Låt mig leva som miljonär - Annars skriker jag!

Det pratas ofta om att vi svenskar har fått det sämre ekonomiskt. Få har en buffert på banken, svensken är skuldsatt upp över öronen m.m.

Men är det verkligen så? Har vi fått det sämre ekonomiskt? Visst, vissa saker var verkligen bättre förr, för sisådär tjugo-trettio år sedan. Det fanns i stort sett jobb åt alla, våldet och kriminaliteten var inte lika hög och grov, globalism var ett okänt begrepp för mannen på gatan och t o m kvinnorna var vackrare! Men hade vi mer pengar att röra oss med? Hade vi verkligen det?

Jag är en lycklig man för jag tillhör de utvalda.

Jag hade turen att födas i exakt rätt tid. Jag föddes under mitten av sextiotalet, fick vara barn och växa upp under sjuttiotalet och bli tonåring under åttiotalet. Så bra som vi hade det då, så bra kommer vi aldrig mer att få det, inte svensken eller något annat land heller. Det är de flesta forskare och samhällsanalytiker överens om.

Jag växte upp med min mor och om jag blundar riktigt hårt och gör mitt yttersta för att förtränga den förbannade skolan så kan jag bara se solsken och lycka. Jag ser mig själv på min sjuårsdag när jag får min nya cykel med högt stockholmsstyre och "änglavinge", inspirerad av hippiekulturen och Easy Rider. Den där cykeln var dyr. Morsan jobbade på den tiden som uselt betalt bokhandelsbiträde på heltid men försökte ändå alltid ge mig det jag ville ha. Gud vet hur många extratimmar hon fick slita för att ge mig den där cykeln, eller allt annat som jag fick? Jag får dåligt samvete idag när jag tänker på det.

Hur som helst, jag var alltså barn under sjuttiotalet då det sägs att Sverige och dess invånare var som rikast och tryggast. Visst, vissa saker var gratis, sådant som kostar rejält med pengar idag. Sjukvården var helt gratis, tandvård och dagis likaså. Ändå kunde inte min mor köpa sin första TV förrän 1972, en svartvit naturligtvis. Färg-TV var något för rika människor. Jag vet att vi var inte de enda som inte ägde en TV i början av sjuttiotalet trots heltidsarbetande mödrar. Under denna tid gick inte ensamstående morsor till socialen, det var helt otänkbart. Fyllon, tjuvar och knarkare levde på socialen! Ensamstående morsor jobbade istället heltid och ungarna hamnade på dagis, om det fanns plats eller om de inte - som jag - totalvägrade, spjärnade emot och slogs för sitt liv varenda morgon när modern försökte släpa iväg dem till dagis. Då fick man antingen klara sig själv eller följa med modern till jobbet. Jag följde med till morsans jobb i bokhandeln och det var på så vis jag lärde mig att läsa och skriva innan jag fick min dom som löd på nio år obligatorisk grundskola.

Det fanns helt enkelt inget annat att göra under dagarna. Morsan stod vid kassan och servade kunder och jag satt på golvet eller i fikarumet med en uppslagen bok. Jag tröttnade snart på att bara glo på bilderna, jag var tvungen att lära mig läsa. För att få tiden att gå om inte annat.

Under Sveriges rikaste period så fick jag och min mor bo i en gammal omodern tvåa. Jämför gärna med idag när socialbidragsmorsorna bor i stora nybyggda treor, det har de rätt till. Morsan fick köpa möbler på loppis och ibland kom mormor och morfar och fyllde på i skafferiet när det var långt till lön.Var tredje månad fick morsan barnbidrag, inte varje månad som idag. Jag vill minnas att hon fick trehundra spänn kvartalet vilket inte var mycket ens på den tiden. Idag så har man rätt till möbelbidrag om man är ensamstående kvinna med barn, s.k. startbidrag och barnbidraget ligger väl på någon tusenlapp i månaden.

1973 skaffade vi vårt första telefonabonnemang. Morsan hade sparat länge för att ha råd med inkopplingsavgiften. Den användes bara när det var absolut nödvändigt och aldrig, aldrig "rikssamtal". Det var alldeles för dyrt att ringa till någon som bodde i en annan kommun, för att inte tala om en annan landsdel.

Idag har man mobiltelefoner, ofta ett par stycken. Det tillhör liksom det nödvändigaste. Det är inte ovanligt att t o m ungarna i familjen har en egen telefon oavsett om modern har jobb eller lever på socialbidrag.

En eftermiddag när jag kom hem efter ännu en meningslös dag i skolan där jag hade gjort mitt bästa för att hålla mig undan både kunskap och översittare så stod det en stereo i vardagsrummet. En skivspelare, förstärkare och "kassettdäck". 1974 så köpte morsan vår första stereo. På avbetalning. En helt onödig pryl egentligen och morfar kom inbrakandes i lägenheten och hade en lång föreläsning för morsan om pengars värde och onödig lyx. Men min mor var ung, lite över tjugo år och ville ha fest och träffa kompisar ibland på helgerna som alla andra unga människor.Vi ägde fyra LP-skivor. Morsan hade Creedence, Janis Joplin och Abba och jag hade ett album med Deep Purple. Dessa skivor spelades ständigt i flera år framöver. Det var en härlig lyx som gav både mig och morsan stor glädje i flera år.

Idag har alla datorn full med musik, microstereo i varje rum, MP-3spelare, ipods, CD-spelare i bilen osv. Alla ska ha oväsen dånande i öronen för jämnan och får man inte det så skriker man högt, gnäller på det jävla samhället och kräver högre bidrag av diverse slag.

Samma år köpte även morsan sin första bil, en gammal WV-Bubbla som var över tio år gammal. Då kände vi oss rika, vi hade ju bil!

Den sommaren var jag nio år och vi åkte runt till varenda badplats och strand som fanns i Västsverige. Som längst så var vi faktiskt ända upp till Strömstad och en annan gång till en badplats som hette Vita Sannar vid Vänerns strand i Dalsland. Så långt bort hade jag aldrig varit förut.

Idag åker barnfamiljerna utomlands, till Turkiet, Grekland och Spanien. Thailand på andra sidan jordklotet börjar även bli poppis. De åker till fjällen under sportlovet i stora nya kombibilar och det behöver inte bli långtråkigt i baksätet under den långa resan, de kan sysselsätta sig med datorspel och DVD-filmer i sina bärbara datorer och DVD-spelare.

När jag var barn så bodde man i lägenhet, om man inte var rik vill säga. De som hade det "gott ställt" bodde i villa. Det var inte bara ensamstående mödrar med barn som bodde i lägenhet. I de flesta familjer där föräldrarna hade "vanliga jobb", en helt vanlig arbetarfamilj alltså, så bodde man i lägenhet. Det var naturligt och inget konstigt med det. Man anpassade sitt boende efter sin inkomst och ingen mådde dåligt av detta. Det var som sagt de "rika" som bodde i villa och rik, det var man om man t ex var tjänsteman på Stora Fabriken där fadern i familjen jobbade. Rik var man även om man hade ett kontorsjobb, var chef, ingenjör, egen företagare eller något annat som krävde högre utbildning och/eller stort engagemang. Det var så det var och det var en samhällsordning som fungerade bra och som ingen hade något negativt att säga om vad jag kan minnas. Man fick bara se upp så man inte var ensam när man stötte på ett gäng med ungar från villaområdet, då kunde man ligga jävligt illa till. Och vice versa naturligtvis.

Idag ska alla bo och leva som de "rika" och har de inte råd så tar man sig råd, dvs man skuldsätter sig upp över öronen och därmed blir privatpersoner allt mer känsliga för lågkonjunkturer, räntehöjningar, sjukdom och arbetslöshet. Alla ska ha allt annars gallskriker man i högan sky. Man ska ha ny bil, villa, sommarstuga, microugn, diskmaskin, platt-TV, datorer, mobiltelefoner, bredbandsabbonnemang, DVD-spelare, digitalkameror, X-box, espressomaskin, hemmabio och coola märkeskläder, oavsett om man jobbar som advokat eller grovdiskare. Man tar dyra lån, utnyttjar kontokortskrediter och tar "räntefria" avbetalningar. Sedan har de mage att gnälla över att de har dåligt ställt! De gnäller över att de har dålig lön och ynkar sig över Samhället som inte hjälper dem på något sätt. De kräver högre bidrag - bidrag som ska finansiera deras lån, räntor och villaamorteringar och får de inte detta, ja då är vi där igen: Det är Samhällets fel. Det är Samhället som "vänder dem ryggen". Det är det Jävla Samhället som förvägrar dem ett liv som miljonärer. Det är Samhällets fel att de måste handla käk på kredit i slutet av varje månad osv.

1981 så hade jag avtjänat mina nio år i grundskolan och fick mitt första jobb som jag inom parentes hatade. 1982 så kunde jag flytta hemifrån till min första lilla lägenhet. Jag hade med mig min säng, gamla stereo, lite köksredskap, böcker, bokhylla, en noppig gammal brun sjuttiotalssoffa med orange ränder och mässingsspännen på sidorna, ritblock och ritutrustning samt en gammal TV. En 28-tums Saba med brunt faner på sidorna. Ibland försvann ljudet så man fick skicka på den ett par smällar i sidan för att ljudet skulle komma tillbaka. Den där jävla TV:n hade jag i över fem år innan jag kunde köpa en ny. En bättre begagnad med... Fjärrkontroll! Video var det inte tal om. Det var lyx. Video var något man hyrde med polarna ibland på helgerna tillsammans med tre-fyra videofilmer.

Men jag ansåg mig inte vara fattig, tvärtom! Jag var helt skuldfri, jag kunde spara undan en slant varje månad, kunde dricka mig berusad varenda helg och reste runt en hel del. Jag anpassade mig så att säga efter min inkomst. Jag mättade munnen efter massäcken. Så gammalmodig var jag faktiskt.

Jag var inte fattig, jag bara valde att inte leva över mina tillgångar. Jag var nog rikare än många andra även om jag inte riktigt förstod det då. Det kändes tungt ibland när någon polare köpte sig en ny bil eller sprillans ny TV, en Philips stereo-tv blackline-S, highdefinition, easy-logic, hej fadderittan - fem fingrar på skuldsedeln osv, osv.

De betalar säkert av på skiten än idag.

Folk har det inte sämre ställt idag än vad de hade för tjugo år sedan. Lönerna är högre än någonsin, även för låginkomsttagarna. Det är bara utgifterna som har blivit högre - ofta självvalda utgifter i form av lån, avbetalningar och ockerräntor. Jag är själv låginkomsttagare och får idag ut, efter senaste löneförhöjningen och avancemang inom företaget ca 14 500 efter skatt. Tänk om morsan hade fått ut en liknande summa omräknat till den tidens penningvärde + dagens barnbidrag och bostadsbidrag? Tanken svindlar!

Ingen tvingar någon att köpa en ny TV och dator på avbetalning, allra minst samhället. Det går snabbare att spara ihop till detta än att betala av lån och ränta på nämnda prylar. Har man råd att betala av dyra lån och räntor varje månad, då borde man i rimlighetens namn även ha råd att spara ihop till detta.

Man behöver inte bo i villa, man överlever i en lägenhet. Ungarna behöver inte någon egen mobiltelefon och de senaste datorspelen och man klarar sig alldeles utmärkt med en lite äldre dator och segt bredband. Verkar ungarna lyckligare över att de får åka runt halva jordklotet varje år? Blir föräldrarna lyckligare över att betala in lån och räntor varje månad? Lyxprylar, lyxkonsumtion och ett större och bättre boende borde ju istället vara en dröm, ett mål att sätta upp i livet. Något att kämpa för. Det borde vara en morot, något som man kan få njuta av, en belöning man får för att har sparat och snålat, eller kanske efter att man har avancerat framåt, klättrat uppåt på samhällsstegen, utbildat sig, kämpat på, offrat sig, tagit risker osv, osv.

Alla kan inte leva som miljonärer, alla kan vi inte tillhöra de rika men vi kan drömma om det, vi kan försöka och under tiden så bör vi anpassa oss efter den inkomst vi har. Gör man inte detta, framhärdar man som en barnunge och kräver att man ska få allt på en gång, ja då ska man fan inte gnälla och allra minst skylla på samhället. Då ska man bara betala in sina lån och räntor med ett leende och hålla käften.

Kåseri om arbetslöshet.

För fyra år sedan var jag arbetslös och det såg tämmeligen hopplöst ut under en period. I rent vredesmod så skrev jag denna lilla text som senare blev publicerad i min lokaltidning under mitt riktiga namn.

Jag blev inte den mest populära killen uppe hos AF, det kan jag lova. Som tur var så hann jag få jobb innan den blev publicerad.

Vad jag kan minnas så har jag aldrig upplevt någon glädje och känsla av tillfredsställelse efter avslutad arbetsdag eller anställning. Men som ni vet, Plikten framför allt!

Ibland så har jag haft perioder av arbetslöshet och i takt med att jag har blivit äldre och företagen har sålts ut så har dessa perioder av arbetslöshet tenderat att bli längre och längre. Lutherskt hjärntvättad som jag är så har jag efter ett ovanligt själadödande jobb lika förbannat kommit på mig själv med att författa ännu en ansökan till ett dåligt betalt jobb där de har erbjudit oerhört inspirerande sysslor som t ex att steka pannbiffar till gymnasieelever i något skolkök, köra truck, åka fram och tillbaka över blåsiga hav, jobba för växelpengar i restauranger, lida mig igenom långa skift på plastfabriker, sanera oljeraffinaderier och kärnkraftverk, stoppa korv osv, osv i det oändliga.

Varför simmar lax uppströms?

Varför når mjölk sin kokpunkt när man vänder ryggen till?

Varför ligger jag nu inne med ännu en ansökan till ett helt värdelöst arbete där jag garanterat kommer att vantrivas trots att jag har högsta A-kassan?

Tja, en anledning kan vara de kurser som Arbetsförmedlingen i sin oändliga visdom nu erbjuder (tvingar) alla arbetslösa att genomlida. Dessa kurser har ofta käcka beteckningar som "Lär dig skriva en ansökan", "Du och dina privatekonomi", "Söka jobb aktivt", "Arbetslöshet och hygien" och den klassiska och väl efterfrågade bland arbetsgivarna "Hitta ditt drömyrke".

Nej, medelåldern bland de inskrivna på AF är inte sexton år. Sanningen är att du hittar få under trettiofem år.

Efter ett kortare möte med min Agent Handläggare - med rätt att tvinga till meningslös åtgärd, så bestämdes att jag, vid trettionio års ålder inte riktigt var på det klara med vad jag ville bli när jag blev stor. Därför skrevs jag med omedelbar verkan in på en kurs där man skulle utreda vad jag egentligen ville med mitt liv, vad jag passade för osv.

Dagen därpå så föstes alla förväntansfulla kursdeltagare in i ett klassrum för information. Kort reflexion av mina kurskamrater: Medelåldern låg väl runt fyrtiofem skulle jag tro, några var lite yngre, andra äldre. De flesta hade ett långt arbetsliv bakom sig som anställda på diverse fabriker som numer hade förlagt sin tillverkning i låglöneländer.

-"Nu vill jag att ni talar om för mig vad ni vill bli!"

Utbrast vår kursledare vid namn Kristina hurtigt. Hon hade en tuschpenna i näven, redo att skriva upp våra framtidsplaner på whitebordtavlan. Alla satt och skruvade besvärat på sig. Det var knäpptyst.

-"Astronaut!"

Sade jag.

-"Nja... Vi kanske ska försöka vara lite realistiska"

Sade Kristina.

-"Ok då, brandsoldat"

Fortsatte jag. Folk runt omkring mig började fatta galoppen och en karl i femtioårsåldern upplyste vår kära kursledare om att han ville bli cowboy. En parant kvinna runt sextio undrade om tjänsten som statsminister var ledig. Folk började ropa i munnen på varandra.

-"Filmstjärna!"

-"Hjärnkirurg!"

Jag blev inkallad till en högre tjänsteman på AF där jag blev upplyst om att jag kunde bli avstängd från min A-kassa om jag inte skötte mig, tog denna kurs på allvar och tog tag i min situation.

Att "ta tag i situationen" innebär att man håller god min och låtsas att man fortfarande är ung, vacker och efterfrågad på arbetsmarknaden. Detta självbedrägeri tjänar två syften, dels så får den arbetslöse behålla sin ersättning från A-kassan och dels så motiverar det handläggarnas tröstlösa arbete.

Jag vet inte om de trodde att jag hade någon allvarlig störning men av någon anledning så ansågs jag vara i stort behov av att genomgå ett skriftligt yrkestest med tillhörande begåvningstest, testning av min sociala kompetens och liknande. Detta var naturligtvis helt frivilligt men jag gav mitt medgivande. Tester är kul!

Yrkestestet var utformat med rutor där man skulle kryssa i JA eller NEJ. Under varje fråga fanns det även en rad för egna synpunkter och tillägg.

Första frågan löd:

"Skulle du kunna tänka dig att jobba i affär?"

Jag kunde se mig själv sitta bakom en disk i en helt folktom affär och dagdrömma.

Jag skrev JA och kluddade dit lite egna åsikter runt detta yrke.

Nästa fråga löd:

"Vill du hjälpa andra människor?"

NEJ. (Jag har aldrig drivits av någon längtan efter att torka folk i röven. Jag blir hellre vårdad än ger vård.)

"Gillar du att konstruera och bygga ihop saker för att sedan känna tillfredsställelse över att de fungerar?"

NEJ. (Varför skulle jag vilja veta hur mitt höghus är konstruerat eller hur min dator fungerar? Huvudsaken för mig är att det fungerar. Ändra aldrig på något som fungerar och försök aldrig få något trasigt att fungera är min filosofi.)

"Gillar du att laga mat?"

NEJ. (Jag har bara jobbat med skiten)

Sådär fortsatte hela testet. Jag kryssade i NEJ på i stort sett alla yrken.

Begåvningstestet var uppenbarligen utformat för tioåringar så det redogör jag inte för.

Testet för social kompetens var desto roligare. Det var också konstruerat som ett frågeformulär.

"Är du nyfiken?" Var den första frågan.

NEJ. (På vad?)

"Gillar du att vara festens medelpunkt?"

NEJ. (Bara om jag är full)

"Gillar du att träffa nya människor?"

NEJ. (Bara när jag är full.)

"Gillar du problemlösning?"

NEJ. (Jag har den lilla egenheten att jag gillar när saker och ting flyter på helt problemfritt)

"Trivs du med att ha många bollar i luften?"

NEJ. (Jag är en man som kokar upp makaronerna innan han steker falukorven.)

"Gillar du att lära dig nya saker?"

NEJ. (Jag gillar inte att lära mig saker överhuvudtaget)

"Har du många vänner?"

NEJ. (Folk är idioter.)

Efter någon timma så var jag klar. Testen skulle skickas ned till något institut i Lund och min handläggare skulle få resultaten på sitt bord nästa vecka. Naturligtvis erbjöds jag kopior av mina test.

Jag jag återger här ett mycket förkortat utdrag från mitt test som skulle vara min handläggare till hjälp i planeringen av mitt fortsatta arbetsliv och som senare har blivit till grund för den personakt som nu ligger hos AF.

"Den arbetssökande visar på en ytterst motsägelsefull personlighet. Samtidigt som han visar på en stor verbal begåvning så tycks han helt sakna intresse av sociala kontakter. Han visar även på en intellektuell begåvning som är högre än genomsnittet samtidigt som han visar ett obefintligt intresse för att lära sig nya saker. Tycks helt sakna ambitioner och framtidsplaner och verkar helt ointresserad av att förkovra sig i något yrke.

Det enda yrke som den arbetssökande har ställt sig positiv till var som affärsbiträde men hans ovilja till kundkontakt stänger ute alla möjligheter till anställning inom detta gebit."

Jag vill med denna text absolut inte nedvärdera AF och de som jobbar där, detta är i grunden goda människor som vill de arbetslösa väl, det är jag helt övertygad om. Men det är denna förbannade naivitet som jag retar mig på, detta förbannade tunnelseende och vägran att se saker och ting på ett realistiskt sätt. Alla känner idag till kraven på arbetsmarknaden. Man bör vara under trettiofem år och naturligtvis är högre akademisk bakgrund ett krav på så gott som alla jobb idag. Är man en medelålders vanlig arbetare som saknar utbildning så är man helt enkelt chanslös.

Varför lura sig själv? Det är dyrt nog för staten att låta folk leva på A-kassa, varför då slänga ut en massa pengar på meningslösa kurser och varför ska äldre människor uppta platser på landets alla skolor när de ändå inte får några jobb pga "hög ålder?"

Naturligtvis har arbetsgivarna fel, naturligtvis så borde ålder och ett långt arbetsliv vara värt minst lika mycket som akademiska studier och ungdom. Men nu är det som det är, EU och globaliseringen är här, det är arbetsgivarnas marknad och vi kan inget göra åt det.

När industrisamhället erövrade världen så gick vissa människor under. Människor som hade levt hela sin liv på bondgården var helt plötsligt värdelösa, de klarade inte omställningarna och fabrikörerna var inte intresserade av deras tjänster. Liksom de var industrialismens offer så är många utav dagens medelålders permitterade arbetare offer i dagens globala servicesamhälle. Även om vi skulle vilja försöka ställa om oss så är det ingen som vill ha oss. Detta är något som jag är fullt medveten om och det går inte att ändra på. Samhället har bitit sig självt i svansen men vad skulle alternativet vara? Som jag ser det så är detta ett olösligt problem. Utvecklingen går inte att stoppa även om jag i detta fall ser det som en avveckling av det samhälle och värld som våra föräldrar en gång byggde upp och som jag själv var delaktig i under mina bästa år, de år som räknades i mitt liv.

Man ska dock aldrig ge upp, den glädjen ger jag inte arbetsgivarna. Har precis skickat iväg en ansökan till ett större städbolag. "Ambulerande kontorsstädare" har man valt att kalla den utlysta tjänsten. Det låter väl som ännu ett trevligt jobb, eller hur? Det är ju precis vad man satt och dagdrömde om på lektionerna i skolan. I min ansökan så beskrev jag mig själv som en noggrann man som gillar att se resultat i mitt arbete, som är nyfiken och som trivs med att ha många järn i elden. Naturligtvis så gillar jag att knyta kontakter med nya människor och problem ser jag enbart som en spännande utmaning...

***

Någon månad efter att jag skrev detta så fick jag faktiskt jobb, men inte det som kontorsstädare.

Det har gått fyra år och jag är fortfarande kvar på samma företag, har stigit i graderna och för första gången i mitt liv så vantrivs jag faktiskt inte på jobbet.

Jag är jävligt glad över att jag slipper vara arbetslös. Det var jobbigt för fyra år sedan men idag är det etter jävligare. Istället för att tvinga folk till meningslösa kurser så försöker de svälta ut dem, alternativt jobba för existensminimum och serva arbetsgivarna med gratis arbetskraft. "Jobbgarantin" har de mage att kalla det. En åtgärd som är helt utformad för arbetsgivarna och är med största sannolikhet ett beställningsjobb från Svenskt Näringsliv.

Träkvinnan.

Våren 1983 fyllde jag arton år och jag kände mig som den mest misslyckade killen i världen. Jag blev myndig, räknades helt plötsligt som vuxen och hade ingen flickvän och vad som var än värre, jag hade inte ens haft sex!
Den kvällen gick jag på bio. Ensam. Jag minns titeln på filmen, ”Fruktan är mitt vapen” av Alistair McLean. Jag minns däremot inte något av själva filmen. Jag satt hela tiden och tyckte synd om mig själv.
Framför mig satt ett par i min ålder och höll varandra i hand.
Jag minns att jag undrade över hur det skulle kännas att hålla en flicka i handen. Hur det skulle kännas att på ett helt otvunget vis faktiskt sitta intill en flicka i min egen ålder. Nykter.
Antagligen alldeles fantastiskt. En hissnande känsla.
Året innan hade jag hånglat med en tjej, på fyllan naturligtvis. Det levde jag på länge. Hade jag fått gått på bio tillsammans med en tjej den där kvällen så hade jag levt på det precis lika länge. I månader efteråt så hade jag kunnat frammana känslan av hennes lilla hand i min hand.

Jag önskar att jag hade haft denna längtan kvar.
Jag försöker alltid att påminna mig själv om hur det en gång var, det är så lätt att man börjar ta saker och ting för givet.
Idag har jag flickvän. Jag har haft flera flickvänner.
De har velat ha sex och inte med vilken person som helst utan med mig!
Det är inte alla förunnat att bli uppskattad av en människa av motsatt kön.
Så när jag ibland kommer på mig själv med att vilja vara ifred, när jag önskar att min flickvän hade valt att gå hem till sin väninna istället för att sitta i soffan tillsammans med mig och ge mig vinkar om att hon vill krypa ned i sängen istället för att titta färdigt på filmen så gäller det att komma ihåg hur det en gång var.
Den artonåriga pojken som jag egentligen är skulle inte ha fattat ett dyft av filmen för han hade ju suttit tätt intill en flicka och hållit henne i handen! Hade Gudinnan även gett mig vinkar om att hon egentligen ville göra något annat, något som är trevligast att ägna sig åt i horisontalt läge, i en säng, ja då hade jag antagligen svimmat av känslostormen. Alternativt kräkts på hennes nya fina skor av nervositet.

Så det gäller att komma ihåg, det gäller att uppskatta det man har. Men jag uppskattar även det som jag har haft och jag gillar att minnas.
Jag gillar att skriva om gamla kärleksmöten, oftast på ett sentimentalt och rätt så oskyldigt vis. Gulligt är ordet jag kanske skulle ha använt mig utav om jag hade varit kvinna. Men nu är jag inte det, kvinna alltså, så därför låter jag bli.
Jag kommer att fortsätta med att skriva på detta vis, på det gull… Öh… På det sentimentala och oskyldiga viset.
Men jag har märkt att många bloggar översvämmas av dylika berättelser och beskrivningar om sockriga och söta kärleksmöten och det är ju inte så bra eftersom jag inte vill vara en bloggare i mängden. Så därför tänkte jag berätta lite om möten med kvinnor som kanske inte har varit så gull… Oskyldiga som man kanske hade önskat. En del kvinnor har varit lättfotade (vilket jag naturligtvis uppskattade på den tiden) och någon var helt enkelt bara tokig. Inte tokig på det viset att hon pissade på golvet eller så men något fel var det.

Hon jobbade som köksbiträde i centralköket på lasarettet och jag var anställd som köksvaktmästare vilket i stort sett bestod i att vakta de stora diskmaskinerna ute i diskhallarna. Ett tämmeligen slappt jobb. Jag satt mest och glodde rakt fram, snackade skit med de andra vaktmästarna och ibland så fick jag byta något spolrör, rensa en pumpsil eller kanske byta ut någon läckande packning.
Men för det mesta så satt jag och rökte, dagdrömde och pratade skit med de andra.
Ett av de bästa jobben jag har haft.
Jag lade märke till henne redan första dagen. Hon såg rätt så bra ut men det var något som inte stämde, något var som sagt fel. Men inte så det störde. Hon var lätt att få kontakt med och ryktesvägen så hade jag hört att hon var glad i sprit.
På den tiden så gillade jag kvinnor som var glada i sprit, berusade kvinnor var ofta lättfotade vilket i sin tur kunde betyda hårdporr för min del.
Inom en månad så hade bjudit ut henne och efter några drinkar på en bar nere i stan så var vi på väg hem till henne.

Det tog inte lång stund förrän vi hamnade i säng och det blev en natt som jag aldrig ska glömma.
Den natten höll jag på att få kuken knäckt.
Hon kastade sig över mig i sängen och skulle rida men det gick inte att komma in. Det var jävlar i mig tvärstopp. Något jag aldrig har varit med om tidigare. Det var inte torrt eller något, det bara var stopp. Det kändes som att cykla rakt in i en tegelmur.
Det var som om hon var tillverkad av trä helt igenom.
Men hon ger sig inte. Hon tar sats och hänger sig över kuken samtidigt som hon… Ja hon skrek och svor faktiskt.
Vad i helvete var det för fel på människan?
Jag pustade och fnös av smärta men hon trodde nog att det berodde på något annat. Till slut så var den i alla fall halvvägs inne och hon började hoppa upp och ned.
Smärtan var obeskrivlig. Det var ett under att kuken överhuvudtaget stod. Det kändes som om jag hade fastnat med kuken mellan två tunga träblock. Den gled inte ut och in, jag rycktes med i hennes rörelser. Upp och ned.
Hon hade kunnat bocka plåt med den muffen.
Hur som helst så fick jag till slut säga till att det fick räcka, alternativt så hade jag tuppat av. Att fejka något i det läget var inte att tänka på, jag var bara inställd på att överleva.

På morgonen var kuken alldeles glödhet, öm och svullen och jag hade fan i mig ont i flera veckor efteråt men det var inte det värsta. På allt helvete så fick jag inte tillbaka skinnet, det vrängde sig på något jävla vis, kuken blev liksom stasad och jag gick som en cowboy hemåt i den tidiga morgonen.
Jag vart tvungen att doppa kuken i varmt vatten när jag kom hem och på det sättet så fick jag tillbaka förhuden över kuken. Den kvinnan passade jag mig jävligt nog för i fortsättningen.

Tillkrånglare eller Förenklare?

Naturligtvis så går det inte att leva samma liv som man levde som ung tjugoåring. Värderingarna ändras, man får andra intressen.

Man mognar helt enkelt.

Men varför är det så många som blir gubbar och kärringar i förtid? Hur kul är det att se ut som Beppe Wolgers eller Ria Wägner när man är 35-50 år? Hur kul är det att leva som Kronblom och Malin när man egentligen fortfarande är rätt så ung? Jag har flera jobbarpolare och gamla vänner som har degenererat till detta stadium. Jag hävdar att man behöver inte bli gammal om man inte vill det! Man kan raka sig, man behöver inte bli smällfet om man inte vill och man behöver inte heller stelna ihop i kroppen och gnälla över krämpor som inte ska behöva komma förrän i sjuttioårsåldern. Det är bara att röra på sig och försöka lägga manken till, vara öppen för nya impulser osv.

Det trista är att även kvinnorna runt omkring mig håller på att rasa ihop fullständigt. Ett ex till mig är idag 40 år och när hon var tonåring så var hon vacker som en gudinna. Sist jag hälsade på henne så upptäckte jag att hon hade blivit en fet kärring med tillhörande grinig uppsyn. Hennes karl satt mest i bersån och drack kaffe och kammade över sin flint.

