hur är det egentligen med apanaget? När ska det stramas upp?
När får vi se kungafamiljen uppe på AF, sökandes jobb som inte finns hos arbetsgivare som inte vill anställa dem?
Tänk om Kungen skulle få indragen sjukpenning för sin dyslexi av en försäkringsläkare? Detta är ju den verkligheten som drabbar det svenska folket idag som har långt värre åkommor. Kungen säger sig ju vara folkets kung. Dags att bevisa det i praktisk handling!

Minns ni det berömda talet, när Kungen upplyste det svenska folket om att de inte längre skulle förvänta sig att stekta sparvar skulle flyga in i munnen på dem.
När ska de stekta sparvarna, ja hela flockar av dem sluta att flyga in i käften på honom själv?

När den gamla musiken tystnar...

"För mig så är rocken ungdom och uppror. Rockmusik är känslan av att vilja stampa gasen i botten på motorvägen med vodkaflaskan i knät. Rocken ska vara musikens motsvarighet till att vilja tända eld på håret, hälla i sig en sjuttiofemma och våldta grannen. Rocken ska vara som hämtpizza och dubbla ostburgare.

Rockmusik ska vara ytlig. Texterna ska handla om att dricka sprit, ha sex med billiga tjejer och krascha bilar mot bergväggar i 160 knyck. Rockmusik ska inte lobba för Hem och Skola, rockmusik ska inte ta ställning för något seriöst utom rockmyten. Rockmusik handlar om att vara arton år resten av livet. Det handlar om ansvarslöshet, evig ungdom och att ge fan i allt och leva för dagen. Den känslan ska man uppfyllas av efter att ha lyssnat på ett bra rockband.

Därför älskar jag band och rockartister som AC/DC, Jimi Hendrix, Led Zeppelin, George Thorogood, Deep Purple, Judas Priest och alla de andra. De hjälper mig helt enkelt att hålla mig ung och barnslig i sinnet."

Det där skrev jag för mycket länge sedan. Idag har musiken en helt annan betydelse för mig, faktum är att jag lyssnar inte ens på musik så ofta längre och framför allt; jag lägger inte in några värderingar i det. Musiken är inte så viktig längre helt enkelt. Det är inte på blodigt allvar.

När jag var ung så var min musiksmak mycket begränsad, det var enbart rock och hårdrock som gällde, absolut inget annat.

Idag lyssnar jag på det jag tycker är bra. Punkt. Skitsamma vad det är.

När man är ung identifierar man sig med sin musiksmak, det där växer man ifrån när man kommer upp i nitton-tjugoårsåldern.

Viss musik är inte alls lika bra som man minns den. Faktum är att jag ibland ifrågasätter mitt eget intellekt, hur i helvete kunde jag lyssna på så mycket skit?

Kan det vara som så att man idag tror att man fortfarande ska gilla en viss musik bara för att man gillade det som tonåring?

Visst, klassisk tung rock som AC/DC, Deep Purple, Led Zeppelin, Rainbow, Jimi Hendrix m. fl är ju fortfarande oslagbara. Så bra musik kommer aldrig mer att skapas.

Men för ett tag sedan så satt jag och laddade hem en del gamla låtar med Judas Priest, Saxon, Iron Maiden och de andra hårdrockspojkbanden och va fan... De är ju pinsamma. Rena skiten!

Jag hörde att de har gett ut några nya album.

Jaha?

Visst, jag kan förstå att jag gillade dem som sjuttonåring, de kunde skapa rockhits som satte sig i skallen och skickliga musiker var de. Men skulle jag lyssna på dem idag om jag hörde dem för första gången? Skulle jag haja till, öka volymen och stampa gasen i botten om jag råkade höra en låt med Judas priest på bilradion? Skulle jag få rysningar, stånd och en önskan att genast på stubinen hälla i mig en sjuttiofemma vodka rent om jag råkade ratta in 747 - Strangers in the night med Saxon? Nej, jag tror faktiskt att jag skulle göra som vanligt när jag råkar få på radion - Stänga av den igen och skära tänder av ilska över dagens musikaliska degenerering. Det märks att Judas, Saxon och allt vad de nu hette aldrig kom upp i samma liga som AC/DC, Deep Purple och grabbarna.

Men det finns ett album med Judas Priest som fungerar bra som tidsmaskin. När jag lyssnar på "Point of entry" så är jag sjutton år igen, det är sommaren 1982, jag och min vänner ägnar de flesta sommarnätterna åt att hänga mot en vägg och röka cigaretter och jag har fortfarande inte hållt någon flicka i handen.

Det led jag över då - händelselösheten och frånvaron av kvinnlig fägring. Nu gör jag inget annat än önskar att jag vore tillbaka till den tiden. Den tidens pojkbandshårdrock skapade en positiv känsla, ett visst hopp om framtiden. Idag sitter jag med facit och visst, jag fick till slut äntligen både hålla en flicka i handen och lite mer, nu har jag tröttnat. Idag har jag gott ställt ekonomiskt men vad ska jag med pengarna till? Jag har ju redan haft några kvinnor, jag har redan sett en massa länder och städer och den senaste hemelektroniken har jag. För det är ju det som man får för pengar - Kvinnor, upplevelser och prylar. Mer än så är det inte.

När jag var sjutton år så var detta lika stort och fantastiskt som universum, idag vet jag att det bara gav mig gonorre, minnesluckor och kraftiga värdeminskningar.

En känd författare skrev en gång att efter att man har fyllt 25 år så börjar man leva 20 år bakåt i det förflutna. Det skulle innebära att jag vid 63 års ålder kommer att sitta och tänka tillbaka på den tid jag lever i just nu.

Tror knappast det. Vad finns att bli sentimental över? Vad finns att sakna? Inget är längre för första gången, inget är nytt och outforskat och drömmen om rikedom, framgång och vackra kvinnor har jag bytt ut mot ett tryggt pensionssparande. Jag tillbringar helgerna åt att jobba extra (tack gode Gud för att Ikea alltid är i behov av extrapersonal!), inte för att jag är i skriande behov av pengarna utan enbart för att jag inte vet vad jag annars ska göra? Tiden är inte längre oändlig men jag kan ändå inte komma på något bättre alternativ.

Faktum är att det finns ingen musik i världen som kan skapa samma livsgnista hos mig som under den där sommaren när jag var sjutton år. Det är kanske därför som det är så sällan jag lyssnar på musik numer?

Hur som helst, här är mina senaste nedladdningar som jag ska bränna över på skiva och köra i bilstereon när jag tar bilen ut till jobbet nästa gång:

Deep Purple - Strange kind of woman.

Simple Minds - Dont you forget about me.

Billy Idol - White wedding.

AC/DC - Coldhearted man.

AC/DC - Jailbreak. Liveversionen naturligtvis!

Bruce Springsteen - Tougher than the rest.

Leila K - Ca plane pour moi.

Pat Benatar - Get nervous.

The Who - Teenage wasteland.

Eddie Meduza - Min hobby.

Katrina and the waves - Red wine and whiskey.

Koto - Dragons key.

ELO - Four little diamonds.

ELO - Dont bring me down.

Jona Lewie - You'll Always Find Me In The Kitchen At Parties

Maria McKee - I found love.

Ellen Foley - Stupid girl.

Phil Collins - I whish it would rain down over me.

The Cult - Edie (Ciao baby)

Accept - Burning.

Dessa låtar rekommenderas och kan få fart även på medelålders gubbjävlar som har fyllt fyrtio. Återkommer med fler rekommendationer om så önskas.

Klart slut. Over and out.

/Gammal Hårdrockare som inte har rockat på många år.

Därför äter jag inte på restaurang - Del 2.

Jag har tidigare skrivit om varför jag aldrig käkar på restauranger. De ynkliga portionerna var en anledning. Men det finns ännu en anledning till att jag helst inte käkar på restaurang.

Notera nu att detta inte är menat som något personligt mot någon men det finns inget yrke som jag respekterar så lite som köksyrket. Jag jobbade själv med skiten till och från i flera år och jag har aldrig hatat så mycket under arbetstid som då. Uruselt betalt, lönerna var ett skämt. Stressigt och tungt av bara helvete. Idioter till arbetskamrater, idioter till gäster osv. Lägg därtill att det känns helt meningslöst. Man producerar ingenting! Man skapar inget! Slutprodukten är bara stora lass med avföring.

Jag äcklade mig aldrig med maten i vuxen ålder, så lågt sjönk jag aldrig. Men jag hade arbetskamrater (vuxna, medelålders män) som inte stod ut, som föraktade sitt jobb och även sig själva för att de höll på med skiten så deras sätt att på något vis "ge tillbaka" var att göra ett dåligt jobb. Att spotta i soppor, vränga ut snus i köttgrytor, kleta snorkusar i gratänger och medvetet översalta och överpeppra hände ofta. Detta såg jag många gånger och jag sade aldrig något. Jag sket i det. Så mycket gav jag för det där jävla skityrket.

Dessvärre drabbar griseriet oftast fel människor. Det är miljön, stressen, skitlönerna och de komplett ointressanta sysslorna som förvandlar vuxna människor till vidriga imbeciller. Det är chefen, samhället och hela jävla systemet man vill slå på käften när man har slavat tillräckligt länge, men det kan man inte. Alltså låter man ilskan, hatet och alla livets besvikelser gå ut över gästerna.

Men jag fick nog av skiten i tid, innan jag blev galen. Innan jag började svina mig med maten. Jag släppte allt jag hade för händer och bad kökschefen fara och flyga så långt ända in i svartbrända helvete han kunde och efter det har jag aldrig satt min fot i något jävla kök. Det tog mig tre månader innan jag fick ett nytt jobb, tre månader utan lön men det var det värt. Aldrig mer!

Efter det så städade jag tågvagnar och skurade skithus och pissoarer under en tid innan jag fick något bättre. T o m de jobben var trevligare. Bättre lön också! Jag sken som en sol varje morgon när jag gick till jobbet och de väntande pissoarerna, varje dag var en fest och varje avlöning kändes som en förmögenhet.

Träffade en gammal bekant i helgen, tydligen har han stekt en och annan köttbulle för mycket för puckot jobbar fortfarande inom köksbranschen trots fyrtio år fyllda. Han hade dock en hel del vidrigt att berätta. Ska vi ta och läsa om det?

Ok!

Jag frågade honom om hur jobbet var, om det fortfarande var samma jävla stress, samma usla skitlöner och samma jävla idioter till jobbarkompisar och gäster?

Genast så fick jag mig en evighetslång jeremiad om livets helvete, om all skit han tvingades svälja, kompanier av dårar till gäster och om hur meningslöst det var att slösa bort sitt liv på ett sådant förbannat idiotyrke.

-"Men har du inget kul att berätta? Hur förgyller du dina arbetsdagar? Hur står du ut?"

Frågade jag.

-"Nu vill jag höra några smaskiga anekdoter, det vet jag att du har. Vi som har haft så mycket kul ihop!"

Han startade upp lite lätt genom att upplysa mig om att han sedan många år tillbaka har som regel att aldrig tvätta händerna efter att han har skitit. Han går istället rätt på köttet eller fisken och börjar att filea, tärna, hacka eller vad det nu kan vara efter att ha klämt ur sig några rejäla och halvlösa bruntorpeder för att därefter med välbehag torka sig i röven med det tunna och billiga papperet några gånger.

-"Jojo, men så gör väl alla."

Konstaterade jag. Sedan talade han om att han senast förra veckan faktiskt hade varit väldigt förkyld, snoken rann som en kran och han hostade och fräste hela tiden. Men lönen är dålig och sjukpenningen därefter så det var bara att gå till jobbet och stå där och blanda sallad, röra till dressingar och steka korv samtidigt som spott, slem, snor och andra kroppsvätskor stod som ett dis runt omkring honom. Sedan så får vi inte heller glömma att han hade problem med magen, stressen höll på att ta kål på honom. Ränndretan kom periodvis och höll i sig i flera dagar. Då fick han springa på toaletten rätt så ofta mellan all köttbankning och panering.

Nu började det likna något. Han berättade med ett fniss att när han stod och stekte schnitzlar så hade han råkat tappa en på golvet. Den tog han upp och lade genast tillbaka på stekbordet.

-"Vad är det med det då? Även det gör väl alla vad jag kan minnas i alla fall."

Jovisst, men innan han tappade schnitzeln så hade han varit på skithuset och pissat. Han hade stått där på det nedpissade golvet med sina träskor och hängt ut kuken och låtit pisset strila ned i pissrännan. Samtidigt trödde han omkring med träskorna i pisset och gud vet vad mer som ligger och gror på sådana där golv? Samma träskor hade sedan trampat omkring på samma golv som han nästan vanemässigt brukade tappa schnitzlar, ostskivor, tomater och lite annat smått och gott.

-"Men kom igen nu, det där är väl ingenting!"

Sade jag.

-"Minns du när du och jag jobbade på Silja-Line och bakfulla som svin spydde ned en julskinka som vi sedan duschade av i disken och skickade ut till smörgåsbordet? Sådana historier vill jag höra! Ge mig något att skratta åt! Ge mig något som jag kan skriva om!"

Men min gamla bekant började bli en gammal knäckt man.

-"Nä va fan, jag börjar bli gammal vet du. Fyller 43 år snart. Jag orkar inte, det enda jag orkar är att hata mitt jobb och mig själv för att jag gjorde ett sådant jävla felval som jag gjorde."

Jag förstår honom.

Men i alla fall, denna historia är helt sann. Jag överdriver inte. Det går till såhär i många kök. De anställda hatar sitt jobb och sina liv och då kan det ta sig sådana här uttryck. Jag slutade i tid vilket jag är glad för. Jag hann aldrig börja svina och ta ut min hämnd på mina egna felval på gästerna. Men jag käkar ytterst sällan ute. Jag vet hur det går till. Jag vet hur de anställda mår. Sådant här griseri är det inte i alla kök, alla köksanställda är inte svin som låter sin avsky gå ut över maten och gästerna. Men de är tillräckligt många för att hålla mig borta från restaurangerna.

De finns där ute.

De är en stor skara som växer.

Just idag är det säkert flera hundra som tröttnar på skiten, som känner att de har fått nog men som förstår att de inte kan ta sig därifrån.

Hur är det, känner du till personalen på din favortirestaurang? Ser de lyckliga ut? Vad har de för löner? Måste de stressa skiten ur sig varje dag?

Jag skulle inte ta risken...

Därför äter jag inte på restaurang - Del 1.

Jag är ett ökänt matvrak och kan trycka i mig nästan hur mycket som helst. Jag blir helt enkelt inte mätt på ett par hamburgare eller en vanlig pizza. McDonalds ynkliga menyer får mig bara att bli hungrigare, de retar upp magen helt enkelt och en pizza kan jag trycka av bara farten och märker knappt att jag har käkat. Därför klämmer jag oftast en familje-pizza när jag beställer hem pizza och mitt rekord på McDonalds är fjorton tolv-kronors ostburgare och jag kände att jag kunde käka fler men dels så blir det så jävla dyrt och dels så glor en del människor så förbannat.

Överhuvudtaget så tycker jag det är värdelöst att käka ute eftersom alla portioner, oavsett var man äter, verkar vara utformade för dibarn och bantande småflickor. Är det fler än jag som har detta problem? Och nej, jag är INTE överviktig på något sätt, bara vansinnigt förtjust i mat!

Jag är en man som har något så ovanligt i dagens Sverige som ett arbete - ett ibland fysiskt krävande arbete och behöver följdaktligen föda därefter. Hamburgare, pizza, stekt potatis med ägg, pytt i panna osv ser jag närmast som förrätter. Jag har ofta gått och köpt mig en hundrafemtiograms hamburgare medans jag har väntat på min pizza. Jag kräver lagad mat sju dagar i veckan för att fungera, äter jag inte varm mat minst en gång om dagen blir jag darrig och matt.

Många på tex mitt jobb sitter och talar varmt om olika restauranger. De talar lyriskt om hur fint och gott det är. När jag då ifrågasätter storleken på portionerna, när jag frågar om man blir mätt på en liten biff med en lina sås, några ynkliga potäter och lite löv så blir de bara irriterade och börjar käfta om hur många "points" det är i en potatis m.m, sen tar de upp hur skönt det är att slippa disken och hur kul det är att prova nya maträtter.

Skitkul...

Inte nog med att man betalar överpris för en ynklig portion mat, man måste även stå ut med en massa andra gäster. Man kan inte ligga i någon soffa och glo på TV samtidigt som man lastar in. Inte lägga av en brakskit.

Inte somna efter maten.

Inte skyffla in maten med sked.

Man får istället sitta där uppsträckt som en jävla idiot med öppen plånbok och glo något annat snille i ansiktet och konversera om totalt ointressanta saker. Fan, man kan ju köpa hem tre pizzor, två L läsk + chips och film för de pengarna som de lägger på en biff med lite sås ute på restaurangen. Jag står hellre med lite disk och blir rejält mätt än förirrar mig in på någon restaurang.

Nej restaurangbesöken överlåter jag åt manlig dagispersonal, skolflickor, metrosexuella kontorsfjantar och andra töntar som gillar att ägna sig åt självsvält i syfte att komma i de senaste designklänningarna.

Riktiga män utan ätstörningar föredrar att äta framför TV:n i hemmets lugna vrå utan distraktioner i form av kvinnligt sällskap, ungar eller annat löst folk.

Familjeliv - Roliga debatter och konflikter.

Jag blev för ett tag sedan bannad från forumet Familjeliv. Jag visste att jag skulle åka ut med huvudet före så därför stampade jag gasen i botten från första början. Jag ville hinna sprida min visdom till så många som möjligt under den korta tid jag skulle få där.

Familjeliv är ett rätt så populärt forum som är proppfullt av en massa fjantiga mammor, politiskt korrekta miljömuppar, cykelhjälmsanvändare, manlig dagispersonal och andra fjollor. Jag blev ungefär lika omtyckt där som smittkoppor.

Det var länge sedan jag hade så kul!

Därför har jag hälsat på en sväng på Familjeliv, sökt lite på mitt nick som jag hade där och kopierat flera av mina texter. Jodå, de finns kvar! Så även flera debatter och dialoger som jag hade med flera medlemmar.

Här kommer den första. En användare som kallade sig Miss Maja oroade sig för sin son som inte sket.

"Min son på 3 månader har inte bajsat på 4 dagar nu, inte sen i tisdags. Förra veckan fick han ersättning blandat med bröstmjölk för första gången. Han fick det 3 ggr på 3 dagar, fredag-söndag. Kan det ha med det att göra? Är det någon som vet om det kan vara så att han är förstoppad.... Jag läste i sjukvårsduiden att man kunde ge katrinplommonpuré till barn över 3 månader. Vi testade det i förmiddags, ca en tesked fick han men inte har det hjälpt tycker jag. Några tips.....på vad vi kan göra."

Här var jag naturligtvis tvungen att rycka in till Miss Majas hjälp och stöd!

"Kära Miss Maja.

Jag ringde och frågade min flickvän när hon sket sist och det var ett tag sedan enligt henne, tre dagar sedan närmare bestämt. Jaha, sade jag då och fortsatte med mitt jobb.

Vad jag vill ha sagt är att jag inte riktigt förstår frågan? Om inte ungen vill skita så är det väl hans problem? Han skiter när han tycker att det är dags. Vad tror du kan hända, att han skulle explodera av all skit till slut? Knappast. Sådant löser sig självt. Ibland i byxorna. Alternativt så kan du ju trycka i ungen lite laxermedel och sedan skaka på honom. Då kommer nog skiten ska du se!"

Behöver jag tala om att de små mammorna inte sparade på krutet i de kommande kommentarerna? Det mesta gick ut på att jag var galen och att de var rörande överens om att det var något som inte var som det skulle i huvudet på mig. De bara gick och väntade på att jag skulle bli bannad.

Våra döttrar pillar på varandra!

Ja så var rubriken på en text som medlemmen Anonym hade postat.

"Min dotter är tre år och hennes kusin året äldre. Jag har märkt att kusinen för tillfället är väldigt fixerad av sitt könsorgan, hon sitter ofta och pillar o vill gärna att andra ska titta o pilla. Fick idag reda på att hon o min dotter lekt en lek där de turas om att sära på benen o liksom hålla isär blygdläpparna så att den andre kan pilla. Den vuxne som såg detta sa åt dem att sådär leker man inte o bett dem låta bli.

Vad ska man egentligen göra???? Det är ju inget konstigt i att de upptäcker sina könsorgan o jag vill inte göra det till något fult. Samtidigt kan de ju faktiskt skada varandra..."

Jag var ju bara tvungen att svara!

"Detta är inte normalt beteende! När jag var barn så satt inte jag och min kusin och tog varandra på kukarna. Du ska inte uppmuntra detta beteende heller, eller vill du ha en dotter som vid tjugo års ålder går omkring och tar sig själv och andra kvinnor på fittan i tid och otid? Hon skulle med största sannolikhet få allvarliga umgängesproblem. Det ska lukta parfym och rosenvatten om en kvinna, inte nypullad fitta."

Anonym blev helförbannad och svarade direkt.

"Vad fan vet du vad du gjorde när du var så gammal, 3 år. Kommer du ihåg allting eller? Inte gör jag det iallafall. "

Ha! Ha! Nu började det likna något. Jag svarade:

"Taskigt för dig, jag kommer dock ihåg en hel del. Och nej, inte jag själv eller mina barndomskompisar gick omkring och tog oss själva och varandra på kukarna. Aldrig någonsin. I så fall hade man åkt på en jävel direkt."

Nu blev det ett jävla liv och den ena morsan och fjanten efter den andra var tvungna att lägga sig i.

"Ja, ni som inte upptäckt era kroppar är nog onormala."

Var det någon som skrev. Jag hängde på direkt. Nu hade jag kul som aldrig förr.

"Så det är alltså fullt normalt att som barn gå omkring och dra sig i kuken bland andra människor? Konstigt, när jag var barn fick man inte ens peta sig i näsan innan man fick en ordentligt tillrättavisning."

