Axel Olsson - Bonne på Dalboslätten.

För flera år sedan så hittade jag på en karaktär vid namn Axel Olsson. En medelålders bonnjävel i Dalsland som var allt annat än sympatisk. En mycket obehaglig man. Jag gav honom alla osympatiska drag jag kunde komma på. Han var snål, försupen, rasistisk och allmänt folkilsken. Tillika så inbillade han sig även att alla konspirerade mot honom, alla var kommunister, de var ständigt ute efter honom osv.

Den där karaktären var aldrig något som jag lade ned något större jobb på, men det var kul att skriva om honom när jag själv var på dåligt humör. Här kunde jag få utlopp för alla mina inneboende aggressioner.

Jag lägger ut en av novellerna på min blogg, som ett litet test. För att se om det finns något intresse runt Axel. Kanske ger jag honom i så fall en egen blogg.

Novellen som jag nu väljer att lägga ut tror jag är den tredje eller fjärde i ordningen. Det är alltså inte början på historien om Axel och därför kan vissa saker uppfattas som oklara.

Hur som helst, vill någon läsa mer om denna bonne så är det bara att ni hojtar till.

***

Varje vår så har den dalsländska slättbonden fullt upp med vårsådden. Om man kör på Riksväg 45 genom södra Dalsland så ser man hur traktorer brummar fram på åkrarna och vevar man ned rutan så kan man även känna den fräna gödseldoften.

Det är vår i Dalsland!

När du är i trakten av Eriksstad, ungefär mittemellan Mellerud och Brålanda så ska du även sakta ned lite, luta huvudet ut genom rutan och lyssna riktigt noga. Då kan du få höra ilskna vrål och svordomar som överröstar fågelsång och traktorer. Det är Axel Olsson, en av dalslands mest inskränkta och snåla bönder som är ute på åkrarna och jobbar med sin nya blivande svärson, en stor, svart afrikan från mörkaste Afrika. Ben heter han och är en man som har en människosyn och ett tålamod som är Axels raka motsatts.

Ben gillar människor, Axel vill strypa dem.

Ben tror alla om gott, Axel rustar för världskrig.

Ben reparerar, Axel slår sönder. Oftast i vredesmod. Ben gillar också att pröva nya vägar, att experimentera och klura ut nya finurliga sätt att lösa vardagens små problem på. Axel klampar på och svettas med ansiktet djupt nedkört i de gamla vanliga hederliga åkerfårorna. Ben ser tidens alla nya uppfinningar och hjälpmedel som en gåva från Gud. Axel är helt övertygad om att Satan lever och mår bra i alla jävla mobiltelefoner, datorer och skit som folk av någon anledning envisas med att skaffa sig. Dyrt är det också! En gång så tvingades han ringa till en sådan där jävla mobiltelefon från sin gamla hederliga hemtelefon med nummerskiva, han talade i högst en kvart och några veckor senare så kom det en räkning på över hundra kronor! Axel började nästan hosta blod och polisanmälde genast telefonbolaget för ocker och lurendrejeri.

Axel kommer aldrig att skaffa sig någon mobiltelefon. Axel kan man bara nå när han är i hemmet och inte ens då är det säkert att han svarar.

-"Du kanske borde skaffa dig en dator? Då blir det lättare för dig med både bokföring och kontakt med myndigheterna."

Säger Ben en dag när de håller på med att olja upp en gammal harv från artonhundratalet. Axel hatar myndigheterna och det sista han vill är att underlätta kontakterna med dem. Han har t o m funderat på att kapa telefonledningarna och skaffa sig en postbox i Rövland. Och vadå "bokföring"?

-"Du kanske borde skaffa dig en bra sjukförsäkring!"

Säger Axel och måttar ett slag mot Bens huvud med en spade. Han missar. Ben älskar att reta Axel.

Det är vår, det är hett. Axel och Ben är ute på åkrarna och jobbar och snart så är de färdiga för säsongen. Det har gått fort, mycket tack vare Ben men detta är något som Axel aldrig skulle erkänna ens för sig själv. Förut har Axel fått jobba ensam och det har alltid tagit ordentligt med tid. Några gånger försökte han att lära upp sin förståndshandikappade son Jonas till att åtminstone vara till lite hjälp, som hantlangare eller något men det var helt hopplöst. Fler än en gång så fick Axel gå och hämta honom mitt ute på en åker. Där stod han i ett moln av flugor, helt förlorad i det stora tomma universum som ryms mellan hans öron. Med kuken i näven och blicken i skyn så försökte han navigera efter stjärnor som bara han kunde se.

Jonas gillar att försvinna i sig själv. Och att ta sig på kuken. Mycket och ofta. Som barn så nöjde han sig med att sitta på gårdsplanen och käka grus och hönsskit, sedan så blev han könsmogen och fick helt andra intressen. Nu tar han sig mest på kuken och bläddrar i Axels gamla Fib Aktuellt som han har gömt ute i vedboden.

-"Kanske man kunde få Jonas att hjälpa till lite?"

Säger Ben som vill alla väl.

-"Jag tror det skulle vara bra för honom".

-"Man kan inte så och plöja med kuken"

Säger Axel.

-"Tro mig, jag har verkligen försökt flera gånger!"

-"Plöja med kuken?"

Varför är negrer så korkade undrar Axel. Man måste tydligen alltid förklara allting helt ordagrant. Han hade lust att slå sin dotter på käften bara för att hon hade dragit in Ben i släkten.

-"Nej! Jag menar naturligtvis att Jonas har inget intresse av något förutom sitt skrev!"

Jonas kan inte mycket här i livet. Men ett stadigt grepp om kuken har han i alla fall.

Axel har t o m försökt att skaffa jobb åt Jonas. Några kronor borde han ju kunna tillföra gården åtminstone tycker han. Förra året så hade han åkt in till Mellerud med honom, till den stora dörrfabriken. Kan de ge där jävla överbetalda kommunistidioterna som jobbar där anställning så vore det väl själva fan om de inte kunde ge Jonas någon enklare syssla för några tusenlappar i månaden. Sopa golv eller så.

Axel rös av vämjelse när han gick igenom fabrikslokalen med sin son. De anställda såg precis så förfallna och omoraliska ut som folk gör när de inte behöver arbeta för pengarna. Det skulle inte förvåna honom om de var med i facket allihopa. Några såg t o m ovanligt fackligt anslutna ut, de bara satt där på huk bland balkar och plåtar och svetsade i lugn och ro. Sitta och jobba! Riktiga karlar brukade sin egen jord, inte fan satt de och lekte med Mekano. Det som retade Axel mest var att de tjänade så bra. Axel ville också ha del av denna saftiga kaka innan kommunisterna tog över helt. Han stod och glodde ilsket på en av karlarna i blåställ som satt och svetsade ihop något som antagligen var helt värdelöst. Mannen slutade att svetsa och fällde upp skyddsvisiret. Han bar glasögon. Säkert bög.

-"Ursäkta, är det något ni funderar över?"

Frågade mannen i blåställ som kände sig besvärad av att en bonne i leriga träskor stod och blängde på honom.

-"Ja, faktiskt. Jag funderar på om det är du eller din pojkvän som tar den i munnen?"

Det här är ingen bra början på Jonas eventuella karriär som anställd på Melleruds Stora Dörrfabrik. Inte bra alls. Det blir bråk, det blir höga röster. Mannen som Axel har anklagat för homosexualitet är en stolt familjeförsörjare, har två barn och brukar med stor entusiasm knulla sin fru det första han gör varje morgon, ofta redan på pisseståndet. Sedan trycker han på henne en gång till medans fåglarna kvittrar och kaffet rinner genom melittan. Frugan brukar få ta emot morgonståndet som en smäll på käften vid varenda soluppgång - söndagar inräknade - och det är han stolt över.

-"Vad i helvete är det som pågår här?"

Undrar chefen som har blivit ditlockad av de höga rösterna.

-"Inte vet jag?" Säger Axel. -"Jag kom hit för att söka jobb åt min son och helt plötsligt så får jag ett slagsmål på halsen!"

-"Jobb? Här finns inga jobb! Vi har inte råd med några nyanställningar! Var nu snäll och lämna min fabrik. Arbetarna känner sig oroade och kan börja skena när som helst."

Axel gick därifrån. Det var första och sista gången han besökte ett sådant jävla kommunistnäste och han hade fått alla sina vanföreställningar om svenska arbetsplatser bekräftade. Snåla jävlar! Inte ens när han erbjöd sin son att jobba för rena rama svältlönen så ville de ha honom. Alla var emot honom! Inte ens från kommunen kunde han få något bidrag för sin son. Alla andra fick men inte han. Det var inte rättvist!

Nu hade i och för sig Axel alltid lyckats smita undan all form av skatt genom diverse tröttsamma överklaganden, förhalanden och processer i det oändliga och det är ju som så att om man inte tillför något så kan det bli svårt att få ut något. Axel anser ändå att han har rätt till pengar från staten. Han har ju aldrig några pengar för helvete! Han handlar mat, köper kläder, bensin, verktyg, utsäde osv och någonstans så måste ju pengarna ta vägen, eller hur? Han är helt övertygad om att de till slut hamnar i statens ficka och att de rövknullar honom i slutänden i alla fall. De är jävlar i mig skyldiga honom pengar för flera års slit ute på de där förbannade åkrarna! I ren ilska så förlorar Axel fullständigt sitt sinne för ekonomiska proportioner och går in på Systembolaget och köper en stor flaska köpebrännvin för över tvåhundra kronor. Efter att ha druckit över halva flaskan så kommer han på att han har betalat över hundrafemtio kronor i skatt på spriten. Chocken gör att han kör av vägen i full fart och knäcker hjulupphängningen på sin Impala 63:a. Axel kör oförsäkrat och gråter av ilska.

Alla dessa plågsamma minnen vill gärna bubbla upp till ytan så fort Jonas kommer på tal och han önskar att Ben kunde hålla käften och sluta tjata om Jonas.

I skymningen så lämnar Axel och Ben fälten. De är färdiga med vårens arbete. När de går där på grusvägen upp mot gården så skulle man nästan kunna tro att de är två gamla kompisar som har avslutat sin arbetsdag och sanningen är att under de veckor som de har jobbat tillsammans så har Axel faktiskt trivts riktigt bra. Men det skulle han aldrig erkänna, inte för någon och allra minst för sig själv. Flera kvällar så har de suttit tillsammans på Axels veranda och druckit kaffe och pratat om sådant som karlar pratar om efter jobbet.

Det har gått bra en stund, Axel har suttit och skrutit och orerat om sin planerade semesterresa till Bangkok då han ska sitta på bordellerna och supa så gardinerna fladdrar och knulla horor tills kuken kroknar. Men så fort Ben försöker att få en syl i vädret så är det färdigt, då rynkar Axel ihop hela ansiktet till en massa veck och när Ben sedan börjar berätta om sitt hemland och universitetet i Harare så kommer de gamla vanliga oförskämdheterna.

-"Säg mig, hur många svarta bröder var du tvungen att suga av för få komma in på den där märkvärdiga jävla missionsskolan egentligen?

Axel kan bara vara trevlig i korta perioder men bara det är ett framsteg. Förr så svarade han ofta inte ens på tilltal och de enda främmande människorna som har satt sina fötter på Axels veranda har varit polisen som antingen har varit där för att ta upp någon anmälan om inbillade oförrätter eller lämnat delgivningar från diverse företag vars tjänster Axel har utnyttjat men vägrat att betala för. Det är mycket tjat om marknadsmässiga priser och i Axels värd så står aldrig tjänsten i balans med priset. Under sjuttiotalet så översteg t ex aldrig telefonräkninarna en hundring, en ask Commerce fick han för en femma och en flaska Kronvodka gick på en femtilapp. Det var dyrt då, men idag hade dessa sjuttiotalspriser varit på rimlig nivå, här snackar vi jävlar i mig marknadsmässiga priser och mer än så tänker han inte betala! Aldrig någonsin!

Ja, det är mycket som skiljer Axel och Ben åt. Något mer omaka par får man leta efter. Ben är nästintill renlevnadsman och föraktar droger. Axel är periodare och dyrkar allt som kan bedöva och ta bort tillvarons alla vassa kanter. Axel har tappat räkningen på alla mornar som han har vaknat upp och haft en önskan om att dricka upp hela världen. Det är en omöjlighet, det vet han men han har försökt och gjort sitt bästa i alla fall. När han var yngre så brukade han även komplettera mäsken, äppelvinet och den hembrända spriten med allehanda limsorter och lösningsmedel som han helt enkelt bara råkade komma i kontakt med genom sitt yrke. Som ung man så kunde han sitta uppe på höskullen och hälla i sig sprit och sniffa allt från Karlssons Klister och thinner till cykelsollution och Round Up - För effektiv bekämpning mot ogräs! Det hade han dock slutat med för flera år sedan. Det var helt enkelt inte lika bra skjuts i godiset längre. Antagligen så hade de förbannade Myndigheterna lagstiftat bort någon trevlig och undergörande substans i nämnda varor.

De fick honom hur han än gjorde.

Men nu är vårsådden äntligen slut och nu följer några lata veckor för Axel. Så är det tänkt i alla fall. De andra dalsländska bönderna brukar använda denna tid till att "se om sitt hus". De reparerar maskiner, de oljar och smörjer upp, de målar kanske om något uthus eller lägger nytt tak på boningshuset. De mockar skit, håller efter sina grödor från ogräs och skadedjursangrepp och kanske investerar de i någon ny sugga.

En bonde har alltid mat på bordet men så är han heller aldrig ledig.

Men inte Axel. Detta är en tid som han har väntat på hela våren. När han väl har sått all jävla vete, planterat all potatis och alla förbannade ärtor så får det fan i mig sköta sig självt. Axel har helt andra planer. Först och främst så ska han dricka hejdlöst i flera veckor. Då sitter han alltid på sin veranda, i en gammal hammock som han har köpt på Bloms Stormarknad under en höstrea för många år sedan och dricker sprit, röker och lyssnar på Chuck Berry på sin gamla kassettbandspelare.

Axel brukar avsluta sin fyllefest - där bara han själv är bjuden - med att ta en tur med bilen in till Brålanda och Toppfrys. Väl där så stövlar han in på kontoret och för ett fruktansvärt oväsen, hotar kontorister och kräver att få omförhandla kontraktet vilket alltid slutar med polishämtning och tillnyktring i en cell på polisstationen i Vänersborg. Sedan så är ännu en fylleperiod till ända i Axels liv och hans fru Majvor och deras gemensamma son Jonas kan äntligen komma hem från Dals Rostock. Där har de sökt skydd hos Majvors syster och väntat på att fyllestormen på Axels gård ska bedarra för denna gången.

Men det här året kommer rutinerna att ändras en smula.

-"Släpp kuken och gå in och lägg dig! Klockan är över tio!"

Skriker Axel åt Jonas som står borta vid dammen och glor på dammrudorna som simmar omkring uppe vid ytan. Handen är djupt nerkörd i byxorna. Ungjäveln kunde bli stående hur länge som helst på en och samma plats och vara helt fascinerad av saker som ingen annan människa brydde sig om eller ens såg. Förra våren så var det en myrstack, nu verkade det vara de där jävla fiskarna som fångade hans intresse. Axel funderade på att fånga och koka upp de där jävla fiskarna och sedan tvinga Jonas att äta upp dem, ruda för ruda, ända tills han kräktes. Då kanske han ryckte upp sig, eller åtminstone försökte ta sig samman.

-"I morgon kommer Josephine hit, det kanske kan vara bra för Jonas att få träffa sin syster."

Säger Ben.

-"Va fan pratar du om?"

Vad i helvete var nu det här? Hade de planerat något bakom hans rygg? Var det därför som inte Majvor hade packat sin och Jonas resväska ännu?

-"Det är på tiden att Josephine får se gården som du äger och jag jobbar på. Hon har aldrig varit här."

Men va faan...

-"Jag har inte tid med några jävla släktmiddagar! Säg för fan inte att jag ska bli tvungen att bjuda på mat! Har du klart för dig vad det kostar att utfodra en massa människor?"

-"Lugn nu! Jag betalar, det är redan förberett. Jag tänkte bjuda på afrikansk Gomblo-Joomblogryta med ris, träsknötter och lollopullo. Jättegott!"

Axel får lust att hämta sitt gevär.

-"Vad i helvete är det för fel på kokta potäter, fläsk och brunsås nu då? Jag tänker inte äta någon jävla gryta! Aldrig!"

Axel äter inte ens hamburgare eller pizza, det mest exotiska han har käkat har varit en halv grillad special vid Raggartorgets korvkiosk i Mellerud någon gång under sjuttiotalet och då var han både full och stenad på lim.

Riktig mat för hårt arbetande bönder utan partibok är kokt potatis med fläsk. Punkt.

Och så var det ju det här med spriten. Axel har ju bunkrat upp med massor av brännvin och han vill börja dricka så fort han blir ensam.

Han hade sett fram emot det! Nu ska det istället komma dit folk och de ska sitta på hans veranda. Det var ju för helvete han som skulle sitta där och dricka, nu skulle han bli tvungen att ha öppet hus. Hur i helvete kunde det bli så här? Han är ju en man som växer och frodas i sin ensamhet och istället så är hans gård fullkomligt invaderad av dårar.

Han har en korkad kärring som svarar i telefonen så fort det ringer, en sinnesslö son som polerar kuken så fort man vänder ryggen till och en husneger som han på allt elände är tvungen att betala ut lön till. Nu skulle även hans oäkta dotter komma dit.

-"Det här kommer att gå åt helvete!"

Skriker Axel.

-"Nej varför då?"

Säger Ben.

-"Josephine vill gärna träffa sin halvbror och jag tror som sagt att Jonas behöver träffa lite nya människor, han behöver stimulans helt enkelt."

-"Jag tycker han stimulerar sig jävligt bra själv med högernäven."

Axel går i väg och sätter sig i sin vedbod och tjurar.

Nästa förmiddag sitter Axels fru Majvor, Jonas och Ben vid ett dukar bort på verandan. Mitt på bordet står Bens afrikanska gryta. Axel sitter på trappan och dricker sprit och röker. Han tänker fan inte äta av den där skiten. Han ska supa och de andra får säga vad fan de vill, det skiter han i!

-"Nu måste du vara artig mot din nya syster Jonas!"

Förmanar Majvor. Jonas lyssnar och nickar. Kanske fastnar några av orden i Jonas dimmiga huvud.

-"Du måste ta henne i hand och säga att det är trevligt att träffa henne. Kan du komma ihåg det tror du?"

-"Jaa!"

Säger Jonas.

-"Jag kommer ihåg! Jonas gillar flickor!"

-"Ja det har vi nog fan märkt!"

Säger Axel.

Josephine, Axels oäkta dotter kör fram på gårdsplanen i sin lilla röda sportbil av nytt och för Axel, helt obekant bögmärke. "Hur i helvete kan hon ha råd med en sådan bil?" Undrar han. Axel är mer än dubbelt så gammal och har jobbat på de där jävla åkrarna i hela sitt liv men han äger ingen liten röd jävla sportbil. Ännu ett bevis på den monumentala orättvisa som alltid drabbar honom. Ännu ett tecken på att han är motarbetad av de högre makterna, läs: Myndigheterna.

Av någon anledning - som Axel inte kan klura ut - så är tydligen budgetunderskottet, utflyttningen av företagen, den ökande arbetslösheten och brottsligheten lågprioriterat. Det är istället honom som de har ögonen på. Det är viktigare att nypa åt Axel så hårt och ofta de kan. Allt annat får vänta, huvudsaken är att de kan jävlas så mycket som möjligt med en liten bonde på en åkerlapp långt borta i en bortglömd del av Sverige.

Sanningen är att Josephine inte är dum, hon har ärvt sin fars ekonomiska sinnelag men har inte växt upp i en sådan inskränkt och hämmande miljö som Axel. Hon förstod tidigt att utbildning är nyckeln till framgång och så fort hon slutade grundskolan så stack hon till Uddevalla och läste snabbt in gymnasiet. Sedan blev det högre studier på universitetet i Göteborg med inriktning på ekonomi och internationell handel samt praktik och projektarbete i Tredje Världen. Detta i kombination med att hon fick full kontroll på arvet efter sin mormor vid arton års ålder har gjort henne till en relativt välbärgad ung kvinna.

Josephine har alltså blivit van vid helt andra miljöer än de dalsländska åkrarna och de små brukssamhällena. Dalsland känns numer futtigt och om sanningen ska fram så tycker hon t o m att det känns lite obehagligt att komma hem igen. Ingenting har förändrats och det skrämmer henne. Hennes jämnåriga väninnor från grundskolan står fortfarande kvar på torget i Mellerud med sina rykande cigarretter och tittar trånande efter killarna som kör förbi i sina gamla raggarbilar, vissa av dem med magen i vädret för andra gången. En del av dem har redan gift sig och sitter fastkedjade i någon villa och väntar på att maken ska komma hem från åkrarna eller fabriken och göra dem på smällen igen så att de åtminstone kan få flerbarnstillägg.

"Här blir inga barn gjorda" brukar man säga men det är precis vad man gör i Dalsland, barn alltså! Kvinnorna får smaka dolme på både längden och tvären mycket tidigt i sina liv. Det gökas friskt på både höskullar och bakgårdar, i baksäten på gamla Amazoner, i soprum, skogsbackar och dikeskanter.

Varje helg så brakar det loss. När fabriksarbetarna går av skiften, när bondpojkarna blir ivägsläppta från gårdarna och flickorna smiter iväg från sina fäder så börjar spriten att flöda, raggarbilarna börjar brumma och flickorna börjar sakta gå fram och tillbaka på Storgatan, den dalsländska catwalken. De hoppas att "Bengt i Svankila", "Roffe på Konsum" eller "Sture Hammarn" ska plocka upp och skicka just dem till himmelen i deras baksäte, eller åtminstone ge dem enkel biljett till Försäkringskassans föräldrapenning.

Allt detta vet Josephine, det var därför hon stack och det var därför hon valde Ben som sin pojkvän och blivande make. Han är den dalsländske mannens totala motsats. Ben är nyfiken. Ben är intelligent och välutbildad. Ben är öppen för nya ideér och ser hela tiden framåt, aldrig bakåt. Ben respekterar kvinnor och ser inte alkohol som en väg till ett fulländat sexliv. Ben är Josephines drömman och hade det inte varit för att han blev så fullständigt betagen i den dalsländska slätten som han tyckte påminde om sin hembygd där hemma på den afrikanska savannen så hade hon aldrig stannat kvar. Då hade hon nöjt sig med att hälsa på sin mor över helgen som det var planerat från början och sedan så hade hon och Ben stuckit vidare ut i världen.

Men nu är det som det är, Ben vill att de i alla fall ska ge bygden en chans och han trivs på Axels gård. Ben är också helt övertygad om att det ska gå att göra folk av hennes far och det vore ju onekligen trevligt även för henne att få en far som det gick att föra ett vettigt samtal med.

