Nu åker jag till Lissabon. Är tillbaka om en vecka. Då kommer jag att uppdatera bloggen med nya bilder, texter samt få de gamla bildlänkarna att fungera igen.
Hej då!
söndag 29 juni 2008
lördag 28 juni 2008
Rex och hans lilla affär.
En del gör reklam på sin blogg. Det tänker jag också göra nu. Det är för en gammal kompis och hans nyöppnade lilla affär.
Åren går, man flyttar omkring, byter jobb, byter stad och träffar nya människor. Så är det för många människor. Att träffa nya människor och få nya vänner är en del av livet. J
ag har en kompis som jag har känt i nästan hela mitt liv. Det tror jag är rätt så ovanligt. Vi växte delvis upp tillsammans och har hållit kontakten under alla år.
Han heter Rex och vi lever helt olika liv. Rex bor där han bor och kommer alltid att göra, jag flyttar vidare.
Rex lever familjeliv, jag föredrar att leva ensam.
Rex gillar att sitta i en campingstol utanför sin husvagn och glo rakt ut i tomma intet under hela sin semester. Det gör inte jag.
Men vi har en hel del gemensamt och något av det viktigaste som vi har gemensamt enligt mig är våra minnen.
Rex var en del av min ungdom och oavsett hur många nya vänner jag får så finns det ingen som jag kan ha detta gemensamt med. Rex var en av dem som jag cyklade omkring tillsammans med under de varma sommarnätterna i början av åttiotalet. Det var honom jag upptäckte spriten tillsammans med, vi tjuvrökte och var två glasögonprydda töntar som gjorde allt för att tillhöra de tuffa förlorarna som sket i allt.
Det gick inte bra. Vi förlorade bara, tuffa blev vi aldrig. Blyga killar med tjocka glasögonglas blir aldrig tuffa, oavsett hur sliten jeansjackan blir och hur mycket sprit man dricker. Innerst inne sket vi inte i allt heller, någonstans inom oss så hade vi en viss moral, även om vi under våra ungdomsår gjorde allt för att dölja detta.
Vi försökte uppvakta flickor i vår egen ålder. Det gick inte heller så bra. Mycket tack vare att vår törst efter sprit var lika hysterisk som vår sexualdrift. De få gånger som vi fick kontakt med några jämnåriga flickor så var vi oftast så berusade att vi knappt kunde andas, än mindre föra en normal dialog.
Chanserna till lite närhet med det motsatta könet hade nog varit större om vi hade ägnat dem lika stor uppmärksamhet som flaskan.
Men vår vilja var det inget fel på. Vi ville men inte dom. Det var ju en bra början i alla fall.
Rex började jobba direkt efter grundskolan och så gjorde även jag. Rex fick jobb på en dörrfabrik och var sitt företag troget i många år.
Jag har som längst stått ut i fyra år och det är på mitt nuvarande jobb. Jag hatade att jobba och trodde att nästa jobb skulle vara bättre, att nästa stad skulle vara trevligare att leva i. Jag hoppade från jobb till jobb tills jag fyllde trettio, sedan tröttnade jag. Min nuvarande hemstad har jag varit trogen i över tio år och det är nästan rekord. Men här trivs jag och här kommer jag att leva resten av mitt liv.
Det tog många år innan Rex tröttnade på sitt jobb. I tjugo år stod Rex och svetsade ihop plåtbitar, sedan tröttnade han. Tjugo år. En fantastisk bedrift. Jag hade tröttnat efter tjugo minuter.
Tänk att stå år efter år med samma idioter till arbetskompisar och syssla med något så totalt ointressant som att svetsa. Få har svetsning som fritidsintresse. Få människor sparar ihop till en svets så att de kan stå i sitt garage under sin fritid och svetsa ihop plåtbitar tills de bildar en branddörr.
Rex gillar att lyssna på gammal rockmusik, äta snabbmat och när tillfälle ges knulla sin fru tills kuken slaknar. Det tog honom tjugo år att förstå att man inte kunde göra detta på sitt jobb. Det var svetsa som Rex skulle göra, inte käka pizza, lyssna på AC/DC och kopulera med sin fru.
Mig tog det nog någon sekund att förstå att på jobbet så har man inte roligt, där jobbar man. Oftast med något som är så långt ifrån ett fritidsintresse som det är möjligt.
För Rex tog det tjugo år.
Rex tog sig någon runk på skithuset under arbetstid, det var det närmaste han kunde komma sina hobbies. Det blev många runk under dessa tjugo år.
Åren gick och besöken på toaletten blev allt tätare. Svetsen stod avstängd i hörnet på stora dörrfabriken.
Rex stod på toaletten med kuken i näven och AC/DC dånande ur hörlurarna.
Så går det inte att sköta ett jobb, det förstod även Rex.
När eländet gick upp honom så släppte han kuken, rullade ut sin svets till förrådet, gick hem och genomgick sin första kris. Ingenting var roligt längre.
Rex hatade sitt jobb.
Han tänkte aldrig mer gå dit.
Det gjorde han inte heller. Något senare så öppnade han sin lilla affär. Nu behöver Rex aldrig mer svetsa. Nu står han istället bakom disken på sin affär och säljer t-tröjor, spritessenser, trosor med godissmak och lite annat smått och gott. Han har en toalett ute vid sitt lilla lunchrum. Kanske smiter han ibland in där och tar sig en runk. Om ni besöker hans affär någon gång och inte blir välkomnade av en kille bakom disken med glasögon så får ni hojta högt för han är kanske på toaletten.
-”Nu får han allt ta och släppa kuken och ägna sig åt lite kundkontakt!”
Ni får gärna passa på och hälsa från mig.
Jag och Rex cyklar inte omkring under sommarnätterna längre och har förtroliga samtal om livets mysterier som t ex kvinnor. Det var länge sedan.
Vi träffas nästan inte alls längre. Det är många mil mellan oss.
Men någon gång varje år så strålar vi samman. Då händer det inte mycket. Vi sitter och dricker sprit, lyssnar på gammal rockmusik och pratar.
-”Kommer du ihåg?”
-”Ja.”
Vi dricker tills vi åker i golvet och sedan är det inte mer med det. Alltid lika roligt och uppskattat.
Men nu var det länge sedan vi träffades. Det var länge sedan vi satt och snackade gamla minnen och delade på en flaska brännvin.
Så om ni besöker Rex och hans affär så får ni hälsa från mig och säga att det är dags att han kommer upp och hälsar på mig för nu var det länge sedan.
Här är länken till Rex lilla affär:
http://www.coolit.nu/
Åren går, man flyttar omkring, byter jobb, byter stad och träffar nya människor. Så är det för många människor. Att träffa nya människor och få nya vänner är en del av livet. J
ag har en kompis som jag har känt i nästan hela mitt liv. Det tror jag är rätt så ovanligt. Vi växte delvis upp tillsammans och har hållit kontakten under alla år.
Han heter Rex och vi lever helt olika liv. Rex bor där han bor och kommer alltid att göra, jag flyttar vidare.
Rex lever familjeliv, jag föredrar att leva ensam.
Rex gillar att sitta i en campingstol utanför sin husvagn och glo rakt ut i tomma intet under hela sin semester. Det gör inte jag.
Men vi har en hel del gemensamt och något av det viktigaste som vi har gemensamt enligt mig är våra minnen.
Rex var en del av min ungdom och oavsett hur många nya vänner jag får så finns det ingen som jag kan ha detta gemensamt med. Rex var en av dem som jag cyklade omkring tillsammans med under de varma sommarnätterna i början av åttiotalet. Det var honom jag upptäckte spriten tillsammans med, vi tjuvrökte och var två glasögonprydda töntar som gjorde allt för att tillhöra de tuffa förlorarna som sket i allt.
Det gick inte bra. Vi förlorade bara, tuffa blev vi aldrig. Blyga killar med tjocka glasögonglas blir aldrig tuffa, oavsett hur sliten jeansjackan blir och hur mycket sprit man dricker. Innerst inne sket vi inte i allt heller, någonstans inom oss så hade vi en viss moral, även om vi under våra ungdomsår gjorde allt för att dölja detta.
Vi försökte uppvakta flickor i vår egen ålder. Det gick inte heller så bra. Mycket tack vare att vår törst efter sprit var lika hysterisk som vår sexualdrift. De få gånger som vi fick kontakt med några jämnåriga flickor så var vi oftast så berusade att vi knappt kunde andas, än mindre föra en normal dialog.
Chanserna till lite närhet med det motsatta könet hade nog varit större om vi hade ägnat dem lika stor uppmärksamhet som flaskan.
Men vår vilja var det inget fel på. Vi ville men inte dom. Det var ju en bra början i alla fall.
Rex började jobba direkt efter grundskolan och så gjorde även jag. Rex fick jobb på en dörrfabrik och var sitt företag troget i många år.
Jag har som längst stått ut i fyra år och det är på mitt nuvarande jobb. Jag hatade att jobba och trodde att nästa jobb skulle vara bättre, att nästa stad skulle vara trevligare att leva i. Jag hoppade från jobb till jobb tills jag fyllde trettio, sedan tröttnade jag. Min nuvarande hemstad har jag varit trogen i över tio år och det är nästan rekord. Men här trivs jag och här kommer jag att leva resten av mitt liv.
Det tog många år innan Rex tröttnade på sitt jobb. I tjugo år stod Rex och svetsade ihop plåtbitar, sedan tröttnade han. Tjugo år. En fantastisk bedrift. Jag hade tröttnat efter tjugo minuter.
Tänk att stå år efter år med samma idioter till arbetskompisar och syssla med något så totalt ointressant som att svetsa. Få har svetsning som fritidsintresse. Få människor sparar ihop till en svets så att de kan stå i sitt garage under sin fritid och svetsa ihop plåtbitar tills de bildar en branddörr.
Rex gillar att lyssna på gammal rockmusik, äta snabbmat och när tillfälle ges knulla sin fru tills kuken slaknar. Det tog honom tjugo år att förstå att man inte kunde göra detta på sitt jobb. Det var svetsa som Rex skulle göra, inte käka pizza, lyssna på AC/DC och kopulera med sin fru.
Mig tog det nog någon sekund att förstå att på jobbet så har man inte roligt, där jobbar man. Oftast med något som är så långt ifrån ett fritidsintresse som det är möjligt.
För Rex tog det tjugo år.
Rex tog sig någon runk på skithuset under arbetstid, det var det närmaste han kunde komma sina hobbies. Det blev många runk under dessa tjugo år.
Åren gick och besöken på toaletten blev allt tätare. Svetsen stod avstängd i hörnet på stora dörrfabriken.
Rex stod på toaletten med kuken i näven och AC/DC dånande ur hörlurarna.
Så går det inte att sköta ett jobb, det förstod även Rex.
När eländet gick upp honom så släppte han kuken, rullade ut sin svets till förrådet, gick hem och genomgick sin första kris. Ingenting var roligt längre.
Rex hatade sitt jobb.
Han tänkte aldrig mer gå dit.
Det gjorde han inte heller. Något senare så öppnade han sin lilla affär. Nu behöver Rex aldrig mer svetsa. Nu står han istället bakom disken på sin affär och säljer t-tröjor, spritessenser, trosor med godissmak och lite annat smått och gott. Han har en toalett ute vid sitt lilla lunchrum. Kanske smiter han ibland in där och tar sig en runk. Om ni besöker hans affär någon gång och inte blir välkomnade av en kille bakom disken med glasögon så får ni hojta högt för han är kanske på toaletten.
-”Nu får han allt ta och släppa kuken och ägna sig åt lite kundkontakt!”
Ni får gärna passa på och hälsa från mig.
Jag och Rex cyklar inte omkring under sommarnätterna längre och har förtroliga samtal om livets mysterier som t ex kvinnor. Det var länge sedan.
Vi träffas nästan inte alls längre. Det är många mil mellan oss.
Men någon gång varje år så strålar vi samman. Då händer det inte mycket. Vi sitter och dricker sprit, lyssnar på gammal rockmusik och pratar.
-”Kommer du ihåg?”
-”Ja.”
Vi dricker tills vi åker i golvet och sedan är det inte mer med det. Alltid lika roligt och uppskattat.
Men nu var det länge sedan vi träffades. Det var länge sedan vi satt och snackade gamla minnen och delade på en flaska brännvin.
Så om ni besöker Rex och hans affär så får ni hälsa från mig och säga att det är dags att han kommer upp och hälsar på mig för nu var det länge sedan.
Här är länken till Rex lilla affär:
http://www.coolit.nu/
torsdag 26 juni 2008
En dag vid Försäkringskassans väntrum.
En text som jag skrev för några månader sedan när jag var nyopererad och allmänt grinig.Förra veckan blev jag opererad, är därför sjukskriven och börjar antagligen att jobba nu på onsdag. Hur som helst, i fredags var jag tvungen att besöka Försäkringskassan, det var något intyg som de ville ha. Jag steg in, tog en kölapp och satte mig i väntrummet bland alla flaxande och vrålande somalier och väntade på min tur. En kort reflexion över resten av kunderna: Svenska fyllesvin, narkomaner och några som såg misstänkt albanska ut och en högljudd arab som hela tiden skriker i en mobiltelefon.
För att undvika ögonkontakt med dessa trevliga medborgare så börjar jag bläddra lite i en tidning och en artikel om missbrukarvård fångade mitt intresse. Hela texten var i stort sett en enda hyllningstråd till Sveriges alla missbrukare, att de minsann var lika mycket värda som alla andra och att de gjorde ett jättejobb med sig själva, dvs några av dem försökte hålla sig nyktra och hederliga och detta var enligt författaren fullt jämförbart med att bestiga Mount Everest, finna bot mot cancer och sköta ett tråkigt jobb tills man fick guldklocka. Texten andades långt framskridet flummeri av värsta sort och författaren av texten visste knappt hur många superlativer han skulle ösa över både de som jobbade med missbrukare och de som försökte ta sig ur sitt missbruk. Författaren beskrev en snubbe vid namn Jimmy som hade ägnat hela sitt vuxna liv åt att röka brass och hälla i sig brännvin. Nu hade Jimmy fyllt femtio år och hade bestämt sig för att sluta och kanske - jag skriver kanske - söka sig ett jobb. Förtidspension hade han sedan flera år tillbaka så själva jobbsökandet kändes inte så akut. Jimmy kunde tänka sig att jobba med andra missbrukare och det tyckte artikelförfattaren var ett ovanligt moget beslut, och ett sådant viktigt arbete minsann!
Att denna Jimmy aldrig hade genererat samhället en enda skattekrona tidigare i sitt liv och att han inte heller skulle komma att bli produktiv i framtiden nämndes inte med ett ord. Man bygger inte länder med vare sig missbrukare eller med f.d. missbrukare som vill "jobba med andra missbrukare".
Jag satt och retade upp mig. Jag skar tänder av ilska men fortsatte ändå att läsa artikeln trots att jag visste att den inte var bra för mitt blodtryck. Jag vände blad och blängde ilsket ned i tidningen. Nu ändrade artikeln karaktär, nu riktades udden mot samhället, det Stora Stygga Samhället. Samhället hade nämligen svikit Jimmy a det grymmaste. Jimmy hade växt upp i en alldeles vanlig arbetarfamilj i en mindre stad i Värmland under sjuttiotalet men hade tidigt fått smak för droger.
-"Alla rökte hasch och drack mellanöl på den tiden och jag ville naturligtvis inte vara sämre."
Sade Jimmy.
Detta vinklade författaren av texten som så att Jimmy inte ville vara utanför, han ville vara med i gemenskapen. Denna längtan efter gemenskap förde tydligen med sig att förutom att Jimmy glömde all information han hade fått om drogernas skadlighet så kände han sig tvingad att börja röka och dricka mellanöl. Just det, han valde inte själv, han blev tvingad.
Därmed så var det naturligtvis extra synd om Jimmy. Han var utsatt. Lägg därtill samhällets påstådda svek mot Jimmy. Och tvånget. Glöm inte tvånget!
Samhället hade svikit Jimmy så till den milda grad så detta påstådda svek rättfärdigade Jimmys alla brott han hade ställt till med mot enskilda människor. Samhällets påstådda svek rättfärdigade dessutom alla bidrag han hade fått genom åren, alla socialbidrag, alla bidrag från sjukkassan och nu även hans förtidspension som han hade erhållit efter många år av kamp mot myndigheterna. För Jimmy var ju sjuk, något som artikelförfattaren naturligtvis framhöll. Jimmy var inte någon kriminell missbrukare, inte en person som frivilligt hade valt att nyttja droger, leva på brott och bidrag istället för att sköta sig, arbeta, betala skatt och leva ett alldeles normalt liv.Nej, han var istället en stackars missförstådd individ som samhället hade svikit och som hade blivit tvingad till att börja missbruka hasch och alkohol ända sedan han var sjutton år.
Jag lade ifrån mig tidningen och var så förbannad så jag knappt kunde andas. Den där tidningen var inte bra för mig. Jag bestämde mig för att undvika Försäkringskassans utbud av tidskrifter fortsättningsvis, även om det skulle innebära att jag skulle bli tvungen att uthärda verkligheten i Försäkringskassans väntrum, en verklighet som bestod av gastande somaliska kärringar och deras vrålapor till ungar.
Jag satt och fantiserade om hur jag ströp dem, en efter en. Det kändes bra. Jag kände hur jag höll på att plana ut, jag började få tillbaka balansen. Jag satt där och log för mig själv när det helt plötsligt brakade till borta vid entrén. Nya fräscha kunder i antågande tydligen.
”Undrar om jag kommer att bli arg igen?” Tänkte jag.
Det var herr och fru Blandmissbrukare som hade bestämt sig för att hedra Försäkringskassan med en liten visit. Ni har säkert sett dem själva någon gång, klassisk struttande och bakåtlutande gång, självsäker min, flaxande armar och Bröderna Daltonhaka.
-"Nu tänker jag inte ge mig en tum förrän jag också får sjukbidrag!"
Säger den ena.
-"Ja, säg inte att du bor hos mig bara, då mister jag bostadsbidraget!"
Det söta paret i yngre medelåldern struntar i att ta någon kölapp, de tar ingen som helst notis om att det kan vara som så att det är folk som är före dem i kön. Nej, de går omedelbart fram till damen i kassan och kvinnan i sällskapet börjat att babbla något om blanketter, en speciell sorts blankett ska det vara. Tydligen någon form av ansökningsblankett. Mannen står intill med uppfordrande blick, svajar fram och tillbaka, fnyser och pyser, viftar med armarna och fyller i något om en polare som hade fått en viss form av bidrag beviljat och då är det inte mer än rättvist att han också får det.
-”Jag vill tala med henne som jag talade med sist!”
Hojtar mannen rakt ut i luften.
Sedan börjar en lång palaver om bidrag som de säger sig ha rätt till, ett samhälle som ideligen sviker dem och läkare som vägrar att skriva ut en massa roliga piller åt dem – piller som de måste ha! De är ju sjuka!
Nu brakar det till igen och in kommer Herr Somalisk Socialbidragstagare och han är förbannad, förbannad över att hans kärring med sju-åtta ungar har behövt vänta så länge. Nu lägger han sig i diskussionen och börjar vråla rätt in luckan på ett språk som ingen begriper men som låter hotfullt. Fler handläggare kommer nu rusande och till min förvåning så uppträder de på ett ursäktande vis. Nästan servilt. Det tar inte lång tid förrän de får enskilda samtal med varsin handläggare inne på något kontor. Jag får vänta. Jag sitter snällt och väntar med min nummerlapp i handen.
Jag skulle bara lämna in ett intyg och få det godkänt. Istället hamnade jag mitt i detta dårhus. Jag sitter nyopererad bland somalier och missbrukare som aldrig har betalat en enda skattekrona. Det är jag som i alla år har varit med och försörjt dem, ändå är det jag som står sist i kön. Det är jag som är minst prioriterad. Det är jag som står för fiolerna men det är mig som Försäkringskassan kommer att syna extra mycket i sömmarna. Det är jag som kommer att bli misstänkt, det är mot mig som de riktar missilerna för nu är det jävlar i mig arbetslinjen som gäller, det har man bestämt på högre ort.
För svenska skattebetalare.
När det äntligen blir min tur så blir jag ifrågasatt på ett mycket ohövligt vis. Det känns som om jag blir förhörd vilket jag också blir.
Är jag verkligen sjuk?
Har jag verkligen blivit opererad?
Har jag ont?
Fyra timmar, så lång tid tog av mitt liv gick åt till att visa upp mitt intyg och bli godkänd för sjukskrivning. Under dessa fyra timmar så passerade fyra somaliska familjer mig och ett oändligt antal svenska missbrukare och jag har svårt att tro att de blev lika ifrågasatta som mig. Oavsett om de blev ifrågasatta så undrar jag: Är det detta som våra skattepengar ska gå till? Skulle de inte gå till sjuka människor? Skulle de inte främst gå till människor som har drabbats av någon form av sjukdom, handikapp eller skada i arbetslivet?
Jag vill genast säga att jag inte är någon högergosse, tvärtom. Jag vill ha höga skatter och jag vill att dessa skatter ska finansiera en väl utbyggd och trygg sjukförsäkring. Men är det verkligen meningen att våra skattepengar ska gå till detta som jag just bevittnade? Var det detta som var meningen?
Knappast. Men varför är det ingen som reagerar? Varför sparkar de på fel folk? Varför börjar de i fel ända? Både sossar och moderater pekar på kostnaderna, kostnader som måste ned men vilka drabbas av dessa kostnader? Ja inte är det missbrukarna och nysvenskarna. De är ju som bekant både offer och blivande tillgångar. Bättre då att nypa åt arbetande och skattebetalande svensk. Här finns pengar att spara! Glöm inte att det är arbetslinjen som gäller. Arbetslinjen, glöm inte det Svensson!
När jag äntligen kan gå hem så möter jag herr och fru Blandmissbrukare och naturligtvis så har de sina nya ansökningsblanketter i nypan.
Jag hoppas att jag aldrig mer blir sjuk.
Jag hoppas att jag aldrig mer behöver ha någon kontakt med Försäkringskassan för jag har ett arbete och betalar skatt och sådana som oss är inte välkomna hos dem.
Det är nästan så att jag börjar bli positiv till privata sjukförsäkringar.
tisdag 24 juni 2008
Fotolänkarna funkar inte längre!
Ber om ursäkt för att länkarna till Mina Bilder inte längre fungerar. Tydligen så tillåter inte Blogg.se att man länkar från en annan blogg till dem.
Jag får helt enkelt starta en ny blogg här på Blogger istället med enbart bilder som jag kan länka till härifrån.
Det kommer alltså, både nya och gamla foton på mig och från min värld.
Jag får helt enkelt starta en ny blogg här på Blogger istället med enbart bilder som jag kan länka till härifrån.
Det kommer alltså, både nya och gamla foton på mig och från min värld.
Barn och biobesök.
Varför längtar kvinnor efter barn? Vad är det som driver dem? Min erfarenhet säger mig att kvinnor väljer att få barn, vi karlar råkar bara bli det pga vår drift att alltid vilja ha sex med alla kvinnor som inte säger nej.En tidig lördagsmorgon vid frukostbordet så informerade mitt ex Annelie mig om att hon ville ha barn.
-"Ajdå!"
Sade jag.
-"Vad? Är det allt vad du har att säga?"
Annelie började se sådär grinig ut som bara hon kunde göra när hon började reta upp sig på mig. Hon blev liksom "rak" över ögonen och rynkade ihop hela ansiktet.
-"Jag tror inte att jag är riktigt mogen för det där ännu."
Fortsatte jag.
-"Du närmar dig fyrtio år! Om du inte är mogen nu, när är du det då?"
Nu började Annelie doppa ostmackan i kaffet, något hon alltid gjorde när hon började bli irriterad. När hon blev riktigt förbannad så kunde hon trycka ned hela thekakor i kaffekoppen. Det var sista varningen innan kaffekoppar och sockerskålar började flyga över mitt huvud, sedan så brukade hon låsa in sig på toaletten resten av dagen.
Varför låser alltid kvinnor in sig på toaletten när de blir förbannade? Vad tror de att ett sådant beteende ska lösa och vad gör de där inne?
Sorterar smutstvätt?
Tvättar sig i skrevet?
Läser en grundkurs i lödning av kretskort?
Annelies förklaring till varför hon ville ha barn var att hon ville känna sig som en kvinna.
-"Vad känner du dig som nu då - en TV-reparatör?"
Krasch!
Kaffekoppen ven över mitt huvud och slog i väggen med en smäll.
PANG! Annelie smällde igen dörren till toaletten och låste om sig. Jag gick hem till Janne. Annelie skulle nog lugna ned sig till kvällen och då skulle det säkert gå att tala med henne om detta.
Jag kanske hade kunnat tala förstånd med henne om min hjärna hade kunnat sammanfoga några ord till fungerande meningar. Klockan tolv på natten så stod jag i vår hall och försökte sluddrande svara på Annelies fråga om var jag hade mina skor och varför jag hade gått från Janne strumplästen i februari månad.
Idag lever jag ensam, jag har en flickvän vid namn Marisol men vi är särbos och jag har inga planer på att flytta ihop. Aldrig.
Jag tror också att Marisol är min sista flickvän. Tar det slut, vilket är synonymt med att hon gör slut, så kommer jag inte att försöka träffa någon annan. Inte intresserad längre. Klarar mig utmärkt själv.
En av anledningarna till att jag skulle välja ungkarlslivet är att så gott som alla kvinnor i min ålder har barn. Jag gillar inte barn. Jag blir besvärad av dem. Vet inte hur jag ska bete mig.
Jag vill inte heller ta hand om någon annan mans avkomma, jag har nog med mitt eget här i livet. Jag jobbar på att vara en förenklare, inte någon försvårare. Jag vill ha en så enkel och besvärsfri tillvaro som möjligt. Det har jag skrivit om i en tidigare text.
För många år sedan, vid slutet av åttiotalet, så var jag tillsammans med en kvinna som hade barn. Jag var ung och dum, eller kåt rättare sagt. Jag kunde förnedra mig hur mycket som helst för att få sex. Jag gjorde vad som helst för kvinnorna, bara jag fick komma innanför trosorna.