Anonym:

"Det är väl ändå mer onormalt att som förälder ge sina barn stryk än det är för barn att undersöka sin kropp. Jobbigt för dig att växa upp med sådana föräldrar."

Jag igen:

"Vem fan har pratat om stryk? Jag skrev bara att inte fan gick jag och mina polare omkring och tog varandra och oss själva på kuken så fort vi fick tillfälle. Jag minns bara en unge som gillade att ta sig på kuken. Det var en mongoloid som brukade stå för sig själv i något hörn av skolgården och med drömmande blick och hakan full av dregel stå med näven nedkörd i byxorna. Han tog sig mycket och ofta på kuken."

Nu lade sig en användare vid namn Wickz i debatten:

"Att du åkt på stryk i sådanafall tycker jag är det mest onormala i det hela. du kanske behöver tala med någon form av psykolog för att bearbeta din barndom?"

Idioterna hade tydligen någon hang up på ordet stryk.

"Jävla tjat om stryk! Jag fick aldrig stryk av min mor, snarare tvärtom. Det var i skolan jag fick stryk men inte för att jag tog mig på kuken. Hade jag gjort det så hade jag väl även blivit idiotförklarad."

Nu kom trådstartaren tillbaka.

"Jag har tagit ett snack med min dotter nu"

Jaha, då blev man ju lite nyfiken. Jag frågade:

"Vad sade du då?

- Aldrig ta dig på musslan bland folk, det kan bli en dålig vana som sedan kan bli en belastning för dig i det sociala vuxenlivet.

Eller...?"

Fick aldrig något svar, däremot så lade sig användaren Copycat i diskussionen.

"Visst skev du att du hade åkt på stryk!!! Gå tillbaka o kolla!"

Som sagt, de hade fått stryk på hjärnan. Nu började jag bli förbannad.

"Jag skrev tidigare: Men herregud! Nej, det är inte normalt! Inte fan gick jag omkring och tog mig på kuken tillsammans med mina polare när jag var barn. Hade jag gjort det, hade jag tagit fram kuken så hade jag garanterat - med rätta - både åkt på stryk och blivit idiotförklarad.

Med det menade jag att jag hade fått stryk av de andra ungarna (självklart) om jag hade tagit fram kuken och även börjat att kladda på deras kukar. Klart som fan att man hade åkt på en jävel! Om en unge går omkring och ogenerat tar sig på kuken titt som tätt, ja då är det tid att besöka barnpsyk. Det är väl bland det första man lär sig som barn - Inte ta dig på kuken bland folk!"

Nu lade sig trådstartaren i igen:

"Min dotter är väldigt klok o förståndig (hehe, tycker väl alla om sina barn ) o är lätt att diskutera med."

Ja, vad svarar man på sådant? Jag försökte i alla fall.

"Jag tror du är rätt så ensam om att tycka det. Det är ju knappast rymdingenjörer och kvantfysiker som brukar stå i gathörnen med blicken mot skyn och massera sina skrev."

Ja, sådär höll det på. Jag orkar inte posta allt, det får inte ens plats men jag fick många goda skratt på det där forumet. Det fick jag verkligen.

För de som är intresserade så är det bara att besöka http://www.familjeliv.se/ och söka på mitt gamla nick "Etta med kokvrå". Mina texter finns förhoppningsvis kvar fortfarande.

Det nya pedofilmodet - Rakade muffar.

Kommer ni ihåg när man var i tretton-fjortonårsåldern och började intressera sig för tjejer? Ska sanningen fram så fantiserade jag mest, vågade aldrig ta kontakt men jag minns känslan. Jag minns hur jobbigt det var att alltid gå omkring med konstant stånd. Det var som att ha en stavlampa nedkörd i jeansen för jämnan. Det där jävla ståndet gav nog inte med sig förräns jag kom upp i tjugofemårsåldern. Då fick jag i alla fall lite kontroll över det. Men drack jag sprit så var det färdigt igen. Jag har suttit vid många bardiskar och druckit drinkar, kallpratat med bartendern och blivit nobbad av kvinnor. Alltid med stånd.

Men nu var det inte det jag skulle tala om! Mitt underliv lämnar vi därhän, i alla fall för den här gången. Det var ju ungdomliga fantasier jag var inne på innan jag gled iväg. Minns ni hur vi killar brukade snacka sinsemellan? Vi brukade spekulera i vem som hade fått hår på muffen, vilken flicka som kunde tänkas ha mycket hår, mörkt hår, ljust hår osv. Detta med kvinnlig hårväxt var helt enkelt ett tecken på att flickorna i vår närhet höll på att utvecklas till vuxna kvinnor, och vuxna kvinnor, det var något som alla vi smågrabbar drömde om. Ingen fantiserade om småflickor och framför allt, ingen fantiserade om vuxna kvinnor med en liten flickas underliv. Det var helt otänkbart! Tanken slog oss inte ens.

Vi fantiserade om Lotta i åttan som var lång och mörk och som hade en stor svart trekant mellan benen. Det hade vi själva sett en gång när vi hade klämt oss in i ventilationssystemet, kravlat omkring i trummorna tills vi slutligen kom fram till flickornas omklädningsrum och kunde få oss en titt genom ett nätförsett litet luftintag. Vi höll på att ta livet av oss men det var det värt för att få se lite muff. Vi låg där uppe i luftrumman med våra ståkukar och gjorde stora ögon när Lotta krängde av sig sina små bomullstrosor och blottade sitt håriga kön.

-"Å fy fan! Jag kommer kanske att få knulla med henne till lördag, det har hon lovat i alla fall."

Sade en kille som hette Roger som var ett par år äldre än oss andra och som var tillsammans med henne. I alla fall i fantasin. Hur det var med riktigheten i detta påstående vet jag inte. Ingen av oss såg i alla fall Roger med någon flickvän, vare sig före eller efter det där påståendet.

Idag är han död. Vid 22 årsålder dammade han rakt in i en bergvägg utanför Trollhättan med en lånad bil och baksätet fullpackat med andra berusade och marijuanarökande ungdomar.

-"Jag får stånd bara jag tänker på det!"

Fortsatte Roger.

-"Jag också."

Sade jag som aldrig någonsin skulle få chansen att ha sex med denna gudinna. Men jag hade livlig fantasi redan som liten trettonåring och i drömmarna så hade jag sex med både henne och alla andra tjejer och mogna kvinnor som fanns i min närhet, från flickorna i sjuan till de tjugoåriga lärarvikarierna och mattanterna. Jag var inte kräsen. Hur är det nu man säger...? "Han var en fattig man men hans drömmar var fulla av rikedom."

Jomen, det där stämde in på mig.

Vi gick alltså igång på unga flickor som påminde om vuxna kvinnor så mycket som möjligt och en hårig muff, ja det var tecknet på att flickan var mogen, att hon var på väg att bli en vuxen kvinna. Ja man skulle kunna säga att vi på något undermedvetet sätt förstod att hon kanske var "lovlig". Hon var inte längre någon liten flicka.

En hårig muff betydde att hon hade lämnat världen med dockskåp, My little ponny och "Kulla-Gulla lägger upp sig för brukspatron och får kondylom" och allt vad nu de där böckerna hette. Hon var på god väg att bli en vuxen kvinna.

Idag däremot så finns det vissa män som tänder på rakade muffar, de ska se ut som småflickor och unga tjejer verkar tro att detta är normalt. Därför rakar de sig, får svampinfektioner, skadar sig och mår dåligt. Vissa män blir tydligen upphetsade utav att kvinnorna ska se ut som småflickor, de blir upphetsade av ett hårlöst kön som mest påminner om en nyss upptinad rå kyckling.

Jag tycker att denna företeelse är ytterst osmaklig och avtändande. Jag vill att en vuxen kvinna ska se ut som en vuxen kvinna.

Men vad beror detta på? Varför rakar sig så många kvinnor idag och varför kräver så många män detta? Har alla dessa män pedofil läggning? Ja, säkert är det många som har denna sjuka läggning men knappast alla. Det faller på sin egen orimlighet. Jag tror att det även beror på den nya småflickskulten. Alla ska idag vara småflickor, från popstjärnor till TV-kändisar. De klär sig som små skolflickor, poserar i flicktrosor, pippilotter och rosetter i håret och slickepinnar i händerna. T o m den snart femtioåriga Madonna mixar sin röst under inspelningarna så att hon ska låta som en liten tolvårig flicka.

För tio-femton år sedan skulle alla vara unga, idag ska alla vara barn. Förr var det ungdom som gällde, idag är det barndom.

Därför är det inte så konstigt att unga kvinnor rakar sig, att de tar bort det som symboliserar övergången från liten flicka till vuxen kvinna. Och männen kräver naturligtvis att kvinnorna som de har sex med ska påminna så mycket som möjligt om barn. Det är liksom en naturlig konsekvens av denna sjuka utveckling. Så jävla sjuk har världen blivit. Det är i alla fall min teori.

ICA-Kassörskan.

Jodå, jag levde faktiskt Svenssonliv under en kortare period! Tyvärr så tröttnade min sambo på att vara tillsammans med en karl som, enligt henne själv, vägrade bli vuxen.

Efter att ha ramlat rätt in i julgranen i ett otroligt berusat tillstånd för att därefter gå rätt igenom glasdörren till vårt vardagsrum så glassplittret yrde mitt under självaste julklappsutdelningen så tog hon vår dotter och flyttade hem till sin mor för gott. Detta är dock en helt annan historia som jag kanske återkommer till i en senare berättelse.

Jag tänker istället dra några små anekdoter från vårt förhållande som är av den mer pinsamma sorten.

Min flickvän hade bestämt att ta med sig vår dotter och hälsa på sin mor i grannstaden över helgen och detta var något som jag såg fram emot. Jag hade i smyg laddat upp med massor av sprit. Hon skulle inte komma tillbaka förrän på måndagskvällen och jag såg fram emot två dagars stenhårt krökande.

På lördagsmorgonen tog hon farväl och jag var äntligen ensam. Jag laddade min stereo med ett blandband och Deep Purple, AC/DC och Led Zeppelin strömmade ur högtalarna. De ljuva tonerna inspirerade mig till att korka upp dagens första flaska. Jag slog mig ned vid köksbordet som jag varken hade tid eller tålamod att duka av efter vår gemensamma frukost. Hällde upp en rejäl grogg på Renat och Fanta i ett duralexglas som jag snabbt hällde i mig. Dessa följdes av flera och snart hade jag hällt i mig halva flaskan utan att jag själv märkte det.

Jag satt och log för mig själv och fånstirrade ut genom fönstret efter min polare Janne. Han hade lovat att dyka upp på morgonen nu när jag var ensam. Då fick jag fick se den underbart vackra och unga negressen som jobbar i kassan på ICA komma gående på väg hem efter något nattligt äventyr. WHAOW! Hon brukade alltid ge mig ett ordentligt stånd och denna morgon var absolut inget undantag – Tvärtom! Alkohol väckte alltid liv i mina undre regioner.

Jag visste sedan tidigare att hon bodde i höghuset mitt emot och med lite tur kanske man kunde få sig en smygtitt. Hennes sovrumsfönster vetter mot mitt håll och jag har full insyn. Tyvärr har hon alltid dragit för persiennerna när hon har gått och lagt sig för kvällen men nu var det ju arla morgonstund. Solen hade precis gått upp, så kanske, kanske skulle hon strunta i att dra för innan hon klädde av sig. Kanske…

Herregud! Hon började knäppa ut blusen och hon gjorde ingen ansats till att dra ned persiennerna. Jag rusade snabbt iväg och hämtade min kikare. Det här fick jag inte missa! Jag kom tillbaka i precis rätt tid och jag kunde se hur hon drog av sig plagg efter plagg, till slut stod hon i bara bh och spetstrosor men sedan gick hon iväg, antagligen på toaletten. Fan också! Jag hade ett ohyggligt stånd, inte skulle väl föreställningen sluta så här snopet…?

Nä, nu kom hon tillbaka, helt naken och våt efter en snabbdusch och jag höll på att explodera! I ren upphetsning och utan att knappt märka det så hade jag börjat halsa ren sprit direkt ur brännvinsflaskan samtidigt som jag försökte hålla kikaren så stadigt jag kunde med min andra hand.

Det verkade precis som om hon visste om att hon var iakttagen och njöt av det, hon gick omkring och åmade sig i alla möjliga poser. Hon lade sig på sängen och sträckte ut sin smäckra kropp i sin fulla längd. Hennes fasta och stora bröst gungade när hon blötte sitt finger i munnen och började smeka sina stora vårtgårdar i små rörelser runt, runt. Efter en stund så blötte hon sitt finger i munnen igen och förde ned handen mot sin muff. Fingret nästan försvann i det täta och svarta håret där nere. Nu kunde jag inte längre hålla mig längre. Jag tog fram kuken och började dra med raska tag. Jag var i en helt annan värld. Alkoholens ljuva berusning… AC/DC som vrålade ur högtalarna… Den svarta kvinnan som ormade sig framför mina ögon… Sommar och sol… Mera brännvin… Åh, herregud… Åh...

I mitt euforiska och berusade tillstånd så märkte jag inte att min sambo hade kommit tillbaka för att hämta sin hårfön som hon hade glömt. Jag hörde inte hur hon låste upp dörren, stegade in i köket och ställde sig med händerna i sidorna förrän det var för sent.

-"Vad i helvete håller du på med?"

Det var mycket svårt att förklara varför jag halvlåg som en skadeskjuten kråka över köksbordet bland utslagen mjölk, kalaspuffar, spritflaskor och halvkäkade ostmackor med kikaren i ena näven och kuken i den andra.

Jag stod framför henne med kalsongerna hängande nere vid knäna och försökte sluddrande komma på någon bra bortförklaring men alkoholen hade vid det här laget hunnit koppla bort min tankeförmåga för resten av dagen. Det gäller att veta när det är dags att ge upp och hålla käften, för vad fanns att säga? Jag grep spritflaskan och flydde snabbt hem till min polare Janne. Där tillbringade jag resten av helgen.

Händelser som denna var min f.d. sambo mycket noga med att dra upp för advokaten under bodelningen och vårdnadsförhandlingarna.

Idag så handlar jag alla mina varor nere på ICA och när denna undersköna svarta kvinna sitter vid kassan så är det med en skräckblandad förtjusning som jag ställer mig i kön och väntar på min tur. När det är dags för mig att betala så tittar hon mig alltid i ögonen och ler sitt ljuva leende. Tar hon sitt jobb på ovanligt stort allvar, eller såg hon mig den där morgonen? Vid dessa tillfällen så rodnar jag alltid djupt och får aldrig fram ett ord.

Sport - Vad är vitsen?

Som ung så hamnade jag fullständigt fel i arbetslivet. Jag har tummen mitt i handen, saknar fullständigt anlag för praktiska prylar och har och hade ingen ambition att lära mig. Lika förbannat så har jag jobbat på div typiska manliga arbetsplatser. Har aldrig passat in bland dessa karlakarlar bland karlar och har alltid känt mig totalt utanför, speciellt under fikarasterna.

När inte samtalen under dessa raster har rört sig kring brännvin, fittan eller kuken så har det handlat om sport. Karlar som hade uppenbara problem i grundskolan med att lära sig multiplikationstabellen kan sitta och rabbla målresultat åratals tillbaka och alla så håller de av någon anledning på ett speciellt lag, "deras" lag som de säger. I denna värld så fascineras man väldigt mycket över karlar som jagar en boll över en gräsplan. Ännu roligare blir det om laget med rätt färger lyckas få in bollen mellan två stolpar. Helst många gånger.
Ibland byter de ut bollen mot en puck. Vinterid är det vuxna karlar med stora hjälmar, knäskydd och träklubbor som är intressantast och deras jakt över isen efter en svart gummitrissa upplevs som väldigt viktig och meningsfull.

Ofta så håller de på något lag som kommer från en stad eller ort som de inte har den minsta koppling till, än mindre har varit i. "Heja Brynäs!" Kan någon skrika."Färjestad är bäst!" Utbrister någon annan. Få har besökt dessa städer, ber man någon peka ut Gävle eller Karlstad på kartan så är risken stor att de letar i helt fel landskap. Lika förbannat så håller de av någon mysko anledning på dessa lag.
Jag har bott i olika städer som naturligtvis har haft något fotbollslag eller hockeylag som av någon anledning de flesta har känt sig delaktiga i. "Heja Oddevold!" "Heja Färjestad!" "Heja Hammarby!" osv, osv. Frågar man dem varför de gör detta så svarar de:-
"Det är ju äääran för fan! Åhhh Hammarby i mitt hjärta! ÅÅÅHH! Wolfarna i Färjestad!"
Är alla i Karlstads kommun medlemmar i Färjestad? Är alla på Söders höjder reservare i Hammarby? Och vad händer t ex i Jönköping, Luleå eller Malmö om just deras hockey- eller fotbollslag vinner? Får kommuninvånarna del av prispengarna? Sänker de kommunalskatten under ett år tills det är dags för nästa turnering som sen upprepar sig år efter år, år efter år...

Det är nyttigt att idrotta, jag har inga invändningar mot det. Jag motionerar själv med jämna mellanrum, inte för att det är kul, det ska gudarna veta att det inte är! Men man mår bättre, det går inte att komma ifrån.
Jag förstår även idrottsstjärnorna, de tjänar stora pengar och kan hålla på med sina förlängda skolgårdslekar i många år. Men hur kan folk ställa sig och titta på när andra ägnar sig åt sin vansinnigt välbetalda hobby och lek? De t o m betalar för det (!) Varför inte ge sig ut och jaga puckar, fotbollar, handbollar, basketbollar och allt vad det nu är själva istället?

Jag hade en bekant för flera år sedan, han höll på med i stort sett all sport och var lika värdelös på allt. Det var spjutkastning, kulstötning, fotboll, höjdhopp, basket, hundra meter häck och en massa annat. När han inte ägnade sig åt att förlora så gick han sjukskriven för någon sträckning, benbrott, sendrag eller diverse infektioner. Idag är han väl runt 35 skulle jag tro, är arbetslös, har ingen utbildning, har ingen arbetslivserfarenhet och kommer med största sannolikhet aldrig att få. Allt detta tack vare att idrotten kom in i hans liv.

Idrotten förbrödrar inte, idrotten slår istället ut. Idrotten skapar hackkycklingar och mobboffer.
I andra klass så började jag i en ny skola och blev direkt isolerad ute på skolgården pga att jag inte ställde upp på att jaga en boll ute på en kolstybbsplan varje rast.
-"Ä du dum elle?"
Minns jag att en ful, stubbad jävla bonnunge frågade mig redan första dagen när jag satt på en bänk och var allmänt uttråkad. Jag var mycket förvånad över att det inte fanns någon som spelade kula eller lekte krig borta vid skogsdungen. Här var det en jakt efter en boll som gällde. Alltid.
Jämt.
Varje rast. Jag blev stämplad som en fullkomlig idiot bara för att jag inte såg det som mitt kall att försöka få in en bolljävel mellan två stolpar men vet ni vad? Jag tror nog att jag kan leva med det.

Min syn på konsten och litteraturen.

Eftersom teckning och författande alltid har varit stora intressen för mig så har det blivit att jag har umgåtts med en hel del tvivelaktiga existenser under mitt liv. Med tvivelaktiga existenser så menar jag folk som på fullaste allvar kallar sig poeter, författare och konstnärer utan att få sålt en enda text eller målning i hela sina liv. Men de har alltid velat få sålt något så viljan har alltid funnits där, så att säga.

Jag måste erkänna att lika lite som jag har tagit mig själv och mina hobbies på allvar, lika lite har jag respekterat dem och det de har sysslat med. Det finns en spridd missuppfattning att bara för att man själv gillar att teckna och skriva så måste man även vara intresserad av andra människors målningar, skisser, teckningar och texter.

Det har jag aldrig varit. Jag tycker att konstnärsvärlden är alldeles för pretentiös, den tar sig själv på för stort allvar. Den slår knut på sig själv. Konstvärlden hyser alldeles för många obegåvade människor, alldeles för mycket kludd och alldeles för mycket förvirrad poesi och ordakrobatik med författare som spänner sin penna i en vid båge för att landa i ett hav av utanförskap. Ungefär så. På den tiden som jag söp så brukade jag alltid visa mitt förakt för denna värld genom att bli onykter och ibland t o m oförskämd under vernissagen. Det var ett barnsligt beteende men man blir barnslig och mjuk i huvudet av alkohol.

Jag minns en gång under det tidiga nittiotalet, jag hade fått ihop det med en tjej som försökte livnära sig på att skriva mystisk och mörk poesi i en stenciltidning som jag själv hade några spalter i då och då. Det hon skrev var rena skiten och handlade om det gamla vanliga, dvs inre demoner, färd över mörka vatten, ångest och drömmen om räddning. Alltid var det någon horisont inblandad i texten. Det var ljusa horisonter, mörka horisonter, horisonter av hopp och horisonter av svek (!) Hur kan en horisont vara svekfull?

En kväll så tvingade hon med mig på ännu ett vernissage. Konstnären var en av dessa halvgamla, förvirrade studenter från konstfack som finansierade sina utställningar genom att sälja av aktierna de hade ärvt av mormor och morfar. Jag följde med utan knot för jag visste att om jag skötte mig, ja då kanske kvällen skulle sluta med hårdporr. Chansen fanns. Hon skrev sämre än en analfabet men enligt ryktet så var hon lika lättfotad som hon var ordblind.

När vi anlände så möttes vi av svartklädda, magra och anemiska människor som tassade omkring med små löjliga snittar i händerna. En del drack även vin i pappmuggar - fjantigt lågprocentigt blaskvin som man måste dricka såar utav för att uppnå något som liknar berusning. En karl kom fram till mig och frågade vad jag tyckte. Han tillhörde helt klart De Tokiga Människorna och såg dessutom ut som en kille som ville ha den i röven, hårt och ofta. Det visade sig att det var han som var konstnären vilket även förklarade valen av motiv. Varenda tavla visade halvnakna karlar med svällande muskler i olika miljöer som skulle uppfattas som erotiska. De var oftast klädda som hanverkare och grovarbetare. Halvnaken rörmokare i solnedgång ungefär. Jag sprang ut till bilen och hällde i mig rejält med brännvin. Här skulle behövas mycket alkohol för att stå ut.