Men när hon stiger ut bilen och börjar gå mot verandan med gruset knastrande under de högklackade skorna och hör Axel orera om blodsugande kommunistvampyrer från Skatteverket och överbetalda husnegrer som inte vet sin plats så förstår hon att Ben har ett tufft arbete framför sig. Josephine känner sig ännu mer illa till mods när hon ser sin förtåndshandikappade halvbror Jonas komma emot henne med ett stort leende på läpparna och hakan våt av dregel. Så trevligt! Hon har ingen som helst vana av dylika människor, tänk om han får någon form av utbrott? Hur handskas man med sådant egentligen?

Till råga på allt så såg det ut som om byxorna buktade ut i skrevet på honom, precis som om han hade... Erektion! Hela situationen började kännas rent surrealistisk. Vad skulle hon hit att göra?

-"Jag heter Jonas... Jooonas!"

Han upprepar för säkerthetsskull sitt namn utifall inte informationen gick in första gången. Sedan står han bara rakt upp och ned som en stenstod och tittar Josephine rakt i ögonen utan att blinka samtidigt som utbuktningen i skrevet växer sig större. Hon kan nästan höra hur det knakar i tygets fibrer. Det råder ingen tvekan, han har stånd och det växer!

Josephine känner sig fruktansvärt besvärad och vet inte riktigt hur hon ska uppträda eller vad hon ska säga. Kan ingen komma och hjälpa henne ur denna pinsamma situation!

-"Det är trevligt att träffa dig!"

Säger Jonas, knäpper upp gylfen och tar fram kuken.

-"Ok, nu räcker det! Gå och sätt dig Jonas!"

Säger Ben som har kommit skyndande till Josephines hjälp.

Axel säger ingenting. För första gången på mycket länge skrattar han. Han ligger på marken och gapflabbar. Det känns faktiskt riktigt bra, allt känns bra! Han reser sig upp och börjar gå mot sin bil. Han tänker dra en repa runt torget inne i samhället. Kanske stannar han till vid någon skogsbacke någonstans och häller i sig resten av spriten i flaskan. Axel måste få vara ensam en stund, så är det bara.

På verandan hos dalslands mest inskränkta och asociala bonnjävel sitter Axels fru, hans förståndshandikappade son, en oäkta dotter och den blivande svärsonen från mörkaste Afrika. För bara någon månad sedan så hade denna syn varit en omöjlighet men nu sitter de faktiskt där och har man någorlunda god syn så kan man faktiskt se dem från stora vägen.

Axel syns dock inte till, inte ännu. Han har somnat i någon skogsbacke men han dyker upp. Förr eller senare. När det passar så kommer Axel att köra upp på gårdsplanen med sin gamla amerikanare och griniga uppsyn. Det krulliga håret spretar ilsket åt alla håll och han kommer att vråla efter Ben och undra var i helvete han är någonstans? Snart så är det dags att skörda! Ser han inte till honom så kommer han att bli nervös. Axel hoppas nämligen att Ben kommer att stanna kvar på gården. Men det skulle han som sagt aldrig erkänna. Inte för någon och allra minst inför sig själv.

Ben tänker försöka lära Axel folkvett men det kan han glömma, Axel har helt andra planer. Axel ska lära Ben att äta kokta potäter med fläsk och brunsås och det vore väl själva fan om det inte skulle kunna gå att få negern att få smak för brännvin också! Bara han sitter kvar där på verandan när han kommer han kommer hem...

Forts följer eventuellt...

Rösta på mig igen! Snälla...

Jaha, pojkar och flickor. Då är det dags igen för tävlingsomgång 3 i den stora bloggtävlingen. Jag hoppas verkligen att Ni röstar på mig!
Röstar gör Ni här:
http://www.metrobloggen.se/jsp/public/permalink.jsp?article=19.2770001

Tack så mycket på förhand!

Underdånigast:

GeHå!

GeHå går på alternativ teater.

Den här lilla texten skickade jag för många år sedan till tidningen Röd Press, Partitidningen för Ung Vänster. En samling ungdomar låångt vänsterut som tar sig själva på stort allvar. Mycket stort allvar.

I min ungdom så var jag själv kommunist, ja så förvirrad var jag faktiskt. Men ni vet hur det är när man är ung, man ser allt i svart eller vitt och då är det lätt att fastna för en ideologi med enkla och enfaldiga budskap. Jag skäms, det ska jag göra men jag är glad över att jag inte fastnade för någon annan dårskap trots allt, jag kunde lika gärna ha gått med i MUF eller blivit skinhead och det hade varit minst lika illa.

Hur som helst, Ung Vänster var inte intresserade av att publicera min lilla text.

Faktum är att när de skickade tillbaka den så kunde jag ana en smula undertryckt vrede från deras håll.

Naturligtvis är själva texten en produkt av min fantasi. I alla fall det mesta av den.

För ett tag sedan så träffade jag en ung flicka som jag hade ett kortare förhållande med. Det har nu tagit slut men jag tycker ändå att detta förhållande är värt att berätta om.

Vi hade egentligen inte så mycket gemensamt. Politik var hennes stora passion här i livet och hon var någon slags konstig blandning av Vänsterpartist och Miljöpartist och då förstår ni själva… Att sitta och dricka sprit och lyssna på gammal hårdrock i min lilla inrökta etta var inte hennes melodi. Hon ville hellre sitta med sina märkliga vänner i kollektivet där alla såg ut som fårfarmare och dricka te ur stora koppar, käka någon makrobiotisk geggamojja tillagad i microugn (vars energikälla de naturligtvis var emot) ackompanjerade av Nationalteatern, Joan Baez och Björn Afzelius.

Diskussionerna rörde sig t ex om varför Micke upplevde det som jobbigt att Mustafa tittade på Stinas pattar osv. Alla satt och försökte se så nära och naturliga ut som möjligt. Gud vet vad de levde på? Arbetade gjorde de i alla fall inte. Jag med min svarta kavaj, jeans, fickplunta och arbete på fabriken passade verkligen inte in i detta sällskap.

Ibland får man dock bjuda till, min flickvän hade nämligen tre härliga egenskaper. För det första så var hon otroligt vacker och sexig, för det andra så var hon helt dum i huvudet och gick på i stort sett vilka lögner som helst. Den egenskap som jag dock värderade högst var denna: Hon kunde faktiskt tänka sig ha sex med mig!

En fredagskväll hade jag planerat att dricka sprit tillsammans med min dator och nya bredbandsuppkoppling. Jag hade bestämt mig för att en gång för alla försöka skrika högst av alla dårar ute på nätet, i syfte att få lite uppmärksamhet.

Det sket sig direkt.

Anna kom och hämtade mig innan jag ens hade fått i mig en droppe och tvingade med mig på någon slags alternativ teater med ännu alternativare skådespelare och underhållare. När vi kom in i lokalen noterade jag att hälften av publiken såg ut som medlemmar i Orsa Spelmanslag, den andra hälften såg ut som haschrökande, anemiska, svartmålade socialfall som gjorde sitt bästa för att se lidande och missförstådda ut. Röda stjärnor och hammaren och skäran syntes lite varstans på folks jackor och kavajuppslag. Och titta! Var det inte Peps Persson och Mikael Wiehe jag såg skymta förbi där borta?

Föreställningen kunde börja och jag förstod absolut ingenting. Folk började ohämmat skutta omkring på scenen till tonerna av några märkliga afrikanska naturinstrument som helt enkelt bara gav ifrån sig ett öronbedövande bröl och brummande. Helt plötsligt kom en jättelik neger ut på scenen och började dra en monolog på ett språk som jag aldrig hade hört förut, än mindre begrep. Samtidigt slog han entonigt på en enormt stor congas.

Hur fan skulle jag stå ut med detta i tre timmar? Efter denna kulturdos så kom det ut en skäggig svensk karl iklädd en peruansk poncho och började läsa upp en dikt om USA:s kapitalistiska och fascistiska samhälle – På rim!

Nu kände jag att jag behövde en liten paus från denna andliga spis och ursäktade mig med att jag var tvungen att gå på toaletten.

Väl i säkerhet bakom den låsta dörren så tog jag omedelbart upp min jättelika fickplunta och tog mig ett par rejäla supar av den högprocentiga, hembrända sprit som jag tursamt nog hade fyllt den med. När jag skulle gå tillbaka så såg jag genom entrédörrarna att det låg en bar tvärsöver gatan. Jag skyndade dit och drog i mig två snabba öl. Något som jag egentligen inte gillar men nu var det kris.

Efter denna medicinering så kände jag mig i någorlunda form för att möta Sveriges kulturelit. Kanske skulle jag stå ut.

Efter en del bökande och knuffande med folk i bänkraderna så kom jag fram till min plats. Nu hade någon sorts kvinnlig trollkonstnär enbart iklädd i en minimal bikini intagit scenen

Det här kanske kan bli något?

Tänkte jag. Hon började med att klumpigt jonglera med enbart två käglor (!) Hon tappade dem i golvet så det small högljutt flera gånger och till slut gav hon upp innan hon hade fått någon av käglorna i huvudet. Publiken låg också lite risigt till. De som satt närmast henne såg en aning nervösa ut.

Nu började hon hoppa omkring lite, stampade med sina högklackade skor i golvet, snurrade runt och vände ryggen till publiken. Hon tycktes smussla med något och – Tadaa! Nu hade hon lösskägg på sig!

– "Jag förstår inte?"

Sade jag till min flickvän.

– "Schhh!" Fräste hon. – "Detta är symbolik på kapitalismens konstgjorda dyrkan av ytlig underhållning baserad på rekvisita tillverkad av den utsugna Tredje Världen".

– "Jaha"

Sade jag.

–"Jag måste i alla fall gå på toaletten igen, röksugen".

Så fort jag kom ut på toaletten drack jag så häftigt ur min fickplunta så att jag nästan storknade. Här skulle behövas rikliga mängder med alkohol för att stå ut! Jag sprang över till baren mitt emot och blev sittande i nästan en halvtimma vid bardisken där jag hinkade öl efter öl i raskt takt.

Nu var jag ordentligt packad, ja riktigt sagolikt full och raglade tillbaka till föreställningen.

När jag kom in i den fullsmockade salen deklarerade jag högljutt min ankomst, vevade med min fickplunta i luften och gick med bestämda steg mot scenen. Mina klackjärnsförsedda arbetarskor smällde mot trägolvet och det gick ett sus genom publiken när jag klättrade upp på scenen och fattade micken med min ena hand. Jag började yra och svamla osammanhängande om trettioåriga kriget, slaget vid Svolder och min elaka och krävande bas på jobbet. Jag fick tag på en elgitarr som stod lutad i ett hörn och började köra introt till Jimi Hendrix låt Wild Thing om och om igen - det enda jag kan på gitarr - samtidigt som jag försökte kommunicera med publiken på något eget ihopsnickrat naturspråk.

Nu fick den jättelika negern nog och kom och frågade vad i helvete jag höll på med på bruten engelska.

Jag nitade honom direkt rakt i ansiktet och sedan var slagsmålet i full gång. Vi sluggade båda vilt och mikrofonstativ, högtalare, musikinstrument och alla annan rekvisita flög vilt åt alla håll. Nu hade publiken ställt sig upp och applåderade och visslade för fullt och när polisen kom och hämtade oss visste jublet inga gränser, jag trodde nästan att taket skulle flyga av lokalen!

Senare kunde man läsa följande recensioner i diverse vänsterorienterade tidningar:

-"Denna man, som så ohämmat visade upp sin berusning på ett så naket och utelämnande sätt är värd all beundran".

-"Han visade på ett ytterst handfast sätt på hur kapitalet kan förslava den arbetande människan med alkohol och droger."

-"Man kan också se hur han pekar på de små, fattiga och utsugna ländernas kamp mot USA:s imperialism och fascistoida samhällssystem genom att handfast försöka tillfoga den store afrikanen skada trots sitt fysiska underläge. Symboliken var total och gick hem hos publiken!"

-"Vilken konstnär!"

Detta var mitt första och enda framträdande inom den politiska och kulturella arenan. Hädanefter kommer jag att hålla mig till att enbart skriva ilskna insändare i lokaltidningen.

Kändislivet var ingenting för mig.

Rökningens positiva och hälsobringande effekter.

Nu kommer jag nog att skriva något av det mest politiskt inkorrekta jag någonsin har givit uttryck för: Det är gott att röka och jag kommer aldrig att sluta röka.
Det slog mig faktiskt idag när en polare på sitt snusförnuftiga vis frågade mig för femtioelfte gången när jag skulle sluta röka.
Jag vill inte sluta röka!
Jag trivs med att röka!
Det är gott att röka!
Jag är en produkt av en tid när rökning var något som nästintill var lika naturligt som att andas. Alla rökte. Morsan rökte. Morfar rökte. Min lågstadielärarinna rökte och t o m läkare rökte.
Inte nog med det, det var tillåtet att röka så gott som överallt. Jag minns t ex att morsan ofta rökte på stadsbussen. Rökarna blev i och för sig förvisade till sätena längst bak, men ändå. Eftersom så gott som alla rökte så klämde alla ihop sig längst bak. Längst fram var det nästan helt tomt, med undantag av någon missionspastor och söndagsskolelärarinna kanske.

På biograferna fick man röka uppe på "logen" som det hette. Kostade en krona extra i inträde att sitta där, längst bak, en våning upp.
Man såg oftast filmen sämre därifrån, men man fick röka!
Logen var alltid fullsatt under matinén. Det var alltid de lite äldre och hårda killarna som satt där uppe, de som rökte.
Vi andra satt på de vanliga platserna och hoppades att vi inte skulle dra uppmärksamheten till oss från de hårda killarna uppe på logen.
Dessvärre så fanns det en del av dem som även valde att sätta sig bland oss yngre killar och hade man en riktig jävla otur så kunde man få en av dem alldeles intill sig. Då blev hela filmen förstörd. Det gick inte att koncentrera sig på Bud Spencers och Terrence Hills vilda äventyr när det satt en halvt sinnesjuk dåre vid sätet intill. En dåre som hela tiden ägnade sig åt att banka de som satt vid sidan om honom i huvudet hela tiden. Man gick liksom miste om själva filmupplevelsen.
-”Skrik: Benny har stora öron men liten kuk!”
Väste en stor luns i örat på mig samtidigt som han drämde sin knytnäve rätt i mitt lår.
-”Annars får du stryk!”
Nu låg jag illa till. Killen som satt intill mig var en riktig översittare men denna Benny som han ville att jag skulle förolämpa a det grundligaste var flera grader värre. Han hade under sina vistelser på div ungdomsvårdsskolor avancerat från vanlig översittare till fullblodssociopat. Benny var galen. Livsfarlig.
Om det gick att gradera ondska och galenskap i grader så kanske lunsen som satt intill mig var att jämföra med en vanlig feberhet förkylning.
Benny var däremot på väg att nå kokpunkten.
Tio år senare kokade han över fullständigt och fick tio år för mord men nu var det sjuttiotal. Benny var tretton år och jag var jag tolv.
Nu stod jag inför två val: Antingen få stryk direkt av lunsen intill mig eller göra som han sade och bli halvt ihjälslagen av Benny efter att filmen var slut. Valde jag det sista alternativet skulle jag faktiskt ha en viss chans att smita undan, om jag tog mig snabbt ut från biografen när filmen var slut och sprang av bara helvete hem. Jag gjorde som lunsen sade, jag skrek rakt ut:
-”BENNY HAR STORA ÖRON MEN LITEN KUK!”
De andra ungarna fnissade. Alla viste vem Benny var. Han var ökänd.
-”Ok, din lille jävel! Jag tar dig sedan, efter filmen!”
Benny hade sett mig. Jag fattade ingenting av handlingen under resten av filmen. Jag förberedde min flykt.

Ja, jag klarade mig. Jag sprang som jag aldrig hade sprungit förr efter att filmen ”Supersnutarna” med Bud Spencer och Terrence Hill hade tagit slut. Jävlar vad jag sprang.
Benny var galen och jag tror faktiskt att hade han fått tag i mig den där eftermiddagen så hade jag inte suttit här idag och skrivit.
Benny var en av dem som rökte så därför var rökning ingenting som gav mig positiva vibrationer direkt. Jag tänkte aldrig börja röka.
Översittare rökte. Psykopater rökte. De knappt läskunniga dårarna som kom från familjer som inte hade råd att köpa mjölk till barnen tack vare att spriten var så dyr rökte.
Sådant folk ville jag inte identifiera mig med.

Kanske var det därför jag började röka så sent i livet. Vid sjutton års ålder. Som vanligt så var det min sexualdrift som lockade in mig på fördärvets väg. Strax efter kom spriten in i mitt liv och jag började dricka av samma anledning som jag började röka – Jag var blyg, osäker och omogen men jag ville ändå inte ge upp hoppet om kvinnor. Kunde tobaken var en väg till kvinnorna så tänkte jag testa det! Jag tyckte även att det var spännande och gillade smaken. Det var en härlig känsla att tända en John Silver och dra ned den tjocka och välsmakande röken i lungorna.
Men den absolut största anledningen var att jag ville verka vuxen och cool inför en tjej som jag på den tiden var intresserad av.
Hon var naturligtvis inte intresserad av mig men jag har alltid varit en drömmare. I mina fantasier så var hon helt galen i mig.

Första gången jag skulle röka var väl planerat. Jag skulle stå lite sådär coolt lutad mot en lyktstolpe sent en sommarnatt när hon (Gudinnan) skulle stiga av nattbussen efter en kväll vid Folkets Park ute vid Hunnebostrand. Planen var att Gudinnan skulle se mig, upptäcka vilken sjutusan till hårding jag var och inleda ett samtal. Idag så vet jag att inga kvinnor någonsin i historien stannat upp och etablerat kontakt med en kille bara för att han står under en stolpe och röker. Men så tänker man inte när man är sjutton år och är i början av en tid som man senare kommer att minnas resten av sitt liv.
Bussen anlände, Gudinnan steg av och jag tände en cigg. Jag började dra djupa halsbloss samtidigt som hon började gå emot mig. Jag greps nästan omedelbart av ett häftigt illamående. Det började snurra rejält i huvudet och precis när hon gick förbi mig så damp jag rätt i backen och låg och kippade efter luft. Jag var en kort stund helt övertygad om att jag skulle dö. Hon skyndade snabbt förbi mig och det bortdöende klappret från hennes höga klackar kan sammanfatta alla mina försök till lite sexuell kontakt under min tidiga tonårstid. Jag kan fortfarande höra ekot av hennes klackar mot asfalten, detta eko som idag känns lika avlägset som min ungdom men som jag hoppas aldrig dör ut.
Det var en hemsk tid. Det var en ljuvlig tid.

Jag fortsatte dock att röka trots att jag blev sjuk i början. Jag gav mig helt enkelt inte. Jag skulle vara en hårding bland de andra hårdingarna och till slut så satt den där, ciggen i mungipan lite sådär nonchalant coolt och jag drog med välbehag djupa halsbloss.

Jag borde väl egentligen skriva att jag ångrar mig idag och visst, det är oerhört idiotiskt att röka. Men jag tycker det är gott. Det är min lilla last. Jag njuter utav det. Något annat försvar har jag inte.
Jag slutade röka för några år sedan. Höll upp i nästan tre år. Det gick bra, var inte så svårt som alla sade. Dessvärre var det så mycket annat jag fick sluta med, sådant som hörde ihop med ciggen.
Kaffe var inte att tänka på.
På jobbet sket jag i att ta rast för jag fick ju ändå inte röka. Ingenting var roligt och det blev inte bättre ju längre tiden gick.
Jag kunde inte sätta mig vid datorn och skriva för då blev jag omedelbart röksugen.
Det sägs att lukt- och smaksinnet ska bli så mycket bättre när man slutar att röka, jag märkte ingen skillnad. Allt smakade lika gott som vanligt, skillnaden var att nu fick jag inte unna mig njutningen att ta en cigg efter maten.
Man skulle kunna säga att allt som skänkte glädje i mitt liv fick jag sluta med. Jag fick sluta med den goda koppen med starkt morgonkaffe. Det var inget kul längre att umgås med mina polare på jobbet och min hobby kunde jag inte längre ägna mig åt.
Inte kändes det som om jag gjorde någon vinst heller eftersom mitt smak- och luktsinne fungerade på exakt samma vis som tidigare. Och på tal om smak, matlusten minskade eftersom jag visste att efter maten skulle jag bli våldsamt röksugen.

Så efter nästan tre år så tittade jag mig själv i spegeln och frågade mig varför jag förvägrade mig något som bevisligen hade gett mig en bättre livskvalitet.
Varför?
Sedan var det inte svårt att springa ned till kiosken och köpa mig en ask cigg.
De smakade himmelskt.
Jag kanske ångrar att jag började röka första gången men mitt senaste beslut att börja röka är faktiskt något som jag inte ångrar.
Faktiskt inte. Det är gott att röka! För mig så har tobaken hittills bara haft positiva och hälsobringande effekter och jag får hoppas att det får fortsätta på det viset.

GeHå tar studenten!

Vid 23 års ålder så satt jag i en skolaula en solig försommardag och fick ännu en gång uppleva en skolkör som sjöng ”Den blomstertid nu kommer”.
Nej, jag blev inte far ovanligt tidigt i mitt liv. Inte heller gick jag två år i varje klass. Det fanns en helt annan anledning till att jag satt där i en aula som var pyntad på klassiskt manér med björkris i hörnen och en lärarkår som stod uppklädda och välkammade vid scenens ena hörn.
I bänkraderna satt det fullt med människor. Inga barn. Bara vuxna människor. En del hade satt på sig sina finaste kläder. Medelåldern var kanske fyrtio år. Några var yngre, några äldre. Jag tillhörde de yngsta och därmed var jag hänvisad till raden längst bak.
Jag minns att jag hade på mig ett par stentvättade Levi´s, mintgrön t-tröja och en mörkblå kavaj med blommigt foder och upprullade ärmar.
Håret var kortklippt uppe på skallen och stod rakt upp, i nacken var håret långt. Det såg tufft ut. I innerfickan hade jag en trettiosjua Renat som jag tog mig en sup ur då och då.
Det var 1988 och jag hade ett av mitt livs finaste år framför mig.