När jag var tillsammans med henne så knäbad och tiggde jag om att få gå till sängs med henne. Idag knäpper jag händerna och tackar Gud för att jag slipper och kom undan med förståndet i behåll.

Hon har blivit gammal i förtid. Hon gav upp någonstans efter vägen.

Ni vet vad jag menar. Ni har säkert en massa typexempel själva på jobbet. Försök att få med dig någon av dem på en resa någonstans så får ni se. De kommer att ha miljoner saker att skylla på, allt från att de inte har råd till "kärringa", "ungarna" osv. Sådana människor lever helt enkelt inte, de är döda och begravda sedan länge tillbaka.

Jag frågade en kille på jobbet vad han ska göra nu i helgen.

-"Tja... Det blir nog en tur i skogen med hunden, kanske blir det någon öl framför TV:n"

Nej, han är inte 77 år, han är 40... En fin pojke, väger inte ett gram under 100 kilo. Skägget är grått och fint och han har säkert inte doppat veken sedan början av nittiotalet. Vill inte heller. Jag har frågat honom om vi inte ska gå ut någon helg och åtminstone snacka med lite med några kvinnor.

-"Ingen idé"

är svaret jag får.

-"De vill ändå inte ha kontakt med en gammal gubbjävel som mig."

Frågan är varför en sådan fortsätter med att jobba och betala in hyran och räkningarna? Han har ju redan avlidit.

Och vem är det som har tvingat honom att bli en gammal gubbjävel redan vid fyrtio?

Inte fasen finns det väl något positivt med att bli gammal och trist i förtid? Döden kommer och flåsar dig i nacken tids nog, man behöver inte tjuvstarta.

Om det nu är som så att det är såhär folk vill leva, detta var vad de drömde om som unga. Varför hör man då inga segerjubel från deras kvarter? Varför skrattar de så sällan? Varför ser de så griniga och knäckta ut?

Jag kan tänka mig en trevligare medelålder än att stå vid någon jävla grill med en kulmage hängande över träningsoverallsbrallorna och en massa jävla väsen från grannarnas ungar, gräsklippare och krisande hemmafruar ringande i öronen.

Jag kan faktiskt tänka mig ett annat liv. Jag har drömmarna kvar. Det var ju ett sådant liv som man svor över att man själv aldrig skulle skaffa sig när man var tonåring. Man såg medelålders karlar med skägg och kulmage vagga fram. Sådan skulle man aldrig bli.

När man har gubbat till sig riktigt ordentligt, när fettet ligger som en stor midjeväska runt magen, när skulderna och lånen går jämt upp med lönen, vad ska man göra sedan då? Gå och vänta på infarkten? Vad har man kvar? Vad hände med drömmarna och var det värt att sälja dem för ett jävla banklån och ett jobb som man hatar?

Vad hände med pojken som ville flyga till månen och paddla uppför Amazonas? Vad hände med flickan som ville bli balettdansös eller sagoboksförfattare?

Mitt mål är en enkel och besvärsfri tillvaro där så få människor som möjligt kräver så lite som möjligt av mig.

Jag vill ha kul!

Jag vill leva!

Jag vill inte ta ansvar, inte betala av på lån och inte lägga pengar på något som ändå bara består av tegel, trä och en strävan efter att passa in någonstans. Men framför allt så vill jag inte åldras i förtid.

Det finns några saker som man kan göra för att inte åldras i förtid. Jag är inte fattig så rakhyvlar har jag råd med. Fet vill jag inte bli, dels så är det opraktiskt och dels så förkortar det livet. Därför ser jag till att leva ett sådant liv som inte genererar fetma. Men framför allt så gäller det att inte krångla till livet, att inte binda upp sig.

Jag tror det finns två sorters människor - Tillkrånglare och Förenklare. De flesta människor är enligt mig Tillkrånglare och känner inte ens till att livet kan vara både enkelt och okomplicerat. Jag vill vara en Förenklare och jag jobbar hårt på det.

Låt mig nu förklara vad som är skillnaden mellan Tillkrånglare och Förenklare.

En Tillkrånglare skaffar sig en älskarinna, en Förenklare skiljer sig från frugan och skaffar en ny flickvän.

En Tillkrånglare löser gamla skulder genom att ta nya lån. En förenklare har inga lån, alternativt betalar han av dem snabbt som fan med sparpengarna.

En Tillkrånglare byter själv till vinterdäck på bilen i tron att han ska spara pengar men lyckas istället få domkraften att gå rakt igenom plåten, gör hjulmuttrarna runda, slinter och slår knogarna blodiga, får raseriutbrott och slår i ren ilska sönder värden för tusentals kronor. En Förenklare inser sina begränsningar redan från början och lämnar in bilen för däckbyte vid närmaste verkstad.

I det sistnämnda exemplet kan man dra en liknelse mellan husköp och lägenhet där personen som prompt ska byta däck själv får symbolisera husköpet.

Ja, där har ni en kort beskrivning. Jag är en Förenklare men ibland så krånglar även jag till det för mig. För flera år sedan så prövade jag på gubblivet. Mitt ex ville bo i radhus och utan att jag visste hur det gick till så stod jag helt plötsligt i en äcklig liten trädgårdstäppa med radhuslån, idioter till grannar och gräsklippare - En gräsklippare som jag inte ens visste hur jag skulle starta. Jag stod en solig sommarmorgon och glodde upp i skyn och kände att jag höll på att mista förståndet. Jag ville inte ens klippa gräset och det var ändå ett av mina mindre problem. Jag hade skulder på ett boende och liv som jag inte vill ha. Jag hade varit på god väg att hitta mitt riktiga liv, nu var jag istället tvungen att sköta ett jobb som jag hatade för att kunna betala av på lån till något jag inte ville ha.

Jag hade inte bara givit upp mina drömmar, min hobby och börjat leva gubbliv. Jag var även på god väg att bli en Tillkrånglare av stora mått.

Min sambo kom ut och frågade hur det var med mig.

-"Det här går inte."

Sade jag med tung, ödesmättad och sorgsen röst.

-"Visst gör det. Det är bara att rycka i snöret så startar gräsklipparen."

Sade hon.

-"Jag menade inte gräsklipparen."

Sade jag och sedan gick jag ut på gatan och vandrade därifrån till surret av grannarnas gräsklippare.

Tack vare sina välbärgade föräldrar så kunde min sambo lösa ut mig från lånen och jag är helt fri. Jag sitter numer i min lilla etta och kan ägna mig åt mina små harmlösa hobbies igen utan några som helst krav.

Jag drömmer fortfarande.

Jag lever.

Mitt ex drömde om att kunna försörja sig som barnboksförfattare och enligt mig så var hon bra på det. Hon hade talangen. Jag tror att hon kunde ha fixat det. Idag så jobbar hon som socialassistent. Hennes jobb går ut på att bevilja bidrag från en krympande budget och dagarna i ända bli hotad av stadens missbrukare.

Jag skulle vilja fråga henne om det verkligen var detta hon drömde om som liten flicka men jag vågar inte. Mitt ex har ett jävla humör och det känns som om det inte är läge att reta upp henne trots att det har gått flera år sedan jag lämnade henne. Eftersom min ambition är att vara en Förenklare så föredrar jag att vara god vän med mitt ex. Jag tror att livet blir så mycket enklare då. Att ligga i ständig fejd med sitt ex är något som är typiskt för alla Försvårare som jag har runt omkring mig på jobbet.

Goda vänner förenklar livet. Ovänner försvårar livet.

Nä, nu skiter jag i det här! Nu ska jag ta mig en liten eftermiddagslur...

Varför? För att jag är en smula trött och för att jag faktiskt kan!

Det finns ingen som stör mig, ingen jävel som kräver att jag ska klippa något jävla gräs eller sticka iväg till något extrajobb så att jag kan klara skulderna och lånen denna månaden också.

Jag gör som jag vill!

Skadeglädjen är den enda sanna glädjen...

Innan jag lägger ut denna text så känner jag att jag måste informera om en liten detalj, så att det inte blir fel. Det har det blivit på många andra platser på internet.

Nej, jag är inte sosse!

Jag avskyr moderaterna och dess partiledare Jättebebisen, det är sant. Men detta betyder inte att jag skulle vara sosse. Inte på något vis. De är helt enkelt inte något parti för oss vanliga arbetare längre så varför skulle jag rösta på dem? Sossarna är ett Europaparti för svensk medelklass och nysvenskar, inget annat.

Så vid nästa val, när sossarna har tagit över igen så kommer jag att ägna mig åt att kritisera dem i ett otal texter.

Tills dess så får det nuvarande regeringspartiet vad det tål från mig.

Skadeglädjen är den enda sanna glädjen sägs det och jag kan inte annat än hålla med. Skadeglädjen ger den där lilla extra kryddan på livet. Det känns skönt när någon skitstövel åker på pumpen, säger någon något annat så ljuger de. Alla människor önskar att den där plågoanden från skoltiden ska ha blivit uteliggare eller få rövkondylom och när man hör att önskningen har slagit in så firar man lite extra mitt i vardagen med att kanske köpa sig en glass, gå på bio eller något annat trevligt.

"Jag har aldrig velat mörda någon, men jag måste erkänna att det är många dödsannonser som har fyllt mig med lycka."

Skrev någon författare en gång. Jag tror inte att han var ensam om att hysa dessa känslor. Därför så kommer jag att se till att hålla mig vid liv in i det längsta. Inte dö i första taget. Varför ska man glädja sina ovänner?

Men nu breder jag ut mig igen, ber om ursäkt! Denna text skulle handla om något helt annat. Den skulle handla om en f.d. kollega som exakt i denna stund har blivit offer för moderaternas politik.

Det hade varit tragiskt om det inte hade varit som så att denna person röstade på moderaterna. Istället så måste jag erkänna att det känns rätt så bra, jag är skadeglad som sagt. Rejält skadeglad. Denna man som vi kan kalla för Robban har flera gånger klargjort vad han anser om arbetslösa och sjuka.

-"Lata jävlar! Det finns jobb bara man vill! Jävla simulanter! Varför ska jag år efter år steka pannkakor åt detta jävla pack!"

Osv, osv. Ni känner igen snacket.

Denna Robban är 48 år och har jobbat på mitt företag i drygt 15 år. Nu har han fått sparken. Jag tänker inte gå in på varför han har fått sparken, det är onödigt. Men sparken har han fått och det finns ingen som helst chans att han kan komma tillbaka. Det som han har ställt till med är av sådan grad att facket kan inte ens hjälpa honom - ett fack som han tidigare har talat enbart negativt om men som han nu i ett sista desperat försök har bett om hjälp. Moderater och konsekvens... Så nu så får han börja stämpla och tillhöra de "lata jävlarna".

Till saken hör att Robban gnäller. Han undrar hur i helvete han ska klara sig på 9 000 kr i månanden. Enligt honom själv så uppgår hans fasta utgifter varje månad på över 7 000 kr. Lägg därtill att a-kassan kommer att sänkas ytterligare efter 200 dagar. Robban är som sagt 48 år gammal, har ingen utbildning och har varit trogen ett och samma företag i många år. Företagen skriker knappast efter sådana som Robban. Nu är Robban inte bara arg, han är kinkig, han gnäller som ett litet småbarn.

-"Hur i helvete ska jag få något nytt jobb? Fan, det finns ju inga jobb! Bara en massa konstiga jobb som jag inte vet vad fan det är!"

Men Robban, det finns ju massor av jobb. Det finns ju jobb bara man vill! Det har du ju själv sagt. Och inte ska du gnälla över den låga arbetslöshetsförsäkringen, du har ju själv varit med och röstat fram den.

Detta sagt av en yngre kille som är rätt så nyanställd och som sitter relativt säkert. Jag skulle inte vågat ha sagt det med tanke på att Robban såg rätt så obalanserad ut vid detta tillfälle och jag känner mig lite för gammal för att få ett slagsmål på halsen.

Men Robban höll käft. Han såg bara förbannad ut.

Inte ett ord kom från hans mun för han visste att han hade gått på tidernas blåsning och nu så får han smaka på den politik han själv har röstat fram. Nu tillhör han själv de "lata jävlarna". Han är en snart femtioårig "lat jävel" bland många andra i samma ålder som nu ska ut och konkurrera med de tjugofemåriga akademikerna om jobb med titlar som de inte ens vet vad de betyder.

Robban har familj, en fru och en liten dotter på tre år. Han har även lån på lilla radhuset. Nu måste Robban vara beredd på flytta kors och tvärs. Innan han blev arbetslös så talade han sig varm för en "rörlig arbetsmarknad" för det hade han hört moderaterna säga och moderat, det var vad han var det. Inte någon "lat jävel" minsann.

Ska Robban åka på eventuell anställningsintrevju så får vi hoppas att de allmänna kommunikationerna når dit, för bilen måste Robban sälja. Men det gör nog ingenting för Robban har själv sagt att är man arbetslös så ska man fan inte ha råd att ha någon bil. Vi får hoppas att han känner sig som ett riktigt föredöme när han sitter på tåget till Övre Rakvattnet och är nervös inför en anställningsintervju till ett jobb han aldrig kommer att få.

Lycka till Robban! :)

Klassiska villaägare och -medelklassfenomen.

Jag har aldrig tillhört och kommer aldrig att tillhöra den delen av befolkningen som föredrar att leva sin liv som hårt skuldsatta villaägare. Mig lär ni aldrig hamna i samspråk med vid en häck eller staket en lördagseftermiddag.

Jag är glad över att slippa eländet.

Men dessa människor och deras små liv fascinerar mig, det är kul att spekulera om dem och framför allt så är det roligt att skriva om dem!

Nå, hur lever den svenske villaägaren? Vad kännetecknar egentligen den arbetande lägre medelklassen idag? Naturligtvis ska de åka på husvagnssemester men det är ju nästan en klyscha som alla känner till så det hade jag egentligen aldrig behövt nämna.

Men de gillar även att åka på charterresor, ofta till länder där det är billigt och soligt. Turkiet och Grekland är poppis.

Dessa resor brukar oftast sluta i ren katastrof.

Lilla frun blir berusad och känner sig uppskattad av svartmuskige Vassilis som smeker henne med blicken.

Frugan tror att greken ser hennes inre kvaliteter.

Vassilis har hört att svenska kvinnor ligger med i stort vem som helst och har bara rövknull i huvudet.

Frugans man, som har uppnått en ännu högre berusning, blir galen av svartsjuka och smiskar upp sin fru med en minigolfklubba samtidigt som deras ungar bölar så snoret rinner.

En hundjävel har de ofta. Det är inte bara missbrukare som gillar stora, dreglande hundar.

Även Lasse och Birgit, alternativt Åke och Maggan eller Ulf och Anita ute i villakvarteren gillar stora, hårande hundar.

Dessa hundar tjänar ofta som terapi åt den uttråkade frun eller som slagpåse åt mannen i hushållet. Åkes frustration över utebliven löneförhöjning eller att Maggan aldrig har gett honom en avsugning låter han ofta gå ut över hunden. En skiftnyckel i det dumma djurets huvud lättar alltid på Åkes inre tryck.

Lördagskvällar ute i villaområdena handlar ofta om sexdrömmar som aldrig blir infriade och djurmisshandel ute i garagen.

Mannen i familjen bär på sommaren shorts av s.k. "safarimodell", naturligtvis uppdragna till armhålorna. Har ett grymt tråkigt jobb, ofta på Lantmäteriet, Telia (Televerket som det hette förr minsann!) eller en halvhög befattning på en byggnadsfirma. Alternativt på den lokala mekaniska fabriken om vi snackar mindre svenskt inlandssamhälle.

Blir aldrig brun på sommaren, bara rödbränd med flagnade flint.

Dricker sig endast full på lördagar. Vinglar ut på stan för att hyra en film som han och frugan ska se tillsammans (något med Kevin Costner, det har hon bestämt) men kommer inte hem förrän sent på natten och snubblar in i sovrummet med nyinköpta kukpumpar, rövdildos och gamla porrtidningar från sjuttiotalet som han har rotat upp i något soprum. Fickorna är fulla med viagra, kontaktlim och några piller som starkt påminner om någon sorts hallucinogen och sinnesvidgande drog.

På morgonen minns han ingenting och undrar varför han sover på soffan och varför lilla frun envisas med att kasta hårda föremål på honom så fort han visar sig i köket.

Femtioårsdagen firas alltid med "öppet hus" (ingen som kommer förutom en halvalkoholiserad arbetskamrat och hans nya fru från Thailand) som börjar bra med god mat, tårta och kaffe men som slutar med vansinnesfylla och slagsmål ute i trädgården med grannarna som har lockats dit av oväsendet.

Som avslut så står själva födelsebarnet utanför korvkiosken mitt i natten med kuken i näven och vrålar in i luckan till den unga söta tjejen och det är ingen mosbricka eller hamburgare han vill beställa.

>

Själv så bor jag som sagt i lägenhet och det skulle vara kul att få veta hur vi egentligen lever? Ingen som känner sig manad att berätta?

Bölder i röven - En gång till!

Strax innan midsommar så vaknade jag en morgon utav en ohygglig värk i röven, en fruktansvärd smärta spred sig från arselhålet och upp i ryggen. Jag upptäckte att jag inte kunde sitta eller gå normalt pga värken.
Min dödsskräck är stor och naturligtvis så kombinerar jag denna skräck för döden med en väl utvecklad hypokondri där cancer är något som undantagslöst drabbar mig. Får jag influensa så misstänker jag skelettcancer och huvudvärk - oavsett om den är självförvållad eller inte - kan vara långt gången hjärntumör. Jag har även drabbats av levercancer, hudcancer och handflatecancer (som visade sig vara senknutor) och t o m något så ovanligt som munhålecancer. Efter besök hos läkare så visade det sig dock att jag skar tänder i sömnen.
-"Ändtarmscancer!"
Skrek jag i telefonluren efter att jag hade ringt upp min doktor.
-"Jag tror att jag har fått cancer i röven! Det värker och brinner som eld och jag kan vare sig sitta eller gå normal!"
Läkaren som kände igen mig svarade:
-"Jag tror knappast att det är så illa men du får väl komma hit akut så får jag titta på det."
Sade min läkare med luttrad och uppgiven röst. (Efter undersökning så konstaterade min läkare att det inte var analcancer, jag hade istället drabbats av en stor jävla böld men det kunde ju inte jag veta. Jag tillhör inte den del av befolkningen som sporadiskt kör upp fingrarna i stolgångsöppningen för att känna efter om jag har fått någon böld på sista tiden).

Väl på läkarcentralen så får jag stå och vänta i över en timma i väntrummet. Att sitta är inte att tänka på. Det värker och bultar i röven, jag svettas och det är inte elden i arslet som håller på att ge mig värmeslag utan en tilltagande feber.
-"Då var det din tur".
Säger min doktor och visar in mig på sitt rum. Som jag tidigare skrev så konstaterade doktorn efter att jag hade dragit av mig byxorna och kört upp röven i vädret att det var en böld av en ovanligt stor och smärtsam sort.
-"Det är inget farligt överhuvudtaget men den sitter lite olyckligt."
Sade doktorn.
Minst sagt! En stor jävla mammutböld som pluggar igen hela arselhålet sitter inte "lite olyckligt", den sitter katastrofalt jävla fel!
-"Jag måste skära upp och tömma den. Det är inget farligt alls, det har jag gjort många gånger och naturligtvis får du bedövning."
Det här lät inte bra, inte bra alls. Att höra att man ska få en stor jävla bedövningsnål i ett arsle som reagerar med en hel orkan av smärtsignaler så fort man rör på sig är ingen tröst.
-"Ta plats på britsen så kommer jag snart tillbaka."
Sade doktorn och gick.
Jag lägger byxor och kalsonger på en stol, kliver mycket försiktigt - bölden för helvete, tänk på bölden! - upp på britsen och ställer mig på alla fyra. Med röven i vädret och dinglande ballar så känner jag mig som den idiot mitt ex och många med henne tycker att jag är.
Står på alla fyra och väntar. Ballarna slutar efter ett tag att svaja fram och tillbaka, de hänger stilla rakt ned och jag känner luftdraget mot dem när doktorn öppnar dörren och kommer tillbaka. Det är ju i alla fall en himmelens tur att man har en manlig läkare.

-"Hälsa på Mary!"
Hojtar han.
-"Hon är vår praktiserande AT-läkare och ska assistera mig för att få lite erfarenhet av dylika infektioner."
Jag har skämt ut mig många gånger, har tappat räkningen på alla sätt som jag har dragit mig själv i smutsen och satt mig i situationer som skulle få vem som helst att byta namn och skriva på långtidskontrakt i Främlingslegionen. Ingen intorkad fylleränndreta i jeans kunde toppa den skam jag nu fylldes av.
Jag vet inte hur många morgnar jag har vaknat liggande över min cykel nere i cykelförrådet samtidigt som grannarna har låst upp sina cyklar och tittat på mig med vrede och avsky i blicken. Jag har somnat med ansiktet i otaliga middagar hos både svärföräldrar och goda vänner till mitt ex. Det har varit...
Fylleceller
magpumpningar
polishämtningar
slagsmål
spyor
runk
svikna löften
eldsvådor
i halva mitt vuxna liv. Flickvänner, arbetskamrater och gamla barndomsvänner har stått i kö för att be mig dra åt helvete och säga upp bekantskapen med mig för resten av sina liv. Allt detta orsakat av mitt gamla förhållande till spriten. Så gott som alla hatade mig, jag var ökänd i hela hela min gamla hemstad och i de angränsande kommunerna.
De skamkänslor som allt detta hade gett mig var dock inget mot den atombomb av skam som nu briserade i ett litet rum på en läkarstation vid mitt lilla stadsdelstorg. Kvinnan som doktorn hade med sig var ingen mindre än den undersköna deltidsarbetande svarta ICA-kassörskan som ni kunde läsa om här i en tidigare text:
http://gammalhardrockare.blogspot.com/2008/03/ica-kassrskan.html

Fortsättning följer eventuellt...

Bakvägen.

För några år sedan så var jag bjuden på fest, en fest som jag trodde skulle följa de gamla invanda spåren, dvs ett gäng karlar sitter runt ett köksbord och krökar tills det är dags att vingla hemåt. Ensamma.

Den här gången blev det lite annorlunda. En flyktigt bekant vid namn Svante hade av någon anledning bjudit mig och polarn Janne till sitt trettiofemårskalas.

Svante är en man som har tillbringat större delen av sitt yrkesverksamma liv ute på skogsröjningar runt om i Sverige. Han är stor, mycket stor. Nästan två meter lång, stora svällande muskler och mycket dåligt ölsinne. Ingen lyckade kombination. Saken blir inte bättre utav att han har en mycket ung och vacker syster som han vakar svartsjukt över. Ingen man har varit god nog åt henne hitills och enligt Svante så är hon självaste Jungru Maria. Fullständigt orörd av någon man och så ska det förbli, åtminstone tills hon fyller trettio. Minst. Då så kanske någon man får den stora äran att uppvakta henne, någon man som Svante själv naturligtvis valt ut. Linda är namnet på denna underbart vackra varelse. Hon är blond, liten och nätt och har nyss fyllt nitton år.

Nitton år - Livets vår, som man säger.

Linda är inte så oskyldig som Svante gärna vill tro. Linda gillar att dricka sprit, mycket och ofta. Sprit gör Linda flirtig, för att inte säga direkt villig och ryktet säger att hon har lagt upp sig för en hel del karlar i min bekantskapskrets när hon har varit en smula berusad. Mig har hon dock aldrig visat något intresse.

Lindas små utsvävningar med det manliga släktet är dock något som Svante alltid varit helt ovetande om och det ligger i alla kavaljerers intresse att det så ska förbli. Många är de karlar som Svante skickat till intensiven bara för att de har talat lite väl länge med lilla Linda.

Därför är det många män som känner sig lite obekväma när de besöker någon fest där både Svante och hans syster Linda närvarar. De blir helt enkelt en smula nervösa när hon sätter sig i knät på dem, dricker girigt ur deras drinkar, kuttrar i deras öron och ger sken utav att vara tillgänglig.

När som helst.

Nu här i soffan!

Vid tillfällen som dessa brukar Svante tillrättavisa de män som haft fräckheten att låta henne smaka på deras drinkar med en välriktad knytnäve mitt i planeten. Linda har förstört stämningen på många fester.

När jag anlände till Svantes kalas tidigt på lördagskvällen så blev jag därför både smickrad och nervös när Linda visade mig intresse. Jag hade alltid drömt om henne men aldrig vågat hoppas på något. Hade det inte varit för nämnda storebror så hade jag varit överlycklig! Jag blev alldeles kallsvettig av skräck samtidigt som mitt stånd växte när hon slog sig ned bredvid mig i soffan och genast började sin förförelsemetod. Hon satt och fnittrade och skrattade åt allt jag sade, tittade mig hela tiden djupt i ögonen, drack av min sprit och lade handen lite lätt på mitt ben. Svante började blänga ilsket på mig.

Jag hade panik och stånd på en och samma gång.

Min självbevarelsedrift var dock starkare än min sexualdrift. Jag försökte undkomma genom att nonchalera henne och började inleda ett samtal med den okända killen som satt på min högra sida.

-"Jaha, du bor i stan du också?"

Frågade jag för att ha något att säga (Få hade flugit dit från Norrland). Han bara glodde på mig. Där fanns ingen hjälp att få.

Linda fortsatte att visa intresse för mig och jag paniksöp i rasande takt. Nu upptäckte jag dock att jag inte längre hade Svantes ilskna blickar på mig längre. Vart hade han tagit vägen?

-"Han är full, han har druckit för mycket och däckade inne i sovrummet"

Sade Linda.

-"Du behöver inte vara nervös längre, nu är det fritt fram!"

Men jag var fortfarande nervös. Killen kunde vakna när som helst och vara grinigare än någonsin. Det talade jag om för Linda.

-"Kom, vi går in på toaletten. Där kan vi låsa om oss".

Sade hon. Mitt stånd höll på att spränga mina byxor. Jag kunde inte hålla mig längre, jag var beredd att ta risken. Det här var antagligen sista gången jag överhuvudtaget skulle få hålla om en tonårstjej. Jag kunde helt enkelt inte missa denna chans som jag drömt om så länge.

Vi smög iväg mot toaletten och spritflaskan tog jag naturligtvis med mig. Så fort jag hade låst dörren om oss så drog hon av sig sina tajta jeans, hoppade upp på tvättmaskinen och sträckte ut armarna mot mig.

- "Kom då!"

Jag var alleles yr och när hon lyfte på baken så att jag kunde dra av hennes små, tunna, ljusblå spetstrosor så höll jag på att explodera rätt i byxorna! Hon var sjöblöt och när jag kände lite med fingrarna så var det som att doppa näven i en kopp med olivolja. Hon krokade benen runt mig och sköt fram sitt underliv. Samtidigt som jag halsade ur spritflaskan som jag hade i ett stadigt grepp i ena handen så började jag styra kuken mot hennes muff med andra handen. Nu var jag så nära paradiset jag kunde komma och jag tackade Gud för att han hade skänkt mänskligheten alkohol - en alkohol som hade mycket positiv effekt på tonårsflickor och deras sexdrift till medelålders karlar.

BANK! BANK!

-"Svante börjar vakna!"

Det var Janne som varnade oss.

Fan också! Vi slängde på oss kläderna och hoppade ut genom toalettfönstret. Lägenheten låg på första våningen så fallet var inte högt samtidigt som en berberishäck tog emot oss.

-"Nu måste vi springa utav bara helvete!"

Sade jag till Linda.

-"Hem till mig! Jag bor inte långt härifrån!"

Gärna! Jag trodde kanske att adrenalinet hade gett henne omdömesförmågan tillbaka men ännu så länge hade jag tur. Spritflaskan fick jag också med mig. Ännu större tur!

Henne lilla etta var helt inredd i rosa och rött. Det var stora puffkuddar, rosetter, sammetsgardiner, rysch och pysch överallt. Lägenheten såg ut som en stor röd Napoleonbakelse. I ena hörnet stod en stor blaffig Monstera, dess gröna färg var det enda som bröt av mot allt det röda och rosa.

Den feminima miljön gav mig kåtheten tillbaka med raketfart. Omedvetet så fortsatte jag med att dricka ur min medhavda Explorerflaska. Hon drog undan överkastet på sin lilla säng och klädde av sig (Oh herregud!) vek undan täcket och lade sig. Tittade på mig och väntade på att jag också skulle komma och lägga mig. Det här blev bara för mycket, jag drack ännu mer av ren nervositet men till slut så klädde jag av mig och lade mig intill henne.

Efter att hon släckt ljuset naturligtvis.

Det snurrade som en turbin i huvudet av allt sprit jag hade vräkt i mig under kvällens lopp men jag hade ändå kraft att börja känna på henne lite. Det rann som ur en spräckt kaffetermos från hennes muff. Dessvärre tilltog snurrandet i skallen på mig. Det började blixtra framför mina ögon och jag började se solar och planeter. Å herredumilde vad jag började bli full! Alldeles för full!

-"Vänta lite, måste vila."

Kved jag. Sedan blev det helt svart.

När jag kvicknade till efter någon timme så visste jag först inte vart jag var. Det var kolmörkt. Efter en stund kunde jag dock dra mig till minnes kvällens händelseförlopp och när jag kände med handen vad som låg intill mig så blev jag mycket lycklig. Hon låg med röven tryckt mot mitt skrev och jag hörde på andhämtningen att hon var vaken. Jag började treva med min hand mellan hennes ben och jag kände att hon fortfarande var redo. Det snurrade fortfarande rejält i mitt huvud men det var inte värre än att jag skulle kunna genomföra det jag hade föresatt mig. Äntligen!

Hon lyfte lite lätt på sitt ena ben så att jag skulle kunna komma in bakifrån. Jag började trycka på men det var tvärstopp (!) Vad var nu detta? Jag tryckte på ännu hårdare och lyckades kanske pressa in mig någon centimeter, sedan var det stopp igen. Kuken satt som i ett skruvstäd och dessutom var det kruttorrt. Vad var nu detta? Kunde hon torka ihop så snabbt på bara någon minut? Jag fortsatte att pressa på, jag tog i ända från tårna och det kändes som om kuken skulle knäckas.

Hade jag kommit så här långt så tänkte jag dock inte ge mig, men visst var det underligt. Kunde någon vara så här trång? Till slut hade jag dock kommit ända in och bara vetskapen om att jag var inne i en så ung och vacker kvinna fick mig att genast spruta.

Nu började jag dock må illa, all sprit som jag druckit under kvällen gjorde sig påmind ännu en gång. Jag drog mig snabbt ur henne, flög upp ur sängen och in på toaletten och spydde kaskader av gammal mat, sprit och galla rakt i hennes badkar. Jag hann aldrig tända ljuset och såg helt enkelt inte var hennes toalettstol stod.