Kvinnan som jag nu talar om hette Gittan och hade en son som hette Linus. Bara där så var det ju något fel, hur tänker man när man döper sin son till Linus? Hur kul kan det vara att som vuxen man heta Linus?
Till saken hör att Linus var ett av dessa barn som endast en moder kan älska. Linus var inte förståndshandikappad men hade knappast haft någon främre plats i kön när Gud delade ut hjärnor. Ungen var helt enkelt korkad. Stendum. Det hade han tydligen ärvt efter sin far för Gittan var inte dum, hon var tvärtom slug och förslagen. Det fick jag lära mig senare men det är en annan historia.
Jag träffade fadern till Linus en gång och det enda som förvånade mig var att han inte dreglade, bar hängslen och hade på sig en sådan där keps med propeller.
-"Hur tänkte du när du blev ihop med honom?"
Frågade jag.
-"Tja... Han hade stor kuk. Största jag sett faktiskt."
Det är precis sådant vi män inte vill höra.
Nina och hennes mor skulle åka upp till Dalsland och hälsa på någon folkilsken morbror under fredagen och då var det inte lämpligt att lilla Linus följde med. Morbroderns aversion mot barn var vida känd och frestade extra hårt på hans redan dåliga humör.
-"Kan du inte åka med Linus in till Göteborg och gå på bio med honom? Han skulle bli så glad och han älskar att gå omkring inne i stan."
Sade Gittan och gav mig en blick som lovade hårdporr till kvällen.
Jag fick stånd direkt.
-"Jovisst kan jag det." Sade jag. -"Vi tar tåget in till stan omedelbart!"
Linus gjorde inte mycket väsen av sig och var därför ett mycket tacksamt barn att vara barnvakt till. Man behövde inte leka med honom eller mata honom med glass för att få honom att hålla käften eller sluta upp med att vara ett obehagligt virus, som de flesta ungar faktiskt är.
Linus satt eller stod ofta helt stilla och tittade på omvärlden med ögon som inte visade på någon form av intresse eller vilja till delaktighet. Det var som om det låg en hinna av enfald över hans ögon. En hinna som han aldrig skulle se igenom.
Linus skulle aldrig utföra några komplicerade matematiska ekvationer och korsordstidningarna skulle förbli olösta i hans närhet.
Detta passade mig utmärkt. Det skulle bli en lätt liten resa, jag skulle kunna kombinera nytta med nöje. Min plan var att sätta Linus på någon biograf under tiden som jag själv besökte några trevliga skiv- och serieantikvariat och tog mig en mildare barrunda. Jag skulle kunna hålla mig lite sådär halvfull hela dagen utan att Linus skulle märka något eller skvallra.
Linus var ju som sagt en person som inte verkade ha så stor koll på omgivningen, eller ens verkligheten. Det var bra.
Vi satte oss på tåget in till Göteborg tidigt på förmiddagen. Linus satt och glodde tomt på det framrusande landskapet. Jag undrade vad som rörde sig i hans huvud egentligen? Jag brukade ställa mig samma fråga när det gällde husdjur.
Vad tänker en undulat på?
Eller en guldfisk?
Och till vilken glädje är de för sina ägare?
Linus började gräva i sitt skrev. Han kom djupare och djupare, grävde och grävde.
-”Nej, nej! Inte ta sig på kuken bland folk!”
Förmanade jag med låg röst.
-”KUKEN!”
Skrek Linus.
-”Käften!” Sade jag.
Väl framme vid centralen så gick vi iväg mot centrum.
-”Nu ska vi gå till en rolig kiosk där man kan dricka läsk som man blir jättekul i huvudet utav!” Sade jag till Linus och drog iväg med honom till närmaste pub.
Jag satte mig vid bardisken och gjorde min beställning, Linus fick nöja sig med en Vira Blåtira.
-”Det blir etthundratjugo kronor.”
Sade bartendern.
-”Inte ta sig på kuken bland folk!”
Sade Linus.
Jag hade sett fram emot att dricka mig fram till ett behagligt rus för att sedan lämpa av ungen på någon eftermiddagsbio, fortsätta dricka och sedan hämta honom innan vi tog tåget hem och jag skulle få min belöning i Gittans sovrum. Det här kanske skulle bli lite besvärligare än jag trodde.
-"Sådan far sådan son!"
Sade någon när vi lämnade puben.
Vi fortsatte och jag hann gå in och stärka mig i flera barer. Jag försökte lämna Linus utanför men det gick inte, då stod han antingen och tog sig på kuken, petade näsan eller stoppade folk och började prata med dem. Gud vet vad han sade och jag ville inte veta det heller.
Alla har vi våra kors att bära och jag är inte den som ska döma någon. Men det var en smula irriterande och jobbigt att hela tiden behöva vakta på honom.
Jag gick in på ett Systembolag och jag hann precis betala min halva Explorer när jag genom fönstret såg hur han stod och drog en liten flicka i flätorna. Hon var kanske några år yngre än Linus och vrålade som en luftvärnssiren. Snart kanske hennes far skulle komma och då skulle jag ligga illa till. Jag kastade mig ut och drog med honom bort genom folkvimlet.
-"Nu får du fan i mig skärpa dig!"
Väste jag.
-"Inte ta fram kuken bland folk!"
Skrek Linus så att alla runtomkring vände sig om.
Vi närmade oss Järntorget och Långgatorna.
Vid denna tid så var detta syndens näste i Göteborg. Så syndigt som nu något tilläts vara under en tid då folköl inte fick säljas i affärerna under söndagar och efter klockan 20:00.
Det kanske fanns några porrbiografer där, någon stripklubb och någon affär som sålde löskukar, eller ”massageapparater” som det hette på den tiden. Mer än så var det inte. Men där fanns även en hel del spännande antikvariat som sålde LP-skivor, serietidningar, böcker och lite annat trevligt. Dem tänkte jag besöka.
Men först måste jag avpollettera Linus någonstans. Helst på en biograf som visade någon eftermiddagsmatiné.
Då kunde jag i lugn och ro smutta på min nyinköpta flaska och Linus kunde titta på filmen och ta sig själv på kuken så mycket han orkade där i mörkret.Vi gick in på första bästa biograf och jag löste två biljetter, en vuxen och en barn.
-"Det här är en barnförbjuden film."
Upplyste biljettförsäljaren mig.
-"Men va fan, det är ju en matiné! Se förresten hur han är, han begriper ändå ingenting."
Det gick bra och vi gick in i den skumma biosalongen och satte oss ned längst bak. Ovanligt mycket karlar överallt, faktum var att jag inte såg en enda kvinna.
-"Nu går jag iväg en stund. Sitt kvar här hela tiden och rör dig inte en millimeter. Jag kommer och hämtar dig när filmen är slut."
Jag gick iväg till skithuset och satt där en stund innan jag gick ut i dagsljuset. Jag på locket till toalettstolen och rökte och drack explorer. Mådde rätt så bra faktiskt, spriten sjöng rejält i skallen och jag såg fram emot kvällen med Gittan.
Utanför hörde jag hur filmen rullade på. Det var ovanligt mycket stön och stånkande.
Va fan var det för jävla film egentligen?
Jag gick ut i biosalongen. På filmduken så kunde man se två nakna karlar varav den ena smaskade på den andra i röven så det sjöng om det.
-"Vad i helvete!" Skrek jag. -"Det här är ju för fan en jävla bögfilm!"
-"Håll käften! Vi försöker se på filmen!"
Skrek någon.
Bioduken uppfylldes nu av en stor inzoomad ståkuk. Jag sprang ned till Linus som satt och stirrade upp mot duken med stora ögon.
-"Kom med här!"
Jag drog upp honom från stolen och släpade honom längs ena sidogången. Folk hojtade runt omkring oss.
-"Håll tyst! Förstör inte för oss andra som gillar filmen!"
Ropade en karl som tydligen var fängslad av handlingen och inte ville missa slutet.
På tåget hem var jag mycket nervös. Tänk om Gittan skulle få reda på något? Tänk om Linus började babbla!
Det gjorde han.
Helt plötsligt visade Linus på en verbal begåvning som jag aldrig tidigare hade upplevt.
Han talade om att jag hade druckit sådan där konstig läsk som luktade illa och att han hade varit på bio och sett en film som handlade om farbröder som gillade att kramas med varandra nakna.
-”Det var inte sådär jättekul faktiskt.”
Det blev det inte för mig heller.
Sex var bara att glömma.
lördag 21 juni 2008
Gudstro.
Jag fick ett mail från en läsare (fan vad skitviktig man känner sig när man kan skriva att man har läsare) som undrade om jag var religiös. Hon hade nämligen märkt att jag nämnde Gud lite då och då i mina texter.Det är en fråga som jag gärna vill svara på!
Det här är min syn på Gud och tro: Jag tror inte, jag förnekar inte heller. Men jag hoppas, jag hoppas på att Gud finns och att man efter döden (om jag nu ska dö, det ingår inte i min föreställningsvärld) kommer till Paradiset och får träffa alla släktingar, goda vänner m.m. som man hade här i detta livet.
Jag skiter i alla budord och liknande. Inte så att jag konsekvent bryter mot dem, jag stjäl inte, mördar inte osv men jag har en ledstjärna och det är: Att inte vara medvetet elak mot någon. Ibland kan det vara jävligt svårt men vi är ju inte mer än människor. Ibland säger och gör man saker i ren affekt men jag försöker i alla fall.
Samvetet, det tror jag är det som till viss del benämns som Själen och samvete, det är något som jag har gott om. Ofta är det dåligt och vad det säger om mig får Gud avgöra. Låt mig ge ett exempel på mitt "samvete": Jag spyr ofta galla över missbrukare, uteliggare m.m. men när någon av dem kommer fram till mig och tigger en femma eller en cigg så sticker jag alltid till dem en tjugolapp eller ett helt pack cigg. Annars får jag helt enkelt dåligt samvete. Och det var ju som så att Jesus vandrade inte med Moderate... Öh... De rika och mäktiga, han vandrade med de fattiga och utstötta.
Jag tror även på godhet, att vara snäll helt enkelt. Jag har idag jobb som arbetsledare. Jag har tidigare haft många olika jobb och träffat på en hel del skitstövlar till arbetsledare. Det tänker jag ofta på idag. Jag vill inte vara en elak arbetsledare, jag vill vara en snäll arbetsledare, en arbetsledare som uppmuntrar istället för att kritisera i första hand, som är ett stöd, som försöker att hålla en god stämning i gruppen.Jag skulle inte kunna vara på ett annorlunda vis, då skulle jag få dåligt samvete.Där kom samvetet igen, alltid detta samvete!
Jag tror även att livet skulle bli tämmeligen tråkigt och andefattigt (där fick jag till det!) utan att ha något att tro på, eller hoppas i mitt fall.
Minns din odödliga barndom när du kastade dig utför en brant backe med cykeln, släppte styret, blundade, sträckte ut armarna och låtsades vara ett flygplan. Pang! Ett träd, en kraschad cykel och en hjärnskakning. Svart. Mörker en liten stund men sedan vaknade du igen av att din mor lyfte upp dig i sina armar och bar dig hem.
Det var en skön känsla, eller hur?
Det är så jag försöker att se på Gud och livet efter detta.
Jag hoppas verkligen att när det är dags för mig, när jag somnar in för gott så hoppas jag att det är någon som lyfter upp mig till mina nära och kära. Att jag ska vakna igen men tillsammans med morsan, mormor och morfar och t o m med min gamla katt.
Av någon anledning så inbillar jag mig att det alltid är sommarlov och solsken däruppe och att vi är på väg till stranden.
Men ponera nu att Gud inte finns och att det inte blir någon fortsättning på livet efter detta. Det blir helt svart och du kommer aldrig mer att vakna. Aldrig mer något ljus. Ingen mor som lyfter upp och tröstar dig, ingen dotter eller son som kommer till dig och ber om råd. Ingenting. Du finns inte längre, dina föräldrar finns inte, inte dina barn, inte dina vänner. Ingenting. Inte ens cykeln som du lekte flygplan med som barn.
Det blir som att stänga av TV:n, evigt sändningsavbrott. Du kan inte ens känna ångest över att du inte finns. Det skrämmer skiten ur mig! Och vad skulle det då vara för vits med allting om det är helt slut efter detta?
Om det är så, varför då inte ge upp med en gång? Tiden är evig och den korta tid vi människor får här på jorden är inte ens mätbar om vi jämför med universums ålder och den oändliga tiden. Varför då lägga ned sig och avla ungar, torka dem i röven och stå ut med allt jävelskap de hinner ställa till med innan de mognar?
Varför gå till det förbannade jobbet varje dag?
Varför inte stampa gasen i botten, råna en bank, skita i byxorna eller va fan som helst? Inget borde ju spela någon roll.
Men det gör vi inte.
Det finns något inom de flesta av oss som kanske hoppas, som inte har gett upp. Få verkar dock vilja prata om detta. Många blir provocerade.
-"Ha! Bevisa att Gud finns!"
Säger de.
Jag ställer alltid en motfråga: Bevisa att Gud inte finns.
Det är lika osannolikt att han finns som att han inte skulle finnas. Va fan, vi finns ju! Hur osannolikt är inte vår egen existens egentligen?
Så jag tänker att fortsätta med att hoppas.
Min läkare sade en gång till mig när min dödsångest kändes extra stor att jag skulle se döden som någonting spännande.
-"Då får du ju äntligen reda på vad som händer, eller hur?"
Det ligger något i det.
Det ligger något i det.
fredag 20 juni 2008
Snabbmat, resor och tomgångskörning...
Idag är det midsommarafton och jag är uttråkad. Jag har inget att göra. Kan inte göra något heller, imorgon ska jag nämligen jobba. Börjar kl sex på morgonen så alla former av festligheter är bara att utesluta.
Min flickvän jobbar idag så henne kan jag inte umgås med, polarn Janne går på jouren idag så han är antagligen grinig. Min andra polare bor många mil från mig så där är umgänge också uteslutet. Han skulle säkert inte vilja heller. Han har fru, husvagn och en hel svärm med ungar. Hans uppfattning om midsommarfirande skulle nog skilja sig en smula från mitt i alla fall. Han vill nog bara sitta vid sin campingstol utanför husvagnen och göra… Ja vad fan man nu gör på en camping med familjen?
Min andra polare, Janne, prövade på campinglivet för några år sedan. Han var nygift med en kvinna som hade en dotter på elva år från ett tidigare äktenskap.
-”Nu har jag familj och nu ska vi göra som alla andra familjer!”
Utbrast Janne en sommardag och bestämde att de skulle hyra en husvagn och sticka iväg till en camping utanför Karlstad.
Två veckor skulle de vara borta.
Första veckan badade och umgicks mor och dotter vid stranden, åkte in till Karlstad och shoppade, grillade och hade det mysigt tillsammans.
Janne satt inne i husvagnen och var uttråkad. Han sov, läste om gamla böcker, rökte och kliade på ett myggbett.
-”Nä, det här är fan inget kul!”
Sade Janne och bestämde sig för att ägna den sista veckan åt att dricka hejdlöst.
Det tyckte inte frun och lilla dottern var något kul. De semestrade aldrig något mer tillsammans och något år senare skiljde de sig.
Men det finns ett problem och det är maten. Jag är kräsen. Jag äter inte vad som helst och framför allt: Jag gillar inte att pröva nya konstiga maträtter. Jag är inte intresserad helt enkelt. Jag gillar att käka sådant jag känner igen.
Sumpgurkor, träsknötter och avloppsålar lockar inte. Jag vill ha god snabbmat från kedjor jag känner igen. Därför brukar jag åka till storstäder. Där brukar det finnas alternativ till den inhemska maten. Nu kan detta låta inskränkt – vilket det säkert också är – men faktum är att jag käkar inte ens typisk svensk inhemsk mat. Idag är det midsommarafton och många människor kommer att käka sill, potatis och dricka brännvin till.
Jag avskyr sill! Nu har jag i och för sig aldrig smakat på sill men jag vet instinktivt att det är äckligt. Det är ju för helvete rå fisk! Om det så vore sista maten på jorden så skulle jag inte äta skiten.
Och kokt potatis, hur smaklöst är inte det? I USA, Frankrike, Belgien och andra länder så friterar de potatis, de steker den, strimlar den osv. Vad gör man i Sverige?
Kokar den.
Inget mer. Kokar den i vanligt vatten och gärna med skalet på.
Och brännvin, det är inte gott. Brännvin är enbart ett berusningsmedel. Hade man inte blivit berusad av brännvin hade ingen druckit det, vilket ytterst få människor också gör. I alla fall till maten.
I storstäderna så slipper man som sagt bli hänvisad till de lokala maträtterna. Om en turist åker till Sverige så slipper han att tvinga i sig rå fisk och smaklös potatis om han tar in på hotell i Stockholm istället för Sveg.
Han slipper att dricka en måltidsdryck som smakar som något man rengör tändstift med om han förlägger sin semester till Göteborg istället för Bengtsfors.
Så resonerar jag när jag åker utomlands och det har fungerat hittills. Men när det gäller Lissabon så är jag en smula orolig. Om Portugal så kan man läsa att, jag citerar: ”Vill man uppleva havets alla läckerheter så ska man besöka Portugal och Lissabon. Det geografiska läget garanterar att utbudet av fisk och skaldjur är rikligt.”
Det är precis sådant jag inte vill läsa.
Glöm att jag käkar krabbor, sjögurkor, ålar, sjöborrar och skit. Havets frukter mitt håriga arschle! Havets avfall säger jag.
Jag äter inte ens vanlig svensk västkustsallad, tycker det smakar gammal sjöbotten.
Jag har sökt på alla de större snabbmatskedjorna i Lissabon och bara hittat två, McDonalds och Subway och det finns bara några få restauranger i hela stan. Inget mer. Det verkar inte finnas KFC, ingen Pizza-Hut, ingen Pan-Pizza Planet och inga kinarestauranger. Hur kan detta vara möjligt? Är Portugal ett sådant u-land när det gäller snabbmat?
Däremot så verkar det finnas en uppsjö av afrikanska restauranger. Jag kan se mig själv framför mig när jag sitter till bords på en afrikansk restaurang tillsammans med en massa negrer i färgglada skjortor. Vad är det som jag har beställt från den obegripliga menyn?
Tänk om jag får in en senegalesisk kokt mal från Mafolodeltat?
Det här med maten kommer att bli ett problem i Lissabon, den saken är klar. Jag hoppas att mitt hotell serverar något annat än havets avfall, annars ligger jag illa till. Annars så får jag åka in till Lissabon varje dag och käka på de få McDonalds och Subway som finns där.
Bryssel får mycket kritik, den sägs vara tråkig och sakna personlighet. Det tycker inte jag. Jag uppskattar enkelhet och Bryssel var en enkel stad. När jag snackar om enkelhet så menar jag språklig kommunikation och mat.
I Bryssel förstod de engelska, frågade man något på engelska så svarade de på engelska. Om både sändare och mottagare talar samma språk så blir kommunikationen så mycket enklare. Maten var god och begriplig. Snabbmatsrestaurangerna var många och lättillgängliga och så sålde de våfflor och potatisburgare i vartenda gathörn. Våfflor och potatisburgare är gott!
I Barcelona så hittade jag omedelbart KFC och Hard Rock Café vid Ramblan så där löste jag matproblemet i den stan.
Men i Paris så blev det sådär dumt och krångligt igen. Paris är en av världens största städer men deras matutbud var under all kritik. Knappt några snabbmatsrestauranger överhuvudtaget. Men de sålde något som såg ut som enorma pannkakor i vartenda gathörn. Pannkakor är gott.
Men det är som sagt en fördel om sändare och mottagare talar samma språk, om budskapet går fram. Det gör det inte i Paris. Jag sökte upp en sådan där pannkaksförsäljare en kväll och pekade på vad jag ville ha som fyllning på pannkakan, jag valde ost och något som såg ut som salamikorv. Det verkade gott.
Efter en stund förstod jag att han frågade mig något på franska.
-”I´m sorry, I dont understand.”
Sade jag.
En fransman svarar inte på engelska om han blir tilltalad på engelska. De svarar på franska. Förstår man inte går de upp en oktav och hjälper inte det, ja då börjar de skrika på franska.
Precis som om det skulle hjälpa.
Jag stod som ett levande frågetecken, fånlog och ryckte på axlarna. Pannkaksförsäljaren drog fram en stor plastflaska och toppade hela min pannkaka med Nutella.
Nutella!
En vidrigt sötsliskig chokladsås. Det var bara att slänga hela anrättningen i närmaste papperskorg.
I en vecka var jag i Paris och jag var konstant hungrig. Snabbmatsrestaurangerna var som sagt få och på de övriga restaurangerna så var portionerna skrattretande ynkliga. Inte undra på att fransmän ofta är så korta och spensliga. De äter ju som kanariefåglar.
Dyrt var det också!
Det ingick frukost på mitt hotell, en frukost som bestod av svagt kaffe, en totalt viktlös croissant och en liten plastburk med yougurt. Det var allt. En kväll köpte jag i ren desperation en strut med rostade kastanjer av en gatuförsäljare. Jag slukade dem glödheta på stället.
Efter flera dagar så hittade jag Hard Rock Café, jag åt tills det sprängde ända ut i armarna. Aldrig har väl ostburgare smakat så gott.
I augusti så åker jag och Janne till Terracina i Italien. Det verkar vara en trevlig liten stad, nära till Rom och Neapel. De städerna ska bli spännande att besöka. Hur det är med snabbmaten i dessa städer vet jag inte och det oroar mig inte heller eftersom Italien garanterat har god inhemsk mat, pizza och pasta!
Jag noterar att jag skrev ”pasta”. Jag hatar det ordet, det har blivit ett inneord i Sverige. I Italien heter det säkert pasta men här i Sverige heter det makaroner. Punkt slut. Makaroner. Ibland kan jag även säga spagetti eller t o m bandspagetti men aldrig pasta. Metrosexuella kontorsfjantar i Stockholm säger pasta, jag säger makaroner.
Jag undrar hur det är med språket i Italien? Begriper de engelska eller kommer att bli problem vid restaurangerna när man ska beställa?
Janne talar spanska men jag skulle tro att det är rätt så stor skillnad på spanska och italienska.
Janne gillar även att dricka sprit, mycket och ofta. Janne gillar att vara full. Janne kommer säkert att ha dåligt inflytande på mig, eller också kommer jag att ha dåligt inflytande på honom.
Kanske blir det inte att vi äter så mycket, kanske kommer vi mest att sitta vid ett bord vid någon restaurang och sova. Det gäller ju att hålla den svenska fanan högt och visa dem därnere vilket avslappnat förhållande till alkohol som vi nordbor faktiskt har. Aldrig har väl några varit så avslappnade som oss efter några karaffer vin innan lunchtid. Förra året när vi var i Barcelona så blev jag så till den milda grad avslappnad av en flaska vodka så att Janne fick ta mig under armarna och släpa mig till hotellet. Det var långa spår i gruset, på uppfarten till hotellet efter mina hälar.
Min flickvän jobbar idag så henne kan jag inte umgås med, polarn Janne går på jouren idag så han är antagligen grinig. Min andra polare bor många mil från mig så där är umgänge också uteslutet. Han skulle säkert inte vilja heller. Han har fru, husvagn och en hel svärm med ungar. Hans uppfattning om midsommarfirande skulle nog skilja sig en smula från mitt i alla fall. Han vill nog bara sitta vid sin campingstol utanför husvagnen och göra… Ja vad fan man nu gör på en camping med familjen?
Min andra polare, Janne, prövade på campinglivet för några år sedan. Han var nygift med en kvinna som hade en dotter på elva år från ett tidigare äktenskap.
-”Nu har jag familj och nu ska vi göra som alla andra familjer!”Utbrast Janne en sommardag och bestämde att de skulle hyra en husvagn och sticka iväg till en camping utanför Karlstad.
Två veckor skulle de vara borta.
Första veckan badade och umgicks mor och dotter vid stranden, åkte in till Karlstad och shoppade, grillade och hade det mysigt tillsammans.
Janne satt inne i husvagnen och var uttråkad. Han sov, läste om gamla böcker, rökte och kliade på ett myggbett.
-”Nä, det här är fan inget kul!”
Sade Janne och bestämde sig för att ägna den sista veckan åt att dricka hejdlöst.
Det tyckte inte frun och lilla dottern var något kul. De semestrade aldrig något mer tillsammans och något år senare skiljde de sig.
Men nu sitter jag här ensam vid datorn. Detta skulle ju kunna vara ett ypperligt tillfälle att skriva, kanske en liten novell eller kanske fortsätta på min roman eller va fan som helst. Men jag har ingen lust!
Jag har inget att skriva om.
Det känns helt tomt.
Men på jobbet så är jag van vid att gå på verbal tomgång hela dagarna utan att tänka, jag är bra på det, så jag ska göra ett experiment. Jag ska lägga händerna vid tangentbordet och skriva på tomgång, utan någon plan, utan att tänka. Jag ska skriva om vad som bara för tillfället dyker upp i huvudet utan att veta hur jag ska avsluta det hela, eller hur det ska sluta överhuvudtaget. Jag tänker inte bry mig om det blir bra eller inte, om det innehåller en massa grammatiska fel och liknande. Ingen efterredigering, ingenting. Jag ska även illustrera med lite bilder för att göra det extra besvärligt och jag ska även ta tiden, det ska bli intressant att se hur snabbt jag kan skriva en text utan någon som helst förberedelse.
Jag har inget att skriva om.
Det känns helt tomt.
Men på jobbet så är jag van vid att gå på verbal tomgång hela dagarna utan att tänka, jag är bra på det, så jag ska göra ett experiment. Jag ska lägga händerna vid tangentbordet och skriva på tomgång, utan någon plan, utan att tänka. Jag ska skriva om vad som bara för tillfället dyker upp i huvudet utan att veta hur jag ska avsluta det hela, eller hur det ska sluta överhuvudtaget. Jag tänker inte bry mig om det blir bra eller inte, om det innehåller en massa grammatiska fel och liknande. Ingen efterredigering, ingenting. Jag ska även illustrera med lite bilder för att göra det extra besvärligt och jag ska även ta tiden, det ska bli intressant att se hur snabbt jag kan skriva en text utan någon som helst förberedelse.