Året innan, 1987, fick jag för mig att jag skulle börja på folkhögskola. Inte för att jag brann av någon studieiver eller hade någon form av ambitioner. Nej, jag såg det bara som en chans att få slappa lite och samtidigt håva in ett frikostigt bidrag från Försäkringskassan. Utbildningsbidrag kallades det och beviljades till personer med särskilt utbildningsbehov. Var det något jag var i särskilt behov av så var det utbildning, det hade både Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan fastslagit efter att jag hade varit på utredning hos någon arbetspsykolog på AMI i Trollhättan, Arbetsmarknadsinstitutet som det hette.
Det stod och vägde mellan utbildning eller anställning vid Samhall. Jag fick intrycket av att jag kunde välja – utbildning eller få en kod som psykiskt arbetshandikappad.
Samhall och den där koden lockade, jag skulle vara skyddad för resten av livet.
Jag valde utbildning, vild och galen som jag kände mig den där dagen.
Därmed var jag att räkna som student minsann!
Jag kom in vid en folkhögskola som låg i Kristinehamn. Det tyckte jag var bra. Jag hade sedan länge bestämt mig för att lämna Uddevalla. Inte för att jag skulle bli långvarig i Kristinehamn men det var i alla fall en bra början, en bit på väg bort från någonting.
Jag såg till så att jag fortfarande var skriven på en adress i Uddevalla av rent ekonomiska skäl. Utöver bidraget från Försäkringskassan så fick man även traktamente på 1 500 kr i månaden + en fri hemresa varje månad om man hävdade att man hade sin bostad i någon annan kommun.
Det var bara att fylla i en adress på ansökningsformuläret. Ingen som helst kontroll.
Under ett års tid hade jag således en adress och ett postnummer som gick till en postbox vid Skogslyckans centrum i Uddevalla. Den fria tågbiljetten sålde jag varje månad. Den var lättsåld eftersom den även gällde till Göteborg.

När jag satt på tåget upp till Värmland så hade jag höga förväntningar. Jag hade av någon anledning fått för mig att hela lärarkåren skulle upptäcka att jag var en sjusärdeles begåvning och därför skulle de inte ställa några större krav på mig. Jag skulle bli lämnad ifred.
-”En sådan fantastisk begåvning som dig ska naturligtvis få sitta och arbeta ostört med sina tankar och djupsinniga reflexioner!”
Jag kunde se framför mig hur jag satt ute i en syrenberså vid något campus och drack djupa klunkar Marinella samtidigt som någon ung, vacker och obesudlad tonårsflicka försökte få min uppmärksamhet.

Min besvikelse blev därför desto större när jag vandrade fram mot skolan och upptäckte att det knappt fanns någon trädgård alls runt den för övrigt fula skolbyggnaden. Hälften av eleverna var säkert medelålders och de som inte försökte ge sken utav att vara poeter, författare och "nära medmänniskor" såg ut som luffare och fyllesvin. Några såg direkt kriminella ut. Yngsta kvinnan såg ut att vara minst trettiofem och verkade vara en kvinna som var van vid att få en påse dragen över huvudet redan vid välkomstdrinken.

Det var måndag och efter upprop och information så var jag ledig och kunde göra vad jag ville fram tills nästa dag då lektionerna skulle börja. De flesta andra av deltagarna verkade ta det hela väldigt seriöst och allvarligt. Det gjorde inte jag.
De bestämde sig för att träffas i matsalen senare på kvällen för att gå igenom olika kurser och ämnen, de skulle "förbereda sig" som de sade. Antagligen så skulle de sitta och ljuga för varandra om vilka otroliga begåvningar de var, vilka framtidsplaner de hade och vad de skulle bli. Få av dem var under fyrtio.

Resten av deltagarna, de som såg en aning härjade ut, gick tillsammans iväg till den gemensamma samlingslokalen som även fungerade som någon sorts hobbyrum. Antagligen så hade de väl någon spritflaska de skulle dela på. Jag sket i vilket. Jag hade ordnat en liten lägenhet åt mig i stans ghetto och gick dit.

Nästa dag var den första riktiga skoldagen och första lektionen skulle ägnas åt matematik. Naturligtvis skulle de börja med det absolut besvärligaste och tråkigaste ämnet.
Den skäggiga läraren kom in och bad oss att slå upp boken på sidan 9.
Vilken bok?
Jag hade inte fått någon bok. Alla andra satt dock med böcker. Jag påtalade min situation och fick reda på att dem skulle vi köpa själva. Det visade sig att alla hade inhandlat sina böcker för flera veckor sedan. De hade fått listor hem på kurslitteratur som man skulle ha inhandlat lagom till skolstarten. Jag drog mig till minnes att även jag hade fått en dylik lista men skjutit upp alltihop för att sedan glömma det helt.
-"Jag fick ingen sådan lista."
gnällde jag.
-”Jag har inga böcker! Jag har inte råd att köpa några heller!"

Fortsatte jag.

-”Du får hänga med så gott det går så får du inhandla dina böcker senare. Jag kommer ändå bara att köra lite allmän repetition så här i början".

Genast så började han med att rabbla upp en massa gallimatias, det var parenteser, negativa tal och avrundningar. Jag räckte upp handen.
-”Jag förstår inte. Skulle inte det här vara matematik för nybörjare?"
-"Jo min vän, det här är en snabb genomgång av högstadiets matematik så att vi kan sätta tänderna i gymnasiematematiken så snabbt som möjligt".
Sade han (Gymnasienivå!) och fortsatte svamla något om gradantal, räta linjer, vektorer, sinusvågor och sannolikheten för att hejsan hoppsan skulle ta ut summan av ostbågar i röven bla, bla, bla...

Jag fattade absolut ingenting. Matematik för mig är multiplikationstabellen (som är besvärlig nog) och enkel mängdlära - Du har fem äpplen, äter två, hur många har du kvar?

Ungefär så.

En vanlig person skulle kanske ha fått panik vid detta lag, eller känt sig underlägsen. Fått mindervärdeskomplex.
Inte jag!
Det kändes på något vis som om jag stod över all denna meningslösa kunskap. Som om jag aldrig skulle behöva den – vilket jag heller aldrig har gjort. Faktum var att jag kände mig överlägsen. Flera av mina klasskamrater var dubbelt så gamla som mig och hade ägnat hela sina liv åt en och samma arbetsuppgift på ett och samma företag. Jag var 22 år och hade redan haft tio anställningar + lite annat smått och gott, jag hade avverkat tre städer och var inne på min fjärde. Jag kände mig som en riktigt häftig lirare helt enkelt och trodde jag var cool.

Egentligen så var jag helt odräglig och det var nog många av de andra som retade sig på mig när jag ständigt avbröt lärarna under lektionerna, ifrågasatte allting, argumenterade emot och konsekvent vägrade att ställa upp när det var dags för grupparbeten.
Jag är individualist, jomen. Utom när jag personligen kan dra nytta av en större grupp och dess framgång och arbete förstås. Så fungerar alla, få vill erkänna det.

Flera av mina äldre klasskamrater hade tagit tjänstledigt från sina arbeten och finansierade sina studier med studielån. Jag fick betalt för att mest gå omkring och slå dank i korridorerna och ge lärarna en massa extrajobb.

Jag hade fått en fin chans, bidrag beviljat i två år framåt. Meningen var att jag skulle läsa in grundskolan första året. Andra året skulle jag läsa in gymnasiet och sedan kunde jag söka högskola. Hade jag tur så kunde jag även få bidrag beviljat till de högre studierna. Jag var ung och jag hade kunnat bli vad jag ville.
Men det fanns som vanligt en stor hake för min del – Det fanns inget jag ville bli, inget som intresserade mig för fem öre så därför rann allt ut i sanden. Det spelade helt enkelt ingen roll för mig om jag jobbade som diskare eller ingenjör. Det verkade lika tråkigt och meningslöst. Varför då välja det svåraste och mest krävande alternativet?
Lönenivåer sket jag i eftersom jag ändå aldrig hade varit intresserad utav att skaffa villa, båt och hundjävel.
De flesta lärare var mycket hyggliga men det fanns en lång, skäggig jävel som hette magister Sundberg. Han var lärare i geografi och han hatade mig. Dels för min totala nonchalans och dels för att jag helt enkelt var så mycket mer kunnig än honom.
Jag vägrade t ex att lära mig att tolka kartregister på ett korrekt sätt.
-”Varför då? Är du annorlunda än alla andra?”
Jag talade om för honom att jag inte behövde fördjupa mig i en kunskap som bara fungerande som en hjälp för att söka upp något som jag kunde utantill i skallen.
-Vad heter Zimbabwes näst största stad?”
Frågade magister Sundberg ,tittade ned i sin kartbok och hånlog sedan mot mig.
-”Bulawayo! Ligger söder om huvudstaden Harare, f.d. Salisbury. Klimatet är subtropiskt och växtligheten kännetecknas mest av grässtäpp. Torra vintrar, regniga somrar.”
Han såg ursinnig ut och överöste mig med fler frågor som var rena barnleken. Det enda han lyckades bevisa inför klassen var att jag var långt mer kunnig än honom.

Han hatade mig för det.

Det blev även en smula ansträngt förhållande med de andra lärarna. Jag minns att jag vann en stor uppsatstävling, fick gå upp på en scen i aulan och hämta ett diplom, blev intervjuad i lokaltidningen och fick vara lokalkändis under en kort period. Samtidigt så vägrade jag att lära mig de mest enkla grammatiska regler, jag kunde aldrig redogöra för några ordklasser, vägrade att medverka i fåniga grupparbeten och gjorde aldrig några läxor. Var det prov så sket jag antingen i att gå dit eller också lämnade jag in helt obesvarade frågeformulär.
Till slut så tröttnade de på mig, jag fick vara ifred, jag kom och gick i stort sett som jag ville. Jag fick min närvaro i alla fall, den behövdes för att få ut bidraget.
Det kändes som om jag var tillbaka i grundskolan igen, men den här gången fick jag betalt och jag behövde inte arbeta.
Det kändes som ett väldigt trevligt arrangemang. Det här kunde jag stå ut med.

Enda problemet var den där jävla magister Sundberg. Han retade sig på mig, det visste jag. Han bara väntade på en anledning att sätta dit mig. Han ansåg att jag upptog en plats åt någon som verkligen ville utbilda sig - vilket han hade helt rätt i - men det sket jag högaktningsfullt i. Jag trivdes med att vandra runt i korridorerna och högst sporadiskt besöka någon lektion. Ibland för att dra igång någon debatt, eller också bara för att jag kände för lite sällskap.

Vid den här tidpunkten började jag skriva små korta noveller under kvällarna på en gammal skrivmaskin jag hade köpt på ett loppis. De handlade om en påhittad lärarkaraktär som medvetet skulle påminna om magister Sundberg.
"Adjunkt Lundberg" kallade jag karaktären och handlade om en gravt homosexuell geografilärare som misskötte sin syssla grovt.
”Adjunkt Lundberg satt och halvsov bakom katedern under tiden som de kunskapstörstande eleverna lämnades utan hjälp. Han var helt slut efter att ha druckit portvin, sniffat lim och knullat bögar i röven hela natten".

På den nivån var det.
Klumpigt skrivet utan någon som helst finess.
De där små novellerna häftade jag ihop och placerade ut på strategiska ställen här och där i skolan. Försiktigt så ingen såg att det var jag.
De blev succé och spred sig som en löpeld. Folk kopierade dem och spred dem vidare till sina vänner. De spred sig även till vårdgymnasiet som låg vägg i vägg med folkhögskolan.
Mitt förakt mot skolväsendet i allmänhet och lärarkåren i synnerhet lyste igenom mina texter. Alla fattade att de handlade om magister Sundberg men ingen visste vem det var som var upphovsmannen till de där sjuka berättelserna.
Utom magister Sundberg.

Han var rasande och gav mig ursinniga blickar ibland när vi möttes i korridoren.

Till slut så åkte jag naturligtvis dit. Jag blev uppkallad till studierektorn och ställd mot väggen. Jag blånekade naturligtvis vilket inte spelade någon roll. Jag var den enda som hade som hobby att skriva och för övrigt så förstod de inte vad jag hade där att göra. Det var helt uppenbart att jag inte var intresserad utav några studier. Jag fick avsluta läsåret men sedan skulle de rekommendera avstängning för min del.
Det gjorde mig ingenting. Jag var ändå trött på skiten. Det hade faktiskt blivit lite långtråkigt.
Jag talade om för dem att jag ställde mig positiv till deras beslut.
-”Jag känner ändå att jag inte kan få någon intellektuell stimulans här!”

De måste ha trott att jag var galen.

Så därför satt jag alltså en solig junidag i en skolaula och lyssnade på Den blomstertid nu kommer.
Jag tog studenten!
Min sorts student.
Jag var på ett strålande humör. Sommaren låg öppen för mina fötter, ja hela livet förresten. Kanske skulle jag få ett nytt jobb, kanske inte. Jag sket i vilket. Fick jag inget jobb så fanns alltid a-kassan. Jag var inte dyr i drift, jag hade inga stora krav och inga dyra kvinnor att underhålla.
Sången tog slut, betygen delades ut, portarna slogs upp och folket vandrade ut i solskenet, till sommaren och till sina liv.
Jag också.
Jag var först ut. Jag gick i rask takt nedför gatan, utan mål. Jag sken som en sol.

23 år, ett långt sommarlov framför sig och flaskan i handen.

Kan livet egentligen bli så mycket bättre?

Tack ska ni ha allihopa!

Jag vann överlägset deltävling 2 och går vidare till deltävling 3 som börjar nästa vecka. Hoppas ni röstar på mig då också!
Hade varit jävligt kul om jag tog mig till finalen!

Med största respekt
GeHå!

Rösta på mig!

Nu är det dags igen! Omröstningen i bloggtävlingen fortsätter. Rösta gärna på mig!
Länk till omröstningen:
http://www.theguide.nu/karstentorsdag.htm

Tack på förhand!

Underdånigast:
GeHå!

Mitt första jobb.

Mitt första jobb skiljde sig inte nämnvärt från alla andra jobb som jag har haft. Det kändes exakt lika tråkigt och meningslöst.
Men det skiljde sig på en punkt och det var att det trots allt var mitt första jobb. Jag hade inget att jämföra med och därmed så var det lättare att stå ut, jag trodde nämligen att det skulle bli bättre. Nästa jobb skulle bli intressantare, nästa jobb skulle kännas meningsfullt. Eller kanske nästa. Eller nästa.
Jag hade alltså hoppet kvar vilket gjorde det lättare att gå dit varje morgon.

Mitt första jobb var på en plastfabrik. Jag hade slutat nian och borde alltså vara glad över att få tjäna egna pengar.
Det var jag inte. Jag ville hellre vara rik så att jag inte hade behövt jobba.
Men nu var det bara att bita ihop.
Jag slutade skolan i juni och någon gång i augusti skulle jag börja jobba. Min sista sommar i frihet blev helt förstörd. Jag var nervös och gick och gruvade mig hela sommaren inför jobbet. Jag hade samma obehagskänsla som jag hade när jag var sju år och skulle börja skolan. Skillnaden var att nu hade jag inte nio år av skoltvång att se fram emot, nu hade jag nästan femtio år av arbetstvång framför mig och jag misstänkte starkt att arbetslivet skulle kräva mer av mig än skolan. Där hade man inte krävt någonting av mig. Jag hade kunna sova mig igenom hela skiten. Det var bara de första åren som var jobbiga, innan de gav upp och avskrev mig som ett totalt hopplöst fall.
På en arbetsplats skulle jag inte kunna slöa, där skulle jag bli tvungen att jobba med något som med största sannolikhet skulle vara totalt ointressant. Det skulle inte gå att smita undan. Det skulle inte finnas några OBS-arbetsplatser där man tilläts sitta hela dagarna och snacka skit, läsa tidningar och få stödhjälp med de allra enklaste arbetsuppgifter.
Nu var det arbete som gällde. Punkt slut.

Det kändes väldigt mörkt.

Redan när jag klev in på fabriken så bestämde jag mig för att jag inte skulle bli långvarig där. Ett år, så lång tid skulle jag stanna där. Så att jag fick meriter så att jag kunde söka mig till ett annat jobb.
Ett år.
En stor bullrig karl som hette Tommy tog emot och visade mig till min avdelning. Där väntade en yngre kille i tjugofemårsåldern som skulle visa mig tillrätta och lära upp mig på den maskin som jag skulle sköta.
Han hette Sven och var en hygglig kille. Så hygglig man nu kan bli av att ha jobbat i tio år på plastfabrik.
Sven var oftast på gott humör men kunde få ohyggliga raseriutbrott så fort någon maskin krånglade. Han tycktes ta det personligt när tjockleken eller diametern på plaströren inte stämde. Ibland blev han så jävla förbannad så att han började slänga skiftnycklar och hammare omkring. Då fick man se upp.
Ibland hände det att han låg över en maskin och grät av ilska.
Men han lät aldrig sitt dåliga humör gå ut över mig. Han var en juste kille.

Kl 08:00 en augustimorgon 1981 gick jag alltså genom portarna till fabriken som skulle bli min första arbetsplats. Jag visste inte vad som förväntades av mig men jag hoppades att det var så lite som möjligt. Jag hoppades att jag skulle få ett lätt jobb, som jag slapp att sätta mig in i. Som inte var svårt att lära sig.
Tillverkning av plaströr verkade inte ett dugg intressant så därför hoppades jag att det skulle krävas så lite engagemang som möjligt. Annars skulle jag ligga illa till. Jag har aldrig varit bra på att lära mig sådant jag inte har varit intresserad utav. Följdaktligen så kan jag än idag inte alfabetet ordentligt, jag kan inte ta ut satsdelar (vad nu det är för något?) ställa upp enkla ekvationer eller räkna ut omkretsen av någonting. Det intresserade mig aldrig.
Däremot så är jag ett uppslagsverk när det gäller geografi och statistik. Förutom att jag kan peka ut vilken stad som helst på jordklotet, redogöra för invånarantalet, religion, språk m.m. så kan jag även jordens alla klimatzoner, jordmån, befolkningstillväxt osv helt utantill.
Jag kan multiplicera höga tal i huvudet utan att kunna multiplikationstabellen och jag kan skriva långa romaner utan att ha någon aning om språkliga och grammatiska regler. Jag hoppade över den biten för det var helt enkelt inte intressant eller kul.
Jag kunde teckna serier för att jag tyckte att det var roligt, däremot så vägrade jag att teckna i kol, måla av frukt i skålar och ägna mig åt fåniga övningar i att måla landskap i olja.
Man kan beskriva min grundinställning till kunskap och lärande på ett enkelt vis: Jag lär mig snabbt sådant jag tycker är roligt, resten skiter jag i.
Därför kommer jag aldrig att kunna byta däck på bilen eller ta en svängom på dansgolvet. Det är inget kul.
Det är mycket roligare att köra bil, för att inte tala om hur roligt det är att sitta vid ett bord och dricka direkt ur vinkaraffen och skratta åt alla desperata människor som hoppar omkring på dansgolvet och förnedrar sig enbart för att kanske, kanske få med sig någon hem till sängen.
Alltihopa är egentligen bara en jävla lek, ett spel som går ut på att kunna försörja sig, överleva och i slutändan att få knulla.
Precis som om det skulle hjälpa.
Jag har aldrig drivits av någon önskan att få vara delaktig i detta spel. Jag blev tvingad. Det blir vi allihopa. Det är bara i Monopol man kan dra ett kort och få en chans. Så länge man tillhör den delen av befolkningen som måste arbeta för att överleva så finns det bara ett budskap på korten - Dra åt helvete utan att passera Gå.

Tillverkning av plaströr hade aldrig varit i närheten av min intressesfär. Nu stod jag inför en extra stor utmaning eftersom jag var tvungen att lära mig detta, det förväntades av mig. Det var därför jag var anställd. Jag var inte anställd för att ägna mig åt mina hobbies och intressen. Få människor får betalt för att ha roligt. Få människor tycker det är kul att svetsa ihop plåtbitar, städa trappor, torka pensionärer i röven eller vad de nu sysslar med för att kunna försörja sig.
-”Här är maskinen du ska sköta!”
Sade Sven och började förklara hur den fungerade.
Det var en stor, avlång maskin på kanske 15-20 meter. I ena änden satt det en stor tratt där jag skulle hälla i små plastkulor från 25-kilossäckar. ”Material” kallades det. Materialet smältes sedan i själva maskinen till en plastdeg, formades till plaströr och gick sedan igenom flera vattenbad för att kylas ned. I andra änden kom sedan de färdiga rören ut och där skulle de kapas och vindas upp på rullar av olika längd, tjocklek och färg, beroende på vad kunden hade beställt.
Det verkade inte så invecklat, det skulle jag nog lära mig på någon vecka eller två. Det besvärliga var att starta upp maskinhelvetet och ställa in rätt dimensioner på rören. Det var ett rent helvete. Egentligen skulle man vara två på en sådan maskin så att man kunde stå i varsin ända och kontrollera så att det blev rätt.
-”Minska, du måste minska för helvete! Det är för tjockt!”
Skulle den ena personen skrika till den andra så att han kunde sakta ned farten, kanske öka intaget av material och göra lite finjusteringar. Det hade sparat mycket tid och onödigt spill av plastmaterial pga alla omstarter som man nu fick göra.
Men så var det inte. Snålheten bedrar visheten så företaget hade sparat in på personal. Det var som vanligt alltså.
Nu fick jag istället springa som en dåre mellan varje ända av maskinen och kontrollera, finjustera, kapa rör, fylla i material, finjustera ytterligare osv, osv. Golvet var fullt med sådana där små jävla materialkulor och ibland halkade jag eller kanade in i väggar och elskåp så det small om det.
Under tiden kunde maskinhelvetet börja mata luft, materialtratten gick tom och så var det bara att stänga av maskinen och börja om från början igen. Jag förstod varifrån Sven hade fått sitt dåliga humör.

En gång såg jag själv hur Sven kom springande till sin maskin i sina gamla nedslitna träskor, halkade på de där små förbannade materialkulorna, kanade iväg och försvann utför en lastkaj.
Jag hörde hur han vrålade och svor av smärta och ilska. Under tiden började hans maskin att mata luft och storkna.
Jag var tvungen att låsa in mig på en toalett, jag skrattade så att tårarna rann.

Sven kunde liva upp stämningen.

När Sven var färdig med demonstrationen av maskinen så sade han åt mig att han var tvungen att sticka iväg och lufta och tvätta ”verktyget”.
-”Vänta här! Kommer strax!”
Vad i helvete menade han med det? Vilket jävla verktyg?
En skiftnyckel? Hammaren?
Och varför skulle de tvättas?
Och luftas?
Menade han kanske kuken. Varför springa iväg och tvätta kuken under arbetstid? Var inte det ett väldigt underligt beteende?
När Sven kom tillbaka och informerade mig om att det var dags att visa mig hur jag skulle tvätta mitt ”verktyg” så hoppades jag verkligen att jag hade fel i mina funderingar.
Det hade jag.
Att "tvätta verktyget” innebar att man rengjorde munstycket på maskinen, själva huvudet där rören pressades ut.
Det tog mig ungefär en månad att komma in i jobbet ordentligt. Jag vantrivdes varje minut men jag försökte att inte visa något. Jag låtsades att jag trivdes. Det kändes som om jag var skyldig dem det. Fråga mig inte varför men det var så jag kände det.
Jag jobbade för det mesta ensam och under rasterna lärde jag aldrig känna någon. De var allihop mycket äldre än mig och jag hade inget gemensamt med dem.
Vid den här tiden hade jag inget gemensamt med mina jämnåriga heller. De levde sina liv, sprang på skoldanser, umgicks med tjejer och fräste fram på sina mopeder. Ibland med en tjej bakpå.
Jag var livrädd för tjejer, hade ansiktet fullt med finnar och bölder och var så impopulär som någon kunde vara. Jag höll mig för mig själv.