När jag kom tillbaka så stötte jag ihop med min flickvän.

-"Det här känns inte bra" sade jag. -"Jag går bort och tar mig lite vin, är det ok?"

Hon tittade oroligt på mig och sade att om jag lovade att bara dricka en mugg så gick det bra. Jag drack många muggar. Fler och fler människor strömmade in i lokalen och alla tassade under tystnad omkring och beundrade konstverken. Ibland så kommenterade de viskande tavlorna och fann inbillade budskap och liknande. Jag stod och stirrade på en tavla, på en liten remsa vid ramen stod: "Nr 33: Arrangemang i röd lera". Tavlan visade två halvnakna och svettiga vägarbetare med varsin spade som såg allmänt sugna ut på varandra.

-"Nr 33: Två kuksugare i ett dike"

Läste jag högt.

-"SCHHH! Va fan tar du dig till!"

Väste min flickvän.

Hela lokalen stirrade på mig. Skit samma. Jag var både irriterad och full och gick vidare. En annan tavla visade en snickare som stod och stirrade mot solen med en tving i ena näven och sin ståkuk i den andra. Konstnärligt så det förslog. "Nr 41: Snickare njuter av solsken - Gula perioden". Jag mådde både fysiskt och psykiskt illa.

-"Rövknullare i motljus - Bruna perioden"

läste jag nu ännu högre.

Nu fick jag både chockade och ilskna blickar och några hyschade högt. Min flickvän började nästan att gråta och något sade mig att det inte skulle bli något dopp i grytan för min del i kväll heller. Ännu en gång hade spriten ställt till det för mig. Men jag tillhörde inte dem - och gör fortfarande inte - som anser att konst är något heligt, att det är något fint, något skört och något som ska inge respekt. Konst ska inte vara märkvärdigt och obegripligt. För mig så ska konst vara underhållning, man ska skratta och gråta. Den ska mana till eftertanke samtidigt som det ska vara ytligt. Konst ska vara en tavla eller en serie som får många beundrare och ju fler de är, ju större konst är det.

En text ska alla kunna förstå. Den ska underhålla, reta och roa. Vem som helst ska kunna läsa texten och det ska inte vara några frågetecken efteråt. Inga mystiska budskap, inga litterära paralleller till någon jävla Homeros och ingen symbolik med skitnödig ordakrobatik bakom en fond av existentiellt bejakande av själens sökande efter bekräftelse. En text ska vara lättläst, den ska vara något som man läser, blir förbannad eller glad utav och sedan slänger i närmaste papperspelle eller ger till grannen på tåget in till stan.

En person på ett forum beskrev en gång det jag skriver som skithuslitteratur. Han hade en önskan om att mina texter skulle ges ut i pocket så att han skulle ha dem lätt tillgängliga när han satt och sket.

Det var nog det finaste beröm jag har fått av någon.

På spaning efter White Trash.

Varför vill man åka till ett jävla jättegigantiskt lågprisvaruhus som bara säljer skit och trängas med en massa white trashfolk?

Spara pengarna istället och åk till någon större stad, ta in på hotell, besök alla shoppinggallerior och köpcentrum och avsluta kvällen med ett besök på någon bar. Eller bio eller restaurang om man tycker det är trevligare. Mycket roligare och ni kommer inte hem med bilen fullpackad med lågprisskräp. Det finns roligare prylar att slänga pengarna på än Konsum-jeans, gympaskor av det fantastiskt prisvärda och chica märket Lejon, bokhyllor i äkta kambodjansk masonit, vattenfall i plast, självlysande klädnypor och t-tröjor med "roliga" budskap.

Jag är inget modelejon, faktum är att jag skiter i mode. Det är bara idioter som måste vara "inne" och som bryr sig om sådana triviala saker. Jag vill ha kläder som är snygga, bekväma och funktionella. Punkt. Men jag vill däremot inte ha billig skit. Jag vill inte ha kläder som krymper i tvätten och som bara håller i en säsong. Köper jag skor t ex så betalar jag gärna några hundringar extra om jag vet att jag kan använda dem i flera säsonger. När jag köper skor så vill jag att skoproblemet ska vara löst en lång tid framöver. Likadant är det med jackor, skjortor och byxor. Hellre en snygg och dyr kavaj än fyra billiga utan kvalitet. Hellre två dyra skjortor än fem billiga osv.

Men, nu skriver jag MEN, det kan vara kul att gå runt och skratta åt allt dumt folk som besöker sådana här ställen.

KÖP INGET! Men gå runt titta på alla gräsliga människor som kryper fram vid alla sådana här lågprislador. Det kan faktiskt vara riktigt kul! Här får man se alla klassikerna som t ex fyrtioåriga familjefadern med kortbyxorna uppdragna till armhålorna, sandaler och... Strumpor!Kärringarna är feta och uppspelta över att få lägga sina besparingar på en massa skit. Socialfallsmorsorna går och dreglar över de billiga märkeskopiorna under tiden som deras White Trashmän sitter ute i bilen och pimplar folköl och kliar sig i skrevet. Deras avkomma springer omkring och lever jävel, ingen hyfs alls.

Ingen uppfostran.

Ingen stil.

Bara bråk, oväsen, illa dolt bidragsberoende och en stank av otvättade skrev och armhålor.

Det är hemskt. Men det kan vara rätt så kul att sitta i bilen ute på parkeringen och iakta spektaklet på håll. Har man tur kan man t o m få se ett riktigt slagsmål. White Trashfolk gillar av någon anledning att slåss inom familjen och inte skäms de för det heller. Det finns liksom ingen skam eller intregritet. Allt ska hängas ut till allmän beskådan. Tycker Linda, 32 år och socialbidragsberoende sedan tonåren att Benny, 43 år och sjukskriven för "något med ryggen" är en jävla idiot som har hällt i sig all helgspriten innan klockan har slagit fyra så talar hon om det.

Gärna högt.

Så att alla hör.

Även vi som sitter inne i bilen med uppdragna rutor. Har man tur så blir det slagsmål. Kvinnomisshandel är i och för inget kul, det är allvarliga saker men White Trashkvinnor brukar kunna ta för sig rätt så bra. Jag har sett WT-kvinnor som har kopplat grepp på sina karlar som skulle ha gjort Frank Andersson avundsjuk.

Jag har besökt många White Trashtempel. Inte för att handla naturligtvis utan mest i underhållningssyfte. Utanför Karlstad så finns nog ett av de värsta tillhållen för vitt skräp. Faktum är att jag har aldrig någonsin sett så många socialfall samlade på ett ställe som ÖB utanför Karlstad. Det kryllar av dem! Jag var där senast i somras. Jag satt i bilen med nedvevad ruta och glodde apatiskt. Jag var uttråkad och väntade på lite action. Då kommer det en karl i fyrtifemårsåldern eller något vaggande. Han var fet, han var skäggig och han var tydligen bakfull. Eller något annat. Han hade en gammal urblekt t-tröja med texten "Heja holk!" på bröstet. Det hade inte ens varit kul om han hade varit sjutton år. Byxorna var av modellen "safarishorts" och illgula. Just det. Riktigt pippigula var de! För säkerhetsskull så hade han införskaffat sig ett par svarta foppatofflor så att det inte skulle råda något tvivel om vilken samhällsklass han tillhörde.

"Det här kanske kan bli något!"

Tänkte jag och följde honom med blicken. Han gick fram till sin gamla volvo av kombimodell och börja genast ryta och gorma åt alla de fula och snoriga ungarna som satt i baksätet. Naturligtvis så att alla hörde. Kärringen kommer efter och började skrika och gapa hon också. För det är ju som så att det kanske var någon på parkeringen som hade missat budskapet. Det kanske var någon som inte hade blivit informerad om att pappa inte mådde bra, att de inte hade haft råd att köpa Pepsi-colan och att ungarna istället fick hålla till godo med den billigare Molly-colan.

Kärringen var något yngre, kanske trettiofem och var även hon svårt överviktig. Hon bar en illrosa topp som kanske hade passat en artonårig flicka. Nu hängde fläsket ut som ett stort bildäck i midjan. Till detta bar hon söndertvättade mysbyxor och naturligtvis foppatofflor. Vad annars? Hon började genast anklaga mannen för att vara en dålig far, för att han var lat och för att han bara rent allmänt var en jävla idiot.

-"Du sitter bara på din feta jävla röv och dricker öl och röker poff dagarna i ända! Jag har börjat tröttna på dig! Hör du det?"

Det här var för härligt! Det började arta sig till en bättre föreställning än jag hade hoppats på. Mannen kontrade med att kärringen med största säkerhet hade knullat halva kommunen och hon skulle vara jävligt glad över att han försörjde hennes jävla oäktingar.

-"Sätt dig i bilen och håll käft annars ska jag fan i mig begära faderskapstest!"

Det ekade över parkeringen. Ingen kunde missa denna intressanta konversation.

Kärringen totalvägrar att sätta sig i bilen, hon ställer sig bredbent med armarna i kors och uppmanar mannen att klappa till henne.

-"Kom igen bara!"

Vrålade hon.

-"Slå till mig bara så får alla se vilket svin jag är gift med!"

Jag satt i bilen och skrattade så att rutorna immade igen. Här hade vi äkta WT-beteende i sin prydno. Mannen tröttnar, stånkar och reser sig upp från förarsätet med rörelser och en min som skvallrade om att detta mer eller mindre var ett rutinuppträdande. Han tar tag i kärringen och kastar, ja han KASTADE in henne i baksätet så att hon landade över WT-ungarna. Minst hundra kilo solitt fläsk plattade till ungarna rejält. De hade suttit och gastat hela tiden men nu blev det helt tyst. Luften gick tydligen ur dem.

Sedan var dessvärre föreställningen slut. De drog iväg med en rivstart och försvann till sitt WT-boende någonstans i Värmland. Det kändes faktiskt lite snopet. Men det blev i alla fall en liten historia att lägga ut på internet i alla fall.

Restaurangguide om du är utomlands - Lite goda råd.

Maten utomlands är värt att nämnas i min blogg.

Det här med mat och restaurangbesök kan bli lite besvärligt när man är på resande fot men som tur är så finns det folk på nätet som kan ge er lite goda råd!

Huvudregeln är att undvika den inhemska maten. Förutom att den brukar smaka vidrigt, bestå av märkliga maträtter tillverkade av ännu märkligare djur (färgranna fiskar, sjögurkor, inälvor, allehanda exotiska fåglar m.m.) och vara kryddat till vansinne så kan den ge dig en ränndreta som inte är av denna värld. Tänk svensk kvinna, kort kjol, högklackade skor, första kvällen ute i tropisk värme och ränndreta nerför benen efter ett restaurangbesök som inte blev så trevligt som hon trodde. Alla taxibilar är upptagna. Inte roligt och sådant händer varje dag vid semesterorter och storstäder runt om i världen. Hade dessa kvinnor följt mina råd så hade de sluppit att råka ut för detta.

Hade den svenska mannen bjudit den där undersköna svarta kvinnan han nyss har mött på "Pan-pizza Planet" så kanske kvällen hade slutat med hårdporr. Istället vill han prompt uppleva det inhemska och exotiska köket och bjuder henne på en pittoresk restaurang där de serverar äkta sumpål på Kenyanskt vis.

På väg tillbaka till hotellet är mannen glad över att han lyckades tvinga ned något som i smak och konsistens påminde om vanvettigt kryddad tvättsvamp kokat i späck. Han är glad över att kvinnan inte märkte hur han grimaserade av äckel och han är ännu gladare över att det verkar som om det kommer att bli pälskrage ikväll.

Kvinnan är imponerad av mannens tjocka plånbok och börjar bli upphetsad, hon har hört att alla långa och stiliga skandinaver är både rika och välutrustade. Hon blir mindre imponerad av att mannen knappt hinner låsa upp dörren till hotellrummet förrän han lägger av skitarnas atombomb. Rakt i nya fina kostymbyxorna. När mannen sitter på toaletten och skiter tarmarna ur led och spyr rakt ned i sina redan smutsiga byxor så är han medveten om två saker, för det första: Det blir inga akrobatiska övningar i sängen med den vackra svarta kvinnan denna kvällen, så mycket är säkert. Inte några andra kvällar heller. Han misstänker att han inte gjorde ett så gott första intryck trots allt.

För det andra: Förmodligen - ja han är nästan helt säker - så kommer han att få tillbringa resten av semesterna på toaletten. Det liksom känns så.

Därför ska man alltid åka till storstäder där man vet att alla kända snabbmatsrestauranger finns. Då kan man vara rätt så säker på att man slipper bli sjuk och det bästa av allt: Den läckra snabbmaten får du som bonus! Pan-pizza, hamburgare, friterad kyckling, grillade revbensspjäll m.m. är precis lika smaskigt oavsett vilken storstad du besöker, bara du besöker de stora kända snabbmatskedjorna. Trevlig resa!

Här är några länkar till kända och bra snabbmatskedjor som finns i de flesta storstäder runt om i världen. Alla rekommenderas varmt!

http://www.kfc.com/

http://www.dominos.com.au/home/

http://www.hardrock.com/

http://www.wendys.com/

http://www.originalpancakehouse.com/

http://www.applebees.com/

http://world.subway.com/Countries/frmMainPage.aspx?CC=SWE

Tack USA för den härliga maten! Utan er hade livet varit trist.

Vuxna som behandlar barn som idioter.

Som barn så gick jag aldrig på dagis och liknande, tyckte att det både verkade löjligt och skrämmande. Morsan fick under en period nog, tyckte att det var dags att jag träffade lite andra ungar istället för att sitta på mitt rum med mitt ritblock. Hon släpade med mig till Mulleskolan en gång och jag skämdes som en hund när det dök upp en skäggig flummare i poncho som skulle ha oss att sjunga och klappa händerna. Det var då jag förstod att jag nog skulle fortsätta med att sitta på mitt rum. Det var liksom inte min grej att sitta som en idiot och sjunga och klappa händerna på befallning ihop med en massa andra ungar som jag inte kände och inte heller vågade lära känna.

Jag satt och skruvade besvärat på mig och önskade mig därifrån. Men det blev värre. Helt plötsligt så dök det upp en idiot från skogen, utklädd till troll eller vad det nu var och började kasta kolor och karameller omkring sig. De flesta av ungarna verkade tycka det var kul och kastade sig efter karamellerna. Jag och några andra satt kvar på våra platser. Vi iaktog idiotin på håll. Vi ville inte vara delaktiga. Sedan reste jag mig upp och gick därifrån.

För alltid.

Varför måste vissa vuxna alltid behandla barn som om de vore utvecklingsstörda? Jag vet inte om det var jag som var ovanligt intelligent och mogen som barn eller om jag hade oturen att alltid hamna bland ungar som var rena idioterna. Blev lika förvånad varje gång jag upptäckte att det ofta fanns jämnåriga som gillade att sjunga, som satt där som lallande idioter och klappade händerna på befallning. Jag föraktade dem och tydligen så kunde de känna av mitt förakt. Ibland gaddade de ihop sig och gav mig rejält med stryk. Men jag kände mig ändå aldrig som någon förlorare. Det var de som gillade att bete sig som dräglande byfånar, det var de som gillade att klappa händerna, det var de som kunde trollbindas av enkel och fånig dockteater eller larviga barnvisor. Inte jag.

Det finns en grupp som kallar sig för Mora Träsk vars publik och fans består av snorungar. Vuxna karlar som står och lallar och sjunger barnvisor inför en publik där medelåldern är fyra år. Hårda boys minsann... Att vissa ungar gillar att lalla, klappa händerna, kleta med fingerfärg och klia sig i skrevet helt ogenerat går ju att förklara, men när vuxna människor beter sig likadant och till på köpet verkar trivas med det, ja då anser jag mig ha all rätt att ifrågasätta deras intellekt.

Jag blev en gång tillfrågad om jag inte ville skriva en barnbok, jag tackade nej. Skulle inte känna något som ens var i närheten av tillfredsställelse av att ha läsare som inte ens kan alfabetet. Jag kan inte sänka mig till den nivån helt enkelt. Jag kunde det inte som barn och inte som vuxen.

Har ni tittat på något barnprogram någon gång? Vuxna människor som på fullaste allvar tror att barn roas av en vuxen fåne som trär strumpor på sina händer och låter högerhanden föra en dialog med vänsterhanden. Naturligtvis pratar de hööögt och tyyydligt så att alla ska förstå. De skuttar omkring, hojtar och ropar, klappar händerna och beter sig allmänt som förståndshandikappade. Ungarna sitter stumma framför TV-apparaten och glor. Jag hoppas verkligen att de är förstummade av denna enfald och inte av fascination och intresse för i så fall är det värre än jag trodde. Ibland får pellejönsen i rutan för sig att visa en film. Antingen tecknat strunt eller också en film om djur. Alltid dessa djur. Älgar, igelkottar och hästar. Tydligen så tror man att barn inte har några andra intressen.

Eller vad säger ni andra? Har ni samma erfarenheter som mig?

MTV - Vad går skiten ut på?

Jag hade fått i uppdrag av en liten lokal blaska att skriva ett kåseri om dagens enfaldiga tv-utbud. Vad är då mest naturligt om inte att zappa in kanalen som innehar tungviktstiteln i dårskap, nämligen MTV. Här skulle jag garanterat få inspiration till ett saftigt kåseri med en negativ och löjeväckande vinkling.

Blev en smula fascinerad av skiten. Ni vet, ibland kan något vara så jävla dåligt så att man bara måste sitta och reta upp sig. Det är som en ond tand, man vet att det gör ont av bara helvete men lika förbannat så måste man ned i hålet och vispa runt med tungan en stund. MTV är lätt att hata. MTV är hålet i tanden. Om Z-TV är karies så är MTV långt framskriden tandlossning.

Jag satt där och retade upp mig på alla fåniga "videos". Mest rap, dagispop och liknande skit. Det var för stora brallor och byfånemössor. Det var pattar och stora arslen, ingen musik eller talang överhuvudtaget. Enfaldiga och monotona trummaskiner och ghettotjatter som handlade om inbillade oförrätter och att det var tufft att låtsas vara tuff. Det var fjompiga fruntimmer som för femtioelfte gången hoppade runt och sjöng om att de hade blivit blåsta, att de ville ha stor kuk, att de ville bli tagna en gång till, att livet var pest/jätteroligt, att det viktigaste som fanns var ungdom, snygga killar, pengar och att kunna blanda spanska med engelska i ett enda obegripligt sammelsurium.

Ren skit.

Färsk avföring. Jag skar tänder och skulle precis byta kanal. Då började ett program som fångade mitt intresse en smula. Titeln var "Viva la Bam". Jag förstod efter en stund att det var en serie som verkade ha många tittare. I alla fall om man skulle tro förhandsreklamen. Idag är man nämligen tvungen att tala om att en serie är jättepopulär. Så att alla fattar. Jag fattade däremot inte. Vad gick det ut på?

En ung kille som verkar ha växt upp i en synnerligen välbärgad amerikansk familj med namnet Bam Margera verkar mest springa omkring med en handkamera och filma sina familjemedlemmar och polare. Ibland tillfogar de varandra skador och smärta medvetet och vad som är ännu märkligare - Han tillfogar även sig själv skador!

Det är klantiga och amatörmässiga stunttricks som mest verkar gå ut på att man ska misslyckas och slå sig eller helt enkelt förstöra prylar i hemmet eller någon annanstans. Han "råkar" köra in med sin cross i familjens nya bil, han drar igång fester som naturligtvis urartar till sina föräldrars stora fasa. Han bygger racingbana på familjens gräsmatta och släpar in en asfaltskokare i vardagsrummet.

Ibland dyker det upp en hårt prövad morbror till Bam, en fet snubbe som mest bara verkar ha som uppgift att just dyka upp när han inte ska. Gud vet vad han lever på? Han verkar mest sitta och dricka öl, vräka i sig biffar, klia sig på magen och vråla:

-"Men Baaaam! För helvete! Sluta nu! Ge tillbaks min öl, mina byxor/bilnycklar/TV/hylsnyckelsats! Snälla lås upp dörren! Akta bilen! Släpp kuken! Var är jag någonstans? Det här ska du få tillbaka!"

Va fan går skiten ut på? Ska det låtsar vara roligt? Är det på riktigt eller är det påhittat alltihopa? Vad är vitsen liksom?

Till min häpnad har jag även upptäckt att det går att köpa skiten på DVD för dyra pengar vilket betyder att det måste finnas efterfrågan! Med tanke på att killen och hans familj lever som de gör, bor i en stor fin villa, kör lyxbilar som de har råd att förstöra osv så måste han ju ha blivit rik på smörjan, eller var han och hans familj rika från början? Om det är så att han har blivit rik på att bete sig som en idiot framför filmkameran så blir jag riktigt avundsjuk. Jag önskar att det hade varit jag som hade kommit på den där idén. Pengar luktar inte och finns det något roligare än att göra pengar på människa enfald?

Möte med miljömuppar.

Jag sopsorterar inte och kommer aldrig att göra. Istället kommer jag att med glatt humör, solsken i blick och svajande ballar blanda mina sopor hej vilt. Har alltid gjort och kommer alltid att göra. Matavfall, konservburkar, gamla tidningar, glödlampor, uttjänt elektronik och flaskor slänger jag naturligtvis i den tunna som står närmast och jag lovar, jag skiter fullkomligt i om det står "Enbart pappersprodukter" eller "Enbart färgat glas" på tunnan. Batterierna går samma väg och för ett tag sedan slängde jag även ett bilbatteri i en tunna och jag kollade inte ens vad det stod på den. Jag fnissade när jag gjorde det. Man får det inte roligare än man gör sig.