Ok!
Om en dryg vecka åker jag till Lissabon, det ska bli trevligt. Jag har valt att bo strax utanför stan, i Estoril. Det går snabbtåg in till Lissabon varje hel- och halvtimma.
Estoril verkar mycket trevligt och fashionabelt med ett av Europas största casino.
Om en dryg vecka åker jag till Lissabon, det ska bli trevligt. Jag har valt att bo strax utanför stan, i Estoril. Det går snabbtåg in till Lissabon varje hel- och halvtimma.Estoril verkar mycket trevligt och fashionabelt med ett av Europas största casino.
Men det finns ett problem och det är maten. Jag är kräsen. Jag äter inte vad som helst och framför allt: Jag gillar inte att pröva nya konstiga maträtter. Jag är inte intresserad helt enkelt. Jag gillar att käka sådant jag känner igen.Sumpgurkor, träsknötter och avloppsålar lockar inte. Jag vill ha god snabbmat från kedjor jag känner igen. Därför brukar jag åka till storstäder. Där brukar det finnas alternativ till den inhemska maten. Nu kan detta låta inskränkt – vilket det säkert också är – men faktum är att jag käkar inte ens typisk svensk inhemsk mat. Idag är det midsommarafton och många människor kommer att käka sill, potatis och dricka brännvin till.
Jag avskyr sill! Nu har jag i och för sig aldrig smakat på sill men jag vet instinktivt att det är äckligt. Det är ju för helvete rå fisk! Om det så vore sista maten på jorden så skulle jag inte äta skiten.
Och kokt potatis, hur smaklöst är inte det? I USA, Frankrike, Belgien och andra länder så friterar de potatis, de steker den, strimlar den osv. Vad gör man i Sverige?
Kokar den.
Inget mer. Kokar den i vanligt vatten och gärna med skalet på.
Och brännvin, det är inte gott. Brännvin är enbart ett berusningsmedel. Hade man inte blivit berusad av brännvin hade ingen druckit det, vilket ytterst få människor också gör. I alla fall till maten.
I storstäderna så slipper man som sagt bli hänvisad till de lokala maträtterna. Om en turist åker till Sverige så slipper han att tvinga i sig rå fisk och smaklös potatis om han tar in på hotell i Stockholm istället för Sveg.
Han slipper att dricka en måltidsdryck som smakar som något man rengör tändstift med om han förlägger sin semester till Göteborg istället för Bengtsfors.
Så resonerar jag när jag åker utomlands och det har fungerat hittills. Men när det gäller Lissabon så är jag en smula orolig. Om Portugal så kan man läsa att, jag citerar: ”Vill man uppleva havets alla läckerheter så ska man besöka Portugal och Lissabon. Det geografiska läget garanterar att utbudet av fisk och skaldjur är rikligt.”
Det är precis sådant jag inte vill läsa.
Glöm att jag käkar krabbor, sjögurkor, ålar, sjöborrar och skit. Havets frukter mitt håriga arschle! Havets avfall säger jag.
Jag äter inte ens vanlig svensk västkustsallad, tycker det smakar gammal sjöbotten.
Jag har sökt på alla de större snabbmatskedjorna i Lissabon och bara hittat två, McDonalds och Subway och det finns bara några få restauranger i hela stan. Inget mer. Det verkar inte finnas KFC, ingen Pizza-Hut, ingen Pan-Pizza Planet och inga kinarestauranger. Hur kan detta vara möjligt? Är Portugal ett sådant u-land när det gäller snabbmat?
Däremot så verkar det finnas en uppsjö av afrikanska restauranger. Jag kan se mig själv framför mig när jag sitter till bords på en afrikansk restaurang tillsammans med en massa negrer i färgglada skjortor. Vad är det som jag har beställt från den obegripliga menyn?
Tänk om jag får in en senegalesisk kokt mal från Mafolodeltat?
Det här med maten kommer att bli ett problem i Lissabon, den saken är klar. Jag hoppas att mitt hotell serverar något annat än havets avfall, annars ligger jag illa till. Annars så får jag åka in till Lissabon varje dag och käka på de få McDonalds och Subway som finns där.
Bryssel får mycket kritik, den sägs vara tråkig och sakna personlighet. Det tycker inte jag. Jag uppskattar enkelhet och Bryssel var en enkel stad. När jag snackar om enkelhet så menar jag språklig kommunikation och mat.
I Bryssel förstod de engelska, frågade man något på engelska så svarade de på engelska. Om både sändare och mottagare talar samma språk så blir kommunikationen så mycket enklare. Maten var god och begriplig. Snabbmatsrestaurangerna var många och lättillgängliga och så sålde de våfflor och potatisburgare i vartenda gathörn. Våfflor och potatisburgare är gott!
I Barcelona så hittade jag omedelbart KFC och Hard Rock Café vid Ramblan så där löste jag matproblemet i den stan.
Men i Paris så blev det sådär dumt och krångligt igen. Paris är en av världens största städer men deras matutbud var under all kritik. Knappt några snabbmatsrestauranger överhuvudtaget. Men de sålde något som såg ut som enorma pannkakor i vartenda gathörn. Pannkakor är gott.
Men det är som sagt en fördel om sändare och mottagare talar samma språk, om budskapet går fram. Det gör det inte i Paris. Jag sökte upp en sådan där pannkaksförsäljare en kväll och pekade på vad jag ville ha som fyllning på pannkakan, jag valde ost och något som såg ut som salamikorv. Det verkade gott.
Efter en stund förstod jag att han frågade mig något på franska.
-”I´m sorry, I dont understand.”
Sade jag.
En fransman svarar inte på engelska om han blir tilltalad på engelska. De svarar på franska. Förstår man inte går de upp en oktav och hjälper inte det, ja då börjar de skrika på franska.
Precis som om det skulle hjälpa.
Jag stod som ett levande frågetecken, fånlog och ryckte på axlarna. Pannkaksförsäljaren drog fram en stor plastflaska och toppade hela min pannkaka med Nutella.
Nutella!
En vidrigt sötsliskig chokladsås. Det var bara att slänga hela anrättningen i närmaste papperskorg.
I en vecka var jag i Paris och jag var konstant hungrig. Snabbmatsrestaurangerna var som sagt få och på de övriga restaurangerna så var portionerna skrattretande ynkliga. Inte undra på att fransmän ofta är så korta och spensliga. De äter ju som kanariefåglar.
Dyrt var det också!
Det ingick frukost på mitt hotell, en frukost som bestod av svagt kaffe, en totalt viktlös croissant och en liten plastburk med yougurt. Det var allt. En kväll köpte jag i ren desperation en strut med rostade kastanjer av en gatuförsäljare. Jag slukade dem glödheta på stället.
Efter flera dagar så hittade jag Hard Rock Café, jag åt tills det sprängde ända ut i armarna. Aldrig har väl ostburgare smakat så gott.
I augusti så åker jag och Janne till Terracina i Italien. Det verkar vara en trevlig liten stad, nära till Rom och Neapel. De städerna ska bli spännande att besöka. Hur det är med snabbmaten i dessa städer vet jag inte och det oroar mig inte heller eftersom Italien garanterat har god inhemsk mat, pizza och pasta!
Jag noterar att jag skrev ”pasta”. Jag hatar det ordet, det har blivit ett inneord i Sverige. I Italien heter det säkert pasta men här i Sverige heter det makaroner. Punkt slut. Makaroner. Ibland kan jag även säga spagetti eller t o m bandspagetti men aldrig pasta. Metrosexuella kontorsfjantar i Stockholm säger pasta, jag säger makaroner.
Jag undrar hur det är med språket i Italien? Begriper de engelska eller kommer att bli problem vid restaurangerna när man ska beställa?
Janne talar spanska men jag skulle tro att det är rätt så stor skillnad på spanska och italienska.
Janne gillar även att dricka sprit, mycket och ofta. Janne gillar att vara full. Janne kommer säkert att ha dåligt inflytande på mig, eller också kommer jag att ha dåligt inflytande på honom.
Kanske blir det inte att vi äter så mycket, kanske kommer vi mest att sitta vid ett bord vid någon restaurang och sova. Det gäller ju att hålla den svenska fanan högt och visa dem därnere vilket avslappnat förhållande till alkohol som vi nordbor faktiskt har. Aldrig har väl några varit så avslappnade som oss efter några karaffer vin innan lunchtid. Förra året när vi var i Barcelona så blev jag så till den milda grad avslappnad av en flaska vodka så att Janne fick ta mig under armarna och släpa mig till hotellet. Det var långa spår i gruset, på uppfarten till hotellet efter mina hälar.
Vi kommer att bo vid ett lägenhetshotell som heter Poseidon. Ett familjehotell. Det ser väl trevligt ut? 
Men annars så känner jag att jag skiter i det här nu. Jag har gått på tomgång tillräckligt länge. Jag orkar inte mer.
Men annars så känner jag att jag skiter i det här nu. Jag har gått på tomgång tillräckligt länge. Jag orkar inte mer.Drygt tiotusen tecken blev det och det tog exakt 36 minuter. Inte så illa ändå.
torsdag 19 juni 2008
Spriten räddade mig från idrotten.
Jag ogillade skolan i allmänhet och lärare i synnerhet. Idag är jag vuxen men det hänger i fortfarande. Lärarna tillhör "fiendesidan".Läraryrket är nog det absolut sista som jag skulle kunna tänka mig en karriär inom.
Detta är ingen vanlig liten novell eller kåseri av mig. Detta är en enda lång jeremiad, en klagosång över en av de värsta skitstövlar jag har mött och över något som jag aldrig har lyckats glömma, gymnastiklektionerna i skolan.
Gymnastiken skrämde skiten ur mig redan från första klass.
Jag har varit rädd många gånger i mitt liv men så rädd som jag var de dagar som gymnastik stod på schemat, så rädd har jag aldrig varit någon gång. Gymnastiklektionerna var en enda lång Golgata och omklädningsrummen var helvetet på jorden. Jag minns än idag hur det luktade i de där förbannade omklädningsrummen, jag minns när vår lågstadielärarinna tvingade in oss i duschen trots att flera av oss inte ens var svettiga. Jag tror inte ens att man kan svettas när man är sju-åtta år. Men duscha skulle vi, det skulle ju vara lika för alla gubevars.
Sedan stod man där i duschen som ett jävla fån och hoppades att man inte skulle få alltför mycket stryk av någon större kille som retade sig på att man hade hade förstört matchen.
Den absolut värsta läraren som jag hade, det var gymnastikläraren. Det var ett stort jävla svin, inget annat. Jag tänker inte skriva något förmildrande om honom för det finns inget sådant att skriva. Han hade helt missuppfattat sin lärarroll. Han gjorde alla de misstag som jag anser att en gymnastiklärare inte bör göra.
Han uppmuntrade till pennalism och misshandel och jag tror t o m att han var medveten om det. Det måste han ha varit.
Hans namn var Kenny Petterson.
Kenny var en ung kille, inte ens trettio år fyllda och omåttligt populär bland sportfånarna. Kenny älskade – Liksom sportfånarna – bollsporter och under varenda jävla gymnastiklektion så var det fotboll, handboll eller basket som gällde. Som gjort för att peka ut förlorarna, de som skulle bli mobbade under resten av skoltiden. Ibland så var det klassisk uttagning till lagen som gällde, dvs de bästa valde ut vilka de skulle ha till sina lag och sedan blev de sämsta över. De som ingen ville ha.
Ibland valde Kenny själv ut vilka som skulle spela i lagen och det var precis lika illa.
-”Och du går till röda laget!”
Kunde Kenny säga och peka på mig eller någon annan bollrädd tönt. Då buade alla i röda laget.
-”Neeej! Inte honom för faan! Lägg av! Det är fan inte rättvist!”
Kenny var lärare, utbildad i pedagogik. Han måste ha känt till att detta var det absolut sämsta sättet att hålla en gymnastiklektion på. Ändå gjorde han det. Det berodde inte på okunskap. Det berodde på att han själv var en sportfåne och hade så alltid varit ända sedan han själv gick i skolan. Han hade hatat oss som inte såg det som vår livsuppgift att jaga en bolljävel då och han gjorde det fortfarande. Nu hade han fått en ledande befattning. I nazityskland blev de lägerkommendanter, i Sverige blir de gymnastiklärare.
Första gången jag hade det tvivelaktiga nöjet att lära känna Kenny Petterson var inte i högstadiet. Det var långt tidigare.
Vid åtta års ålder så fick morsan för sig att jag skulle börja simskolan. Varför vet jag inte för simma kunde jag redan. Antagligen så ville hon väl att jag skulle komma ut och träffa andra ungar. Tanken var god i all sin naivitet.
Kenny Petterson höll i simskolan och nu skulle alla ungar bada. Inga ursäkter gällde. Det spelade ingen roll för mig, jag var ingen badkruka. Nej, det var när vi klev upp ur vattnet som det blev jobbigt. Nu skulle alla till omklädningsrummet och byta om. En mörk träkåk som stod en bit ifrån stranden.
Här fick alla översittare fritt spelrum.
Det där mörka och skumma omklädningsrummet var rena rama paradiset för de äldre ungarna. Här kunde de roa sig med handdukspiskning och misshandel med glatt humör. De värsta var två äldre killar som hette Johnny och Benny.
Johnny skulle senare, vid arton års ålder, bli påkörd av tåget under en festlig aftonbjudning där han tillsammans med Benny hade kastat sig över ett dukat bord som till största delen hade bestått av thinner och kontaktlim.
Benny fick vid nitton års ålder tio år för överlagt mord.
Men nu var de barn och kungar och gjorde i stort sett som de ville. Deras storhetstid hade börjat. En tid som blev kort för dem men som kändes oändligt lång för flera av oss andra som var mindre och yngre.
Jag var paniskt rädd för Johnny och Benny.
Jag visste aldrig från dag till dag om jag skulle klara mig från dem när det var dags för att byta om. Skulle det bli jag som skulle bli piskad och hånad, eller skulle det bli Micke eller Roger?
Kenny, min framtida gymnastiklärare måste ha förstått vad som pågick i det där förbannade omklädningsrummet. Han kunde ha låtit oss yngre byta om utanför eller uppe i skogen men nej, inga undantag. Där fanns ingen hjälp att få. Vi bönade och bad om att få byta om någon annanstans men icke. Det skulle vara lika för alla som han sade.
Jag har alltid undrat över hur det kan vara lika för alla? Vi föds alla med olika förutsättningar och begåvningar. Vissa är bra på bollsporter, andra kan skriva poesi eller spela upp vackra stycken på piano. Vissa är större och starkare rent fysiskt än andra.
Hur kan det vara lika för alla? Gissa vilka det är som oftast åker på stryk? Inte är det sportfånarna, inte är det de större och starkare. Det kan jag lova.
Hos Kenny Petterson så räknades bara de med de fysiska förutsättningarna för idrott. Resten sket han i.
När jag började högstadiet så möttes vi igen. Första året så gick jag faktiskt till gymnastiken. Fråga mig inte varför, jag var nästan aldrig med. Jag och några andra satt alltid uppe på läktaren. Några skyllde på att de var sjuka, andra brydde sig inte. Jag sket i ursäkterna. Det var ändå kört och det fanns nog få saker som jag brydde mig så lite om som vilket betyg jag skulle få i gymnastik. Faktum är att jag skulle ha blivit förolämpad om jag hade blivit något annat än kryssad.
Men i början så försökte jag faktiskt att vara med. Jag tänkte att jag kunde göra något annat än spela fotboll eller handboll. Kanske räckte det med att jag gick ut på en långpromenad, gymnastiserade lite för mig själv ute i styrketräningsrummet eller tog mig en simtur i poolen. Det var ju också gymnastik.
Nej. Det räckte inte. Det var det där förbannade lagspelet som gällde. Det var fotboll som gällde. Fotboll! Fotboll! Fotboll!
Så därför blev jag och några andra sittande uppe på den där förbannade läktaren. Utpekade som svikare. Jag tror att det var det som var Kennys tanke. Kanske trodde han att vi till slut skulle få både bollsinne och fotbollsintresse av att sitta där uppe på läktaren och bli hånade och hotade av de andra.
Det fick vi aldrig. Men en kille som hette Micke och som de av någon anledning brukade stryka upp extra omsorgsfullt när andan föll på - vilket den gjorde ofta hos sportfånarna - visade faktiskt på en fantastisk träffsäkerhet med bollen en gång.
Någon träffade bollen snett så att den flög upp på läktaren. En hård jävla läderboll. Micke fångade den.
-”Kasta hit bollen då din jävla idiot!”
Skrek någon från planen. Kenny stod med armarna i kors och blängde uppfordrande på Micke. Det märktes så väl att Kenny, Mickes gymnastiklärare, föraktade sin egen elev. Micke var väldigt duktig i matematik men sådant räknades inte inom idrottens värld och allra minst hos Kenny, skithögarnas och sportfånarnas egen lilla führer. Jag tror att Micke hade kommit en bit i livet om det hade funnits någon som hade skyddat honom mot översittarna, en gymnastiklärare t ex. Men någon sådan fanns inte. Micke blev istället ännu en i raden som senare i livet tragglade sig igenom diverse AMS-åtgärder och lönebidragsanställningar. Allt detta för att någon hade bestämt att det skulle vara lika för alla och att idrott minsann förbrödrade och uppfostrade.
Kasta en boll åt en hoper ungar och låt de fysiskt starkaste få sätta agendan. Svårare än så är det inte att knäcka de andra ungarna som är fysiskt svagare och som har andra intressen i livet än att jaga en boll.
Men under några få sekunder, vid sjuttiotalets sista år, så visade Micke upp en rent fantastisk bollkänsla. Det var en fröjd att se ett sådant fint kast. Micke kastade iväg bollen med all styrka han kunde uppbåda, den hårda läderkulan flög genom luften och landade med ett smaskande rakt i ansiktet på Kenny.
Det var det finaste, ja det vackraste kast jag någonsin har sett. Arne Hegerfors hade säkert blivit alldeles lyrisk.
-”Där satt den! Mitt i prick! Den gliiiiider in!”
Om jag hade vågat så hade jag rest mig upp och applåderat. Jag ångrar att jag inte gjorde det.
Dagarna efteråt såg Kenny Petterson, vår kära gymnastiklärare, ut som en svullen älgmule i ansiktet.
I åttonde klass blev det värre. Då fick Kenny för sig att alla skulle lära sig dansa. Varje fredagslektion skulle ägnas åt dans vill jag minnas.
Vid denna tid, 1980, så hade man pojkar och flickor åtskiljda under gymnastiken. Flickorna hade en kvinnlig lärarinna, en gammal kärring som såg ut som ett kvastskaft. En lång smal stör med en grå borste till hår längst upp. Hon såg tokig ut och med tanke på hennes yrkesval så var hon det säkert också.
Gymnastiksalen var avgränsad i mitten med ett stort plastskynke, på ena sidan flickor, på den andra pojkar. Detta plastskynke gick att hissa upp. Det gjorde man nu varje fredag. Nu hade man en stor gemensam gymnastiksal som skulle fungera som dansbana.
Jag var där en gång, aldrig mer.
Kenny satte på Ballroom Blitz med The Sweet samtidigt som alla killarna skulle gå och ställa sig på rad vid väggarna. Tjejerna skulle komma skridande från omklädningsrummet och bjuda upp.
Alla gick och ställde sig vid väggen utom jag. Jag satt uppe på läktaren och upplevde tortyren på avstånd.
Naturligtvis bjöd tjejerna enbart upp de populära och rövslickarna som kretsade runt dem. De absolut gapigaste, elakaste, dummaste och största sportfånarna var naturligtvis populärast. Tjejerna flockades runt dem. Fick de inte dansa med dem så bjöd de upp någon av lägre rang men som ändå var accepterad av sportfånarna.
Kvar vid väggen stod de fula, de bollrädda, de blyga. Kvar stod de som kanske var virtuoser vid pianot, som kunde åstadkomma vacker poesi eller som kanske skulle sluta som matematikproffessorer vid något större universitet.
Istället valde tjejerna idioterna, de som i bästa fall skulle få jobb vid någon mekanisk verkstad eller vid bandet på Volvo efter avslutad skolgång.
Sådan är skolvärlden.
Nu blev de utstötta inte bara utskrattade och hånade av sportfånarna, nu blev de även nedklassade av tjejerna.
Skolan var en enda stor stinkande skithög och överst på skithögen satt lärare som Kenny Petterson och uppmuntrade de största och fetaste spyflugorna till mobbning och trakasserier.
Varje vår, i april månad så förflyttades gymnastiklektionerna utomhus. Till fotbollsplanen. A-planen kallad. Denna jävla fotbollsplan, denna förbannade gräsplätt var både Kennys och kommunens stolthet och sköttes lika noggrant som en golfbana. Här fick bara de bästa spela och bara vid speciella tillfällen, när det var match mot någon annan stad. Övrig tid så höll de till vid en gräsplätt alldeles intill den riktiga fotbollsplanen. Där övade de rusningar, långskott och allt vad det nu heter.
Jag skriver ”de” för jag var aldrig med. Jag hade slutat att gå dit överhuvudtaget.
Men tre år senare så var jag faktiskt och besökte nämnda fotbollsplan. En sen natt. Jag och en kompis.
Vi forcerade de låsta grindarna med en stulen bil och styrde rakt upp på fotbollsplanen. Det var en fuktig sommarnatt, det hade regnat hela dagen och gräsmattan var alldeles genomdränkt av vatten. Det tog inte lång stund att förvandla hela planen till rena lärvällingen. Vi körde runt, runt, spann loss och slirade omkring så grästorvorna och leran sprutade.
Det stod om det i tidningen efteråt. Det var ett stort reportage och bild över förstörelsen. Flera kommungubbar uttryckte sin förskräckelse över den tilltagande vandaliseringen. De hade intervjuat Kenny Petterson, det var bild på honom. Han såg bedrövad ut.
-”Jag hoppas verkligen att de får tag på de skyldiga!”
Sade han.
Ja, det fick de. Jag blev anhållen och det tog inte lång stund förrän jag erkände. Jag fick övervakning och dryga böter men jag ångrade mig inte. Det gör jag inte än idag. Det är en av de få bra saker som jag har gjort här i livet. Jag ångrar att jag inte försökte tända eld på hela jävla skolan när jag ändå hade andan uppe. Det var det några andra killar som hann med istället några nätter senare. Både polis och brandkår måste ha haft fullt upp den där sommarveckan för så länge sedan.
Slöjdsalarna brann fint men dessvärre så stannade elden upp en smula när den hade spridit sig till huvudbyggnaden. Brandkåren hann släcka innan hela skiten hade brunnit ned.
Det var synd.
Jag vet inte riktigt vilka det var som tände eld på skolan men det hände samma natt som Johnny och Benny hade ägnat sig åt att med friskt humör mjuka upp sina hjärnor med lösningsmedel.
De brukade sitta under vindskyddet vid slöjdsalarna. Lite längre bort gick ett järnvägsspår som de säkerligen brukade korsa.
Under tiden som slöjdsalarna brann så kom tåget och klippte av Johnny på mitten. Kanske hade Johnny stannat upp vid järnvägsspåret av ren fascination över elden som spred sig. Kanske var det därför han inte märkte tåget som kom rusande.
Eller också hade han bara tröttnat på hela skiten.
För bara ett par år sedan så kunde man läsa om Kenny Petterson i min gamla hemkommuns lokaltidning. Han jobbade fortfarande som gymnastiklärare men hade även hand om knattefotbollen och var engagerad i diverse fritidsverksamhet och nattvandring. Han beskrevs som en av kommunens stöttepelare som verkligen gjorde ett fint jobb för ungdomen.
Vi som inte passade in i hans mall över perfekt ungdom vet att han gömmer sig bakom en fasad av präktighet. Vi vet vem han är innerst inne – En person som favoriserar sportfånar och översittare och som föraktar människor som inte ser det som sin livsuppgift att jaga en boll över en fånig gräsplätt med två nätburar i varje ända.
Varje stad och varje liten kommun får dras med sådana idioter. Kenny är inte ensam. I min nuvarande hemstad är det likadant, men här är det ishockey som gäller istället för fotboll. Alla ska spela ishockey. Det satsas enorma pengar på ungdomshockeyn. Det byggs ishallar för stora skattemedel och värvas ständigt ledare till nya knatteserier. Är det inte en bolljävel som ska jagas så är det en puck.
Alla ska gilla hockey och de som inte är intresserade blir idiotförklarade. Det är som det alltid har varit.
Det finns ungdomar som är intresserade av musik, det finns de som i många år har önskat en replokal. Det finns de som vill ha en lokal där de kan ägna sig åt en hobby som inte inbegriper bollar, puckar, kulor, spjut eller vad det nu kan vara. Vissa vill utveckla sin konstnärstalang, andra vill kanske bara umgås utan att ha en vrålande idiot till gymnastiklärare eller tränare i örat.
Men det saknas pengar. Det gör det alltid. Utom till den förbannade idrotten såklart.
Reportaget om Kenny Petterson och hans engagemang inom ungdomsidrotten avslutades med att det behövdes flera som honom. Det stod att om fler vore som honom så skulle samhället se bättre ut.
Jag blev så förbannad så jag kunde inte läsa mer. Jag slängde tidningen i en papperskorg. Hade jag haft Kenny där just då så hade jag gett honom ett knä rakt upp i skrevet.
Idrotten förbrödrar mitt håriga arschle!
Jag försvarar inte spritmissbruk, inte på något vis och jag ångrar att jag under mina unga år kastade bort så mycket tid och energi på att supa och bära mig åt som en idiot. Men hellre det än att ha varit en av dessa som fjäskade för sådana som Kenny. Hellre det än att ha varit en hjärndöd idiot som blev lycklig av att springa efter en boll.
Idrotten förbrödrar inte och den räddar inte någon från någonting. Idrotten knäcker människor, den skapar hackkycklingar och mobboffer. Idrotten är till sin natur ett fenomen som skiljer och delar upp människor i bättre och sämre grupper. Pga sådana som Kenny Petterson så favoriseras den bättre gruppen, de som är bra på att jaga en boll belönas och de som är bättre på annat bestraffas med utanförskap.