Jag räknade varje timma på jobbet, varje minut. För varje sekund som gick så kom jag närmare fredagen. Varje avklarad timma på jobbet var en delseger på väg mot målet - Helgen.
Det var vid denna tid jag började med en liten ritual.
Varje fredag när jag slutade jobbet och gick genom portarna så lyfte jag upp handen i skyn och gjorde en liten segergest. Jag hade klarat av ännu en arbetsvecka! En vecka närmare ett mål som jag inte riktigt kunde definiera, men ytterligare en vecka hade jag ändå klarat av. Det kändes bra.
Den där lilla ritualen fortsatte jag senare med på andra jobb jag kämpade mig igenom.
Min andra anställning var på ett tryckeri. Om mitt tidigare jobb på fabriken hade varit tråkigt så var det inget mot detta.
Jag stod ut i exakt tre veckor. Sedan gick jag på lunchrast och kom aldrig mer tillbaka. Likadant var det på mitt tredje jobb. Det var på en lastbilscentral och det varade inte så mycket längre det heller. Faktum var att jag knappt orkade pallra mig dit. Oftast så somnade jag om när väckarklockan ringde. Jag kanske var där varannan dag. Sista dagen jag var där så blev jag uppkallad till chefens kontor. Jag visste vad som väntade mig och hade inga bra ursäkter.
Jag smet ut genom ett fönster på toaletten och sprang iväg. Jag minns att jag gjorde segergesten hela vägen hem.
Men åren gick och när jag var inne på min tionde eller femtonde arbetsplats så hade jag glömt bort den där lilla ritualen. Jag bara gick hem och söp mig full.

Med tanke på hur dagens arbetsmarknad ser ut så förstår jag att det kan tyckas märkligt att jag kunde avverka så många jobb som jag gjorde. Hur kunde jag få alla dessa anställningar? Alla dessa nya chanser?
Det var annorlunda under åttiotalet. Visst, arbetslösheten var relativt hög då också men det ställdes inte samma krav som idag, utbildningshysterin hade inte fått fäste. Det räckte i regel med att man hade goda referenser från en tidigare arbetsgivare att visa upp.
Man behövde inte kunna böja tyska verb för att få anställning i centralköket borta vid lasarettet. Man behövde inte kunna räkna ut arean av hypotenusan för att få jobb som lagerbiträde. Det räckte med att en svetsare kunde svetsa och att en städare kunde hantera en mopp och skurmaskin.
Det låter otroligt men så var det faktiskt.
Ibland hände det att man inte fick så goda referenser från sin senaste anställning som man hade önskat. Då fick man vara kreativ. Antingen kunde man koka ihop någon historia om att man hade varit iväg på sitt livs långresa.
-”Ni skulle ha sett stränderna i Sydney, fantastiska!”
Eller också kunde man skriva ihop ett arbetsbetyg på sin egen skrivmaskin. De kollade ändå aldrig upp.
”Det är med stor sorg som vi härmed beviljar Xxxxx Xxxx sin avskedsansökan. Men vi förstår också att en sådan arbetsam och ambitiös ung man måste få gå vidare i livet och få glädja och förgylla tillvaron för framtida arbetsgivare… Osv, osv.”
Det funkade så gott som varje gång.
Faktum var att jag behövde nästan aldrig oroa mig för att bli utan jobb. Jag såg alltid till så att mina anställningar gick ut i maj månad och sedan tackade jag nej till fortsatt anställning. Någon gång i augusti började jag söka nytt jobb.
Under hela åttiotalet så hade jag hela somrarna ledigt. Varför nöja sig med fyra veckors semester när man kunde ha hela sommarlov?
Jag tog inte livet på allvar då och jag kan inte förmå mig till att göra det idag heller.
När jag vandrade mellan jobben så avslutade mina jämnåriga sina fina utbildningar, eller blev trogna sina arbetsgivare och började samla mod för att fria till sina flickvänner. De planerade för husköp och familj.

De stakade ut sin framtid.

De byggde upp ett liv.

De förväntade sig inte mer av livet. Det räckte för dem.

Jag har haft turen på min sida i livet, det har jag förstått. Jag har haft mycket roligt och har mycket att se tillbaka på. Men jag önskar att jag hade haft någon att prata med när det kändes som mest hopplöst. Jag trodde att jag var ensam om att känna som jag gjorde. Jag trodde jag var ensam om att inte kunna hitta min plats i tillvaron.
Idag händer det att jag får mail från ungdomar. De skriver att de gillar mina texter, att de trodde att de var ensamma om att känna som de gör.
De är inte ensamma.
Inte jag.
Inte dom.
Det känns väldigt skönt att veta även om jag fick reda på det lite väl sent i livet.

Förra året så hade jag haft en ovanligt besvärlig arbetsvecka. Det kändes skönt när fredagen kom och jag kunde lämna min arbetsplats.
Just när jag gick genom entrén så slog det mig att jag faktiskt hade jobbat där i tre år.

Tre år!

Det var rekord för mig.
Det var då jag drog mig till minnes min gamla fredagsritual. Så länge sedan det var. Så många år som hade gått.
Jag bestämde mig för att återuppta denna lilla ritual. Som en kul grej. En engångsföreteelse.
Jag hann aldrig. Precis när handen hade kommit halvvägs upp mot skyn så steg mina arbetskamrater ut genom entrén. De vinkade till mig och jag vinkade tillbaka.
Jag stod där som ett fån och vinkade. Sedan gick jag hem.
Det kändes rätt så bra faktiskt.
Jag har ett jobb att gå till, jag har mina arbetskamrater och ett litet hem som jag trivs med.
Vad mer kan man begära egentligen?

Jag har blivit gammal.

Rösta på mig!

Nu är det dags igen! Omröstningen i bloggtävlingen fortsätter. Rösta gärna på mig men glöm för guds skull inte att länka till er egen blogg eller e-post. Annars räknas inte rösten!
Tack på förhand!
Länk till omröstningen:
http://www.theguide.nu/karstentorsdag.htm

Underdånigast
GeHå!

Så många TV-kanaler, så mycket skit!

Är sjuk, hemma från jobbet och då blir det ju som så att TV:n står på. Som sällskap om inte annat.
Det är nu man blir varse hur mycket skit de sänder, vad mycket det finns att reta sig på. Man trodde ju att det skulle bli bättre nu när man har fått så mycket kanaler att välja på men icke! Det är antingen fjantiga frågesportprogram, idiotisk sport, dagispop eller gamla fåniga filmer.

Just nu så vevar de en fjantig film som heter Blues Brothers på en av kanalerna. Då slog det mig att är något som jag verkligen, jag menar VERKLIGEN hatar så är det musikaler! Hur jävla realistiskt är det att folk börjar dansa, hoppa och brista ut i sång och vad i helvete har det med handlingen att göra?
Inte nog med det, det är ALLTID skitmusik också! Trams till etthundra procent. Folk som lallar någon trudelutt, dansar och beter sig som utvecklingsstörda.
Hur jävla realistiskt är det egentligen? När dansade t ex du in på Konsum till musiken med Grease på högsta volym samtidigt som kassörskorna släppte vad de hade för sina händer och stämde in i en spontant bildad doa-doakör?

Inatt vaknade jag utav att det var alldeles sjöblött i sängen. Febern gör att jag svettas som en gris. Kunde inte sova utan gick upp och satte mig vid datorn. Ute på nätet var det inte en käft vaken som kunde hålla mig sällskap, inte ens på Flashback, så då återstod bara TV:n.
"Undrar om jag kommer att bli arg nu igen?"
Tänkte jag innan jag satte på TV:n.
Jodå, hur kunde jag inbilla mig något annat!
På en kanal demonstrerade en ung kvinna under stora åthävor något som såg ut som en gigantisk kukpump men som tydligen var en påslös dammsugare. Det senaste inom städtekniken idag.
Intressant värre.
En annan kanal sände ett program om mode för män. Programledaren stirrade in i kameran, spände ögonen i mig och sade förtroligt att det är precis såhär du ska se ut sommaren 2008.
-"Men tala inte om det för någon! Du vill väl vara först?"
Ha! Ha! Ja, jag lovar!
Eftersom jag inte kan komma på något som jag skiter så högaktningsfullt i som mode så zappade jag vidare. Ett naturprogram med läsarnas egna inskickade filmer fångade inte mitt intresse direkt. Någon hade filmat en älg, någon annan hade också filmat en älg, osv, osv.
Alltid dessa älgar. Det har vi väl aldrig sett förr?
En nyhetskanal visade de senaste nyheterna från det tyfondrabbade och översvämmade Burma vilket fick mig att bli sugen på kaffe med dopp. En kanal visade ett upplyftade program om prostatacancer, tillika en repris från gårdagen, och en annan kanal gjorde reklam för någon slags vajer som man kunde rensa avlopp med.
-"Se så lätt vattnet sjunker undan!"
Sade gubben efter att han hade kört några drag med vajern genom ett avlopprör som de hade fyllt med blå plastkulor för att simulera ett ordentligt stopp.
Jag hade blivit väldigt förvånad om det hade kommit blå plastkulor sprutande varje gång jag har rensat avloppsrör på jobbet.
Men det är klart, de kan ju knappast pressa in en massa kukhår, fett och avföring i rören varje gång de ska spela in en reklamfilm som handlar om avloppsrensning. Varifrån skulle de få det förresten?

För några år sedan så prövade jag ett nytt grepp, jag bestämde mig för att skaffa mig en betalkanal. TV-1000 blev mitt val.
Jag inbillade mig i min enfald att nu skulle jag minsann få se nya och påkostade hollywoodfilmer varje kväll.
Så blev det inte.
På vardagarna orkade jag aldrig sitta uppe och kolla på TV (jag hade glömt att jag började närma mig fyrtio och att åldern började ta ut sin rätt) och på helgerna så upptäckte jag att de enbart visade sport och porrfilm. Jag avskyr bådadera.
En vanlig lördagskväll t ex, då visade de boxning och när det äntligen var över, ja då vevade de igång en porrfilm.
Varken jag eller min flickvän uppskattade att se två negrer banka på varandra i en ring eller sitta och titta på två vilt främmande människor som maratonknullade i alla möjliga och omöjliga ställningar.
-"Hur i helvete orkar de?"
Sade jag och ångrade mig genast med tanke på att min flickvän var tio år yngre än mig och att jag därmed framstod som mycket gammal och tråkig.

Jag kommer ihåg när jag växte upp under sjuttiotalet. Då fanns det bara två statliga TV-kanaler och de var hårt styrda. Det var rena rama politiska propagandan för jämnan och det klipptes och censurerades vilt i både filmer och serier.
Under en period var t o m Tom och Jerry förbjuden eftersom den ansågs vara alldeles för våldsam (!)
Det pågick t o m en debatt om att förbjuda Walt Disneys teckande filmer för att de dels var för våldsamma och för att de även var alldeles för "amerikanska".
Som om det inte var nog så hade många av våra föräldrar inte heller råd med färg-TV. Vi fick hålla tillgodo med svartvit-TV vilket inte gjorde tv-tittandet till någon stor visuell upplevelse direkt.
Men nu när jag tänker tillbaka så kan jag inte säga att det var bättre då, för det var det naturligtvis inte. Men det var fan i mig inte sämre heller.
Då hade man ingen valfrihet överhuvudtaget. Då hade man att välja mellan politiskt vinklade barnprogram, bulgarisk dockteater, Nedklippta amerikanska B-deckare och ryska filmer vars budskap gick ut på att det var kul att arbeta - Jämt.
Idag har man däremot full valfrihet. Det är bara att välja mellan fåniga frågesportprogram, IDOL - ett program där snorungar ska inbilla sig att de minsann är stjärnor, diverse dokusåpor där det gäller att överträffa varandra i att bete sig som horbockar och slampor eller korkade dansprogram där överspända och ytliga människor tävlar i att hoppa omkring till den senaste dagispopen.
Blev det bättre tycker ni? Nej, jag tycker inte det i alla fall.

Nä, nu skiter jag i det här. Börjar bli trött igen. Måste sova en stund.
Syns senare!

Varför laga till något som kan beställas?

Retade för ett tag sedan upp mig på ett fruntimmer på forumet Familjeliv (alltid detta Familjeliv!)

Hon vräkte ur sig en hel del dumheter, som den rediga lilla hemmfru hon ville framstå som. Bl a så skrev hon att pizza var något som var väldigt trevligt att laga tillsammans med lilla familjen under helgerna.

Guuud så söttipöttpött då.

Ren idioti kallar jag det.

Det blir bara en jävla massa krångel och tar en förbannad tid, genererar massor med disk, oreda i köket och fan och hans mormor.

Ungjävlarna börjar skrika och gnälla om att det är fel ingredienser, fadern i huset blir förbannad och klappar till den fulaste och odrägligaste ungen eftersom han är trött efter jobbet och vill ha lugn och ro. Modern blir hysterisk och börjar vråla och tjuta som en luftvärnssiren, hoppar jämnfota på stället och slänger ut både deg och ingredienser genom fönstret - Ett fönster som hon naturligtvis har glömt att öppna.

Kvällen slutar med att de ändå måste beställa hämtpizza och sedan sitter de i köket bland glassplittret och käkar i surmulen tystnad.

Allt detta bara för att modern har fått för sig att leka hemmafru.

Varför, VARFÖR i helvete laga till något som man kan beställa?

Hamburgare är gott och det kan man också unna sig till helgen. Men man beställer naturligtvis. Vill man jävlas med sig själv så kan man naturligtvis göra egna hamburgare men varför? Det blir knappast billigare, inte godare och tar minst lika lång tid som att baka en egen pizza. Pröva själva så får ni se!

Först så ska köttfärsen formas, ett jävla kladd. När man steker den så ryker det blårök, det skvätter fett över hela spisen och naturligtvis så bränner man vid det eftersom man även måste hacka löken under tiden som man steker hamburgarna.

Som ju alla vet så är det omöjigt att göra två saker samtidigt, därför blir hamburgarna kolsvarta på ytan och råa inuti. När de är färdiga så kommer du på att du har glömt att köpa hem ost. Hamburgare utan ost är oätligt. Nu måste du gå ned till affären och offra ännu en kvart. När du har lagt på ost och lök (rå lök eftersom du inte orkar att stå i mer stekos) så är det dags för att skiva tomater att ha på hamburgarna, annars blir de torra som fnöske. Det blir alltid hemmagjorda hamburgare. Dressing är av ondo så det har vi inte på, vi kör med bernaisesås istället, mycket godare.

Nu är det färdigt och ett berg av disk tornar upp sig. Tog inte mer än ca nittio minuter. Hade du gått bort till McDonalds och köpt dig en säck hamburgare istället så hade du både hunnit hyra ett par filmer, porrsurfat och tagit dig en runk vid datorn, rökt ett par cigg på balkongen och klämt flera stora feta pormaskar under samma tid.

Men nu skulle du promt göra dem själv.

När du sitter vid TV:n och trycker i dig fullkomligt smaklösa hamburgare med bröd som har en förmåga att smula och falla i bitar över hela vardagsrumsmattan så börjar du fundera på hur gammal den där bernaisesåsen var som du hällde över hamburgarna? När köpte du den egentligen?

Två veckor sedan? Två år sedan kanske?

Så länge du kan minnas så har den där gula tuben legat i kylskåpsfacket.

En timma senare drabbas du av akut ränndreta och sprayar hela ditt badrum, inklusive duschkabinen med avföring. Du får tillbringa resten av helgen på skithuset och det är fan i mig gott åt dig! Nu kanske du har lärt dig något. Nu kanske du lyssnar på Gammal Hårdrockare och tar åt dig av hans fina mattips som han är så snäll och delger dig på sin fina blogg!

Glödheta ballar.

Är inte på jobbet idag, har blivit sjuk. Orkar nätt och jämt skriva något överhuvudtaget. När jag är sjuk så behöver jag nämligen mycket omvårdnad. Jag önskar verkligen att det vore någon här som kunde pyssla om mig, gulla med mig och försäkra mig om att jag kommer att bli frisk, att det inte är något farligt.
*Ynk* *Sniff* *Snörvel*
Jag har ont i halsen och hög feber. Väldigt hög feber.
Upptäckte att mina ballar t o m är glödheta.
De hade ramlat ur mina gamla slitna kalsonger. Resåren har släppt på dem och nu har det även blivit ett stort hål i grenen. Där hade mina ballar letat sig ut. Jag upptäckte det precis nu när jag slog mig ned vid datorn.
Jag satte mig på dem.
Det kändes alldeles varmt, och mjukt. Tydligen har febern fått dem att svälla eller något. Så här stora har de aldrig varit förut.

En tanke slog mig just. Varför är det inte lika eftersträvansvärt att ha stora ballar som att ha stor kuk? Det tillhör ju samma del av kroppen så att säga.
Alla karlar vill ha en stor kuk som de kan stoltsera med. Ingen vill dock ha stora ballar. Stora ballar är inte coolt.
Jag tror inte ens att kvinnor gillar stora ballar. Jag har då aldrig hört någon kvinna uttrycka någon uppskattning över en kille som begåvats med extra stora ballar.
-"Inte mycket till kuk där inte, men jävlar vilka ballar!"
Det är synd, för jag tror att det är långt mycket vanligare med stora hängtaskor än stor kuk bland oss män.
Men detta är bara spekulationer.
Eftersom jag misstänker att jag är solsystemets mest heterosexuella kille så brukar jag inte ha för vana att duscha naken tillsammans med andra män. Jag har alltså inte haft förmånen att kunna ägna mig åt några ingående studier i detta ämne.

Nä, nu skiter jag i det här. Jag är sjuk! Det är synd om mig!
Så nu tar jag och förflyttar mina glödheta ballar till sängen istället. Här blir det ändå inget vettigt skrivet.
Återkommer så snart jag har blivit frisk!

Mvh
GeHå!

När det ringer in för sista gången.

Oavsett om jag fantiserar eller skriver självbiografiska prylar så har aldrig min fantasi eller mitt minne varit något problem. Allt jag skriver grenar ut sig i diverse sidoberättelser. Det dyker upp personer som jag inte hade räknat med från början, det händer saker som jag aldrig har planerat och under tiden som jag har fullt upp med att sortera allt nytt som dyker upp i skallen så börjar nya fantasier att gro, de slår rot och sprider sig sedan med blixtens hastighet och blandar sig med mina tidigare fantasier. De lägger sig på hög, pressar på och just då så kan jag inte göra något annat än att fortsätta skriva.

Då känns det bara fint och jag skiter i om det blir rörigt.

När det gäller självbiografiska prylar så är det inte längre fantasin som bär berättelsen, då är det istället minnet och jag måste erkänna att jag minns förbluffande mycket vilket är förvånansvärt med tanke på att min hjärna låg i en högprocentig alkoholmarinad i över tio år. Faktum är att jag för säkerhets skull flamberade hjärncellerna extra omsorgsfullt under de sista åren. Hade jag räknat alla glas jag drack så hade det kanske inte blivit ett för varje hjärncell men inte långt ifrån. Jag gjorde ett ärligt försök och jag var bra på det.

Hur som helst så gillar jag att minnas, jag gillar att sitta och tänka tillbaka. Jag gillar mina minnen helt enkelt och jag hoppas verkligen inte att jag en dag blir senil och glömmer alltihop. Vad var det då för vits med livet överhuvudtaget? Man är ju som sagt sina minnen, det är det enda man har.

För säkerhets skull så skriver jag ned en del av mina minnen och lägger ut dem på min blogg. Kanske sitter jag en dag vid en dator på ett servicehus, nittio år gammal, hakan full med dregel och är så förvirrad så att jag knappt vet vad jag heter eller var jag har min röv. Kanske råkar jag förirra mig in på min egen blogg, börjar läsa och kanske, kanske känner jag igen något. Kanske får människorna som jag en gång kände liv i min gamla hjärna igen. Kanske börjar den unga pojken som jag en gång var springa över en skolgård igen, på väg hem till mamma och räddningen.

Jag minns när jag var tre år och fick följa med min mor till badhuset. Det stank klor och jag skrämdes av de stora ekande ytorna. Det var stojande och lekande ungar överallt. Hon satte mig i den lilla barnpoolen och så fort hon vände ryggen till så kom det en stor luns till unge och vältrade sig över mig, tog tag i min nacke och tryckte ned mitt huvud under vattenytan. Jag spjärnade emot så gott det gick men det var ingen idé. Jag satt fast.

Botten på poolen bestod av små blå kakelplattor. De där kakelplattorna fick jag tillfälle att studera extra noga innan luften tog slut och det blev helt svart. Om det svartnade pga syrebrist eller för att jag helt enkelt inte kommer ihåg något mer vet jag inte. Men minnet av de där små blå kakelplattorna i vårt kommunala badhus kommer jag troligen att bära med mig ända tills min död.

Jag minns hur min mor brukade ta med mig på promenad i stadsparken. Ibland stannade hon och grät. Hon plågades av vår dåliga ekonomi och sitt tunga och tråkiga jobb. Jag var aldrig orolig. Jag litade fullt ut på mamma och var helt övertygad om att hon skulle ordna upp allting vilket hon också alltid gjorde.

Jag minns hur jag brukade sitta under köksbordet och känna mig fullt tillfreds med min tillvaro. Det kändes tryggt och skönt och så ville jag att livet skulle vara i all evighet. Jag och mamma, samtidigt som Alma Coogan och Jimi Hendrix spelade på radion. Inte några fler besök på badhuset och inga stora lunsar till ungar.

Jag trodde faktiskt att det skulle få vara så också.

Tills morsan började få för sig att jag behövde komma ut och träffa andra ungar.

Det var slut med mina ensamma stunder på mitt rum med ritblock och serietidningar som sällskap. Hon släpade med mig till Mulleskolan och jag hann knappt gömma mig bakom morsans ben innan det dök upp en skäggig flummare i poncho som skulle ha oss att sjunga och klappa händerna. Jag skämdes som en hund. Det var då jag bestämde mig för att jag nog skulle fortsätta med att sitta på mitt rum. Det var liksom inte min grej att sitta som en idiot och sjunga och klappa händerna på befallning ihop med en massa andra ungar som jag inte kände. Jag tänkte inte försöka lära känna dem heller.

Jag satt och skruvade besvärat på mig och önskade mig därifrån. Men det blev värre. Helt plötsligt så dök det upp en idiot från skogen, utklädd till troll eller vad det nu var och började kasta kolor och karameller omkring sig. De flesta av ungarna verkade tycka det var kul och slängde sig efter karamellerna. Jag och en annan rödhårig kille som det verkade vara något fel på i huvudet satt kvar. Vi iakttog dumheterna på håll. Vi ville inte vara delaktiga.