Förutom att jag är en man som gladeligen och utan att skämmas kan slänga grovsopor ute i naturen och käckt kan svinga colaflaskor och hamburgerpapper från en öppen bilruta så gillar jag även att ta mig en rök då och då. Jag slutade förvisso för några år sedan, höll upp i tre år men nu så är jag fast igen. Det är helt enkelt för gott att röka och varför neka sig av livets goda? Eftersom jag inte vill röka ned min fina lilla lägenhet så röker jag utomhus. Balkongen är bra men när jag lämnar min bostad så gillar jag att röka lite här och där, gärna under tak om det regnar. Stormarknadernas huvudingångar brukar alltid krönas av ett tak och där kan man stå och avnjuta en god cigarrett i lugn och ro innan man går in och fyller sin matkorg med div läckerheter.

För det mesta. För inte alltför längesedan så stod jag där och rökte i godan ro utanför ICA Maxis dörrar när det helt plötsligt dök upp en hysterika av värsta sorten. Hon var nog inte äldre än trettio men jobbade hårt på att se ut som en amerikansk hemmafru i fyrtiofemårsåldern. Fettvalkarna satt där de skulle och de billiga solglasögonen var tryggt placerade uppe på ett kråkbo som kanske hade varit en frisyr någon gång för länge sedan, när hon var en artonårig ung flicka som fortfarande hade kvar illusionerna om en framtid som skulle innehålla lyxvilla, swimmingpool och en man som hade håret kvar och som kunde mobilisera ett stånd åtminstone en kväll i veckan.

-"Släck genast cigarretten!"

Fräste hon. Det är sådana där självutnämnda poliser som i alla fall får mig att bestämma mig för att röka nästa cigg utanför ett luftintag, helst till ett dagis.

-"Ånä! Det är inte förbjudet att röka här!"

Sade jag.

Sådana här situationer älskar jag. Man kan helt enkelt inte förlora. Hon fortsatte att gnälla på mig och framhärdade att jag skulle släcka ciggen. Hur fan orkar folk? Hur som helst så körde jag min gamla klassiker, jag räckte henne min mobiltelefon och bad henne ringa till polisen.

-"Här, ta telefonen! Ring till polisen och anmäl mig för detta fruktansvärda brott. Jag väntar tills de kommer och hämtar mig."

Nu brukar de flesta tystna och lomma iväg och det var även vad jag räknade med den här gången men icke! Istället tog nötet telefonen och började slå numret till snuten! Då kom hennes man, lika ful som sin fru (ja, jag är själv ful som ett ångstrykjärn och kan därför kosta på mig att beskriva andra fula människor på ett negativt sätt) och slet telefonen ur näven på henne och gav den till mig.

-"Jag får be om ursäkt."

Sade han och sedan tog han sin kossa och lommade iväg bort över parkeringen. Han var en knäckt man sedan tidigare, det såg jag. Han undrade nog även han varför det aldrig blev något av drömmarna, varför filmen tog slut?

Kanske funderade han på vilken spårvagn eller buss han skulle råka putta sin fru framför, hon som på bara några år hade förvandlats till något som påminde om en överdimensionerad tryckluftkokare som med jämna mellanrum lättade på trycket och pyste ut sarkasmer, förebråelser och allmänt gnäll. Jag tyckte synd om honom.

Är det krossade förhoppningar och ej infriade drömmar som förvandlar vanligt hyggligt folk till självutnämnda ordningspoliser, ickerökare och sopsorterare? Grips man helt plötsligt av en våldsam lust att anlägga en kompost, odla skägg, fimpa och rösta på miljömupparna bara för att man aldrig blev den man drömde om att bli? Kompenserar man bristen på ära, berömmelse och rikedom genom att skita på mulltoa, käka ägg från frigående höns och åka kollektivt och miljömärkt?

Jag gillar att ta en tur med bilen på min lediga tid, förbränningsmotorn är en av vår tids bästa uppfinnigar och det är mycket avkopplande att susa fram på vägarna utan mål. Förr letade jag efter äventyr, nu är jag glad om jag lyckas hitta en station på radion som inte spelar enfaldig dagispop.

För flera år sedan satt jag och en tillfällig jobbarpolare från Mellerud i bilen vid torget i Lysekil. Vi jobbade för en saneringsfirma och just då var vi stationerade vid Scanraff. Förutom att jobbarpolarn var känd för att konsekvent smälla allt han tjänade på thailandsresor och att knulla horor i röven på Bangkoks värsta slaskbordeller så var han även en smula obalanserad i humöret. Hans kvinnosyn var väl inte heller den bästa. En mycket obehaglig typ m a o. En person man helst ville undvika.

Det var i slutet av augusti och det var hett som i helvetet. Vi orkade inte gå ur bilen utan satt där och rökte med ac:n på full volym och lät motorn gå på tomgång. Helt plötsligt dök det upp en kvinna med barnvagn från ingenstans, en riktig slabba av första klass med lågprisjeans och händerna dekorerade med billiga silverringar.

-"Stäng av motorn! Ni dödar mitt barn!"

Skrek hon.

Ännu en idiot som inte borde få vistas bland folk utan en vårdare och strypkoppel. Jag nonchalerade henne och började istället varva motorn. Hon blev helt vansinnig och började naturligtvis hota med polis och hänvisade till att tomgångskörning var förbjuden i Lysekils kommun.

Ha! Ha! Ja, det var ju en intressant upplysning.

Helt plötsligt blev jobbarpolarn som vansinnig och flög ut ur bilen.

-"Försvinn för helvete härifrån annars ska jag jävlar i mig ge dig en fet smäll!"

Vrålade han.

Hade någon hotat mig på detta sätt så hade jag försvunnit snabbare än man kan säga kravmärkta morötter. Istället så började hon att gasta ännu mer vilket fick till följd att en parkeringsvakt faktiskt dök upp och undrade vad i helvete som stod på. Jag hann precis stänga av motorn.

-"Vi hade precis parkerat och skulle gå in i kiosken och köpa varsin glass när denna kvinna dök upp och började skrika."

Sade jag.

-"Hon kanske är berusad? Kanske bäst att ringa till polisen? Barnet kan ju komma till skada!"

Fortsatte min jobbarpolare.

Hon försvann och så gjorde också jag och min tillfälliga jobbarpolare. Vart hon tog vägen vet jag inte, socialkontoret kanske? Till någon kurs i Hur du lär dig leva med att vara socialfall genom att låtsas vara en ansvarstagande medborgare - Terrorisera omgivningen genom att vara en riktigt jävla jobbig subba.

Vi åkte i alla fall iväg tillbaka till jobbet igen och efter några veckor så skiljdes vi åt utan att aldrig mer ses igen vilket jag är glad för. Han var faktiskt rätt så obehaglig, det var något galet över honom. Men jag hoppas verkligen att en sådan där självutnämnd polis tillrättavisar honom en gång för mycket, det hoppas jag verkligen.

Hur som helst, varje gång en sådan där miljömupp gnäller på mig för att jag ger fan i att sopsortera, att jag röker bland folk och att jag inte stänger av bilen när jag hoppar in i en kiosk för att köpa cigg så bestämmer jag mig för att att genast tända en ny cigg och blåsa rök rätt i ansiktet på första bästa fältbiolog. Jag grips av en våldsam längtan att kasta radioaktiva elektronikkomponenter och bilbatterier vid första bästa nationalpark som jag passerar, även om jag så ska behöva köra över halva Sverige och under tiden som jag kånkar allt detta skräp till ett vackert litet orört tjärn så ska jag naturligtvis låta bilen gå på tomgång. Om jag visste hur man gjorde så skulle jag montera bort den förbannade katalysatorn som enbart fyller en funktion och det är att göra motorn slöare.

Fattar inte miljömupparna och alla självutnämnda poliser att deras uppträdande ger motsatt effekt? Hur fan orkar folk bry sig?

Bög av för mycket röka?

Jag är ingen konsument av narkotikum, det vill jag framhålla med en gång. Har aldrig varit intresserad av skiten, har sett hur det har gått med flera av mina gamla vänner. När jag var yngre så hade jag flera vänner som puffade på en hel del.

Med åren så blev dock deras beteende allt mer märkligare i takt med att deras haschkonsumtion steg - från att ha varit män som betäckte, eller i alla fall ville betäcka varenda kvinna som kom i deras väg så blev flera av dem gravt homosexuella.

Några exempel: För flera år sedan så kom en kille som vi kan kalla Kenneth hem till mig, det var fredag, supa stod på schemat. Eller rättare sagt: Jag skulle supa, han skulle suga på pipan. Trodde jag.

-"Vad skulle du säga om jag sög av dig istället?"

Frågade Kenneth.

-"Dra åt helvete innan du får stryk!"

Sade jag.

-"Kan du inte suga av MIG åtminstone då? Ett sugjobb polare emellan är väl för fan inget att bråka om? Det kan du väl bjussa på?"

Sådär höll han på. Jag mjukade upp honom med lite knogmassage i ansiktet och sedan kastade jag ut honom. Denna man hade fyllt trettio år och hade aldrig tidigare visat upp ett dylikt beteende.

En annan polare har vandrat omkring på gatorna stenad som en staty i hela sitt liv och har knullat den ena billiga tjejen efter den andra. Han fick sedan kortslutning i skallen och flyttade till en liten tvåa tillsammans med en annan karl. Det var en ökänd flummare av värsta kalibern och enligt skriken och vrålen som grannarna tvingades lyssna på så packade de bajs för fulla muggar varenda natt.

En annan kille som närmade sig fyrtio var tvåbarnsfar, hade varit gift med samma kvinna i 15 år och har bolmat på som ett fiskrökeri i stort sett varje dag sedan konfirmationen.Till slut brann varenda säkring av. Storbrand i proppskåpet så att säga och brandkåren sladdade ned i diket. Ingen räddning inom räckhåll.

Nu är han skild, vandrar runt som en zoombie i eljusspåret hand i hand med en fältbiolog. De plockar blommor, lyssnar på fågelsång, känner sig nära och suger varandras kukar bakom varenda buskage.

Vad är det som händer egentligen? Är det något i själva cannabinolet som förvandlar vuxna heterosexuella karlar till bögar eller vad? En polare till mig kan räkna upp ännu fler exempel på hyggliga familjefäder som numer väljer att mecka och packa både holk och analöppning istället för att vara hemma med frun och barnen. Detta kan väl knappast vara någon tillfällighet, eller kan det? Är det kanske någon annan som har erfarenhet av detta?

Med tanke på detta så borde ju homosexualitet vara mycket mer utbrett i flummarländer som t ex Holland och Jamaica, vilket det också är. Läste någonstans att Amsterdam är den mest homotäta staden i Europa. Amsterdam har också störst antal flummare i genomsnitt skulle jag tro. Tillfälliget? Tror inte det.

Portugal har också blivit väldigt drogliberalt och håller på att bli den nya fristaden för inrökta flummare. HIV har ökat explosionsartat och Lissabon har idag, vid sidan av öststatsländerna och Mombasas hamnkvarter, den snabbaste tillväxten av AIDS. Här ryker bajdomen fortare än man hinner säga um cerveja por favor.

Jamaica då? Ett totalt efterblivet land där ingenting i stort sett funkar. Här är "ta-dagen-som-den-kommerkulturen" mycket utbredd, en inställning som knappast genererar välstånd och rikedom bland invånarna. Och ja, här är brassrökandet lika vanligt som att ta sig en cigg till kaffet. Tydligen mycket roligare att ligga under en palm och röka kockobellogräs och polera varandras ollon.

Jag var där för många år sedan och redan när gick genom tullen så blev jag erbjuden mitt första sugjobb av en sjavig och hög tullare som verkade ha gått i omloppsbana kring Venus och klockan hade inte ens slagit elva på förmiddagen. Jag bad honom lugnt och sansat att dra så långt ända in i svartbrända helvete han kunde vilket fick honom att vilja genomföra en rektal undersökning på mig. Jag hade ett helvete innan jag äntligen kom därifrån och till hotellet. Väl på hotellet så hoppade en jättelik negerpiccolo på mig i hissen och försökte stocka mig stående mot hissväggen. Jag fick avböja vänligt men bestämt genom att skicka på honom ett par ordentliga högermackor rakt i plytet vilket bara fick honom att ruska på sig. Fan, jag var alldeles svett när jag äntligen kunde lägga mig på sängen på hotellrummet och koppla av. Det var rena turen att jag klarade mig från att bli sodomerad.

På eftermiddagen besökte jag stranden. Haschdimman låg tät och det låg negrer lite här och där och såg ut att vara allmänt sugna på varandra. Varenda jävel skulle sälja knark, avsugningar och rövknull till mig. Sådär höll det på i två veckor. Jag åkte dit för att få lite lugn och ro, dricka paraplydrinkar tills jag stupade och kanske träffa någon vacker svart nymf men det var att ha för stora förhoppningar, det förstod jag redan efter första dagen.

Svante blir en kul kille av sprit.

Jag avskyr att bli hembjuden till familjer på middag. Jag har extra svårt för sådana där "levande" familjer som har en jävla massa ungar som springer omkring och väsnas i huset, stora hundar överallt som dreglar, stinker och hårar ned.
-"Där det finns barn ska det alltid finnas hundar!"
Brukar hustrun ofta käckt utbrista.
Rysansvärt tycker jag. Hundar och ungar är ju illa nog var för sig, tillsammans blir det en outhärdlig situation.

Deras hem är alltid i en enda röra. Ostädat och dammigt. Leksaker ligger kringströdda överallt - Leksaker som man alltid trampar på, dessa leksaker har ofta hjul och vips så står man på öronen i en kattlåda eller något. Mannen i hushållet har jag oftast lika lite gemensamt med som hustrun. Mannen är fet, gillar att sitta framför TV:n och glo på sport och enda gången han engagerar sig i ungarna är när han ska spela fotboll eller något med dem. Då springer han omkring ute i trädgården med ett illrött ansikte och stånkar som ett lokomotiv. Infarkten är nära trots att han bara är fyrtio år.

Dessa familjer är inte White Trash, de står ett snäpp över dessa eftersom de ofta jobbar och har det gott ställt. Men pengarna går åt till en massa värdelös skit som t ex studsmatta till ungarna, utomhuspool, crossmotorcyklar, hockeyutrustningar och annan skit. Hela trädgården svämmar över av dessa prylar.Trots relativt höga löner så kan de aldrig lägga undan något. Till råga på allt elände så är de ofta väldigt sociala och bjuder gärna hem folk och vännernas barn får naturligtvis följa med.
-"Ju fler vi är, ju roligare blir det och vad vore livet utan barn?"
Hör man dem ofta säga.
Idioter.
Jag har varit hembjuden några gånger till en sådan familj och det har alltid varit en plåga. Men nu slipper jag det.

Sista gången jag blev bjuden var en lördag för ett par år sedan. Jag visste att mannen i familjen var svag för sprit så jag tog med mig två sjuttiofemmor Explorer. Nu jävlar skulle det bli fest!Lilla frun i huset såg förskräckt ut när jag dök upp med en välfylld spritpåse. Hon hade väl tänkt sig ännu en sådan där social stund vid matbordet. Man ska prata om totalt ointressanta saker som t ex barnen och deras larviga intressen samtidigt som man blir tvungen att käka kalops tills det svartnar för ögonen. Det kunde hon glömma. Jag hade bestämt mig för att bli svartlistad hos denna familj för gott.

Så fort jag klev in i hallen blev jag attackerad av en stor svart, dreglande hundjävel. Jag hade lust att skicka på den en fet smäll men fick nöja mig med att ge kräket en diskret spark när den började hoppa, kloa och dregla ned mina nya byxor. Det var ungjävlar högt och lågt. De sprang överallt, vrålade och slogs om vartannat, tavlor som hängde på sned (hur fan kan man överhuvudtaget låta bli att rätta till något sådant?) och lego, leksaksbilar, badmintonrack (inomhus!) och plastpistoler över hela golven. Jag rös ända i mitt innersta. Tänk att frivilligt vilja leva i ett sådant kaos! Mannen i hushållet, som jag hädanefter kommer att kalla Svante i denna lilla berättelse, satt och grymtade framför TV:n.
När han såg vad jag hade i kassen sken han upp som en sol. Han var som sagt helt förbjuden att dricka sprit i sitt eget hem. Men det fanns en anledning till detta. Svante tillhör den sorten som inte tål sprit. Antingen så blir han aggressiv eller också glider han in i någon sorts psykos och blir allmänt konstig och dum. Ibland en blandning av alltihopa. Får för sig att folk snackar skit om honom, grannar konspirerar och frugan är otrogen med allt och alla. Allt detta kryddar han med märkliga politiska teorier och invecklad filosofi som bara han själv begriper. Svante hann förstöra mer än en trevlig familjefest innan lilla frugan förbjöd honom att dricka. Faktum är att lilla frugan är en mycket trogen kvinna men så fort Svante fick något starkt i sig så haglade anklagelserna. Enligt Svante så antingen har eller vill hon knulla med alla av manligt kön inom en radie av tio mil. Halva Bohuslän brukade han kalla henne under middagarna inför de inbjudna och besvärade grannarna.

Men det var då det. Sådant var det slut med.
Tills jag kom på besök.
Svante dök ned i påsen direkt och fick upp en av sjuttiofemmorna.
-”Den är din! Du kan ta den så tar jag den andra.”
Sade jag. Svante startade upp lite lätt med att svepa ett helt drickglas med ren vodka.
-”Den satt fint den. Rakt upp i huvudet!”
Sedan var det som en gardin lade sig över hans ögon. De mörknade och han fick en surmulen min i ansiktet.
-”Du vet att min jävla chef knullar livet ur kärringen min va?”
Svante satt och begrundade detta inbillade faktum samtidigt som han drack direkt ur flaskan i giriga klunkar.
-"Grannarna också!”
Han talade om för mig att hela kvarteret visste om detta, de skrattade bakom hans rygg samtidigt som lilla frugan fick så mycket grannstock hon mäktade med när han var på jobbet.
-”Jaha, men då kan du ju passa på att ta upp detta under middagen eftersom Lindgren mittemot faktiskt är bjudna på middag.”
Sade jag.

Sedan blev det inte mer sagt. Svantes fru dök upp och informerade oss om att grannarna hade kommit, maten var klar och det var bara att sätta sig till bords. Lilla frugan såg ytterst nervös ut när Svante reste sig och började gå mot köket med flaskan i ena handen. Jag var full i skratt. Det här kunde bli hur jävla kul som helst! Vi hälsade på varandra och sedan satte vi oss till bords. Det var helt knäpptyst. Alla – utom Svante – gav ett besvärat intryck. Svante såg helförbannad ut och slafsade i sig kalops och sköljde ned alltihop med vodka.
-”Och hur går det för lilla Lisa i skolan då? Första skolåret brukar ju vara såå spännande för dem!”
Sade grannkärringen till slut i ett försök att bryta den pinsamma tystnaden. Troligen förbannade de sig själva för att de hade tackat ja till inbjudan. Men hade inte Svante slutat dricka? Det var ju åratal sedan de hade hört något väsen från huset och Widéns hade ju varit där flera gånger och de hade ju haft det hur trevligt som helst. Vad i helvete var det frågan om egentligen?
-”Ok, vem utav er är det som har spridit ut att jag har liten kuk?”
Sade Svante rakt ut i luften, frågan var inte adresserad till någon särskild. Svantes fru började skruva på sig och föreslog att Svante kanske skulle gå och lägga sig på soffan en stund.
-”När Fantomen frågar svarar man!”
Skrek Svante och för att understryka vad han hade sagt så slängde han ut grytan med kalops genom fönstret. Svante fortsatte sedan med att halsa sprit direkt ur flaskan och blev mer och mer förvirrad och underlig. Han glodde på sina ungar som om de var från yttre världsrymden eller något samtidigt som han fumlade med dragkedjan på sina jeans.
-”Jag har en kuk stor som en bowlingkägla. Den är ogudaktigt stor! Vänta bara ska ni få se!”
Nu reste sig grannarna från bordet och började tacka för sig. Det gjorde jag också. Jag höll på att explodera av skratt, grannarna verkade mest tycka att det var pinsamt. Det var inget mot vad lilla frugan tyckte.
-”Ian Wachtmeister är min idol!”
Skrek Svante.

Grannarna störtade ut från huset med sina skor i händerna. Jag kom strax efter och jag kände den ilskna blicken från Svantes fru bränna i nacken på mig. Allt var mitt fel och hon visste om det.
-”Gud är en maskin!”
Var det sista som jag hörde Svante vråla innan jag satte mig i bilen och drog iväg. Jag kommer aldrig mer att bli bjuden dit, så mycket är säkert. Utav en jobbarkompis som bor på samma gata hörde jag att lilla frugan hade fått ett helvete med Svante resten av dagen innan all vodkan tog ut sin rätt, han stöp som en klubbad oxe rakt i barnens sandlåda. Där tillbringade han resten av kvällen.
Men innan detta så var det ytterst nära att Svante höll på att kortsluta hela huset och det var rena turen att han inte tog livet av hela familjen. I ett försök att få kontakt med yttre världsrymden så hade han klätt vardagsrummet med foliepapper, hällt vatten över hela golvet, kört in stämjärn i alla väggkontakterna och sedan kopplat ihop dessa med ståltråd – Ståltråd som han sedan virade runt nya storbilds - TV:n. Lilla frugan hann precis stoppa honom innan han slog på huvudströmbrytaren.

Jag tyckte att Svante blev en rolig kille av sprit, vad tycker ni?

Alla hjärtans dag.

Förra månaden var det dags igen för att kasta pengar rätt i sjön, det var Alla hjärtans dag. Eftersom det gäller att hålla sin flickvän på gott humör så måste man ibland visa att man tänker på henne.