Idrotten räddade inte mig från någonting. Idrotten har istället knäckt många för livet. Det är jag helt övertygad om.
Jag fick under mina ungdomsår ett helt annat intresse som kanske hade knäckt mig om det hade gått för långt.
Spriten räddade mig från idrotten.
onsdag 18 juni 2008
Vem äter och köper skiten?
Jag gillar att vandra omkring i affärsgallerior och köpcentrum. Det är lite av en hobby jag har. Kommer jag till en ny stad så söker jag genast upp de stora galleriorna och köpcentrumen. Men ibland så undrar jag hur vissa affärer och restauranger klarar sig, hur kan det gå ihop? Låt oss börja med käket.Att Burger King, Subway och liknande kedjor klarar sig är ju begripligt. Det är gott helt enkelt. Men hur i helvete kan t ex en sushibar bära sig? Vem fan går in där och käkar rå fisk?
Jag skulle aldrig få för mig tanken.
Skulle jag gå till banken och be om ett lån för att starta en ny snabbmatskedja där jag enbart skulle servera kokt ål så skulle det bli kalla handen direkt. Banken skulle ha svårt att se en marknad för rykande färsk ål i snabbmatsförpackning.
-”En halv ål med kokt potatis to go tack!”
Nä, skulle inte tro det.
Men om jag började med hemkörning då? Jag skulle kunna konkurrera med Hemglass och kalla företaget ”Kokt Hemål”.
Nä, det skulle inte gå det heller. Ungarna skulle springa och gömma sig så fort bilen dök upp på deras gata och började plinga.
Visst låter det tokigt, för att inte säga vidrigt? Ingen jävel skulle få för sig att köpa kokt ål. Inget konstigt i det. Friska människor äter inte ål. Inte äter de rå fisk heller.
När jag går förbi någon sushibar så brukar jag titta in. Det är alltid helt folktomt och bakom disken brukar det sitta en ensam asiat.
Jag brukar tycka lite synd om honom. Jag undrar vad han tänker på? Kanske förbannar han sig själv och undrar vad i helvete han tänkte på när han trodde att det skulle finnas en marknad för råa akvariefiskar och karpar i Sverige.
I min nuvarande hemstad finns det två sushibarer. De har funnits i flera år och är alltid helt utan gäster. Ibland får jag dåligt samvete och funderar nästan på att gå in och stödköpa mig en portion med rå fisk och ris för att sedan gå runt hörnet och slänga det i närmaste soptunna.
Det kanske är många som gör så? Det kanske är därför de klarar sig?
Varje dag står det en japansk kock och kokar ris och hugger upp nytinad rå karp till försäljning och varje kväll går samma kock runt hörnet och tömmer en överfull soptunna med fisk och ris.
Det är den enda förklaringen jag har till att de överlever.
För några år sedan blev det inne att käka muffins. Det har dykt upp renodlade muffinscaféer. Hur kan de bära sig?
Vem går dit?
Ja, jag har varit där tillsammans med min flickvän. Dessvärre. När jag fick in notan trodde jag att det var dagens datum.
Två jävla muffins och två koppar kaffe kostade nästan hundra kronor! Jag blev arg igen.
En muffins kostade tjugofem spänn. Hur många muffins behöver man för att bli mätt, tio kanske? Slutnotan skulle landa på över tvåhundra kronor!
Nu har donuts börjat bli poppis, eller ”flôtringar” som det heter i min gamla hemkommun. Det har dykt upp stånd överallt där de säljer varma, feta och till vansinnets gräns sockrade degringar. De täpper troligen till varenda artär och kan framkalla blixtrande tandvärk.
Man ser dessa försäljare lite varstans men knappt någon som handlar av dem.
Hur kan de klara sig?
Kinamat är gott och här förstår jag verkligen att det finns en marknad. Restaurangerna är alltid fulla med folk. Dumt folk som jag alltid brukar säga.
Jag och min flickvän hedrade en kinarestaurang med ett besök för ett tag sedan. Det var gott.
När vi var färdiga kom de in med notan som min flickvän genast nappade åt sig eftersom hon satt närmast.
-”Kommer jag att bli arg?”
Frågade jag.
-”Ja.”
Trehundra spänn fick jag betala för två middagar!
Hur har folk råd? Och hur kan restauranger med sådana priser bära sig i längden?
Sedan så har vi ett ännu underliga fenomen och det är alla affärer som dyker upp och som har specialiserat sig på de mest märkliga och udda varor. Hur kan de bära sig? Är inte själva grundidén med att driva en affärsrörelse att saluföra sådant som efterfrågas?
För några år sedan startade det en ny affär vid bästa möjliga läge mitt i centrum. Hyran för lokalen måste ha varit astronomisk.
De sålde hockeybilder.
Hockeybilder!
-”Det kommer att gå åt helvete!”
Sade jag till en polare när vi gick förbi. Och det gjorde det.
Men skam den som ger sig. Idag driver samma kille en affär med samma varor, enbart hockeybilder. Nu ligger dock lokalen ute vid ett lätt slitet fabriksområde. Där sitter han bakom disken helt ensam och sorterar sina hockeybilder.
Vad lever han på? Hur kan det gå runt?
Jag skulle väldigt gärna vilja jobba i en helt folktom affär där det aldrig kom in några kunder. Det skulle kännas avslappnande och skönt. Jag skulle sitta där bakom disken för mig själv hela dagarna och filosofera.
Vilket jobb!
Om det stannade någon presumtiv kund utanför och tittade in genom skyltfönstret skulle jag glo ilsket på honom. Jag skulle sitta där i mörkret bakom disken som en ond spindel och göra mitt bästa för att inte locka in några kunder.
Men notera nu detta: Det skulle vara som anställd. Jag skulle inte vilja äga denna affär. Det säger sig självt.
För några år sedan gick jag förbi en affär som enbart saluförde ”pälsgosisar”. Vad i helvete är en pälsgosis och hur kommer man på en sådan idè? Jag trodde att man i alla fall behövde ha lite intresse för de varor man säljer.
-”Jag tror jag ska börja sälja pälsgosisar. Det är roliga grejer det!”
Mitt i centrala Örebro, vid Krämarskraporna så ligger det en affär som enbart säljer afroperuker. Afroperuker!
Affären har funnits länge också. Hur kan detta vara möjligt? Hur många känner för att slinka in och köpa sig en afroperuk när de är inne i stan och framför allt: Hur många behöver man? Jag har svårt att tänka mig att någon köper en afroperuk och de få som gör det köper nog bara en under hela sin livstid.
Nu var det ett tag sedan jag var i Örebro men jag skulle tro att affären finns kvar ännu.
I Karlstad finns det en affär som säljer afrikanska skulpturer och tavelramar. Inget annat. Toppenläge. Antagligen är månadshyran femsiffrig och man ser aldrig några kunder.
I Helsingborg var jag för några år sedan inne i en affär som enbart sålde speldosor. Små speldosor som man vevade upp för hand. De var svindyra och jag var nog dagens enda besökare. Vad ska man med en sådan speldosa till? Ska man sitta där ensam på kammaren och veva upp den lilla speldosan och lyssna på samma stycke med Mozart eller Brahms om och om igen?
Skojigt värre minsann!
I Uddevalla hittade jag en affär som sålde svindyra Elvisprylar, enbart Elvisrelaterad skit i massproducerad upplaga. Ett Mecka för ditresta bonnraggare men hur stor kan en sådan kundkrets vara egentligen? Hur många överåriga bonnraggare med en faiblesse för en gammal amerikansk dansbandssångare kan det finnas på västkusten?
I Sundsvall var jag inne i en affär en gång som enbart sålde smaksatt kaffe. Det är gott och en affärsidé så god som någon. Det var bara det att det kostade trettio spänn hektot. Hur kan den affären gå runt och även om de har kunder varje dag, hur många har råd att köpa mer än ett eller två hekto kaffe i veckan?
Hur många kunder behövs för att den affären ska gå med vinst?
Ja, detta är intressanta frågor som kan dyka upp så här på kvällskvisten när man inte har något annat att skriva om. Är det någon som har något svar? Är det kanske bara jag som har funderat på detta?
Fantasier och beskrivningar av bloggare i min närhet.
Jag har suttit och fantiserat om hur de mest kända bloggarna i min närhet egentligen är. Det är ju som så att de flesta bloggare helst visar upp en så förfinad och tillrättalagd fasad som möjligt. Det är inget för mig. Jag blåser på och folk får tycka vad fan de vill. Huvudsaken är att jag väcker känslor, att någon reagerar.
Men så resonerar inte de flesta andra och det är fullt förståeligt. De flesta människor vill bli omtyckta. De vill bli beundrade. De vill att någon ska ta upp dem ibland och säga att allt är som det ska och guud vad roligt allting är och gullenullenuss då så sötipöt man kan vara då.
Därför skriver de flesta om sina jobb, de skriver inte om sina tidigare arbetslöshetsperioder.
De skriver om sina högskoleutbildningar, inte om meningslösa datakurser som de har blivit tvingade till för ett få behålla sin a-kassa.
De beskriver ingående fina jobbet på kontoret men undanhåller de där åren när de slavade borta vid rötslamsanläggningen.
Jag gör tvärtom.
Jag tycker att det är mycket intressantare att skriva om när livet var som jävligast, som mest besvärligast.
Jag beskriver hellre monotonin och meningslösheten på en korvfabrik än när jag satt och halvsov vid utlåningsdisken på ett bibliotek.
Jag skriver hellre om fyllefester i min ensamhet än om fina bjudningar borta vid slottet. Jag har inte ens drömt om att få gifta mig med prinsessan. Det räckte så väl med kvinnan bakom disken vid ICA.
Men som sagt, så fungerar inte de flesta andra. Det är jag fullt medveten om. Inget fel i det. Men jag har inte kunnat hålla mig. Jag har varit tvungen att fantisera lite om mina bloggvänner. Lever t ex Gutegirl verkligen ett sådant mondänt innerstadsliv som hon hävdar på sin blogg? Och Greger Gregorius, är han verkligen den akademiker som han vill ge sken utav? Och Rambergsmannen, är han verkligen så arg som han vill att vi ska tro?
Ja, jag vet inte men jag tar mig friheten att fantisera lite i alla fall. Och kom ihåg, allt som jag skriver ska inte tas på fullaste allvar.
Gutegirl.
http://gutegirl.blogspot.com/
Henne lärde jag känna för länge sedan, på forumet Familjeliv innan jag blev bannad. Vi har följts åt länge på nätet och vår vänskap kommer nog att hålla i sig. Det hoppas jag i alla fall.
Gutegirl är en gammal hippietjej.
När hon var tonåring ville hon bli en ny Janis Joplin men eftersom hon är totalt tondöv och omusikalisk så blev det inte så mycket med det. Däremot så blev hon väldigt lik henne till utseendet och anammade under många år hennes drogvanor. Vid trettio års ålder så fick livet en ny vändning för henne efter att hon med blommor i håret och en nästan helt urdrucken sjuttiofemma i knät dammade rakt in i en bergväg med bilen i hundraåttio knutar. Hon var på väg hem efter en tämmeligen dimmig folkmusikfestival i Burgsvik på Gotland.
Hon överlevde som genom ett under och bestämde sig för att sluta med spriten och rökat och istället satsa på en utbildning.
-"Det är dags för att bli vuxen!"
Utbrast Gutegirl och sålde fåren, hällde ut alla dunkar med mäsk, ryckte upp alla marijuanaplantorna med rötterna och flyttade in till fastlandet.
Idag jobbar hon som sekreterare åt den svenska socialministern. Det är ett svårt jobb och ännu svårare blir det eftersom yrket innebär många kontakter med utlandet och Gutegirl har svårt med engelskan. Faktum är att hon har aldrig ens behärskat svenskan ordentligt. När Gutegirl ringer upp någon hög ämbetsman nere i Bryssel på socialministerns vägar så talar hon en soppa av gotländska, svenska och engelska. Mailkorrespondensen är ett sammelsurium av dåligt stavad svenska, gotländska och engelska och fler än en gång så har de suttit som levande frågetecken nere i Bryssel och funderat över hur de ska få ett redigt svar från den svenska socialministern.
Gutegirl har svart pottklippt hår, tjocka hornbågade glasögon och klär sig gärna i peruanska ponchos tillsammans med bruna manchesterbyxor. På fötterna bär hon helst espadriller och vintertid är det fotriktiga Eccoskor som gäller.
Hon konsumerar stora mängder Pevaryl, skriver märkliga och förvirrade dikter på sin fritid och drömmer om att hennes blivande man ska ta med henne på folkmusikfestivalen i Tossemossehult nästa sommar.
Greger Gregorius.
http://www.metrobloggen.se/jsp/public/index.jsp?article=19.2015943
Greger är egen företagare inom en bransch som han inte riktigt begriper. Detta har fört med sig att Gregers liv är besvärligare än det egentligen borde och kunde vara. Gregers stora intresse är fiske. Egentligen så borde han satsa på detta istället för att driva ett företag som sysslar med installationer av pelletspannor ute i villaområdena.
Greger bor i en liten lägenhet inne i stan och hans kunskaper om pelletspannor, isolering och installationer av komplicerade värmeaggregat begränsas till att han har luftat sina element i lägenheten någon gång för länge sedan. Firman har problem - minst sagt - och Greger funderar på att ändra inriktning och istället satsa på bergvärme. Något som han inte heller förstår sig på.
Greger är rätt så lång, över en och åttio och är nästan stendöv. Greger skäms över detta men vägrar att bära hörapparat. Därför skriker han när han talar.
Kundkontakt är inte hans starka sida och han upplevs som extra besvärlig och märklig när kunderna tvingas ringa till honom för att försöka upphäva affärerna. Han svarar på fel saker, skriker som en luftvärnssiren och lägger på luren mitt i samtalet i tron över att de har sagt tack och hej. Greger klär sig helst i täckjacka och jeans. På sin lediga tid så gillar han att besöka stans fik och dricka kaffe och käka Budapestbakelser. Ofta trycker han i sig en hel längd.
Hans lägenhet är prydlig och välstädad med blommiga gardiner, hörnsoffa i grå plysch, glasbord och affischer på väggarna med Status Quo och ELO som är hans stora idoler.
Ibland kommer hans flickvän Gertrud och hälsar på och med lite tur och tillräckligt mycket bananlikör så kan det bli pälskrage.
Rambergsmannen.
http://ramberget.blogspot.com/
Rambergsmannen är av medellängd och väger kanske runt åttio kilo. Han har fortfarande håret kvar men det börjar att bli tunt. Det retar honom en smula och håravfallet märks extra tydligt när han duschar, då blir avloppet helt igenkorkat. Detta har fått honom att börja fundera på att sluta duscha.
Han snyter sig ofta och när ingen ser snyter han sig helst i tröj- eller kavajärmen. Kavajärmarna är alltid stela som kartong. Annars så snyter han sig ljudligt i en näsduk i tyg som han alltid bär med sig i bakfickan.
Rambergsmannens ögon är bruna och sitter mycket tätt ihop. Faktum är att de kallade honom för cyklopen i skolan. Det har han glömt men när han dricker så kommer alla undanträngda aggressioner fram vilket alltid, utan undantag, får otrevliga konsekvenser när han ska gå ut och festa med polarna eller käka en trevlig middag med en flaska vin tillsammans med sin flickvän. Fler än en kväll har börjat bra men slutat med att Rambergsmannen har blivit som ett rytande lejon och smiskat upp sin flickvän med en bordskandelaber inför chockade gäster. Detta har renderat honom en hel del fällande domar för misshandel.
När han går ut med sina polare så hinner det aldrig gå mer än ett par groggar förrän han börjar mucka. Antingen med dem eller med bartendern vilket inte är så lyckat. Ibland börjar han redan hota garderobiären med stryk innan de ens har hunnit in i lokalen. Rambergsmannen har spenderat många helger i fylleceller och div tillnyktringsenheter.
Rambergsmannen jobbar på ett kontor men får aldrig några ansvarsfulla sysslor. Istället får han sitta nere i källaren och katalogisera och sortera gamla mappar och annan skit. Han är övertygad om att de är emot honom pga de tätt sittande ögonen men faktum är att allt beror på hans brist på ambition samt dåliga ölsinne. Den första företagsfesten som han blev bjuden på för fem år sedan var aldrig någon succé. Det är aldrig bra att försöka slå VD:n och det är rena turen att våldtäktsåtalet mot hans yngsta dotter lades ned mot honom i brist på bevis. Rambergsmannen funderar på att byta jobb, att sluta jobba överhuvudtaget och kanske skaffa sig en utbildning. Tanken på några terminer på Komvux har nuddat homom flera gånger men egentligen så är det inte jobbet han borde sluta med, det är spriten.
Men så resonerar inte de flesta andra och det är fullt förståeligt. De flesta människor vill bli omtyckta. De vill bli beundrade. De vill att någon ska ta upp dem ibland och säga att allt är som det ska och guud vad roligt allting är och gullenullenuss då så sötipöt man kan vara då.
Därför skriver de flesta om sina jobb, de skriver inte om sina tidigare arbetslöshetsperioder.
De skriver om sina högskoleutbildningar, inte om meningslösa datakurser som de har blivit tvingade till för ett få behålla sin a-kassa.
De beskriver ingående fina jobbet på kontoret men undanhåller de där åren när de slavade borta vid rötslamsanläggningen.
Jag gör tvärtom.
Jag tycker att det är mycket intressantare att skriva om när livet var som jävligast, som mest besvärligast.
Jag beskriver hellre monotonin och meningslösheten på en korvfabrik än när jag satt och halvsov vid utlåningsdisken på ett bibliotek.
Jag skriver hellre om fyllefester i min ensamhet än om fina bjudningar borta vid slottet. Jag har inte ens drömt om att få gifta mig med prinsessan. Det räckte så väl med kvinnan bakom disken vid ICA.
Men som sagt, så fungerar inte de flesta andra. Det är jag fullt medveten om. Inget fel i det. Men jag har inte kunnat hålla mig. Jag har varit tvungen att fantisera lite om mina bloggvänner. Lever t ex Gutegirl verkligen ett sådant mondänt innerstadsliv som hon hävdar på sin blogg? Och Greger Gregorius, är han verkligen den akademiker som han vill ge sken utav? Och Rambergsmannen, är han verkligen så arg som han vill att vi ska tro?
Ja, jag vet inte men jag tar mig friheten att fantisera lite i alla fall. Och kom ihåg, allt som jag skriver ska inte tas på fullaste allvar.
Gutegirl.
http://gutegirl.blogspot.com/
Henne lärde jag känna för länge sedan, på forumet Familjeliv innan jag blev bannad. Vi har följts åt länge på nätet och vår vänskap kommer nog att hålla i sig. Det hoppas jag i alla fall.
Gutegirl är en gammal hippietjej.
När hon var tonåring ville hon bli en ny Janis Joplin men eftersom hon är totalt tondöv och omusikalisk så blev det inte så mycket med det. Däremot så blev hon väldigt lik henne till utseendet och anammade under många år hennes drogvanor. Vid trettio års ålder så fick livet en ny vändning för henne efter att hon med blommor i håret och en nästan helt urdrucken sjuttiofemma i knät dammade rakt in i en bergväg med bilen i hundraåttio knutar. Hon var på väg hem efter en tämmeligen dimmig folkmusikfestival i Burgsvik på Gotland.
Hon överlevde som genom ett under och bestämde sig för att sluta med spriten och rökat och istället satsa på en utbildning.
-"Det är dags för att bli vuxen!"
Utbrast Gutegirl och sålde fåren, hällde ut alla dunkar med mäsk, ryckte upp alla marijuanaplantorna med rötterna och flyttade in till fastlandet.
Idag jobbar hon som sekreterare åt den svenska socialministern. Det är ett svårt jobb och ännu svårare blir det eftersom yrket innebär många kontakter med utlandet och Gutegirl har svårt med engelskan. Faktum är att hon har aldrig ens behärskat svenskan ordentligt. När Gutegirl ringer upp någon hög ämbetsman nere i Bryssel på socialministerns vägar så talar hon en soppa av gotländska, svenska och engelska. Mailkorrespondensen är ett sammelsurium av dåligt stavad svenska, gotländska och engelska och fler än en gång så har de suttit som levande frågetecken nere i Bryssel och funderat över hur de ska få ett redigt svar från den svenska socialministern.
Gutegirl har svart pottklippt hår, tjocka hornbågade glasögon och klär sig gärna i peruanska ponchos tillsammans med bruna manchesterbyxor. På fötterna bär hon helst espadriller och vintertid är det fotriktiga Eccoskor som gäller.
Hon konsumerar stora mängder Pevaryl, skriver märkliga och förvirrade dikter på sin fritid och drömmer om att hennes blivande man ska ta med henne på folkmusikfestivalen i Tossemossehult nästa sommar.
Greger Gregorius.
http://www.metrobloggen.se/jsp/public/index.jsp?article=19.2015943
Greger är egen företagare inom en bransch som han inte riktigt begriper. Detta har fört med sig att Gregers liv är besvärligare än det egentligen borde och kunde vara. Gregers stora intresse är fiske. Egentligen så borde han satsa på detta istället för att driva ett företag som sysslar med installationer av pelletspannor ute i villaområdena.
Greger bor i en liten lägenhet inne i stan och hans kunskaper om pelletspannor, isolering och installationer av komplicerade värmeaggregat begränsas till att han har luftat sina element i lägenheten någon gång för länge sedan. Firman har problem - minst sagt - och Greger funderar på att ändra inriktning och istället satsa på bergvärme. Något som han inte heller förstår sig på.
Greger är rätt så lång, över en och åttio och är nästan stendöv. Greger skäms över detta men vägrar att bära hörapparat. Därför skriker han när han talar.
Kundkontakt är inte hans starka sida och han upplevs som extra besvärlig och märklig när kunderna tvingas ringa till honom för att försöka upphäva affärerna. Han svarar på fel saker, skriker som en luftvärnssiren och lägger på luren mitt i samtalet i tron över att de har sagt tack och hej. Greger klär sig helst i täckjacka och jeans. På sin lediga tid så gillar han att besöka stans fik och dricka kaffe och käka Budapestbakelser. Ofta trycker han i sig en hel längd.
Hans lägenhet är prydlig och välstädad med blommiga gardiner, hörnsoffa i grå plysch, glasbord och affischer på väggarna med Status Quo och ELO som är hans stora idoler.
Ibland kommer hans flickvän Gertrud och hälsar på och med lite tur och tillräckligt mycket bananlikör så kan det bli pälskrage.
Rambergsmannen.
http://ramberget.blogspot.com/
Rambergsmannen är av medellängd och väger kanske runt åttio kilo. Han har fortfarande håret kvar men det börjar att bli tunt. Det retar honom en smula och håravfallet märks extra tydligt när han duschar, då blir avloppet helt igenkorkat. Detta har fått honom att börja fundera på att sluta duscha.
Han snyter sig ofta och när ingen ser snyter han sig helst i tröj- eller kavajärmen. Kavajärmarna är alltid stela som kartong. Annars så snyter han sig ljudligt i en näsduk i tyg som han alltid bär med sig i bakfickan.
Rambergsmannens ögon är bruna och sitter mycket tätt ihop. Faktum är att de kallade honom för cyklopen i skolan. Det har han glömt men när han dricker så kommer alla undanträngda aggressioner fram vilket alltid, utan undantag, får otrevliga konsekvenser när han ska gå ut och festa med polarna eller käka en trevlig middag med en flaska vin tillsammans med sin flickvän. Fler än en kväll har börjat bra men slutat med att Rambergsmannen har blivit som ett rytande lejon och smiskat upp sin flickvän med en bordskandelaber inför chockade gäster. Detta har renderat honom en hel del fällande domar för misshandel.
När han går ut med sina polare så hinner det aldrig gå mer än ett par groggar förrän han börjar mucka. Antingen med dem eller med bartendern vilket inte är så lyckat. Ibland börjar han redan hota garderobiären med stryk innan de ens har hunnit in i lokalen. Rambergsmannen har spenderat många helger i fylleceller och div tillnyktringsenheter.
Rambergsmannen jobbar på ett kontor men får aldrig några ansvarsfulla sysslor. Istället får han sitta nere i källaren och katalogisera och sortera gamla mappar och annan skit. Han är övertygad om att de är emot honom pga de tätt sittande ögonen men faktum är att allt beror på hans brist på ambition samt dåliga ölsinne. Den första företagsfesten som han blev bjuden på för fem år sedan var aldrig någon succé. Det är aldrig bra att försöka slå VD:n och det är rena turen att våldtäktsåtalet mot hans yngsta dotter lades ned mot honom i brist på bevis. Rambergsmannen funderar på att byta jobb, att sluta jobba överhuvudtaget och kanske skaffa sig en utbildning. Tanken på några terminer på Komvux har nuddat homom flera gånger men egentligen så är det inte jobbet han borde sluta med, det är spriten.
tisdag 17 juni 2008
Homofobi och skandalrubriker.
På ett större forum så var det en kvinna som ifrågasatte sin mans beteende. Hon skrev att när han blev berusad tillsammans med sina kamrater så ”tog” han alltid på dem. Han ville alltid hångla med dem.
-”Är han månne homosexuell?”
Undrade hon.
Ja, vad svarar på man på det?
Om jag skulle ta mina polare på kuken så fort jag blev berusad så skulle man nog kunna dra slutsatsen att jag åtminstone hade någon form av problem med spriten, eller också hade jag kort och gott varit homosexuell.
Men nu tar jag aldrig mina kompisar på kuken när jag dricker. Jag har inte ens försökt. Tur är väl det. Jag tror att jag hade fått duktigt ont i ansiktet om jag hade försökt. Överhuvudtaget så är jag inte intresserad av andra mäns underliv. Har aldrig varit. Tvärtom.