Sedan reste jag mig upp och gick därifrån.

För alltid.

Trodde jag.

Min mor ansåg att jag skulle må bra av att få komma ut och lära känna andra ungar. Hon trodde att jag ville det. Jag var vettskrämd men hon tolkade det som vanlig blyghet.

Det blev korta sejourer på både simskola, söndagsskola och dagis innan hon gav upp. Jag var där i någon timma och sedan smet jag så fort jag fick chansen. Allt detta innan jag fick den stora ynnesten att i konungariket Sverige få börja promenaden uppför den verkliga Golgatan - Svensk Grundskola. Den skattefinansierade och obligatoriska skolan som man skulle vara tacksam över att få gå i.

Det där med att smita iväg från sådant jag tyckte var jobbigt var något som jag tog med mig långt upp i vuxen ålder. Jag har smitit iväg från flera jobb i mina dagar för att aldrig komma tillbaka. Eller smitit och smitit, ett jobb var så till den milda grad tråkigt, meningslöst och dumt så jag sprang bokstavligt talat därifrån mitt under arbetstid. Det var vår, solen sken och någon hade öppnat porten ut mot gatan. Sedan såg de aldrig mig något mer.

Men nu är det 1972 och jag förstod att jag aldrig skulle bli fri. Nio år känns som en evighet för en sjuåring men om jag hade vetat att jag sedan skulle ha nästan femtio år av arbete framför mig, ja då hade jag nog gett upp ännu tidigare än jag faktiskt gjorde.

-"Tänk på negrerna i Afrika som inte får gå i någon skola!"

Sade morsan till mig under tiden som hon släpade mig till skolan en solig dag i slutet av augusti. Jävlar vad jag var avundsjuk på de där negrerna ända borta i Afrika. Jag satte hälarna i backen och spjärnade emot så mycket jag kunde. Jag tänkte inte ge mig utan fight. Inte som de där fånleende ungarna som raskt gick förbi mig och morsan, ivrigt och förväntansfullt pladdrande med sina föräldrar. Hade de aldrig varit på badhuset och råkat ut för någon stor fet unge som gillade att dränka mindre ungar?

Tydligen inte. Men det hade jag!

Svenska grundskolan under sjuttiotalet var rena plantskolan för översittare och sadister. De växte och trivdes och vattnades regelbundet med diverse stödåtgärder från välmenande lärare som på fullaste allvar trodde att det fanns något gott i varje unge, det gällde bara att locka fram de goda sidorna. Helst med kravlöshet och överseende. I vuxenlivet skulle dylikt beteende ha slutat med åtal och fällande domar för grov misshandel. I sjuttiotalets skola så belönades översittarna med Zingo och kanelbullar inne hos skolkuratorn. Det förutsattes att de hade problem trots att de flesta kom från välbärgade hem och var populära i skolan.

Hur de hanterar översittarna och mobbarna idag vet jag inte och jag kommer heller aldrig att få veta. Jag bestämde mig tidigt för att inte tyngas av några studieskulder eller skrymmande bagage av fullständigt onödig kunskap.

Så fort vi kom in på skolgården så lämnade min mor mig, hon hade bråttom iväg till sitt arbete.

-”Sköt dig nu så kommer det nog att gå bra ska du se!”

Skolgården bestod av asfalt och till höger om mig en fotbollsplan med kolstybb, några klätterställningar och en lång radda med cykelställ. Till vänster om mig låg den stora grå skolbyggnaden och utefter väggarna blå och gula parkbänkar. Jag satt på en av dessa parkbänkar och dinglade med ben som inte nådde ned till asfalten. Flera barn i min egen ålder passerade mig på sin väg till klassrummen. Några av dem slängde en blick på mig och gick vidare men en kille med kort stubbat hår och tjocka läppar stannade upp och blängde elakt på mig.

-”Varför sitter du där för?”

Han liksom pressade fram orden. Det lät som om han satt och sket när han talade. Jag svarade inte och han upprepade frågan.

Varför undrade han det? Vad hade han med det att göra?

Jag frågade honom vilket han tog som en öppen provokation.

-”Du kommer att få stryk!”

Sade han och gick vidare. Skolan var stanken av klor och blå kakelplattor ännu en gång.

Sedan ringde det in.

Fortsättning följer eventuellt...

Prestationsex - Det fina har försvunnit...

Ok, nu har jag varit allmänt vulgär och grov i flera texter. Dags att jag är lite seriös så att ni inte får fel bild av mig.

Idag tycks allt gå ut på att prestera, sex har blivit grovt och rått och många har glömt bort vad sex egentligen går ut på, eller rättare sagt: Sex går egentligen inte ut på något. Sex är enligt mig något som man ska vara glad och tacksam över att man kan få, det är inte alla förunnat.
Sex är att bli utvald av någon som man själv vill bli utvald utav.
Sex är något som man har med någon som man känner gemenskap med, någon som man gillar och där känslan är besvarad.
Sex är i första hand något fint som man delar med en annan människa som man också upplever som extra fin i en fin stund.
Sex är inte att prestera. Sex är inte perfekta kroppar i gynekologställningar, silikon, rövdildos och krav på femtioelva orgasmer. Sex är i första hand känslan av att bli inbjuden till något fantastiskt av en människa som känner sig trygg med just dig, en stund av gemenskap under den korta tid som vi har fått här på jorden.

Denna känsla tror jag många går miste om idag när sex verkar handla om tillfälliga kärleksförbindelser över en natt med människor man inte känner. Sex är inte längre något fantastiskt för många, det har blivit något slenterianmässigt och veckotidningarna underblåser detta genom reportage om analsex, hur man bäst skyddar sig mot div könsjukdomar (att alla knullar med alla tar man för givet), alla ska ta för sig, sex är detsamma som kåt och det ska alla vara på alla. Förutsatt att de sköter sin bikinilinje, rakar sin pung och har exakt BMI. De som inte är det blir utanför.
Dildopartyn är större än Tupperware. Handbojor och piskor och annat som symboliserar något som jag själv tar ytterst avstånd ifrån har blivit mode.

När jag var sjutton år så höll jag för första gången en flicka i handen, jag t o m fick en puss (på kinden men ändå!) och detta levde jag på mycket länge. Jag minns vad hon hette, jag minns platsen där undret skedde och jag kommer t o m ihåg veckodagen. Sådant är inte värt något idag. Det fina, det ömtåliga, det som var spännande är helt borta.

Men det var värt något för mig.

Jag minns när jag var i början av tjugoårsåldern och gick hem från någon kvinna i den tidiga morgonsolen. Det hände inte många gånger men det hände och känslan av lycka jag kände, känslan av tacksamhet, av att få ha varit med om något fantastiskt är något som jag aldrig glömmer.
Idag så kan jag smyga ut i den tidiga sommarmorgonen när solen går upp, jag kan ta en lång promenad eller också tar jag bilen och stampar gasen i botten ute på en helt bilfri motorväg med min tids rockmusik dånande i högtalarna. Just då så kan jag förnimma samma känsla av lycka, av att ha fått vara med om något som jag aldrig trodde jag skulle få vara med om. Dessa minnen kan ingen ta ifrån mig och jag känner tacksamhet, inte bara mot de kvinnor som jag har dessa fina minnen att tacka för, utan även för att jag är den jag är och att jag tack vare detta en gång i tiden blev utvald.
När jag promenerar fram mellan höghusen i den tidiga soluppgången så kan jag känna lukten från deras sängkläder, jag kan känna pirrningarna i kroppen när jag för första gången kröp ned i en kvinnas säng som av någon anledning alltid kändes mjukare än min egen.

Detta är minnen och känslor som många idag kommer att gå miste om. Jag vet inte vad de kommer att minnas eller om de ens kommer att uppskatta det men jag vet en sak och det är att jag skulle inte vilja byta bort dessa minnen och upplevelser, de är en del av mig och det är jag tacksam över. Det är stor synd och skam att jag aldrig vågade tala om vad jag kände för dessa kvinnor då, men träffade jag dem idag så skulle jag i alla fall våga mig på ett försök.

Mickan kommer på besök.

Ok, jag spinner vidare på porrtemat.

Novellen som jag nu ämnar publicera har också några år på nacken. Själv så tycker jag inte att den är speciellt lustig, alldeles för överdriven. Det lustiga är däremot att den en gång i tiden blev publicerad i en herrtidning som porrnovell. När jag började skriva den så var det också meningen att det skulle bli en renodlad porrnovell men som vanligt så kunde jag inte hålla mig utan började att fantisera och spåra ur.

Men som sagt, de tog in den!

Fanns det någon ung man eller gubbe som fick stånd av denna berättelse så måste han antingen ha varit helt svältfödd på sex eller fullständigt koka över att testosteron och varit farligt nära kåtslag.

Hur som helst, jag fick lite betalt för skiten och nej, den är inte självbiografisk även om det kanske kan verka så.

* * *

När vår dotter var nyfödd så bodde vi en kort period i ett äckligt litet radhus med tillhörande liten täppa på baksidan. En riktig tomtebolycka och det enda som fattades var hund men där sade jag stopp! Jag har aldrig gillat hundar, de är ohygieniska, luktar gamla sura kalsonger och har en obehaglig vana att sniffa folk i skrevet i tid och otid. De är inte som katter som slickar sig för att hålla sig rena, hundar slickar sig bara i skrevet men det gör de å andra sidan jävligt ofta.

Det var i början av Juni och min sambo skulle åka iväg i en vecka till sina föräldrar i grannstan för att visa upp det nyfödda underverket. Jag hade påpassligt nog tagit ut en veckas semester och hade laddat upp med rikliga mängder sprit.

Jag hade nämligen planerat att sitta ute i vår lilla täppa i en solstol och dricka hejdlöst, lyssna på mina gamla rockplattor och drömma mig tillbaka till min ungdomstid när jag var fri, långhårig och levnadsglad. Spritflaskorna hade jag fiffigt gömt under takstolar, soffdynor och i garderober.

Under denna vecka skulle jag dock få sällskap av en inneboende, dvs min sambos mycket unga syster på bara 18 år. Det gjorde inget. Jag hade träffat henne förr och kom bra överrens med henne, hon skulle inte skvallra. Hon gillade mig, tyckte helt enkelt att jag var en "kul kille" som kunde hamna i de mest märkliga situationer. Det var bara ett lite problem, hon var fantastiskt vacker och hetsade alltid upp mig. Det var helt enkelt svårt att hålla tankarna samlade när hon var i närheten.

Ofta så har jag gått dubbelvikt förbi henne för att dölja mitt stånd.

Jag tog farväl av min sambo som tydligen kände på sig att jag hade något jävelskap på gång.

-"Nu sköter du dig och går till jobbet!"

Sade hon.

-"Självklart!"

Jobbet mitt håriga arschle! Tänkte jag.

En timme senare dök sambons syster upp. Michaela heter hon men kallas rätt och slätt för "Mickan".

Hon hade blivit ännu finare sedan vi sågs sist! Hon var vacker som en junimorgon. Eller "vacker" kanske är fel ord att använda för att beskriva henne. Hon är inte vacker på det klassiska sättet, hon utstrålar istället sex! Det osar kön och hela hennes sätt och hållning skriker "Kom och ta mig, jag är översexuell och ligger med vem fan som helst"! Alla män förstår säkert vad jag menar.

Hon är rätt så kort och lite satt, långt mörkt hår och en enorm byst. Hennes bakparti är mycket väl tilltaget och är ofta inpressat i ett par urblekta jeans.

Jag stönade för mig själv av återhållen lust.

Vi satte oss vid köksbordet, tog oss en kopp kaffe och snackade lite. Efter sen stund gick hon upp på övervåningen för att ta sig en dusch och jag gick ut i vår minimala lilla trädgård och satte mig i solstolen och hällde upp en rejäl grogg. Det smakade finfint, berusningen kom genast och jag hällde snart upp en ny, en stark jävel.

Jag satt och fantiserade om hur hon stod i duschen och tvålade in sin unga tonårskropp och mitt stånd började växa till sig i samma fart som min fylla. När jag tänkte på henne så var det nästan som om även håren reste sig på mig. Jag beslutade mig för att försöka få mig en liten smygtitt.

Jag smög försiktigt uppför trappan, groggen hade jag fortfarande i min hand. När jag kom fram till dörren som gick in till toaletten så gick jag ned på knä och kikade in genom nyckelhålet. Jag hade full insyn!

Hon stod där i duschen och lät vattenstrålarna strila över hennes stora bröst, vårtgårdarna var enorma och medans hon började tvåla in sig så såg jag hennes skära lilla tungspets sticka ut från hennes söta lilla mun, in och ut igen... In och ut igen...

Herregud! Det här var mer än jag klarade av.

Utan att tänka mig för så halade jag fram kuken med min fria hand och började dra med raska tag. Då och då tog jag mig omedvetet en djup klunk ur grogglaset.

När jag tänker tillbaka så kan det ju inte sett klokt ut, där stod jag på knä med ansiktet tryckt mot nyckelhålet med ett grogglas i ena näven och kuken i den andra. Skulle det här bli en vana resten av veckan skulle jag väl antagligen få valkar på knäna om inte annat! Hon fortsatte att tvåla in sig med långsamma rörelser och jag var i en annan värld. Den unga flickan framför mig i duschen... Kuken i näven... Groggen... Åh... Groggen... Flickan... Åh... Brännvin...

JÄÄÄVLAR!

Jag sprutade rätt ut på heltäckningsmattan!

Jag reste mig snabbt upp och började skrubba och trampa in satsen i heltäckningsmattan med fötterna innan hon var färdig. Naturligtvis hann hon komma ut och undrade givetvis vad jag höll på med.

-"Jag snubblade och slog ut groggen på mattan."

Sade jag.

-"Ska du inte hämta en handduk och suga upp det med"?

frågade hon.

-" Det kan bli fläckar".

-"Äh, skit samma" sade jag, "Vi ska ändå byta ut den till hösten".

Där var det jävligt nära!

Nästa morgon sken solen och jag satt bänkad i min solstol med mina flaskor redan vid niotiden. Jag var full.

Det var mycket varmt och jag hade med mig min lilla kassettradio. Ljuv rockmusik från ett blandband lindade in junimorgonen. Inte högt, bara sådär lagom så att det blandade sig med fågelkvittret och ljudet från duschen på övervåningen... Vänta här nu! Duschen på övervåningen...?

Mickan höll på att duscha igen och genast dök minnet upp av hennes nakna kropp framför mig. Jävlar också! Mitt stånd höll på att spräcka mina brallor. Jag satt och funderade på hur jag skulle kunna få mig en skymt, jag vågade inte ta risken med nyckelhålet igen. Sådan tur har man bara en gång i livet.

Jag skulle kanske kunna ta stegen och ställa den mot väggen, den nådde upp till fönstret men vad skulle grannarna tro? Jag kunde ju knappast sitta uppflugen på en stege med en brännvinsflaska i näven och glo in genom mitt eget fönster, det skulle se jävligt mysko ut.

Jag hade en burk med brun bets i garaget, den skulle jag kunna använda! Det är ju inte alltför ovanligt att folk sätter igång med att betsa väggarna när de är lediga. Sagt och gjort, jag lutade stegen mot väggen så tyst som möjligt, gick och hämtade burken med brun bets och en pensel och sedan var det bara att klättra upp. Det snurrade rejält i huvudet efter all sprit som jag redan hade lyckats hälla i mig.

När jag kom upp till fönstret så hade jag full insyn. Hon stod återigen och tvålade in sina enorma bröst och när hon förde ned sin hand till sitt underliv som hade en härligt mörk och tät hårväxt så höll jag fan i mig på att explodera! Med min ena hand så höll jag penseln som jag drog fram och tillbaka över väggen, då och då så doppade jag den i betsburken. Nu tog jag även snabbt fram kuken och började dra för fullt. Jag hade glömt grannarna, ingenting existerade längre, bara den unga flickan framför mig.

Stegen började gunga i takt med att jag drog för fullt men jag märkte ingenting... Däremot så märkte jag den broms som helt plötsligt bet mig i nacken!

Jag skrek till och började fäkta för fullt med armarna. Stegen som redan hade svajat betänkligt började nu glida bort från väggen. Jag tappade balansen och föll framåt samtidigt som stegen gled bakåt. Jag damp i backen med en jävla smäll. Kuken hade jag fortfarande ute i det fria - en kuk som jag nu körde med full kraft rakt i burken med brun bets.

Jag slog mig något alldeles ohyggligt och skrällen lockade dit en granne som höll på att rensa rabatter. Mickan kom på allt elände även flygande ned från duschen och undrade vad som hade hänt.

De hjälpte mig upp på ostadiga ben, jag hade blåmärken överallt och en hand var stukad. Det värsta och mest svårförklarade var dock varför kuken var blottad och full med brun bets.

Det tog lång tid innan jag fick bort det, jag använde thinner och allt möjligt men det satt som lim. -"Du får väl slita bort det med tiden"

sade doktorn med ett flin. Ha! Ha! Skitkul! Med vem...?

Tack! Tack! Tack!

Ni ska ha tack allihopa som röstade på mig. Jag gick vidare till andra omgången som drar igång nästa vecka. Hoppas ni röstar på mig då också! Skulle vara kul om jag kunde hänga med ända tills tredje omgången i alla fall!

Underdånigast
GeHå!

Ni som röstar på mig - Glöm inte att länka!

Många röstar på mig i bloggtävlingen, dessvärre glömmer många att länka till sin blogg eller e-post och då räknas dessvärre inte rösterna. Så snälla ni som röstar på mig men som har glömt att länka, rösta gärna en gång till med länk till er blogg eller e-post!
Länk till röstningsomgången där jag är med:
http://www.metrobloggen.se/jsp/public/permalink.jsp?article=19.2574125

Tack på förhand
GeHå.

Flyktingar i Finland föredrar att lära sig svenska.

För ett tag sedan så sade de på nyheterna att många flyktingar i Finland föredrar att lära sig svenska istället för finska eftersom de tycker att de har större nytta av svenskan, att det är ett större språk osv.

-"Även de finsktalande kan oftast svenska så varför då lära sig finska?"

Som en av dem sade.Det tycker jag är ett klokt beslut. Förutom att svenska faktiskt är ett mångt mycket större språk än finska så kan en svensktalande person även göra sig förstådd och bli förstådd i både Norge och Danmark. Lägg därtill att kan man svenskan, ja då blir det mycket lättare att sedan även lära sig tyska, holländska och engelska eftersom de är närbesläktade.

En finsktalande person, var kan han göra sig förstådd förutom i Finland? Estland kanske men sedan då? Ingenting. Inget språk är naturligtvis sämre än något annat men ska man se praktiskt på det hela så är naturligtvis svenskan att föredra för en flykting som har hamnat i det tvåspråkiga Finland. Har man bestämt sig för att bosätta sig här i Norden så är det naturligtvis enklast och smartast på alla sätt och vis att lära sig ett språk som funkar även i grannländerna. Det ökar så att säga valmöjligheterna inom arbetsmarknaden om inte annat. Språket är ju trots allt en rätt så viktig kommunikationskälla och mycket få människor kan kommunicera med en människa som enbart talar finska. Fråga mig, jag vet.

När jag var ung så jobbade jag på finlandsfärjorna, bl a Silja Line och Viking Line. Det var en fin tid och jag har många trevliga minnen därifrån. Men jag minns vissa språkförbistringar mellan personalen. Vi var ungefär blandad kompott på färjorna, hälften svenskar och hälften finnar. De flesta finnar talade och förstod oftast svenska hjälpligt så svenskan var för det mesta huvudspråket även om färjan var finskflaggad vilket naturligtvis retade gallfeber på en del finnar, men de anpassade sig i alla fall.

Men så fanns det naturligtvis en fel finnar som inte kunde ett ord svenska. Om det berodde på tjurskallighet eller ren enfald vet jag inte men det kunde vara jävligt enerverande ibland, speciellt som få av dem inte heller talade eller förstod engelska. Det hände att man stod och gallskrek ömsom på svenska, ömsom på engelska och de skrek lika högt tillbaka på finska. Ingen förstod ett ord av vad den andre sade och eftersom finnar är finnar så hände det ibland att de tog det säkra före det osäkra och skickade iväg en fet smäll. Det kunde ju hända att de hade blivit grovt förolämpade. Att man sedan kanske hade frågat honom om han visste vilken gata Stockmanns låg på spelade ingen roll för en smäll ska väl en kille kunna ta, även om han är svensk, eller?

Under några månader så delade jag hytt med en finne, en kille som var absolut befriad från några som helst kunskaper i det svenska eller engelska språket. Arska hette han och var ungefär lika trivsam att bo ihop med som en getingsvärm.

Förutom att karln var allmänt nervig och ryckig så var han extremt pratsjuk. Alltid packad. När han blev packad så skulle han prata ännu mer. Gärna högt och helst mitt i nätterna när jag låg och sov och han kom från sitt nattskift i disken. Ni kan ju tänka er hur givande dessa s.k. pratstunder var. Jag kunde ingen finska och han kunde inte ett ord svenska eller engelska. Här kan vi inte ens tala om någon envägskommuniktation eftersom detta trots allt innebär att mottagaren förstår meddelandet.

Ibland satt han och vevade med armarna och skrek som en luftvärnssiren samtidigt som han tittade uppfordrande på mig. Vad jag förstod så var det något eller någon som han retade sig på och ville ha mitt medhåll. Ibland så drog han snuskiga vitsar. Det förstod jag eftersom han efter en lång harang brast ut i gapflabb, körde armbågen hårt i sidan på mig och gav mig en blick som sade "oss grabbar emellan" samtidigt som han trugade på mig ännu ett glas Koskenkorva Viina.

Han gillade även musik och naturligtvis skulle musiken spelas högt och inget annat än någon sorts avantagardistisk blackmetall accepterades.

På finska. Klockan två på natten.

Så jag skulle faktiskt tro att om denne Arska hade kunnat svenska, eller åtminstone engelska, ja då hade vår samvaro och korta bekantskap kanske inte hade blivit så givande men i alla fall uthärdlig. Jag hade kunnat tala om för honom att jag inte uppskattade att bli väckt mitt i natten av en dyngrak finne som prompt skulle dra vitsar på ett språk som jag inte begrep, röka som en skorsten, spela musik på högsta volym som lät som en flygplanskrasch och bjuda mig på brännvin när jag hade tre timmar kvar innan jag skulle upp och jobba. Kanske hade han förstått och kanske han t o m hade respekterat detta.

Därför så önskar jag flyktingarna i Finland lycka till i sina kommande studier i ärans och hjältarnas språk - Svenskan.

Porrsurfning i klädgarderob.