Jag skämdes som en hund och rafsade snabbt åt mig mina kläder och flög nerför trapporna hem till min lilla lägenhet. Jag kände mig alldeles skinnflådd i skrevet och fick springa hjulbent för att minimera smärtorna.

Nästa dag ringde telefonen.

-"Va fan är du för en jävla gentleman egentligen?"

Frågade Janne i andra änden av luren.

-"Öh... Vadå"?

Va fan var det nu då?

-"Linda går runt och snackar med alla som vill lyssna. Du hade visst följt med henne hem, inte sagt ett ord, knullat henne i röven tills du sprutade, gått upp och spytt i hennes badkar och sedan lämnat henne utan att ens tacka eller säga adjö! Va fan liknar det?"

Det här var inte bra. Inte bra alls. Hur länge skulle det ta innan detta kom fram till Svantes öron?

Jag lade på och började packa min resväska. Telefonen började ringa igen men jag svarade inte. Följande två veckor tillbringade jag på ett billigt pensionat i Medelpad.

HIV-smittade i Afrika - Glöm inte vårat ansvar!

Vad beror det på att det tydligen inte går att stoppa HIV-epidemin i Afrika och Asien?Jag är mycket väl medveten om att utbildningsnivån är skrämmande låg, att många saknar radio, tv och internet. Detta försvårar naturligtvis. Men i alla fall, det saknas ju inte engagemang från div hjälporganisationer som t ex Röda Korset, Läkare utan gränser och massor av lokala föreningar, utbildat folk, media osv.Kan de inte dra några som helst slutsatser av den muntliga informationen som de faktiskt får? Ser de inte sambanden mellan handling och konsekvens? Beror det på ren nonchalans, enfald eller är de så in i helvete stenkåta så att överlevnadsinstinkten sätts ur spel?

Ponera att folk skulle börja tyna bort och dö i någon svensk bortglömd kommun i Dalslands skogsklädda obygder. Ponera även att alla av någon anledning har lyckats undkomma svensk lagstadgad och avgiftsri skola. Alla är analfabeter och eftersom de har lyckats undkomma all form av utbildning så har de naturligtvis inte heller upptäckt att de har kunnat få radio, tv och internet installerat och finansierat av staten. Fler och fler börjar dö i mystiska och långdragna sjukdomar. Ingen fattar någonting. Men potensen är det inget fel på hos kommunens två största kåtbockar Sonny och Risto. Så länge de vandrar omkring på jorden så ska minsann inga muffar få ligga i träda. Här ska plöjas! Därför knullar de inte bara sina fruar och kvinnliga kusiner med glatt humör flera gånger om dagen i brist på andra hobbies. Bygdens mest lättfotade dam, Brittas Anna får även hon så mycket kuk från nämnda herrar så det är nätt och jämt att hon klarar av att tillfredsställa alla andra män som tittar in till henne under lördagskvällarna. Sonny och Risto låter sig väl smaka.

Men nu börjar Sonny känna sig sjuk och tydligen så är det smittsamt för Sonnys fru Tanja verkar också ha fått en släng av skiten. Ristos fru M´foffa, inflyttad från Wumbofoozi i borte Syd-Bongo har däremot varit sjuk länge, ja hon är numer så sjuk så ett nyp har inte varit att tänka på för Risto på mycket länge. Osv... Osv...Halva kommunen vacklar nu omkring i febrigt tillstånd och några har redan dött. Andra har fått konstiga blånader i ansiktet, vissa har blivit blinda och andra har utvecklat div obehagliga sjukdomar som normalt sätt är att jämföra med en förkylning men som nu håller på att sänka dem fullständigt.

Men nu börjar det dyka upp folk från div myndigheter och sjukhus och de upplyser dem. De talar om att många av dem har drabbats av HIV som är en dödlig virussjukdom som bl a smittar genom samlag. De mal på om detta om och om igen men samtidigt så fortsätter kommuninvånarna att knulla friskt utan skydd trots att de har blivit informerade. Risto trycker fortfarande på Brittas lättfotade Anna i röven så det sjunger om det med jämna mellanrum och eftersom Britta gör skäl för sitt rykte så låter sig även många andra av kommunens män sig väl smaka av Brittas tjänster. Ingen använder skydd. Och när de kommer hem till äkta makan så får även hon en omgång. Inget friskar upp den sexuella aptiten så mycket som ett besök hos Annas Britta - Kom och smaka, även du min maka!

Skulle ni kalla detta beteende för ren enfald? Skulle ni t o m kanske tycka att om de är så jävla dumma, ja då kan de skylla sig själva? Ja naturligtvis!

Men det är precis så här det är i Afrika men då är det minsann inte frågan om någon enfald. Då har de inte sig själva att skylla. Nej minsann! Då har plötsligt västvärlden ett ansvar. Det är på något vis vårat fel och de stora läkemedelsbolagen pekas ut som stora banditer för att de har fräckheten att ta betalt för medicinen. Att svenska pensionärer måste få ta lån för att kunna betala sina mediciner för sjukdomar som ofta inte ens har varit självförvållade - få pensionärer rövknullar vanemässigt lättfotade kvinnor - ses som något självklart. Medicin kan givetvis inte vara gratis. Utom för HIV-smittade i Afrika. Eftersom läkemedelsbolagen knappast skänker bort sin medicin så måste någon betala vilket i slutändan som vanligt blir folket i västvärlden. Och ingen protesterar. Ingen vågar protestera. Då skulle man nämligen bli utpekad som rasist. Det är ju svarta människor som har blivit drabbade i Afrika och då är all form av kritik förbjudet. Och ansvaret. Glöm inte vårat ansvar för guds skull! Glöm gärna svenska pensionärer men inte folket i Afrika.

Nå, jag är inte rasist, jag tycker inte att svarta människor är sämre än vita människor. Jag tycker inte att de är mindre värda. Jag älskar svarta människor! Speciellt kvinnorna som jag tycker är bland de vackraste i världen. Men jag ogillar slöseri med mina skattepengar. Jag ogillar att slänga iväg pengar på rent hopplösa projekt på människor som uppenbarligen inte vill ändra sitt sexuella beteende och därmed säkra sin överlevnad. Jag anser att om de inte vill ta åt sig den kunskap och information de får, då är det fullkomligt onödigt att via skattemedel från västvärlden finansiera de ökade kostnaderna av spärrmediciner som därför blir nödvändig.Så därför anser jag att dessa skattepengar kan användas bättre. Naturligtvis ska upplysningskampanjerna fortsätta men hälften av dessa pengar borde istället gå till att subventionera de svenska pensionärernas medicinbehov. De är minst lika mycket värda som de HIV-smittade i Afrika.

Fantasier om hämnd.

En gång i tiden hjälpte fantasin mig igenom meningslösa lektioner och allmänt besvärliga situationer. Jag kröp in i mig själv och försvann. Lärarinnan kunde ställa så mycket frågor hon orkade till mig, jag svarade aldrig.

Jag hörde henne inte.

Klassrummet försvann, all meningslös kunskap, alla idioter, allting.

Det enda som fanns var min fantasivärld uppe i mitt privata universum. Där seglade jag omkring för mig själv, i mörkret, bland blixtrande kvasarer och glödande nebulosor.

Idag hjälper fantasin mig igenom dumma arbetsuppgifter och deprimerande arbetsmiljöer.

Jag dagdrömmer mig igenom mina arbetsdagar. Oftast handlar mina fantasier om trevliga saker som t ex lottovinster och trevliga resor, eller också kan jag fantisera ihop någon liten novell. Ibland kan mina dagdrömmar vara av pornografisk karaktär och då får jag stånd. Inte bra. Därför försöker jag undvika att blanda in frodiga och villiga kvinnor i mina fantasier, i alla fall under arbetstid. Inte så lyckat att ta emot och instruera nyanställda i ett sådant tillstånd.

-"Min nya arbetsledare verkar snäll men lite underlig, när han skulle visa hur skurmaskinen fungerar så hade han stånd hela tiden."

En gång så glömde jag bort att jag skulle hålla i ett informationsmöte för nya praktikanter från AF. Precis när jag med ett stön sänkte mig ner mellan låren på en yppig negress så knackade personalchefen mig på axeln och informerade mig om att det bara var fem minuter kvar till mötet.

-"Du har väl för faan inte glömt?"

Sade han.

Jo, det hade jag. Totalt.

-"Nej! Nej! Jag är på väg!"

Det mötet fick jag hålla i sittande, intill overheaden. Det gick bra men det var lite marigt när jag skulle hämta nya informationsblad borta vid hyllan. Som tur är var det hjul på stolen.

Ibland så kan jag fantisera om hämnd, att jag hämnas på gamla antagonister och översittare. Oftast från skoltiden.

Det är en dagröm som jag gillar!

Christer, klassens största sociopat och översittare är mitt favoritobjekt. Han får vad han tål i mina dagdrömmar.

Jag får ofta skärpa mig så att jag inte står och fånflinar för mig själv bland mina arbetskamrater.

I en av mina favoritfantasier så ringer jag hem till Christer en sen kväll. Naturligtvis med ett påhittat namn.

-"Tjenare! Det här är Lasse. Du har inte frugan hemma?"

Nu undrar naturligtvis Christer vem i helvete denna Lasse är.

-"Öh... Vem jag är? Vem är du förresten? Är du hennes brorsa eller vad?"

-"Nej, jag är hennes MAN!"

Svarar då Christer.

Det är nu som jag kastar på telefonluren. Mer behövs inte. Nu har jag sått ett frö. Jag ringer även några gånger mitt i natten och slänger på luren när Christer svarar. Men lite tur har jag nu saboterat förhållandet. Det är en fin början.

Nu kommer Christer nämligen att undra om det verkligen är en kvällskurs i hemslöjd som lilla frugan går på. Nu börjar svartsjukan att gro, förhören tar sin början.

Christer kommer att börja älta och frugan fattar ingenting. En kväll dricker han tio glas för mycket och cirkusen börjar. Allt släpper. All gammal skit kommer ut. Det som tidigare var misstankar har nu blivit sanning.

Christer är helt övertygad om att hon knullar livet ur sig med denna jävla Lasse så fort han lämnar hemmet. I fyllan och villan så bestämmer han sig för att en gång för alla lösa detta problem. Han släpar frugan i håret ned till hobbyrummet och beslutar sig för att slå horan ur henne. Just då känns det som en alldeles fantastiskt snillrik idé. Varför har han inte tänkt på det tidigare?

Jaja... Bättre sent än aldrig!

Efter att han smiskat upp henne rejält med en biljardkö så springer hon till polisen och anmäler honom för misshandel. Något senare går även skilsmässan igenom. Min gamla antagonist blir dömd för kvinnomisshandel. Han blir ensam och övergiven, blir av med den gemensamma villan, blir arbetslös, deprimerad, fattig och börjar supa.

Har jag tur så kommer jag att stöta på honom på stan någon gång bland de andra uteliggarna. Det är då jag sticker till honom en tjugolapp. Förnedrar honom, klappar honom på axeln och säger något som gör att han förstår att det är Jag som ligger bakom alltihop, att det var jag som ringde de där samtalen.

Men detta är som sagt bara fantasier. Jag är idag en vuxen man och förmodas vara mogen och förnuftig. Barnslig är jag men inte omogen. Jag sänker mig inte till samma nivå som Christer. Men jag skulle våga genomföra mina fantasier, det vet jag. Jag är inte längre rädd för Christer eller någon annan jävel heller för den delen för jag är vuxen och förväntas vara mogen och förnuftig.

Förväntas alltså... Så vem vet, kanske ger jag en dag efter för mina fantasier. Kanske lyfter jag äntligen telefonluren någon sen kväll och ringer upp Christer.

Men nej, det kommer jag aldrig att göra. Det hade varit detsamma som att Christer hade vunnit. Men det har han inte. Det blev jag som vann till sist. Det är Christer och inte jag som har fastnat i ett gammalt beteende. Det är Christer som kör på som han alltid har gjort. Det är Christer som bor kvar i den där jävla skitstan och som jobbar kvar på samma jobb som han alltid har gjort.

Jag vann!

Tvångstankar på jobbet.

Mitt företag tar varje år emot ett antal praktikanter från AF. Meningen är att om vi trivs med dem och de trivs med oss så ska de bli anställda av mitt företag. Hittills har det gått bra, det har överlag varit arbetsamma och trevliga människor. Det är klart, det finns en del av dem som är en smula udda, det måste erkännas.

En karl som vi kan kalla Bengt är t ex något rent otroligt ängslig och osäker och tror inte att han klarar av någonting. Han har ett extremt dåligt självförtroende mixat med underliga tvångstankar. Han målar alltid upp värsta scenariot, att helt osannolika olyckor ska hända just honom.
Mitt jobb är bl a att vara handledare över dessa människor och stärka deras självförtroende. Ett trevligt jobb och det känns att jag gör nytta. Jag gillar dem och de gillar mig. Jag är ansedd som en mycket juste och snäll arbetsledare.
Hur som helst, Bengt som jag beskrev i början av stycket är en mycket intelligent man, jag behöver inte förklara något för honom mer än en gång och sedan kastar han sig över arbetet med gott resultat. Men han har som sagt otroligt dåligt självförtroende och inbillar sig att det ena mer underligt än det andra ska drabba honom.

För ett tag sedan gav jag honom ansvaret över ett objekt. Han skulle låsa upp för de andra och fördela dagens arbete. Jag bedömde att han var mogen för detta. Bra för hans självförtroende att få lite ansvar.
-"Det går aldrig! Det kommer att gå åt helvete direkt!"
Var det första han sade. Varför skulle det göra det? Frågade jag. Det handlar ju bara om att du ska låsa upp huvudporten och tala om för de nya killarna vad de ska göra, vad skulle kunna hända?
-"Tänk om jag super mig full!"
Nästan skrek Bengt. Till saken hör att Bengt har inga som helst problem med spriten och har en mycket ansvarsfull inställning till både arbete och privatliv. Jag har svårt att tänka mig att han helt plötsligt skulle hälla i sig en massa brännvin tidigt på morgonen innan han går till jobbet. Varför skulle han göra det förresten?
Jag talade om för honom att sannolikheten för att han skulle supa sig full var ungefär lika stor som att han skulle vakna upp med en asfaltskokare i sitt vardagsrum efter en blöt helg - blöta helger som för övrigt inte existerar i Bengts liv.
-"Ingenting kommer att hända! Jag vet att du fixar detta. Jag skulle aldrig ge dig ansvaret om jag inte litade på dig."
Nu började Bengt förlora sig i skräckvisioner om att han bröt båda benen på väg till jobbet, ett argument som jag elegant smulade sönder genom att erbjuda honom skjuts.
-"Tänk om Du super dig full! Då kanske jag också blir häktad, åtalad och dömd för medhjälp till grov rattfylla. Jag vill inte få sparken!"
Jag frågade honom varför jag skulle få för mig att supa mig full
-"Jag har väl för helvete såpass självkontroll och förnuft så att jag kan välja att inte supa mig full när jag ska till jobbet av alla omöjliga tidpunkter!"
Jag kände att jag höll på att tappa humöret. Alltid hamnar jag i en massa underliga diskussioner.

Hur som helst, Bengt klarade uppgiften galant och sedan verkade hans underliga oro och ängslan för helt absurda situationer och händelser vara borta för ett tag i alla fall. Men så följde han med mig ut på stan en dag, under lunchen. Jag skulle in på Claes Ohlsson och köpa några verktyg åt en kunds räkning.
-"För helvete Bengt, ta inte fram kuken nu när vi kommer in i affären."
Sade jag på skämt. Jag tänkte mig inte för. Bengt blev helt vit i ansiktet.
-"Faan, det tänkte jag inte på! Tänk om jag tar fram kuken!"
Bengt tvärnitade och vägrade att följa med in i affären. Han fick vänta utanför medan jag handlade. När jag kom ut från affären så var Bengt i upplösningstillstånd.
-"Vad är det nu då?"
Frågade jag.
Under tiden som jag hade varit och handlat så hade en ung och vacker kvinna hamnat i Bengts blickfång. Bengt hade noterat att hon inte bara var något rent osannolikt vacker utan hade även enorma pattar. Bengt berättade att han gillade stora pattar, Bengt hade fått stånd.
-"Tänk om jag hade gått fram till henne och tagit henne på brösten! Då hade det blivit ett jävla liv!"
Jag försökte lugna honom, jag talade om för honom att han faktiskt hade behärskat sig och inte gett efter för sina begär.
-"Där ser du. Det är ingen fara. Kom nu så går vi!"
Sade jag och lade handen på hans axel på ett kamratligt vis.
-"Nä, jag kan inte! Jag har fortfarande stånd! Tänk om vi möter någon vacker kvinna och jag försöker att knulla henne!"
Det gick inte att rubba honom ur fläcken. Det tog femton minuter innan ståndet släppte. Dyrbara minuter för mig.

Detta är en fullkomligt normal kille för övrigt, intelligent, rolig, social och arbetssam. Men så har vi då denna märkliga ängslan över att det ska hända honom helt osannolika prylar, eller att han själv ska ställa till med något och ge efter för helt absurda nycker och infall. Finns det något namn på detta märkliga tillstånd? Det är ju någon form av psykisk instabilitet, det förstår jag. Men vad kallas det?
Ibland kan man ju faktiskt själv tänka på det där sättet, "tänk om jag drar ned brallorna och sätter mig och skiter!" när man är inne i någon affär eller går över ett torg fullt med människor. Men det är ju bara en tanke som jag tror att alla får ibland, inget man tar på allvar. Såpass kontroll har man ju faktiskt över sina handlingar.
Eller...?

Morsans pannkakor.

När jag var barn så käkade alltid jag och morsan framför TV: n. Varför sitta vid ett köksbord och glo något annat snille rätt i ansiktet när man kan avnjuta käket och samtidigt få underhållning framför TV: n?
Mina favoriträtter var antingen pannkakor eller makaroner med stekt falukorv. Eftersom jag var bortskämd så var det oftast detta jag fick. Pannkakor gillade jag allra bäst. Vi satt där vid TV: n och pratade om dagen som hade varit. Hon frågade hur det hade varit i skolan och jag kokade alltid ihop någon lögnaktig historia om matematikprov som hade gått lysande och hur min lärarinna häpnade över min begåvning. Morsan förstod att jag ljög. Men jag förstod också att det förväntades av mig att jag skulle ljuga om sådana saker. Annars hade jag verkat konstig.
Liksom en vuxen man förväntas att tycka det är kul att jobba så förväntas en skolpojke åtminstone vilja göra bra ifrån sig i skolan.
Jag var helt ointresserad.
Min lärarinna häpnade i och för sig ofta över mig men av orsaker som fick morsan att ompröva sin drömmar om att få en son som skulle bli släktens första akademiker.

Men vi hade det mysigt tillsammans, jag och morsan. Jag var aldrig avundsjuk på mina jämnåriga som satt och käkade middag vid köksbordet tillsammans med båda föräldrarna och sina syskon.Likadant känner jag idag. Jag ryser vid blotta tanken på att sitta uppstramad vid ett obekvämt köksbord tillsammans med en hoper gnälliga och gapiga ungar som gnäller över maten och en trött partner som helst vill vara ifred efter sitt tråkiga jobb.

Det sägs att barn som växer upp utan någon far eller syskon är olyckliga barn. Det stämde inte in på mig. Jag hade världens bästa mor och fick alltid ha mina leksaker för mig själv.Nu visste jag ju i och för sig inte om något annat men jag hade lite att jämföra med och det klassiska familjelivet ute i villaområdet med den traditionella familjesammansättningen lockade faktiskt inte ett dugg.
Som barn och tonåring så hände det ju att man gick hem till någon polare vars familj hade så annorlunda vanor att man ibland nästan tyckte att det var obehagligt att gå dit och ringa på. Jag minns speciellt en kompis som vi kan kalla Tommy. I Tommys familj var det alltid ett jävla oväsen vilket jag upplevde som märkligt eftersom det nästan alltid rådde fin stämning hemma mellan mig och min mor. När de käkade middag gapade och skrek alla hela tiden.Tommy kunde utbrista:
-"Fy fan vilken jävla skitmat!"
Modern reste sig häftigt så att kastruller och tallrikar hoppade.
-"Håll käften unge!"
Tommy hade en syster som vi kan kalla Jessica. Hon hängde gärna på.
-"FAAAN! Jag tycker också det är äckligt morsan! Jävla grismat!"
-"Ja och du är ful ! Jävla hora!"
Kunde Tommy säga till sin egen syrra så att föräldrarna hörde. Jag tyckte att det var något alldeles oerhört att säga fula ord när föräldrar hörde.
Vid det här laget brukade den annars så tystlåtne fadern få nog.
-"Nu håller ni käften allihop annars jävlar! Jag har jobbat och är trött!"
-"Sug kuuuuuk gubbjävel!"
Skrek Tommy och Jessica i kör.
-"ÄT OCH HÅLL KÄFTEN!"
Sedan var det tyst i tre minuter tills började det om igen.

Sådär höll det på hela tiden. Till råga på allt så låg det porrtidningar öppet lite här och där, bl a på toaletten. Ohyggligt ostädat och skitigt var det också. Det kunde stå en gammal bortglömd gräddtårta uppe på hatthyllan, stora plankor på hallgolvet och uppochnedvända cyklar lite här och där. Antagligen så hade någon tröttnat mitt uppe i en reparation eller något. Oftast så söp kärringen till på helgerna och då brukade hon föra ett jävla liv och bråkade med sin man (som för övrigt inte nyttjade alkohol) och anklagade alla sina ungar och deras vänner för att sniffa lim och knarka.

Deras båda ungar Tommy och Jessica var stendumma.
Riktigt jävla korkade.
Dottern gick samma öde till mötes som alla unga tonårsdöttrar som ser bra ut men som är helt tomma i huvudet - hon blev allas flickvän. Populäraste tjejen i stan trots att hon inte kunde byta kanal på TV: n utan tydliga instruktioner. Men vilken ung tonårskille bryr sig om vad det är på TV: n om han är på väg att få sitt livs första sugjobb eller avrunkning?
Tommy hade svåra problem med att läsa och skriva långt upp i vuxen ålder och gick väl inte ur grundskolan förrän det var dags att få frisedel från lumpen. Jag såg honom faktiskt aldrig med en bok i näven under den tid vi umgicks. Hans litterära erfarenheter bestod mest av att bläddra i porrtidningar. Om han någon gång hade släppt kuken och istället ägnat samma tid åt sina läxböcker så hade han kanske klarat av grundskolan innan han fyllde arton år.

Modern var som sagt ett kapitel för sig. Hon var stor och fet, hade stort, svart och krulligt hår och bar enorma glasögon. Bågarna såg ut att vara urkarvade ur ett enda stort stycke svart bakelit. Jag tyckte att hon påminde om en bisonoxe.
Trots att jag bara var femton, sexton år vid den här tiden utan några som helst sexuella erfarenheter så förundrades jag över att gubben hennes faktiskt hade haft sex med henne, och kanske fortfarande hade! Hur lyckades han mobilisera ett stånd?
Vid denna tidpunkt så fantiserade jag mycket om sex, det brann i byxorna på mig. Jag hade ständigt stånd och jag var helt övertygad om att om jag bara fick chansen så hade jag kunnat knulla vem som helst hur många gånger som helst på raken. Ingen kvinna skulle kunna få kuken att slakna.
Trodde jag. Denna kvinna tog denna illusion ifrån mig. Här tog det tvärstopp.
När en stenkåt och oerfaren sextonåring stryker en kvinna från sin lista över tänkbara sexpartners, då har det gått långt. Alldeles för långt. Men idag så måste jag erkänna att hennes man var värd all beundran. Klarade han av fullborda ett samlag med denna kvinna, ja att ens komma på tanken till det, då är man jävlar i mig viril. Då måste man formligen koka över av testosteron.

På fredagseftermiddagarna brukade hon kliva in i huset, hojta att hon var hemma och i samma andetag be ungarna att hålla käften innan de hade hunnit säga något. Hon var trött och ville ha lugn och ro. Det betydde att hon skulle sätta sig vid köksbordet och börja hälla i sig av helgbrännvinet som hon hade köpt på vägen hem från jobbet.
Jag vill minnas att det alltid var två flaskor Renat. De brukade räcka ända tills söndagen. Hon satt och drack rent ur ett duralexglas och sedan kom fadern hem från skiftet nere vid varvet. Märkligt nog alltid på gott humör trots att han själv inte nyttjade alkohol. Han satt där vid sin sida av köksbordet, vid radion, och puffade på sin pipa och lyssnade på sin kärring som alltid blev mycket högljudd och grälsjuk när spriten började nypa. När hon blev riktigt full så bad hon alltid ungarna att fara och flyga åt helvete samt talade om för äkta mannen att hon ville skiljas, att han var en jävla idiot, att alla hatade henne och att ungarna knarkade.
-"Hela huset är fullt med knark!"
Gubben satt tyst och hummade. Var det sommar brukade han gå ut och sätta sig i trädgården och ibland kom kärringen efter och gastade och skrek om påstådda knarkgömmor i huset, om dottern som betedde sig som en hora och sonen som med största sannolikhet skulle dra på sig sendrag i kuken, så som han höll på.
Till slut somnade kärringen i hammocken eller i någon annan trädgårdsmöbel. Där kunde hon sitta och snarka hela natten. Sedan började det om så fort solen gick upp.

Till saken hör att detta var etablerade människor som jobbade och bodde i ett respektabelt villakvarter. Det märkliga är att jag tror faktiskt att det blev folk av deras två barn.
Det blev folk av mig med till slut. Idag är jag drygt fyrtio år, har stadigt jobb och har varit sambo ett par gånger. Men nu så bor jag i min lilla etta och käkar nästan alltid ensam.
Det känns bra.
Jag ligger där vid TV: n eller sitter vid datorn och lassar in käk, oftast makaroner. Pannkakor blir det aldrig några för det kan jag inte laga . Jag känner mig inte ensam. Jag sitter kväll efter kväll och skriver meningslösa ord vid datorn, kollar på tråkiga filmer och käkar makaroner, falukorv, fiskpinnar och pizza. Men aldrig pannkakor.

Jag saknar inte familjelivet, jag saknar inte sällskap vid mitt bord som man säger. Men det skulle sitta fint med lite pannkakor ibland. Morsans pannkakor.

Bölder i röven.

Ibland kan det dyka upp ett ord eller namn som jag bara måste säga högt för mig själv, ibland skriva. Idag är jag ledig från mitt jobb och ordet ”böld” var det första som flög genom mitt huvud när jag vaknade.
BÖLD.
Det fungerar ungefär på samma sätt som när en fånig melodi sätter sig i skallen och inte vill sluta att mala, om och om igen. Vad tar ni för valpen där i fönstret – Voff! Voff!
Det är aldrig några vackra och fina ord, namn eller företeelser som dyker upp i skallen sådana dagar. Nej, det kan vara alltifrån bänksvets, rötslam och Lasse Sorvari till framfall och senapssill. BÖLD.
Sådärja, nu har jag skrivit ordet. Men det är inte riktigt borta så jag måste nog skriva av mig lite om bölder. Stora, värkande, hettande bölder som dyker upp på ställen där man absolut inte vill ha dem.

När jag var sjutton år så fick jag en böld i röven, mitt emellan skinkorna. Det var en stor, röd jävel som hettade och värkte något infernaliskt. Den blev stor som ett plommon och växte inåt. Det fanns inte en chans att den skulle spricka upp av sig själv.
Jag fick feber och kunde knappt gå. Jag blev helt stel och det kändes som om röven var gjuten i cement. Till slut blev jag tvungen att sjukskriva mig och gå hem ifrån jobbet.
Någon dag senare fick jag gå akut till doktorn och mycket riktigt så konstaterade han (för det var en han tack och lov!) att det var en elak jävel till böld som jag hade fått i röven.
-”Den ska vi nog kunna ta bort men den sitter förstås lite olyckligt!”
Jo jag tackar jag.
Jag fick stå på alla fyra med röven upp i vädret och ballarna hängande till allmän beskådan när han började skära. Jag skämdes som en hund.
Jag kände hur bölden sprack upp och hur det började rinna massor av var nerför rövskåran och vidare till ballarna som blev alldeles blöta.
När bölden var helt tömd så började han att klämma.
Jag vet inte vad som var värst, smärtan eller förnedringen.När han hade klämt färdigt så gick han och hämtade en stor pincett eller något, började rota runt mellan skinkorna och till slut drog han ut en stor, fet ”spik” av talg. Som en anabol pormask eller något. Efteråt hade jag ett stort hål i röven som inte läkte igen på flera veckor.

Hur som helst så var det en lättnad att få bort den där jävla bölden. Dum som jag var så talade jag dock om för en tillfällig polare att jag hade fått en böld i röven.
Det skulle jag aldrig ha gjort.
Det spred sig genast, det började gå rykten och ni vet hur det är med rykten – de växer, de kan expandera till rent enorma proportioner.
Nu hade jag inte längre haft en böld i röven, nu hade jag istället hela röven full med bölder.
Han har bölder i röven.
Det var inte kul med tanke på att jag redan hade ett rejält töntrykte att brottas med, lägg därtill att jag var svårt anfäktad av akne. Stora jävla bölder och svulster som täckte hela ansiktet, ned på halsen och nacken. De flöt ihop till en enda gungande massa av var och talg.
Vad jag minst av allt behövde var ett rykte om att de även hade spridit sig till röven.
Det hade de inte och det gjorde de inte heller, tack och lov. Men vad hjälpte det, folk trodde att jag hade röven full med bölder. Stora feta bölder som ibland sprack upp och fyllde kalsongerna med blod och var.

Under min tonårstid så satt vi mest och hängde i en rökig liten flipperhall som låg i anslutning till en större bowlinghall.
Det var ett trist ställe med kala väggar målade i en diarrébrun nyans. Utefter dessa väggar stod det flipperspel och gamla nötta parkbänkar med tillhörande bord. På dessa bord stod navkapslar som fungerande som askfat. I mitten ett biljardbord. Det var allt.
Vid bänkarna så satt det alltid klungor med ungdomar, killarna vid ena sidan av biljarbordet, tjejerna vid den motsatta sidan. Det var endast de modiga och populära killarna som ibland vågade sig över till tjejernas sida för att inleda ett samtal. Vi andra satt kvar.
Ibland när jag steg in i denna lokal så kunde det bli helt tyst, alla tittade och precis när jag skulle sätta mig så var det någon som skrek
-”Bölderna! Akta bölderna!”
Alla skrattade, även tjejerna.