När jag gick i skolan så var jag aldrig med på gymnastiken. Jag var totalt värdelös på bollsporter och den jävla idioten till gymnastiklärare som vi hade älskade att uppmuntra till mobbning. Därför var det bollsporter som gällde för honom. De duktigaste fick välja ut vilka de skulle ha i laget och ingen ville ha de sämsta. Antingen fick vi stryk efter matchen för att vi hade duckat istället för att nicka när bollhelvetet kom emot oss. Stod man i mål så lämnade man buren så fort bollen kom farande. Det var inte populärt.
Eller också fick vi stryk för att vi inte hade varit med, för att vi smet.
Man förlorade hur man än gjorde.
Men en annan orsak var att man var tvungen att duscha efteråt. Det skrämde mig. Jag ville inte duscha naken tillsammans med andra av samma kön då och jag vill det absolut inte idag heller. Därför så har jag aldrig stått i en dusch tillsammans med andra män och jämfört kuken.
Jag vet inte om jag har en stor eller liten kuk.
Jag skulle ju kunna mäta den men jag har aldrig vågat. Tänk om jag blir besviken? Kan jag leva med det?
Man kan fråga sin flickvän men vad ska hon svara? Naturligtvis så säger hon att den är jättestor. Ja, säkert. Vad fan ska hon säga egentligen? Här kan man knappast förvänta sig ett objektivt omdöme.
Men för att återgå till kvinnan som undrade vad det var för fel på sin pojkvän som ville ha lite gosi-gos med sina manliga vänner när han hade fått sig några glas.
Jag vet inte vad hon fick för några svar för jag hann bli bannad från nämnda forum. Men jag vet vad jag hade svarat:
”Ja, om han inte är homosexuell, eller åtminstone bisexuell, så har han någon form av svårartat socialt handikapp. Skulle min flickvän ta sina väninnor på musslan så fort hon tog sig några glas vin med dem så hade nog misstankarna om en eventuell bisexualitet inte varit långt borta”.
Antagligen skulle det ha blivit ett jävla liv. Jag hade varit ”fördomsfull”. Det är man alltid i dagens metrosexuella samhälle där män ska bejaka sin kvinnlighet och kvinnor ska bevaka sin snusprilla.
Män ska se ut som dragshowartister och kvinnor ska se ut som Åsa Domeij.
Annars jävlar.
Har man en motsatt åsikt, anser man att det faktiskt är skillnad på kvinnor och män och att det faktiskt bör vara det så är man… TADAA! Fördomsfull. Jag är så jävla full med fördomar så det är stor synd och förbannad skam.
Jag rakar inte kuken, jag sminkar mig inte, jag är inte intresserad av lite gosi-gos män emellan och jag gillar inte kvinnor som ser ut som män. Kan det bli värre?
Inte nog med det, jag vill inte ens dricka tillsammans med män som får för sig att de vill ta mig på kuken så fort det börjar snurra lite i skallen.
Nu börjar det bli riktigt illa, man skulle nästan kunna tro att jag är... *Hajenstråkar* homofobisk!
Jag är en man som har haft många bögar som polare. Jag har umgåtts med dem, delat hytt med dem på jobbet när andra vägrade och haft allmänt kul tillsammans med dem. Jag trivdes tillsammans med dem. De hade – liksom jag – ett totalt ointresse för sport, ölbrölning och motorolja. Jag har aldrig haft de typiskt manliga intressena.
Men där upphör de gemensamma nämnarna. Hade någon av dem försökt att ta mig på kuken så hade vår vänskap upphört omedelbart.
För jag är inte homosexuell.
Ingen man får ta mig på kuken och jag vill inte ta någon annan man på kuken. Eftersom jag är heterosexuell så tycker jag det är otäckt. Det är avtändande. Ja, jag blir t o m äcklad av blotta tanken.
Så därför anses jag vara en homofob. Jag är fobisk. Jag är tydligen rädd för homosexuella.
Jag skrev en gång att om någon man skulle ta mig på kuken så skulle han få en fet smäll. Det blev ett jävla liv, speciellt från kvinnorna.
Tydligen så är det fritt fram att ta dessa kvinnor på musslan. Hur skulle de gilla det? Om jag nu är ”homofobisk” bara för att jag inte vill att någon man ska kladda på mig, vad är då alla dessa kvinnor som – med rätta – anser att de ska få ha sina muffar ifred från kladdande män?
Om jag skulle ta en vilt främmande kvinna på muffen så anser jag att jag har förtjänat en rejäl lavett. Man beter sig inte på det viset.
-”Jag stod i baren och pratade med en kille med glasögon, rakad skalle och ett utseende som fick mig att vilja ta skydd i närmaste kyrka, helt plötsligt tog han mig på muffen!”
Ja, vad skulle hända?
Jag tror att jag skulle ha legat väldigt illa till. Först så skulle jag nog få en örfil och sedan hade en polisanmälning legat väldigt nära till hands.
Ni minns väl Glenn Hysén? På en flygplatstoalett var det en snubbe som tog honom på kuken. Glenn blev naturligtvis förbannad och klappade till honom.
Det skulle han aldrig ha gjort.
Nu gick drevet. Glenn Hysén var… Homofob minsann! Så hemskt! Drevet lugnade inte ned sig förrän han blev invigningstalare på Pridefestivalen.
Eftersom jag också anses vara homofob så kräver jag att få bli invigningstalare vid nästa Pridefestival. Det skulle vara kul.
Jag undrar vad jag skulle tala om?
Det skulle nog inte bli så mycket vettigt sagt. När jag hade raglat upp på scenen så hade folk skingrat sig, ballongknippen hade farit upp i luften, några hade buat, någon hade busvisslat och när jag sedan hade greppat mikrofonen så hade det blivit helt tyst.
Jag hade stått där med en flaska i ena handen och mikrofonen i den andra och glott ut över publikhavet och undrat vart fan jag var någonstans.
Var det någon form av poesiafton? Varför hade jag blivit inbjuden till den? Och varifrån kom alla skumgummikukar?
Jag tror att jag hade blivit helt stum. Jag tror att jag hade tagit mig en sup till ur flaskan och sedan hade jag med buller och bång ramlat baklänges och slagit omkull den eventuella musikkåren som hade stått bakom mig.
Nästa dag hade jag varit på första sidan på landets alla större dagstidningar. Det hade varit ett stort foto på mig och två bastanta vakter som släpade ner mig ifrån scenen. En under varje arm.
Jag hade blivit kändis för en dag. Faktum är att jag hade älskat den typen av kändisskap. Jag har alltid velat visa mitt förakt för kändisvärlden, oavsett om det är pridefestival eller guldbaggegala.
Jag hade älskat om journalisterna hade skrivit om mig i tidningarna.
”Nu var GeHå på den eller den premiären, blev full, trampade snett med sina träskor och doppade huvudet i bålskålen.”
Eller:
”Allt förlöpte väl under cancergalan men en viss känd bloggare blev enligt uppgift en smula opasslig och snöt sig i Agneta Sjödins klänning”.
Jag skulle skapa många rubriker innan de tröttnade på mig, det lovar jag.
Så kära läsare, sprid gärna ut länkar till min blogg. Hjälp mig att få många läsare så lovar jag att det jävlar i mig ska bli rubriker och skandalreportage som heter duga. Det har jag alltid drömt om.
Jag lovar!
-”Är han månne homosexuell?”
Undrade hon.
Ja, vad svarar på man på det?
Om jag skulle ta mina polare på kuken så fort jag blev berusad så skulle man nog kunna dra slutsatsen att jag åtminstone hade någon form av problem med spriten, eller också hade jag kort och gott varit homosexuell.
Men nu tar jag aldrig mina kompisar på kuken när jag dricker. Jag har inte ens försökt. Tur är väl det. Jag tror att jag hade fått duktigt ont i ansiktet om jag hade försökt. Överhuvudtaget så är jag inte intresserad av andra mäns underliv. Har aldrig varit. Tvärtom.
När jag gick i skolan så var jag aldrig med på gymnastiken. Jag var totalt värdelös på bollsporter och den jävla idioten till gymnastiklärare som vi hade älskade att uppmuntra till mobbning. Därför var det bollsporter som gällde för honom. De duktigaste fick välja ut vilka de skulle ha i laget och ingen ville ha de sämsta. Antingen fick vi stryk efter matchen för att vi hade duckat istället för att nicka när bollhelvetet kom emot oss. Stod man i mål så lämnade man buren så fort bollen kom farande. Det var inte populärt.
Eller också fick vi stryk för att vi inte hade varit med, för att vi smet.
Man förlorade hur man än gjorde.
Men en annan orsak var att man var tvungen att duscha efteråt. Det skrämde mig. Jag ville inte duscha naken tillsammans med andra av samma kön då och jag vill det absolut inte idag heller. Därför så har jag aldrig stått i en dusch tillsammans med andra män och jämfört kuken.
Jag vet inte om jag har en stor eller liten kuk.
Jag skulle ju kunna mäta den men jag har aldrig vågat. Tänk om jag blir besviken? Kan jag leva med det?
Man kan fråga sin flickvän men vad ska hon svara? Naturligtvis så säger hon att den är jättestor. Ja, säkert. Vad fan ska hon säga egentligen? Här kan man knappast förvänta sig ett objektivt omdöme.
Men för att återgå till kvinnan som undrade vad det var för fel på sin pojkvän som ville ha lite gosi-gos med sina manliga vänner när han hade fått sig några glas.
Jag vet inte vad hon fick för några svar för jag hann bli bannad från nämnda forum. Men jag vet vad jag hade svarat:
”Ja, om han inte är homosexuell, eller åtminstone bisexuell, så har han någon form av svårartat socialt handikapp. Skulle min flickvän ta sina väninnor på musslan så fort hon tog sig några glas vin med dem så hade nog misstankarna om en eventuell bisexualitet inte varit långt borta”.
Antagligen skulle det ha blivit ett jävla liv. Jag hade varit ”fördomsfull”. Det är man alltid i dagens metrosexuella samhälle där män ska bejaka sin kvinnlighet och kvinnor ska bevaka sin snusprilla.
Män ska se ut som dragshowartister och kvinnor ska se ut som Åsa Domeij.
Annars jävlar.
Har man en motsatt åsikt, anser man att det faktiskt är skillnad på kvinnor och män och att det faktiskt bör vara det så är man… TADAA! Fördomsfull. Jag är så jävla full med fördomar så det är stor synd och förbannad skam.
Jag rakar inte kuken, jag sminkar mig inte, jag är inte intresserad av lite gosi-gos män emellan och jag gillar inte kvinnor som ser ut som män. Kan det bli värre?
Inte nog med det, jag vill inte ens dricka tillsammans med män som får för sig att de vill ta mig på kuken så fort det börjar snurra lite i skallen.
Nu börjar det bli riktigt illa, man skulle nästan kunna tro att jag är... *Hajenstråkar* homofobisk!
Jag är en man som har haft många bögar som polare. Jag har umgåtts med dem, delat hytt med dem på jobbet när andra vägrade och haft allmänt kul tillsammans med dem. Jag trivdes tillsammans med dem. De hade – liksom jag – ett totalt ointresse för sport, ölbrölning och motorolja. Jag har aldrig haft de typiskt manliga intressena.
Men där upphör de gemensamma nämnarna. Hade någon av dem försökt att ta mig på kuken så hade vår vänskap upphört omedelbart.
För jag är inte homosexuell.
Ingen man får ta mig på kuken och jag vill inte ta någon annan man på kuken. Eftersom jag är heterosexuell så tycker jag det är otäckt. Det är avtändande. Ja, jag blir t o m äcklad av blotta tanken.
Så därför anses jag vara en homofob. Jag är fobisk. Jag är tydligen rädd för homosexuella.
Jag skrev en gång att om någon man skulle ta mig på kuken så skulle han få en fet smäll. Det blev ett jävla liv, speciellt från kvinnorna.
Tydligen så är det fritt fram att ta dessa kvinnor på musslan. Hur skulle de gilla det? Om jag nu är ”homofobisk” bara för att jag inte vill att någon man ska kladda på mig, vad är då alla dessa kvinnor som – med rätta – anser att de ska få ha sina muffar ifred från kladdande män?
Om jag skulle ta en vilt främmande kvinna på muffen så anser jag att jag har förtjänat en rejäl lavett. Man beter sig inte på det viset.
-”Jag stod i baren och pratade med en kille med glasögon, rakad skalle och ett utseende som fick mig att vilja ta skydd i närmaste kyrka, helt plötsligt tog han mig på muffen!”
Ja, vad skulle hända?
Jag tror att jag skulle ha legat väldigt illa till. Först så skulle jag nog få en örfil och sedan hade en polisanmälning legat väldigt nära till hands.
Ni minns väl Glenn Hysén? På en flygplatstoalett var det en snubbe som tog honom på kuken. Glenn blev naturligtvis förbannad och klappade till honom.
Det skulle han aldrig ha gjort.
Nu gick drevet. Glenn Hysén var… Homofob minsann! Så hemskt! Drevet lugnade inte ned sig förrän han blev invigningstalare på Pridefestivalen.
Eftersom jag också anses vara homofob så kräver jag att få bli invigningstalare vid nästa Pridefestival. Det skulle vara kul.
Jag undrar vad jag skulle tala om?
Det skulle nog inte bli så mycket vettigt sagt. När jag hade raglat upp på scenen så hade folk skingrat sig, ballongknippen hade farit upp i luften, några hade buat, någon hade busvisslat och när jag sedan hade greppat mikrofonen så hade det blivit helt tyst.
Jag hade stått där med en flaska i ena handen och mikrofonen i den andra och glott ut över publikhavet och undrat vart fan jag var någonstans.
Var det någon form av poesiafton? Varför hade jag blivit inbjuden till den? Och varifrån kom alla skumgummikukar?
Jag tror att jag hade blivit helt stum. Jag tror att jag hade tagit mig en sup till ur flaskan och sedan hade jag med buller och bång ramlat baklänges och slagit omkull den eventuella musikkåren som hade stått bakom mig.
Nästa dag hade jag varit på första sidan på landets alla större dagstidningar. Det hade varit ett stort foto på mig och två bastanta vakter som släpade ner mig ifrån scenen. En under varje arm.
Jag hade blivit kändis för en dag. Faktum är att jag hade älskat den typen av kändisskap. Jag har alltid velat visa mitt förakt för kändisvärlden, oavsett om det är pridefestival eller guldbaggegala.
Jag hade älskat om journalisterna hade skrivit om mig i tidningarna.
”Nu var GeHå på den eller den premiären, blev full, trampade snett med sina träskor och doppade huvudet i bålskålen.”
Eller:
”Allt förlöpte väl under cancergalan men en viss känd bloggare blev enligt uppgift en smula opasslig och snöt sig i Agneta Sjödins klänning”.
Jag skulle skapa många rubriker innan de tröttnade på mig, det lovar jag.
Så kära läsare, sprid gärna ut länkar till min blogg. Hjälp mig att få många läsare så lovar jag att det jävlar i mig ska bli rubriker och skandalreportage som heter duga. Det har jag alltid drömt om.
Jag lovar!
Därför är jag inte WT.
Den eminenta bloggerskan Gutegirl ställde en liten fråga på sin blogg, hon undrade om hon var White trash.Nej, jag tycker faktiskt inte det. Då är jag mycket mer White trash, därmed inte sagt att jag är WT. Men jag ligger farligt nära. Det är jag fullt medveten om. Det skulle inte behövas mycket förrän jag skulle ramla ned i WT-träsket. Det skulle räcka med att jag blev av med jobbet och gjorde några dagsresor till white trashens mecka, dvs ÖB, så skulle det vara klippt. Hade jag även åkt till Thailand och hämtat hem en fru därifrån så hade jag varit bortom all räddning.
Men nu vill jag informera om varför jag inte anser mig vara WT. Är ni med? Ok!
Jag är inte White Trash därför att...
...För att jag inte dricker öl och har aldrig gjort, tycker att det är bland det äckligaste som finns.
...För att jag inte dricker läsk som bordsvatten varje dag, bara på helgerna och aldrig sådan där jävla lågprisskit. Molly-Cola är portat hemma hos mig.
...För att jag aldrig, aldrig någonsin handlar på Lidl. Det är ett ideologiskt ställningstagande jag har gjort.
...För att jag hatar stora, dreglande och illaluktande hundar.
...För att jag inte har några planscher på väggarna och inga tavlor med vargar, indianer eller annat naturfolk. Föredrar modern konst, litografier.
...För att jag avskyr sport. Sport är väl - med undantag av stora hundar och Lidl - så mycket white trash något kan bli.
...För att jag inte har sådana där larviga "tribals-tatueringar".
...För att jag inte kör med den sk "biker-wannabeelooken" när det gäller kläder.
...För att jag inte har några betalningsanmärkningar eller ens lån.
...För att jag bor centralt i stan och inte i något ghetto.
...För att jag inte är rasist. Har inte invandrarhat som ett självändamål. Beter sig en människa som en idiot så är hon en idiot oavsett om hon är svensk eller en äkta läppneger från Sydbongo.
...För att jag alltid går och röstar.
...För att jag har körkort.
...För att jag aldrig någonsin har ägnat mig åt kvinnomisshandel.
...För att jag aldrig reser till Kanarieöarna eller Turkiet vilket alltid slutar med katastrof för white-trashfamiljen. Dyngrak man, fet dyngrak kärring som tror hon kan dansa och känner sig uppskattad av turkarna. White trashman blir svartsjuk och pryglar upp kärringen med en biljarkö samtidigt som white trashungarna bölar så snoret sprutar.
...För att jag aldrig någonsin skulle få för mig att pierca ögonbrynet eller skaffa mig en tumring.
...För att jag inte har schemalagda bilturer till white-trashens Mecka - ÖB.
...För att jag inte är intresserad av bilar och motorer.
...För att jag inte badar bastu tillsammans med andra män och för att jag inte måste ta fram kuken i tid och otid och jämföra den med andra mäns kukar så fort jag blir full på offentliga platser som t ex dansgolv, firmafester och pubkvällar med grabbarna.
...För att jag inte blir helt knallpackad på julafton, ramlar in i julgranen mitt under julklappsutdelningen och går rakt igenom glasdörrarna till vardagsrummet så glassplittret yr när kärringen ber mig att gå och lägga mig för kvällen. Eller jo förresten, det har jag ju gjort! Glöm det!
...För att jag inte porrsurfar. Eller... Fan också! Det gör jag ju det också! Det går inget bra det här, tror att det är dags att jag slutar nu.
Blåsningar och overklighetstankar.
Idag bestämde jag mig för att ta en tur in på Lidl. En affär som jag egentligen hatar.”Undrar om jag kommer att bli förbannad nu igen?”
Ja, det blev jag. Mycket förbannad. Förutom det värdelösa sortimentet så retade jag även upp mig på kundklientelet. Äktsvenska white-trashmorsor, somaliska kärringar och fyllon högt och lågt som hade fullt upp med att lägga sitt socialbidrag på djupfrysta pizzor av tveksamt ursprung. När jag gick där mellan hyllorna och blände ilsket så slog det mig att jag faktiskt aldrig har snattat. Om jag någon gång skulle få för mig att börja snatta så skulle Lidl ligga illa till. Förutom att jag retar mig på deras sortiment och kundklientel så stör jag mig även på deras personalpolitik. De behandlar sina anställda som skit, facket är inte välkommet och lönerna är ett skämt.
Om det hade funnits något att snatta så hade jag fan i mig gjort det. Men billiga tyska pizzor, självlysande klädnypor, gympadojor av det fashionabla märket Lejon och kakor som smakar spillolja intresserar mig inte.
Jag gick därifrån i vredesmod.
När jag satt i bilen ute på parkeringen och skar tänder så såg jag en rätt så upphetsande white-trashmorsa komma gående. Hon skulle antagligen in och handla sin dagliga dos av härdat fett och socker. Hon såg välbevarad ut. Hon hade inte riktigt blivit sådär inbäddad i fläsk ännu.
Jag började fantisera om hur jag tog henne i lastutrymmet på min firmabil.
Toppen. Nu var jag både förbannad och hade stånd.
Jävla Lidl!
Jag startade bilen och åkte därifrån.
När jag styrde ut på motorvägen så började jag fundera på varför jag aldrig har snattat. Inte ens som barn gjorde jag det.
Fanns det någon moralisk tanke bakom?
Eller vågade jag inte?
Eller var det som så att det inte fanns något som jag direkt saknade?
Antagligen en mix av alltihopa. Däremot hände det att jag var med och blåste folk. Folk som jag då tyckte förtjänade det.
Jag tycker fortfarande att de förtjänade det.
En sommardag, jag tror vi var i artonårsåldern, så cyklade jag och polarn omkring ute på vischan och bara existerade, så som man gör när man är ung och har all tid i världen på sig. Vi gick in i en gammal ladugård och rotade omkring lite och hittade två jättelika och gamla högtalare. Fulla med damm, råttor hade byggt bo i dem och membranen var fulla med mögel. Tror det var sådan där gammal postorderskit som såg häftigare ut än de var. Äkta Hobbex. Vi drog i alla fall hem skiten och testade dem. De funkade men det lät för jävligt, tunt och blackt ljud, ingen bas alls. Rena skiten alltså. Hur som helst så rengjorde vi dem ordentligt, polerade faneret med polish och dammsög dem inuti. Som avslutning så limmade vi på ett märke på varje högtalare som det stod JBL på (Stort och coolt värstingmärke på åttiotalet) som vi hade ryckt loss från mina högtalare. Vi klistrade upp en annons nere på ICA vid centrumet. Vi skrev att ett par kraftiga JBL-högtalare var till salu billigt vid snabb affär och tro det eller ej, en äldre raggarkille ringde och var intresserad!
En sommardag, jag tror vi var i artonårsåldern, så cyklade jag och polarn omkring ute på vischan och bara existerade, så som man gör när man är ung och har all tid i världen på sig. Vi gick in i en gammal ladugård och rotade omkring lite och hittade två jättelika och gamla högtalare. Fulla med damm, råttor hade byggt bo i dem och membranen var fulla med mögel. Tror det var sådan där gammal postorderskit som såg häftigare ut än de var. Äkta Hobbex. Vi drog i alla fall hem skiten och testade dem. De funkade men det lät för jävligt, tunt och blackt ljud, ingen bas alls. Rena skiten alltså. Hur som helst så rengjorde vi dem ordentligt, polerade faneret med polish och dammsög dem inuti. Som avslutning så limmade vi på ett märke på varje högtalare som det stod JBL på (Stort och coolt värstingmärke på åttiotalet) som vi hade ryckt loss från mina högtalare. Vi klistrade upp en annons nere på ICA vid centrumet. Vi skrev att ett par kraftiga JBL-högtalare var till salu billigt vid snabb affär och tro det eller ej, en äldre raggarkille ringde och var intresserad!
Vi mötte honom nere vid parkeringen och han blev alldeles vild när han såg högtalarna.
-"Herrejävlar! Det var inga småsaker direkt!"
Han köpte skiten av oss för 1 000 spänn direkt på stående fot.
Jag kan skratta som en dåre än idag när jag tänker på vad förbannad han måste ha blivit när han kom hem och upptäckte vilken skit det var när han kopplat dem till stereon. En överårig bonnraggare som fortfarande bor hemma på föräldragården, han sitter på sitt gamla pojkrum och förväntansfullt lägger han på en LP med Elvis eller något på skivtallriken, lutar sig tillbaka för att njuta och möts av något som liknade ljudet från föräldrarnas gamla transistorradio som de har ute i köket.
Jag vet inte hur det är idag men när jag var tonåring så var det Vasaparken i Göteborg som folk åkte till om de ville köpa Hasch.
Det ville inte vi.
Däremot förstod vi att man kanske skulle kunna tjäna lite snabba pengar där under några hektiska timmar. Vi skar omsorgsfullt upp små bitar med köttbuljong och lakrits och vek sedan metallfolie runt dem. Sedan tog vi tåget från Uddevalla och in till Göteborg med siktet inställt mot Vasaparken. Det var tidig förmiddag när vi kom dit, i början gick det segt. Istället för att få kontakt med presumtiva köpare så blev vi istället erbjudna att köpa knark av diverse märkliga och vinddrivna existenser. Till slut fick vi dock napp och det var precis som om proppen släppte. Det var mestadels ungdomar i vår egen ålder som kom fram och kollade vad vi hade i handflatan, stack till oss några sedlar och drog snabbt iväg.
I slutet blev vi dock nervösa. Två riktiga flummare, två heltidshippies i trettioårsåldern med slitna jeansjackor och desperata ögon fick nos på oss. De ville köpa och jag visade darrande vad jag hade i handflatan. Som tur var så sniffade de inte, de köpte för ett par hundringar och drog snabbt iväg.
Det gjorde vi också. Vi vågade inte utmana ödet mer och vi hade fått ihop rejält med pengar. Aldrig hade väl någon gjort en sådan förtjänst på köttbuljong och lakrits.
Jag skulle kunna ge mycket för att se deras min när de satt där vid något gammalt köksbord och försökte värma på köttbuljong och svart lakrits! Vad förvånade de ska ha blivit, milt sagt.
Den tiden är förbi idag. Jag skulle aldrig våga göra något sådant. Jag vågar inte ens snatta på Lidl även om det hade känts skönt. Jag har istället blivit ärlig i överkant.
Jag hatar att käka ute på restaurang, min flickvän får alltid släpa ut mig. Det värsta är inte priserna eller de ynkliga portionerna, nej, det värsta är känslan av att vara iaktagen. Det känns som att sitta och käka inför publik. Varenda jävel iaktar vad man säger, vad man gör och när det är dags för att svälja.
-"Titta, nu lastar han in! Nu sväljer han snart!"
Det känns så i alla fall.
Jag får alltid för mig att jag ska göra något dumt. Att jag ska tappa förståndet fullständigt.
Tänk om jag reser mig upp och drar ned brallorna?
Tänk om jag sätter mig på bordet och skiter?
Tänk om jag börjar jucka mot bordsbenet?
Det gör jag aldrig men tanken finns där någonstans. Tänk om det brister?
-"Vad tänker du på?"
Brukar min flickvän fråga när jag har suttit tyst en lång stund och svettats.
-"Ingenting!" Säger jag. "Inget som jag inte brukar tänka på i alla fall."
Vid enstaka tillfällen kan jag få för mig att konfrontera mina inre demoner genom att gå ut och käka alldeles ensam. Det är en prövning vill jag lova.