Att man talar med henne, ringer henne, umgås med henne och allmänt beter sig på ett sådant sätt som antyder att man faktiskt är medveten om hennes existens räcker inte. Man måste även kasta ut pengar på helt meningslösa prylar för att hålla henne vid gott humör, annars kan hon tröttna. Annars kan hon bli sur och alla som har minsta lilla erfarenhet av det motsatta könet vet att sura fruntimmer är inte roliga att ha i sin närhet. Ha sex med dem är att glömma. Sura kvinnor sexstrejkar som någon form av hämnd.

En karl kan göra mycket dumt när han är sur men neka ett knull vore nog det sista han skulle göra. En karl vill knulla jämt.

Med vem som helst.

Alla.

En karl kan ligga i gipsvagga men ändå fantisera om sex och fick han chansen så skulle han garanterat knulla sköterskan som matar och tvättar honom. Han skulle i alla fall göra ett gott försök. Kvinnor är antagligen mycket väl medvetna om detta, därför måste de alltid känna sig extra betydelsefulla. Det gör de inte när man har sex med dem. Få kvinnor utbrister till sina väninnor:

-"Inatt blev jag väckt klockan ett och blev fylleknullad i tre timmar, så uppskattad har jag aldrig känt mig förr!"

En karl kan utan att tveka hoppa i säng med en människa av kvinnligt kön innan hon ens har presenterat sig, det är aldrig några problem. Men att trampa in i en blomsterbutik och köpa en ros till en kvinna han faktiskt känner, ja t o m har en relation med, det är något som sitter långt inne och man gör det inte varenda dag och absolut inte till varenda kvinna som man möter. Bara till någon man känner väldigt väl. Någon man har en relation med.

Jag köpte en ros till min flickvän och höll på att smälla av. För en jävla ros så var priset åttio kronor. ÅTTIO JÄVLA KRONOR för något som ändå kommer att vissna ihop och försvinna.

Låt mig nu berätta vad man får för åttio spänn: Ett stort paket makaroner, en ring falukorv, en liter lättmjölk och en påse broccoli. Kanske även ett par äpplen och bananer för att hålla de otäcka sjukdomarna borta.

Middag i tre dagar. Detta hade varit väl använda pengar men hade jag kommit med en ICA-påse med mat till min flickvän så hade hon garanterat tagit en smula illa upp. Jag kan t o m tänka mig att hon skulle ha blivit riktigt jävla förbannad.

-"Har du börjat hos Frälsis, din jävla idiot?"

Innan man har hunnit förklara att det inte var en pik mot hennes dåliga ekonomiska sinne så hade man fått dörren i ansiktet. Därför köpte jag istället en ros för åttio spänn till min flickvän på Alla Hjärtans dag.

Åttio kronor. När jag tänker efter så kom jag billigt undan i alla fall.

En polare till mig vid namn Janne slängde ut en mindre förmögenhet på en kvinna för några år sedan och ändå fick han aldrig knulla.

Han hade lärt känna en mycket kurvig kvinna vid namn Carina lite sådär ytligt under en arbetsresa och de bestämde sig för att hålla telefonkontakt. Carina tyckte att Janne var en trevlig kille som verkade intresserad av vad hon hade att säga. Janne lyssnade aldrig på vad hon sade, Janne ville bara knulla.

Janne tänker alltid på knulla.

När Carina satt och pratade om sitt intressanta arbete som kontorist vid Lantmäteriet så satt Janne och hummade, nickade och gjorde intryck av att verkligen vara intresserad av hennes jobb och arbetsuppgifter.

-”Gud, vad gullig han ser ut när han tittar mig i ögonen och ler på det där viset!”

Tänkte Carina. Janne var i tankarna djupt engagerad i en dagdröm av grovt pornografisk karaktär där Carina spelade huvudrollen. Han hade just sprutat mellan hennes bröst och skulle precis till att bestiga henne bakifrån. Undra på att Janne log. Janne hade inte någon aning om att hon ens hade något jobb och hade han lyssnat så hade han ändå inte begripit ett dyft.

-”Du måste komma ned till Skåne någon gång och besöka mig!”

Sade Carina. Det där hörde däremot Janne.

En månad senare satte sig Janne på tåget ned till Skåne. En liten tripp på femtio mil så biljetten var inte billig. Bil var inte att tänka på eftersom Janne ett år tidigare under en tämmeligen kaotisk långhelg hade ägnat sig åt en hel del småtokiga upptåg som bl a inbegrep ett högt intag av alkohol och framförande av motordrivet fordon i mycket hög fart. Det hade blivit dryga böter, ett rejält kok stryk av några uppretade trafikpoliser i tillnyktringscellen och en månads fängelse för grov rattfylla. Efter denna lilla händelse så hyste Janne ett djupt förakt för allt vad polisväsende hette och kände alltid obehag så fort han stötte på någon som bar något som liknande en uniform.

Men allt detta hade Janne glömt den där morgonen när tåget lämnade centralen i Karlstad för vidare färd mot Helsingborg. Janne hade hällt sig en trettiosjua Renat och allt var idel solsken. Mer sprit skulle det inte bli. En trettiosjua räcker, han skulle hinna nyktra till innan han skulle vara framme. Det går ju inte att komma berusad på första träffen. Någon jävla ordning får det vara!

Det var dagen före Alla hjärtans dag. Det var illa men om detta hade Janne inga tankar alls. Inga rosor i Jannes packning inte. Janne höll sig lagom salongsberusad men i Mellerud så steg dessvärre en ökänd spritlampa vid namn Felix på tåget. Det var inte bra. Felix hade precis fått ut lite extrapengar på någon försäkring och skulle hälsa på sin – om möjligt – ännu törstigare polare i Göteborg och hade därför väskan full med brännvin. Det tog inte lång tid förrän dessa två glada gossar fann varandra och när konduktören steg in i kupén och bad Felix att visa upp giltig färdbiljett så blev det sådär småtokigt för Janne igen.

Efter den senaste rattfyllan och misshandeln så hade som sagt Janne lite problem med uniformer. Janne hade under morgonen blivit ordentligt förvirrad av allt brännvin och förväxlade konduktören med en polis.

-”Dom kommer för att hämta mig!"

Skrek Janne och sänkte konduktören med en ordentlig höger. I Trollhättan så stod polis och väntade och sedan fick Janne tillbringa resten av dygnet i tillnyktringscell igen. Denna gång slapp han stryk, däremot hade han ett nytt åtal att vänta. Grov misshandel av tjänsteman. Det skulle bli dryga böter det. Janne hade inte ens kommit halvvägs till sin träff och nu var han redan uppe i tusentals kronor.

Nästföljande morgon släpptes Janne och färden mot Skåne fortsatte, efter ett besök vid stadens Systembolag naturligtvis. En helflaska Renat blev det. Nu var alla föresatser på ett nyktert intryck borta.

Historien borde ha slutat här, Janne kunde ha vänt tillbaka till Karlstad, då skulle slutnotan trots allt ha blivit överkomlig. Men icke. Nu var det full fart. Det var Alla hjärtans dag, solen sken, det kändes i luften att våren var på väg och Janne höll på att bli sagolikt berusad igen. Kåt hade han varit ända från start men nu spädde både bakfylla och det nya ruset på kättjan ytterligare. Janne var stenkåt och såg fram emot mötet med Carina. Medresenärerna som mestadels bestod av barnfamiljer och långpendlare kände sig besvärade och undvek ögonkontakt med den berusade och underliga mannen som hällde i sig sprit direkt från flaskan och som tydligen hade svårt att hålla händerna borta från sitt skrev.

Under eftermiddagen anlände han till Helsingborg och satte sig genast i en Taxi för vidare färd till en adress i stadsdelen Dalhem där Carina bodde i en liten lägenhet tillsammans med sin hund, en schäfer vid namn Bobben som såg mycket elak ut men som var löjligt snäll.

Hade Bobben vetat vad som väntade honom när det ringde på dörren så hade han aldrig rusat fram med viftande svans och välkomnat besökaren så fort matte öppnade dörren. Janne hade alltid närt ett glödande hat mot hundar i allmänhet och schäfrar i synnerhet, han avskydde dem. Han var livrädd för dem. Gestapo hade använt sig av dem och så även den svenska poliskåren, en poliskår som Janne som sagt hade ett ansträngt förhållande till.Carina hann knappt lägga märke till den markanta spritdoften som stod som en sky runt Janne förrän Bobben med ett glatt skall körde upp nosen i skrevet på Janne och hälsade honom välkommen med ett par rejäla sniff. Av ren överlevnadsinstinkt så drämde Janne sin medhavda spritflaska – som nu var i stort sett helt urdrucken – rakt i planeten på Bobben och släckte lyset för gott på den stackars hunden. Under ett par sekunder så stod en chockad Carina och bara glodde ömsom på sin stackars hund och ömsom på Janne som hon knappt kände igen, sedan började hon tjuta som en luftvärnssiren.

-”Det här bådar inte bra.”

Tänkte Janne som trots sin svåra berusning lyckades omvärdera hela situationen. Nu hade det blivit sådär småtokigt igen.

Det skulle inte bli något knulla, den saken var helt klar. Faktum var att han fick vara glad om han överhuvudtaget klarade sig ur den här situationen utan polisinblandning. Janne vände på klacken och började springa därifrån för allt vad han kunde. Han flög nerför trapporna, ut på gården och satte kurs mot centrum.

Natten tillbringande han på ett hotellrum, ett dyrt hotell nere vid terminalen eftersom de billiga hotellen var fullbelagda. Den natten sov inte Janne många timmar. Efter att ha hällt sig alla småflaskorna med sprit från minibaren så vinglade han ut på stan och hittade en tjeckoslovakisk zigenarkvinna som gärna följde med Janne till hotellrummet, mot en smärre betalning förstås. Hela natten låg Janne på hålet. Han smaskade på zigenarkvinnan, som för övrigt hette Ludmilla, i alla möjliga ställningar och när hon trodde att Janne hade fått nog så körde han igång igen. Den natten fick Ludmilla jobba hårt. Hon fick verkligen göra skäl för den där tusenlappen som hon hade tagit betalt.

Ludmilla hade i och för sig inte låtit muffen få ligga i träda sedan femtonårsdagen men här hade hon stött på en karl som inte hade fått plöja på mycket länge. Det blev nästan för mycket för henne och när Ludmilla - som alltid har sett sig som en hårt arbetande yrkeskvinna inom knullbranschen - tycker att det blir för mycket av det goda så har det gått väldigt långt. Det tog inte Janne mer än fem minuter att ladda om, sedan så hoppade han på igen.

Hade Janne känt till att Ludmilla inte bara gillade att bära dyra märkeskläder utan även bar på både klamydia, kondylom och lite andra svårbotade godsaker så kanske han hade övervägt kondom. Ja han kanske t o m hade avstått från sex. Förutom böter, rese- och hotellkostnader så blev det även många plågsamma och dyra läkarbesök för Janne i flera månader framöver.

Jag vet inte vad slutnotan blev för Janne men en dyr Alla hjärtans dag, det blev det och med tanke på detta så får jag vara glad över att jag kom undan med åttio spänn för den där rosen.

Nu undrar ni förstås hur det gick för mig, fick jag sex? Hör nu här, sådant frågar man inte om. Det angår er inte! Jag är en gentleman och förutom att jag aldrig diskuterar mitt sexliv med okända människor så skämtar jag inte heller om så allvarliga ting som sprit och sex. Någon måtta får det vara minsann!

Dagens ungar - Klenare och skörare än förr?

Tydligen så är dagens ungar antingen fullständigt handikappade eller ovanligt klena och sköra. Alternativt bortskämda, ni får avgöra. De kan inte ta sig någonstans längre för egen maskin, de ska skjutsas till fotbollsträningar, ha busspengar om de ska till kompisen trots att han bara bor en km bort osv.Ska de vid något sällsynt tillfälle cykla så är det cykelhjälm på, de kan ju slå sig gubevars!Naturligtvis får de inte utsättas för rök, buller, solljus och elaka lärare. Elak lärare är en person som ställer krav och kan höja rösten några oktaver när deras lilla ängel kallar lärarinnan för hora för tredje gången.

Egentligen så är det märkligt att vi sextio- och sjuttiotalister överhuvudtaget överlevde vår barndom. Våra mödrar rökte i bilarna, cykelhjälmar visste vi inte vad det var, vi ramlade ned från träd, slogs så tänderna flög, drack vatten ur diken och våra lärarinnor drog oss i öronen så fort vi inte höll käft under lektionerna. Skulle vi någonstans så fick vi cykla eller gå. Det var inte mer med det.

Idag ska ungarna matas hela tiden. Är de med modern till snabbköpet så plockar hon gladeligen matvaror och trycker i käften på ungen - innan hon har gått genom kassorna och betalat. Det lilla känsliga livet kan ju få blodsockerfall och det vore ju en fullständig katastrof. Vi fick alltid lära oss att man betalar ALLTID för en vara innan man konsumerar den. Vi fick käka i skolan och när morsan kom hem från jobbet så var det kvällsmat. Blev man hungrig innan hon kom hem så fick man breda sig några mackor. På lördag fick man följa med till affären och välja lördagsgodis. Man fick inte äta det förräns till kvällen framför TV:n. Vi dog inte av svält.

Tydligen så har vissa av dessa ungar problem med benen. Trots att de är stora och har lärt sig att gå för länge sedan så finns det vissa föräldrar som envisas med att dra omkring dem i kundvagnen.
-"Det är för att lättare hålla ordning på dem!"
Är ett vanligt argument.Jaha, stjäl de?Är de galna?Har de rabies?Våra föräldrar släpade inte omkring på oss, vi vägrade sitta i någon vagn efter att vi hade lärt oss att gå. Det hade varit en stor skam. Tänk om någon kompis såg oss!

Inte nog med att ungjävlarna idag är ouppfostrade och bortskämda, de är även fulare än förr. Vad beror det på? Är det genbanken som har blivit sämre eller vad?Man hinner ju knappt gå utanför dörren förräns man stöter på en retarderad och dreglande jävel med rött krulligt hår, utstående öron och en glappande käft som hela tiden skriker: "MERA LÄSK!" JAG SKA HA!" "JAG VILL HA!" osv och nog fan så kommer det någon förälder springande som genast uppfyller skitungens alla önskemål. Är det bara jag som grips av en våldsam lust att avliva kräken på plats?

Nej, ni trampar ju omkring som katter kring het gröt allihopa. Både ni och jag känner ju till lösningen med bråkiga ungar som springer omkring och river ned hela affären, stjäl lösgodis, bläddrar i porrtidningar och sparkar pensionärer på smalbenen.Ni ska naturligtvis kloroformera dem och låsa in dem i skuffen på bilen medans ni handlar. Ni vet att det funkar. Ni vet att det är den bästa metoden och jag vet att ni leker med tanken varje gång ni är och handlar. Eller hur?

Striptease och runkbås.

Det finns vissa företeelser som jag ställer mig helt frågande inför, vad är det helt enkelt för vits? Hur kommer det sig att folk finner nöje i detta? Det första jag tänker på är striptease. Ett gäng karlar betalar dyrt för att se en vacker kvinna klä av sig, orma sig på scen osv och sedan blir det inget mer. Karlarna får gå hem med ett sprängande stånd i byxorna. Varför utsätta sig för detta? En helt okänd och vacker kvinna klär av sig för pengar och så blir det inget mer. Tala om antiklimax! Liveshow är ju om möjligt ännu mer idiotiskt! Här är det en vilt främmande karl som knullar en vacker kvinna på scen så det skvätter om det. Vad rör sig i huvudet på karlarna som betalar för att glo på detta? Fantiserar dom om att det är de som knullar kvinnan? Varför skaffar de sig inte en egen kvinna att ha sex med eller är de helt oförmögna till att ta kontakt med människor av det motsatta könet? Personligen skulle jag tycka att det skulle vara obehagligt och ytterst pinsamt att stå tillsammans med en massa andra karlar med stånd i brallorna som bara har knulla i huvudet och glo på andra människor som knullar.Vad talar de om efteråt? Står de sedan tillsammans med sina otillfredsställda ståkukar och ett glas i näven och diskuterar showen?

-"Såg du när han rammade henne bakifrån? Det är mina tag det!"

Det sista jag vill när jag umgås med mina vänner av manligt kön är att de ska ha stånd när de pratar med mig. Det skulle så att säga kännas lite pressat.

I min nuvarande hemstad finns det två porrklubbar och en sexvideoaffär. Vad som händer på dessa porrklubbar är väl det gamla vanliga - man blåser desperata och lättlurade karlar på allehanda sätt. De får betala femdubbla priser på drinkar samtidigt som de får se när något sletet gammalt öststatsluder klär av sig på scen. Kanske får de ha sex med henne efteråt för ytterligare några tusenlappar.

Hur någon kan finna detta värt pengarna, besväret och risken för att bli sjuk begriper faan inte jag? Men så finns det något som jag finner ännu märkligare och det är en sexvideoaffär med runkbås - runkbås år 2008 när alla har DVD och dator hemma!

Eftersom detta etablissemang har funnits i flera år så bär det sig tydligen fortfarande. På andra sidan gatan finns det ett fik och där brukar jag sitta ibland under sommaren och kolla vad det är för folk som besöker detta ställe. Rätt så kul faktiskt. De flesta smyger snabbt in, livrädda för att någon ska se dem. De skäms och det ska de naturligtvis göra.

De flesta verkar vara i femtioårsåldern men några är faktiskt riktigt unga, kanske i tjugofemårsåldern och borde vara väl förtrogna med den nya tekniken. Ändå besöker de nämnda ställe och riskerar att utsätta sig för skam och begabbelse, från både förbipasserande ute på gatan och de anställda inne i affären.

VARFÖR? Är det något i själva handlingen de finner upphetsande? Gillar de kombinationen av förnedring, självbefläckelse och risken att kanske bli ertappade? Ja, jag vet inte men detta öppnar ju möjligheter till att tjäna lite extra.

Härmed upplåter jag mitt källarförråd till alla som vill ta sig en runk i avspänd miljö för endast femhundra spänn. Jag kommer att ställa dit en gammal 28-tums TV, några porrfilmer och måla taklampan röd. Sedan är det bara att ni tar saken i egna händer och kör på för allt vad tygen håller.

Förnedrande jobb.

Ni har säkert sett dem vid något stort köpcentrum, inne i stan, utanför de stora affärskedjorna och vid något nöjespalats – Människor som vaggar omkring utklädda till stora sagofigurer, seriefigurer, clowner och djur av olika slag. Senast för några dagar sedan så kom faktiskt Björnen Bamse fram till mig och stack till mig en reklamlapp för någon leksakskedja. Det var sen eftermiddag, jag var trött och sliten efter en riktig jävla dag på jobbet. Folk hade varit sjuka och jag hade fått rycka in och spola golv och rensa golvbrunnar från ingrodd fett och skit.

-”Jag är över fyrtio år och ska behöva hålla på med den här skiten!” Minns jag att jag tänkte. Det kändes som om det inte var någon ände på all jävla smörja man ska behöva ta. Jag gick helt enkelt och retade upp mig på min egen livssituation och livets alla orättvisor som jag ansåg mig utsatt för.

Helt plötsligt så står alltså en idiot utklädd till Bamse framför mig och ville uppenbarligen att jag skulle besöka en jävla leksaksaffär. Det sista jag var sugen på just då var att besöka en enfaldig leksaksaffär, än mindre bli antastad av en utklädd idiot som tvingades till att utföra ett ännu mer förnedrande jobb än att rensa golvbrunnar från fett. Jag såg framför mig hur jag klappade till honom så mycket jag orkade. Jag tog sats ändå från golvet och gav honom en fet smäll mitt mellan ögonen. Jag matade på med slag efter slag, tryckte upp honom mot väggen tills han bad om nåd samtidigt som barnen i gallerian bölade och skrek för full hals.

-”MAMMA! MAMMA! Den fula farbrorn slår ju Bamse!”

Ingen dunderhonung i världen skulle hjälpa Bamse denna gång. Ett knä rakt i ansiktet på den dumma björnen avslutade misshandeln.

Nej, naturligtvis så gjorde jag inte detta. Bara fantasier. Men jag kan förstå att dessa figurer kan framkalla ett dylikt beteende. Många människor känner sig illa behandlade, de är besvikna på livet, på sig själva, på hur allt har blivit. De vill helt enkelt ge tillbaka, avreagera sig på någon. Vem som helst. Varför inte en stackas utklädd människa som faktiskt har ett sämre jobb än dom själva?

Läste för ett tag sedan att de som är anställda som Lisebergskaniner ofta blir mer eller mindre misshandlade. Det handlade om tjyvslag bakifrån, sparkar i skrevet och ibland kunde de få en rak höger mitt i nyllet.

-”Tvärtemot vad man skulle kunna tro så är det inte barn som sysslar med detta ofog, det är vuxna människor!”

Sade en anställd under en intervju i GT.

I ett köpcentrum utanför Marseille i Frankrike gick det riktigt illa för något år sedan. En man var utklädd till Daffy Duck och gick omkring i godan ro vid gallerian och delade ut ballonger till barnen. Antagligen så skämdes han som en hund över sitt jobb men var ändå glad över att ingen kände igen honom. Helt plötsligt kommer två stora starka karlar från ingenstans och rycker in honom på en allmän toalett. Den ena karlen kopplar greppet på honom runt halsen med ena armen, böjer ned Daffys kropp samtidigt som han dammar på honom i huvudet med sin fria näve. Han sitter fast som i ett skruvstäd och känner hur slagen haglar mot huvudet. Den andra karlen tar fram kuken och börjar knulla Daffy i röven så att fjädrarna yr i luften. Övergreppet tar inte mer än fem minuter men det känns som en hel evighet för den stackars utklädda och dubbelt förnedrade mannen. Det räckte inte med jobbet, han var även tvungen att råka ut för två av Marseilles sjukaste psykopater.

Det var en grupp skitnödiga små scouter som fann den svårt misshandlade och rövknullade Daffy Duck på toalettgolvet.