Ibland så undrar jag varför jag så ofta längtar tillbaka till min ungdom?

Försvårad matlagning.

För några dagar sedan var jag hemma hos mitt ex och käkade middag. Det bjöds på snabbmakaroner och stekt falukorv, något som jag älskar! MUMS!

-"Snabbt och lättvindigt!"

Sade mitt ex urskuldande och såg liksom lite skamsen ut.

Vadå? Varför finns det överhuvudtaget ett behov av att urskulda sig bara för att man har tillrett något som går både snabbt och är enkelt att tillaga, är billigt och dessutom asgott? Det är ju bara dumt att tillaga något som är dyrt och som är både tidskrävande och svårt att tillaga. Hur intelligent är det? Ofast så är det inte heller lika gott som enkel och billig mat.

För några dagar sedan lovade jag att bjuda min nya flickvän på middag. Äkta husmanskost gillar hon och det skulle det bli.

Potäter är en viktig beståndsdel i svensk husmanskost och redan där börjar problemen på allvar. Först ska skiten skalas vilket tar en jävla tid, sedan ska de kokas länge, minst femton minuter. Kokta potäter är helt smaklöst, nu måste vi fixa till en sås!

Det ska redas, blandas i steksky, buljong, kryddor, potatismjöl (vem fan har potatismjöl hemma?) och fan och hans mormor. Det bränner fast i botten, det kokar över och det jävlas på alla sätt och vis. Nu har man blivit förbannad, svetten rinner och matlusten börjar att försvinna. Då är det dags för sovlet! Potäter med brunsås kräver oftast köttbullar och eftersom jag ska göra det så besvärligt för mig som möjligt så ska de vara... Tadaa! Hemlagade.

Folk har felaktigt fått för sig att hemlagat alltid är godast, antagligen så tror folk att smakupplevelsen stiger i takt med svårighetsnivån. Det enda som stiger hos mig är blodtrycket. Jag blänger ilsket på spisen. Den har redan blivit grisig, jag förstår att det inte bara kommer att ta tid att laga maten, jag kommer även att få lägga extra tid på att rengöra spisen efter att jag lagat maten också. Nu börjar det kännas personligt.

Vissa tycker det är kul att laga mat, det har det som hobby!

Jag står i min lilla kokvrå och glor ilsket på bunken med köttfärs och vid det är laget håller jag inte bara på att tappa matlusten utan även förståndet. Kommer på att det måste vara ägg i köttfärsen eftersom smörjan måste bindas på något sätt, det måste hålla ihop när jag sedan ska rulla dem för hand. Springer ned till affären och köper ägg. Tar bara det femton minuter.

Tillbaka. Försöker att forma köttfärsen till små bullar vilket får till resultat att jag får händerna fulla med köttsmet. Det fäster överallt, på skåpluckornas handtag, det hamnar små rosa klickar på golvet och hela diskbänken är fullkomligt nedsmetad. Ger upp, det går inte att rulla köttbullar för hand, det är antagligen bara gamla tanter i storblommiga förkläden som föds med en köttbullerullar-gen, inte drygt fyrtioåriga män som bor i små ettor.

Öser i hela bunken med köttfärs i stekpannan. Det blir ett berg med köttfärs, en vulkan som genast börjar att bolma svart rök. Har glömt att ha i smör i stekpannan. Vräker snabbt i ett halv paket smör (där tog jag kål på myten om att hemlagat skulle vara nyttigt) och vispar runt med stekspaden. Nu håller jag helt plötsligt på att göra köttfärssås istället! Öser i ketchup och under tiden som jag håller på att hacka löken så bränner naturligtvis köttfärsen fast igen. I med mer smör! Nu ser det ut som en stor rödbrun och fet smet, det skulle kunna vara tomatsoppa med köttfärs. Öser i löken och brunsåsen och nu stabiliseras det en aning. Eftersom jag naturligtvis glömde att försteka löken innan (vem fan har två stekpannor hemma?) så blir löken kokt.

Eftersom det är helt omöjligt att laga två maträtter samtidigt så har jag naturligtvis glömt bort potatisen som vi det här laget har kokat sönder till en enda smet, det har blivit vattnigt mos av alltihopa.

Mos går att äta det också. Vräker i resten av smöret jag har kvar men det vill sig inte riktigt, något fattas. Ska det vara ägg i mos också? Jag tror det och knäcker i två stycken och rör om. Dukar upp två tallrikar på bordet och häller - jag just det, häller - mos på tallrikarna. Moset rinner, det blir en gul smet, en smet som sedan blandar sig med köttfärssåsen och det blir en sjö av brunbeige gegga med små öar av klumpad köttfärs lite här och där. Mellan öarna simmar det omkring gråkokt lök. Naturligtvis hade jag glömt att salta.

Min flickvän dyker upp men hon vill inte ha något, hon bantar säger hon. Av någon anledning så får hon alltid en släng av anorexia när hon är hemma hos mig.

-"Här bjuder man till och lägger ned sig!"

Säger jag men det hjälper inte. Hon vill inget ha. Jag får slafsa i mig skiten själv.

Vad vill jag ha sagt med detta nu då? Jo, tänk vad enkelt det hade blivit om jag som sagt hade gjort det lätt för mig, för att inte tala om vad gott det hade blivit! Om jag istället hade nöjt mig med att koka makaroner och stekt falukorv, eller varför inte beställt pizza, så hade det inte bara blivit gott, jag hade även sparat både tid och pengar och jag hade sluppit storstäda köket efteråt.

Så kom ihåg detta, urskulda er inte för att ni bjuder på något enkelt och lättvindigt, inse istället att ni har kommit jävligt billigt undan och att ni tillhör den intelligenta och rationella delen av befolkningen som har vett på att uppskatta verkligt god mat (kokta rotknölar fyllde en funktion i det gamla statarsamhället, det är över nu) och som föredrar att lägga tiden på viktigare saker än att stå och slabba vid någon jävla spis.

Samlande och nostalgi.

Tänkte lägga ut lite bilder på prylar som jag har samlat på och som representerar en tid som jag saknar, men först så måste jag få breda ut mig lite, ok?
Jag vet att jag har en förmåga att babbla på, att jag kan bli väldigt långrandig så orkar ni inte fortsätta läsa så skit i det för när jag väl har kommit i gång med att skriva så har jag svårt för att sluta. Det blir alltid längre än jag har tänkt mig.

Jag samlade på vinylskivor, enbart gammal hederlig rock och hårdrock. Samlade även på memorablia från denna tid, det var konserthalsdukar, pins och badges, dockor, planscher, vykort samt serietidningar från 70-talet. Mest skräckserietidningar men även seriealbum. Inte så mycket för att de var läsvärda utanför att de gav en fin nostalgikick och framkallade många minnen som annars hade legat dolt och slumrat vidare någonstans långt inne i hjärnvindlingarna. Rockmusik och serietidningar var sådant som jag gillade som barn och tonåring. Sämre intressen kunde man ha.
Jag samlade som barn och fortsatte som vuxen, även om jag då hade tröttnat på musiken och växt ifrån serietidningarna. Slutade för några år sedan. Då hade jag i stort sett fått tag i det som jag ville ha.

Idag är det värt en hel del pengar men det intresserar mig inte så mycket, för mig har det ett mycket stort affektionsvärde. Dessa prylar är tidsdokument från en tid som jag saknar - en tid som jag förknippar med odödlighet, en evigt ung mor och hopp om en framtid som skulle innebära någon form av meningsfullhet. En tid innan det sista tåget hade gått, en tid där man inte ens behövde bry sig om att kolla upp tidtabellen.

Jag samlar för att minnas, för att framkalla nya minnen som annars hade gått förlorade. Det är ju så att man är sina minnen och upplevelser, minnen är allt man har. I minnen så lever döda människor fortfarande vidare och själv så springer man fram på en varm sandstrand i en sjuttonårings kropp utan att bli andfådd.

En kvinna på mitt jobb närmar sig sextio år och mår mycket dåligt över detta. Hon har varit deprimerad en längre tid och käkar ångestdämpande som om det hade varit Non Stop.
Det är en glad och pigg kvinna men ibland så faller hon igenom, verkligheten går upp för henne och hon blir tyst och grubblande.
För ett tag sedan hade hon med sig ett gammalt fotoalbum som hon tog fram i lunchrummet och skickade runt. Det var foton på henne när hon konfirmerades, tog studenten och åkte på sin första solsemester när hon var i tjugoårsåldern.
Hon var ung och vacker. Hon log på alla bilderna.
Hon tycktes säga: Livet är härligt, så mycket möjligheter, så mycket att se fram emot. Jag har all tid i världen på mig!
Det hade hon inte och nu har det gått upp för henne.
Hennes kollegor missuppfattade naturligtvis. De undrade varför i helvete de skulle titta på de där gamla bilderna.
-"Va fan har tagit åt kärringen? Är hon inte riktigt klok eller?"
De missuppfattade alltihop. Vad hon ville ha sagt var: Titta! Jag fanns faktiskt en gång i tiden. Jag fanns...

Det var det enda. Hon ville inte dra sin livshistoria eller visa att hon hade varit riktigt vacker en gång i tiden. Hon ville bara att folk skulle se henne för den hon egentligen är en sista gång. Inget annat. För hon ser sig inte som en gammal kärring lika lite som jag ser mig som en drygt fyrtioårig medelålders gubbe.

Varje morgon när jag står och rakar mig så blir jag lika förvånad varje gång, vem är den där gamla jävla idioten som stirrar på mig genom spegeln? Vart tog jag vägen någonstans?
Jag ska ju för helvete ha hår.
Jag håller på att utveckla kindpåsar. Jag håller på att förvandlas till kommissarien i Musse Pigg.
Är det meningen att jag ska börja hamstra något i de där jävla kindpåsarna?

Det kvittar vad jag gör för jag vet att döden finns där, den kommer närmare och närmare och en sorglig och svart dag så kommer mitt namn att stå högst upp på den Svarta Listan. Det är min tur men jag kommer att vara så upptagen med att skita på mig och vråla av skräck så när det väl händer, när bild och ljud stängs av för gott, när det inte längre är någon mottagning på min privata radiofyr uppe i huvudet, ja då är det för sent att ägna sig åt bot och bättring. Jag hann aldrig be om förlåtelse. Det blir lika svart som den där gången när jag i min odödliga barndom kastade mig utför en brant backe med cykeln, släppte styret, blundade, sträckte ut armarna och låtsades vara ett flygplan.
Pang!
Ett träd, en kraschad cykel och en hjärnskakning. Svart. Mörker en liten stund men sedan vaknade jag igen, redo för nya galenskaper. Full fart för just då var jag odödlig.
Jag lovar, så känns det inte när du fyller fyrtio och värre blir det för varje år. Det kan damen på mitt jobb intyga som snart ska fylla sextio.

Det blir helt svart och du kommer aldrig mer att vakna. Aldrig mer något ljus. Ingen mor som lyfter upp dig och tröstar dig, ingen dotter eller son som kommer till dig och ber om råd. Ingenting. Du finns inte längre, dina föräldrar finns inte, inte dina barn, inte dina vänner. Ingenting. Inte ens cykeln som du lekte flygplan med som barn.
Så när folk vräker ur sig korkade klyschor som att det skulle bli roligare ju äldre man blir så blir jag bara förbannad. Jag vet att de ägnar sig åt långt framskridet självbedrägeri i syfte att hålla depressionen borta.
Den lätte går jag inte på!
Men mina prylar från en magisk tid hjälper i alla fall mig en smula. När jag lägger mig på sängen och läser någon fånig historia i en av mina gamla serietidningar till tonerna av Deep Purple så får jag kontakt med mitt äkta jag. Det är min länk, min tidsmaskin till en värld som numer bara existerar som minnen i mitt privata universum uppe i huvudet. Elektriska impulser som en dag kommer att sluta att blixtra och dundra uppe i skallen, de kommer att sakta dö ut, de mattas av till knappt märkbart knaster för att till slut upphöra helt.Jag har hamnat i radioskugga, min fyr kommer aldrig mer att sända något och det spelar ingen roll för ingen har ändå någon mottagning.

Här är bilderna i alla fall. Fina prylar, eller hur? Naturligtvis kan jag inte lägga ut bilder på hela min samling, det skulle ta alltför lång tid. Men här är ett litet axplock i alla fall.

Mat smakar bäst i ensamhet vid TV:n.

Det verkar som om vissa har fått för sig att så fort man har flyttat ihop med sin partner och bildat familj så måste man käka middag tillsammans, vid köksbordet.

Varför då?

När jag var barn så käkade alltid jag och morsan framför TV:n. Varför helvete ska man sitta vid ett köksbord och glo något annat snille rätt i ansiktet för när man kan både avnjuta käket och få underhållning framför TV:n?

Jag ryser vid blotta tanken på att sitta uppstramad vid ett obekvämt köksbord tillsammans med en hoper gnälliga och gapiga ungar som gnäller över maten och en trött partner som helst vill vara ifred efter sitt tråkiga jobb och inget annat önskar än att få koppla av framför TV:n. Nä, det låter inget trevligt.

När jag var sambo så käkade vi ofta på varsitt håll, hon satt vid TV:n och jag satt vid datorn och lastade in, eller tvärtom.

Mitt ex försökte en period att införa en ny sed, vi skulle äta vid köksbordet tillsammans varje lördag och diskutera veckan som varit. Som vanligt folk brukar göra.

-"Varför kan du aldrig bli vuxen, eller åtminstone försöka bete dig som en vuxen?"

Under ett par lördagar så satt vi faktiskt vid köksbordet och åt. Det var knäpptyst. Man kunde höra en nål falla.

Jag satt och glufsade i mig maten med sked, djupt försjunken i en serietidning. Exet satt tyst och blängde ilsket ut genom fönstret.

Vid datorn gör sig pizza bäst, makaroner och liknande har en förmåga att ramla av skeden och kila in sig mellan tangenterna. Inte för att det har stoppat mig men det kan vara lite irriterande när tangenterna klibbar ihop av gamla makaroner eller pytt-i-pannabitar.

Vid TV:n passar allting, i alla fall enligt mig. Det är klart, vissa maträtter kan vara lite krångligare än andra att inta i halvliggande läge. Smörgåstårta, sega köttbitar, pommes frites och liknande bör man undvika. Antingen blir hela bröstet och halva soffan full med matrester eller också slinter man när man ska skära upp biffhelvetet och sopar hela tallriken i golvet. Det har hänt mig flera gånger och jag har blivit lika förbannad varje gång.

Grytor av allehanda slag går däremot alldeles utmärkt. Det är bara att hälla i makaronerna direkt i grytan, röra om och sedan börja käka. Med sked naturligtvis.

Först måste man dock hälla upp en del av innehållet i grytan på en separat tallrik åt den eventuella partnern så att inte hon blir utan.

Det finns flera anledningar till att undvika mat vid köksbord tillsammans med andra människor, bordsskicket t ex. Äter man tillsammans vid ett köksbord så anser en del att man måste äta någorlunda civiliserat.

Sådant skiter jag i och därför är det trevligast att käka ensam. Matintag är något privat för mig.

Äter jag vid ett bord - vilket sker ytterst sällan - så är det armbågarna på bordet som gäller. Jag liksom hänger mig över tallriken och skyfflar in käket i munnen, helst med sked. Kniv och gaffel är överskattat och försvårar bara ätandet. Om det inte är någon form av köttbit som står på matsedeln vilket det aldrig gör. Hos mig är det korv, hamburgare eller fiskpinnar som gäller tillsammans med makaroner, vid enstaka fall pulvermos. Gott och enkelt. Dessa läckerheter går alldeles utmärkt att äta med sked.

Men jag äter som sagt sällan vid bord, det är vid TV:n eller datorn som gäller och sedan jag flyttade in i min lilla etta så har jag kunnat utveckla mitt ätande ytterligare!

Jag käkar ofta liggande i sängen. Jag ser TV.n exakt lika bra därifrån som från soffan. Jag gillar att käka middag sent. Helst vi niotiden på kvällen och då brukar alltid någon kanal visa film. Jag glufsar i mig käket, kollar på filmen någon timma, masar mig upp och borstar tänderna och sedan tillbaka till sängen där jag somnar sött och drömmer om kommande ensamma kvällar tillsammans med mina favoriträtter.

Det är härligt att leva ensam!

Skitjobb.

Det är lördag och jag har precis kommit hem från mitt jobb. Varannan helg har jag tjänstgöring och för första gången i mitt liv så har jag ett jobb som jag trivs med, jag gör t o m karriär vilket tidigare har varit ett helt okänt ord för mig.
Det första jag gjorde när jag kom hem var att sätta mig vid datorn och börja skriva.
Varför gjorde jag det egentligen?
För att jag vill!
För att jag kan!
För några år sedan bestämde jag mig nämligen för att enbart försöka ägna mig åt sådant som jag vill göra. Som jag tycker är kul. Skriva är kul.
Jag låter inte längre mina egna felval i livet vara några begränsningar, jag ser dem istället som en tillgång. Utan mina tidigare skitjobb så hade jag inte haft några erfarenheter. Jag hade inte fått vara med om allt som jag trots allt har fått vara med om.
Jag hade inte haft mina minnen.
För det är ju trots allt det bästa vi har. Glöm din kommande löneförhöjning, familj och din belånade villa. Det är våra minnen som är det finaste vi har, våra minnen är vad vi är och det sista som lämnar oss när vi somnar in för gott.
Människan som håller dig i handen när du dör är inte din sista känsla av kontakt med denna världen. Nej, det är minnet av människan som håller dig i handen som är det sista som flyger genom dina synapser innan Gud drar ur kontakten för gott till denna världen.

Vi föds med ett eget universum i huvudet och under åtta timmar om dagen så bör man begränsa sina tankar och fantasier så att de inte seglar iväg mellan alla kvasarer och galaxer där uppe. Men när vi slutar jobbet, så fort vi stiger utanför portarna på vårt företag så kan vi släppa loss våra tankar, alla våra drömmar, fantasier, dårskap och längtan.
Jag lärde mig aldrig att begränsa mig till att dagdrömma efter arbetstid, det var snarare tvärtom. Det var under arbetstid som jag försjönk in i mig själv och mina fantasier.
Det var min förmåga att färdas i mitt eget universum som fick mig att stå ut under alla dessa år.
Vissa människor tar till flaskan, andra tar till repet. Vissa psykar ihop totalt och förvandlas till en dreglande idiot som förpassas till en madrasserad cell. Där sitter de i ett hörn och stollerunkar och vid något enstaka fall av klarsynthet så glömmer de all förnedring och alla skitjobb som de har tvingats till i sina liv. Istället minns de. De minns sina drömmar, sin längtan som de en gång hade.
Innan arbetslivet.
Innan skitjobben.
När de var barn och trodde att så fort den förbannade skolan var slut, ja då skulle allt bli bättre. Alla drömmas skulle infrias.

En gammal barndomskamrat till mig jobbar som svetsare. Han har tillbringat många år av sitt liv på samma arbetsplats och tjänar mycket bra. Skulle jag fråga honom vad han egentligen sysslar med på sitt jobb så skulle han troligtvis börja redogöra för dubbla svetsfogar, vikten av att tolka en ritning på rätt sätt, kvalitetskontroller med tryckluft, krävande och kräsna kunder, fasade kanter hit och elektroder dit. Antagligen med en smula stolthet i rösten. Det är ett svårt och krävande jobb och det vet han om. Därför kan han gå med rak rygg när han är ledig. Skulle jag ha haft samma jobb och någon hade ställt samma fråga till mig så hade jag svarat:
-"Jag svetsar ihop plåtbitar."
Antagligen med avsmak i rösten.

En snickare spikar upp plankor.
En målare klafsar färg på nämnda plankor.
En rörmokare kopplar ihop rör.
En bonde kör gödsel fram och tillbaka.
Punkt. Det märkliga är inte det faktum att en murare fascineras av att blanda cement och stapla tegelstenar, inte heller varför han gör det - han får ju betalt för det - utan för att han faktiskt känner glädje och stolthet över att göra det!

Denna text handlar om att minnas sina felval i livet, om mitt totala ointresse och brist på anlag för praktiska yrken. Den handlar om att vara en katt bland hermeliner. Den handlar om att äntligen inse det efter många år.
För mig tog det över tjugo år innan jag faktiskt erkände något inför mig själv som jag faktiskt redan hade förstått när jag var sexton år.
Jag föraktar inga yrkeskårer, det finns inga dåliga jobb. Man ska alltid försöka göra rätt för sig och dra sitt strå till stacken. Denna inställning fick dessvärre mig att välja yrken som jag absolut inte passade för. Den puttade mig ut från ett stup och lät mig falla genom ett helt universum av meningslöshet och galenskap innan jag tog mark och kunde ställa mig samma fråga som jag gjorde den där sommarmorgonen 1981 när jag vandrade ut från skolan för sista gången.
-"Och vad fan ska jag göra nu då?"

Har man tur så hittar man något som man passar för, som man är intresserad av och som man kan känna respekt för. Gör man inte det så är det bortkastad tid. Det förstår jag idag men det gjorde jag inte när jag var ung. Då var det viktigt att "passa in" i den miljön jag växte upp i. Man skulle betala skatt, göra rätt för sig och ha ett "riktigt" jobb. Man skulle vara godkänd. Ett riktigt jobb var något som krävde mesta möjliga fysiska ansträngning och minsta möjliga intellektuella uppoffring.
Fabriksarbete var ett riktigt jobb. Verkstadsarbete och diverse hantverksarbeten var också riktiga jobb. Tungt, hårt och manligt. Fjollorna gick vidare till gymnasium och högskolor. Män skulle jobba på dagens utflyttningshotade industrier eller något annat som gav valkar i händerna och skit under naglarna. Det gav svaj i ballarna.
Järnbalkar, bildäck, plankor och pappersbalar var något som man skulle känna dragning till och ju större verktygslåda, ju större karl.
Jag fick en verktygslåda i julklapp en gång när jag var barn. Den har jag fortfarande kvar men den är i stort sett tom. Om man tittar efter riktigt noga så tror jag att man hittar en hammare och en liten tång samt en skruvmejsel. De ser ut som något från "Den lille snickaren" och antagligen så har de inhandlats i någon leksaksaffär av min mor. Jag brukar spika upp tavlor med hammaren men tången har jag faktiskt aldrig fått någon nytta av, inte ännu i alla fall och jag lär nog aldrig få det heller.

I högstadiet så valde jag syslöjd, inte för att jag hade något intresse av att sy badlakan i frotté men jag slapp i alla fall ifrån bandsågarna, hyvlarna, tvingarna, stämjärnen och de snusande idioterna borta i träslöjdssalarna.
I mellanstadiet hade jag dock träslöjd. Efter tre år så erhöll jag en etta i betyg vilket är en fantastiskt bedrift i sig eftersom det i stort sett endast krävdes närvaro för att få en tvåa.

Jag är och har aldrig någonsin varit en "manlig" karl enligt dessa kriterier. Jag är född med två vänsterhänder som jag helst har velat hålla så rena som möjligt, är allmänt klent byggd, har inget intresse för hur maskiner fungerar och har aldrig någonsin ens funderat över att plocka isär någon mojäng för att sedan försöka få ihop skiten igen. Huvudsaken för mig är att de fungerar. När de lägger av så står jag fullkomligt handfallen och oavsett hur mycket jag försöker att få den att fungera så rullar, pyser, häftar, viker eller matar inte fanskapet förrän jag har ropat på hjälp.
Jag gillar inte att bli skitig, speciellt inte om händerna. Jag kastar mig inte över oljiga muttrar, skruvar och kolvar för att försöka få dem att passa ihop. Dels för att jag inte bryr mig och dels för att olja är jävligt besvärligt att få bort från händerna.

Jargongen och dialogen på en typisk arbetsplats för män som gillar att bära tunga verktyg och bocka plåt rör sig ofta om sexuella aktiviteter - vad man vill göra, borde göra och påstår sig ha gjort tillsammans med det motsatta könet.
-"Fruntimmer ska knullas i båda ändarna!"
Upplyste en karl i blåställ mig om efter att jag hade presenterat mig under kafferasten.
-"Jajamänsan!"
Sade jag som aldrig ens hade suttit intill en kvinna på bussen. Jag visste ingenting om kvinnor och föredrog hellre att sitta hemma och ägna mig åt mina stillsamma hobbies. Skulle jag någon gång till äventyrs fått kontakt med en tjej under dessa första år i min ungdom så kan jag lova er att sexuella aktiviteter hade varit det sista som hade kommit på tapeten. Det är lite svårt att etablerade någon kontakt när man står där röd som en tomat efter att allt blod har rusat upp i ansiktet och stockat igen varenda artär i hjärnans talcentrum.
När inte samtalen under rasterna rör sig kring sexuella erövringar så handlar det om sport. Karlar som hade uppenbara problem i grundskolan med att lära sig multiplikationstabellen kan sitta och rabbla målresultat åratals tillbaka och alla så håller de av någon anledning på ett speciellt lag, "deras" lag som de säger.
I denna värld så fascineras man väldigt mycket över karlar som jagar en boll över en gräsplan. Ännu roligare blir det om laget med rätt färger lyckas få in bollen mellan två stolpar. Helst många gånger. Ibland byter de ut bollen mot en puck. Vinterid är det vuxna karlar med stora hjälmar, knäskydd och träklubbor som är intressantast och deras jakt över isen efter en svart gummitrissa upplevs som väldigt viktig och meningsfull.

Smutsiga händer är också viktigt att ha.
Jag var sexton år och hade liljevita rena händer. Jag var en drömmare, en tönt, en kille som gillade böcker och att teckna. En kille som hade visioner och en framtid som kanske hade passat mig om jag bara hade ansträngt mig och varit lite tuffare. Istället så valde jag att börja jobba på en plastfabrik. Så skulle man göra, så var det och så fick det bli.
Jag hatade det från första stund. Efter en vecka hade jag kommit in i jobbet och sedan tog mina dagdrömmar fart. Samma beteende som hade räddat mig från sinnesjukdom under mina nio år i grundskolan. Mina dagdrömmar hade dock ändrat karaktär, nu handlade de inte längre om äventyr i djungler och hämnd på lärare och översittare. Nu handlade de om sex och om tjejer och inte vilka tjejer som helst. Det var mogna kvinnor från herrtidningarna. Jag var sexton år och en kvinna över arton år var en mogen kvinna. Jag stod vid maskinen och hade ståkuk åtta timmar om dagen, övertid och helgarbete oräknad. Efter ett år så hade jag knullat varenda utvikningsbrud från Lektyr och Fib-Aktuellt på alla möjliga och omöjliga sätt. Jag hade gått igenom hela registret, från Månadens Fibbantjej till monstren som vissa karlar skickade in under rubrikerna "Läsarnas egna fruar" och "Linsmusar". Jag var inte den som var kräsen. Alla så fick de vara med i mina dagdrömmar.
Med tanke på hur jävla tråkigt mitt jobb var så grep jag mot slutet efter halmstrån. Jag fantiserade om att jag tog städerskan stående på toaletten och en fet kärring uppe på lönekontoret som gick under benämningen "Renoveringsobjektet" smaskade jag på bakifrån tills hon skrek efter både brandkår och sista smörjelsen. Inte dåligt med tanke på att jag i verkligheten aldrig skulle komma på tanken att prata med en tjej på telefon. Om det nu hade funnits någon att ringa upp.

Efter drygt ett år så sade jag upp mig. Stod inte ut helt enkelt och jag trodde fortfarande på skitsnacket om att det fanns ett jobb som skulle passa alla. Jag hade hört folk nämna "arbetsglädje" och "yrkesstolthet" och ännu så hade de inte blivit tomma ord för mig. Dags för nya besvikelser alltså!
Jag fick genom arbetsförmedlingens försorg en praktikplats på ett tryckeri. Vad jag nu skulle dit att göra? Tryckerier karaktäriserades på den tiden av maskiner och tung mekanik. Det var mycket kolvar, diglar, kugghjul, drev, spakar och pistonger. Glöm inte oljan. Jävligt otäckt att få på händerna. Och trycksvärtan! Stod ut i exakt tre veckor. Under en lunchrast så informerade jag chefen om att jag var tvungen att sticka iväg en sväng på stan och uträtta lite ärende.
-"Kommer snart tillbaka!"
Jag visade mig aldrig där mer.
Inte nog med att man var tvungen att lära sig något som var helt ointressant, man förväntades även tycka att själva lärandet i sig självt var kul, man skulle uppvisa entusiasm och nyfikenhet. Denna jävla nyfikenhet och entusiasm har varit ett genomgående tema inom alla yrken jag har haft sorgen och olyckan att behöva jobba inom.
Jag har aldrig varit nyfiken överhuvudtaget.

Vid den här tiden så upptäckte jag dessvärre spriten.
Eller kanske dessbättre. Jag var blyg och bortkommen och jag saknade fullständigt förmågan att ta mig i kragen och syna min egen rädsla. Hade jag inte fått smak för alkohol den där sommarkvällen i stadsparken för så länge sedan så hade jag fortfarande suttit kvar i mitt pojkrum och drömt om främmande städer, länder och kvinnor som jag aldrig skulle våga besöka eller ta kontakt med. Jag vet att alkohol är dödligt och jag skulle aldrig någonsin rekommenderar någon att smaka, men för mig så var spriten positiv under en tid. Den öppnade ögonen på mig, den gjorde mig delaktig, fick mig att hitta orden och börja ägna sig åt det som alla unga tonårskillar sysslar med.

En helt ny värld öppnade sig. Helt plötsligt så vågade jag ta kontakt med flickor, i och för sig i ett rent vanvettigt berusat tillstånd, men ändå. Jag talade med dem och ibland så svarade de faktiskt!
Sprit kostar pengar och jag fortsatte att vantrivas på diverse arbetsplatser. Jag jobbade en kort period på en lastbilscentral men tröttnade. Eller "tröttnade" förresten, det förutsätter ju att man faktiskt tyckte att det var ok i alla fall i början. Så var det inte i mitt fall. Jag hatade från första stund och sedan ökade trycket tills det började pysa ut i form av sena ankomster och allmän apati. Det ena tröstlösa jobbet avlöste det andra. Jobbade som kyrkvaktmästare i ett år och sedan var vikariatet slut. Tack! Tack! Blev ivägtvingad på en svetskurs vilken jag såg till att straffa mig ut ifrån så fort som möjligt innan jag blev galen samt klafsade runt i stora gummistövlar på några jävla leråkrar och plockade granplantor i Skogsvårdsstyrelsens regi under ett halvår. Det spöregnade varje dag.
Lera på händerna!
Jag flyttade, bytte stad vilket bara gav mig ett nytt jobb som jag vantrivdes med. Jobbade som vaktmästare och förväntades vara tacksam över att få syssla med oerhört inspirerande sysslor som bestod i att spika upp tjärpapp, röja sly, rensa avlopp och klippa gräs.
Jord och smörjolja på händerna!
Jag flyttade igen, fick nytt jobb, flyttade igen, ny tortyrkammare. Och igen, och igen... Ny stad men samma skitjobb.