När jag var sjutton år så fick jag faktiskt min första novell publicerad. Det var en porrnovell.
Herrtidningarna på den tiden hade de avdelningar där folk kunde skriva om sina egna sexäventyr. ”Läsarnas egna sexbrev.” Någon som minns?
Själv hade jag vid denna tid aldrig hållit en flicka i handen men min fantasi var det inget fel på. Det var inte så svårt att skriva dessa noveller och jag lärde mig att det gick att skriva efter en ”mall” som jag hade i huvudet. Utifrån denna mall så kunde man variera sig i det oändliga utan att upprepa sig nämnvärt. Antingen var min grundberättelse "ung kille möter mogen kvinna och får en sexlektion" (gissa om det var något jag själv drömde om!) eller också var det "medelålders man blir förförd av ung kvinna i artonårsåldern". Nej, jag drömmer inte om det idag!

Eller… Jo, lite kanske.

Hur som helst, det där tröttnade jag snart på men för några år sedan så återupptog jag mitt skrivande. Jag ville testa om jag fortfarande kunde helt enkelt. Min dåvarande sambo tyckte att det var både idiotiskt och kvinnoförnedrande, feminist som hon var. Hon tyckte att jag borde inrikta mig på något annat vilket jag också gjorde till en början.

Jag hade skrev en novell på över fyrtiotusen tecken om en ung kvinna i tjugofemårsåldern vid namn Kicki som tröttnade på sitt meningslösa arbete som köksbiträde på lasarettet och som började studera företagsekonomi på universitet. Nu hade i och för sig inte Kicki någon kompetens eller ens intresse för det ämne hon valde. Kicki såg universitetet som vilken arbetsplats som helst. Bara man passade tiderna, tvättade sig om händerna, bar glasögon och talade vårdat utan svordomar så klarade man sig och fick sedan jättefina och märkvärdiga jobb.
Hon kom in ändå pga någon märklig regel som gällde för alla tjugofemåringar som hade över fyra års arbetslivserfarenhet och som hade papper på att de var något sånär läskunniga.

Allt började bra, hon gick in för studierna hårt men dessvärre så fick hon via studentföreningens alla fester även smak för alkohol och snart var hennes törst efter sprit större än hennes kunskapstörst. Det var helt enkelt inte lika kul att läsa om företagsfusioner och aktiebolag (vad nu det var för något?) när man lika gärna kunde sitta på Kåren och hälla i sig öl och vin tillsammans med andra slappskallar som såg universitetet som en trygg värld som skyddade dem från allt vad trista arbeten hette.

Matematiken var hemsk. Så fort lilla Kicki slog upp boken så tornade obegripliga matematiska formler och sifferkombinationer upp sig. Hon förväntades lösa problem som hon inte ens förstod frågorna på. När någon lärare försökte förklara för henne så blev det ännu mer obegripligt, svårighetsgraden var på rent astronomisk nivå. Matematik C hette kursen och vad Kicki mindes så hade hon inte ens fått något grepp om den grundläggande mängdläran i lågstadiet. Vilken tur att CSN betalade ut pengar med jämna mellanrum så att hon åtminstone kunde köpa sprit och ha kul med sina nya kurskamrater! Varför överhuvudtaget försöka begripa något så meningslöst som en matematik där de av någon mystisk anledning blandade in både bokstäver och något som såg ut som kompasser och orienteringskartor? Då kändes det mycket mer meningsfullt att ränna på diverse "insparkar" och fester på Kåren och allt vad det nu hette.

Dessvärre för Kicki men till större lycka för resten av universitetets manliga deltagare så tålde hon inte spriten så bra.

Kicki blev en smula opasslig. Kicki ville ha sex.

Mycket och ofta.
Med vem som helst.

Alla.

Kicki blev universitetets populäraste tjej. Efter bara halva terminen så hade hon lagt upp sig för hela sin studentkorridor och halva lärarkåren inklusive ett par vaktmästare och en kille från ett vaktbolag som kom dit en natt för att avstyra ett slagsmål mellan två kärlekskranka studenter utanför Kickis dörr.

Novellen började leva sitt eget liv.

Ryktet om alkoholens inverkan på Kickis sinnelag spred sig och varje kväll så dök det upp nya karlar utanför hennes dörr som ville bjuda på sprit. Hon häpnade över männens frikostighet och givmilda sinnelag och bjöd naturligtvis in dem direkt.

Sådär höll det på. Jag beskrev det ena samlaget mer ingående efter det andra och utan att det hade varit min mening så utvecklades det hela mer och mer till en ren porrnovell.

När jag var färdig så visade jag min novell för min sambo och hon blev rasande. Hon ansåg att novellen var ytterst kvinnoförnedrande och förutom att jag utmålade hela kvinnosläktet som korkade våp som inget hellre ville än att dricka sprit och ligga med karlar så beskrev jag universitetsvärlden och alla studenter på ett oerhört föraktfullt sätt. Sambon hade själv slängt bort flera år på något universitet i Karlstad så för henne var det extra känsligt. Jag skickade i alla fall iväg novellen till ett förlag och fick naturligtvis avslag.

"Vi förstår inte riktigt vad du vill ha sagt med denna novell? Budskapet är en smula otydligt och vi tror inte att den passar vår läsekrets. Var snäll och besvära oss inte mer med dylika alster. Den passar bättre i herrpressen!"

Ja! Varför inte?

Jag skickade iväg den till en större herrtidning och det blev napp med en gång! En vecka senare damp det ned ett kuvert med ett utbetalningskort. Det var även bifogat ett personligt brev där de informerade mig om att de gärna tog emot fler noveller i samma stil. Naturligtvis utgick arvode efter gängse praxis.

Jag satte igång med att skriva som en galning. Nu kanske jag kunde få in lite pengar på ett smidigt och enkelt sätt utan någon form av kroppslig ansträngning. Det var på tiden!

Mitt problem är att jag har en smula livlig fantasi, lite för livlig. När jag tidigare försökte skriva en någorlunda "seriös" novell så skenade den iväg och urartade i rena porren. Nu blev det tvärtom, jag försökte skriva en ren och enkel porrnovell men efter en stund så grenade den ut sig i diverse sidoberättelser och liknande. Det tillkom hela tiden nya personer i handlingen. Folk ramlade in i berättelsen från höger och vänster, människor fick helt plötsligt egenskaper som jag inte hade planerat.

Det blev fylla och slagsmål. Johnny blåste positivt i en nykterhetskontroll, folk blev uppsagda från sina arbeten på bruket och Börje från Mariestad beslöt sig för att börja på Komvux. Anna var tvungen att genomföra sin konfirmation trots svår ränndreta, Johnny fick två månader för grov rattfylla och mitt i alltihopa så tog Lasse och Kristina ut lysning hos prästen.

Istället för en renodlad porrnovell så höll det på att utveckla sig till en fånig släktkrönika som inte ens var underhållande. En porrnovell ska vara upphetsande, den ska ge finniga tonårspojkar och gubbsjuka femtioåringar tung andhämtning och ståkuk. Den här skiten skulle inte ens få någon att gäspa. Skräp! Bara att börja om från början.

Vid denna tid hade jag inrett en klädgarderob till mitt egna lilla krypin. Som ett hobbyrum i miniformat. Där kunde jag få vara ifred. Där kunde jag sitta vid min dator och ägna mig åt mig själv.

Jag är en man som totalt saknar integritet, är mycket frispråkig och kan avslöja det mesta om mig själv, både i skrift och under lunchrasterna på mitt jobb. Däremot så har jag ett stort behov av att få vara ensam och det där behovet har växt ju äldre jag har blivit. Därför bor jag idag helt ensam och har inga planer på att flytta ihop med någon mer kvinna i mitt liv.
Hur som helst så hittade jag på en ny karaktär. Jag gav liv åt en medelålders man vid namn Sten som skulle åka ut till kusten och titta till sin sommarstuga innan höststormarna drog in över landet.

”...När Sten väl var framme så upptäckte han att stugan var ockuperad av ett par unga tonårstjejer som enligt egen utsago inte hade någonstans att bo. De var på rymmen från något ungdomshem. Sten har alltid varit en hygglig prick så naturligtvis fick de bo kvar, han stack t o m in till affären och handlade lite mat åt dem. Att han även hade råkat slinka in på Systembolaget och köpt ett par sjuttiofemmor Smirnoff var överhuvudtaget inte något som han hade planerat och när han sedan bjöd dem så kunde man ju inte säga annat än att han var en sjusärdeles trevlig och frikostig kille med tanke på hur dyr spriten hade blivit. Att flickorna blev lite varma av spriten och var tvungna att klä av sig en smula kunde ju inte han rå för. Att flickornas oblyga beteende gav honom ett rejält stånd tydde ju bara på att han hade potensen kvar trots att han hade fyllt femtio år för ett tag sedan så vad hade han att skämmas för? Stens griniga fru hade ju inte uppfyllt sina äktenskapliga plikter på flera år så...”

Dörren flög upp. Det var min sambo.

– ”Du har väl inte glömt att Marie och Pernilla kommer hit ikväll? Du får sitta här eller i vardagsrummet. Jag vill inte veta av några dumheter från dig ikväll!"

Marie och Pernilla var min sambos väninnor. De brukade träffas en gång i månaden och dricka vinblask och peta i någon löjlig pastasallad. Ibland drack de fjantiga martinidrinkar och käkade tacos, några jävla chips med pepprad köttfärs.
-”Jag tänker sitta här och skriva. Du kan vara lugn!”
Förra gången de hade varit här och hälsat på så hade jag blivit full och suttit och pladdrat hela kvällen. De andra hade inte fått en syl i vädret. Det som skulle ha blivit en trevlig tjejkväll hade istället blivit min lilla enmansshow.
Till slut hade jag blivit så full så att jag var tvungen att gå och lägga mig.
-”Nu måste jag nog dra mig tillbaka!”
Sade jag, rasade ihop och somnade under köksbordet.

Det skulle inte upprepas, det lovade jag min sambo. Sedan slog hon igen dörren och jag kunde fortsätta att skriva på min novell.

”... Sten tyckte att han gott kunde få unna sig en kväll med de här trevliga flickorna som sällskap. Men det var väldans vad de drack utav spriten, bäst att hälla upp mer till dem. Rikligt. Ända upp till kanten av glaset! Efter en stund så tog flickorna av sig ännu mer av sina kläder, nu hade de bara tunna små rosa trosor på sig, de små sötnosarna. Sten hällde upp ännu mer sprit till dem och föreslog att de skulle sätta sig på sängen istället. Mycket bekvämare! Sten satt med ena näven inkörd i sin byxficka och fingrade lite lätt på kuken. Så här upphetsad hade han inte varit sedan han tog studenten och fingerpullade Britta inne på Stadshotellets toalett mitt under studentbalen. Den gången hade han varit så till den milda grad het på gröten så när Britta drog av sig trosorna och skulle till att lyfta upp balklänningen så hade han aldrig hunnit komma in i henne. Sten sköt av skottet rakt in i alla plisseringar, veck och broderier på Brittas hyrda balklänning...”

-"Sköt av skottet..."
Mumlade jag för mig själv. Ibland händer det att jag lever mig in i det jag själv skriver, ofta så kommer jag på mig med att sitta och mumla dialoger och textstycken som jag precis har skrivit.
Jag noterade att min sambos vänner hade kommit. De satt där ute vid köksbordet och drack vin och knaprade på fesljumma chips med pepprad köttfärs. Enbart den tunna väggen skiljde oss åt och jag hörde allt vad de sade. Ytligt fruntimmersbabbel för hela slanten.-

"Och då sa jag... Kackel! Kackel! ...Men inte kan du ha ljusblått till svart... Kackel! Kackel!"

Det var svårt att koncentrera sig med det där oväsendet i bakgrunden.
I skrivbordslådan hade jag en flaska vodka som jag började dricka ur så smått. Naturligtvis var det planerat, inte fan skulle jag orka sitta där ensam i en klädgarderob när det satt ett gäng vinfnittriga fruntimmer och höll låda bara några meter ifrån mig i mitt eget kök. Jag tog mig en jävel ur flaskan och skulle precis fortsätta med att skriva om Stens möte med tonårsflickorna.

KNACK! KNACK!

-"Jaså det är här du sitter och ugglar!"

Marie och Pernilla stod och tittade på mig i dörröppningen. Det hade redan blivit kväll utan att jag hade märkt något.

-"Jaa... Det gör jag."

Tystnad.

-"Ja, vi skulle bara hälsa."

-"Jaha."

-"Hej!"¨

-"Hej, hej..."

Men gå då för helvete! Tänkte jag.

Slam!

Jag tog en rejäl sup till och kunde äntligen börja skriva på min novell.

”...Sten var yr i huvudet av ungdomlig lusta, den här chansen tänkte han inte missa. I tjugofem år hade han varit gift med en erbarmligt tråkig kvinna som med åren hade antagit en kropp och som visade släktskap med en spannmålssilo och ett ansikte som liknade Frank Andersson. Nu var det dags att inkassera belöningen för tjugofem års trohet. Det här var minsann något annat än SJ: s jävla guldklocka som han hade fått efter att ha stått och vinkat av en massa förbannade tåg på samma jävla perrong ända sedan han var i tjugoårsåldern.

Herregud! Den ena flickan låg på hans säng spritt naken och tittade på honom med en inbjudande blick och jodå, han var inte den som stod och trampade i farstun när någon bjöd in honom i sitt hus. Sten drog ned sin gylf och gick bort mot sängen. Jag tar fram kuken. Lyckades Sten mumla fram trots att rösten stockade sig i halsen på honom...”

-"JAG TAR FRAM KUKEN!"

Hojtade jag högt för mig själv, helt absorberad av min egen historia.

Min sambo öppnade dörren och blängde ilsket. Bakom henne skymtade Maries och Pernillas undrande ansikten innan hon drog igen dörren.

SLAM!

Jaha, där lyckades jag uppgradera mitt knäpprykte ytterligare.

Jag hörde hur de satt därute och pladdrade. Antagligen snackade de skit om mig. Min skrivarlust var som bortblåst. Satt och drack ur flaskan blev på sämre och sämre humör. Kändes inget vidare att sitta ensam i en städskrubb utan att ha något att göra. Jag satt där för mig själv i mörkret och glodde in i datorns bildskärm och drack vodka. Det började snurra rejält i huvudet.

Bestämde mig för att ägna mig åt lite seriös porrsurfning. Vad skulle det kunna göra för skada?
Klickade runt lite på nätet och till slut så fyllde en storbystad brunett upp bildskärmen. Hon skrevade med benen, sträckte armarna mot mig och log inbjudande.
Just då så tror jag i alla fall att hälften av säkringarna brann av uppe i skallen på mig.
När jag sitter här och tänker tillbaka så undrar jag hur i helvete jag kunde vara så dum? Hur tänkte jag?

Jag satt i en klädgarderob bakom en tunn olåst dörr, högst två meter därifrån så satt min sambo och hennes två väninnor och drack vin och hade en allmänt trevlig tjejkväll.

Jag ställde mig upp och började hissa skinn för fulla muggar. Jeans och kalsonger låg i en hög nere vid mina fötter. Det var lågt i taket, fick huka mig och för att hålla balansen var jag tvungen att hålla fast mig i en väggfast hylla med ena handen.

Innan resterande säkringar och proppar brast i skallen på mig så drog jag av mig ena strumpan och trädde den över kuken, inget kladd på datorn!

Spriten hade gjort mig rejält bedövad men det var inget som inte en fast hand rådde på. Nakna kvinnor i högklackat dansade framför mina ögon, i fantasin gav jag mig själv en roll i en porrfilm. Jag såg mig själv lägra den ena kvinnan efter den andra på en höskulle någonstans i Texas.

Jag exploderade rakt i strumpan, den svällde nästan upp till en ballongs storlek och samtidigt lyckades jag slita loss den väggfasta hyllan som jag hade hållit mig i för att inte tappa balansen. Klädgalgar, kartonger med gamla veckotidningar och undanlagda vinterkläder rasade över mig med ett brak. Dörren flyger upp ännu en gång. Annelie och hennes väninnor finner mig med halsdukar och täckjackor över huvudet. På golvet ligger fullt med gamla tidningar, klädgalgar och annan bråte. Strumpan är fortfarande kvar på kuken och på datorns bildskärm flimrar en närbild på en skrevande kvinna i högklackade skor.

-"Och novellskrivandet går bra förstår jag."

Undrar sambon.

-"Jodå, det såg lite kritiskt ut där ett tag men fantasin kom tillbaka!"

-"Vi får nog tänka på att dra oss hemåt nu."

Marie och Pernilla börjar dra sig mot hallen och under tiden som min sambo följer dem till dörren så skyndar jag mig med att dra igen dörren in till min klädgarderob och låser från insidan.

Där tillbringade jag resten av natten.

Virus och porrsurfning.

Det mesta utav porren som finns ute på nätet är riktigt obehaglig och så gott som alltid avtändande och vidrig.

All form av våldsporr är naturligtvis avskyvärt men om vi bortser från den smörjan så är dagens porr enbart motbjudande. Jag gillar helt enkelt inte de nya idealen.

Jag tänder inte på magra kvinnor med silikonbadbollar till bröst och rakade muffar.

En kvinna ska ha kurvor och framför allt ska hon se vuxen ut, inte som en lika skolflicka.

Nu har jag ju naturligtvis inte gått igenom och synat all porr i sömmarna som ligger ute på nätet, men för många år sedan gjorde jag i alla fall ett gott försök. Det var när jag var helt ny ute på nätet.

Jag hade precis köpt mig min första dator tillsammans med min dåvarande flickvän. På denna tid existerade knappt bredband så det var modemuppkoppling som gällde. Dyrt och segt. Varje minut som man var ute på nätet kostade.

Men det sket jag i!

Nu följde några månader av lycka. Jag skrev som en galning, besökte forum och författarsiter, umgicks med trevliga människor och allt var frid och fröjd.

Tills jag bestämde mig för att utforska de lite mer skumma delarna av internet.

Jag ville se om det fanns några smaskiga bildserier på utvikningsflickorna från sjuttio -och åttiotalet. Jag mindes min samling av gamla herrtidningar, alla Fib Aktuellt och Lektyr som hade gått förlorade i någon flytt någon gång.

Jag fick stånd.

Ja, inte utav vidrigheterna som jag fann ute på nätet utan av alla minnen av vackra utvikningsflickor som jag hade dreglat över som tonåring.

Jag ville få en sista skymt av dem och sökte och letade som en galning i varenda porrsite som sökmotorn letade upp åt mig. Jag klickade vilt på varenda länk utan att finna det jag sökte.

Det skulle jag inte ha gjort.

Jag fann inte det jag sökte men virus, trojaner och all möjlig jävelskap fann mig!

Först så börjar uppkopplingen krångla. Startsidan ändrar sig av sig självt så jag kan inte logga in utan att först gå till Egenskaper och skriva i korrekt startsida. Sådär håller det på hela tiden. Istället för Telias uppkopplingssida så dyker det ideligen upp nya skumma porrsiter. Lycka till att försöka koppla upp sig på nätet mot en sådan sida!

Krånglet fortsätter. Jag "halkar ur" uppkopplingen när jag är ute på nätet, skärmen blir helt svart och så WHOOOMP! Jag måste ringa Telia för support varenda gång jag surfar.

Det blir värre.

Datorn börjar helt plötsligt gå oerhört trögt. T o m muspilen börjar bli seg och ryckigt när jag för den över skärmen. Det tar flera minuter att ladda upp en ny sida osv.

Det blir ännu värre.

Det dyker upp adresser till porrsiter under Mina Favoriter, det lägger upp sig massor med ikoner och genvägar på mitt skrivbord som går till den ena sjukare porrsiten efter den andra. Det var mycket svårt att förklara för min flickvän. Jag trasslade in mig i den ena bortförklaringen efter den andra.

Slutet för mitt surfande börjar närma sig.

Det sprutar upp pop-upfönster med märkliga budskap på engelska. Kvinnor på andra sidan jordklotet med namn som Tracy, May och Jennifer vill av någon anledning att jag ska knulla dem så gardinerna fladdrar och datorn hänger sig ideligen. Det dyker upp fönster med meddelanden om att fil si och så saknas så fort jag startar om datorn, det är Winexe hit och Winlogo dit.

Till slut säckar datorn fullständigt, inte ens det enklaste ordbehandlingsprogrammet fungerar. Det är fördröjning, varje tecken tar flera sekunder på sig innan det landar vilket omöjligör varje form av skrivande. Känns som att skriva i jello.Kontaktar en datorhandlare och får reda på att jag är en idiot som inte har använt vare sig virusprogram eller brandvägg. Eftersom jag är en hårding som aldrig använt cykelhjälm eller kondom så har jag även förkastat varenda skydd man kan tänkas använda sig utav för att surfa säkert. Brandvägg och virusprogram är för töntar och manlig dagispersonal.

Vill dock rädda min dator och omprövar min tidigare inställning, ja, inte så att jag börjar cykla med hjälm eller helt plötsligt trär på en kondom när jag ska ha sex med min flickvän. Nej, jag köper ett virusprogram av nämnda datorhandlare.

Försöker installera programmet men datorn stöter det ifrån sig, den går inte ens igång. Står bara och småtuggar halvvägs genom startprocessen. Försöker ta ut CD-skivan igen men datorhelvetet vägrar att lämna den ifrån sig. Luckan öppnas helt enkelt inte. Har dock vana av gamla krånglande bilbandspelare och tar en stor skruvmejsel och försöker bända upp den lilla luckan, jag tar i så det knackar. Hela jävla ytterhöljet till hårddisken bågnar och till slut så smäller det till. Det sprutar dioder, synapser, plastbitar och jävelskap men skivan sitter där den sitter.

Kopplar ur datorhelvetet, går ut med den till bilen, kör iväg i den sena natten och dumpar fanskapet i havet. Det kändes skönt.

Svor på att aldrig mer sätta mig vid någon dator. Nu sitter jag här igen, gravt internetberoende. Denna gång kör jag dock med både virusprogram och brandvägg som jag håller väl uppgraderade.

Nya träskor - Nu är sommaren här!

När GeHå stoppar in fossingarna i träskorna och slamrar ut från sin lägenhet, ja då är det sooommaaar!

Jag har varit och köpt mig nya träskor idag (se bilden). De andra var utslitna efter fyra säsonger av flitigt användande. Ett tag var jag lite nervös, jag vet av tidigare erfarenhet att det kan vara lite svårt att få tag på detta svenskaste av svenska kulturplagg. Efter en tur ut till min stads White trashtempel, nämligen ÖB, så stod de dock där i en hylla och tronade och bara skrek efter mig och mina fötter som efter en lång och regnig vinter har varit instängda i ett par grova arbetsskor.
Träskorna är av märket Moheda, är svarta och har lufthål och extralätt gummisula (jag vet, gummisula är lite fusk men va fan, de är ju så sköna). Härligt!

Jag tog premiärpromenaden med dem idag och de uppfyllde alla mina förväntningar måste jag säga. De är lätta och bekväma och man liksom glider fram i majsolen.
Träskor är coolt, träskor är så långt från Stockholmsfjanteri man kan komma. Träskor är ROCK! Åh vilket gott humör jag är på. Välkommen du sköna sommar!