En gammal jobbarpolare till mig som vi kan kalla Kent blev arbetslös för något år sedan. Kent är 45 år och har jobbat som städare på lasarettet i så gott som hela sitt liv. Helt plötsligt så tyckte någon uppe på något kontor att det var dags att spara in lite av landstingets pengar. Man sparkade hälften av personalstyrkan och den andra hälften som inte var alltför fula och som inte hade hunnit att bli alltför gamla togs över av ett bemanningsföretag. Man gav dem nya, fina och färgglada arbetskläder, lät dem gå någon kurs i ”kundnära arbete” och vips så ansåg man att de kunde utföra samma arbete som tidigare med hälften av personalen till kraftigt reducerade löner. Tacksamma skulle de vara också.

Kent kände sig inte riktigt så tacksam som han borde och vad värre var; han höll inte inne med sina åsikter. Faktum var att han var riktigt otacksam och det var ju höjden av fräckhet med tanke på hur tiderna är. Man ska vara glad över att ha ett jobb att gå till! Och tacksam. Glöm aldrig det ordet, tacksam. Det är något som människor med extra förnedrande, dåligt betalda och skitiga jobb alltid ska känna: Tacksamhet.

Men eftersom tacksamheten hade lite svårt att få fäste hos Kent så gick det som det gick, han blev uppsagd. Arbetsmarknaden skriker inte direkt efter fyrtiofemåriga f.d. städare så han fick ta vad som fanns till buds, och det var inte mycket. Han fick anställning hos en större smörgåskedja. Halva dagen skulle han städa ute på lagret och det var helt ok, det var han van vid. Men vad värre var, på eftermiddagarna skulle han gå omkring ute på stan i företagets kläder med stora plakat hängande över magen och ryggen där det stod att man var välkommen att komma och äta stora och saftiga baguetter till ett billigt pris hos nämnda smörgåskedja. Kent skämdes som en hund. Han upplevde det som om folk skrattade bakom hans rygg. Inte blev det bättre utav att arbetsgivaren började klaga på honom. Han såg nämligen inte tillräckligt glad och positiv ut när han vandrade omkring på stadens gator. Faktum var att Kent såg precis så sur och grinig ut som han kände sig. Det var stört omöjligt att uppbåda något som kunde uppfattas som ett positivt leende.

”Se så glad och lycklig man blir efter ett besök hos Stora Smörgåskedjan!” Stod det med stora versaler på plakatet som Kent var tvungen att bära. För att stå ut med skammen och förnedringen så började Kent dricka under arbetstid. Han gjorde det till en vana att alltid ta sig några järn ute på lagret innan han drog på sig reklamskylten och gick ut på stan.

I början så gick det bra. Det gick lättare att stå ut med skammen och de hånfulla blickarna från ungdomarna kände han inte längre. Han lyckades t o m se sådär lycklig ut som företaget önskade under några kortare stunder. Dessvärre så började Kent att slarva, han blev oförsiktig. Han drack mer och mer och han gick t o m in på Systembolaget under arbetstid och köpte på sig ännu mer sprit. Folk började reagera på den uppenbart berusade mannen med det rödmosiga ansiktet som gick omkring och gjorde reklam för Stora Smörgåskedjan. Meningen var att Kent skulle gå sina uppgjorda vändor i centrala stan med plakaten hängande över mage och rygg men nu stod han mest utanför Systembolaget tillsammans med de lokala fyllona och drack helt öppet.Kent var även en riktigt ful gubbe, han hade en ohälsosam dragning till unga tonårsflickor. Något som han alltid hade dolt väl men som spriten nu lockade fram. Under eftermiddagarna så kryllade stan av unga skollediga flickor – flickor som gjorde den berusade Kent helt vimmelkantig av kättja. Han ville knulla dem allihop och gick omkring med ett stånd som hela tiden dunkade i plakatet som han hade hängande över magen.

En eftermiddag så vinglade han omkring mellan båsen inne på Burger King och försökte etablera kontakt med de unga skolflickorna. Detta uppmärksammades av föreståndaren som genast ringde till polisen.Kent var helt ovetande om detta samtal, han var fullt upptagen med att försöka tvinga in den sockersöta lilla Helena från 9B på kundtoaletten.Det gick inte så bra. Förutom att objektet för Kents ömma låga gjorde ett fasligt motstånd så hakade de förbannade plakaten i hela tiden, de fastnade och satte sig på tvären i dörrkarmarna.Helena började yla för full hals vilket gjorde Kent ännu mer stressad.

-”Håll käften! Du frestar ju hela jävla restaurangen!”

Det var det sista Kent han säga innan en polis drämde en batong i skallen på Kent och hela hans värld försänktes i mörker. Kents karriär inom smörgåsbranschen var över.

Själv så har jag haft många olika jobb, det ena har varit mer idiotiskt än det andra. De har kännetecknats av meningslöshet, usla löner, stress och vantrivsel. Men märkligt nog så har få av dem präglats av ren förnedring. Det är klart, så jävla stolt har jag väl inte varit över mina anställningar men jag har i alla fall sluppit att klä ut mig till en idiot i päls och kaninöron. Men en gång så var det nära. För femton år sedan så hade jag ett vikariat i en lunchrestaurang ute vid ett större köpcentrum. Jag hatade jobbet. Köksjobb överhuvudtaget är det vidrigaste man kan sysselsätta sig med och just denna restaurang var extra jävlig. Chefen var en fet, ful och elak jävel som såg ut som Karlsson på taket. Han hatade mig och jag honom och redan efter första veckan så hade jag bestämt mig för att inte bli långvarig där. Jag gjorde ett riktigt uselt jobb i syfte att inte få vikariatet förlängt. Jag var medvetet långsam och nonchalant. Mitt jobb bestod mest i att stå vid ett stekbord och steka köttbullar och ägg, eller att samla ihop disk ute i restaurangen. Ofta så stod chefen och skrek och gormade över oss anställda. Vi var allihop lata och inkompetenta idioter och det säger sig självt att ett sådant uppträdande knappast ökar motivationen hos de anställda.

En dag fick chefen för sig att glassförsäljningen borde öka. Ungarna käkade helt enkelt inte tillräckligt mycket glass för att det skulle gå runt ekonomiskt. Ungarna måste lockas in i restaurangen på något sätt. Han fick den lysande iden att någon ur personalen skulle sminkas som GB-gubben och stå utanför restaurangen och le fånigt mot ungjävlarna. Jag har aldrig gillat ungar och än mindre att klä ut mig. Naturligtvis föll det på min lott att bli restaurangens sminkade clownidiot. Jag totalvägrade. Där gick min gräns.Chefen hotade med att säga upp mig och det passade mig utmärkt. Jag släppte vad jag hade för händer och lämnade restaurangen på stående fot. Chefen blev naturligtvis vansinnig eftersom det var svårt att få tag på ett nytt biträde med så kort varsel. Det gladde mig faktiskt extra mycket vilket jag talade om för honom.

-”Jag ska se till så att du inte får ett enda jobb inom denna branschen!”

Det passade mig ännu bättre vilket jag också talade om för honom. Det var faktiskt den bästa present han kunde ge mig.

Jag kan uppoffra mig en hel del för pengar vilket jag också har gjort. Jag har städat allmänna skithus, diskat, rensat avlopp, burit möbler, rökt korv och klafsat runt på leråkrar och satt granplantor. Det har varit helt ok för det har trots allt varit hederliga jobb som någon måste utföra och jag har aldrig fått för mig att jag har varit för fin för dessa jobb. Men någonstans går som sagt en gräns. Ett jobb kan vara tungt, stressigt och skitigt, men min gräns går vid förnedring. Att städa en toalett är ingen förnedring, tunga kroppsarbeten är inte heller förnedrande. Men att klä ut sig och lalla omkring som en modern jävla hovnarr för växelpengar, det är förnedrande för mig i alla fall.

Var någonstans går er gräns?

Jag vill tacka spriten!

Alkohol är farligt, det är ett gift som dödar. Ibland långsamt, ibland mycket snabbt. Jag var själv nära döden flera gånger i min ungdom och under dryga tio år så höll jag på att supa ihjäl mig. Tio år kanske inte låter så mycket, inte så farligt helt enkelt och nej, det kanske inte är så mycket men jag söp bort mina bästa och viktigaste år. Jag söp bort den tid som de flesta ägnar åt att bygga sin framtid, när de flesta ägnar sig åt att utbilda sig, försöka sig på en karriär och kanske bilda familj.Jag kröp mest omkring med ett glas i näven mellan olika skitjobb. Jag tyckte synd om mig själv och ägnade mig ofta åt att skylla ifrån mig. Människor som krökar hårt är mycket skickliga på att lura sig själva. Självbedrägeri och en oförmåga att inse sitt eget ansvar följer liksom med receptet när man sitter tidigt på morgonen och blandar till en drink på Renat, varmt vatten och socker.

Vem lägger stålar på blandläsk när spriten är så dyr?

Men detta är ingen moralkaka om alkoholens skadeverkningar, sådant har vi läst tillräckligt om. Alla vet att alkohol är farligt så det behöver vi inte orda något mer om.I den här tråden så vill jag tacka spriten.Utan alkoholen så vet jag att jag aldrig hade fått uppleva alla spännande platser jag har besökt i mitt liv och framför allt, jag hade aldrig fått träffa någon kvinna, aldrig fått hålla någon flicka i handen, ingenting sådant.Det glömmer de att informera om - att alkoholen faktiskt är ett stöd för blyga och socialt handikappade ungdomar.Att jag gick miste om min framtid och att jag oftare fick åka polisbil än taxi under dessa år känns naturligtvis inget vidare. Inte heller att jag fick vänta med körkort tills jag hade fyllt trettio och att jag faktiskt har fler lobbar än hotellnätter.Nej, sådant vill jag helst glömma. Jag skäms över det och det ska jag naturligtvis göra. Men det finns sådant jag inte vill glömma, det finns minnen som jag gillar att plocka fram ibland. Dessa minnen börjar bli gamla nu, till min fasa har de börjat blekna så därför vill jag skriva ned dem.

Jag har kommit i den åldern när man börjar bli osäker på namn och årtal.

Hette den där tjejen som jag fick hångla med i baksätet på en bil vid Hunnebostrandsparken verkligen Pernilla och var det 1985 eller 86? Var det kanske inte ens i Hunnebostrand? Var det kanske på den där marknaden i Filipstad 87? Eller Bengtsforsparken? Fanns det någon tjej i något baksäte överhuvudtaget?

Det börjar kännas avlägset, lika avlägset som när jag var...

...Barn under sjuttiotalet. Då var jag ytterst rädd, nervig och blyg och värre blev det i tonåren. 1982 var jag sjutton år och hade jag aldrig närmat mig någon flicka, aldrig hållit någon i handen, aldrig svärmat under någon björk och det var inte heller någon flicka som hade ringt hem till mig och frågat om jag skulle med till discot nästa helg. Faktum är att vid sjutton års ålder så fanns det bara en enda kvinna som brukade ringa till mig på helgerna, en annan mans kvinna - min mor. Det enda jag hade var min hobby, mina tjocka glasögon och mina stora röda finnar i ansiktet. Så kan man naturligtvis inte ha det när man är sjutton år. Det är inte meningen att man ska sitta ensam varje helg vid sitt ritblock eller stå vid toalettspegeln och sticka hål på stora bölder med en rödglödgad synål.

Vid denna tid så frågade en polare mig om jag ville följa med på en skoldans. Han gick nämligen på gymnasiet och det var inget ovanligt att gymnasisterna kunde fixa in sina polare på skoldanserna.

-"Nä, va fan ska jag dit att göra? Jag vågar ändå inte prata med någon av flickorna och inte finns det någon som vill prata med mig heller."

Jag mådde illa vid blotta tanken på att bli skärskådad och utskrattad av en massa tjejer på en skoldans. De skulle säkert undra vad jag hade där att göra. Jag ville inte utsätta mig för deras hånfulla blickar.

-"Men det är ju för fan därför vi ska fixa brännvin!"

Sade min polare. Jag måste erkänna att jag var skeptisk. Hur i helvete kunde det vara möjligt att jag dels skulle våga ta kontakt med tjejerna och att jag dels helt plötsligt skulle förvandlas till en attraktiv kille bara för att jag hade druckit något som gjorde att det snurrade i mitt huvud?

Men jag gav det en chans. En varm sensommarkväll i augusti 1982 så satt jag därför i stadsparken tillsammans med polarn och en trettiosjua Renat. Det är tjugofem år sedan men jag minns fortfarande att jag hade på mig min gamla jeansjacka. Håret var nytvättat och luktade Jane Hellen och när jag satt och funderade på om jag verkligen skulle ta mig en klunk av det där som luktade som fotogen så gick det två unga söta flickor förbi oss. Naturligtvis vågade ingen av oss ropa på dem.Jag skulle ha kunnat hejda dem, jag skulle ha kunnat hojta och sagt:

-"Hej! Kom och sätt er här hos oss vetja!"

Men det gjorde jag inte. Vad hade hänt om jag hade gjort det? Skulle de ha hånskrattat och gått vidare? Ja, troligen. Men det känns ändå som om jag gick miste om en chans där. Kanske hade livet tagit en annan vändning om jag hade vågat tilltala dem, kanske hade jag brutit någon slags barriär - en barriär som många andra ungdomar faktiskt klarar av att ta sig igenom utan hela såar av brännvin.Då kanske jag hade skruvat tillbaka kapsylen på flaskan.Men det gjorde jag inte. En timma och en halv flaska brännvin senare så kändes det som om jag hade nått paradiset.Den sommarkvällen spolade jag också ned hela min framtid och eventuella karriär i skithusstolen.

Under drygt tio års tid så dödade jag min begåvning och det som var fint och positivt hos mig. Jag var bra på det. Jag blev bäst på det! Inte ens de som ansågs förtappade redan i skolan kunde mäta sig med mitt alkoholintag. Jag söp förbi dem flera gånger om. Jag söp så till den milda grad så det enda som skiljde mig från alkisarna på bänken var att jag alltid såg till att jag hade något jobb att sköta. Jag tror att det var min inställning till arbete som räddade mig. Jag kände mig aldrig hemma i missbrukarvärlden, jag tog avstånd från dessa människor. Innerst inne föraktade jag dem. Därför känns det extra tungt att erkänna att jag inte var ett dugg bättre själv under de där förlorade åren. Jag var en utav dem. Jag tillhörde de svaga jävlarna som frossade i självömkan och njöt av ruset.

Jag har alltid varit öppen och ärlig när det gäller mig själv och mitt liv. Jag har aldrig kört med några undanflykter och krystade bortförklaringar. Jag har aldrig påstått att jag drack för att det smakade gott och liknande dumheter. Jag började dricka för att jag var blyg och bortkommen. För att få mod, för att våga ta kontakt med tjejer. Det fanns absolut ingen annan anledning. Det fanns inget grupptryck, inte för att vara tuff och inte av nyfikenhet eller ungdomligt oförstånd. Få tycker att det är tufft att supa och ännu färre ungdomar är så svaga i anden så att de faller för grupptryck. Det är bara skitsnack och ett enkelt sätt för sociologerna och resten av flummarna på socialkontoren och ungdomspsyk att bortförklara ett beteende som bottnar i något som ytterst få ungdomar vågar erkänna - att de helt enkelt är rädda och blyga.Jag var extremt rädd och sjukligt blyg men spriten botade mig från detta. Jag tillhörde dem som i början mådde oerhört bra av alkohol och fan ta dem som försökte att ta ifrån mig min enda källa till glädje!

Ett år senare, vid arton års ålder så var jag tillsammans med min första flickvän. Det är ett fint minne och jag vet faktiskt inte om det hade blivit finare om jag hade hållit mig nykter. Faktum är att jag tror inte att jag ens hade vågat hälsa på henne på henne i nyktert tillstånd, än mindre legat intill henne på en luftmadrass i ett gammalt tält som jag tidigare hade stulit i ett vindsförråd, just för detta ändamål. Jag lade handen försiktigt på hennes ena bröst. Handen fick vara kvar. Hon log faktiskt mot mig, på ett sådant sätt som sade mig att hon hade väntat på något slags initiativ från min sida.Jag var överlycklig.Jag var skräckslagen.Jag visste inte riktigt vad jag skulle göra. Hur skulle jag göra? Vad förväntades av mig egentligen?Herregud så nervös jag var den där natten!Jag kröp ut ur tältet.

-"Måste på toaletten!"

Sedan hällde jag i mig av en flaska brännvin som jag hade gömt bakom ett träd. Jag stod på knä i det halvmeterhöga gräset och drack och bad till Gud att han skulle hjälpa mig samtidigt som myggorna surrade runt huvudet.Jag satte i halsen, storknade, spottade och fräste men jag hade inget val, jag skulle ha i mig skiten. Jag var tvungen!Men unga tjejer är inte alltid så tuffa som man inbillar sig när man själv är en ung och osäker kille. Framför allt så har de en mognad som få jämnåriga killar har, några når den aldrig. Har man tur så träffar man en sådan fin tjej och det hade jag gjort. Det förstod jag den där sommarnatten när hon kom ut och hämtade mig. Hon tog mig i handen och ledde mig tillbaka till tältet, vek undan tältfliken och ledde mig in.

Hon ledde mig hela vägen.

Tidigt, tidigt på morgonen så vaknade hon, kröp ut ur tältet, sade hejdå och började gå hemåt. Jag satte mig utanför tältet och följde henne med blicken när hon gick över ängen, bort mot vägen. Till slut var hon bara en liten ljus prick.Hon hade en klänning på sig och när hon hoppade över diket som skiljde ängen från vägen så fladdrade den till lite. Inte mycket men tillräckligt för att ge pricken liv, tillräckligt för att ge mig en minnesbild som jag kunde frysa och spara i mitt minne för resten av mitt liv.Jag satt ensam och drack sprit och rökte under tiden som jag tittade efter flickan i mitt liv. Solen hade börjat gå upp och så bra som jag mådde då, så bra har jag aldrig mått.Det var också då som jag började dricka direkt på morgonen. Jag förstod faktiskt inte varför jag inte hade börjat med det tidigare? Det kändes helt rätt. Varför begränsa sig till endast kvällar och helger?

När jag någon timma senare själv gick hemåt, på vägen mot stan, så visslade jag för mig själv. Jag dansade fram. Jag sprang. Jag hoppade. Jag var ung, jag var frisk, jag var berusad och jag hade hela livet framför mig.

Jag var arton år.

När jag dör och det är dags att möta Gud så hoppas jag att han släpper in mig i paradiset. Jag hoppas att min tid i evigheten blir som den där tidiga sommarmorgonen för så länge sedan då jag sprang hemåt på en helt bilfri asfaltsväg. Jag hoppas att jag får uppleva känslan av hopp, av ungdomlig glädje och det gör ingenting om det springer någon tillsammans med mig. Hon får gärna bära klänning, ta mig i handen och ännu en gång leda mig rätt.

Minnen bleknar som sagt var men underligt nog så kan jag fortfarande förnimma själva känslan av att vara arton år, hur det kändes att springa. Hur det kändes att liksom sträcka ut, sätta fart, ge järnet. Hur man studsade och flög fram på ett vis som idag är helt omöjligt och tro mig, jag har testat.

Jag blir bara trött.

Samma sak är det med alkoholen numer. Den skänkte mig under några år som gick alldeles för fort lika stor glädje som elände. Idag ger mig alkoholen ingenting.

Jag blir bara trött.

Det är jag väldigt glad för. Lika glad som över de minnen och upplevelser som alkoholen gav mig.

Jag ångrar ingenting!

Smaksatta sugrör och white trashkvinnor.

Det är lördag idag och jag har jobbat extra. När jag åkte hem vid tretiden så var jag mycket trött, men även sugen på något gott. Det är ju som sagt lördag och då bör man unna sig lite extra. Tanken på makaroner med stekt falukorv började växa sig stark i mitt huvud. Jag kunde se en ångande balja med makaroner, en klick smör, massor med salt och lite svartpeppar framför mig. Och korven... En halv falukorvsring uppskuren i tjocka hårdstekta skivor. Mums!Jag bestämde mig för att inhandla detta genast och sedan avnjuta framför TV:n till lördagsfilmen.

Eftersom jag var alldeles för trött för att ge mig ut till något av köpcentrumen så valde jag Hemköp. Jag bor mitt i stan och dessvärre är Hemköp min närmaste affär.

Ve och förbannelse!

Hemköp är ökända för sin hutlösa priser och jag har aldrig begripit att en affär med sådana priser kan överleva i dagens konkurrens. Men det gör de tydligen. Det verkar t o m gå bra för dem. Jag misstänker att Hitler är huvudägaren, Hitler lever och mår bra tack vare Hemköp. Nu skulle man kunna tro att en affärskedja med en prissättning på sina varor som ibland når rent astronomiska belopp enbart skulle ha metrosexuella kontorsfjantar med sidbena, vaxat rövhål och platinakort som kundkrets. Så är inte fallet, inte i min stad i alla fall. Först och främst så måste man bana sig en väg genom klungor av fyllon och knarkare när man närmar sig affären. Av någon anledning står de alltid vid entrén och väntar på någon buss eller langare.När man äntligen har kommit in så är gångarna proppfulla med feta white trashmammor med socialbidrag som huvudinkomst.

Inte nog med att man genast börjar reta sig på de höga priserna så fort man kommer in i affären, alla kvinnliga fetton späder på ilskan - en ilska som får mig att börja fantisera om hur kul det skulle vara att få vara socialassistent för en vecka. Denna vecka skulle jag ägna åt att stenhårt neka varenda socialfallskossa allt vad bidrag hette. I dessa dagdrömmar kan jag se mig själv sitta vid ett skrivbord och se sådär myndigt skitförnäm ut så fort en slabba med tre oäkta ungar förflyttar sitt fläsk in i mitt kontor och börjar ställa sina krav.

-"Nja... Det kan nog inte bli några pengar den här månaden."

Skulle jag säga samtidigt som mitt ansikte klyvs av ett brett hånflin som jag inte ens försöker dölja. Nu är det nämligen jag som bestämmer. Nu är det jag som är kaptenen. Nu jävlar helt enkelt.