Jobbade i flera år på olika färjor.
Den fria tillgången på sprit förde med sig att jag höll på att supa ihjäl mig vilket ställde mig inför tre val:
Supa ihjäl sig, jobba kvar nykter eller säga upp sig. Jag sade både upp mig och drog ned på spriten. Det var ändå inget kul längre.
Började jobba på lasarett och mentalsjukhus, i det ena storköket efter det andra. Tristess.
Fyllde trettio.
Tappade håret.
Blev gammal.
Blev ful.
Grinig.
Stekflott, köttsaft och mjöl på händerna! Arbetslös... Nya skitjobb... Arbetslös igen... Nytt skitjobb. Jobbade som truckförare på ett centrallager i ett år. Jättekul och inspirerande att köra pallar med corn-flakes och mjöl fram och tilbaka för åttio kronor i timman. Brum! Brum! Charkfabrik... Bokbinderi... Arbetslös... Meningslösa datakurser... Städjobb... Tvätteri... Restaurang... Och ständigt skitiga händer.

För några år sedan så stod jag som vanligt och drömde mig bort på ännu en arbetsplats. Jag minns inte vad det var jag drömde om, Lottovinst kanske? En resa till Australien eller kanske någon grovt pornografisk dagdröm.
Hur som helst så tog det helt plötsligt tvärstopp. Det slog back i hela maskineriet. Det började tugga och mata luft, det gnisslade och pös och sedan så var filmen slut. Jag fann mig själv stående med händerna nedkörda i en stor plåtbalja med något jävla slabb som såg ut som pastasallad.
-"Är du inte färdig ännu? Vi öppnar ju för helvete om tio minuter!"
Skrek en kökschef till mig som såg ut som en karl som höll på att dö efter en livslång diet på cigarretter och råttgift. Jag skulle snart fylla fyrtio år, jobbade för nittio kronor i timman tillsammans med arbetskamrater som var precis lika stora idioter som jag själv. Lika fula, lika förgrämda, lika desillusionerade.
Hur fan kunde det gå så långt? Jag hade lust att ropa på hjälp men nu skulle ingen lärarinna komma till undsättning och ta plågoanden i örat. Om några månader skulle mitt vikariat gå ut och med tanke på vilket osannolikt skitjobb det här var så skulle arbetslösheten bli en befrielse. En svetsare svetsar ihop plåtbitar.
En snickare spikar upp plankor.
Vad skapar en kock eller ett ekonomibiträde egentligen? Oavsett vad han tillreder så är slutprodukten densamma - Avföring. En köksanställd kokar, steker och bakar skit. Han skivar och friterar, hackar och maler och förväntas vara tacksam. Ibland så ska man även vara engagerad och intresserad.
Detta förbannade engagemang och intresse!

Verandor, trappor och bord är en snickares monument över ett långt arbetsliv. En stor septiktank full med skit skulle jag lämna efter mig. Min arbetsinsats flöt i stora bruna korvar genom kloaksystem och reningsanläggningar.
Hur meningsfull känns en sådan syssla? Hur meningsfullt känns livet överhuvudtaget när man måste tillbringa åtta timmar om dagen på ett dårhus för en struntsumma i lön? Det var ett idiotjobb för idioter och naturligtvis så får idioter vad de förtjänar, nämligen idiotlön och ett idiotliv bland andra idioter.
Idioter med skitiga händer.

Chefen stod och blängde ilsket och jag återgick till att blanda ihop pastasalladen. Jag försökte gång på gång fly tillbaka in i mina dagdrömmar men det var tvärstopp, projektorn hade skurit ihop. Inte en enda liten drömsekvens gick att få fram. Jag tog i från tårna och ansträngde min fantasi till det yttersta men istället så kom det bara fram gamla och uttjatade teman om erövrade prispokaler och utmärkelser, välplacerade käftsmällar på diverse chefer och sju rätt på Lotto. Någonstans mitt uppe i alltihop gav Samantha Fox mig ett sugjobb och Terminator klampade omkring i korridorerna på min gamla skola och rensade upp en gång för alla.
Det var uttjatat. Jag hade varit med om det förr. Kom med något nytt för helvete! Jag har ju ett jobb att utföra! Det hände ingenting, fantasin var som bortblåst.

Men människan är konstruerad till att överleva, att anpassa sig till alla situationer hur jävliga och hopplösa de än ter sig. Jag lät alla mina dagdrömmar och ihopdiktade historier gå i repris men istället för att visa dem som rena bildsekvenser så började jag klä dem i ord som så småningon blev meningar och hela berättelser. Jag tyckte det var kul! Jag hade fått en ny hobby!
Resten av tiden som jag hade kvar på mitt vikariat gick mycket fort. På dagarna gick jag omkring och byggde meningar i skallen och på kvällarna satt jag hemma och skrev ned skiten. Många av mina dagdrömmar hade varit av grov pornografisk karaktär eller också var det sockersöta romantiska fantasier och till min förvåning så köpte några suspekta veckotidningar smörjan.
Min dåvarande flickvän tyckte inte att jag var riktigt klok men det sket jag i. Är det något som alla dessa år av lidande har lärt mig så är det att man ska strunta i vad andra tycker och göra det man själv tycker känns meningsfullt. Vissa tycker att meningen med livet är att rensa avlopp och lämnar gärna ett fungerande avloppsystem efter sig när de kilar vidare. Fortsätt gärna med det, jag tänker inte försöka ta jobbet ifrån er!

Meningen med livet för mig är att fortsättningsvis enbart göra det jag själv känner för. Att ha kul helt enkelt och just nu så tycker jag det är kul att sitta vid datorn att skriva, alltså gör jag det. Nästa månad kanske jag har tröttnat och har astrofysik eller pudeltrimning som hobby. Man får ingen spillolja eller jord på händerna av det i alla fall.
När jag var sjutton så kunde jag aldrig drömma om att jag några år senare skulle sitta på ett båtdäck i Tallinns hamn och se stridsvagnar rulla förbi. Hade någon talat om för mig att jag en julimorgon skulle vakna upp i sängen hos en kvinna som var vackrare än något jag hittills hade lyckats fantisera ihop så hade jag aldrig trott dem.
Men jag tänkte att jag skulle bli hundra år, alltså har jag femtiosju år kvar att leva och under de åren så kan det fortfarande hända mycket som gör mig positivt överraskad. För oavsett hur många skitjobb jag har försörjt mig på så har jag även haft mycket kul. Jag har träffat många trevliga och underliga människor och fått vara med om en hel del. Skrattet har oftast överröstat gnället och svordomarna.

Men en sak är säker, jag tänker försöka vandra genom resten av livet med rena händer. Det kommer att bli svårt med tanke på mitt nuvarande jobb men någon fördel som arbetsledare ska man ha.
I morgon ska jag peka på golvbrunnarna och skrika
-"Varför i helvete är det ingen som har spolat rent golvbrunnarna?"
Sedan kommer jag att böja mig ned och rensa dem själv. Jag är nämligen en snäll och omtyckt arbetsledare.
Svin till chefer har jag haft tillräckligt i mitt liv, jag behöver inte bli likadan.
Men jag kommer att ta på mig gummihandskar så att jag slipper att bli skitig om händerna.

Dammsugaragenten.

Denna lilla berättelse är inte heller helt sann. Den är till största delen påhittad.
Vad som är sant är att jag under några sommarveckor i slutet av åttiotalet faktiskt jobbade som dammsugarförsäljare.
Det var en polare till mig som hade detta som heltidsjobb, jag följde med och hjälpte till under några av mina semesterveckor. Vi delade på provisionen som faktiskt blev en hel del. Vi kompletterade varandra rätt så bra.
Vad som också är sant är att det var rena rama lurendrejeriet - på gränsen till rent bedrägeri – från början till slut. Det handlade egentligen inte så mycket om att sälja dammsugare, istället skulle man lura kunderna till att skriva på helt omöjliga låneavtal och avbetalningsplaner som de i stort sett aldrig blev fria ifrån. De lurades att låna pengar till en hutlös ränta så att de kunde köpa våra dammsugare som var rena rama skräpet. Undermålig skit från något företag i forna DDR.
Vi skrattade ofta gott varje gång vi lyckades få någon hemmafru att skriva under dessa vansinniga låneavtal
-”Se här vilket fabulöst avtal! Otroligt! Kopiöst! Det är ju nästan gratis! Endast en dåre skulle tveka!”
En halvtimma senare så stod hon där i sin hall med en dammsugare av märket ”Planeta” utan att riktigt ha fattat vad det var som hade hänt.
Ibland hade man tur, då kunde det vara något fyllo som öppnade efter att man hade ring på dörren. De var oftast så omtöcknade av alkohol så de visste inte riktigt vad det var som de skrev på. Sket i det gjorde de också. En del såg det t o m som en bra affär. De behövde ju bara sätta sin namnteckning på ett papper så fick de en dammsugare som de kunde byta till sig mot några flaskor sprit av någon granne.
Kronofogden fick nog bråda dagar i dessa områden där vi huserade.

Vi höll uteslutande till i två städer, Örebro och Karlskoga. Dessa två städer ansågs ha ett mycket gott kundunderlag hos alla dörrknackande försäljare.
Vi inriktades oss enbart till de mest nedslitna bostadsområdena som t ex Brickebacken och Vivalla i Örebro och Ekeby och Skranta i Karlskoga.
Ibland så kunde man stöta på någon annan försäljare som var på språng mellan höghusen. En symaskinsagent kunde t ex tipsa om en ovanligt korkad kund borta vid uppgång 3 som hade varit väldigt sugen på att skriva under köpeavtal på helt värdelösa varor. Då sprang man genast dit och vips så hade hon (det var oftast en kvinna) även förbundit sig att betala för en dammsugare i flera år framöver och som skulle sluta fungera direkt efter att första dammsugarpåsen var fylld.
Det var under denna tid som jag hörde talas om en f.d. dammsugarförsäljare som hade betett sig så som jag beskriver i kommande berättelse.
Han hade uppträtt mycket berusad i tjänsten, betett sig allmänt märkligt mot kunderna och mot slutet så klantade han naturligtvis till det för sig rejält. En dag ägnade han sig i sedvanlig ordning åt att dricka sprit under arbetstid och antasta unga hemmafruar eller deras tonårsdöttrar.
-”Först så ville han sälja en dammsugare till mig, sedan tog han mig helt plötsligt på brösten!”
Som en kvinna sade efter att hon hade lyckats få ut den spritdoftande försäljaren ur lägenheten och kastat sig över telefonen och ringt efter polisen.
Det gick ut larm efter en berusad dammsugarförsäljare och någonstans på motorvägen utanför Karlstad så uppmärksammades en bil av trafikpolisen som inte bara överskred hastighetsbegränsningen med råge, den framfördes även mot trafikriktningen. Det var vår dammsugarförsäljare som hade blivit en smula nervös och hade bestämt sig för att pröva lyckan västerut istället. Naturligtvis fick han polisen efter sig och stampade gasen i botten. Strax utanför Grums så dammade han rakt igenom en rondell och knäckte hjulupphängningen och sedan var den sagan slut.
Jag tyckte att det var en oerhört rolig historia. Människor som beter sig så komplett ansvarslöst och idiotiskt både fascinerar och roar mig.
Så därför gjorde jag den till min berättelse, jag lade till och drog ifrån lite samt gjorde den självbiografisk.

Hårdrockarn som dammsugaragent.

I många år så jobbade jag på olika färjor, ena året var det finlandsfärja, nästa Tyskland, Estland osv. Hade man väl fått in en fot så kunde man hoppa från rederi till rederi. Jag var rastlös av naturen så detta sätt att förtjäna sitt uppehälle passade mig utmärkt. Inte krävde det någon större tankeverksamhet heller, maten stod ständigt serverad i mässen dygnet runt och spriten kostade bara en symbolisk summa. Man jobbade oftast två veckor, sedan var man ledig två veckor. Dessa långa ledigheter förde med sig att man kunde ha ett extrajobb hemma. Chansen till att tjäna stora pengar fanns alltså.

Våren 1989 bestämde jag mig för att pröva på något nytt under min ledighet. Under åttiotalet fanns det fortfarande människor som kunde leva på att resa land och rike runt och sälja allt från dammsugare till symaskiner och mattor. När en mindre och helt okänd dammsugartillverkare annonserade efter försäljare i lokaltidningen så nappade jag direkt. Eftersom detta var åttiotal så gick det inte trehundra sökande på varje jobb vilket förde med sig att arbetsgivarna knappast kunde kräva att man skulle ha avslutad uinversitetsexamen i astrofysik och kvantmekanik för att få en anställning. Det låter kanske märkligt men under denna magiska tid så krävde man att t ex en städare skulle kunna städa, en kock skulle kunna laga mat och en murare skulle kunna mura. Om de kunde räkna ut arean av hypotenusan eller böja tyska verb var ointressant.

Vad de hade för krav för att få anställning som dammsugaragent vet jag inte. Jag fick dock jobbet på stående fot utan att ha någon erfarehet. Det var bara att skriva på anställningsavtalet och kvittera ut nycklar till bilen som jag skulle ha under mina resor.

Det var rena lurendrejeriet från början till slut. Dammsugarna var av bulgariskt och östtyskt ursprung och hade namn som "Planeta" och "Sturmheister". Fick även med mig en bunt med färggranna och påkostade broschyrer att sticka under näsan på de potentiella offren. De var fulla med helt igenom påhittad teknisk data som egentligen inte sade något och texten lovade ett skinande rent hem utan någon som helst ansträngning. Bilderna visade leende hemmafruar med skinande vita tänder som öste superlativer över dessa dammsugare som förutom att ha gett dem ett renare hem även hade fått deras äkta män att äntligen se dem och uppskatta deras marktjänst i hemmet. Av kläder och frisyr att döma så hade fotografierna med största sannolikhet blivit tagna någon gång under sextiotalet i forna DDR. Dammsugarna kom från samma årtionde men hade fräschats upp och gav nu intryck av att vara retro. "Sextiotalet är det som gäller nu" skulle man upplysa kvinnorna om de såg en aning misstänksamma ut. Jag fick också en snabblektion i hur jag tog upp beställningar osv. För varje hemmafru som jag kunde få att skriva på en beställning fick jag bonus. Hade de inga pengar så kunde företaget erbjuda dem att köpa dammsugaren på kredit. Lånevillkoren var om möjligt ett ännu större lurendrejeri och fick jag dem att skriva på dessa så var de i stort sett fast hela livet.

Den fasta och garanterade lönen var mycket dålig så det var bonusen man tjänade de stora pengarna på. Nöjet att få blåsa tuggummituggande hemmafruar fick man på köpet. Jag fick också mitt försäljningsområde tilldelat mig. Jag fick Svealand. Kunde ha varit värre, kunde ha fått Norrland. Man var ute på försäljningsresa hela veckan och kom hem på fredag kväll. Företaget stod naturligtvis även för boendet. Man fick ett häfte med kuponger som gällde som betalning på vissa utvalda hotell som fanns i de större orterna.

Nästa morgon gav jag mig iväg.

Jag minns det som igår. Det var en ljummen och solig majmorgon och vägen norrut bredde ut sig för mig och den Volvokombi som företaget stod för. Jag knäppte på radion och eftersom det fortfarande var åttiotal så blev man inte översköljd med idiotisk dagispop och enfaldig reklam för tvättmedel och bensinkedjor. "Take me down to the Paradise City" sjöng Guns´n Roses och jag visslade med. Det var åttiotalets sista självande år, jag var tjugofyra år men mörka moln började så smått torna upp sig vid horistonten. Mitt hår hade börjat glesna så smått och snart så skulle allting vara över. Nittiotalet skulle snart kasta sig över Sverige och svälja alla från min generation med massarbetslöshet, utförsäljningar av företag, internet, mobiltelefoner, EU, medelålderskriser och en musikalisk enfald som ingen tidigare skådat och som skulle sända kompanier av unga människor in i musikalisk analfabetism, en analfabetism som understöddes av reklamradio och korkade dokusåpor.

Men nu var det fortfarande åttiotal och en sista sommar låg framför mig innan allt skulle braka åt helvete. Jag var fortfarande ung och jag njöt av varje sekund.

Första staden som jag bestämde mig för att pröva lyckan i var Kristinehamn och jag svängde in vid det första större bostadsområde som dök upp efter att jag hade kört in i staden. Parkerade och blickade ut över höghusen. Här fanns garanterat massor med försummade hemmafruar som bara väntade på att med hjälp av en Planeta eller Sturmheister få sina män att uppskatta deras gärning i hemmet. Jag tog ut demonstrationsdammsugaren från bagagen och med orderblock, kreditavtal och broschyrer i innerfickan på kavajen och dammsugare under armen så styrde jag stegen mot det närmaste höghuset.

Det visade sig att jag var totalt värdelös som försäljare. Jag saknade fullständigt egenskaper som framfusighet och svada. Min förbannade blygsel satte som vanligt käppar i hjulet för mig.

-"Hej! Vill ni köpa en dammsugare?"

-"Nä."

-"Nehej, ja då får jag ursäkta för att jag störde."

På detta vis fick jag naturligtvis inte sålt några dammsugare lika lite som jag med blossande ansikte och stammande tal hade haft några framgångar med kvinnor i nyktert tillstånd. Spriten däremot hade dock haft en positiv effekt på mitt umgänge med kvinnor och fler än en gång så hade jag fått förbluffande vackra kvinnor på rygg med hjälp av rikliga mängder alkohol. Efter en hel dag och utan att ha rott en enda affär i hamn så var jag tvungen att tänka igenom min situation. Jag kunde inte komma tillbaka utan att redovisa en enda såld dammsugarjävel och beslöt mig för att ge alkoholen en chans.

Tog in på ett hotell som tog emot mina kuponger och nästa dag så besökta jag stadens Systembolag innan jag startade min arbetsdag. Jag köpte ett par helflaskor Explorer och tog mig ett par ordentliga järn när jag kom tillbaka till bilen. Alkoholen började omedelbart sjunga sin ljuvliga sång i mitt huvud, en sång som lovade mig allt vad livet hade givit alla andra och som gav mig självförtroende att möta mina medmänniskor. Jag tog mig en sup till, startade bilen och körde iväg mot samma höghusområde som jag hade besökt dagen innan. Nu som en ny människa, en riktig stjärnförsäljare som skulle skänka företaget en aldrig sinande order av dammsugare och mig själv feta bonusar.

Efter en timma hade jag redan fått två kvinnor att teckna sig för Planeta och Sturmheister - åttiotalets garanterat effektivaste hjälpreda i hemmet! Pengar hade de inga men vips så höll jag fram låneavtal från ett kreditinstitut som gav sken av att existera enbart för att hjälpa kvinnor i ekonomisk nöd. Dessa låneavtal var speciellt utformade för hemmafruar och reklamfoldern som jag tryckte upp i ansiktet på dem använde sig utav samma färgnyans och logotype som vilken broschyr som helst från Oriflame och Avon. Det var t o m bilder på leende kvinnor med tusenlappar i ena handen och lyxversioner av hårfönar, dammsugare och brödrostar i den andra. Återbetalning och de skyhöga räntorna nämnde man bara i en pytteliten finstilt text på en undanskymd plats i mitten av broschyren som jag snabbt bläddrade förbi.

-"Skriv bara på så levereras er dammsugare till er via posten på endast en vecka!"

För varje påskrift så gapflabbade jag av skratt på väg till nästa offer. Inom ett halvår skulle kronofogdar och inkassoföretag få bråda dagar i de områden jag besökte. Så här roligt var det länge sedan jag hade haft.

Jag gick fram som en slåttermaskin genom området och avverkade höghus efter höghus. Jag utvecklades som försäljare för varje dammsugare jag fick sålt. Innan jag ringde på en ny dörr så tog jag mig en ordentlig sup i väntan på hissen till nästa våning. I början så höll jag krökandet på en någorlunda låg nivå, det gällde att inte sluddra eller på något annat vis avslöja att man hade smakat starkt. Man var tvungen att inge förtroende som privatperson och ge sken utav att man företrädde en ytterst seriös firma som enbart befattade sig med försäljning av kvalitetsprodukter.

Så fort jag hade upprättat ögonkontakt med kvinnan i tamburen så dränkte jag henne verbalt, alkoholen fick min mun att smattra som en kulspruta.

-"Fabulöst erbjudande! Det är detta som gäller nu! Endast en idiot skulle tveka!"

-"Min man är en idiot"

Kunde då den försummade hemmafrun utbrista. Det var guldläge, då spelade man bara med och inbillade dem att man var en lyhörd och hyvens kille som verkligen lyssnade på kvinnorna, en kille som tyckte att det de hade att säga var ytterst intressant och att kampen för jämlikhet mellan könen verkligen var något som var viktigt. Förstod inte deras män detta?

Efter ett par dar hade jag avverkat staden och det var dags att dra vidare. Karlskoga var nästa destination och mina framgångar höll i sig. Samma identiska höghusområden och samma lättlurade hemmafruar. Första veckan avverkade jag fyra städer och fick sålt över femtio dammsugare. Nästan alla köp finansierade med företagets kreditinstitut.

På måndag var det dock dags igen och Eskilstuna var min första anhalt. Körde till närmsta höghusområde, tog mig några ordentliga järn på parkeringen och så full fart. Jag snackade in mig hos någon desillusionerad kärring eller nybliven ung mamma och körde mitt vanliga program. Ofta så satte jag i kontakten till dammsugaren och drog några tag på hallgolvet för att understryka vilken fantastisk maskin de riskerade att bli utan om de inte skrev på köpe -eller låneavtalen.

-"Den för ett väldans oväsen"

skrek de.

-"Ska den verkligen göra det?"

Dammsugaren lät onekligen som en stenkross och sugförmågan var mer eller mindre obefintlig. Den föste skiten framför sig.

-"Javisst!"

Skrek jag tillbaka.

-"Det beror på den ypperliga sugförmågan. Faktum är att flera industrier har tecknat kontrakt med mig. Då förstår ni själv. Tysk kvalite när den är som bäst!"

Ibland blev jag bjuden på kaffe och när de vände ryggen till så hällde jag snabbt upp en ordentlig skvätt med vodka i kaffekoppen från min medhavda fickplunta.

Sålunda så satt jag alltså den soliga sommaren 1989 i mintgröna kök i Eskilstuna, vid förkromade köksbord i Katrineholm och i rosa plyschsoffor i Arboga och drack kaffekask med full lön. Undra på att jag saknar åttiotalet!

Efter ett par dagar började jag dock att slarva. Jag drack lite väl mycket sprit, började uppträda märkbart berusad och i Örebro så lyckades jag under en demonstration med dammsugaren snubbla över sladden och dråsade med full kraft rakt in i ett stort akvarium. I Karlstad så hittade jag ett stort bostadsområde där jag lyckades få sålt ett par dammsugare men när jag i ett berusat tillstånd ringde på hos folk som jag redan besökt, ja ibland redan sålt en dammsugare till, så började det bli väldigt förvirrat och till slut så visste jag inte till vem jag hade sålt vad. Jag blev sittande någonstans på en parkbänk med min dammsugare och portfölj och drack sprit direkt ur flaskan utan att notera blickarna bakom höghusens fönster.

Ryktet spred sig tydligen för i Säffle så öppnade man inte ens dörrarna när jag ringde på. Jag var nu konstant dyngrak och bankade på dörrarna och tjoade i deras brevinkast. Dammsugare och portfölj hade jag rört bort för länge sedan och bilen hade jag lyckats köra ned i ett dike någonstans. Mindes inte vart.

Vad jag också var helt ovetande om var alla polisanmälningar som hade dråsat in mot det företag jag arbetade för. Uppretade kunder hade upptäckt vilket skräp de hade blivit pådyvlade och saken blev inte bättre när de förstod att de skulle tvingas betala en ränta på nära fyrtio procent i flera år innan skiten var betald. Någon hade informerat pressen och lokaltidningarna skrev långa artiklar om en dammsugarförsäljare med välsmort munläder och markant spritdoft som hade specialiserat sig på att lura på kvinnor dammsugare utan sugförmåga men som förde ett fruktansvärt oväsen. Deras äkta män skar tänder av ilska. Det var oftast de som fick betala kalaset och flera var t o m ute på privatspaning efter en berusad dammsugarförsäljare med flaska i hand och solsken i blick.

Min smala lycka var att företaget eldade upp all bokföring inklusive personalregistren innan de flydde utomlands med de pengar de lyckats få in. Allt var tydligen planerat och jag var inte den enda försäljaren, detta scenario hade utspelats över hela landet och sammanlagt så hade de säkert haft över tjugo försäljare anställda.

Jag nyktrade till lagom för påmönstring och ett nytt tvåveckorspass på färjan jag var anställd på men det tog lång tid innan jag vågade berätta denna historia för någon på jobbet. Det var nog tur. Något år senare under en personalfest så drog en styrman en historia om hur hans fru hade blivit blåst av en synnerligen förslagen dammsugaragent och att han hade tvingats att betala av en skuld på en jävla dammsugare i flera år. Dammsugaren hade inte ens fungerat, den hade bara fört ett jävla oväsen och blåst ut moln med damm och rök i hela lägenheten. Det hade varit som att ha ett dånande tryckluftsaggregat i lägenheten så fort lilla frun försökt dammsuga. Folk gapskrattade och jag föll in i de andras skratt.

Jag tror t o m att jag skrattade högst.

Varför detta polishat?

Ibland stöter man på personer som kallar polisen för "snutjävlar", "grisar" osv. Frågar man varför så säger de:
-"Jag hatar snutar! Förbannade snutjävlar!"

En del säger det slenterianmässigt, för att man helt enkelt ska tycka illa om poliser. Det är väl någon upprorskänsla som hänger kvar sedan ungdomen då de smög med brännvin och körde trimmad moppe. Hos andra verkar det vara ett uppriktigt hat.

Då infinner sig genast frågan: Vart ringer dessa när de har fått inbrott?

Vem ropar de på när de är på väg att bli misshandlade?

Vem önskar de vore i närheten när de blir rånade?

Ringer de efter sotaren när bilen har blivit stulen? Går de till biblioteket när de har tappat bort husnycklarna eller sin fina guldring? Gör de en anmälan hos närmaste rörmokare när dottern eller frugan har blivit våldtagen? Vem skriker den våldtagna kvinnan efter förresten, vem önskar hon hade varit på plats - en florist?

Vad vill dessa polishatande människor ha istället? Ska vi ha total anarki? Ska det inte finnas någon som ser efter att lagar och bestämmelser efterföljs eller ska vi inte ha några lagar alls? Ska vi låta brottslingar och knarkare få härja fritt och låta dem plocka åt sig vad de vill ha i våra hem? Ska våldtäktsmän få våldta era döttrar ostraffat? Ska det inte finnas några poliser efter våra vägar som ser till att bilister följer trafikreglerna?

Själv så har jag - med ett undantag - bara blivit väl behandlad av poliser. Jag har fått hjälp när jag en gång låste mig ute från min lägenhet, en gång fick jag skjuts till en bensinstation efter att jag hade fått soppatorsk och när jag blev misshandlad av ett gäng skinheads för många år sedan så var jag glad över att de dök upp innan det hade gått för långt. De var mycket trevliga och satt t o m och väntade vid sjukhussängen på att jag skulle vakna upp så att jag kunde göra en anmälan.

Visst, det finns människor som inte borde ha blivit poliser men så är det inom många yrken. Det finns snickare som borde ha blivit programmerare och totalt inkompetenta läkare som borde ha satsat på läraryrket istället.

Personligen så tycker jag att polisen borde få ökade befogenheter, det tas alldeles för mycket hänsyn till packet.

Brottslingar, missbrukare m.m. ska inte ha någon som helst rätt att begränsa skötsamma människors liv. Ingen ska behöva vara rädd för att gå ut om kvällen, ingen ska behöva se sin bil vandaliserad och ingen ska behöva komma hem och upptäcka att värdeförmålen är borta och framför allt: Ingen ska behöva undvika att polisanmäla en brottsling av rädsla för att han ska komma ut inom en snar framtid eller att han ska gå fri pga någon missriktad daltlogik som går ut på att det är synd om allt och alla och att brottslingarna inte väljer att vara kriminella.

I Sverige behöver man inte stjäla för att överleva, väljer man ändå detta så har man förverkat sina medborgerliga rättigheter.

Kommunister och nazister gillar att demonstrera. Vad de gillar ännu mer är att vandalisera, misshandla och leva jävel. Ofta är demonstration och vandalism synonymt.

Under EU-kravallerna i Göteborg gick värden för miljontals kr upp i rök. Det var du och jag som fick betala detta.

Jag blir lika förvånad varje gång som jag hör kritik mot polisen, att de skulle ha varit "onödigt hårdhänta" osv. Jag tycker tvärtom! De var för slappa. De ville nog göra ett bra jobb men de fick inte. Jag anser att de skulle ha använt sig av gummikulor och tårgas från och med när den första rutan blev krossad och när den första uppmaningen om att mörda en snut hördes.

Inget samhälle klarar sig utan en poliskår, så är det bara. Den som tror motsatsen kan ju förklara varför och vad vi skulle ha istället.

Blinddate.

Den här historien är naturligtvis inte sann. Inte ett ord. För det första så skulle jag aldrig utsätta mig för något så pinsamt som en blinddate och för det andra så skulle jag aldrig bete mig så fullkomligt idiotiskt som det framgår av texten.
Men, denna text skrev jag faktiskt för många år sedan, mailade över den till Aftonbladet och någon vecka senare kunde man läsa den i en spalt i tidningsbilagan "Kvinna".

Det lustiga var att de tog den på fullaste allvar. Aftonbladets nätupplaga svämmade nästan över av inlägg från ilskna kvinnor som beklagade sig över alla idioter till karlar som verkade befolka jorden.
-"Kvinnan i texten hade tur, jag gifte mig med en liknande idiot!"
Minns jag att en kvinna skrev.
Man kan fråga sig vem som var den största idioten, killen eller kvinnan som gick och gifte sig med stollen?
Hur som helst, här är texten:

Blinddate.
Jag hade lyckats få en träff. En blinddate som man säger på nysvenska. Det var en polare på jobbet som hade fixat det hela och vi skulle träffas på en fin och dyr restaurang. Jag var mycket nervös och gick och gruvade mig hela veckan för detta. Jag föredrar, så att säga, nämligen att träffa kvinnor lite mer spontant och otvunget, gärna på en grusparkering utanför Folkets Park halvt medvetslös av sprit. Jag har ingen vana av fina restauranger. En mosbricka på stående fot vid någon nattöppen korvkiosk tillsammans med en kvinna som om möjligt har uppnått samma berusning som mig själv är mer min stil.