Då brukar jag alltid se till så att jag har en dagstidning med mig som jag kan gömma mig bakom. Sedan sitter jag där och låtsas djupt försjunken i tidningen samtidigt som jag kastar i mig pizzan. Jag begriper aldrig vad det är jag läser. Jag kan sitta hela måltiden med ansiktet nerkört i kultursidorna och läsa om skäggiga farbröder som skriver obegriplig poesi om svekfulla horisonter och kommunistiska manifest som aldrig tycks få fotfäste i den svenska riksdagen.
Intressant värre.
Sedan så går jag därifrån. Utan att betala.
Jag glömmer alltid att betala. Det slår aldrig fel.
Men lika säkert som jag glömmer att betala, lika säkert är det att jag går tillbaka och betalar i efterhand. Så ärlig är jag faktiskt.
Det finns medicin mot det där. Ja, inte mot ärlighet men mot konstiga tankar. Overklighetstankarna kallar jag dem. Mild torgskräck säger min läkare. Jag tror inte på självanalys så jag håller käften och hämtar ut det hon säger att jag ska hämta ut på apoteket. Hon har säkert rätt.
Jag käkar två sorters medicin, en mot depression och en mot de där jävla overklighetstankarna som jag kallar dem.
De hjälper riktigt bra måste jag säga.
Inte för att jag tror att jag skulle börja skita på borden om jag inte tog de där små vita pillren varje morgon.
Men om jag skulle glömma att ta dem någon dag, ja då kanske jag även skulle glömma att åka tillbaka och betala den där jävla pizzan.
Eller också kanske jag inte skulle glömma att betala den överhuvudtaget?
Huvudsaken är i alla fall att man är ärlig och försöker att göra rätt för sig. Det är huvudsaken. Att försöka. Mer än så kan man nog inte göra.
lördag 14 juni 2008
Blogganalys - Därför kom jag tvåa i Stora Bloggtävlingen!
Idag har jag roat mig med att surfa runt på olika bloggar och jag har kunnat dra följande analys: Åttio procent av alla bloggar drivs av kvinnor. Inget fel i det. Kvinnor är intressanta och kan skriva om minst lika intressanta prylar som män. Men de flesta av dem gör det inte.
Visst, det finns kvinnor som skriver roligt och fängslande om prylar som är riktigt intressanta.
Men de är få.
Mycket få.
Kvinnliga bloggare skriver istället om totalt ointressanta och ytliga saker.
Först så har vi gruppen som aldrig fick sina drömmar uppfyllda, istället så har de skaffat sig ett koppel med ungar och en karl som håller på att bli gubbfet.
De blev aldrig flygvärdinnor, skådespelerskor eller läkare.
Istället så har de skaffat sig en identitet som Mamma. Då anser de i alla fall att de inte är helt misslyckade. För att alla ska förstå att de minsann inte är misslyckade så har de startat en blogg som de hoppas att alla deras gamla klasskompisar ska hitta, så att ingen tror att det inte fanns någon som ville ha dem.
På denna blogg så informerar de genast om hur många barn de har klämt fram. Ju fler barn, desto bättre Mamma, för det är ju Mamma de har blivit minsann.
För säkerhets skull så lägger de ut foton på någon dreglande degklump.
”Och är har vi minstingen, lille Alfred! Är han inte gullig!”
Nej, det tycker vi inte. Vi hatar honom. Vi vill slå honom.
Mammor tycker naturligtvis att deras egna ungar är världens gulligaste, det är naturligt. Men varför tror de att vi skulle tycka det? Varför tror de att vi överhuvudtaget är intresserade av deras ungar?
Dessa kvinnor skriver endast för en liten begränsad grupp: Deras väninnor som lever exakt samma liv. De sitter och jämför sina små skitliv ute på nätet och den som får flest ungar med flest karlar vinner.
Varför träffas de inte och fikar istället för att uppta plats på internet?
När de inte skriver om sina barn och så skriver de om fadern till den senaste ungen. Naturligtvis är han världens bästa man! Han är lång, han är bredaxlad, kritvita tänder och har en kuk stor som en mangelstock om man ska tro alla superlativer som de öser över sina män.
I själva verket så ser han ut som en impotent Karlsson på taket som har sniffat lite för mycket lim på sitt jobb borta vid bysågen.
Ibland blir det riktigt sockersött och fånigt. Jag var inne på en blogg där en mamma hade lagt upp bilder på alla sina fyra ungar. Klickade man på en bild så fick man upp födelsedata, namn, favoriträtt och ungens hobbies.
Vem intresserar det förutom hennes egen familj och närmaste vänner?
Hon hade även lagt ut en bild på sin man som naturligtvis var världens roligaste och snyggaste kille. Mellan raderna så kunde man även läsa att han var en jävel i sängen som knullade henne varje morgon, middag och kväll så att det nästan slog lock för öronen på henne. Storkukad var han säkert också.
Skönhet ligger ju i betraktarens öga men jag har svårt att tro att den lilla fjanten till karl som man kunde se på bilden var något under av virilitet. En liten, fet karl med överkammad flint och kortbyxor. Han såg ut som en kille som inte hade haft stånd sedan han tog studenten vid stadens AMU-center.
Jag var tvungen att skriva en kommentar. Jag skrev att jag skulle finna stor tillfredsställelse i att tända eld på deras hus, gå bort till lekparken och visa kuken för hennes ungar och stryka upp hennes fåniga lilla karl.
Det tog tre timmar, sedan var jag avstängd från hennes blogg.
Inte förstår de sig på skämt heller.
En annan stor grupp bland de kvinnliga bloggarna är de som skriver om mode. De skriver om vad de har på sig eller vad de kommer att ha på sig.
”Här är min senaste outfit. Vad tycker ni?”
Jag ska tala om vad jag tycker. Jag tycker att det är totalt ointressant vad du väljer att ha på dig och vet du vad? Det tycker de flesta andra också! Vi skiter i dig och dina kläder!
Det finns en miljon bloggar som handlar om mode och kläder. Vad får dem att tro att de behövs ytterligare en blogg som sådant ytligt trams?
Det handlar bara om att visa upp sig, inget annat.
Se på mig! Jag är ung! Jag är vacker! Jag har benpipor som sticker ut och är i total avsaknad av kroppsformer och könshår.
Dagens modekläder som är designade för unga kvinnor med svåra ätstörningar passar dem och det tycker de är fantastiskt roligt och intressant.
Nej, det är det inte.
De är fula, sjuka och skriver erbarmligt tråkigt och enfaldigt. Eftersom jag är så heterosexuell som någon man kan bli så hatar jag mode och eftersom jag även har lite krav på skrivandets konst så stannar jag inte på deras bloggar, jag går vidare och kommer aldrig mer tillbaka. Det kommer inte någon annan att göra heller.
Deras bloggar kommer förhoppningsvis att självdö.
Det finns naturligtvis kvinnor som skriver intressanta och roliga bloggar. Ni som känner mig vet vilka jag menar, ni behöver inte nämnas.
Men hur står det till bland de tjugo procent av män som bloggar, vad skriver de om?
Många skriver om politik och främst så hittar man kommunister, miljömuppar och sverigedemokrater, få sossar eller moderater bloggar.
Politik får man nog av på alla diskussionsforum så jag brukar inte stanna länge på deras bloggar även om de kan vara både intressanta och välskrivna.
En stor grupp av männen gillar att skriva om sina intressen, få män har sina ungar eller familj som största intresse. De skriver istället om sin bil, musik eller… Politik igen. Alltid denna politik.
Jag går vidare.
Det finns en liten grupp av manliga fjollor som skriver om sina barn, deras blogg kan heta ”Ensamma pappan” och liknande. Här handlar det troligen om män som sopsorterar och syr sina egna klänningar.
Vad vill dessa män med sin blogg? Tror de att de ska få uppskattning från kvinnor bara för att de själva beter sig som kvinnor?
Fel. Kvinnor gillar män, de gillar inte manlig dagispersonal.
Vill någon kvinna få sina krukväxter eller gardinarrangemang bedömda så ringer de efter en väninna, inte efter mannen som kallar sig för Ensamma pappan på nätet. Kvinnorna ratar honom och vi män skrattar åt honom.
Ensamma pappan får fortsätta med att skriva om hur han byter blöjor på sin unge. Vi andra går vidare till en annan blogg.
Jag var med i en bloggtävling för ett tag sedan. Jag kom tvåa! Det är fantastiskt med tanke på att jag inte har någon som helst vana av att blogga. Min blogg har bara funnits i tre månader. Många av dem som var med i tävlingen är vana storbloggare som har sysslat med detta i flera år. De har sin blogg som hobby och intresse.
Hur kunde jag komma så långt i tävlingen? Hur kunde jag bli tvåa?
Jag tror att det beror på att jag helt enkelt INTE skriver om barn och familjer och jag skulle aldrig någonsin få för mig att skriva något jävla modereportage.
Jag försöker inte att förhäva mig och framstå som lyckad. Jag skriver istället om mina egna misslyckanden och tillkortakommanden inom skiftade områden. Jag tror att min blogg fyller ett stort tomrum, det finns inte så många som jag. Men det verkar som om många gillar att läsa om en medelålders snubbe och alla hans brister och problem.
På min blogg kommer ni aldrig att få se några bilder på välkammade ungar som står framför en stor fin villa. På min blogg är det etta med kokvrå som gäller. På min blogg får ni aldrig se några foton från familjemiddagar, inga recept och inga drinktips. På min blogg får ni istället se foton från fyllefester med enbart mig själv som sällskap. Det handlar om krossade förhoppningar, om Explorer och Fanta, om skitjobb och kvinnor som aldrig ville ha mig och kvinnor som någon enstaka gång ville ha mig.
När andra skriver om det perfekta sexlivet och trevliga familjefester ute i trädgården så kommer jag att skriva om gonorré och om att spy i blomlådan på min balkong.
Ibland skriver jag vulgärt, ibland sentimentalt och romantiskt och ibland bara ointressant. Min blogg ska handla om otillräcklighet och svårigheterna med att passa in i vardagen. Inget annat. Min blogg ska handla om en medelålders vanlig man som inte vill bli gammal, som aldrig hittade rätt men som ändå tycker det är något alldeles fantastiskt kul att leva.
Det är i alla fall vad jag hade som ambition i början och hittills så verkar det som om jag har träffat rätt. Nya läsare strömmar till varje dag och jag är mycket tacksam mot er. Så jag hoppas att ni fortsätter med att komma hit och ni får gärna locka hit era kompisar också.
Ni ska ha tack allihopa och särskilt vill jag tacka er alla som röstade på mig så att jag faktiskt blev tvåa i tävlingen.
Tack ska ni ha!
Visst, det finns kvinnor som skriver roligt och fängslande om prylar som är riktigt intressanta.
Men de är få.
Mycket få.
Kvinnliga bloggare skriver istället om totalt ointressanta och ytliga saker.
Först så har vi gruppen som aldrig fick sina drömmar uppfyllda, istället så har de skaffat sig ett koppel med ungar och en karl som håller på att bli gubbfet.
De blev aldrig flygvärdinnor, skådespelerskor eller läkare.
Istället så har de skaffat sig en identitet som Mamma. Då anser de i alla fall att de inte är helt misslyckade. För att alla ska förstå att de minsann inte är misslyckade så har de startat en blogg som de hoppas att alla deras gamla klasskompisar ska hitta, så att ingen tror att det inte fanns någon som ville ha dem.
På denna blogg så informerar de genast om hur många barn de har klämt fram. Ju fler barn, desto bättre Mamma, för det är ju Mamma de har blivit minsann.
För säkerhets skull så lägger de ut foton på någon dreglande degklump.
”Och är har vi minstingen, lille Alfred! Är han inte gullig!”
Nej, det tycker vi inte. Vi hatar honom. Vi vill slå honom.
Mammor tycker naturligtvis att deras egna ungar är världens gulligaste, det är naturligt. Men varför tror de att vi skulle tycka det? Varför tror de att vi överhuvudtaget är intresserade av deras ungar?
Dessa kvinnor skriver endast för en liten begränsad grupp: Deras väninnor som lever exakt samma liv. De sitter och jämför sina små skitliv ute på nätet och den som får flest ungar med flest karlar vinner.
Varför träffas de inte och fikar istället för att uppta plats på internet?
När de inte skriver om sina barn och så skriver de om fadern till den senaste ungen. Naturligtvis är han världens bästa man! Han är lång, han är bredaxlad, kritvita tänder och har en kuk stor som en mangelstock om man ska tro alla superlativer som de öser över sina män.
I själva verket så ser han ut som en impotent Karlsson på taket som har sniffat lite för mycket lim på sitt jobb borta vid bysågen.
Ibland blir det riktigt sockersött och fånigt. Jag var inne på en blogg där en mamma hade lagt upp bilder på alla sina fyra ungar. Klickade man på en bild så fick man upp födelsedata, namn, favoriträtt och ungens hobbies.
Vem intresserar det förutom hennes egen familj och närmaste vänner?
Hon hade även lagt ut en bild på sin man som naturligtvis var världens roligaste och snyggaste kille. Mellan raderna så kunde man även läsa att han var en jävel i sängen som knullade henne varje morgon, middag och kväll så att det nästan slog lock för öronen på henne. Storkukad var han säkert också.
Skönhet ligger ju i betraktarens öga men jag har svårt att tro att den lilla fjanten till karl som man kunde se på bilden var något under av virilitet. En liten, fet karl med överkammad flint och kortbyxor. Han såg ut som en kille som inte hade haft stånd sedan han tog studenten vid stadens AMU-center.
Jag var tvungen att skriva en kommentar. Jag skrev att jag skulle finna stor tillfredsställelse i att tända eld på deras hus, gå bort till lekparken och visa kuken för hennes ungar och stryka upp hennes fåniga lilla karl.
Det tog tre timmar, sedan var jag avstängd från hennes blogg.
Inte förstår de sig på skämt heller.
En annan stor grupp bland de kvinnliga bloggarna är de som skriver om mode. De skriver om vad de har på sig eller vad de kommer att ha på sig.
”Här är min senaste outfit. Vad tycker ni?”
Jag ska tala om vad jag tycker. Jag tycker att det är totalt ointressant vad du väljer att ha på dig och vet du vad? Det tycker de flesta andra också! Vi skiter i dig och dina kläder!
Det finns en miljon bloggar som handlar om mode och kläder. Vad får dem att tro att de behövs ytterligare en blogg som sådant ytligt trams?
Det handlar bara om att visa upp sig, inget annat.
Se på mig! Jag är ung! Jag är vacker! Jag har benpipor som sticker ut och är i total avsaknad av kroppsformer och könshår.
Dagens modekläder som är designade för unga kvinnor med svåra ätstörningar passar dem och det tycker de är fantastiskt roligt och intressant.
Nej, det är det inte.
De är fula, sjuka och skriver erbarmligt tråkigt och enfaldigt. Eftersom jag är så heterosexuell som någon man kan bli så hatar jag mode och eftersom jag även har lite krav på skrivandets konst så stannar jag inte på deras bloggar, jag går vidare och kommer aldrig mer tillbaka. Det kommer inte någon annan att göra heller.
Deras bloggar kommer förhoppningsvis att självdö.
Det finns naturligtvis kvinnor som skriver intressanta och roliga bloggar. Ni som känner mig vet vilka jag menar, ni behöver inte nämnas.
Men hur står det till bland de tjugo procent av män som bloggar, vad skriver de om?
Många skriver om politik och främst så hittar man kommunister, miljömuppar och sverigedemokrater, få sossar eller moderater bloggar.
Politik får man nog av på alla diskussionsforum så jag brukar inte stanna länge på deras bloggar även om de kan vara både intressanta och välskrivna.
En stor grupp av männen gillar att skriva om sina intressen, få män har sina ungar eller familj som största intresse. De skriver istället om sin bil, musik eller… Politik igen. Alltid denna politik.
Jag går vidare.
Det finns en liten grupp av manliga fjollor som skriver om sina barn, deras blogg kan heta ”Ensamma pappan” och liknande. Här handlar det troligen om män som sopsorterar och syr sina egna klänningar.
Vad vill dessa män med sin blogg? Tror de att de ska få uppskattning från kvinnor bara för att de själva beter sig som kvinnor?
Fel. Kvinnor gillar män, de gillar inte manlig dagispersonal.
Vill någon kvinna få sina krukväxter eller gardinarrangemang bedömda så ringer de efter en väninna, inte efter mannen som kallar sig för Ensamma pappan på nätet. Kvinnorna ratar honom och vi män skrattar åt honom.
Ensamma pappan får fortsätta med att skriva om hur han byter blöjor på sin unge. Vi andra går vidare till en annan blogg.
Jag var med i en bloggtävling för ett tag sedan. Jag kom tvåa! Det är fantastiskt med tanke på att jag inte har någon som helst vana av att blogga. Min blogg har bara funnits i tre månader. Många av dem som var med i tävlingen är vana storbloggare som har sysslat med detta i flera år. De har sin blogg som hobby och intresse.
Hur kunde jag komma så långt i tävlingen? Hur kunde jag bli tvåa?
Jag tror att det beror på att jag helt enkelt INTE skriver om barn och familjer och jag skulle aldrig någonsin få för mig att skriva något jävla modereportage.
Jag försöker inte att förhäva mig och framstå som lyckad. Jag skriver istället om mina egna misslyckanden och tillkortakommanden inom skiftade områden. Jag tror att min blogg fyller ett stort tomrum, det finns inte så många som jag. Men det verkar som om många gillar att läsa om en medelålders snubbe och alla hans brister och problem.
På min blogg kommer ni aldrig att få se några bilder på välkammade ungar som står framför en stor fin villa. På min blogg är det etta med kokvrå som gäller. På min blogg får ni aldrig se några foton från familjemiddagar, inga recept och inga drinktips. På min blogg får ni istället se foton från fyllefester med enbart mig själv som sällskap. Det handlar om krossade förhoppningar, om Explorer och Fanta, om skitjobb och kvinnor som aldrig ville ha mig och kvinnor som någon enstaka gång ville ha mig.
När andra skriver om det perfekta sexlivet och trevliga familjefester ute i trädgården så kommer jag att skriva om gonorré och om att spy i blomlådan på min balkong.
Ibland skriver jag vulgärt, ibland sentimentalt och romantiskt och ibland bara ointressant. Min blogg ska handla om otillräcklighet och svårigheterna med att passa in i vardagen. Inget annat. Min blogg ska handla om en medelålders vanlig man som inte vill bli gammal, som aldrig hittade rätt men som ändå tycker det är något alldeles fantastiskt kul att leva.
Det är i alla fall vad jag hade som ambition i början och hittills så verkar det som om jag har träffat rätt. Nya läsare strömmar till varje dag och jag är mycket tacksam mot er. Så jag hoppas att ni fortsätter med att komma hit och ni får gärna locka hit era kompisar också.
Ni ska ha tack allihopa och särskilt vill jag tacka er alla som röstade på mig så att jag faktiskt blev tvåa i tävlingen.
Tack ska ni ha!
torsdag 12 juni 2008
Jävla studenter!
Jag hatar studenter. Det är inget personligt, jag bara hatar dem men jag tänker inte gömma mig bakom några fåniga bortförklaringar. Anledningen till min avsky mot dem är att jag avundas dem. Jag avundas deras ungdom.Jag är avundsjuk på deras naivitet och okunskap. De tror att det finns något att fira. De tror att det är nu livet börjar.
Det bästa som kan hända dem är att de får ett jobb som de vantrivs med, och då har de tur. Många av dem kommer aldrig att få något jobb.
Så vad finns att fira – femtio år av idiotiskt arbete eller ett liv på snålt tilltagna bidrag. Det är vad de har framför sig. De flesta av dem. Ytterst få av dem kommer att kunna försörja sig på sina hobbies och intressen. De flesta kommer istället att få spika ihop bräder, rensa avlopp, svetsa ihop plåtbitar, steka hamburgare och leverera varor hit och dit till folk som har som jobb att ta hand om nämnda varor.
Nästan hela livet, fram till pensionen. Om det blir någon. Om det finns några pengar kvar.
Om några år så har de förlorat förmågan att bli hänryckta, deras drömmar bleknar och solen i deras egen lilla horisont går aldrig upp igen.
Himmelen kommer aldrig mer att vara så blå som den var den där junidagen när de tog studenten.
De kommer att förstå att det fanns aldrig något att fira den där soliga försommardagen när de sprang utför skoltrappan med studentmössan käckt på sned.
De kommer istället att känna att livet håller på att ta slut och att det egentligen aldrig hann börja.
Så jag avundas dem den lilla korta stund de har just nu innan sanningen går upp för dem.
Ett flak med studenter körde förbi mig idag när jag stod med min firmabil vid ett rödljus. De sjöng och vrålade.
En snabb invigelse fick mig att veva ned rutan, sticka ut armen och ge dem fingret. Just då kändes det skönt. Ett långt smalt långfinger rakt upp i skyn mot de där snorungarna uppe på flaket.
Vad trodde jag egentligen?
En snabb invigelse fick mig att veva ned rutan, sticka ut armen och ge dem fingret. Just då kändes det skönt. Ett långt smalt långfinger rakt upp i skyn mot de där snorungarna uppe på flaket.
Vad trodde jag egentligen?
Inte fan blev de provocerade. De såg bara en ful och grinig gubbe i en firmabil som gav dem fingret. Inget mer. De brydde sig inte om att besvara gesten med glåpord och obsceniteter. De bara glodde på mig. Tyst. Jag var en alldeles vanlig sur gubbjävel som hade gjort sitt i livet, som inte fattade någonting. Jag var lika borta i skallen som deras föräldrar.
Jag körde in och parkerade i ett mörkt parkeringshus. Sedan satt jag där en stund bakom ratten och glodde in i betongväggen fast jag egentligen inte hade tid. Det kändes inte bra. Jag kände mig gammal och förbrukad. Det kändes vemodigt på något vis.
Jag tog aldrig studenten. Faktum är att jag har inte ens något avgångsbetyg från grundskolan. Det är inget som jag ångrar, inte ett dugg. Det enda jag ångrar är att jag inte misskötte mig mer. De där nio åren kunde jag ha ägnat mig åt något nyttigt istället, något som hade gjort mig lycklig. Jag önskar att jag inte hade gått till den förbannade skolan överhuvudtaget!
Man är den man är, det går inte att ändra på.
Jag har aldrig haft intresse av att lära mig sådant jag inte är intresserad utav. Det fanns inget i skolan som intresserade mig och inget yrke som jag ville studera till.
Men jag fantiserar ibland lite grand om hur det hade varit att ta studenten. Hur hade det gått till? Hur hade det känts?
Jag tog aldrig studenten. Faktum är att jag har inte ens något avgångsbetyg från grundskolan. Det är inget som jag ångrar, inte ett dugg. Det enda jag ångrar är att jag inte misskötte mig mer. De där nio åren kunde jag ha ägnat mig åt något nyttigt istället, något som hade gjort mig lycklig. Jag önskar att jag inte hade gått till den förbannade skolan överhuvudtaget!
Man är den man är, det går inte att ändra på.
Jag har aldrig haft intresse av att lära mig sådant jag inte är intresserad utav. Det fanns inget i skolan som intresserade mig och inget yrke som jag ville studera till.
Men jag fantiserar ibland lite grand om hur det hade varit att ta studenten. Hur hade det gått till? Hur hade det känts?
Inte så bra tror jag.
För det första så hade det blivit väldigt pinsamt. Jag har aldrig haft många släktingar så vem skulle ha kommit och firat mig? Jag har en mor men hur pinsamt hade det inte varit om endast morsan hade kommit?
Några syskon har aldrig funnits.
Min mormor och morfar dog några år tidigare.
Någon flickvän hade jag inte heller.
Mina vänner var få. De som fanns jobbade antingen eller var upptagna med att själva ta studenten någonstans.
Så jag hade fått stå där ensam på skoltrappan under tiden som de andra fick blommor av släktingar, vänner och partners.
För det andra så har jag aldrig klarat av att hantera spriten. När de andra satt med sina champagnefrukostar och fnittrade och log tillsammans i någon villaträdgård så skulle jag antagligen ha suttit i någon park och druckit brännvin direkt ur flaskan. Jag hade kommit vinglande till betygsutdelningen, stenfull, och spytt ned nya fina studentkostymen innan jag hade blivit uppropad. Många firmafester börjar så för mig idag och jag hade knappast ett annorlunda förhållande till alkoholen som ung.
När de andra hade stått ute på skolgården och blivit firade så hade jag legat inne på toaletten och spytt, jag hade missat alltihop. Precis som idag under firmafesterna. När de andra sitter till bords och stimmar och skojar så har jag somnat med ansiktet i maten för länge sedan.
Några syskon har aldrig funnits.
Min mormor och morfar dog några år tidigare.
Någon flickvän hade jag inte heller.
Mina vänner var få. De som fanns jobbade antingen eller var upptagna med att själva ta studenten någonstans.
Så jag hade fått stå där ensam på skoltrappan under tiden som de andra fick blommor av släktingar, vänner och partners.
För det andra så har jag aldrig klarat av att hantera spriten. När de andra satt med sina champagnefrukostar och fnittrade och log tillsammans i någon villaträdgård så skulle jag antagligen ha suttit i någon park och druckit brännvin direkt ur flaskan. Jag hade kommit vinglande till betygsutdelningen, stenfull, och spytt ned nya fina studentkostymen innan jag hade blivit uppropad. Många firmafester börjar så för mig idag och jag hade knappast ett annorlunda förhållande till alkoholen som ung.
När de andra hade stått ute på skolgården och blivit firade så hade jag legat inne på toaletten och spytt, jag hade missat alltihop. Precis som idag under firmafesterna. När de andra sitter till bords och stimmar och skojar så har jag somnat med ansiktet i maten för länge sedan.
Jag har aldrig lärt mig.
Under kvällen så skulle de andra studenterna ha börjat komma igång så smått. De hade varit behagligt berusade och på väg till studentbalen med sin partner. Jag hade suttit hemma med baksmälla och med en tyst telefon som sällskap. Ingen flicka skulle ringa och fråga om jag ville bli hennes kavaljer för kvällen.