Men jag måste erkänna att det kändes sorgligt att skiljas från mina gamla träskor. De har varit med om mycket och burit mig fram längs många gator i främmande städer.
De trampade fram längs Champs Elysees för några år sedan och fast jag själv var så berusad så jag knappt visste var jag hade hamnat så förde de mig välbehållen till hotellet. Jag vaknade där jag skulle.
Träskorna stod ordentligt parkerade vid dörren.
I Helsingfors snubblade jag omkring en het och solig förmiddag tillsammans med mina träskor och var så full så att jag var tvungen att ledas till färjeterminalen. Jag trampade inte ur mina träskor en enda gång. De satt där de skulle.
I Tallinn har de gett mig kraft i benen när jag har vandrat fram mellan hyllorna i sprit- och tobaksladorna, i Riga luftade de mina fötter en ovanligt het och kvalmig midsommarafton och i Kiel gav de mig vingar när jag var tvungen att springa ifrån en gatumusikant efter att jag hade råkat trampa rakt i hans insamlingshatt och spridit mynt över hela trottoaren.
I Bryssel lockade de en sen natt fram skratt på ett disco och gjorde tydligen gästerna lyckliga och i Trondheim skyddade de mina fötter från all hundskit som pryder stadens torg.
I Barcelona så låg de lite illa till, det måste jag erkänna. Då sjöng de på sista versen och jag förstod att det inte skulle tåla så mycket mer.
En förmiddag blev jag ovanligt full för att t o m vara jag.
Lite lek i poolen känns alltid som en utmärkt idé när man är packad. Vatten och alkohol hör ihop!Glömde dessvärre att ta av mig kläderna innan jag hoppade i poolen. Det uppskattades inte av barnfamiljerna, än mindre av hotellpersonalen.
Men vad värre var, mina träskor gillade det inte alls. Lädret började spricka upp. Troligen var det värmen i kombination med kloret som de inte uppskattade. De höll men jag förstod att nu var det inte långt kvar. De skulle inte överleva hösten.

Så i denna soliga majdag så bar det alltså iväg ut till Överskottsbolaget och där hittade jag ett par exakt likadana träskor. Det gjorde mig lycklig.
Men som sagt, mina gamla träskor har varit trevliga följeslagare under de sista åren och
jag kände att de behövde en värdig avslutning.
Jag placerade dem på en sådan där reklampelare där det tydligen hade tronat ett par dyra märkesskor eller något tidigare.
Nu står mina gamla nedtrampade träblajer där.
Det var inte mycket kvar av dem. Stanken runt omkring dem stod som en sky. Ställde man sig lite på håll så kunde man nästa se luften dallra ovanför dem.

Jag betalade, gick genom kassan barfota och stack sedan fötterna i de nya träskorna ute på parkeringen.
De satt som de skulle men det kändes som om de ville säga mig något, som om de ville ta mig någonstans.
-"Vi vill hitta på något kul! Vi har stått i den där jävla hyllan länge nu! Ingen köper träskor längre men så kom du!"
Jodå, om några månader bär det av till Lissabon och Rom, då ska de få bekänna färg. Då ska de få tugga asfalt.
Så om några månader så kommer jag att lägga ut lite nya foton på denna blogg.
Vi får hoppas att jag inte trampar ur träskorna bara.

Friskvård på jobbet.

På mitt företag så har vi en ung kvinna i trettioårsåldern som håller i friskvården. Hon är anställd för enbart detta och ska försöka få oss att leva sunt, röra på oss och lyfta rätt. Hon informerar om vikten av att äta rätt och nyttigt, tips om olika motionsformer samt upplyser om farorna med alkohol och tobak.
Med tanke på att minst hälften av de anställda hos oss är överviktiga och att säkert 75 procent röker som skorstenar så är det ett tufft jobb.
Inte blir det lättare av att hon är nyanställd och inte känner till så mycket om arbetslivet. Hon kommer direkt från högskolan.
Hennes informationskampanjer mot rökning och tobakens skadeverkningar får alltid avbrytas av ständiga rökpauser.
-”Tobaksröken skadar inte bara er själva utan även omgivningen. Tänk på barnen!”
Då brukar de flesta skratta gott på vägen ut för att röka dagens femtonde cigg.
Dessa antirökmöten är alltid välbesökta. Inte för att någon är intresserad av att sluta röka, ånej! Dessa möten får man däremot gå på under betald arbetstid och det är klart att det alltid är trevligare att sitta och halvsova eller snacka skit med polarn i en ombonad miljö istället för att städa kontor, rensa avlopp, kratta löv eller köra varor kors och tvärs i länet.

Alkoholens faror är också något som hon känner sig nödd och tvungen att informera om. Ofta så drar hon upp sin gravt försupna morbror Anders som avskräckande exempel. Denna Anders är i femtioårsåldern och förekommer i många av hennes anekdoter.
Morbror Anders fyllnar till och tafsar på sina brorsdöttrar under släktmiddagar, morbror Anders kommer berusad till jobbet som konduktör och blir avslängd från sitt eget tåg osv, osv.
Dessa anekdoter ska som sagt skrämma men de flesta finner dem mycket underhållande.
Jag minns när hon berättade om alla de gånger som morbror Anders har fått tillbringa hela dagar med att leta efter sin bil som han aldrig minns var han parkerar när han är på fyllan.
Detta exempel på alkoholens skadeverkningar rev loss så många skratt och applåder så jag trodde taket skulle lyfta sig.
Jag skulle tro att denna morbror Anders snarare framstår som en kul och ungdomlig kille än som en medelålders karl med svåra alkoholproblem. I alla fall för en del av våra anställda.
Ibland ramlar morbror Anders huvudstupa in i långa fylleperioder som kan vara i upp till en månad. Då gömmer han sig i sin lilla kolonistuga och sitter och super dygnet runt tills släkten får komma och sopa ihop det som finns kvar av honom.
-”Fan, det låter ju som min semester!”
Sade en av våra vaktmästare och rev genast loss nya skratt.
-”Ha! Ha! Den där jävla morbror Anders va?”
Låter det bland våra anställda på väg ut från dessa möten.

För ett tag sedan så skulle denna friskvårdskonsulent hålla ett föredrag om massage, muskelvärk och förebyggande arbetsställningar. Som vanligt så var lokalen fullsatt av folk.
-”Är det kanske någon som kan ge något exempel på kroppens erogena zoner?”
Frågade hon.
-”Kuken!”
Sade någon lustigkurre längst bak i lokalen.
-”Nja… Nu talar vi nog inte riktigt om samma saker. Nacken är t ex en del av kroppen som många människor upplever som erogen, man förebygger även framtida ryggbesvär och muskelspänningar genom nackmassage.”
Sade friskvårdskonsulenten med blossande röda kinder.
Nu påbörjades en diskussion längst bak i lokalen om nackmassage kontra en rejäl avrunkning.
Efter en hel del skratt och ståhej så fick personalchefen tyst på dem.
-”Nu håller ni käften där bak!”
Friskvårdskonsulenten tittade tacksamt på personalchefen och förstod att denna diskussion inte skulle mynna ut i något vettigt utan forcerade och bytte sedan ämne. Nu skulle vi diskutera arbetsställningar.
-”Bakifrån!”
Hojtade en karl som såg ut som om han nyss hade vaknat och som tydligen hade hört en smula fel.
Sedan exploderade hela salen av skratt och folk började dra historier om billiga kvinnor som de en gång hade haft sex med. Eller kvinnor som de åtminstone borde ha fått sex med, i alla fall med tanke på hur mycket dyr sprit de hade hällt i dem.
Det var helt klart att detta möte inte skulle utmynna i något seriöst, det var slöseri med tid och personalchefen upplöste mötet.
-”Inte ett enda jävla skämt till! Nu går alla tillbaka till sina respektive arbetsplatser!”

Jag måste säga att jag tyckte en smula synd om friskvårdskonsulenten. Hon ville så väl men hon snackade helt enkelt inte samma språk som dem hon skulle hjälpa.
Jag talade med henne efteråt och förklarade att de flesta på detta företag var medelålders karlar med ett långt arbetsliv bakom sig. Vanliga arbetare helt enkelt. De kände inte till hennes värld. De har inte gått i några skolor. De känner inte till något annat sätt att snacka med folk än att dra dåliga vitsar och blanda upp språket med svordomar och grova könsord. Det är så här det är i det riktiga arbetslivet.
-”Detta är inget kontor eller it-företag!”
Jag gav henne lite tips.
-”Försök att relatera till något de känner till när du talar till dem, gör enkla liknelser till bakrus och krånglande maskiner. Smyg in lite skämt om sex, rattfylla och korkade chefer. "
Jag såg direkt att hon inte förstod vad jag ville ha sagt. Hon var som sagt från en helt annan värld.
Men jag gillar henne och vi har faktiskt blivit goda vänner.
Jag talar båda språken.

Jag har tidigare skrivit att jag har hamnat helt fel här i livet. Jag är arbetare men enbart för att jag måste, för ett det är min plikt och för att det inte finns något annat alternativ.
Jag sköter mina arbeten och gör så gott jag kan men jag har alltid känt mig utanför.
Jag vet inte om denna utanförskapskänsla beror på felval i livet.
Kanske är jag bara en människa som ska vara utanför? Det kanske är mitt naturliga tillstånd?
Hade jag känt likadant om jag istället hade valt att pressa mig igenom en massa fina skolor?
Ja, jag tror faktiskt det.
Enda skillnaden hade varit att jag hade suttit med en massa studieskulder. Inte fan hade jag trivts bättre på ett kontor eller en advokatbyrå! Så på sätt och vis så valde jag nog rätt i alla fall, fast det hela tiden känns så fel.

Midsommar under åttiotalet.

Som ung så hade jag många intressen, förutom att jag skrev hellre än bra så tecknade jag även en hel del och under en period så drog även filmbranschen.

Inte så att jag var intresserad av att skapa stor konst med hjälp av rörliga bilder. Nej, det fascinerade mig att man kunde dokumentera och bevara en tid som man senare i livet skulle kunna ta fram, titta på och minnas.

Det var under åttiotalet när videon hade slagit igenom på allvar och alla skulle filma och bevara stora händelser i sina liv till de efterkommande. På konfirmationer, bröllop, dop och nyårsfester så stod alltid släktens tekniktönt och filmade i något hörn.

Dylika tillställningar sket jag fullständigt i. Jag hade istället bestämt mig för att förena nytta med nöje. Midsommar stod för dörren och som vanligt så skulle hela gänget, dvs jag och Janne dra iväg ut till Smögen och marinera våra hjärnceller i alkohol under flera dagar. Jag hade tillbringat många midsomrar på detta sätt, på samma camping, med samma sällskap och identiskt likadana blackouter.

Anlände alltid dagen före midsommar och tre dagar senare vaknade jag upp med endast fragmentariska minnen. Ofta med trasiga glasögon, blåmärken, sönderskrubbade knän och tussar med hår som saknades på min skalle. Fick undantagslöst tillbringa halva dagen med att vandra omkring i samhället och leta efter min bil som jag hittade på de mest underliga ställen. Den kunde ligga nerkörd i klippskrevor, mitt ute på någon fotbollsplan eller korrekt parkerad på en uppfart till ett vilt främmande boningshus. En gång så hittade jag den ute på en havreåker med två sovande tjejer i sextonårsåldern i baksätet.

Denna midsommar hade jag dock bestämt mig för att minnas, inte genom att hålla mig nykter utan med den nya teknikens hjälp. Jag skulle helt enkelt filma hela helgen genom att spänna fast kameran på min ena axel och sedan låta den gå samtidigt som jag kastade mig in i midsommarfirandet. Det skulle kunna bli lite dokumentär känsla, "ungdomens vilda sprit- och sexfester under midsommarsolens sken". Ni ska veta att under åttiotalet söps det något ohyggligt under denna helg, det var årets höjdpunkt för många ungdomar och tidningarna var fulla av reportage dagarna efter och campingar på västkusten, Ö-land och Dalarna skildrades som rena krigsskådeplatserna.

Vi anlände till campingen, slog upp tältet och innan jag öppnade första flaskan så tejpade och band jag fast videokameran på min ena axel i en liten metallställning som egentligen var till för att fixera nacken på sådana som hade råkat ut för allvarliga ryggskador och liknande. Den satt stadigt, det här skulle kunna gå riktigt bra. Öppnade första vodkaflaskan, höll för näsan och svepte genast sex-sju centiliter.

En vecka efter framkallning så satt jag och några arbetskamrater bänkade i min lilla nedsläckta etta framför TV-skärmen. Nu skulle vi få se resultatet, vad hade jag varit med om? Vart hade jag varit? Vilka hade fastnat på filmen?

Spännande värre!

Filmen började lite ryckigt, man kunde se hur färden gick framåt, från tält till tält och från grillplats till grillplats. Människor jag mötte glodde underligt. Ibland dök min hand upp mitt i bilden med en flaska i näven som jag förde mot munnen, kameralinsen och världen kantrade bakåt, i några sekunder såg man bara himmelen och sedan var vinkeln normal igen. Allt eftersom minuterna gick så upprepades denna procedur med allt tätare intervaller - Blå himmel och sedan tillbaka till campingen med människor som skingrades längs min väg framåt. En timma gick i samma tema, kameravinkeln blev allt skevare. Ibland flög marken upp och hela TV-skärmen fylldes av närbilder på grus, asfalt och gräs.

-"Det var inget vidare det här."

Sade en kille som hette Göran.

-"Det händer ju inget!"

Det hade han rätt i. Jag gick mest omkring och söp och försökte få kontakt med människor som bara verkade bli besvärade av att jag dök upp mitt i deras midsommarfirande. De ville inte veta av mig. Inget nytt under solen alltså.

-"Det börjar nog hända lite grejer snart."

Sade jag.

-"Jag var ju full med gräsfläckar när jag vaknade, kanske fick jag mig ett nyp på någon äng".

Det hade jag inte fått.

Efter några minuter så hörde man enbart mina snarkningar. Det enda som syntes var högt ogräs och lupiner i ett grodperspektiv. Under en halvtimma så ändrade sig inte vinkel eller motiv en millimeter. Sedan en ljus midsommarnattshimmel i en lång stund. I bakgrunden hörde man stoj och skratt från människor som satt tillsammans och drack och umgicks. Efter en timma var filmen slut och TV-skärmen blev svart.

-"Ja, du får nog arbeta lite på det där."

Sade en utav mina arbetskamrater lite besvärat och sedan gick de.

Något år senare så fick jag mig faktiskt ett nyp utomhus, dock inte på någon äng utan vid ett grustag.

Det kan inte ha varit någon vacker syn och jag är glad över att det aldrig blev filmat.

Kanske skriver jag om det någon gång...

Pryoeleven. Del 2.

I nian däremot så ansåg de att det var färdigslappat för min del. Att jag skulle fortsätta till gymnasiet var helt uteslutet, det var inte ens något alternativ och jag var glad över att slippa argumentera om detta. Istället så skulle jag få arbetsvana innan jag slutade skolan, jag skulle helt enkelt prepareras för kommande meningslösheter i livet.

Meningen var att jag under skoltid skulle knyta kontakter med arbetsgivarna och därmed gå direkt från skolan och ut i arbetslivet utan någon mellanlandning i den svenska sommaren.

Det var illa.

Det var absolut inte vad jag hade planerat. Av någon anledning så tror alltid lärarna att så fort en elev är ointresserad av studier, ja då är han intresserad av arbete. Med tanke på min studiemotivation så måste de ha inbillat sig att jag brann av arbetsiver.

Jag vet inte varifrån den där inställningen kommer ifrån men antagligen så är det rent önsketänkande. Det är helt enkelt inte politiskt korrekt att förutsätta att det finns människor som avskyr både studier och hederligt arbete. Jag har alltid tillhört dem som närt ett innerligt hat till både skola och arbete. Notera nu att jag inte menar att man ska ge fan i att arbeta, tvärtom! Man SKA arbeta, däremot så är det fan i mig ingen som kan tvinga mig att trivas med skiten, eller vara tacksam över att jag är i den ekonomiska situationen så att jag måste arbeta. Jag hade varit tacksam om jag hade varit så rik så att jag hade kunnat välja bort arbete och ägna mig åt sådant som betyder något i livet istället.

Nu hade man alltså beslutat att jag skulle få s.k. "anpassad studiegång" vilket innbar att jag skulle få gå de tre kärnämnena varje dag, dvs svenska, engelska och matematik. Resten av tiden skulle jag tillbringa på en målerifirma. Samma jävla målerifirma som det var meningen att jag skulle ha pryat på året innan!

Varför det blev beslutat att jag skulle gå de där tre kärnämnena varje dag vet jag inte och eftersom jag hade skitit i att hedra dessa lektioner med min närvaro tidigare så bestämde jag mig för att inte sätta min fot där den tid som var kvar. Jag gav dock målerifirman en chans. Mest för att jag var nyfiken. Inte på yrket förstås, få saker intresserar mig så lite som spackel, målarfärg och tapeter. Nej, istället så var det nog tristessen och meningslösheten som intresserade mig. Det fascinerade mig på något vis att det faktiskt fanns folk som jobbade med detta, som t o m drev firmor och satsade kapital på att göra det fint hemma hos andra människor. Det fanns folk som gillade att försöka passa in mönstertapeter i varandra, som blev lyckliga av att slipa spackel, som kände livets mening nudda vid dem när de fick blanda till en speciell färgnyans.

Jag blev inte långvarig där, vill minnas att det bara blev tre veckor men det räckte för mig och definitivt för dem.

Jag var nog den mest oengagerade och omotiverade elev de någonsin har haft. Men jag ska inte ljuga, första veckan så försökte jag lära mig men det gick helt enkelt inte. Det går inte att bli skicklig på något som man är helt ointresserad utav, som man t o m föraktar. Det är helt omöjligt. Försök själva så får ni se!

Första dagarna så gick jag bredvid en målare, var honom behjälplig, räckte honom spackelspaden, blandade till färg och låtsades respektera hans yrke. Tiden gick oändligt långsamt. Jag hörde inte ett ord av vad han sade till mig. Jag var för det mesta helt inne i någon dagdröm av grovt pornografisk karaktär. På tredje, eller om det var fjärde dagen, så fick jag själv ansvaret över ett rum som skulle tapetseras. Utan någon som helst entusiasm så började jag med att spackla lister och skarvar, lät det torka och sedan slipade jag skiten. Efter det så var det dags för att sätta upp tapeterna. I början var det lätt eftersom de var omönstrade, inget krångel med att få dem att passa in och liknande. Däremot så var det väggkontakter lite här och där och som gjorde det hela svårare. Jag fick det aldrig att passa in. Jag visste inte ens hur man gjorde. Det hade jag kanske vetat om jag hade lyssnat istället för att ha dagdrömt. Jag fick kassera flera våder som naturligtvis en grinig bas noterade.

-"För helvete! De där kostar pengar!"

Det var lögn i helvete. Jag fick aldrig till det och jag vågade inte chansa med fler våder. Istället så prövade jag med spackel. Jag tog en stor slev och slabbade på väggkontakten. Jag tryckte in spackel i urtagen och mosade på så mycket jag kunde på och runt själva armaturen. Jag smetade ut så mycket det gick. Det blev en stor bula med spackel.

Efter att jag hade slipat med sandpapper så planade det ut på ett sätt som gjorde att det knappt syntes, inte efter att jag hade limmat fast tapeten i alla fall. Om man inte tittade efter noga.

Om man inte visste att det hade funnits en kontakt där tidigare.

Det andra väggurtaget och även antennurtaget gick samma öde till mötes.

Som sagt, jag blev inte så långvarig på målerifirman. Men än idag så händer det att jag fnittrar för mig själv när jag tänker på kunden som hade gett firman i uppdrag att måla och tapetsera om hans hem.

-"Men va fan! Nog fan fanns det en väggkontakt här och var i helvete är antennurtaget?"

En firma står och faller med sina kunder. Nöjda kunder är den bästa reklamen sägs det. Jag tror inte att jag skulle få jobb på denna firma idag.

Om den finns kvar?

Pryoeleven. Del 1.

Arbetsmarknadsverket (eller vad det nu var för verk, minns inte så noga) har föreslagit att elever i högstadiet inte längre ska behöva tvingas ut i s.k. prao, eller pryo som det hette på min tid. Det ska istället bli frivilligt. Detta är bra. Mycket bra.

Meningen var nu att jag skulle dra några kortare anekdoter från min skoltid angående pryoplatser, göra lite jämförelser med dagens praosystem och ösa lite galla över gratisarbete. Så blev det inte. Jag skulle fatta mig kort och sedan skulle jag städa min lägenhet. Istället blev jag fast och skrev en text på över hundratusen tecken. Inte bra. Kortade ned så gott jag kunde men jag vet, den är fortfarande väldigt lång och istället för en text av insändarkaraktär så blev det mer eller mindre en liten berättelse. Hur som helst så är nog budskapet uppenbart.

Låt mig nu berätta varför jag tycker det är så positivt att praon inte längre ska vara obligatorisk. Första gången jag blev aktuell för denna pryo var när jag gick i sjunde klass. Vi fick visserligen inte prya på arbetsplatser ute i samhället, det var vi ännu för unga för, det fick vi vänta på i ett år. Istället så skulle vi få prya inom skolan, hos vaktis, i bespisningen, på expeditionen osv. Lärarna drog lott om var vi skulle hamna och jag hamnade i bespisningen.

-"Nu ska vi se... Och du får vara mattanterna behjälplig!"

Sade läraren glatt och tittade på mig på ett sätt som sade att jag borde bli glad och tacksam. Jag har än i denna dag aldrig förstått varför lärarna förväntade sig att man skulle vara glad och tacksam över att få jobba gratis?

Jag gick i någon form av OBS-klass, Specialen som den kallades och jag ljuger inte om jag säger att i alla fall hälften av mina s.k. klasskamrater var, om inte utvecklingsstörda så i alla fall gränsfall. De var kort och gott DUMMA. Få av dem kunde stava till sitt eget namn. En annan stor del av dem var direkt kriminella och så fanns givetvis även översittarna och bråkstakarna som inte gick att ha i någon annan klass.´

Jag visste att jag knappast skulle ha något finare jobb som väntade på mig efter oavslutat skolgång. Jag skulle få försörja mig på jobb som jag hatade av hela mitt hjärta, jag skulle få lära mig att utföra sysslor som jag fann både meningslösa och ointressanta. Jag skulle få tunga jobb, stressiga jobb, smutsiga jobb och dumma jobb. Och detta enbart om jag hade tur!

Därför såg jag ingen som helst anledning till att redan nu börja lida utan att ens få betalt för det. Jag bytte min plats i bespisningen mot en plats i skolbiblioteket med en kille som vid fjorton års ålder var att betrakta som analfabet. Skolbiblioteket passade mig nämligen utmärkt. Där brukade jag ändå sitta dagarna i ända och läsa, mumsa på godis och drömma mig bort. Det tänkte jag fortsätta med.