När dagen var inne så var jag mycket nervös och förstod att jag inte skulle våga träffa henne nykter. Det kändes som om jag var på väg till min egen avrättning. Jag var helt enkelt tvungen att stärka mig med alkohol. Lite grand bara så att det inte märktes. På vägen till den restaurang där vi hade stämt träff så hällde jag snabbt i mig en liten flaska Explorer. Rent. Nu kändes det lite bättre, men helt botad från min nervositet var jag inte.

När jag klev in på restaurangen fick jag en chock. Hon satt där vid bordet och var mycket ung och vacker. Jag är halvgammal och ful.
"Å fy fan! Hur ska jag lösa det här"?
Tänkte jag. Unga och vackra flickor gör mig extra nervös! Nu var det i alla fall för sent att smita, hon hade sett mig så det var bara att på darrande ben stega fram till avrättningsplatsen och sätta sig.

Efter att jag rodnande och stammande hade presenterat mig så valde jag att beställa in en karaff vin i väntan på maten. Jag sket i förrätten och valde att gå direkt in på starkvarorna. Jag var ohyggligt nervös och ville därifrån så fort som möjligt.
Jag kastade häftigt i mig glas på glas av vinet, satte i halsen, storknade och fräste men fortsatte ändå målmedvetet att hinka i mig vin i ren panik. Hon tittade underligt på mig. Vinet tog slut på nolltid och jag beställde snabbt in mer plus en liten karaff med ren vodka. Mina nerver tvingade mig att paniksupa i en rasande takt och här var det minsann inte tal om någon stilla och avslappnad konversation. Ännu så länge hade jag inte fått ur mig ett ljud.

Tallrikarna sattes fram på bordet och jag slukade maten så fort jag kunde i syfte att komma därifrån så snabbt som möjligt. Jag svalde den glödheta kulpotatisen hel och oxfilén slank ned i tre hela bitar. Jag sköljde ned alltihop med ren vodka. Svetten sprutade runt mig och det brände något djävulskt i hals och mage. Jag började tvivla på att jag skulle överleva denna hemska pärs.

Helt plötsligt gjorde all mat och sprit som jag hade kastat i mig sig påmind och jag var tvungen att rusa iväg till toaletten.
Jag drog ned brallorna och lät lasset gå. Vilken befrielse! När jag satt där och sket och filosoferade så - pang! Alkoholen som jag hade druckit under kvällens lopp slog till med full kraft och jag blev, milt uttryckt, skitpackad. Jag såg solar och planeter dansa framför mina ögon och hela världen kantrade. Jag började må illa. Jag hann aldrig resa mig upp utan kräktes rätt ned i mina nya finbyxor och kalsonger. Jag kräktes och kräktes och till slut så var min mage tom.

Nu mådde jag bättre. Faktum var att jag mådde alldeles finfint! Min nervositet var som bortblåst och jag var sagolikt berusad. Äntligen. Jag reste mig på ostadiga ben och drog på mig mina brallor.
Jag noterade slött att hela mitt skrev var smockfullt med något varmt och kladdigt. Det rann också någon varm sås längs mina ben som fyllde skorna men detta var något som jag knappt noterade, än mindre brydde mig om.

Jag raglade med klafsande skor och fuktigt skrev ut till min bordsdam. Nu var jag på ett pratsamt humör och jag kände mig mycket social. Här skulle konverseras! Faktum var att jag hade en massa intressanta saker att berätta om. Hur kunde jag ha haft sådana problem med konversationen?
Redan innan jag hade kommit fram till vårt bord så började jag vinka och hojta till henne. Folk vände sig om vid borden och eftersom jag är en sådan särdeles trevlig, världsvan och social varelse så satte jag genast igång med att ta i hand och presentera mig för allt och alla. Jag ville inte missa någon utan gick metodiskt från bord till bord ända tills jag kom fram till min väntande bordsdam.

Hon kastade en snabb blick på mig, reste sig upp, tog sin handväska och gick snabbt iväg utan att säga ett ljud. Jag brydde mig knappast utan vinglade iväg bort till baren för att beställa mer sprit. Sedan så sänkte sig mörkret över mitt medvetande. Det blev helt svart.

Jag mötte henne på stan för några veckor sedan. Vi tittade båda bort.

Goda grannar.

När jag var yngre så flyttade jag runt en hel del, bodde i flera städer och många höghusområden men det som jag nu beskriver är nog ett av de värsta jag har haft den tvivelaktiga äran att hedra som hyresgäst, Akalla i Stockholm och Dalaberg i Uddevalla inräknat.

Under mitten av åttiotalet rådde svår bostadsbrist i Sverige. Man fick ta vad man fick helt enkelt, om man fick något överhuvudtaget.
Till Kristinehamn anlände jag en sommardag 1987.
Jag var helt ny i stan, faktum var att jag aldrig tidigare hade satt min fot i denna stad.

Jag hade fått jobb och var i behov av bostad snabbt. Blev anvisad en liten lägenhet som låg i ett område som hette Stenstaliden.
Till saken hör att området såg trevligt ut. Vackra höghus och lägenheterna var inte alls illa. Detta var under den tiden då det var bostadsbrist i så gott som hela Sverige så fick man bostad så hade man en jävla tur.
Jag var mycket nöjd över min nya bostad och gratulerade mig själv till att ha sådan tur.

Den åsikten reviderade jag tämmeligen snabbt.
Tydligen så hade den förra hyresgästen varit en knarkare. Det kom knarkare mitt i nätterna och bankade på fönstrena och ville köpa knark. När de upptäckte att det var en ny hyresgäst i form av mig och som inte sålde knark så blev en del av dem hotfulla, lovade att komma tillbaka och "fixa mig" och liknande. Polisanmälde gång på gång men orkade inte bo kvar i alla fall. Ytterst obehagligt.
Bodde där i tre månader. Flyttade istället högst upp i ett av höghusen och det blev bättre men många grannar var fortfarande underliga. Knarkare och fyllon högt och lågt.
Det var överhuvudtaget ett obehagligt område och på ett normalt hushåll så gick det minst två dårar. I var och varannan lägenhet så bodde det socialfall, missbrukare och försöktsutskriva knarkarpsykfall.
Jag hade en granne som kallades för Lapp-Arne och som åkte ut och in på div anstalter eller avgiftningscentraler. Stor och hotfull var han. Ett annat inflyttat fläskigt fyllo från Norrland kallades för Öl-Göran och gick alltid omkring och gapade och skrek ute på gården och skrämde vettet ur folk.

En gång knackade Lapp-Arne på min dörr, svårt stenad på div narkotiska preparat. Han ville ge mig en present eftersom jag fyllde år. Varför han hade fått för sig att jag fyllde år vet jag inte men jag tog emot presenten. När jag öppnade paketet så såg jag att det var ett stolsben (!) Efter någon timma knackade Lapp-Arne på igen. Denna gången frågade han om jag hade en stol som han kunde få låna för hans enda köksstol hade bara tre ben, det fjärde hade försvunnit på något märkligt sätt.
Sådär höll det på.
En annan gång ringde det på en stor fet jävel som jag aldrig hade sett förut. Tydligen någon nyinflyttade granne. Han var kraftigt omtöcknad av droger (eller mediciner) och undrade om jag var hans gamla vårdare från psyket.
-"Nä, det är jag inte."
Han tackade för sig och gick. En stund senare rasslade det till ute i min hall. Det var samma feta idiot som nu stod och öste en massa femtioöringar ned i mitt brevinkast. Någon som förstår logiken i det?

På nätterna stod det påtända knarkare nere i tvättstugan och tvättade sina kläder, ylade och skrek, slogs, gjorde upp affärer och eventuellt gjorde några tama försök att knulla sina flickvänner. Jag såg i alla fall en gång något som skulle likna ett försök till ett samlag på en mangel när jag gick förbi och kikade in genom ett fönster av ren nyfikenhet. Jag tvättade nästan alltid mina kläder för hand i mitt handfat.
Första året var illa men det andra året blev värre. Nu hade bostadsbolaget skrivit kontrakt med migrationsverket och flera höghus, bl a det som jag bodde i, förvandlades till rena flyktingförläggningarna. Man blandade alltså svenska socialfall, knarkare, fyllon och dårar med vietnamesiska båtflyktingar, araber, zigenare och kosovoalbaner. Hej vilt.
Jag fick aldrig vara ifred. Var det inte någon knarkare som ringde på min dörr och yrade något förvirrat om att han hade guldtackor gömda bakom mitt kylskåp så var det kosovoalbaner som undrade om inte jag skulle kunna hjälpa dem att skruva ihop deras hörnsoffa. Det var zigenare som ville att jag skulle köpa ryska porrfilmer av dem och socialfallsmorsor som hade fyllnat till på sitt barnbidrag och som ville ha hjälp med avhysningen av något fyllo som uppenbarligen var far till någon av deras snoriga och gapiga ungar.

Allt blev stulet. Min cykel försvann. En dag senare dök den upp igen, nu ommålad med pensel och nytt lås. Jag konfronterade omedelbart en liten ful jävla vietnames som hävdade att han hade köpt den av någon på torget och om inte jag slutade med mina beskyllningar så skulle han polisanmäla mig.
Om jag någon gång vågade mig ned i tvättstugan så var det omedelbart någon jävla arabkärring där nere och rev ur alltihopa och stoppade in sin tvätt. När jag talade om att det var min tvätttid och pekade på tvättlistan där mycket riktigt mitt namn stod så hämtade de hundraelva manliga släktingar och så startade det vanliga gapandet och skrikandet. Det var hot och rasistbeskyllningar. Flaxande armar, stampande i backen, höga hopp och hojtanden på någon rotvälska som jag förväntades förstå.
Zigenarna slogs med knarkarna och fyllona antastade socialfallsmorsorna i en evig rundgång. Dag och natt. Gap och skrik. Polisbilar, ambulanser och brandkår.
Avsugningar i soprum, haschrökande snorungar uppe på vindarna och folk som hade rena duellerna med sina stereoappareter nätterna igenom. Ute på gräsmattorna låg det gamla soffdynor, sönderbrutna fåtöljer och kasserade tv-apparater. På parkeringarna så var de flesta bilarna rena vraken och överallt så klängde det fula, snoriga och uppkäftiga ungar. Jag greps ofta av en våldsam lust över att få avliva kräken. Jag minns speciellt en liten jävla White Trashunge som jag ofta fantiserade om att få slå.
Mycket och ofta.
Han älskade att gå omkring och vandalisera och förstöra och var det någon som sade till honom så fick de en stor käft tillbaka. Hans mor såg dock förvånansvärt bra ut och var känd för att både suga märgen ur varenda jävla fyllo som bjöd och som knullade som vilket äkta proffs som helst. Lika ofta som jag fantiserade om att slå hennes son, lika ofta figurerade modern i mina grovt pornografiska fantasier.

Jag stod hur som helst ut i drygt två år i denna stad och bostadsområde och sedan flyttade jag vidare till en annan stad.
Hörde för ett tag sedan att de hade rivit området. Känns lite sorgligt. Det där området blev trots allt en del av min historia, träffade även några trevliga människor där. Några av dem blev vänner för livet som jag fortfarande har kontakt med.
De flyttade vidare de också.

Reklamation av borrmaskin.

Har man det tråkigt ute på internet någon dag, är det dött ute på forumen och liknande så kan man alltid roa sig med att skicka lite mail till olika företag. Detta skickade jag till en större vitvarukedja för ett tag sedan. Jag fick svar. Dessvärre minns jag inte vad det stod och jag har inte sparat det.

Rubrik: Reklamation av vara.

Till ansvarig försäljare inom ert företag: För några dagar sedan besökte jag Er affär och inhandlade en borrmaskin av märket Black and Decker. Den var dyr och jag hade sparat länge för att ha råd med den. Vi är fattigt och arbetsamt folk som inte har råd att unna oss så mycket nämligen.

Jag hann inte mer än koppla in den förrän den skar ihop.

Bakgrund: Min kärring har fått för sig att ha en sådan där jävla torkvinda ute på gårdsplanen och naturligtvis så föll det på min lott att montera upp skiten. Nu skulle dock min nya fina borrmaskin komma väl till andvändning. Trodde jag. Det första som händer när jag börjar att borra i betongplattorna är att borret går av, bara Pang! Helt utan förvarning. Vad är det för jävla skitborr ni säljer? Ska de inte tåla lite seriös betongborrning?

Jag byter borr, tar det absolut största och kraftigaste och börjar borra upp nya hål i betongplattorna. Borret håller men det studsar i stort sett bara mot betongen. Jag tar i för kung och fosterland, lägger hela min tyngd bakom, hänger mig över borrmaskinen och kör gasen i botten. Borrmaskinen ylar och skriker, det börjar ryka från den och till slut så skär den fullständigt ihop. På betongplattorna syns inte minsta märke.Vad är det egentligen för skit ni saluför? Har ni ingen jävla skam i kroppen?

Jag blir naturligtvis förbannad, går in i huset och skickar på min lätt utvecklingsstörda son ett par jävla smällar i brist på annat. Han börjar naturligtvis att gallskrika, får ett utbrott och börjar tugga på dörrkarmar och kasta möbler omkring sig. Den skadegörelse han orsakade blev kostsam, en skadegörelse som jag anser att Ni indirekt har gjort er skyldiga till. Jag anser mig även kunna kräva ekonomisk kompensation för detta. Hade inte Ni sålt en sådan undermålig borrmaskin till mig så hade jag inte behövt bli så förbannad som jag blev. Den dominoeffekt som mitt raseriutbrott orsakade hade helt enkelt aldrig behövt starta.

Min lea kärring kommer naturligtvis rusande och ska lägga sin potatisnäsa i blöt. Hon undrar vad det är frågan om och jag upplyser henne om att hon bara ska hålla käften och ta traktorn och åka in till er med borrmaskinen och be om att få byta till en ny och bättre. Jag understryker min mening med att vifta lite med knytnäven, då vet hon vad som gäller.

Hon kommer tillbaka efter några timmar. Nu vet jag inte om det är hon som är så jävla dum i huvudet (det märks vems gener vår dreglande son har fått) eller om det är ni som har bestämt er för att driva mig till vansinne. Antagligen båda delarna. Nu kom hon nämligen tillbaka med en jävla elvisp! En sådan där som kärringjävlarna har när de ska baka sockerkaka och liknande skit. Vad i helvete ska jag med en sådan till? Jag blev så jävla förbannad så jag kopplade polisgreppet på henne och drog ut och trynade henne ordentligt i potatislandet. Jag tar fan inte hur mycket skit som helst!

Skickade tillbaka henne till er och det tog inte lång tid förrän hon var hemma igen, denna gång med en hushållsassistent... Förutom att jag fick ägna den närmaste timman åt lite god och gammaldags hustrumisshandel så fick jag även fullt upp med min rubbade son som bestämde sig för att komma sin mor till undsättning genom att börja klänga i gardinerna, riva ut allt porslin och alla bestick på golvet och slänga ut TV:n från fönstret samtidigt som han skrek som en luftvärnssiren. Nu sitter han inlåst ute i hönshuset och slår sig själv i huvudet med ett gammalt ångstrykjärn. Där får han sitta helgen ut och allt är ert fel.

Eftersom det tydligen inte går att skicka kärringar till er i de allra enklaste ärenden så kommer JAG personligen att besöka er till måndagen och då hoppas jag att vi kan klara upp detta på fredligast möjliga väg. Jag vill inte driva detta för långt men om det är nödvändigt så kommer jag inte att dra mig för att koppla in diverse myndigheter. Mig blåser man inte!

Mvh

Axel Olsson.

Lantbrukare.

Lyckebo.

Jag gillar att sitta och tänka tillbaka. Jag älskar att minnas.
Mitt i natten så kan jag gå ut och sätta mig vid en brygga, tända en cigarrett och flyta bakåt i tiden. Ibland sitter jag på min balkong, jag ser hur det slocknar i mina grannars fönster men jag sitter kvar med mina cigarretter som sällskap.
Och minns.
Drömmer mig tillbaka.
Det var många nätter vid bryggan och balkongen förra sommaren. Jag skulle tro att jag tragglade mig igenom hela mitt liv.

Jag gillar nostalgi och jag gillar att bli sentimental.
Vissa anser att det är patetiskt, att man ska leva i nuet och de har säkert rätt. Men nu är det som det är. Mitt liv blev aldrig vad jag drömde om.
Få människor får sina barndoms drömmar uppfyllda och sedan får de säga vad fan de vill när de sitter där med sina amorteringar och tråkiga jobb. De låtsas, de ljuger för sig själva.
Visst, bra liv kanske de fick men jag kan inte tänka mig att det var vad de drömde om som barn. De har kompromissat bort sina barndoms drömmar. När jag sitter där i natten och drömmer mig bort, när jag liksom riktigt kommer i spinn och börjar minnas dofter, gamla läsklogotyper och maträtter (måndagar var femte vecka var det potatisburgare i plugget, något som jag var ensam om att gilla) så börjar det hända saker. Då kan jag få en förnimmelse av samma magiska känsla som man kunde få som barn när man kom ut från biografen efter en spännande film. Äventyret satt liksom kvar i benen, man lovade sig själv att jävlar, när jag blir stor så ska mitt liv vara fyllt av explosioner, vilda biljakter, fagra kvinnor som ständigt slänger sig runt min hals och skattkistor fulla med pengar. Det var ära och berömmelse, rikedom och nöjen för hela slanten.

När jag blev sjutton-arton år så förstod jag att det inte skulle bli så.
Det dök aldrig upp några fagra kvinnor som slängde sig runt halsen på mig, inga explosioner förutom en och annan smäll på käften, inga biljakter om vi nu inte ska räkna några rattfyllor och de skitlönerna jag fick på mina jobb gick aldrig att fylla några kistor med.
Jag förstod att om jag så jobbade hela livet så skulle jag ändå alltid få se botten på den där förbannade skattkistan. Men jag gav aldrig upp och idag så sitter jag här och minns första slaget man fick på käften, jag minns hur min lärarinna utan framgång försökte banka in alfabetet i skallen på mig och jag minns känslan av att hålla en flicka i handen för första gången.
Men minnen bleknar.
Jag minns att min lärarinna i första klass alltid bar klänning men jag minns inte färgen.
Jag minns mönstret på skyddspapperet som vi klädde våra skolböcker med men jag har glömt färgen på papperet som klädde insidan på våra skolbänkar.
Jag minns hur min första flickvän såg ut och jag kan när som helst förnimma lukten av henne, men jag har glömt bort vilket cigarettmärke hon rökte.
Sådant skrämmer mig!
Hur kunde jag glömma?

Därför så lägger jag ut en hel del småberättelser här. De kan tyckas meningslösa och osammanhängande men jag skriver och lägger ut dem i alla fall.
Så länge som jag minns.
Meningen är att jag så småningom ska foga samman allt till en enda lång berättelse. Om det finns några läsare. Om det finns något intresse.
Om jag minns.

När jag var tolv-tretton år så blev jag tvingad till en sommarkoloni. Meningen var att barn från tätorter och städer skulle få nöjet att under några sommarmånader få komma från stan och ut på landet. Det var vi vars föräldrar inte hade råd att åka på semester någonstans.
Jag hatade skiten från första dagen.
Tanken var väl att vi ungar skulle tycka att det var kul att få bada, bygga kojor, ställa upp på fåniga lekar och tävlingar som de skäggiga ledarna anordnade, snickra ute i snickarboden och vandra i skogen.
Jag tyckte inte det var kul. Tanken var säkert god men problemet var att de blandade alldeles vanliga killar och tjejer med hårda ungar som hängde på gärdsgårn till ungdomsvårdskola. Det säger sig självt att sådant bäddar för trubbel och pennalism. Mycket riktigt så kom polisen snart och hämtade de tre värsta av dem.
Mitt i natten så hade de smugit ut och gjort inbrott i en närliggande glasskiosk. För att utplåna spåren efter sig så tände de eld på hela rasket efter att de hade tagit för sig. De trodde de var smarta. Det var mindre smart att sedan gömma all glass de hade knyckt under sina sängar. Dagen därpå så flöt det av smält glass över hela golvet och det var inte svårt för ledarna att räkna ut vilka det var som var de skyldiga.

Idag så vet jag att en av dem lever ett rätt så skötsamt liv även om det sägs att han super hårt. Den andra är sjukpensionerad, något med nerverna som det heter och fördriver tiden med att käka piller och träna på gym.
Den tredje gick det riktigt illa för, vid nitton års ålder fick han tio år för rånmord.
Gissa om vi var glada när polisen kom och hämtade dem för vidare transport till Gräskärrs ungdomsvårdsskola.

Jag tillhörde inte hårdingarna.
Jag tillhörde gänget som mest satt och slappade håglöst på trappan upp till sovsalen och väntade på att det skulle ta slut någon gång.
Vi ville hem.
Vi sket i att bada. Vi ville inte bygga kojor och snickra har jag alltid avskytt, är fullkomligt opraktisk och ointresserad av att lära mig. Skog är för mig något som man måste passera för att ta sig från en stad till en annan stad. Skiten har aldrig talat till mig. Där andra ser vackra naturscenerier ser jag bara trädstammar och sten. Jag spjärnade emot varje gång någon av skäggen försökte fösa mig mot skogen.
Jag satt där jag satt på trappan. Jag och mina polare.
Och dagarna gick.

Det fanns en storvuxen bondunge som hette Leif och honom retade vi oss på något ohyggligt. Han älskade att vara på kollo. Skrattade alltid, fjäskade för de skäggiga ledarna och var allmänt stor i käften mot oss som sket i allt vad larvigt vildmarksliv, bad och lekar hette. Det jävligaste var att han var stor och stark och en översittartyp. Han älskade att slå och tortera de mindre och svagare ungarna. Det gav hans liv mening och varje gång han fick någon att gråta så sken han som en sol i ansiktet.Vi visste att anledningen till att han inte hade gett oss ordentligt med stryk var för att vi var flera än honom och alltid höll ihop. Stenhårt.
Vi längtade därifrån så att vi höll på att bli tokiga, vår gemenskap var det enda som fick oss att stå ut.

Den där Leif var även en skvallerbytta. Så fort vi hade hittat på något jävelskap - ofta någon form av sabotage, det var vår hämnd för att vi tvingades slösa bort vår sommar på det där jävla stillot - så skvallrade Leif för ledarna. Eftersom Leif gärna ville vara en liten mönstergosse så gick han ofta omkring med en kamera och tog kort lite här och där, precis som mamma och pappa hade sagt. Så att han hade något att visa upp och berätta om när han kom hem.
-"Tittta, här sitter jag och Veiko utklädda till indianer. Och här fångar vi krabbor! Ser det inte kul ut mamma?"
Skitkul...
Tönt!

En dag så var Leif som vanligt ute och letade efter någon att tortera, eller kanske bara bada, stoja och bära sig åt som en idiot tillsammans med de andra barnen. Vi andra satt på trappan och glodde katatoniskt ned i gruset och väntade på att tiden skulle gå.
Det var då vi beslutade oss för att jävlas med Leif. Att ge tillbaka för alla gånger som han hade skvallrat på oss. Men vi visste inte vad vi skulle göra eftersom han garanterat skulle skvallra. Det skulle helst vara något jävelskap med fördröjd effekt så att säga.
Leif sov i samma sovsal som oss och skåpen som vi hade våra privata prylar i saknade lås. Vi gick in vår sovsal, öppnade Leifs skåp och började rota runt. En kille som hette Micke tyckte att vi skulle skita i skåpet vilket vi andra förkastade direkt. Leif skulle skrika som en siren och sätta dit oss så fort han hade öppnat skåpet.
Dåligt förslag.
Jag minns att en annan snubbe som hette Lennart tog fram kuken och började att torka av den mot Leifs rena t-tröjor. Han gnuggade den riktigt rejält och körde t o m in kuken i en strumpa och gick sedan omkring i sovsalen och visslade ledmotivet till Pippi Långstrump. Rätt så kul, det framkallade en del skratt men var ändå tämmeligen värdelöst eftersom Leif aldrig skulle få reda på det.
Men så hittade vi hans kamera och så var den förmiddagen räddad.

Det var en hel del kvar av rullen så vi satte genast igång att posera framför kameran. Vi var rena fotomodellerna. Jag minns inte i vilken ordning men jag vet att vi bl a tog kort på våra rövhål. Lennart som var äldst, fjorton år, hade redan fått en rejäl kuk och den runkade han naturligtvis upp så att vi andra kunde fotografera underverket. Vi tog även kort när han bökade runt med kuken bland alla hans kläder, serietidningar, ungangömda kakor och larviga samlingar av snäckskal. Vi tog inte slut på hela rullen, då hade han naturligtvis märkt något. Vi tog bara sju - åtta kort eller något och sedan lade vi tillbaka kameran.

Leif märkte aldrig något och det där levde vi på resten av tiden som vi hade kvar att sitta av.Vi spekulerade vilt i vad hans föräldrar skulle säga när de framkallade filmen och upptäckte vad som hade fastnat på bilderna. Det där lilla sprattet glädjer mig än idag faktiskt. Kanske rätt så oskyldigt men i alla fall, jag undrar hur hans föräldrar reagerade?

Förra sommaren besökte jag min gamla sommarkoloni. "Lyckebo" hette den ironiskt nog.
Sovsalarna var rivna men själva huvudbyggnaden fanns kvar. Det var någon slags datafirma eller något som huserade där. Jag gick runt där en stund men det talade aldrig till mig. Sovsalarna fanns inte mer, idag finns de bara i mitt huvud.
Kanske har alla andra glömt?
Eller också är det bara jag som hänger upp mig på helt värdelösa minnen. Alla andra har gått vidare i livet. Men jag kom tillbaka till Lyckebo en sista gång. Av någon anledning så återvänder jag alltid.
Så länge jag minns. Så länge jag får minnas.

Brittiska öarna - Dags att hata!

Det slog mig precis nu att om texten jag just nu står i begrepp att lägga ut hade handlat om något land i Afrika eller Mellanöstern så hade jag genast blivit anklagad för rasism, ja, jag kanske t o m hade blivit polisanmäld!

Men så kommer det inte att bli. Världens mest deprimerande land med världens i särklass fulaste folkslag finns i Europa, i en regnig och blåsig avkrok norrut, en liten jävla ö så full av sot, fukt och dumt folk så t o m Norge framstår som en riktigt trevlig plats att vistas på.

Jag talar om Storbrittanien och dess invånare och som alla vet så går det alldeles utmärkt att förnedra kritvita och rosaflammiga öbor med stora öron och dåligt ölsinne.

Innan jag besökte denna deprimerande och efterblivna helvetesö så trodde jag att jag hade fördomar. Det kan helt enkelt inte vara så jävligt som jag trodde.

Det var det inte. Det var värre!

Jag har varit där flera gånger, en gång på "semester" och andra gånger genom jobbet. Städer som jag har besökt har varit Newcastle, Colchester, Harwich, Boston + några andra småstäder och vägkorsningar. Grått, deprimerande, regnigt, blåsigt och med rödlätta invånare med ständigt rinnande näsor och snörvlande dialekt.

Storbrittanien regerade tidigare världen, de hade kolonier världen runt och som stod på den vinnande sidan under båda världskrigen. Här stod även industrins vagga. Ändå så har de år efter år lyckats med att ha den absolut högsta arbetslösheten i Europa. Usla arbetsförhållanden, enorma klassklyftor, en konservatism som är på artonhundratalsnivå och ett välfärdssystem som är sämst i hela Västeuropa! Fattigdomen är enorm. Mig veterligen så är det det enda landet i väst som fortfarande föder en stor del av befolkningen med matkuponger och var och varannan person saknar tänder i käften. Socker, snask (vidrig engelsk konfekt) och sylt tillhör basfödan vilket förklarar Englands folksjukdom nr 1, nämligen karies. Förkylningar och influensa är inga sjukdomar, det är ett konstant tillstånd.

Invånarna är ett kapitel för sig själv. Ofta så heter de faktiskt Nigel eller Sheila (jo det är säkert!) och en snålt tilltagen arbetslöshetsförsäkring eller rena socialbidrag är huvudinkomsten. Alla kvinnor över tjugo är moder till minst två snoriga ungar klädda i ylletröja och lågprisjeans och naturligtvis har de minst två olika fäder. Vem som är fader till vem vet knappast modern och allra minst fadern själv. Ingen bryr sig, ingen har ändå några pengar.De flesta britter är rödlätta, anemiska och fräkniga och t o m de som inte är rödhåriga har ändå en sådan där blå-gråblek hy som blir fnasig under de få soltimmar som kan dyka upp mellan regnstråken under sommaren. De är ofta magra och seniga och har dåligt ölsinne. Alla klär sig som gubbar och gröna parkas, ylletröjor som sticks, slipovers i ylle och nikotingula nylonskortor med stela och styva kragar a la Frälsis loppmarknad är vardagsklädsel.

Maten är oätlig. Förutom att portionerna är ynkliga (vilket är tur med tanke på vilket jävla äckelslabb de serverar) så är käket oätligt. Allt dränks i socker, sirap och frityr. Frukost består av syltmacka och weetabix. Annars så är inälvsmat poppis. Det är tarmpuddingar och njurpajer, grisfötter och korv med någon grovmalen, grå och äcklig sörja inuti. Allt stoppat och förpackat i segt skinn som påminner om innerslang till cykeldäck. Allt är oätligt och näringsfattigt vilket kanske förklarar engelsmännens bleka hy och influensaaktiga intryck. Allt bröd rostar de för att vara säkra på att alla näringsämnen försvinner och skulle det finnas en enda vitamin kvar så tar de död på denna genom att hälla i sig osannolikt stora mängder smaklöst theblask med berg av socker i.

Städerna är fula, rökiga, sotiga med ett öronbedövande väsen. Det är rött tegel, sot, herrelösa hundar, tiggare och regnvåta spruckna asfaltsgator inramande i en fond av grå himmel och oväderskyar. Bakom fönstren, bakom stora sjok av vita eller blekgula gardiner gömmer sig ännu blekare engelsmän. Bostäderna är dragiga, nedgångna och fullständigt utkylda. Därför hänger man lager på lager med gamla femtiotalsgardiner för fönstren, man slipper både drag och den hemska utsikten mot bakgårdar med överfulla soptunnor eller sotiga gator där skrotbilar av märket Vauxhall och Holden skramlar omkring på fel sida av vägen.