Under kvällen så skulle de andra studenterna ha börjat komma igång så smått. De hade varit behagligt berusade och på väg till studentbalen med sin partner. Jag hade suttit hemma med baksmälla och med en tyst telefon som sällskap. Ingen flicka skulle ringa och fråga om jag ville bli hennes kavaljer för kvällen.
Jag satt där i parkeringshuset och ägnade mig åt självömkan. Jag är man och vi behöver tycka synd om oss själva ibland. Det är synd om oss!
Jag kände mig mycket gammal, alla hatade mig, livet rann mellan mina fingrar och inget skulle bli som det en gång var och inte ens då blev det som jag ville.
Jag tog mig ett rejält dopp i vemodighetens hav.
Sedan fick jag ett gulligt SMS från min flickvän där hon skrev att hon saknade mig.
Då kändes det lite bättre.
När jag kom tillbaka till jobbet så kallade min chef in mig på kontoret. Några av de anställda hade talat om för henne att jag var den snällaste och roligaste arbetsledare de hade haft.
Då kändes det ännu bättre.
När jag gick hem så köpte jag mig en liter jordgubbar och satte mig på en parkbänk. Himmelen var nästan lika blå som den en gång var för tjugo år sedan.
Jag kände mig mycket gammal, alla hatade mig, livet rann mellan mina fingrar och inget skulle bli som det en gång var och inte ens då blev det som jag ville.
Jag tog mig ett rejält dopp i vemodighetens hav.
Sedan fick jag ett gulligt SMS från min flickvän där hon skrev att hon saknade mig.
Då kändes det lite bättre.
När jag kom tillbaka till jobbet så kallade min chef in mig på kontoret. Några av de anställda hade talat om för henne att jag var den snällaste och roligaste arbetsledare de hade haft.
Då kändes det ännu bättre.
När jag gick hem så köpte jag mig en liter jordgubbar och satte mig på en parkbänk. Himmelen var nästan lika blå som den en gång var för tjugo år sedan.
Det kändes bättre och bättre.
Om jag hade gjort annorlunda i livet, om jag hade skött skolan, varit en snäll liten vattenkammad pojke och tagit studenten så hade jag aldrig träffat min flickvän. Jag hade aldrig fått de arbetskamrater som jag har idag.
Jag vet inte vilket liv jag hade fått men jag tror inte jag hade fått det så bra som jag har det idag. Jag har fått det bättre än jag förtjänar och det är jag tacksam över.
Jag vet inte vilket liv jag hade fått men jag tror inte jag hade fått det så bra som jag har det idag. Jag har fått det bättre än jag förtjänar och det är jag tacksam över.
Men ändå… Det hade känts skönt att få ta tag i slipsen på någon av de där ungdomligt självgoda studenterna, slita ned honom från flaket och ge honom en sjujävla fet smäll. Den första smällen av många som han kommer att få ta i livet.
Men det vet han inte om ännu.
Det har han inte fattat.
Han vet inte att om han har ett jävla flyt så kanske han kommer att få ett lika bra liv som den där tunnhåriga gubbjäveln i firmabilen som nyss gav honom fingret.
Om han har en jävla tur.
Men det vet han inte om ännu.
Det har han inte fattat.
Han vet inte att om han har ett jävla flyt så kanske han kommer att få ett lika bra liv som den där tunnhåriga gubbjäveln i firmabilen som nyss gav honom fingret.
Om han har en jävla tur.
tisdag 10 juni 2008
Befriad från fotboll i Paradiset?
När jag var barn så tyckte jag det var skönt att inte ha några syskon. Jag trivdes bra med att vara ensambarn. Trots att vi hade det mycket svårt ekonomiskt så skämde min mor bort mig. Det hade hon inte kunnat om det hade funnits fler ungar att försörja.Men med åren så förstod jag att det nog hade varit bra med ett syskon, helst en äldre bror som hade backat upp mig när det drog ihop sig till oväder.
Vid fyra års ålder så fick jag mina första vänner. De hette Annika, Fredrik och ”Lille-Peter”. Vi denna tidpunkt så bodde jag och morsan i ett sexvåningshus mitt i stan. Bakom huset låg en liten lekpark som var omgärdad med ett högt stängsel. Där träffade jag mina första vänner.
Vi brukade sitta i sandlådan. Vad vi pratade om vet jag inte men jag misstänker att våra diskussioner inte låg på någon högre akademisk nivå. Vi var ju som sagt bara fyra - fem år.
Katter och hundar brukade skita i den där sandlådan. Varje morgon när vi kom dit så plockade vi bort skiten med våra bara händer och sedan satte vi oss ned i sanden med våra spadar och leksaksbilar. Över våra huvuden surrade stora grönglänsande spyflugor som var irriterade över att vi hade stört dem i deras delikata måltid.
Varken skit eller flugor besvärade oss nämnvärt.
Däremot så fanns det en unge som vi kallade för ”Elaka Thomas” som besvärade oss. Jag lärde mig att det alltid skulle finnas en orm i paradiset. Elaka Thomas var min första kontakt med översittare.
Han var kanske två-tre år äldre än oss andra och missade aldrig ett tillfälle till att få ägna sig åt lite uppfriskande misshandel på ungar som var yngre och svagare.
-”Här får ni inte vara! Det är min sandlåda! Försvinn annars får ni stryk!”
Det var bara för oss att resa oss upp och sticka därifrån. Ibland hann man inte, då kunde man få sig en jävel. Sedan så satt Thomas där för sig själv med ett skitviktigt flin på läpparna. Han bara satt där. Ensam med spyflugorna som sällskap.
Vi brukade sitta i sandlådan. Vad vi pratade om vet jag inte men jag misstänker att våra diskussioner inte låg på någon högre akademisk nivå. Vi var ju som sagt bara fyra - fem år.
Katter och hundar brukade skita i den där sandlådan. Varje morgon när vi kom dit så plockade vi bort skiten med våra bara händer och sedan satte vi oss ned i sanden med våra spadar och leksaksbilar. Över våra huvuden surrade stora grönglänsande spyflugor som var irriterade över att vi hade stört dem i deras delikata måltid.
Varken skit eller flugor besvärade oss nämnvärt.
Däremot så fanns det en unge som vi kallade för ”Elaka Thomas” som besvärade oss. Jag lärde mig att det alltid skulle finnas en orm i paradiset. Elaka Thomas var min första kontakt med översittare.
Han var kanske två-tre år äldre än oss andra och missade aldrig ett tillfälle till att få ägna sig åt lite uppfriskande misshandel på ungar som var yngre och svagare.
-”Här får ni inte vara! Det är min sandlåda! Försvinn annars får ni stryk!”
Det var bara för oss att resa oss upp och sticka därifrån. Ibland hann man inte, då kunde man få sig en jävel. Sedan så satt Thomas där för sig själv med ett skitviktigt flin på läpparna. Han bara satt där. Ensam med spyflugorna som sällskap.
När vi hade blivit bortjagade från vår sandlåda så brukade vi gå till ett ställe som vi kallade för ”Landet”. Det var en liten bergknalle som låg längst bort i ändan av en stor garagelänga. Bakom bergknallen var det en liten dunge med träd och sly. Det var allt. Vi tyckte att det påminde om landet. Det var lite spännande att sitta på den där bergknallen.
Men säg den trevliga stund som varar. Thomas var snart där och jagade bort oss.
-”Här får ni inte sitta! Stick annars får ni stryk!”
Det var bara att springa därifrån.
Ibland hände det att vi smög på Thomas. Vi kunde se hur han satt där ensam, antingen i sandlådan eller på bergknallen. Han såg alltid nöjd ut. Nästan lycklig.
Jag begrep mig inte på det där beteendet då och jag gör det inte idag heller. Jag misstänkte dock att det inte skulle vara första gången som jag skulle stöta på människor med detta beteende. Det skulle finnas massor av dem därute.
Men säg den trevliga stund som varar. Thomas var snart där och jagade bort oss.
-”Här får ni inte sitta! Stick annars får ni stryk!”
Det var bara att springa därifrån.
Ibland hände det att vi smög på Thomas. Vi kunde se hur han satt där ensam, antingen i sandlådan eller på bergknallen. Han såg alltid nöjd ut. Nästan lycklig.
Jag begrep mig inte på det där beteendet då och jag gör det inte idag heller. Jag misstänkte dock att det inte skulle vara första gången som jag skulle stöta på människor med detta beteende. Det skulle finnas massor av dem därute.
En av mina vänner, Fredrik, hade en äldre bror. Jag vill minnas att han hette Joakim men helt säker är jag inte. Hur som helst, ibland så tröttnade Fredrik på att ständigt bli bortjagad och misshandlad av Thomas och skvallrade för sin äldre bror. Då låg Thomas illa till. Det hände att Joakim fick tag i Thomas och gav honom stryk. Mycket stryk. Jag såg flera gånger att andra storasyskon jagade Thomas över gården. Ibland fick de tag i honom och slog skiten ur honom.
Men det hjälpte inte. Thomas lärde sig aldrig. Översittartendenserna kunde de aldrig slå ur honom. Thomas var ond som alla översittare. När han hade slickat sina sår så letade han upp någon som var yngre och svagare och lät sin ilska och sårade stolthet gå ut över honom eller henne.
Ibland kunde han sitta på någon och oavbrutet banka honom eller henne i huvudet med sina knytnävar.
-”Din jävla skvallerbytta! Din fula jävel!”
Det var då jag för första gången önskade att jag också hade haft någon äldre bror som hade kunnat stryka upp Thomas extra grundligt. En bror som hade kunnat vaka över mig när jag var ute på gården och lekte.
Jag bävade inför skolgången. Där skulle det finnas fler som Thomas. Man skulle aldrig få vara ifred, det förstod jag. Världen var full av skithögar som blev lyckliga av att trycka ned mindre och svagare människor.
Så rätt jag hade!
Men det hjälpte inte. Thomas lärde sig aldrig. Översittartendenserna kunde de aldrig slå ur honom. Thomas var ond som alla översittare. När han hade slickat sina sår så letade han upp någon som var yngre och svagare och lät sin ilska och sårade stolthet gå ut över honom eller henne.
Ibland kunde han sitta på någon och oavbrutet banka honom eller henne i huvudet med sina knytnävar.
-”Din jävla skvallerbytta! Din fula jävel!”
Det var då jag för första gången önskade att jag också hade haft någon äldre bror som hade kunnat stryka upp Thomas extra grundligt. En bror som hade kunnat vaka över mig när jag var ute på gården och lekte.
Jag bävade inför skolgången. Där skulle det finnas fler som Thomas. Man skulle aldrig få vara ifred, det förstod jag. Världen var full av skithögar som blev lyckliga av att trycka ned mindre och svagare människor.
Så rätt jag hade!
När jag började andra klass så flyttade jag och morsan till en mindre kommun några mil norrut. Morsan hade fått ett nytt jobb och under tiden som hon letade efter en ny lägenhet så skulle vi få bo hos mormor och morfar. Det tyckte jag skulle bli trevligt.
Jag skulle få byta skola men det sket jag fullkomligt i. Jag hatade skolan. Den kändes tråkig och meningslös så det spelade ingen roll var jag gick. Trodde jag.
Jag hade fel.
I min nya skola så fanns det bara en sak som gällde och det var fotboll. Alla ungar skulle älska fotboll. Alla ungar skulle spela fotboll under rasterna, annars blev man inte accepterad.
Var man dålig på fotboll, eller ännu värre; var man totalt ointresserad av fotboll så låg man illa till.
Man blev idiotförklarad.
Man ansågs vara en byfåne.
Utanför.
Och så riskerade man stryk. Det var en mycket obehaglig känsla av att aldrig veta när det skulle smälla. Det var alltid de med översittartendenser som var de tongivande och de andra gjorde som de sade. Det var säkert flera som ogillade fotboll lika mycket som jag men de vågade inte annat än att vara med och jaga den där förbannade bollen under rasterna. De försökte passa in, de försökte bli duktiga på att jaga en boll. De fjäskade för sportfånarna.
Jag föraktade nästan dem mer än jag föraktade översittarna.
Innan så hade jag varit ointresserad av sport och fotboll. Nu lärde jag mig att hata skiten.
Det som retade sportfånarna var inte att jag sket i deras fåniga lek, eller att jag var totalt ointresserad. Det som retade dem mest var att jag inte ens försökte att få vara med, jag fjäskade inte. Jag försökte inte att bli accepterad av dem.
Jag satt på en bänk för mig själv och hoppades på att få vara ifred. Det fick jag naturligtvis inte. Detta var skolvärlden – Översittarnas och sportfånarnas paradis. Än idag så värderas idrottsprestationer högt inom skolvärlden. Det kvittar hur dåligt de gör ifrån sig inom övriga ämnen.
Jag skulle få byta skola men det sket jag fullkomligt i. Jag hatade skolan. Den kändes tråkig och meningslös så det spelade ingen roll var jag gick. Trodde jag.
Jag hade fel.
I min nya skola så fanns det bara en sak som gällde och det var fotboll. Alla ungar skulle älska fotboll. Alla ungar skulle spela fotboll under rasterna, annars blev man inte accepterad.
Var man dålig på fotboll, eller ännu värre; var man totalt ointresserad av fotboll så låg man illa till.
Man blev idiotförklarad.
Man ansågs vara en byfåne.
Utanför.
Och så riskerade man stryk. Det var en mycket obehaglig känsla av att aldrig veta när det skulle smälla. Det var alltid de med översittartendenser som var de tongivande och de andra gjorde som de sade. Det var säkert flera som ogillade fotboll lika mycket som jag men de vågade inte annat än att vara med och jaga den där förbannade bollen under rasterna. De försökte passa in, de försökte bli duktiga på att jaga en boll. De fjäskade för sportfånarna.
Jag föraktade nästan dem mer än jag föraktade översittarna.
Innan så hade jag varit ointresserad av sport och fotboll. Nu lärde jag mig att hata skiten.
Det som retade sportfånarna var inte att jag sket i deras fåniga lek, eller att jag var totalt ointresserad. Det som retade dem mest var att jag inte ens försökte att få vara med, jag fjäskade inte. Jag försökte inte att bli accepterad av dem.
Jag satt på en bänk för mig själv och hoppades på att få vara ifred. Det fick jag naturligtvis inte. Detta var skolvärlden – Översittarnas och sportfånarnas paradis. Än idag så värderas idrottsprestationer högt inom skolvärlden. Det kvittar hur dåligt de gör ifrån sig inom övriga ämnen.
-”Men han är väldigt bra på idrott!”
Skyndar ofta någon lärare till försvar under föräldramötena.
Sug min kuk lärarjävlar!
Sug min kuk lärarjävlar!
Översitteri och höga idrottsprestationer går ofta hand i hand, det är min erfarenhet av skolan. De värsta översittarna var oftast de som gjorde bäst ifrån sig på gymnastiken och ute på fotbollsplanen. Det var de som blev populära, det var de som var högljudda och framfusiga. De skulle höras och synas mest och när det inte var säsong för fotboll så kunde de alltid leta upp någon mindre och svagare unge och ägna sig åt lite misshandel. Då fick de också uppmärksamhet ifrån de andra. Att banka skiten ur någon gav lika mycket poäng som att lyckas sparka in en boll mellan två stolpar.
Under denna tid så önskade jag verkligen att jag hade haft en äldre bror, en bror som hade beskyddat mig. Men det hade jag inte.
Det fanns en kille som var mycket brådmogen och uppkäftig. Han sket i precis allting, det var ingen som rådde på honom. Jag vet inte varför men det var ingen som kallade honom vid förnamn förutom lärarna, ”Elvinsson” kallades han kort och gott bland oss andra.
Elvinsson var en översittare men det som skiljde honom från de övriga översittarna var att det fanns inte någon tanke eller utstuderad plan bakom hans ondska. Han klappade till folk åt höger och vänster bara för att han kunde. Någonstans inom honom så fanns det trots allt någon form av samvete. Han gav sig sällan på dem som var mindre och svagare än honom även om det hände ibland. Han var inte feg vilket är unikt bland översittare. Tvärtom, han gav sig oftast på dem som var äldre än honom.
Ibland kunde han stega rakt upp på planen under en pågående fotbollsmatch och välja ut den största och hårdaste jäveln bland översittarna.
-”Din jävla kuksugare!”
Kunde han säga och sedan slog han ned honom. Rakt av. Utan krusiduller.
Det gillade jag. Jag brukade applådera tyst inom mig. Jag beundrade ”Elvinsson” trots hans våldsamma och tokiga natur.
Elvinsson var ofta ful i munnen och använde sig av en massa grova könsord som ingen annan unge vid denna tid vågade ta i sin mun. Det gjorde man helt enkelt inte. Utom Elvinsson. Han sket i allt. Enligt honom var alla kuksugare, jävla fittor och rövknullare. Vi andra visste knappt vad dessa ord betydde men genom honom så lärde vi oss.
Jag skulle tro att Elvinsson hade ADHD eller något men under denna tid kände man inte till detta begrepp. Elvinsson var helt enkelt bara en besvärlig unge som lärarna inte riktigt visste vad de skulle ta sig till med. Inga hot eller bestraffningar hjälpte.
T o m de största översittarna var rädda för Elvinsson. Ingen käftade med honom. Han spelade sällan fotboll men fick vara ifred, ingen gav sig på honom. Elvinsson var tuff. Han var de hårdaste bland de hårda.
Det fanns en kille som var mycket brådmogen och uppkäftig. Han sket i precis allting, det var ingen som rådde på honom. Jag vet inte varför men det var ingen som kallade honom vid förnamn förutom lärarna, ”Elvinsson” kallades han kort och gott bland oss andra.
Elvinsson var en översittare men det som skiljde honom från de övriga översittarna var att det fanns inte någon tanke eller utstuderad plan bakom hans ondska. Han klappade till folk åt höger och vänster bara för att han kunde. Någonstans inom honom så fanns det trots allt någon form av samvete. Han gav sig sällan på dem som var mindre och svagare än honom även om det hände ibland. Han var inte feg vilket är unikt bland översittare. Tvärtom, han gav sig oftast på dem som var äldre än honom.
Ibland kunde han stega rakt upp på planen under en pågående fotbollsmatch och välja ut den största och hårdaste jäveln bland översittarna.
-”Din jävla kuksugare!”
Kunde han säga och sedan slog han ned honom. Rakt av. Utan krusiduller.
Det gillade jag. Jag brukade applådera tyst inom mig. Jag beundrade ”Elvinsson” trots hans våldsamma och tokiga natur.
Elvinsson var ofta ful i munnen och använde sig av en massa grova könsord som ingen annan unge vid denna tid vågade ta i sin mun. Det gjorde man helt enkelt inte. Utom Elvinsson. Han sket i allt. Enligt honom var alla kuksugare, jävla fittor och rövknullare. Vi andra visste knappt vad dessa ord betydde men genom honom så lärde vi oss.
Jag skulle tro att Elvinsson hade ADHD eller något men under denna tid kände man inte till detta begrepp. Elvinsson var helt enkelt bara en besvärlig unge som lärarna inte riktigt visste vad de skulle ta sig till med. Inga hot eller bestraffningar hjälpte.
T o m de största översittarna var rädda för Elvinsson. Ingen käftade med honom. Han spelade sällan fotboll men fick vara ifred, ingen gav sig på honom. Elvinsson var tuff. Han var de hårdaste bland de hårda.
Ibland hände det att Elvinsson ville ägna sig åt lite fysisk aktivitet som inte innebar misshandel. Då kunde han kliva ut på fotbollsplanen och jaga iväg någon.
-”Stick! Nu ska jag vara med!”
Sedan tog han upp bollen med bara händerna, gick sakta fram mot målet, siktade och placerade den hårda läderkulan mitt i ansiktet på målvakten.
-”Ett – noll till mig. Jag vann!”
Sedan gick han långsamt av planen och hoppades på att någon skulle protestera. Det var det sällan någon som gjorde.
Elvinsson var min idol. Jag ville vara som honom.
-”Stick! Nu ska jag vara med!”
Sedan tog han upp bollen med bara händerna, gick sakta fram mot målet, siktade och placerade den hårda läderkulan mitt i ansiktet på målvakten.
-”Ett – noll till mig. Jag vann!”
Sedan gick han långsamt av planen och hoppades på att någon skulle protestera. Det var det sällan någon som gjorde.
Elvinsson var min idol. Jag ville vara som honom.
Det hände att jag åkte ut under lektionerna. Åkte man ut så fick man sitta ute i korridoren på en träbänk. Det ansågs vara en bestraffning men för mig så var det en belöning. Jag slapp ju den tråkiga lektionen.
Det var ute i korridoren jag blev vän med Elvinsson. Han gick i en annan klass som hade klassrummet intill mitt och han satt så gott som alltid på den där träbänken.
-”Jaha, här kommer du igen!”
Sade han.
Vi lärde känna varandra under lektionstid. Vi satt och samtalade på en träbänk under klädhängarna i metall samtidigt som de andra fick sina huvuden fyllda med meningslös kunskap. Var man ensam med honom så visade det sig att han var riktigt mänsklig.
-”Vad gjorde du den här gången?”
Frågade han och fick alltid samma svar av mig.
-”Ingenting. Jag gjorde ingenting.”
Det stämde. Jag gjorde ingenting och det var därför jag åkte ut. Jag bråkade aldrig eller störde lektionerna. Jag bara sket i alltihop. Jag ville inte lära mig. Jag satt mest och drömde och öppnade sällan böckerna. Fick jag någon fråga så kunde jag chansa och svara vad som helst eftersom jag aldrig visste vad lektionen handlade om.
-”Eskilstuna! Andra världskriget! Jesus!”
Sannolikheten för att jag någon gång skulle träffa rätt var inte stor.
Jag blev vän med Elvinsson, han blev en ersättare för en storebror som aldrig hade blivit född av min mor. Under hela låg- och mellanstadiet så klarade jag mig rätt så bra från de värsta skithögarna. Det såg Elvinsson till. Visst, stryk fick jag ibland men hade jag inte haft Elvinsson bakom mig så hade det blivit långt mycket värre.
Det var ute i korridoren jag blev vän med Elvinsson. Han gick i en annan klass som hade klassrummet intill mitt och han satt så gott som alltid på den där träbänken.
-”Jaha, här kommer du igen!”
Sade han.
Vi lärde känna varandra under lektionstid. Vi satt och samtalade på en träbänk under klädhängarna i metall samtidigt som de andra fick sina huvuden fyllda med meningslös kunskap. Var man ensam med honom så visade det sig att han var riktigt mänsklig.
-”Vad gjorde du den här gången?”
Frågade han och fick alltid samma svar av mig.
-”Ingenting. Jag gjorde ingenting.”
Det stämde. Jag gjorde ingenting och det var därför jag åkte ut. Jag bråkade aldrig eller störde lektionerna. Jag bara sket i alltihop. Jag ville inte lära mig. Jag satt mest och drömde och öppnade sällan böckerna. Fick jag någon fråga så kunde jag chansa och svara vad som helst eftersom jag aldrig visste vad lektionen handlade om.
-”Eskilstuna! Andra världskriget! Jesus!”
Sannolikheten för att jag någon gång skulle träffa rätt var inte stor.
Jag blev vän med Elvinsson, han blev en ersättare för en storebror som aldrig hade blivit född av min mor. Under hela låg- och mellanstadiet så klarade jag mig rätt så bra från de värsta skithögarna. Det såg Elvinsson till. Visst, stryk fick jag ibland men hade jag inte haft Elvinsson bakom mig så hade det blivit långt mycket värre.
Några månader efter att jag hade blivit vän med Elvinsson så blev vi båda placerade i ”Specialen”. Det var en OBS-klass för ungar som inte gick att ha i vanliga klasser av olika anledningar. Man blandade bråkstakar, analfabeter och blivande psykfall i en enda klass. Vår lärarinna hette fröken Jägermann och var mycket sträng och hårdhänt. Det behövdes. Alla var livrädda för henne och hennes långa naglar som hon aldrig tvekade att använda mot oss. Ibland kunde hon komma bakifrån, ta tag i örat med sina vassa naglar och nästan lyfta upp oss ur bänken. Det hände när vi inte gjorde som hon sade eller när vi ägnade oss åt att banka varandra i huvudet med våra böcker istället för att ägna oss åt innehållet i dem.
Jag hyser inget som helst agg mot henne idag. Med tanke på hur det ser ut i dagens skola så skulle det behövas flera kompanier av fröken Jägermanns kaliber.
Hon var stenhård, hon försökte verkligen att pressa in lite kunskap i vårda dumma och ointresserade huvuden. Hon gjorde helt enkelt vad som krävdes.
Men Elvinsson rådde hon inte på. Inget bet på honom. Han var inte rädd för henne. Elvinsson var obstinat och kunde inte sitta still. Det var helt omöjligt för honom.
Fröken Jägermann gillade högläsning. Längst fram satt det en storvuxen bondunge vid namn Rolf som var flera år äldre än oss andra, elva – tolv år tror jag. Han satt och stakade sig igenom en läsebok ämnad för första klass.
-”T… T… Tor O… Och Le… Leeena? Öh… Tor och Lena Ä… Är …Sysss… Sssyss... Syskon!“
Det tog en jävla tid för honom att traggla sig igenom en läsebok som var ämnad för småungar.Vi andra satt och var irriterade men mest irriterad, det var Elvinsson.
Han reste sig sakta upp från sin bänk och började gå fram till den stora bondungen som hade svårt för att få något grepp om de där underliga krumelurerna i boken som kallades för bokstäver. Rolf ville nog helst vara på sin fars gård och skyffla gödsel. Dyngspridning var i alla fall något som det gick att se någon logik i.
-”Gå och sätt dig!”
Röt fröken Jägermann.
Jag hyser inget som helst agg mot henne idag. Med tanke på hur det ser ut i dagens skola så skulle det behövas flera kompanier av fröken Jägermanns kaliber.
Hon var stenhård, hon försökte verkligen att pressa in lite kunskap i vårda dumma och ointresserade huvuden. Hon gjorde helt enkelt vad som krävdes.