-"Däremot så söker de folk borta vid vårdhemmet. Jag råder dig att genast gå dit och söka någon av tjänsterna."

Det är nu som socialfallskossan börjar tjafsa. Tjafs är jag naturligtvis van vid. Kossan börjar tjafsa om att en av hennes oäkta ungar måste hämta ut en ny dos astmamedicin, en medicin som hon bl a saknar pengar till. Maten är också slut, hyran måste betalas osv. Det är då jag på mitt mest myndiga och lite lätt snusförnuftiga vis börjar tala om för henne vikten av att arbeta och ta ansvar över sitt eget liv.

-"Jag förstår inte på vilket sätt vi här på socialkontoret skulle ha ansvar över dina ungar? Varför kommer du till mig och gnäller, det är väl inte jag som har knullat dig? Var är alla farsorna? Ring dem!"

Eftersom ointressant och korkat underbyggt tjafs är varje WT-kvinnas främsta och enda försvar och motargument till allt - från att kräva bidrag till bortförklaringar om arbeten de aldrig har sökt trots uppmaning - så går hon till motangrepp med en gång. Hon börjar skrika. Av någon anledning så tror socialfallskossor att tjafs alltid går hem om man höjer rösten några oktaver. Kossan börjar skrika något om att hon redan ligger efter med en hyra på råttboet till lägenhet som hon bor i ute vid Stora Multikultighettot. Hon babblar om att hon riskerar att bli vräkt, att någon som heter Kenny eller Benny har druckit upp de gamla hyrespengarna och jag vet inte vad.

-"Jag bor i villa och har egen swimmingpool!"

Replikerar jag malligt. Nu börjar kossan bli desperat och börjar dra upp en massa paragrafer och stycken ur socialtjänstlagen, något som de kan som ett rinnande vatten. Hade de gjort lika bra ifrån sig i skolan hade de inte behövt lägga upp sig för skolans värsta drägg och bli på smällen innan sextonårsdagen. Då hade de inte behövt förpesta hårt jobbande socialassistenter som mig, då hade jag kunnat ägna mig åt viktigare ting, som att t ex förpesta tillvaron så gott jag kunde för alla pundare som jag även har som klienter. Jag talar om för henne att jag brukar torka mig i röven med sidorna ur socialtjänstlagen.

-"Inget river så gott i röven som kapitlet om ensamstående mödrars rätt till ett drägligt liv."

Upplyser jag henne. Nu blir hon helt galen och vrålar något om de mänskliga rättigheterna.Jag upplyser henne om de mänskliga skyldigheterna.Sedan blir jag så trött så trött, lite töttitötttött faktiskt. En liten slummer på kontoret skulle inte vara så dumt. Jag talar om för henne att hon har exakt trettio sekunder på sig att lämna mitt kontor, sedan ringer jag till polisen och gör en falsk anmälan om hot mot hårt arbetande myndighetsman.

Längre än så kommer jag inte i min härliga dagdröm för jag är framme vid pastahyllan. Priserna får mig genast tillbaka till verkligheten och ger mig nästan näsblod. 24 kr för ett stort paket Kungsörnens snabbmakaroner! På ICA Maxi tar de sjutton kr, dyrt redan det. Jag river ursinnigt åt mig ett paket och går vidare till köttdisken och där kan priserna utlösa framfall på vilken dålig socialfallskvinna som helst. Det är nästan så att jag får det när jag ser att en alldeles vanlig ring falukorv av ordinär storlek kostar en femtiolapp! På ICA Maxi kostar samma märke 34 kr och ibland får man t o m två för samma pris om man handlar varor för över 500 kr. En anledning så god som någon för att storhandla. Men nu är jag på Hemköp och de har inte några sådana erbjudanden för enbart idioter handlar på Hemköp och idioter storhandlar aldrig. För en stund sedan var jag en stilig och tuff man som jobbade som socialassistent. Nu ser jag mig själv istället som den medelålders knäckta och blåsta tönt jag är när jag lunkar fram med böjd rygg mellan varugångarna. Det är då jag ser dem, sugrören!I ett litet ställ så ser jag sugrör som lovar att mjölken kommer att smaka himmelskt, bara man använder dessa smaksatta sugrör.De finns i tre smaker, banan, jordgubb och choklad. Jag studerade dem noga och såg att de liksom var fyllda med små kulor som mjölken ska filtreras igenom. Är det någon jag älskar så är det smaksatt mjölk. Tyvärr så är det dåligt med detta i Sverige. I Tyskland så kan man få mjölk med vaniljsmak, banansmak, smultronsmak, ja alla möjliga smaker! I Sverige så finns bara Pucko vilket är smaksatt grädde. Smakar vidrigt och jag skulle tro att det bara är bönder och bonnraggare från de djupa skogarna i Norrland och Dalsland som dricker denna smörja. Jag blev i alla fall jätteglad och köpte ett paket.

Jag valde banansmak. Det gillar jag.

Framme vid kassan är det dags att bli förbannad igen. Kön är enorm och fullpackad med feta socialfallsfruntimmer som har plockat på sig kilovis med fett och socker som ska avnjutas vid TV:n tillsammans med ungarna. Det är bäst att passa på med lite myspys när de äntligen är ensamma. Det är ju lördag gubevars och traditionsenligt så är deras tillfälliga fader ute och ägnar sig åt rattfylla innan han kommer hem och anklagar sin kvinna för otrohet och spöar upp alla ungarna som ju är bevisföremål A för hennes otrohet.

Bevisföremål B är hennes ständiga nekande.

Det vet ju alla att horor ljuger. Lite stryk och våldtäkt, försoningssex som Ronny kallar det, ska nog få henne att sjunga ut om vad hon egentligen gör uppe hos den där jälva socialassistenten dagarna i ända när han sliter i sitt anletes svett på den där jävla svetskursen borta vid AMU-Center...

... Jag står i kön och har ramlat rakt in i mitt eget universum igen. I mitt eget socialkontor. Jag är ännu en gång en stenhård socialassistent som sitter i ett samtal med en ung kvinna vid namn Gittan, stadens mest ökända white trashmorsa. Hon är känd för två saker: Att kunna linda de hårdaste av de hårda socialassistenter runt sitt finger samt för sin vitt omtalade begåvning för kuksugning. Det sägs att hon var ett proffs redan som femtonåring. Eftersom hon var svårt nikotinberoende redan då så var pengar något som måste fram varje dag och det är här skolans vaktmästare kommer in i bilden. En riktig kåtbock och ful gubbe som inte var ett dugg intresserad av att rensa stuprör från löv. Däremot så hade han ett ohälsosamt intresse för unga tonårsflickor. Vid femtio års ålder så hade Sture Vaktmästare jobbat vid Gittans högstadieskola i tjugo år och var så nära ett kåtslag som en medelålders ful gubbe kan vara. Ogräset växte vilt, avlopp svämmade över och kranar droppade. Inget blev gjort. Sture gick mest omkring och var alldeles vimmelkantig av kåthet. De unga flickorna klädde sig alltmer utmanande och när åttiotalet övergick i nittiotalet så gick Gittan om åttonde klass för andra gången och blev medveten om Sture och vice versa. Ett svårt nikotinberoende och en otyglad gubbsjuka förde dessa vilsna själar samman. För en limpa cigarretter så fick Sture en avsugning och stack han även till henne en flaska Marinella eller två så blev det mera av det goda. Sture blev en stadig kund hos både den lokala tobakshandlaren och Systembolaget. Något som förvånade folk eftersom han tidigare hade varit känd för att ta avstånd från tobak och vara ytterst sparsam med alkohol. Nu handlade han av dem nästan varje dag. Hur kunde det vara möjligt att konsumera sådana mängder med cigarretter och sprit? Faktum var att lilla Gittan sålde hälften av allt hon fick av Sture. Dyrt. Gittan var förslagen redan på den tiden.

Om det var Sture som lärde upp Gittan eller om hon hade en medfödd begåvning för kuksugning förtäljer inte historien men allt har ett slut och så även denna söta lilla kärlekshistoria. En dag kommer självaste studierektorn ned till pannrummet för att se om den där lata jävla vaktmästaren kanske gömmer sig där. Han hade inte kunnat dyka upp olämpligare. Gittan står på knä bakom värmepannan och polerar ollonet på en flåsande Sture. I ena handen håller han en limpa John Silver.

Det blev sparken direkt för Sture. Eftersom Gittan var över femton år så blev det inget åtal. Ingen vet riktigt vad som hände med Gittan men två märkliga fenomen kunde noteras detta år, den snart sextioåriga studierektorn började röka och lilla Gittan gick ut med ett betyg som visade att hon var godkänd i alla kärnämnena trots att hon inte var läs- och skrivkunnig. Denna kvinna står nu framför mig på mitt socialkontor och tigger pengar. Hon är drygt trettio år och ser sliten ut, men på ett attraktivt sätt. Hon är inte sådär bidragsfet som så många andra av mina klienter. Men hon är kurvig, på det sexiga sättet. Jag tänker på alla som har fått knulla henne. Alla utom jag.

Det är inte rättvist. Jag beslutar mig för att ändra på detta. Jag skriver ut en rekvisition på 3 000 spänn av skattebetalarnas pengar (jag hade ingen limpa med John Silver liggandes i mina byrålådor) och viftar med den framför ögonen på Gittan. Hon kastar sig glupskt fram över bordsskivan men jag hinner rycka undan den lilla papperslappen. Istället tar jag fram min jättestora kuk som alltid är minst 30 cm i mina dagdrömmar. Hon fattar vinken och kastar sig lika glupskt framåt mot mitt skrev och sedan börjar hon…

… Det blir 101 kr.Kassörskan väcker mig ur min dagdröm.

-”Öh… Vad?”

Jag står framme vid kassan och har svårt att greppa situationen. Jag har stånd. Jag var precis på väg att få mig mitt livs avsugning och nu har mitt lilla privata universum kantrat över helt, nu står jag istället vid en kassa och ska betala överpris för varor som kassörskan uppenbarligen har räknat fel på.

-”Nä, det här kan inte stämma! Ett paket makaroner, falukorv och sugrör kan väl för helvete inte kosta över hundra spänn? Det är ju helt barockt!”

Det visade sig stämma. Sugrören kostade 27 kr! TJUGOSJU KRONOR! Hur kan det vara tillåtet att ta ut sådana överpriser på varor? Har dom lagt ned Pris- och Kartellnämnden? Har de inget att säga till om längre? Hur som helst, det är nu vi kommer fram till själva huvudämnet, det som tråden skulle handla om från början.

Sugrören fungerade utmärkt och smaken var himmelsk. Över förväntan faktiskt! Men var det värt priset? Dum fråga! Inget kan bli för billigt, däremot kan alltid allting bli för dyrt. Därför går det inte att svara på en sådan fråga. Men gott var det och jag kommer att köpa ett nytt paket med sugrör nästa helg. De rekommenderas helt klart.

Så mycket folk - Så många idioter med rösträtt.

Jag har alltid levt efter mottot att man aldrig ska underskatta människans enfald men ändå, jag blir fortfarande häpen över hur dumma många människor ändå är.

För några dagar sedan så kunde man läsa att högerblocket rasar, att sympatierna för sossarna är större än någonsin och att de idag ensamma utan stödpartier är större än hela det borgerliga blocket tillsammans. Man kunde även läsa att många var besvikna på moderaterna, att de aldrig kunde drömma om att de skulle föra sin gamla högerpolitik osv.

-"De sade ju att de var det nya arbetarpartiet, och så beter de sig såhär!"

Som en idiot sade under en intervju.

Visst, jag som genuin moderathatare (Ännu en gång: Detta ska inte tolkas som att jag är sosse) tycker naturligtvis att det är skönt att allt som jag skrev om innan valet bekräftas, att de fortfarande är samma gamla rikemansparti. Men en statsvetare, eller vad det nu var för något, fick uttala sig om den senaste mätningen:

-"Det är ytterst märkligt att Alliansen nu rasar så mycket med tanke på att de faktiskt genomför den politik som de gick till val på".

Och ja, han har rätt! De var hur tydliga som helst i sitt budskap. De smusslade inte. De framhöll gång på gång att de skulle försämra välfärdssystemen, i varenda intervju så talade de om att de skulle sänka dittan och höja dattan på bekostnad av duttiduttan. Vilken normalbegåvad människa som helst kunde begripa att vanliga arbetare inte skulle tjäna på deras politik.Säga vad man vill om högern men de ljög inte. De var ärliga. Ändå så har de alltså mycket dåligt stöd idag vilket betyder att en massa idioter som röstade på dem inte fattade vad det var frågan om, de lyssnade inte. Alternativt är de hörselskadade analfabeter.

För några år sedan så läste jag att över tio procent av Sveriges befolkningen inte hade någon aning om vad USA:s president hette. Smaka på den... De hade inte en susning om vad världens kanske mäktigaste man heter! Tänk er själva, det är en bedrift i sig att ha lyckats undgå denna information. Tio procent! Alltså bör nästan en halv miljon av Sveriges vuxna befolkning inte ha något annat än rotmos mellan öronen. Det förvånar mig i och för sig inte. Jag är en man som har levt i över fyrtio år. Jag har bott i flera städer och kommuner, besökt över femton länder, haft över trettio olika jobb inom minst tio olika yrkesområden. Jag har träffat mycket folk i mina dar. Fått många goda vänner och bekanta och för all del även en del ovänner. Lägg därtill alla hastiga möten med folk som t ex jobbarkompisar på kortare vikariat, suparkompisar under ungdomen, dårar på stan, intelligenta människor, dumma människor, fåntrattar, bönder, stadsbor, poliser och myndighetsfolk. Så mycket människor - så många idioter.

Enligt mina högst personliga beräkningar så har nog drygt åttio procent av alla dessa människor varit kompletta idioter - Idioter med full rösträtt. Idioter som förvisso har varit läskunniga och har kunnat passa tiden på jobbet men så mycket mer har det inte varit.

Jag har diskuterat valutgången på mitt jobb. Eller, jag har försökt att diskutera. Det går inte så bra eftersom säkert hälften inte bara saknar allmänbildning, de är även helt ointresserade av politik.

-"Sådant där begriper inte jag!"

r ett vanligt argument. Ändå har de full rösträtt och det mest skrämmande är att de faktiskt går och röstar. Annars hade man ju hoppats att ett sådant genuint ointresse liksom ska gallra ut sig självt, att de helt enkelt struntar i att gå och rösta och att de istället ägnar denna söndag i September åt att sitta i sandlådan och sila sand, bläddra i porrtidningar eller vad nu de Dumma Människorna gör på sin fritid. Men icke!De går och röstar. På mitt jobb så har de flestat röstat på sossarna av gammal vana skulle jag tro, knappast tack vare ett stort intresse och kunskap om deras politik.

Men en stor grupp som tidigare har traditionsröstat röstade nu på moderaterna. Det är ju lite intressant, eller hur? Låt oss höra vad de har att säga om detta.

-"Jag tyckte det var dags för en förändring!"

Mja, det var ju intressant men ack så vanligt argument. Det har vi hört förr. Och vadå förändring? Är förändring i sig självt ett självändamål även om det innebär en försämring? Tydligen inte eftersom de nu gnäller värre än självaste Calle Bildt. Eller, har jag fel? Är förändring ett självändamål för dessa människor oavsett om det är till det sämre? Varför omsätter de då inte denna märkliga inställning i sina privatliv om de nu tycker att livet har gått i stå?

Jag tror faktiskt att jag ska ge fan i att betala hyran denna månad och köpa toy för pengarna istället. Varför inte? Jag tror fan i mig jag gör det.

En femtioårig karl på mitt jobb har varit anställd i trettio år som vaktmästare. Samma rutiner, år ut och år in. Tydligen så har han rensat en och annan stupränna för mycket, hans argument till att han lade sin röst på moderaterna var att "de har suttit tillräckligt länge". Sossarna har suttit i drygt tio år, enligt den logiken så skulle denna vaktis ha rensat sin sista stupränna för tjugo år sedan oavsett om han hade gjort ett bra jobb eller inte.

Men det bästa argumentet sparar jag till sist. Det är helt enkelt oslagbart och lyser som en fyrbåk i sin allra renaste enfald. Dummare än så här blir det inte.

-"De där jävla sossarna för ju rena rama moderatpolitiken nu för tiden. De aldrig gjort något för mig i alla fall. Det är bara de där jävla barnfamiljerna och villaägarna ute vid kusten som det ska daltas med. Nu ska jag rösta på moderaterna! Jajamensan!"

Sagt av en snubbe som för övrigt är välutbildad och borde därför, i alla fall på papperet, vara någorlunda intelligent. Men här har logik och sunt förnuft rykt all världens väg. Nu handlar det om hämnd, inget annat. En hämnd som bara drabbar honom själv.

Min fru har alltid nekat mig en gammal hederlig avsugning, jag funderar på att köra kuken i väggkontakten istället. Det ska hon bara ha den jävla subban! Förresten vem vet, det kanske blir till det bättre?

Ju mer folk jag lär känna i mitt liv, ju fler dårar som korsar min väg och ju oftare som jag tvingas lyssna på dem, ju mer övertygad blir jag om att den allmänna rösträtten kanske inte borde vara så allmän trots allt. Vad jag menar är detta: Jag förstår om t ex en företagare eller höginkomstagare är moderat.

Jag förstår om en alldeles vanlig arbetare är sosse.

Jag förstår om en fågelskådande mulltoafantast med långt framskridet skäggskorv är miljöpartist och jag förstår även om en arbetsskygg terroristkramare är kommunist. Men banne mig om jag förstår varför folk som inte vet vad de talar, som är politiska idioter och i många fall rent stockdumma ska få rösta? Dylika personer som jag beskrev kan avgöra ett val och vår framtid. Rena halvidioter, från alkoholiserade grovdiskare till manlig dagispersonal med tveksam sexuell identitet har genom den allmänna rösträtten en självklar rätt att styra en hel nation rakt ned i diket.

Att släppa in sådana människor som jag tidigare beskrev i vallokalen är lika korkat som att låta flerfaldigt dömda rattfyllon köra timmerbilar på motorvägarna. Förr eller senare så slutar det med katastrofer och personliga tragedier.I början märker man ingenting, det rullar på och sågverken och pappersbruken får sina leveranser i tid. Men efter ett tag börjar de komma lite för sent. Ibland kommer de inte alls och hoppsan, jag tror minsann att det har varit en dödsolycka strax utanför Sundsvall. Och vad var det nu Flis-Gustavs pojk Janne hade sagt? Hade det inte varit någon timmerbil som hade tömt hela sin last rakt ned i Trollhättans sluss?Pappersbruket i Åsens Bruk står i lågor efter att en timmerbil dammat rakt in i nya sodapannan och åkeri efter åkeri går i konkurs eftersom chaufförerna envisas med att hellre sitta vid rastplatserna och dricka sprit istället för att köra sin last dit den ska.

Detta är exakt vad som håller på att ske med Sverige. Jämför gärna med hur Sverige såg ut under sextio och sjuttiotalet. Då flöt det på rätt så bra. Under åttiotalet så började det att hoppa och guppa lite men inte så att det störde. Men under nittiotalet började det hända saker och idag ser det ut som det gör. Vi sitter inte och krökar på någon rastplats ännu, landet står inte ens i lågor som bruket i Åsens Bruk. Men vi är snart där. Leveranserna har inte passat tiderna på länge nu.

Jag tycker verkligen att rösträtten är något som man borde förtjäna.

Jag skulle verkligen vilja tillhöra de högavlönade, men ska jag ha en chans till att tillhöra denna avundsvärda skara så måste jag naturligtvis förtjäna det. Jag måste utbilda mig, jag måste lägga ned mig lite, jag måste offra något och framför allt: Jag måste ha kompetensen till att utföra de sysslorna som genererar dessa höga inkomster. Gör jag inte det så får jag nöja mig med att ha en dålig lön.

Inget konstigt med det och jag tror nog att få ser någon orättvisa i detta system. Få, förutom inbitna och halvtokiga kommunister vill nog ändra på detta system. Så vad säger ni, har jag rätt eller fel och om ni tycker att jag har rätt, hur ska man då kunna förtjäna dessa rösträtt? Och vad anser ni om alla dessa som röstade på högern utan att begripa vad de röstade på? Har de rätt att gnälla nu när de får den politik de röstade på, eller...?

Myten om de fattiga barnfamiljerna.

Ja ni har säkert hört det förr, varenda parti ska värna om barnfamiljerna. De har det ju så svårt att gå ihop ekonomiskt. De måste ha fler och större bidrag! Sänkt skatt! Högre löner! Ännu mer bidrag! Osv, osv.

Men hur lever egentligen den genomsnittliga barnfamiljen i Sverige? Är de så utfattiga som det påstås? Måste fadern dela ut reklam på sin lediga tid för att överleva? Måste modern dryga ut matpengarna med helgarbete som underbetald och överårig servitris för att de små barnen ska få en ny X-box och Playstation eller va fan skiten kallas?Lever de i utkylda bostadsbaracker? Lider de av undernäring? Har de inte råd att gå till tandläkaren? Det ska vi tar reda på. Det här måste vi gå till botten med. Häng på!

Ni har säkert sett deras ungar på stan, ni vet, de där små skitungarna som inte kan tala i normal samtalston och som tydligen har svårt för att hitta åttahundrakronorsbyxor som passar så att de slipper att visa röven. Istället så måste denna stackars avkomma, födda av utfattiga föräldrar, klä sig i för stora brallor som förvandlar deras tonårsben till små krumma taxben. De larvar omkring som vanskapta schimpanser på stan. Kanske är tanken att de ska ha något att "växa i" som man sade när jag var barn?Snorungar i trettonårsåldern med egna mobiltelefoner, Ipods, märkesdojor och ständigt en läsk i nypan - det nya bordsvattnet hos alla barnfamiljer.Förutom att deras bortskämda snorungar är vana vid att få dyra märkeskläder, har egen mobil (dock inte egna pengar att betala räkningarna för), dator, div spelkonsoler osv, osv så är de även vana vid att käka på McDonalds eller vid den lokala pizzerian var och varannan dag. Maten är ju så "äcklig" i skolan och de små stackars barnen måste ju faktiskt äta.