England är gamla algbevuxna gärdsgårdar, hjordar av bräkande får och blött midjelångt gräs. Det är blåst, kyla, skoluniformer, snor och förkylningar, ribbstickade strumpor, gröna gummistövlar, parkas, rostiga Land Rovers och bakåtsträveri. Många är fattiga, klassklyftorna är enorma och detta är något man värnar om, fattig som rik. Så är det, så ska det vara för så har det alltid varit. Kolgruvor är positivt och gamla nedlagda fabriksområden är monument över en härligt tid som förhoppningsvis kommer tillbaka så fort de har lyckats "make the Europe brittish".

Irland är precis likadant men här har de t o m lyckats dra depressionen ett varv längre! Här är det ännu mer regn, ännu mer får, ännu mer stengärdsgårdar, ruckel, korrugerad plåt, hav av rinnande näsor och snor, grå tristess, alkoholism och om möjligt ännu fulare invånare med namn som Finnegan och Paddy.

Denna helvetesö ska jag återkomma till i en kommande text.

Härliga matlagningsminnen från skoltiden...

Jag har tidigare skrivit om varför jag inte käkar på restaurang. Jag har informerat om allt snusk som förekommer inom detta hjärndöda yrke, jag har beskrivit all vantrivsel och hat mot både gäster och chefer som förekommer.

Köksyrket är stessigt, det är uselt betalt och totalt meningslöst.

Ett idiotyrke för idioter helt enkelt och med tanke på detta så är det närmast underligt att det inte förekommer mer griserier än det gör.

Jag skrev även tidigare att jag själv inte hade äcklat mig med maten men det är inte riktigt sant, inte om man räknar med en del små ungdomssynder.

Dem tänkte jag redogöra för här och jag lovar, de är helt sanningsenliga.

Mycket nöje!

När jag gick i nian så fanns det en cafeteria som var öppen under eftermiddagarna. Där kunde elever och lärare köpa enklare mat som ostfrallor, yougurt, kanelbullar och liknande. Varje elev var tvungen att stå där någon gång under skolåret och det var rullande schema på detta. Ofta så fick eleverna stå där utan tillsyn av någon vuxen.

Det säger sig ju självt att detta inte fungerade. Det är ungefär lika korkat som att låta en försöksutskriven pyroman praktisera på ett oljeraffinaderi utan tillsyn.

Jag minns när jag och en polare åkte på att få stå där i en vecka. Vi lämnades som sagt helt ensamma och det existerade överhuvudtaget ingen kontroll. Lärarna hade fullt förtroende.

Vi skulle lägga upp kanelbullar på fat, smöra frallor osv. Tråkigt och trist.

-"Titta här, kul va?"

Sade min polare och tog fram kuken och doppade den i en safttillbringare som stod framme på disken. Han rörde runt så det stänkte saft på golvet.

-"Skitkul!"

Sade jag och ville inte vara sämre. Jag tog fram en fralla, skar itu den, drog ned jeans och kalsonger och torkade mig i röven med den ena halvan. Jag drog den fram och tillbaka mellan skinkorna och min kompis skrek av skratt. Efter fullföljd rövgnuggning så smörade han frallan och snöt därefter ut en rejäl mubba snor som garnering som han sedan dolde med en ostskiva. Flera frallor följde samma öde och snart så låg det ett helt fat framdukat med rövsmör- och snorfrallor. Polarn pissade även i flera mjölktillbringare

-"Lite grann bara så att inte smaken bryter igenom helt"

Sade han.

Naturligtvis var vi inte de enda ungar som bar oss åt på detta vis, antagligen så var detta beteende mer regel än undantag. Det var knappt någon elev som köpte något på denna cafeteria och den försvann året efter att min årskull hade muckat efter nio års avtjänat straff. Lärarna måste ha undrat varför så få elever frekventerade nämnda cafeteria med tanke på vilket tjat det hade varit innan vi fick den. Lärarna var dock där och stödhandlade så gott de kunde och satt ofta där och fikade och lät sig väl smaka.

I högstadiet så hade vi även ett ämne som hette Hemkunskap. I detta ämne så ingick det ofta matlagning. Vi bakade muffins och sockerkakor, tillredde enklare soppor och stekte plättar efter recept som någon lärare hade tryckt upp på stenciler. Det var noga med att följa recepten så inget blev fel och lika noga som vi var med detta, lika noga var vi med att krydda rätterna med våra kroppsvätskor och lite annat smått och gott.

Vi snöt oss i sopporna, skakade mjäll över deg, spottade i såser, mosade in kukhår i köttfärslimpor och gnuggade muffins i våra armhålor när inte någon lärare var närvarande, vilket de sällan var.

Jag minns speciellt en kille som under skratt och applåder klämde ut stora feta pormaskar som han sedan toppade en ambrosiakaka med.

Visst fanns det elever som protesterade men de var få, de flesta höll käft, de vågade väl inte annat.

-"Men guuud va barnsliga ni är!"

Kunde tjejerna ibland utbrista men mer blev det aldrig av det. Ingen skvallrade.

De flesta av oss som betedde sig så här respektlöst gick i normala fall i en OBS-klass, en del av oss för att vi var allmänt besvärliga, andra för att de var rätt och slätt dumma, några var ointresserade och en del var direkt galna och borde nog ha varit inlåsta på någon instution istället.

Men nu var vi där och gjorde det bästa av vår situation. Vi hade blivit tvingade till en plats där man egentligen inte ville ha oss.

Men i Sverige råder nio års skolplikt, lag är lag och den ska följas, oavsett om majoriteten av de skötsamma eleverna får lida för detta i och med att kvaliteten på utbildningen sjunker. Det säger sig själv att de ambitiösa eleverna knappast kan tillgodogöra sig kunskapen på bästa möjliga sätt när de kanske måste ha en slöfock, obstinat bråkstake eller dreglande idiot till bänkkamrat som föredrar att oavbrutet banka sina mer skötsamma skolkamrater i huvudet med sina skolböcker istället för att någon gång öppna dem och ta del av innehållet.

De där maträtterna som vi tillagade i hemkunskapen rörde aldrig våra läppar. Lärarna däremot brukade ofta gå omkring provsmaka.

-"Mm... Lite dåligt kryddat kanske men det är godkänt."

Jag undrar hur mycket svett, kukost och snorkusar som en lärare glufsar i sig under hela sitt yrkesliv?

Någon gång när jag var i tolv-trettonårsåldern så brukade en stor luns till kille vid namn Jocke roa sig kungligt under rasterna.

Han var äldst i min klass, sexton år vid den här tiden och lämnade inte OBS-klassen och grundskolan förrän han var myndig. Jocke var inte bara fullfjädrad analfabet utan även totalt tokig. En mycket obehaglig person som mer än gärna utnyttjade sin styrka ute på skolgården gentemot de yngre och mindre eleverna. Han gillade att "lattja" som han sade. Det var vad han alltid skyllde på när han åkte dit efter att ha misshandlat någon yngre elev så att denna hade hamnat på lasarettet.

-"Jag lattjade ju bara lite!"

Våren 78 hade han uppfunnit ett nytt sätt att "lattja" med de yngre eleverna från de normala klasserna (han lämnade tack och lov oss i sin egen klass ifred). Han brukade leta upp hundskit som han sedan bredde på några limpskivor som han hade tagit med till skolan enbart för detta ändamål. Sedan brukade han tvinga någon mindre och svagare elev att käka upp denna delikata anrättning. Vägrade de så kunde han börja knäppa upp sin byxor och hota med att de var tvunga att suga av honom om de inte genast lät sig väl smaka.

-"Det är bara att välja, kuken eller mackan!"

En smörgås med hundskit har nog aldrig smakat så gott som inför ett sådant val.

Feministiskt vanvett.

Någon som minns Fi? Jag retade upp mig rejält på dem när de var som mest aktuella. Denna text har något år på nacken men jag tycker att den fungerar idag också.

Landet står inför en katastrof av sällan skådat slag. Det är företagsutflyttningar, kommande massarbetslöshet, lönedumpningar, högerstyre osv och politiker från både vänster och höger lägger uppmärksamhet på struntfrågor! Jag snackar naturligtvis om feminismen i allmänhet och det relativt nybildade feministpartiet i synnerhet. Porr är den stora käpphästen och nu ska t o m politikerna ha som policy att enbart nyttja "porrfria" hotell när de är ute på vift i Europa för skattebetalarnas pengar.

Jag försvarar inte dagens porr, tvärtom så tycker jag den är allmänt motbjudande. Jag tänder inte på våld, piskor, fejkade gruppvåldtäkter, rövknull och rakade anorektiska fruntimmer som borde vara fulla med näringsrik föda istället för silikon.

Dagens kroppsideal och porr får mig att må illa.

Men jag fattar ändå inte varför man ska förbjuda detta? Vad jag vet så är det ingen som tvingar porraktriserna till att medverka. Eller är det så? I så fall; vem tvingar dem och hur går det till? Kommer det hem en porrproducent med några torpeder och tvingar under vapenhot den unga vackra kvinnan i familjen att följa med till närmaste inspelningsplats för porrfilm?

Vem tvingar en svensk kvinna att söka upp företrädare inom sexbranschen för att därefter bli provcyklad inför rollen som våldtäktssuktande nymfoman i "Anala begär 9"?

Eller vad menar feministerna? Är kvinnor i allmänhet så lättledda, svaga och enfaldiga så att vilken porrproducent som helst kan muta dem med lite kanelbullar och hallonsaft för en avsugning eller rövknull framför kameran? Har kvinnor ingen egen vilja? Har de inget omdöme överhuvudtaget? Är det vad feministerna vill ha fram?

Jag tror inte att kvinnor är så svaga. Tvärtom, de kvinnor som jag har erfarenhet av har varit bra mycket starkare än mig, i alla fall psykiskt och när jag tänker efter så är det även ett par av dem som har tagit mig i armbrytning.

Jag anser att så länge det sker på frivillig basis så ska folk få ägna sig åt vad de vill, oavsett om det handlar om att förnedra sig genom att medverka i porrfilmer som "skådis" eller att konsumera skiten.

Och hur ställer sig feministerna till bögporrfilmer där bara män medverkar? Är det också "kvinnoförnedrande"? Och hur ställer sig feministflatorna till detta? Homosexualitet är ju politiskt korrekt numer.

Så vad anser feministerna? Ska gayvärlden vara ett undantag? Ska lesbiska scener vara tillåtet? Är inte det förnedrande? Om inte, vad är skillnaden? Är heterosexuell porr fulare? VEM ÄR DET SOM DISKRIMINERAR VEM EGENTLIGEN?

Politikerna ska ägna sig åt viktiga saker och inte rent jävla trams för nu brinner det i knutarna. Det handlar om vår överlevnad! Politikerna ska lägga sina resurser på att bekämpa arbetslösheten, motverka företagsutflyttningarna, bryta den ökande kriminaliteten och rädda vårt krympande välfärdssystem och inget annat.

Feministiska struntfrågor och änglaproblem kan man kanske ägna sig åt när man har släckt branden.

Resa till Riga.

Jag fick ett mail från en ung kille som skulle ut på en liten resa.

"Kära Gammal Hårdrockare. Jag läste någonstans att du har jobbat på en del färjor, då undrar jag om du kanske har varit i Riga? Jag och polarn ska dit och vi undrar om det är något att ha, vad man kan göra, vad man ska köpa, dricka, äta, osv, osv.
Mvh

ConnyJohnnySonnyPonny."

Istället för att skicka ett svar så publicerar jag det här istället eftersom jag vet att han läser och uppskattar min lilla blogg.

Ja, vad kan man göra i Riga? Dricka billig sprit och bli full. Köpa med sig billiga ciggarretter hem. Kan faktiskt inte komma på något annat.
Vad man däremot inte ska göra är att ragga kvinnor.
Ser du att det är något fruntimmer på väg fram till dig på Rigas gator så spring, spring av bara helvete!
Lettiska kvinnor är ökända för tre saker:
A. Risken är mycket stor att de har HIV.
B: Är påflugna och ofta prostituerade.
C: Är fattiga.
Alltså en livsfarlig kombination.

Jag var där senast för några år sedan. Gick omkring på en gata i lugnan ro och funderade lite slött på om jag skulle kila in i en affär och köpa mig en flaska vodka. Det kändes som om det var läge för det. Det var runt midsommar och ohyggligt hett.
Helt plötsligt dyker det upp två unga tonårstjejer och frågar om jag kan engelska. Ja, det kan jag. Då undrar de om jag vill titta lite i deras fotoalbum som de har med sig.
Varför i helvete skulle jag vilja det?
Hur som helst ville jag inte vara oartig, de var trevliga och väldigt vackra. Det visade sig att de studerade på universitetet. Fina tjejer alltså. Ordentliga och skötsamma.

Jag bläddrade i albumet som visade bilder på tjejerna när de paddlade kanot, satt på trappan till universitetet och läste någon bok, ännu mera paddlande (kanoter verkar vara stort i Lettland), ansiktsbilder på tjejerna när de log, räckte ut tungan, satt och fikade osv, osv.
Helt plötsligt dök det upp en bild på en stor blöt fetta.
Vad i helvete!
Jag blev karmosinröd i ansiktet och bläddrade snabbt vidare men nu var nakenbilder på dem för hela slanten. Jag började trampa på stället, harklade mig generat och visste inte åt vilket håll jag skulle titta eller vad jag skulle göra med albumet. Fullt med folk, mitt på en gågata. Öronen var vid detta laget tomatröda och jag svor och förbannade mig själv över att jag hade stannat och svarat dem när de tilltalade mig.

De undrade om jag vill köpa bilderna på dem. Vad jag nu skulle med dem till? Jag försökte förklara att jag tyckte att de var jättevackra men att jag inte ville köpa några foton på dem i alla fall. Då frågade de om jag ville knulla dem (!) Nu övergick min ansiktsfärg från att ha varit illröd till något som liknade purpur. Jag började stamma och försökte förklara för dem på ett så artigt sätt som möjligt att visst hade det varit trevligt men jag måste nog gå nu.
-"Båten går snart! Hej då! Kul att träffas! Men oj vilket fint väder vi har fått då!"
Sedan vände jag mig snabbt om och gick rakt in i en lyktstolpe så det small om det.

Men centrala stan väldigt vacker, rent och städat till skillnad från många andra öststatsstäder. Se bara till så att du håller dig i Gamla Stan. Utanför denna risar det snabbt ihop med trådbussar, sot, rök, galna människor, fylla, tiggeri och en massa horor överallt.
Jag gjorde misstaget att sätta mig i en park utanför Gamla stan med min vodkaflaska. Det var som jag nämnde tidigare ohyggligt hett så jag slog mig ned i skuggan under en ek och lät mig väl smaka av min medhavda flaska vodka. Min ambition var att bli lite lagom salongsberusad. Mina ambitioner stämmer dock sällan överens med min natur och oförmåga att hantera alkohol.
-"Nu ska jag bli lite behagligt berusad och ha riktig kul!"
Tänker jag.
En timma senare brukar jag vara dyngrak och sedan vaknar jag upp någonstans - oftast där jag ska vakna upp tack och lov - fullt påklädd utan några som helst minnen att glädjas åt. Hade man gjort en dokusåpa av mitt liv så skulle en trevlig dag med alkohol i mitt fall beskrivas som sändningsuppehåll - Dags för reklam kanske? Hade jag varit radiopratare så skulle jag ha vandrat in i radioskugga. Så känns det i alla fall.

Men i alla fall, jag satt där och tog min första tugga av vodkan. Kände mig iaktagen och noterade att en hora satt på en parkbänk mitt emot mig. En hora med den klassiska klädseln - kort läderkjol, kåtstrumpor, tunt rosafärgat linne och fjäderboa (!)
Hon hade sönderblonderat hår, koppärrigt ansikte och ett rejält tilltaget hakparti. Det var något som inte riktigt stämde, det kändes fel.
Hur som helst så försökte jag att inte etablera någon som helst ögonkontakt. Jag ville vara ifred med min sprit. Världen är full av idioter och jag fick nog av dem redan under åttiotalet.
Kvinnan fortsatte dock med sin provokation, nu lade hon i en högre växel, särade på benen, drog upp kjolen och exponerade hela sitt skrev.
Jag tillhör dem som inte blir tilltalad av ett dylikt vulgärt beteende men det gick liksom inte att nonchalera henne. Hon satt ju alldeles framför mig och det var tröttsamt att hela tiden vrida huvudet åt höger och vänster hela tiden. En stund satt jag och stirrade ned i backen men så råkade jag vända blicken framåt för en kort sekund och skymtade därmed något som jag önskar att jag aldrig hade fått se. Inte under hela min livstid.

Kalla mig gärna för homofob men jag skulle tro att jag är solsystemets mest heterosexuella person.
Mellan hennes ben så skymtade två håriga och välhängda ballar och en kuk som hade gjort många män avundsjuka om nu transor hade varit välkomna i männens duschrum.
Det var vid denna tidpunkt som jag bestämde mig för att gå tillbaka till min färja och dricka upp resten av vodkan i min hytt.

Lite kul info: Om ni kollar på fotografiet över Riga som jag har lagt ut så ser ni en färja högst upp på bilden. Den jobbade jag på och kanske sitter jag just då, när fotot är taget och dricker mig till söms i min hytt.

Packet har alltid hund.

Vad i himmelens namn beror det på att det oftast är folket som inte har råd som skaffar sig en eller gärna flera hundar? Borde inte prioriteringen se lite annorlunda ut om man lever på socialhjälp eller sjukkassa?

Fattiglappar som lever på soc, daglönare, sjukskrivna och andra människor som lever på existensminimum har nästan undantagslöst djur hemma. Värst tycker jag att själva chablonbilden för white trash är - de unga ensamstående socialfallsmorsorna som har cigarretter, halvfyllon till karlar, piercing och billiga tattor som huvudintresse. Förutom ett helt koppel med fula, snoriga och ouppfostrade ungar så kan man ge sig fan på att de har en stor ful dräggelsäck till hund i släptåg. Fanskapet kostar säkert en förmögenhet i bara mat! På vilket sätt höjer en sådan lushög livskvaliteten för en fattiglapp utan framtid?

Ungarna ska naturligtvis ha sitt de också. Rummen är i regel överfyllda av hamstrar och burråttor som de har tröttnat på. I hallen står ett igenslammat akvarium och halvt förvildade katter springer ut och in i lägenheten.

Sedan får vi inte heller glömma alla fyllon och knarkare. De är knappast kända för att ha det gott ställt. De flesta hankar sig väl fram på socialbidrag eller förtidspension. Sedan kan man ju fråga sig vad de är pensionerade ifrån men det är en annan diskussion.

Men man kan ge sig fan på att när man möter en missbrukare, när det kommer en stenad eller berusad snubbe (ofta båda delarna) sprättande genom parken med bakåtlutad gång, flaxande armar och skitviktig min så nog fan har de sällskap av en hundjävel, ofta okopplad och nästan undantagslöst en schäfer eller någon annan hund som är stor och helst svart.

Förutom att man kan undra varför missbrukare alltid väljer dessa hundar och inte en pudel, tax eller collie så kan man fråga sig vad de ska med dessa jävla djur till? Och hur har de råd? Borde inte missbrukare om något ha andra prioriteringar i livet?

Rika människor har sällan husdjur utom de riktigt snuskigt rika, de ska ha en liten knähund att bära omkring på eller ett helt koppel med jakthundar hemma på ägorna. Dem kan vi lämna därhän. När jag skriver rika människor så menar jag folk som har det gott ställt, höginkomsttagare helt enkelt. Rika människor skulle ha råd med att utfodra en hel flock med späckhuggare men de har oftast inte ens guppies hemma. Skulle de råka ha något djur hemma så är det aldrig en schäfer eller annan "stor svart hund", de är missbrukarnas hundar.

White trashfolket, de ensamstående unga socialbidragsmorsorna har också stora stinkade hundar men de är ofta av en långhårig sort, stora är de men de ska även vara långhåriga så de riktigt kan slamma igen deras kyffe och skynda på utvecklingen av allergi hos alla deras ungar.

Medelålders bonnraggare som fortfarande bor hemma på gården har även en viss förkärlek till schäfrar och "stora svarta hundar". Då heter de nästan alltid Bonzo, Jack, Sicko, Labbe och liknande.

Vad beror detta fenomen på egentligen? Hör husdjur till själva identiteten? Vill man visa för omgivningen att man tillhör det absoluta bottenskiktet i samhället? Varför vill en knarkare förstärka sin redan nedgånga identitet? Varför sparar inte ensamma morsan stålarna som det stora långhåriga hundkräket kostar i mat så att hon åtminstone en gång i sitt liv kan resa till Paris och få se något annat än sitt gamla höghusområde som hon aldrig lämnade? Knarkaren skulle ju t ex kunna kasta sig in i ett riktigt vansinnesknarkarrace och fyllot skulle kunna unna sig en ordentlig jordskredsuparperiod om de gjorde sig av med dessa hundar. Den medelålders bonnraggaren skulle kunna kosta på sin gamla Amazon dubbla weberförgasare och göra succé hos småtjejerna vid korvkiosken i Mellerud.

Själv har jag inga husdjur men jag har haft katt. Jag är kattmänniska. Vad det säger om mig vet jag inte men spekulera gärna på. Nu ska jag gå och skita!

Dagdrömmar från förr...

Herregud vad jag hatade skolan. Jag borde ha glömt den tiden för länge sedan men jag kan inte. Jag gillar att minnas och jag är glad över att jag har mina minnen kvar

Många tror att jag är bitter, att jag ångrar mig osv. Inget kan vara mer fel. Jag gillade inte plugget bara. Det var inte min värld. Jag var aldrig intresserad.
Jag kör på med lite fler historier om min skoltid när jag ändå har andan uppe!

Vid sju års ålder blev jag tvingad till en plats där jag inte ville vara bland människor som inte tyckte om mig.
De kunde hålla mig fången i nio år och det var det inte så mycket att göra åt men de skulle inte lyckas med att få in någon kunskap i min hjärna. Varje blankt läxförhör och prov jag lämnade in såg jag som en seger. Inga hot, kvarsittningar, örfilar eller samtal med min mor hjälpte. Jag var tillfångatagen av svensk skolplikt, jag såg mig som en krigsfånge hos skolstyrelsen och det enda jag behövde göra var att uppge mitt namn, personnummer och bostadsadress. Jag gick i första klass, min förhörsledare hette Karin och tortyren bestod av multiplikationstabeller, blockflöjtslektioner och engelska glosor. Jag hade nio år att sitta av och jag gav mig fan på att klara mig ur det med förståndet i behåll.

När jag skulle börja i tredje årskurs så blev jag förflyttade till en särskild klass som kallades "Specialen". Det var en mycket liten klass, jag vill minnas att vi bara var sex stycken av blandad ålder. Här samlades de som av olika anledningar inte gick att ha i de andra klasserna. Flera utav mina nya klasskamrater var kanske inte förståndshandikappade men de var i alla fall snubblande nära gränsen.
Killen som blev min bänkkamrat var säkert tolv år fyllda och satt fortfarande och formade varje bokstav med läpparna samtidigt som han långsamt skrev sitt namn. En annan snubbe som hette Martin blev ofta stående i något hörn av skolgården och tog sig på kuken långt efter att det hade ringt in och en flicka som hette Fia brukade gärna - till vår lärarinnas förskräckelse - lyfta på kjolen och visa trosorna för alla som bad henne.
Ingen av oss skulle någonsin beskrivas som begåvad inför en stolt mamma under ett föräldramöte. Vi skulle aldrig få några guldstjärnor i våra skrivhäften och om våra föräldrar ville stoltsera med att ha avlat släktens första akademiker så fick de nog skynda på med tillverkningen av en ny unge för i våra hjärnor hände inte mycket, inget som hade med studier att göra i alla fall. Vi hade inga ambitioner av att få dricka av kunskapens källa. Vi visste inte ens var den låg och vi sket i det. Hade någon visat oss så hade vi skyllt på att vi inte hade några muggar och skulle vi någon gång råka få i oss en kallsup av misstag så kräktes vi upp det så fort vi kunde.

Jag tillbringade resten av lågstadiet och hela mellanstadiet i den här miljön. Det var sjuttiotal och det flummeri som vi idag kan skörda frukterna utav hade brutit ut med full kraft. Inga krav ställdes och så länge vi inte tände eld på skolan eller slog ihjäl varandra så blev vi i stort sett lämnade ifred.
I fyra år, ända fram till högstadiet så tilläts jag att drömma mig bort under lektionerna, helt utan avbrott. De få gångerna någon försökte få min uppmärksamhet såg jag mer eller mindre som irriterade reklamavbrott för varor jag inte var intresserad utav.
Jag han med att resa till varenda planet i vårt solsystem tur och retur, jag körde formel-1 och vann vartenda lopp och när hela Sverige följde Clark Olofssons rymmarturné på radion så hängde jag på, jag rånade banker och körde flyktbilar i rasande fart genom städer och byar. Sweet spelade på Hovet i Stockolm och Brian ställde till med skandal genom att skita i en champagnehink under ett vilt efterparty. Jag var inte sämre utan hakade på i mina dagdrömmerier. Jag var gitarrhjälte, jag var den nya Jimi Hendrix och vart jag än spelade så blev det upplopp. Jag spydde på journalister, bad alla fara åt helvete och satt på huk och sket över gitarren mitt inför en massa skrikande fans på ett slutsålt Skandinavium. I min fantasi var jag en hårding, jag var en äventyrare, jag var en konstnär som skapade stor konst och en kille som folk beundrade men i det verkliga livet så var jag en mes som ständigt var livrädd för att åka på stryk.

1978 så började jag högstadiet och nu var det bara tre år kvar tills jag skulle bli fri. Jag blev utplacerad i min gamla klass och fick en tjej som hette Lotta som bänkkamrat. Hon ville bli lärarinna och hade lysande betyg. En riktig mönsterelev. Jag kände ett gränslöst förakt mot henne.
Martin blev försöksplacerad i en parallellklass. Många tyckte att han var obehaglig och det gick en del rykten om att han hade blottat sig i korridorerna för flera flickor. När han stormade in i flickornas omklädningsrum efter en gymnastiklektion och fullkomligt skrämde vettet ur allihopa så hade han dock viftat med kuken för sista gången. Han blev skickad till en instutition någonstans.
Fia slutade med att visa trosorna för alla som ville och övergick till mer avancerade prylar bakom slöjdsalarna. Under en kort period så var hon den populäraste tjejen på skolan, i alla fall bland de tuffa killarna i rökrutan.
De andra från "Specialen" blev utplacerade på skolor som låg i andra stadsdelar och hur det gick för dem har jag ingen aning om.

Jag var tretton år och hade lyckats ta mig så här långt utan att ha lärt mig ett dugg. Inte en enda kunskap hade fastnat. Allt jag kunde hade jag lärt mig genom min fantasi och alla ensamma dagar jag haft tillsammans med böckerna på biblioteket. Jag hade läst varenda roman som fanns tillgänglig och plöjt mig igenom hundratals faktaböcker om de mest skilda ämnen. Jag gillade att läsa men jag ville, då som nu, bara läsa om sådant som jag själv tyckte var intressant. Jag ville bara lära mig sådant som jag tyckte var kul och ansåg mig ha nytta av. Jag sket i Hallands åar när jag kunde läsa om Brasiliens flodsystem. Jag vägrade att lära mig skillnaden mellan adjektiv och substantiv, jag tyckte det var mycket roligare att skriva dumma noveller och jag gav blanka fan i att rita av händer och solnedgångar för jag upptäckte tidigt att jag kunde teckna serier. Jag var ändå att betrakta som en analfabet för jag kunde inte multiplikationstabellen eller redogöra för någon vad ett verb var för något och jag sket fullkomligt i det.
Jag hade min fantasivärld och det räckte för mig.
Min yrkesvalslärare frågade mig strax innan jag hade avtjänat mina nio år vad jag ville bli.
-"Inte någon aning."
Tjugofem år senare så kan jag få samma fråga.
-"Inte någon aning."
Samma fråga och samma svar, skillnaden är bara ett det inte är någon fångvaktare som ställer dem längre.
Jag har inte förändrats ett dugg. Jag ogillar fortfarande sport och matematik, min favoriträtt är fortfarande pizza, jag ogillar översittare och undviker dem om jag kan och när jag tillbringar mina åtta timmar om dagen på ännu en tråkig och meningslös arbetsplats så föredrar jag att försvinna i mina dagdrömmar.

Jag hatar förändringar och inget borde helt enkelt förändras om jag fick bestämma. Men det finns trots allt vissa förändringar som är positiva. En dag i början av Juni 1981 så vandrade jag ut genom skolportarna för sista gången. I handen så hade jag ett kuvert som innehöll ett slutbetyg som inte ens skulle kvalificera mig till en plats i Söndagsskolan.
Min plan var att som en rent symbolisk gest springa upp i skogen och skita och sedan torka mig i röven med betyget men det föll helt enkelt på att jag inte vågade, det var folk överallt. Ryktet hade spritt sig. Istället så snöt jag mig i betyget. Jag tog sats, tog i ända från tårna och jag tror fan i mig att jag fräste ut ett par hekto segt snor över det förbannade papperet, det enda jag hade fått efter nio års plåga. Jag knycklade ihop skiten och slängde det i en papperskorg.
Det var en barnslig gest men jag ångrar det inte ett dugg. Det var bland det bästa jag har gjort och jag skulle göra om det igen om jag fick chansen.

Jag ångrar ingenting, jag tvingades att tillbringa de kanske bästa åren av mitt liv på en hemsk plats där jag inte ville vara och där ingen ville ha mig. Jag lärde mig absolut ingenting i skolan, allt jag kan har jag lärt mig på egen hand och om jag sluppit den förbannade skolan så hade jag fått ännu mer tid över till att lära mig saker. Om jag blivit lämnad ifred så hade jag med största sannolikhet blivit en mycket bättre och mer harmonisk människa. Kanske hade jag inte blivit helt avskräckt från allt vad studier hette? Kanske hade jag börjat studera i vuxen ålder och därmed funnit en väg till ett arbete som jag kunde respektera och som inte hade fått mig att må illa varenda vaken stund. Det är min fasta övertygelse och liksom jag aldrig kommer att sluta käka pizza eller lyssna på gammal hederlig rockmusik så kommer jag aldrig att ge med mig på denna punkt. Vissa barn passar helt enkelt inte in i den traditionella skolan. De gör ingen lärare glad och de har absolut ingen nytta av de där förbannade nio åren. De får ingen kunskap, ingen glädje och inga ljusa minnen.
Jag spyr ofta galla över mina arbeten men de är inget annat än frukten av min skolgång. Vägen till framgång behöver inte nödvändigtvis gå genom utbildning. Skolan gjorde mig till den jag var när jag äntligen klev ut genom skolportarna den där junimorgonen för så många år sedan - en tönt som var livrädd för allt och alla, som var helt övertygad om att han var värdelös, som frivilligt sökte sig till det ena skitjobbet efter det andra och som under många år behövde baljor med alkohol för att överhuvudtaget våga hälsa på okända människor.