Första dagen jag infann mig i biblioteket så förklarade den unga och vackra deltidsbibliotekarien hur kartoteket fungerade. Varför hon gjorde det har jag ingen aning om? Kanske förväntades det av henne? Kanske trodde hon att jag var intresserad?

-"Jaha".

Sade jag när hon var färdig och sedan gick jag och satte mig i min gamla vanliga fåtölj och försjönk i någon roman eller i mig själv.

Där blev jag sittande pryotiden ut. Det var helt ok.

Ibland dök det upp en klasskamrat till mig som hette Nicke men som av någon outgrundlig anledning kallades för Charlie. Charlie var en ung pojke som såg ut att lida av sömnsjuka. Jag tror inte att det hände så mycket i Charlies liv under de få timmar han lyckades hålla sig vaken. Han var en av dessa människor som senare i livet gjorde en kometkarriär inom AMS och Samhall.

Men nu är det 1979 och Charlie står framme vid disken och frågar ut den unga söta bibliotekarien om olika författare, vad hon tycker om den och den poeten osv. Han lånar böcker och han lämnar tillbaka böcker.

Varje dag.

Ibland flera gånger om dagen. Alltid med stånd.

Han står där, en fjortonårig pojke och trånar efter en ung kvinna i tjugoårsåldern. Killen hade inte en chans och det visste han säkert om, men det sket han i. Han var fullt nöjd med att gå till biblioteket och låna böcker med ståkuk. Det räckte för honom.

Hur kan jag minnas sådana småsaker? Jo, det kan jag tala om med en gång. Har man det riktigt jävla tråkigt, om man vantrivs och tiden går långsamt, ja då lägger man märke till småsaker. Man har inte så mycket annat att göra helt enkelt. Man dagdrömmer, man betraktar, noterar och drar slutsatser. Man tittar på flugan som surrar runt krukväxterna, man ser fläckarna på linoleumgolvet, lyssnar på enfaldiga dialoger, tittar på klockan, väntar på fredag och utför all jävla skit som de ger order om.

Vissa saker glömmer man aldrig. Alla dessa år, alla dessa skitjobb, all denna tid. Jag har mycket att minnas.

De hade mig redan vid skolåldern.

I åttonde klass var det dags igen! Jag blev placerad på en målerifirma. Jag gick aldrig dit och sedan var det inte mer med det.

Forts följer...

Ung entreprenör inom majblommebranschen.

Förra helgen var jag ute på stan och blev genast överfallen av ungar som ville sälja majblommor till mig.
Jag såg dem på långt håll inne i gallerian när de som bäst höll på med att antasta vuxet folk.
Ungar gör mig mycket besvärad. Jag vet aldrig hur jag ska bete mig mot dem. För vissa verkar det komma naturligt, de böjer sig ned till deras nivå och pratar gulligt med dem.
Det kan inte jag.
Jag gillar inte ungar.
Barn är egoister, de är otrevliga och saknar vett och uppfostran. Ofta så kan de säga precis vad som faller dem in.
-”Hej! Varför ser du så dum och ful ut?”
Vad i helvete svarar man på sådant? Helst skulle man ju vilja ge ungen en sådan jävla smäll så att han hoppar ur skorna, men det skulle knappast uppskattas av omgivningen. Allra minst av deras föräldrar.
Nu skulle alltså dessa ungar försöka med att sälja majblommor till mig. Det kunde de glömma.
Jag lade mig till med min ”dra-åt-helveteuppsyn” men det hjälpte föga.
-”Hej! Vill du köpa en majblomma?”
Nej, det ville jag inte. Absolut inte! Vad skulle jag med en sådan till?
Det är märkligt men det är ytterst sällan som man kan gå utanför dörren utan att bli förbannad nu för tiden.
”Undrar om jag kommer att bli arg idag också?” Är en fråga som jag ofta ställer mig så fort jag drar igen min ytterdörr och går mot hissen.
Jag gillar inte att bli arg men i ett land som till huvuddelen har blivit befolkad av aggressiva mobilabonnemangsförsäljare, miljömuppar, manlig dagispersonal och bortskämda ungar som ska sälja en massa skit så är det svårt att hålla humöret uppe.

När jag gick i tredje klass så sålde jag själv majblommor.
Till en början så skulle jag inte få sälja majblommor. Jag hade precis blivit omplacerad till en OBS-klass och vi som tillhörde denna klass blev aldrig tillfrågade. Kanske trodde de att vi skulle stjäla pengarna?
Det var i och för sig ingen felaktig slutsats. Flera av oss visade redan upp ett direkt kriminellt beteende. Faktum är att några borde ha placerats på anstalt för länge sedan. Men det var sjuttiotal, flummentaliteten hade blommat upp för fullt i skolvärlden så dessa dårar – som ofta var både storväxta och flera år äldre än oss andra eftersom de tillbringade två-tre år i samma klass – tilläts istället att fritt få spankulera omkring på skolgården och ägna sig åt lite misshandel här och lite skadegörelse där i brist på annan sysselsättning.
Vår klass var inrymd i en fristående byggnad, skiljd från den övriga skolan, och bestod av ett gammal träkåk som kort och gott kallades ”Villan”.
Här skulle vi få studera i vår egen takt vilket innebar att vi skulle stimuleras till kunskap. Vi skulle lockas till studier. Vi fick fri tillgång till serietidningar, diverse familjespel, stereoanläggning och ett biljardbord. Under tiden som vi ägnade oss åt detta så var det meningen att en skäggig lärare skulle försöka att spränga in lite lektioner så att vi åtminstone fick de mest grundläggande kunskaperna om matematik och svenska språket.
Om vi ville.
Det ville vi oftast inte.
Om man låter en unge välja mellan att lära sig ordklasserna utantill eller att läsa serietidningar, vad tror ni han väljer? Idag är jag över fyrtio år och jag kan fortfarande inte hela alfabetet utantill.

Hur som helst, jag ville verkligen sälja majblommor. Jag trodde nämligen att jag skulle kunna tjäna pengar på detta så jag gick till min gamla klass och lyckades övertyga min lärarinna att även jag var ytterst kvalificerad som majblommeförsäljare.
Det var inte så svårt eftersom jag inte hade gjort mig känd för något kriminellt beteende tidigare. Faktum var att jag var en ytterst snäll och beskedlig pojke. Mitt problem var bara att jag inte ville vara i skolan.
Jag ställde aldrig till med något bråk eller ägnade mig åt skadegörelse. Jag var bara ointresserad. Jag satt tyst för mig själv längst bak i klassrummet, stirrade ut genom fönstret och sket i alltihopa. När lärarinnans mässande blev alltför påträngande så kunde jag resa mig upp, säga att jag var tvungen att gå på toaletten och sedan gå raka vägen hem. En solig vårdag blev min frihetslängtan alltför påtaglig, jag hoppade ut genom fönstret mitt under lektionstid och visade mig inte i skolan under resten av veckan.
Det var droppen.

Man beslutade att jag nog inte var riktigt mogen för att gå i en normal klass, jag behövde extra tillsyn och stöd i mina studier.

Men nu så gjorde man alltså bedömningen att jag kanske var mogen nog att sälja majblommor.
-”Nu har du fått en chans. Gör ditt bästa nu!”
Ja, nog fan skulle jag göra mitt bästa. Här skulle tjänas pengar!
Jag insåg genast att det inte var någon idé att försöka sälja majblommor i bostadsområdena. De översvämmades redan av ungar som sprang omkring och ringde på dörrar och terroriserade de boende med tjat om att köpa majblommor.
Jag riktade istället in mig på servicehusen, eller ålderdomshemmen som de kallades under denna tid.
Det var bara att vandra fram i de långa korridorerna och knacka på dörrarna. Oftast så var pensionärerna så senila så de visste inte riktigt vad de köpte. Med hakan full av dregel så kunde de köpa en hel karta med majblommor. Det var aldrig några problem med att få betalt.
Ibland så var det ingen som öppnade, då kände jag på dörren och var den olåst så steg jag in. Det kunde ligga en gammal gumma eller gubbe i sängen som var helt bortkopplad från verkligheten. Ej kontaktbar.

De låg och andades tyst och stilla och stirrade upp i taket. Kanske hade de i tankarna redan seglat iväg till sitt eget paradis. Kanske hade de förenats med sina föräldrar i sin gamla hembygd. De kanske sprang barfota under en värmande junisol på väg hem från en skolavslutning, till sin mor som hade dukat upp med saft och examensbullar.
Då lade jag bara några majblommor på nattduksbordet, letade upp deras plånbok som oftast låg i någon utdragbar byrålåda och tog exakt den summa som blommorna kostade. Inte ett öre mer.
Ibland stötte jag på någon vårdare i korridorerna som undrade vad jag gjorde där.
-”Jag har varit och hälsat på min morfar. Han blev jätteglad över att få träffa mig och köpte majblommor!”
Sade jag och såg så oskyldig och dum ut som jag kunde.

Under några dagar så fick jag ihop nästan trehundra kronor vilket var en svindlande summa vid denna tid. Vad ingen hade upplyst mig om var att jag inte skulle få behålla dessa pengar. De talade om för mig att pengarna skulle gå till andra barn, till handikappade barn och till negerbarnen i Afrika som inte hade det lika bra som jag. Förstod jag inte det?
-”Låt dom sälja majblommor då!”
Jag var benhård. Jag tänkte inte lämna ifrån mig mina pengar som jag själv hade tjänat ihop. Så fort jag kunde så smet jag hem med mina pengar. Jag stannade till vid en kiosk och köpte godis och serietidningar för en femtiolapp.

Det slutade med att min mor fick betala tillbaka de där pengarna ur egen ficka.

Det var sista gången jag blev aktuell för något ideellt arbete överhuvudtaget i skolan. Jag slapp att sälja hembakt bröd för att finansiera någon skolresa som jag ändå aldrig åkte med på och jag slapp medverka i insamlingsprojekt till svältande ungar i någon kommunistdiktatur borta i Sydamerika.
Men ryktet om att jag hade fått behålla pengarna för majblommeförsäljningen spred sig till de andra ungarna. Nu var det ingen som ville lämna tillbaka pengarna som de hade tjänat.
-”Varför får han behålla pengarna men inte jag?”
Det blev ett jävla liv och lärarna fick fullt sjå med att avkräva ungarna pengarna för majblommorna. Jag underblåste det hela genom att tala om för alla som ville lyssna att jag minsann hade tjänat massor med pengar och funderade på att köpa mig en ny cykel.
Jag skulle tro att det var fler än min mor som fick ställa upp och betala för de där majblommorna ur egen ficka.

Det snackas mycket om entreprenörer idag. Den där majblommeförsäljningen tycker jag var ett alldeles utmärkt exempel på ett lyckat entreprenörskap och gav mig faktiskt blodad tand. Något år senare så drog jag igång med ett nytt projekt som handlade om att samla in pengar till en skolresa. Det var rena rama bedrägeriet från början till slut men var riktigt väl genomtänkt och gav mig en rejäl extraslant. Kanske skriver jag om det i någon kommande text.

Mitt åttiotal.

Jag växte upp med min mor och om jag blundar riktigt hårt och gör mitt yttersta för att förtränga skolan så kan jag bara se solsken och lycka.

Jag ser mig själv på min sjuårsdag när jag får min nya cykel med högt stockholmsstyre och "änglavinge", inspirerad av hippiekulturen och Easy Rider.

Det var en härlig tid. Det var en tid utan skolklockor som ringde in. En tid utan stressiga och dåligt betalda jobb. Det var en magisk och förtrollad tid då min nya fina cykel tog mig hem till mormor och morfar under tiden som min mor jobbade. De satt och väntade på mig vid köksbordet och jag fick alltid välja vad jag ville ha till frukost.

Jag skulle kunna skriva om allt detta, det skulle kunna vara solsken, mysiga sommarmorgnar och mormors hembakade bröd med extrasaltat smör för hela slanten.

Men jag vill inte! Det är inget kul!

Någon gång så tystnar musiken. Någon gång förändras tidslinjen. Evigheten blir en begränsad tid, evigt unga mammor blir gamla och föräldralösa, förtrollningen släpper och man upptäcker att cykeln inte längre är en vrålande Harley Davidsson utan en alldeles vanlig gammal cykel som har blivit för liten. Försöker man att cykla iväg på den igen så upptäcker man att någon har skurit sönder däcken, kedjan har rostat ihop och den går aldrig mer att reparera.

Det har skrivits tusentals ungdomsromaner om första kärleken, om relationsproblem, om stiliga ungdomar som inte vet vad de ska ha på sig på skoldansen och som grubblar över vilken väg de ska ta i livet.

Jag vill skriva om oss som hade varit jävligt glada om vi hade haft någon att ha relationsproblem med, om oss som hade blivit överlyckliga om vi hade blivit bjudna på den där skoldansen.

Jag vill skriva om cykelturer på en grusväg med polarna under varma sommarnätter, om vita Prince i små askar, kvartingar med Explorer, korvgrillning vid sjökanten och förtroliga samtal om livets mysterier som t ex kvinnor och sex.

Jag vill skriva om skolklockor som ringer in till meningslösa och ångestfyllda lektioner, om stämpelklockor som mäter ut tiden på uselt betalda skitjobb och om ett åttiotal som ingen verkar känna till.

Mitt åttiotal bestod inte av börsklipp, axelvaddar, hårspray, kokain och fräsiga discon. Mitt åttiotal bestod av timvikariat, jeansjacka, billigt brännvin, fylla och nerspydda baksäten på en grusparkering vid Folkets Park och ett hår som ständigt blev fett oavsett hur ofta jag tvättade det.

Jag funderade aldrig på vilket gymnasium och studieort jag skulle välja. Jag funderade på vilka nya skitjobb som jag kunde tänka mig att slänga bort några månader på och vilka städer som kunde tänkas ha nya skitjobb som väntade på mig. Så var mitt åttiotal. Det var hånskratt från sportfånarna, fett hår, spritmissbruk, bortkastade chanser och risken att åka på stryk av bonnraggarna.

Men jag ångrar ingenting. Det var en härlig tid och jag älskar mina minnen. Jag vet att det finns ett gäng ungdomar där ute som tror att de är ensamma om att vara fula, de tror att det bara är de som inte blir bjudna på någon fest, som inte vågar bjuda upp och ta för sig av ett liv som de känner sig utestängda ifrån.

Mina texter kommer aldrig att handla om de vackra och populära människorna. De får tillräckligt med uppmärksamhet ändå.

Jag vill skriva om stora hettande bölder i ansiktet, om utanförskap, galenskap, brist på mognad och allmän förvirring. Det finns tjejer som aldrig blir uppbjudna på skoldanserna och det finns killar som inte vågar bjuda upp dem, det är dom jag vill skriva för och skulle en enda av dom finna glädje i mina texter så är min dag räddad.

Stor kuk = Dum?

Nej, jag påstår inte att storkukade killar är dumma. Men jag måste faktiskt skriva av mig min erfarenhet av detta fenomen trots allt.

När jag gick i plugget så var det en kille som hade en enormt stor kuk, den var jävlar i mig som en bowlingkägla och den pojken, han var helt tät i huvudet. Dummare människa fanns inte. Ända upp i nian så hade han problem med att läsa, han satt och formade orden med munnen, långsamt, mycket långsamt när han försökte att läsa. Men stor kuk, det hade han i alla fall!

En annan kille gick i någon slags särklass för extra korkade ungar. Förutom att man skulle ha problem med verkligheten så skulle man tydligen även ha stor kuk för att få vara med och sova under lektionerna i denna klass.

Han var inte bara känd för att med stor förtjusning stå och peta sig i näsan och trycka in snorkusarna i sina öron när han trodde att ingen såg, han hade även en kuk som skrämde vettet ur de tuffa tjejerna som hade rökrutan som huvudämne.

Samma fenomen upptäckte jag på arbetsplatserna. Jag minns en kille som ofta stod i duschen och runkade med ett fånigt flin på läpparna, helt bortkopplad från omvärlden. Gick aldrig att ha ett djupare samtal med honom, det var ingen idé, han fattade ändå inte och subtila budskap gick aldrig hem. Han tog allt bokstavligt och det enda han var intresserad av var att snacka helgfylla och sport. Och ja, killen hade en kuk som en mangelstock.

En annan snubbe som jag lärde känna när jag jobbade inom färjetrafiken stod i grovdisken och hade så gjort i flera år. Tog sig inte vidare helt enkelt, för dum. Däremot tog han sig gärna på kuken, mycket och ofta. Hans kuk var enorm och han gillade att visa den, tog fram den så ofta han kunde till allmän beskådan, gärna när han var full. Titt som tätt så åkte brallorna ned och kuken fram under personalfesterna, mitt på dansgolvet. Hur intelligent är en sådan kille?

John Holmes hade ju porrvärldens största kuk, den var legendarisk och så även hans enfald. Han dog vid fyrtioårsåldern utan att ha gått ut grundskolan.

Gäller då det motsatta? Är småkukade killar extra intelligenta? Kompenserar de liten kuk med fina skolor och höga utbildningar?

Vet inte. Däremot så hade jag en polare som var jävligt intelligent, gick fyraårig teknisk och fortsatte sedan till Chalmers. Idag har han säkert något fint jobb och tjänar grova stålar. Och ja, han hade en mycket liten kuk. Han hade svåra komplex för detta vilket fick till följd att han inte vågade ta kontakt med tjejer. Vid 25 års ålder så var han fortfarande oskuld och vad jag vet så har han nog inte fått komma till ännu.

Men min teori har en stor brist, jag själv. Nu tillhör jag inte dem som gillar att duscha naken tillsammans med andra män så jag har inte kunnat jämföra. Men jag skulle tro att mitt organ har en högst genomsnittlig storlek.

Detta skulle betyda att jag har genomsnittlig utbildning med genomsnittliga betyg. Det har jag inte. Jag har inte ens ett giltigt avgångsbetyg från grundskolan.

Men tanke på min studiebakgrund så skulle jag ha en kuk i storleksordningen luftvärnskanon. Om nu min teori skulle stämma alltså.

Jag har inte ens någon genomsnittlig inkomst, jag är låginkomsttagare men har periodvis tjänat grova pengar. Det skulle alltså betyda att under några år under nittiotalet så skulle alltså min jättekuk a la luftvärnskanon ha krympt till en liten ettöressmällare för att därefter, när min inkomst sjönk till dagens nivå åter ha växt till sig till en rejäl klyvarbom.

Det har den dessvärre inte.

Om storleken på kuken följer utbildning och inkomst, dvs ju högre utbildning och inkomst, desto mindre kuk, ja då hade min kuk varit enorm.

Men som sagt, antingen så håller inte min teori, eller också är jag undantaget som bekräftar regeln.

Jag kanske är den enda lågutbildade som inte har en riktig bamsekuk?

Nu har jag inte mätt min kuk men om jag skulle göra det, vad skulle jag få för resultat? Tja... Inte några 30 cm i alla fall, det är helt säkert.

Men om jag tar ett rejält tag om kuken med näven, drar framåt samtidigt som jag försöker att mäta underifrån, från rövhålet. Ja, då kanske jag kan komma upp i 25 cm i alla fall. Inte illa det heller.

Tänk om det vore lika lätt att höja sin inkomst som längden på kuken?

Bloggtävling!

Ok, dags för mig att göra min plikt.
Jag har anmält mig till den här lilla tävlingen, gör det du också!

Kopierat från en annan blogg:
Är Du en bra bloggare? Är DIN blogg något som är värt för andra att läsa? Då ska du vara med i "So You think You can BLOG?!"
Anmäldningstid: 28/4-9/5
Anmäler dig gör du på Gregorius blogg under inlägget ANMÄL DIG (skriv bara att du vill vara med) Sedan drar tävlingen igång den 12/5, då de i JURYN väljer ut ett inlägg per dygn från varje deltagare, och dessa rangordnar de och varje dag under tävlingens gång röstar de ut en av deltagarna. Till slut blir EN kvar och denna blir ÅRETS BLOGGARE 2008!!! :-)(dessutom ett riktigt trevligt pris som meddelas under tävlingens gång!)
ANMÄL DIG NU!!!

www.metrobloggen.se/gregorius Varje dag kommer Du att kunna följa tävlingen på samtliga Jury-medlemmars bloggar. Den eminenta JURYN består av:Greger & Gertrud Gregorius - www.metrobloggen.se/gregorius
Fröken SparSmart - www.metrobloggen.se/sparsmart
Mamsen - www.metrobloggen.se/mammaobebben
Mickis - www.metrobloggen.se/LitenMickis
Gutegirl - www.metrobloggen.se/gutegirl

Jättebebisen demonstrerar på 1 maj!

Idag är det 1 maj, arbetarnas dag.

Moderaterna hävdade ju i valrörelsen att de var det nya arbetarpartiet. Märkligt nog så såg vi inga demonstrationer där arbetarna slöt sig samman under de nya blåa fanorna idag.

Men ponera nu om de hade gjort det, ponera att Jättebebisen och storfinansen tågade genom stadens gator med sina undersåtar, vad hade stått på plakaten? Vad hade de skanderat? Vad hade de protesterat emot?

Här kommer några förslag som säkert faller de flesta välkammade små högergossar i smaken.

Sänkt a-kassa och sjukpenning till 65% för alla fr o m första dagen - NU!"

Det låter väl fint, eller hur? Varför låta det stanna vid svältersättning efter 300 dagar? Jobbar man inte ska man inte heller ha något bröd, det var ju detta argument som den gamla högern använde sig utav för inte alltför länge sedan.

Kanske kan de skandera "Bort med lagstadgad semester!" och "försämrad arbetsrätt för låginkomsttagarna"?

Fackföreningsrörelsen, dvs arbetarnas företrädare har ju aldrig detta nya "arbetarparti" hyst några varma känslor för. Hur ska ropen skalla? Ska de kanske mässa:

"Bort med facket - visa solidaritet med din husse"!

Eller:

"Obligatorisk tiotimmarsdag för alla!" och "Stöd storfinansen - sänk din lön!"

Det är också ett budskap som borde passa deras "arbetarprofil".

"Den starkares rätt över den svage!"

Är ju något som jag tar för givet att man borde få se på plakaten i denna nya "arbetarrörelse" med tanke på alla försämringar som de har infört för dem längst ned i samhället. Hur ska man annars tolka sänkt sjukpenning för alla oavsett sjukdom och hetsjakten på både sjuka och permitterade?

"Eliten ska regera - skiten ska krevera!"

låter också bra tycker jag. Lagomt hetsande och kompletterar Reinfeldts tidigare utspel om alla "lata" människor som är sjukskrivna för allt från influensa till cancer.

Nå, vad säger ni andra? Vad det skulle kunna stå på Jättebebisens... förlåt, Reinfeldts plakat och banderoller denna 1 Maj? Vad ska de skandera? Hur ska ropen skalla?

Kom med förslag!