Verkar detta som barn sprungna ur svår fattigdom?

Varje sportlov så packar deras far och mor nya fina herrgårdsvagnen full med dyr skidutrustning och så åker hela familjen till fjällen för att leka lite i backarna. Även far och mor vill vara med och leka. Oj så kul man har en hel vecka för sisådär tusen spänn om dagen. När mörkret faller och barnen somnat så försöker mannen i hushållet att återupptäcka ungdomens lust till sin kvinna - en kvinna som inte längre har mycket gemensamt med den slanka och storpattade brunett som han lärde känna för så länge sedan. Då kunde han knulla hela natten tills tuppen gol i skyn, nu tar det hela natten att tänka ut en ny sexfantasi så att han kan mobilisera något som i alla fall påminner lite svagt om ett stånd. Så när han står på knä bakom sin fyrtioåriga tants fläskiga röv i de arla morgontimmarna och försöker trycka in en halvslak kuk så borde det dansa omkring unga nakna kvinnor med rinnande skrev i hans huvud, istället tänker han att...

...Till sommaren bär det av till Thailand! När sommaren kommer är det dags för nya lekar i någon avlägset land. Förr var det Mallorca, idag är det Thailand på andra sidan jordklotet som gäller för svenska barnfamiljer. I Thailand är kvinnorna både unga och villiga och det kostar bara en fyrtio-femtiotusen för hela familjen att åka dit. Det är ju så gott som gratis och det bästa av allt: Något som ser ut som en familjeresa kan bli rena knullfesten för mannen i familjen! När kärringen ligger på stranden och steker sitt fläsk och barnen bränner stålar i lyxhotellets spelarkad så har mannen åkt in till stan för att uppleva den spännande och exotiska asiatiska kulturen. Mannen både upplever och upptäcker mycket spännande och billigt är det också. Han hinner med flera exotiska möten med vackra, artonåriga och HIV-smittade kvinnor för mindre än ett barnbidrag och ståndet kommer snabbare än en insättning från försäkringskassan. Tack gode gud för att han är så fattig så att staten anser att familjeförsörjare som han måste ha bidrag för att överleva!

Lagom tills första dottern fyller arton år och kan ta körkort för ihopsparade barnbidragspengar så fyller fadern i familjen femtio år och köper en motorcykel till sig själv i present. Det hade han inte råd med som ung men nu har han ju haft familj länge och har kunnat spara ihop en hel del stålar. Hela sommaren så tuffar fadern omkring i sitt villaområde på sin nya fina motorcykel med magen vilande på den förkromade tanken och flinten gömd under en tuff hjälm som ser sådär använd och sliten ut som de ska. Runt runt, fram och tillbaka på gatorna. Han känner sig lite grand som Peter Fonda i Easy Rider och förutom att Peter Fonda och Dennis Hopper knappast hade finansierat sin rundtur i USA med barnbidrag så var de inte heller femtio år.

Men i Sverige så får man ta vad man får och har man barn får man en hel del bidrag trots att man tillhör medelklassen och tjänar rätt så bra. Det är ju inte så illa det heller. Så därför försöker den svenska medelålders mannen att glömma att han är femtio år när han kör fram och tillbaka på sin nya blänkande japanska retroharley genom ett svenskt villaområde. Han hälsar på sina grannar flera gånger om dagen - Grannar som delvis har amorterat av sina villalån med barnbidrag, men egentligen så ser han dem inte. Han ser inte den tråkiga villagatan med skinande nya stadsjeepar parkerade vid varje garageuppfart. Han kör istället genom öknen i Arizona, på en highway västerut och han tackar gud för alla dessa regeringar som har gett honom möjligheten att leva detta liv. Och snart är det val igen och han har hört att ett parti faktiskt vill stärka barnfamiljernas ställning i samhället ytterligare. Dem ska han rösta på!

I Sverige så har en genomsnittsfamilj där båda heltidsarbetar en nettoinkomst på ca trettio-fyrtiotusen kronor att leva på i månaden och tydligen så är detta för lite. Stora villan, de två bilarna, nya hemelektroniken, alla mobiltelefonabonnemang, filmkanaler, datorer, bredband, märkeskläder till ungarna, resor, hund, katt, studsmatta, skidutrustningar, läsk och snabbmat till ungarna varje dag m.m. kostar och anses tillhöra livets nödtorft och får man inte allt detta, ja då gallskriker man på hjälp. Då är man fattig och fattigdom måste bekämpas i Sverige - delvis med barnbidrag!

Barnbidrag ska alla ha rätt till, både ensamstående föräldrar utan jobb till medelklass -och miljonärshushåll. Så skit i alla fattigpensionärer och kroniskt sjuka som kanske bara har sju-åttatusen att leva på i månaden. De är bara lata, jobbar man inte så ska man inte heller ha något bröd. Nej, det är barnfamiljerna som är fattiga, det är barnfamiljerna som är de stora förlorarna, det är barnfamiljerna som svälter och de måste ha ekonomiskt stöd. Jämt. Alltid. Så mycket det går! Får man inget ekonomiskt stöd trots rejäla inkomster, ja då byter man till ett parti som lovar fortsatt ekonomiskt stöd. Ju högre desto bättre. Skit i ideologin! Det är bidragen till familjen som räknas för de har det ju så svårt att gå ihop.

Öppna dårhusen igen!

Att hamna i slagsmål med en förståndshandikappad människa är inte så svårt eller ens ovanligt som jag trodde.

Jag kom ut från Hemköp i staden där jag bor. Hade två fulla matkassar i händerna när helt plötsligt en karl kommer från ingenstans och ska stoppa en gammal rostig järnbalk eller vad det nu var för något i en av mina matkassar. Var han nu hade fått den ifrån? Killen var inte bara utvecklingsstörd, han var även rejält berusad. Inte någon lyckad kombination direkt. Varför han skulle stoppa skrot i min matkasse begriper jag inte heller, och varför just jag?

Jag hejdade honom och då gick han till anfall direkt. Skrek som en luftvärnssiren och gav mig en jävla pärla så att mina glasögon for av. Jag fick börja veva och slå i rent självförsvar. Mjölk, påsar med mjöl, konservburkar och jävelskap flög omkring och jag matade på med käftsmäll efter käftsmäll innan han äntligen gav sig. Det kändes som om jag slogs för mitt liv.

Jag var helt svett efteråt.

Det kan fan inte ha sett klokt ut. Fredagseftermiddag mitt i stan och en alldeles vanlig man i fyrtioårsåldern som nyss har kommit ut från affären efter helghandling i vilt slagsmål med ett dyngrakt mongo.

Helt klart en lätt surrealistisk händelse. Mycket kan hända en alldeles vanlig dag men detta var nog något av det sista som jag trodde att jag skulle råka ut för. Det är ju mer sannolikt att bli påkörd av en långtradare, halka och slå ut framtänderna eller få en galen knarkare på halsen. Men jag ska tvunget råka ut för en stenfull mongoloid som ska stoppa järnskrot i mina matkassar.

Ibland blir jag väldigt trött...Det verkar som om utvecklingsstörda människor dras till mig. För några år sedan kom det ännu en gång fram en berusad utvecklingsstörd snubbe till mig. Den här killen känner jag till sedan gammalt. Han är inte mongoloid, det är någon annan störning.Denna karl är känd för två saker: Sitt enorma sexbehov samt att han gillar att dricka sprit. Mycket och ofta.

Det finns många historier om denna karl och många är säkert rena fantasier men jag vet att denna historia är sann.

För några år sedan så bestämdes det att Olle (som vi kan kalla honom) skulle få flytta till eget boende. Han var över trettio år och nu var det alltså dags för att lämna gruppboendet. Olle såg fram emot det egna boendet och så gjorde också personalen. De trodde att Olle skulle tycka att det skulle bli spännande att äntligen få handla själv, laga sin egen mat, bestämma vilka möbler han skulle få ha, få ta lite eget ansvar osv.

Olle sket väl i mat och möbler!

Olle hade helt andra planer.

Olle tänkte supa och knulla så många lättfotade kvinnor han kunde. Nu skulle han äntligen få chansen. Tidigare hade personalen alltid avbrutit alla försök till längre fylleperioder och annan avkoppling som förgyllde Olles liv. Faktum är att personalen alltid hade nosat upp och hällt ut all sprit som han gömde på sitt rum och periodvis så var han tvungen att ha med sig en vårdare ut på stan eftersom hans små stadsbesök tenderade till att alltid sluta med vansinnesfylla, besök hos stans värsta slaskluder och till sist poliseskort hem till lilla gruppboendet igen. Men nu så skulle Olle äntligen få supa och knulla så mycket han orkade utan att någon lade sig i. Olle sken som en sol när han steg in i sin nya lägenhet och vårdarna gratulerade sig själva till att ha medverkat till Olles växande ansvarskänsla. I exakt samma ögonblick som vårdarna lämnade Olle så grenslade han sin moped och drog iväg till Systembolaget. Olle sov aldrig en enda natt i sin nya lägenhet.

En månad senare så hittade de en svårt undernärd, pank och medtagen Olle i en pundarkvart nere i Göteborg. Då hade han inte bara lyckats dra på sig förstorad lever utan även två könsjukdomar, skabb och t o m löss. Efter avlusning, dusch, desinficering och medicinering så bestämdes det att Olle skulle bli intagen på gruppboendet igen. Man sade att Olle var nog inte riktigt mogen för ett eget boende ännu och det kan man ju hålla med om.

Denna man styrde nu stegen mot mig där jag satt ensam på en parkbänk och väntade på bussen. Han var märkbart berusad och det kändes mycket obehagligt. Han satte sig intill mig och frågade om jag hade en cigg och javisst hade jag det. Jag bjöd honom och sedan satt han tyst och rökte. Helt plötsligt så suger han tag i mig, krokar armen runt min hals och trycker till så att jag inte fick luft. Jag satt fast som i ett skruvstäd. Det kändes som om huvudet höll på att stasas.

-"Din lille jävel."

Sade han.

Sedan släppte han taget, reste sig upp, tittade förvirrat på mig och sedan traskade han iväg som om inget hade hänt. Jag var helt skakis och det kändes som om hela stan tittade på mig.

Bussen kom, jag hoppade på och precis när jag sätter mig så dyker Olle upp igen. Han ska med samma buss men saknar pengar.

-"Han betalar!"

Sade Olle till chauffören och pekade på mig.

-"Nej, det gör jag inte!"

Sade jag.

Då kastar Olle sig över mig. Jag dråsar rakt ned i golvet och efter kommer Olle. Vilt tumult uppstår. Busschauffören kommer till undsättning och under några minuter så är vi tre vuxna karlar som ligger på golvet och slår och sparkar vilt omkring oss till de andra passagerarnas förtjusning.

Där fick de lite att snacka om under kafferasten.

Hade samhället gjort sin plikt och hållit sådana här människor inlåsta på någon instutition så hade man sluppit sådana här händelser. Självklart är det synd om utvecklingsstörda människor, men det är sjuka människor och vissa av dem är sjukare än andra. De bör inte lämnas vind för våg. Toleransen och naiviteten får inte gå för långt. Man måste börja inse det funkar inte att ge alla människor hur stort ansvar som helst. Vissa människor vill inte ens bo själva. De trivdes faktiskt på de gamla mentalsjukhusen. De saknar tryggheten och de fasta rutinerna. Nu sitter många av dem istället ensamma i sina lägenheter utan att ha någon att prata med och vissa av dem blir farliga för andra medborgare.

Därför anser jag att vi bör sluta upp med besparingarna inom mentalvården, de ska istället få ökade resurser. De gamla "dårhusen" måste tillbaka. Alla har inte samma tur som mig. Det finns folk som har drabbats mycket värre och det är inte psykfallens fel, det är inte de utvecklingsstördas fel, det är politikernas fel. Jag ger dem skulden för alla vansinnesdåd som har drabbat helt oskyldiga människor under de senaste åren.

Etta med kokvrå.

För flera år sedan så prövade jag på livet som villaägare. Mitt ex ville bo i radhus och utan att jag visste hur det gick till så stod jag helt plötsligt i en äcklig liten trädgårdstäppa med radhuslån, idioter till grannar och gräsklippare - En gräsklippare som jag inte ens visste hur jag skulle starta.Jag stod en solig sommarmorgon och glodde upp i skyn och kände att jag höll på att mista förståndet. Jag ville inte ens klippa gräset och det var ändå ett av mina mindre problem. Jag hade skulder på ett boende och liv som jag inte vill ha.Jag hade varit på god väg att bli vän med mig själv, nu var jag istället tvungen att sköta ett jobb som jag hatade för att kunna betala av på lån till något jag inte ville ha.Jag hade inte bara givit upp mina drömmar och min hobby. Jag var även på god väg att bli en alldeles vanlig Tråkig Gubbe av stora mått.
Min sambo kom ut och frågade hur det var med mig.
-"Det här går inte."
Sade jag med tung, ödesmättad och sorgsen röst.
-"Visst gör det. Det är bara att rycka i snöret så startar gräsklipparen."
Sade hon.
-"Jag menade inte gräsklipparen."
Sade jag och sedan gick jag ut på gatan och vandrade därifrån samtidigt som jag hörde hur gräsklippare efter gräsklippare startade i trädgårdarna.

Tack vare sina välbärgade föräldrar så kunde min sambo lösa ut mig från lånen och jag är idag helt skuld- och besvärsfri. Jag sitter numer i min lilla etta och kan ägna mig åt mina små harmlösa hobbies igen utan några som helst krav. Jag drömmer fortfarande. Jag lever. Mitt ex drömde om att kunna försörja sig som barnboksförfattare och enligt mig så var hon bra på det. Hon hade talangen. Jag tror att hon kunde ha fixat det. Idag så jobbar hon som socialassistent. Hennes jobb går ut på att bevilja bidrag från en krympande budget och dagarna i ända bli hotad av stadens missbrukare. Jag skulle vilja fråga henne om det verkligen var detta hon drömde om som liten flicka men jag vågar inte. Mitt ex har ett jävla humör och det känns som om det inte är läge att reta upp henne trots att det har gått flera år sedan jag lämnade henne. Eftersom min ambition är att leva ett så enkelt liv som möjligt så föredrar jag att vara god vän med mitt ex. Jag tror att livet blir så mycket enklare då. Goda vänner gör livet enklare. Ovänner försvårar livet.

Vad fan vill jag ha sagt med denna text egentligen? Ja inte vet jag, sitter här bara och går på tomgång i brist på bättre sysselsättning under tiden som tvätten håller på att torka nere i tvättstugan. Jag hade två val, antingen sitta nere i torkrummet och hålla tvätten sällskap eller gå upp till min lägenhet och sätta mig vid min dator.Det var ett enkelt val. Jag kör på och du får gärna läsa vidare om du vill.

Jag är nog den mest klantiga och otekniska människa som finns. Född med två vänsterhänder och kan inte ens hyvla en planka slät eller slå i en spik utan att det slutar med okontrollerade raseriutbrott och förstört helghumör. Det är helt enkelt ingen idé att jag ens försöker. Jag är en man som t o m lyckades bli kryssad i träslöjden när jag gick i skolan vilket är en bedrift i sig självt med tanke på att man bara behövde vara närvarande för att få en etta, lägsta betyg på den tiden alltså. Jag har alltså en hel del erfarenhet av hantverksjobb fast från den andra sidan så att säga. Jag är någon slags motpol, en antimateria till Martin Timell. Inte nog med att jag saknar anlag för att fixa, reparera, bygga och förbättra, jag är inte ens intresserad av att försöka lära mig. Hela mitt innersta väsen spjärnar emot, jag vill inte kunna snickra ihop en blomlåda eller lägga takpannor. Det är tråkigt. Det är dumt. Det är jobbigt.Det finns en anledning till att jag har valt att bosätta mig i en etta med kokvrå.

Det första som slår mig är tapetsering. Inget knäcker ett självförtroende så bra som lite tapetsering (Skulle i så fall vara lite tjärpappsjobb). En dag tillsammans med tapetklister, spackel och mönstrade tapeter brukar ta ned de flesta männen på jorden igen.Detta är alltså ett jobb som ni absolut bör överlåta åt kunnigt yrkesfolk. Får er fru för sig att tapeterna börjar se lite gulnade ut i vardagsrummet så säg ingenting, ring direkt till en målerifirma. Det är det enda ni kan göra i det här läget för ni kan ge er fan på att om er fru har fått för sig att hon vill ha nya tapeter, då blir det nya tapeter. Frågan är bara om du vill ha det på det svåra eller enkla sättet.

Det svåra sättet är att Du tar på dig jobbet som tapetserare. Det börjar dåligt och slutar värre. Tapeterna kommer snett, de passar inte in i varandra och när du äntligen har fått en våd att hänga rakt så upptäcker du något som buktar ut innanför tapeten, en väggkontakt. Du får börja om. Limmet rinner, du råkar kleta in spackel i både öron och hår, du ramlar baklänges när du ska hänga upp en våd, sopar skallen i ett element så att du ser solar och planeter och mitt uppe i alltihop så ropar din fru på dig:
-"Nu måste du komma och hjälpa mig med att bära in maten! Sitter du och super och porrsurfar nu igen? Du tänker bara på dig själv som vanligt! Hur vore det om du började göra lite nytta på helgerna istället för att bara ägna dig åt dina intressen? Det är bara du, du, och du hela tiden!"
Nu jävlar får det vara nog. Du behöver inte den här skiten. Du blir förbannad och börjar kasta spackelspadar, hinkar med lim och rullar med femmans sandpapper runt omkring dig. När du står där ute på gården och kommer på dig själv med att elda upp strukturtapeter för tusentals kronor i ren ilska så blir du ännu mer förbannad och går in i huset igen och skickar på din fru en jävla smäll i brist på annat. Nu är cirkusen igång, nu har alla proppar i skallen gått på dig och det brinner i elskåpet. Frugan blir hysterisk, ringer efter svärfar, hotar med skilsmässa och helt plötsligt så erkänner hon att hon faktiskt var otrogen den där gången när hon sade att hon var på kvällskurs i portugisiska. När du står där med svetten rinnande och röken bolmande ur öronen och med en nyvunnen kunskap om hur det känns att få veta att din fru har blivit sodomerad av en storkukad portugisisk ABF-lärare så känns det inte bra. Det var inte så här du hade tänkt dig helgen.

Folk som har fått för sig att de ska reparera, fixa och bygga är ofta villaägare och om villaägaren råkar vara man så får han alltid för sig att ha grillfest i trädgården så fort det har blivit grönt på träden. Har man grillfest så krävs det både grill och kol och just detta kol är ofta en källa till besvär för villaägare. Påsar med kol är ofta ett helvete att öppna. Det går helt enkelt inte och för att inte göra dig till åtlöje inför dina polare och deras fruar så ska du inte ens försöka öppna påsen.Det sitter i och för sig ett snöre på sidan och enligt instruktionerna så ska påsen öppna sig bara du drar lite lätt i detta snöre. Ren magi. Magi fungerar inte så tänk inte ens tanken. Glöm snöret.Om du nu skulle försöka så slutar det bara med att du blir förbannad och står och hoppar och stampar över fanskapet med resultat att påsen spricker, det sprutar kolbriketter överallt och lilla frun börjar stortjuta. Hela grillkvällen är förstörd. Alla dina polares fruar och flickvänner stöter varandra i sidorna med armbågarna och fnittrar åt dig. Du ber alla dra åt helvete och går in i garaget och super dig dyngrak och sedan slutar kvällen med känt resultat - Polishämtning och ett kommande åtal rörande våldsamt motstånd och våld mot tjänsteman. Nej, dränk istället in hela påsen med bensin utan att öppna den. Rikligt med bensin ska det vara, minst ett par liter. Pressa sedan ned den i grillen, lägg över gallret och släng sedan på en tändsticka.Nu bör du ha en fin brasa som räcker hela sommarnatten.

Fönster är något som många villaägare vill byta. Det är säkert en god idé om de bara lät någon annan göra det, varför inte en snickare eller glasmästare? Då skulle de slippa alla extrakostnader, olyckor och skadeglada grannar som står bakom gardinerna och fnissar när du för tredje gången kör hammaren rakt igenom den nya fönsterrutan istället för att träffa spiken.En polare till mig som bor i ett litet villaområde i Dalsland skulle sätta in nya fönsterramar på övervåningen i sitt hus. Inifrån. Han lyckades faktiskt med konststycket att putta ut varenda ny fönsterram med glasruta och allt rakt ned i backen till alla grannars stora förtjusning. Det finns inte en enda drulleförsäkring som täcker dylikt beteende. Det slutade med att polaren till slut fick ta ett Finaxlån för att betala den inhyrda glasmästaren.

Alla villaägare känner sig någon gång som en fullt utbildad elektriker. Oftast vet de inte var huvudströmbrytaren sitter. De känner inte ens till att det finns något sådant.
-"Men det var fan vad ljuset flimrar, har den förbannade dimmern börjat krångla igen?"
Det är dags för lite felsökning.När de har brutit sönder dyr armatur och gjort en rejäl översyn av elskåpet - vilket betyder att de har knackat sönder alla inre och yttre delar med en kulhammare - så slocknar ljuset totalt. Hela villan försänks i mörker och det är nu det börjar bli farligt. Det är nu mannen i hushållet i ren desperation börjar köra in skruvmejslar och stämjärn i varenda väggkontakt som finns i huset.
-"Vad i helvete är det för fel? Snart börjar ju Äntligen Hemma på TV!"
Han rotar runt och ger sig inte förräns han har lyckats skicka flera tusen volt genom kroppen. Där har ni förklaringen till varför försäkringsbolagens statistik visar på att de flesta svåra olyckor och dödsfall inträffar i hemmen.Ja, och där har ni även en förklaring (av många) till att jag föredrar att bo i lägenhet.