Ibland så händer det att jag vaknar på morgonen och är en smula på dåligt humör. Det enda jag behöver påminna mig om då är att jag faktiskt inte måste iväg till någon skola. Ingen kan tvinga mig dit längre, ingen lärare kan hota med något och jag behöver inte smyga längs väggarna vid någon skolgård av rädsla för några översittare. Jag har suttit inlåst på min sista toalett och drömt mig bort under min sista lektion.
Jag kommer inte att föra någon studietradition vidare och vem fan bryr sig? Nu är det första dagen på sommarlovet under resten av mitt liv och även om alla sysslor som jag har utfört på fabriker, färjor, storkök, bokbinderier, tryckerier, lager m.m. har känts fullständigt meningslösa så har jag aldrig känt samma rädsla som jag gjorde när jag var barn. Jag är där helt frivilligt, jag kan gå därifrån när jag vill, jag får lön och jag känner inget behov att att snyta mig i lönebeskedet även om tanken faktiskt har slagit mig några gånger.

För femton år sedan så träffade jag förresten min gamla bänkkamrat Lotta. Hon blev aldrig någon lärarinna. Hon stod och sorterade dunkar och flaskor på en plastfabrik. Så mycket var hennes studier värda. Jag blev bestulen på nio år. Lotta blev inte bara bestulen på en massa år, hon blev även bestulen på sina drömmar.
Jag drömmer fortfarande om att jag sitter på huk på en scen och skiter på min gitarr inför en massa skrikande fans.

Stubbat hår.

När jag var ung och gick i plugget så var långt hår ett måste, så gott som alla hade det. Men så fanns det några stackars jävlar som hade, som man sade, stubbat hår. Ofta var det "åkarbarnen", dvs bondungarna som fick åka skolbuss till plugget. Om någon kom till skolan med stubbat hår, ja då blev han naturligtvis idiotförklarad samt fick så jävla mycket stryk som någon kunde få. Här snackar vi ren misshandel. De stackars bondungarna med sitt stubbade hår fick utstå mycket och jag skulle tro att de var lika glada som jag när skolhelvetet äntligen var över.

Många ungar gick omkring på skolgården och hade frillor som Ted Gärdestad i rent överlevnadssyfte.

Vad hände med beskrivningen "stubbat hår"? Det verkar som om ingen använder detta ord längre. För ett tag sedan beskrev jag en kund för några yngre arbetskamrater.

-"Han är rätt så lång, glasögon, stubbat hår och har ett ansikte som ser ut att ha legat i en rötslamsdip sedan 73."

De såg ut som levande frågetecken. Vad var "stubbat hår"?

Idag verkar man istället säga att man är rakad eller i sällsynta fall kanske snaggad. Man har snagg. Aldrig stubb.

Ingen är stubbad numer. Aldrig.

Stubbat hår är en kvarleva från stenåldern, från tiden när man var tvungen att låta håret växa för att slippa bli misshandlad ute på skolgården.

Jag har alltid med mig matsäck till jobbet, "massäck" som det uttalas. Smaka på ordet, "maaasäck". Gammalt fint och trevligt ord som genast för tankarna till barndomens utflykter i skogen med mormor och morfar. Sommar, surrande flugor, blandsaft, ostmackor, hembakta kanelbullar och en uråldrig morfar som satt på en stubbe och rökte Greve Hamiltons blandning i sin gamla pipa.

-"Idag har jag riktiga godsaker i massäcken, mackor med fiskpinnar och kokta ägg. MUMS!"

Sade jag till mina arbetskamrater för ett tag sedan. De tittade menande på varandra och flinade lite lätt. Ingen säger längre massäck, det är också ett gammalt ord som anses avslutat. Lika borta som åttiotalet.

Matlåda säger man idag. Matlåda. Hur kul låter det? En låda med mat. Kort och gott. Inga associationer, ingenting.

Jag kommer att säga massäck tills jag går i pension.

Men allting ändrar sig. Även jag själv kan stå som ett levande frågetecken ibland. När jag var ung under åttiotalet så lyssnade man på rockband. Deep Purple och AC/DC var rockband och de var mina idoler. Vad ungarna har för benämningar idag vet jag inte för jag stängde av radion för gott när åttiotalet övergick i nittiotal.

Men jag tror inte att de säger rockband längre.

För många år sedan var morsan ihop med en karl som utan att skämmas hade en imponerande samling med gamla beatlesplattor.

-"Ringo var en jävligt skicklig batterist!"

Utbrast han en kväll när han tvingade mig att genomlida det Vita Albumet.

Batterist? Trummis heter det väl? En batterist får mig att tänka på engelska soldater och luftvärnspjäser under andra världskriget.

För några månader sedan var jag ute på lokal och söp mig själv under bordet.

-"Var poporkestern bra?"

Frågade en pensionärsmässig gubbe på jobbet mig under måndagens lunchrast. Jag är en man som sällan kommer ihåg att jag överhuvudtaget lämnar lägenheten när det är fest på schemat, minnet brukar försvinna redan vid halvåtta. Jag minns aldrig vilket etablissemang jag har hedrat med min närvaro, än mindre om det har varit någon "poporkester" där. Spelar de fortfarande musik ute överhuvudtaget?

-"Jag vet inte, när jag ramlade ned i orkesterdiket för tredje gången så åkte jag ut. Jag hann aldrig höra dem spela".

Sade jag. Gubben fattade aldrig ironin. Han bara tittade på mig och försjönk sedan i sin morgontidning igen.

Enterknappen säger man idag. Jag säger vagnreturen och ser min gamla skrivmaskin framför mig.

Kombibil säger de om lite större bilmodeller. Herrgårdsvagn säger jag och genast dyker en gammal Amazon med lastutrymme upp i min hjärna. Av någon anledning alltid röd.

En telefon är för mig en vit eller beige apparat med nummerskiva. Den står på sitt speciella bord ute i hallen. Det var över tjugo år sedan jag såg en sådan men det är vad jag ser framför mig när min nya kameramobil ringer i min ficka.

När jag ska ringa Telias kundtjänst så förväntar jag mig att en orange volvo med Televerkets logga på sidorna ska rycka ut och komma till min hjälp.

Stubbat hår var det ja. När jag tänker tillbaka så retar det mig en smula att jag aldrig vågade klippa mig kort under skoltiden. Jag var feg och för att slippa stryk så lät jag mitt hår växa ända ned till axlarna. När jag äntligen slapp skolan och blev vuxen så började det bli försent för mig att pröva på att vara stubbad. Håret började att lossna redan vid tjugofemårsåldern och idag skulle jag inte se klok ut om jag försökte mig på att ha en stubbfrisyr. Jag skulle se ut som en kaktus i huvudet. Eller som 87:ans långhåriga kusin. Därför så rakar jag skallen en gång i månaden. Det är hemskt, jag vänjer mig aldrig vid att känna hyveln mot min skalle. Det ska ju vara hår där. Tjockt och fint hår som kvinnorna kan köra sina fingrar igenom.

Vilka kvinnor?

Ska sanningen fram så har jag aldrig varit någon kvinnokarl.

Men kanske om jag hade fått pröva på att ha stubbat hår i min ungdom, då kanske de hade strömmat till? Vem vet? Stryk hade jag fått ute på skolgården men det hade varit värt om kvinnorna senare i livet hade rusat till och tröstat mig, gullat med mig och sagt att lille lille vän, det ska nog bli bra ska du se. Allting kommer att ordna sig!

Det gjorde det aldrig.

Som tur var så visste jag ingenting om livet som ung pojke. Jag kände inte till ett smack om någonting förutom att det gällde att vårda håret, att hålla morsan och saxen borta och se till att det fick växa ifred.

Då var längden på håret mitt största problem. Idag skulle jag varit jävligt glad om det hade funnits något hår att bekymra sig om. Det skulle kännas väldigt skönt att få gå till en frisör och säga till honom att låta saxen jobba.

Kör hårt! Jag skulle skaffa mig en tuff stubb, det skulle stå rakt upp på skallen och sedan skulle jag gå långsamt, långsamt som en cowboy genom stan. Kanske skulle jag ta svängen förbi min gamla skola, gå över skolgården och i fantasin låta de gamla översittarna dyka upp. Jag skulle ta dem en efter en, jag skulle rensa upp och sedan skulle flickorna och de andra kuvade ungarna stå i en ring runt mig och vara fulla av beundran, de skulle applådera och sedan skulle någon säga:

-"Vad var det jag sa, det skulle ju ordna sig!"

Filmtitlar som låter som porrfilmer.

Jag vet inte om det är jag som har en ovanligt snuskig och livlig fantasi men vissa filmtitlar låter verkligen suspekta och sätter min fantasi i rullning direkt. Här är några exempel. Kanske ni kan komma på några andra?

UNDER BELÄGRING.

Actionfilm med Steven Seagal.

Får mig att associera till vanlig porrfilm från åttiotalet.En synnerligen välutrustad kille uppvaktar hängivet en nucka som bor högst upp i en skyskrapa. Han är dock tvungen att knulla sig igenom våningsplan för våningsplan tills han äntligen kan ringa på nuckans dörr och får till slut, efter lång övertalning och kukviftande, äntligen sätta på henne tills kuken slaknar och fågelsången tystnar.

BORN TO RIDE.

Motorcykelfilm med John Stamos.

Kan en titel låta porrigare? Ung kille lär medelålders och sexuellt förtryckt kvinna att rida och hingsten heter inte Brunte. Kvinnan ger efter för sin sexualitet och förvandlas till ett krävande sexmonster. I slutscenen kommer dock Big John Holmes och bestämmer sig för att verkligen tämja och rida in henne en gång för alla.

HÅRDA BUD.

Gammal slagsmålsfilm från sjuttiotalet med Bud Spencer och Terrence Hill.

Låter som en bögporrfilm. En gammal folkabuss fullpackad med bögar på semester får motorstopp mitt ute i den kaliforniska öknen. De ber om hjälp vid en ensligt belägen bensinstation där givetvis både ägaren och hans anställda också är fullfjädrade stjärtpojkar. Allt sluter med ett jättegang-bang mitt ute i öknen.

TERMINATOR.

Actionfilm med Arnold Schwartzenegger.

Låter också som en bögporrfilm. En robotbög från framtiden med världens största kuk kommer till vår tid. "His mission is to fuck moms and dads son in the ass". I slutscenen kläms han dock till skrot men plåtkuken får inga skador och lever vidare i flera efterföljare.

HAN KOM, HAN SÅG, HAN SEGRADE.

Ännu en av alla dessa filmer man gjorde på sextiotalet om romarriket.

Pinsamt dålig. Titeln är dock hur porrig som helst! Skulle kunna heta "Han stod, han kom, han slaknade". Julius Caesars son får för sig att resa runt i riket och sodomera alla undersåtar, som belöning blir det ingen skattindrivning och tvångsinskrivningar i armén det året.

DANTES PEAK.

Actionfilm med Pierce Brosnan. Handlar om vulkanutbrott.

För automatiskt tankarna till en nymfomatisk kvinna som får fontänorgasm efter fontänorgasm. Karlarna står i kö med kuken i näven. Till slut så finner hon sin jämlike i en jättesatsande karl med kroniskt stånd och ständigt välfyllda ballar.

Jalla! Jalla!

Invandrartjej med nymfomatisk läggning blir oavbrutet påsatt så det sjunger om det av en ständig ström av karlar och FORT ska det gå!

Great balls of fire.

Film om rockpianisten Jerry Lee Lewis liv med Dennis Quaid i huvudrollen.

Titeln säger allt. Handlar om en kille med stans största och välfyllda ballar. Tömmer sig ständigt i stadens alla småtjejer tills hans kåthet till slut får hans skrev att självantända.

Godzilla - Size does matter.

Världens fetaste sumobrottarbög med japans hårdaste och största stake brakar fram på New Yorks gator och smaskar på varenda militärpolis i röven så rutorna skallrar.

En liten solskenshistoria om mobbare.

Jag är trött på allt jävla ursäktande när det gäller mobbare, jag är trött på att höra att mobbarna själva är offer, att de innerst inne mått jättedåligt osv. Det är rent skitsnack i de flesta fall! Jag har stött på flera under mitt liv och ingen av dem har mått vare sig dåligt, haft hemska uppväxtförhållanden eller något annat psykoanalytiskt flummarskitsnack.

Låt mig nu dra en lite solskenshistoria från min skoltid. Mobbare är översittare och översittare, de är psykopater, helt igenom onda. Inget annat. Allt annat är flummeri och önsketänkande från skäggiga psykologer i syfte att motivera sin egen anställning på landets alla barn- och ungdomspsyken.

När jag gick i skolan så hade vi en snubbe i klassen som vi kan kalla Christer. Christers största nöje, hans mission här i livet var att psyka, slå, misshandla och trakassera alla ungar som var mindre, svagare och blygare än honom. Aldrig någon i sin egen storlek. Aldrig någon som han visste kunde ge tillbaka och ge honom en besvärlig match. Så dum var han inte.

Christer kom inte från något dåligt hem. Hans familj ansågs vara tämmeligen välbärgade, bodde i de finare villakvarteren och hans far drev en egen firma med stor framgång. Hans mor jobbade som tandsköterska eller något vill jag minnas. Det var något med tänder och smärta i alla fall. Inga lik i garderoben, inget dolt missbruk, ingenting.

Christer hade en bror som var några år äldre och som var en mycket trevlig kille. Inga problem där. Christers syster var något år yngre och var en välartad flicka som skötte sig lika exemplarisk som Christers äldre bror. Men Christer var ond, inget annat. Helt igenom elak. En riktig jävul i människohamn. Jag hatade honom då och jag hatar honom fortfarande.

Ett av Christers favoritnöjen var att leta upp någon som var blygare, fulare och mindre än honom för att därefter tala om för honom att han inte var värd något, att han var ful, dum och ett jävla äckel som skulle få stryk.

-"Vänta bara din lille jävel! Jag ska ta dig på lunchrasten!"

Och det gjorde han och han såg alltid till så att det var fler som hjälpte honom. Sådana där översittare har även en viss ledarförmåga och de får alltid med sig ett annat gäng plågoandar men som inte är riktigt lika galna. Då passar det bra med en riktig psykopat som ledare och som kan ta på sig ansvaret för misshandeln och som fullständigt skiter i konsekvenserna.

När denna Christer hade bestämt sig för att ge ännu ett mobboffer rejält med stryk så räckte det inte heller med att hans gäng var med och hjälpte till, nej, han såg även till så att så många som möjligt på skolgården kunde bevittna misshandeln. Var de mest populära tjejerna i närheten så såg han till att stryka upp offret extra omsorgsfullt. Det handlade inte bara om fysisk smärta och rejäla skador, det skulle även kryddas med lite allmän förnedring. Då njöt han extra mycket. Offret skulle gråta och be om nåd när tjejerna kunde se på och fnissa upphetsat.

Denna skitstövel förstörde livet och framtiden för många barn, det vet jag idag. Det är mycket lätt att knäcka någon för livet under uppväxtåren. Det sitter i. Talar någon om för ett barn att han eller hon är dum i huvudet, ful, äcklig och hatad av alla under nio år, ja då kan det vara svårt att få sådant ur huvudet. Man går inte vidare till högre studier av rädsla, man blir en knäckt och kuvad människa som långt upp i vuxen ålder inte vågar ta kontakt med andra människor, söka utbildningar, jobb m.m. för man tror inte att man är värd detta.¨

Jag hade tur för jag var bara Christers tredjehandsval när han kände för att skaka av sig dagens letargi med lite uppfriskande misshandel.

En av mina klasskamrater som vi kan kalla för Micke hade inte samma tur. Han fick stryk nästan varje vecka under nio års tid. Han blev psykad, utskrattad och misshandlad. Vecka efter vecka, år efter år. Det var samtal med lärare och mot slutet t o m polisanmälningar mot denna Christer men vad hjälper sådant när det inte blir några straff? Ibland hade någon lärare föreläsningar inför klassen om mobbing och vilka skador detta verkligen orsakade hos offren. Det brukade ske efter att någon förälder hade anmält Christer för att ha misshandlat deras son, men vad hjälpte det? Christer, den förbannade sonen av en hamster, brukade då sitta och hånskratta och jag brukade hoppas att det inte skulle bli jag som han skulle avreagera sig på när lektionen var slut.

En annan kille kan vi kalla för Olle. Han var Christers andrahandsval när han kände för lite uppfriskande knytnävsmassage ute på skolgården. Denna Olle kom från ett hem där föräldrarna var maniskt religiösa. Olle var uppfostrad efter kristna värderingar, var mycket snäll och timid och såg det som en självklarhet att aldrig jävlas med någon och att alltid vända andra kinden till. För en sadistisk läckergom som Christer så var Olle naturligtvis en riktigt läckerbit som han inte kunde motstå. Det var helt enkelt smaskens för Christer att få banka skiten ur Olle så ofta han kom åt och det bästa av allt var att Olle aldrig ens gjorde någon ansats till att slå tillbaka. Däremot så skvallrade Olle ofta, först för lärarna och sedan för föräldrarna. Det tyckte Christer var jättebra för det motiverade ju Christers misshandel ännu mer inför hans fanclub. En jävla skvallerbytta och morsgris måste man ju slå ännu mer, ännu oftare och ännu hårdare. Så att han slutar upp med dumheterna att skvallra på sina klasskamrater.

Jag var som sagt tredjehandsvalet och jag skäms för att säga det men många raster så pustade jag ut av lättnad när jag såg att han valde Micke eller Olle istället för mig. Jag skäms för mig själv. Det hade varit hur lätt som helst för mig, Micke och Olle om vi hade slutit oss samman, varit vänner och försvarat varandra. Inte bara vi utan många andra som Christer spontant, utan att knappt tänka på det, brukade klå upp skulle ha blivit hjälpta av detta.

Men icke! Istället så var det tvärtom. Vi hatade varandra och vågade inte umgås. Allt för att inte dra till sig onödig uppmärksamhet. Vi ville liksom inte förstärka vårt utanförskap genom att bli en större måltavla. Olle var glad så länge det var Micke som fick stryk istället för honom och jag var nöjd så länge det var Olle som fick stryk istället för mig.

Så fungerar skolvärlden. Så fungerar det för de svagaste. För mig så är skolan ett koncentrationsläger där vissa blir fångar, andra blir lägervakter och högst upp sitter lägerkommendanten och delar ut bestraffningar och det är inte rektorn. På min skola hette han Christer.

Jag önskar att jag kunde skriva att denna Christer fick sitt straff till slut, att det gick åt helvete för honom. Dessvärre är inte livet rättvist och allra minst skolan. Christer blev alltmer populär hos flickorna. Fortsatte till Gymnasiet, hade fast sällskap i flera år med en vacker flicka och idag så är han gift, har familj och jobbar på en industri där de tjänar rätt så hyggligt. Och ja, han är exakt samma skitstövel på sin arbetsplats som när han gick i skolan. Detta vet jag för en av mina bekanta jobbar på samma företag. Christer slår fortfarande nedåt, ger sig på de som är försynta, blyga och fredliga till sin natur. En av dem bytte jobb pga att han inte stod ut med de eviga gliringarna och trakasserierna dagarna i ända.

Naturligtvis så ägnar sig inte Christer åt misshandel längre, så dum är han inte. Han är ju vuxen gubevars! Nä, idag är mobbingen mer förfinad. Det handlar om att sprida elaka och falska rykten, skratt och fniss bakom ryggar, små sparkar på smalbenen i matkön och ständiga skämt på samma persons bekostnad. Hela tiden. Varje dag. Året ut.

Idag består Christers fanclub av lagbasar, skyddsombud och andra småpåvar så han riskerar inte något. De är av samma skrot och korn. Glöm inte att personer som Christer ofta är ledargestalter som jag tidigare skrev. De är högljudda och gapiga som barn, de tar kommandot och bor de kvar på samma födelseort som vuxna så sitter många gånger rollen som de skapade sig som barn ofta kvar hos omgivningen. Det är i alla fall den enda förklaringen jag kan till att svin som Christer kan åtnjuta respekt även som vuxna.

Jag önskar att denna Christer får sitt straff någon gång, det gör jag verkligen men jag tror att det är att hoppas på för mycket.

Hur som helst så vill jag gärna ha hämnd. Så långsint och primitiv är jag. I alla fall när det gäller översittare. Under en period för tio-femton år sedan dök Christers namn, adress och fotografi upp i kontaktannonser i ett flertag bögtidningar under rubriken "Anala Begär" vill jag minnas. Jag hörde också talas om märkliga annonser i dagstidningar där han nästan skänkte bort dubbdäck till bilen, diskmaskiner m.m. pga hastig utlandsflytt - Ring efter kl 23 00 pga skiftarbete.

Han fick märkliga beställningar på dyra gipsbyster av Elvis och Beethoven, kukpumpar, rövdildos, trimsatser till moppen från Hobbex och dubbla weber-förgasare. Han fick även beställningar på tidningsprenumerationer, anmälning av flytt till Karesuando och brev till Radiotjänst i Kiruna där han under svåra samvetskval erkände att han inte hade betalat tv-licens under tio år och att han nu ville göra rätt för sig och betala in retroaktivt.

Jag hörde också något om att denna gifta familjefader under en period fick skumma vykort poststämplade i exotiska städer som t ex Tallinn, Helsingfors, Riga och Hamburg där någon som kallade sig för Anders, Thomas eller Göte skrev att de saknade honom och hans stora och järnhårda kuk men att de snart skulle ses igen på samma hotellrum som vanligt.

-"Jag sitter här med kuken i näven och tänker på dig. Puss och kram!"

Sådana skämtare det finns. Undrar vem det kunde vara?

Familjeliv - Roliga debatter och konflikter - Del 2.

Har blivit bannad två gånger från siten Familjeliv så några fler chanser får jag nog inte dessvärre. Men jag gjorde en sökning på mig själv igen (Etta med kokvrå) och fann en hel del guldkorn som jag har glömt bort.

Fan vad kul jag hade! I denna tråden så retade jag upp en liten moder som skulle ha kalas för sin ettåring. En liten kort sammanfattning:

Signaturen "Mamma me tre" ville ha lite tips på vilken tårta hon skulle servera på en födelsedagsfest som hon skulle ha för sin dotter som skulle fylla ett år. Hon skrev:

-"Min "bebis" fyller 1 år på tisdag och det ska ju givetvis firas med tårta! jag vill göra en lite speciell tårta, någon som har ideer eller bilder på någon fin tårta?"

Oh, så gullenuttigt då! Naturligtvis var jag tvungen att rycka in och skriva ett trevligt svar. Gammal Hårdrockare är alltid redo att hjälpa till och komma med råd när det tryter.

-"Spelar ingen roll vad du bjuder henne på, hon är ju bara ett år och knappt medveten om sin egen existens. Finns alltså ingen idé med att lägga ned någon möda ännu. Du skulle lika gärna kunna bjuda henne på inkokt ål med vaniljsås. Reaktionen blir likadan. Hon märker ingen skillnad. Bättre att vänta tills hon blir äldre med att kosta på henne något. Nu behöver hon bara föda, värme och mänsklig kontakt istället för tårtor och krystade tillställningar som bara är slöseri med både din och dina vänners tid."

Naturligtvis blev det en massa magsura kommentarer. Jag återger inte alla men "Mamma me tre" svarade:

-"Ditt svar behövde jag inte! I våran familj har vi tårta oavsett om vi fyller 1 eller 30!"

Ha! Ha! Nu började det bli lite fart på tråden. Jag fortsatte:

-"Ja, nu tillhör jag inte sorten som går på fest hos en ettåring, förstår inte vad vare sig jag eller ettåringen skulle ha för behållning av det?

Faktum kvarstår: En ettåring är knappt medveten om sin egen existens och därför är det fullkomligt meningslöst att lägga ned sig på något. Det blir som att servera en dillkvist till kattmaten."

"Mamma me tre" eldade upp sig.

-"Och det kan ju vara trevligt för gästerna om inte annat att man engagerar sig!!!"

Jag svarade:

-"Ha fest för dom då! Och bjud i så fall gärna på något annat än tårta. De flesta vuxna människor föredrar en helt annan sorts fest om du förstår vad jag menar?"

Någon som kallade sig Neemi lade sig i diskussionen.

-"Har hon skrivit att hon undrar vilken tårta som barn uppskattar mest? Nej. Hon bad om tips på tårta som hon kunde bjuda gästerna på. Man kan ju knappast bjuda på barnmatspureer , om d e va barnet gillar bäst. Jag förstår inte riktigt varför du engagerar dig i frågan då om du inte har några konkreta råd?"

Nu låg jag över tangentbordet och skrek av skratt. Folk tog allt jag skrev på fullaste allvar. Jag svarade:

-"NEJ! Hon skrev tydligt i sin trådstart: Min "bebis" fyller 1 år på tisdag och det ska ju givetvis firas med tårta! jag vill göra en lite speciell tårta, någon som har ideer eller bilder på någon fin tårta? Här stod inget om några vänner.

Sedan kan man ju fråga sig hur mycket en fest för en ettåring rockar? Blir nog tämmeligen torrlagt så att säga. Det lär bli svårt att ragga folk till den festen.

Fan, jag ger goda råd, tar av min dyrbara tid och engagerar mig i en medlems problem och så får jag bara skit! Vad liknar det?"

"Mamma me tre" hoppade in i diskussionen igen:

-"En katt skulle kanske visst föredra en dillkvist på maten... Ser ju trevligare ut! vad det låter på dig så verkar du tro att en 1-åring inte fattar nåt! Men där har du fel.. Väldigt FEL, min dotter fattar mycket-vägrar äta barnmat men ääälskar hemmagjord mat tex... Hon uppskattar absolut ett barnkalas med lite kompisar, ballonger, äta lite tårta och få paket och vara medelpunkt! Du har inga barn va??? misstänker det ...."

Det var bara för mycket, jag grät av skratt och lade in en ny kommentar:

-"Jag har en dotter och jag vet mycket väl att en ettåring knappast är medveten om sin egen existens. Däremot kinkar de, ibland vill de inte äta en viss sorts mat osv. Att de däremot skulle vara medvetna om vad det är för tårta, att de överhuvudtaget begriper att de fyller år är rent nys. Vid ett år har de lärt sig att känna igen vissa smaker, dofter, ljud osv. Det är det enda. Tidens gång känner de överhuvudtaget inte till."

Ja, och sedan fortsatte det. Orkar inte lägga ut hela diskussionen men här är länken till tråden:http://www.flashback.info/leave.php?u=http://www.familjeliv.se/Forum-5-72/m24191923-1.html

Här har vi en annan rolig tråd om Familjeliv och mitt stökande där. Mycket underhållande!

http://gammalhardrockare.blogspot.com/2008/03/familjeliv-roliga-debatter-och.html

Alla dessa "ungmammaklyschor".

Jag blir så trött. Märker inte mödrarna själva vad korkade de låter ibland? Jag vet inte hur många gånger jag har träffat nyblivna morsor, både IRL men inte minst på nätet, som prompt ska tjata om sin unge, visa kort på underverket och hävda att just hennes unge, den är minsann jätte-jätteintelligent, finast i hela världen och gud så lättskött! Inte alls som Gummi-Brittas lille Stefan som jämt gapar och skriker och som säkert kommer att sluta på Österåker, Karsuddens slutna eller Sidsjön.Sedan kommer det klassiska

-"Vill du hålla honom/henne?"

Varför skulle jag vilja det?

Fattar inte dessa unga mammor att vi skiter i deras ungar? För oss som inte är inblandade i faderskapet på något vis (vilket Gud förbjude!) så ser alla ungar likadana ut och vi vet att alla mödrar känner detta för just sin unge - att det är en nedärvd instinkt. Naturen VILL att mödrarna ska se just sin unge som något unikt som är finare än alla andra ungar.Varför fattar inte mödrarna att vi andra inte har denna instinkt för just deras fula unge?

Försvinner förmågan till objektivitet så fort man klämmer fram en unge?

Många, inte minst bloggare, lägger ut bilder på sina ungar. Jaha? Det var ju intressant... För modern själv. Vi andra bryr oss inte ett dugg. Ännu en unge bland alla andra som inte är märkvärdigare än någon annan unge.

Likadant är det med deras män som de har ungen tillsammans med. Han är världens bästa och guuuud vad omtänksam han är. Vilken fin kille! Snygg är han också och inte är han glad i spriten heller!

Vi som känner honom vet att han tidigare kanske var en jävel på att hinka brännvin rent och hade en förkärlek för billiga fruntimmer ute i förorten som aldrig kunde säga nej efter att han hade fyllt dem med sprit. Vi vet att han har gått fram som en slåttermaskin bland stans white trashluder och fler än en gång så har vi fått vittna till hans fördel när det har gällt div våldtäktsanklagelser och faderskapsmål. Och så har vi ju då den där långsemestern han var iväg på förra året, hur var det egentligen med den? Var det inte som så att han fick göra tre månader för grov rattfylla och smitning från olycksplatsen?

Men upplyser man lilla nyblivna modern om detta, då ljuger man! Så jävla blinda är de. Talar man om att om femton år så kommer deras man att vara fet och flintskallig och i fyllan och villan stöta på sin nyblivna tonårsdotters kompisar, ja då blir det ett jävla liv trots att detta händer så gott som i varenda medelålders familj. Varje helg. År efter år.

Men det är med deras nyblivna man som med deras unge, naturligtvis är han ett undantag!

Mammor: Ni är inga unikum. Det är inget konstigt i att ni har blivit mödrar för det är naturens gång och vilja. ERA UNGAR ÄR INTE VARE SIG SÄMRE ELLER BÄTTRE ÄN ANDRA UNGAR. Ni är glada och stolta över era barn och det ska ni vara men vi andra, vi bryr oss inte för det är inte våra ungar. Era män är inte bättre än andra män för det kanske är våra gamla polare och vi vet saker om dem som inte ni vet. Vi vet vad han har gjort och vi vet hur han kommer att bli för vi har kanske redan kommit dit.