Men Elvinsson rådde hon inte på. Inget bet på honom. Han var inte rädd för henne. Elvinsson var obstinat och kunde inte sitta still. Det var helt omöjligt för honom.
Fröken Jägermann gillade högläsning. Längst fram satt det en storvuxen bondunge vid namn Rolf som var flera år äldre än oss andra, elva – tolv år tror jag. Han satt och stakade sig igenom en läsebok ämnad för första klass.
-”T… T… Tor O… Och Le… Leeena? Öh… Tor och Lena Ä… Är …Sysss… Sssyss... Syskon!“
Det tog en jävla tid för honom att traggla sig igenom en läsebok som var ämnad för småungar.Vi andra satt och var irriterade men mest irriterad, det var Elvinsson.
Han reste sig sakta upp från sin bänk och började gå fram till den stora bondungen som hade svårt för att få något grepp om de där underliga krumelurerna i boken som kallades för bokstäver. Rolf ville nog helst vara på sin fars gård och skyffla gödsel. Dyngspridning var i alla fall något som det gick att se någon logik i.
-”Gå och sätt dig!”
Röt fröken Jägermann.
Elvinsson bara hånflinade åt henne. I sina händer hade han en stor tung kartbok. Han ställde sig bakom Rolf och drämde med full kraft kartboken i huvudet på honom.
-”Det där kanske kan lära dig att läsa din jävla idiot!”
Rolf ramlade av stolen, gick ned på knä och såg helt oförstående ut. Vad i helvete hade hänt? Ena stunden satt han och försökte para ihop bokstäver så att de bildade ord och meningar, sedan blixtrade det bara till i huvudet på honom. Det hände aldrig när han skyfflade gödsel tillsammans med sin far.
Fröken Jägermann blev helt vansinnig och sprang fram till Elvinsson. Hon tog tag i hans arm för att dra honom ut ur klassrummet för vidare transport till studierektorn. Nu tänkte hon inte ge sig förrän hon hade fått honom placerad på någon form av anstalt. Han hade saboterat tillräckligt med lektioner för henne.
Det var nu det ofattbara hände. Elvinsson gjorde motstånd. Han sparkade fröken Jägermann på benen och skrek åt henne.
-”Släpp mig kärringjävel! Annars ska du jävlar i mig få så du håller käften!”
Detta var något oerhört. Ingen hade tidigare vågat göra motstånd mot någon lärare, än mindre mot den tuffaste av dem, fröken Jägermann.
Elvinsson skrek att han skulle slå fröken på käften samtidigt som hon hade kopplat greppet på honom och släpade honom ur klassrummet.
-”Jävla kärring! Du borde knullas!”
-”Det där kanske kan lära dig att läsa din jävla idiot!”
Rolf ramlade av stolen, gick ned på knä och såg helt oförstående ut. Vad i helvete hade hänt? Ena stunden satt han och försökte para ihop bokstäver så att de bildade ord och meningar, sedan blixtrade det bara till i huvudet på honom. Det hände aldrig när han skyfflade gödsel tillsammans med sin far.
Fröken Jägermann blev helt vansinnig och sprang fram till Elvinsson. Hon tog tag i hans arm för att dra honom ut ur klassrummet för vidare transport till studierektorn. Nu tänkte hon inte ge sig förrän hon hade fått honom placerad på någon form av anstalt. Han hade saboterat tillräckligt med lektioner för henne.
Det var nu det ofattbara hände. Elvinsson gjorde motstånd. Han sparkade fröken Jägermann på benen och skrek åt henne.
-”Släpp mig kärringjävel! Annars ska du jävlar i mig få så du håller käften!”
Detta var något oerhört. Ingen hade tidigare vågat göra motstånd mot någon lärare, än mindre mot den tuffaste av dem, fröken Jägermann.
Elvinsson skrek att han skulle slå fröken på käften samtidigt som hon hade kopplat greppet på honom och släpade honom ur klassrummet.
-”Jävla kärring! Du borde knullas!”
Fröken Jägermann var tuff och lät sig inte skrämmas av en liten skitunge, oavsett om han var skolans största gangster och slagskämpe. Ånej! Nu skulle han bort från hennes klass! Helst till en annan skola långt bort. Kiruna kanske?
Jag trodde faktiskt att han hade gått över gränsen denna gång. Jag skulle aldrig mer få se Elvinsson, nu skulle mitt beskydd från de andra översittarna vara till ända.
Nej, några dagar senare dök han upp igen. Det var skolplikt, skolan var tvungen att ta hand om alla ungar oavsett om de inte passade in. Det var sjuttiotal och flummeriet visste inga gränser. Om det inte gick att anpassa de värsta dårarna till skolan så fick skolan anpassa sig efter dem.
Det var illa för både lärare och de elever som faktiskt ville lära sig någonting men till lycka för mig. Jag skulle klara mig. Jag skulle överleva. Elvinsson skulle fortsätta med att beskydda mig.
Det gjorde han under hela låg- och mellanstadiet. Sedan växte han ifrån mig.
Elvinsson var som jag tidigare skrev mycket brådmogen. När de var dags att börja högstadiet så gick han vidare till äldre kamrater. Redan vid trettonårsåldern så började han att dricka alkohol, springa efter tjejer och röka hasch. Jag var en finnig tönt som han absolut inte ville kännas vid.
Elvinsson blev ytterligare en som jag gjorde bäst i att undvika i skolans korridorer och kapprum, så att jag inte fick mig en jävel. De få gånger han var i skolan. Han försvann tidigt ur sikte från både lärare och kuratorer.
Det fanns annat som lockade för honom. Dessvärre.
Det gick inte så bra för honom i livet.
För fröken Jägermann så gick det desto bättre. Hon blev senare rektor och slapp därmed direktkontakt med besvärliga ungar. Jag unnar henne det. Faktum är att jag inte kan tänka mig en bättre rektor. Om någon kan hålla ordning på en skola så är det hon. Nu skulle hon slippa bråkstakar som Elvinsson.
Nej, några dagar senare dök han upp igen. Det var skolplikt, skolan var tvungen att ta hand om alla ungar oavsett om de inte passade in. Det var sjuttiotal och flummeriet visste inga gränser. Om det inte gick att anpassa de värsta dårarna till skolan så fick skolan anpassa sig efter dem.
Det var illa för både lärare och de elever som faktiskt ville lära sig någonting men till lycka för mig. Jag skulle klara mig. Jag skulle överleva. Elvinsson skulle fortsätta med att beskydda mig.
Det gjorde han under hela låg- och mellanstadiet. Sedan växte han ifrån mig.
Elvinsson var som jag tidigare skrev mycket brådmogen. När de var dags att börja högstadiet så gick han vidare till äldre kamrater. Redan vid trettonårsåldern så började han att dricka alkohol, springa efter tjejer och röka hasch. Jag var en finnig tönt som han absolut inte ville kännas vid.
Elvinsson blev ytterligare en som jag gjorde bäst i att undvika i skolans korridorer och kapprum, så att jag inte fick mig en jävel. De få gånger han var i skolan. Han försvann tidigt ur sikte från både lärare och kuratorer.
Det fanns annat som lockade för honom. Dessvärre.
Det gick inte så bra för honom i livet.
För fröken Jägermann så gick det desto bättre. Hon blev senare rektor och slapp därmed direktkontakt med besvärliga ungar. Jag unnar henne det. Faktum är att jag inte kan tänka mig en bättre rektor. Om någon kan hålla ordning på en skola så är det hon. Nu skulle hon slippa bråkstakar som Elvinsson.
Många år senare så var jag tillbaka i min gamla hemkommun. Jag var där för att besöka en gammal ungdomskamrat. Jag skulle snart fylla fyrtio och ville gärna gå omkring på min gamla skolgård för att enbart minnas. För att tänka tillbaka en stund. För att få känna av tidens gång och få lite perspektiv på saker och ting.
Jag gick över skolgården och mycket var sig likt men en hel del var även borta eller omgjort men den förbannade fotbollsplanen var kvar. Skolgården hade blivit mindre, den hade delvis fått ge vika för nya utbyggnader. Men fotbollsplanen var helig, den hade man aktat sig noga för att inkräkta på. Jag blev inte förvånad. Här knäcktes fortfarande ungar för livet. Idrotten förbrödrar mitt håriga arschle!
Jag vandrade ut och ställde mig mitt på fotbollsplanen. Jag tittade ut över kolstybben och förundrades över hur en sådan liten jävla ful plätt kunde ha så stor inverkan på människors liv. Vad i helvete är det som driver dem?
Jag gick över skolgården och mycket var sig likt men en hel del var även borta eller omgjort men den förbannade fotbollsplanen var kvar. Skolgården hade blivit mindre, den hade delvis fått ge vika för nya utbyggnader. Men fotbollsplanen var helig, den hade man aktat sig noga för att inkräkta på. Jag blev inte förvånad. Här knäcktes fortfarande ungar för livet. Idrotten förbrödrar mitt håriga arschle!
Jag vandrade ut och ställde mig mitt på fotbollsplanen. Jag tittade ut över kolstybben och förundrades över hur en sådan liten jävla ful plätt kunde ha så stor inverkan på människors liv. Vad i helvete är det som driver dem?
Varför?
När jag stod där undrade jag också varför Elvinsson något år tidigare hade tagit livet av sig.
Varför?
Elvinsson hängde sig i sitt eget hus. I hallen. Det var en dryckesbroder som kom dit en tidig morgon, kanske för att dela en flaska sprit med honom, kanske för att kolla upp om Elvinsson hade en flaska att dela med honom. Vad vet jag?
Elvinsson hängde där och dinglade i hallen, kanske vajade han lite fram och tillbaka av luftdraget som blev när dryckesbrodern öppnade dörren. Kanske knakade och knarrade det lite lätt från repet. Han hängde där alldeles ensam. Hans tid var över.
Tomma tunnor skramlar mest säger man.
Elvinsson var den absolut tuffaste och hårdaste killen i skolan. Det fanns ingen jävel som satte sig på honom.
Han hade sin lilla storhetstid, sedan blev han vuxen och var tvungen att anpassa sig efter vuxenvärlden. Här gällde inte riktigt samma flummerier som i skolan. Man kunde inte sparka chefer på benen och be dem dra åt helvete i all oändlighet.
Vuxenlivet klarade han aldrig av.
Varför?
Elvinsson hängde sig i sitt eget hus. I hallen. Det var en dryckesbroder som kom dit en tidig morgon, kanske för att dela en flaska sprit med honom, kanske för att kolla upp om Elvinsson hade en flaska att dela med honom. Vad vet jag?
Elvinsson hängde där och dinglade i hallen, kanske vajade han lite fram och tillbaka av luftdraget som blev när dryckesbrodern öppnade dörren. Kanske knakade och knarrade det lite lätt från repet. Han hängde där alldeles ensam. Hans tid var över.
Tomma tunnor skramlar mest säger man.
Elvinsson var den absolut tuffaste och hårdaste killen i skolan. Det fanns ingen jävel som satte sig på honom.
Han hade sin lilla storhetstid, sedan blev han vuxen och var tvungen att anpassa sig efter vuxenvärlden. Här gällde inte riktigt samma flummerier som i skolan. Man kunde inte sparka chefer på benen och be dem dra åt helvete i all oändlighet.
Vuxenlivet klarade han aldrig av.
Jag undrar vad som var den sista tanken som for genom Elvinssons huvud innan repet snörde av blodtillförseln och sprängde artärerna uppe i skallen?
Vandrade han fram en sista gång över skolgården och var kungen bland alla de andra skitstövlarna?
Nu har Elvinsson mött Gud och har han tur så är Gud av den förlåtande sorten. Kanske gillar Gud inte ens fröken Jägermann. Kanske säger Gud till Elvinsson:
-”Ha! Ha! Jag minns när du sparkade den där sketkärringen på smalbenen! Att du bara vågade!”
I Paradiset så finns det nog inte vare sig fotbollsplaner eller skolor, för det är ju ett paradis och det vore ju skit till paradis om man skulle bli tvungen att jaga en boll eller sätta sig vid skolbänken igen när tiden är över här på jorden.
Men man kan ju aldrig veta.
När min tid är ute så kanske jag sitter i mitt gamla klassrum igen. Kanske står fröken Jägermann där framme vid katedern men nu så är jag intresserad, för nu så har hon något att lära ut som intresserar mig. Intill mig sitter alla mina gamla vänner från min tid på jorden och vi är alla unga och pigga på nya äventyr.
Helt plötsligt så ringer det ut till rast och alla springer till fotbollsplanen utom jag. Jag står där ensam på trappan ut till skolgården och kisar mot solen.
Helt plötsligt lägger någon en hand på min axel, det är Elvinsson, skolans största bråkstake och översittare.
-”Dig har jag inte sett på länge!”
Vandrade han fram en sista gång över skolgården och var kungen bland alla de andra skitstövlarna?
Nu har Elvinsson mött Gud och har han tur så är Gud av den förlåtande sorten. Kanske gillar Gud inte ens fröken Jägermann. Kanske säger Gud till Elvinsson:
-”Ha! Ha! Jag minns när du sparkade den där sketkärringen på smalbenen! Att du bara vågade!”
I Paradiset så finns det nog inte vare sig fotbollsplaner eller skolor, för det är ju ett paradis och det vore ju skit till paradis om man skulle bli tvungen att jaga en boll eller sätta sig vid skolbänken igen när tiden är över här på jorden.
Men man kan ju aldrig veta.
När min tid är ute så kanske jag sitter i mitt gamla klassrum igen. Kanske står fröken Jägermann där framme vid katedern men nu så är jag intresserad, för nu så har hon något att lära ut som intresserar mig. Intill mig sitter alla mina gamla vänner från min tid på jorden och vi är alla unga och pigga på nya äventyr.
Helt plötsligt så ringer det ut till rast och alla springer till fotbollsplanen utom jag. Jag står där ensam på trappan ut till skolgården och kisar mot solen.
Helt plötsligt lägger någon en hand på min axel, det är Elvinsson, skolans största bråkstake och översittare.
-”Dig har jag inte sett på länge!”
Sedan går vi bort till fotbollsplanen och tittar på de andra som spelar fotboll.
Nu är det tillåtet att inte längre jaga en boll. Alla som vill blir befriade och ingen får längre stryk. Den tiden är förbi nu. För alltid.
lördag 7 juni 2008
Romantisk kväll med Viagra.
Igår så ringde min flickvän Marisol och sade att hon ville träffas, hon ville att vi skulle ha en romantisk och mysig kväll tillsammans på min lilla balkong. Med god mat och drinkar. Det var ju så skönt väder.
Det tyckte jag lät trevligt.
-”Men lova att du inte dricker dig full innan jag kommer!”
Det lovade jag.
Hon skulle komma klockan åtta på kvällen. Klockan sex gick jag ut på balkongen för att ta mig några läskande och fruktiga drinkar på Marinella och apelsinläsk. Några glas kunde ju inte göra någon skada.
En timma senare sov jag som en stock.
Efter ytterligare en timma så vaknade jag utav att min flickvän ruskade på mig. Hon var sur som en citron och höll på att arbeta upp ett rejält raseriutbrott. Det bådade inte bra.
-”Du lovade ju! Och så hittar jag dig sovandes, stupfull. När ska du bli vuxen?”
Jag försökte slingra mig, försökte att få henne på gott humör igen. Det var svårt.
-”Full? Jag? Nä, jag är lite trött bara. Det blir man när man jobbar så hårt som jag under veckorna!”
Den ursäkten hade kanske fungerat, om hon hade hittat mig i sängen. Jag låg och sov på balkonggolvet vilket hon också påpekade.
-”Ja, där ser du hur jävla hårt jag jobbar under dagarna.”
För vem lägger sig och sover på ett hårt balkonggolv i betong frivilligt om man inte är väldigt trött? Det sade jag också till Marisol.
-”Tja… En idiot som inte har lärt sig att hantera alkohol kanske?”
Marisol lånade min dusch och under tiden smög jag ut i min kokvrå och blandade till en rejäl grogg. Det behövdes
Marisol hade fortfarande inte gett upp hoppet om en stilla romantisk kväll och det tänkte jag försöka att ge henne. Faktum är att jag var helt inne på hennes linje, det hade bara börjat lite olyckligt. Min flickvän kan – liksom de flesta människor – dricka några drinkar, bli behagligt salongsberusad och sedan nöja sig med det.
Det kan inte jag.
Helt omöjligt.
Fråga mig inte varför men så fort jag har fått i mig lite alkohol, så fort jag börjar känna av lite berusning, ja då är det som det brinner i hela mig. Jag bara måste hälla i mig mer sprit, massor av sprit trots att jag vet att det inte går att släcka den där förbannade elden inom mig. Det är som att försöka släcka en påskbrasa med bensin.
Någon alkoholism är det inte frågan om, det var likadant när jag var sjutton år och smakade alkohol för första gången. Jag hällde i mig tills jag åkte i backen.
De flesta lär sig med åren att hantera alkohol. Det har jag aldrig gjort. Jag vet inte ens om jag vill lära mig att hantera alkohol. Jag gillar inte ens skiten. Jag tycker att det smakar vedervärdigt alltihop. Alkohol är endast ett berusningsmedel för mig. Inget annat. Så varför dricka alkohol om inte för att berusa sig?
När jag stod där i min kokvrå och rotade lite planlöst i min besticklåda efter en lång sked att röra om groggen med så föll min blick på en liten påse, en påse med thailändska Viagra som jag hade fått av polarn Janne.
Låt mig berätta lite om dessa Viagra.
Jag var hemma en kväll hos Janne. Vi satt och drack kaffe och pratade skit. Janne berättade om sin sista resa till Thailand.
-”Och så köpte jag de här.”
Han slängde till mig den lilla påsen med Viagra.
Va fan skulle jag med dem till?
-”Ta en nu vetja!”
Jag talade om för honom att jag inte behövde Viagra, att jag i det närmaste var född med ståkuk och att det var nästintill oförskämt att erbjuda mig Viagra.
-”Jag kan för fan skära glas med kuken!”
Janne stod på sig. Han hävdade att det inte bara var gamla slappkukar som hade glädje utav Viagra. Han fortsatte med att tjata om att jag skulle pröva ett piller på direkten.
-”Det är ju lördag och då brukar ju din flickvän komma hem till dig.”
Jag tänkte att va fan, jag kan väl pröva. Och så kastade jag i mig ett av pillren och sköljde ned med kaffe.
En kvart senare lämnade jag Janne. Jag skulle in i affären och handla lite mat, lite god lördagsmat till mig och min flickvän. Två Grandiosa Classic Pan-pizza skulle det minsann bli.
Mums!
Rotade runt bland läckerheterna i delikatessdisken, läs: Frysdisken. Noterade helt plötsligt att jag hade fått stånd. Ett rejält stånd.
Det hade kanske inte varit så farligt om det inte var för att jag just denna dag hade på mig mina gamla träningsoverallsbyxor.
Inte bra. Inte bra alls. Faktum var att detta var rent förbannat illa. Det var som jag hade en stor jävla stavlampa i skrevet. Det kändes som om kuken var gjuten i betong. Den hade blivit väldigt stor också. Så stor hade den aldrig känts förr. Trevligt. Om jag hade varit hemma. Nu var jag inne på ICA.
När jag stod i kassakön så inbillade jag mig att alla stod och viskade. Jag var illröd i ansiktet, skämdes och svettades som en gris.
Med stånd.
-”Herregud, han har ju stånd! Titta!”
-”Ja, det var det jävligaste!”
När jag kom hem så satt Marisol i min soffa och kollade på TV. Jag hoppade genast ned intill henne och här var det inte frågan om något känsligt förspel. Det var rakt på. Jag nästan juckade mot henne som en hund.
-”Vad i helvete är det med dig? Är du inte klok eller?”
-”Jag har längtat efter dig hela dagen!”
Hon talade om att det var bara att längta vidare. Här skulle det inte bli något. Hon hade precis börjat löpa så jag fick vänta någon vecka tills det var över för denna månaden.
Den natten så låg jag bakom hennes rygg och drog skinn tills jag var helt öm i skrevet.
Jag hoppas att hon sov.
Sedan så åkte de där pillren ned i besticklådan. För gott tänkte jag.
Nu stod jag alltså i min kokvrå och sköljde ned ett viagrapiller med brännvin och Fanta.
Min flickvän ville ha en stilla romantisk kväll.
Jag kunde se det framför mig. Vi satt på min balkong, åt pizza, smuttade på varsin drink, pratade och skrattade under tiden som försommarskymningen sänkte sig över min innerstadsgata.
Så blev det inte.
Vi satt i och för sig på min balkong men om det var så romantiskt vet jag inte direkt.
Jag satt och hällde i mig sprit samtidigt som mitt stånd bultade i byxorna. Jag hade bara supa och knulla i huvudet. Jag flämtade mellan glasen som jag hällde i mig. Jag tappade andan flera gånger. Min flickvän babblade något om sitt jobb, jag lyssnade inte. Jag ville supa. Eller knulla. Helst bådadera. Samtidigt om det gick.
Till slut fick jag henne till sängen och efter en timmas hårdkörning så var jag uppe och hällde i mig mer sprit.
Sedan tillbaka till sängen och Marisol. Sådär höll jag på hela natten – Sex och brännvin. Ståndet gav inte med sig en millimeter. Jag söp och knullade tills solen gick upp.
Jag talade aldrig om för Marisol att jag hade tagit Viagra. Hon får gärna tro att jag blir världens kåtaste och mest potenta man av brännvin.
-”De flesta män brukar ju bli impotenta av alkohol, men inte du inte!”
Sade hon och lät nöjd.
Jag vet. Sade jag.
-”Vissa av oss blir helt enkelt extra virila av alkohol.”
Det tänkte jag låta henne fortsätta med att tro.
Det tyckte jag lät trevligt.
-”Men lova att du inte dricker dig full innan jag kommer!”
Det lovade jag.
Hon skulle komma klockan åtta på kvällen. Klockan sex gick jag ut på balkongen för att ta mig några läskande och fruktiga drinkar på Marinella och apelsinläsk. Några glas kunde ju inte göra någon skada.
En timma senare sov jag som en stock.Efter ytterligare en timma så vaknade jag utav att min flickvän ruskade på mig. Hon var sur som en citron och höll på att arbeta upp ett rejält raseriutbrott. Det bådade inte bra.
-”Du lovade ju! Och så hittar jag dig sovandes, stupfull. När ska du bli vuxen?”
Jag försökte slingra mig, försökte att få henne på gott humör igen. Det var svårt.
-”Full? Jag? Nä, jag är lite trött bara. Det blir man när man jobbar så hårt som jag under veckorna!”
Den ursäkten hade kanske fungerat, om hon hade hittat mig i sängen. Jag låg och sov på balkonggolvet vilket hon också påpekade.
-”Ja, där ser du hur jävla hårt jag jobbar under dagarna.”
För vem lägger sig och sover på ett hårt balkonggolv i betong frivilligt om man inte är väldigt trött? Det sade jag också till Marisol.
-”Tja… En idiot som inte har lärt sig att hantera alkohol kanske?”
Marisol lånade min dusch och under tiden smög jag ut i min kokvrå och blandade till en rejäl grogg. Det behövdes
Marisol hade fortfarande inte gett upp hoppet om en stilla romantisk kväll och det tänkte jag försöka att ge henne. Faktum är att jag var helt inne på hennes linje, det hade bara börjat lite olyckligt. Min flickvän kan – liksom de flesta människor – dricka några drinkar, bli behagligt salongsberusad och sedan nöja sig med det.
Det kan inte jag.
Helt omöjligt.
Fråga mig inte varför men så fort jag har fått i mig lite alkohol, så fort jag börjar känna av lite berusning, ja då är det som det brinner i hela mig. Jag bara måste hälla i mig mer sprit, massor av sprit trots att jag vet att det inte går att släcka den där förbannade elden inom mig. Det är som att försöka släcka en påskbrasa med bensin.
Någon alkoholism är det inte frågan om, det var likadant när jag var sjutton år och smakade alkohol för första gången. Jag hällde i mig tills jag åkte i backen.
De flesta lär sig med åren att hantera alkohol. Det har jag aldrig gjort. Jag vet inte ens om jag vill lära mig att hantera alkohol. Jag gillar inte ens skiten. Jag tycker att det smakar vedervärdigt alltihop. Alkohol är endast ett berusningsmedel för mig. Inget annat. Så varför dricka alkohol om inte för att berusa sig?
När jag stod där i min kokvrå och rotade lite planlöst i min besticklåda efter en lång sked att röra om groggen med så föll min blick på en liten påse, en påse med thailändska Viagra som jag hade fått av polarn Janne.
Låt mig berätta lite om dessa Viagra.
Jag var hemma en kväll hos Janne. Vi satt och drack kaffe och pratade skit. Janne berättade om sin sista resa till Thailand.
-”Och så köpte jag de här.”
Han slängde till mig den lilla påsen med Viagra.
Va fan skulle jag med dem till?
-”Ta en nu vetja!”
Jag talade om för honom att jag inte behövde Viagra, att jag i det närmaste var född med ståkuk och att det var nästintill oförskämt att erbjuda mig Viagra.
-”Jag kan för fan skära glas med kuken!”
Janne stod på sig. Han hävdade att det inte bara var gamla slappkukar som hade glädje utav Viagra. Han fortsatte med att tjata om att jag skulle pröva ett piller på direkten.
-”Det är ju lördag och då brukar ju din flickvän komma hem till dig.”
Jag tänkte att va fan, jag kan väl pröva. Och så kastade jag i mig ett av pillren och sköljde ned med kaffe.
En kvart senare lämnade jag Janne. Jag skulle in i affären och handla lite mat, lite god lördagsmat till mig och min flickvän. Två Grandiosa Classic Pan-pizza skulle det minsann bli.
Mums!
Rotade runt bland läckerheterna i delikatessdisken, läs: Frysdisken. Noterade helt plötsligt att jag hade fått stånd. Ett rejält stånd.
Det hade kanske inte varit så farligt om det inte var för att jag just denna dag hade på mig mina gamla träningsoverallsbyxor.
Inte bra. Inte bra alls. Faktum var att detta var rent förbannat illa. Det var som jag hade en stor jävla stavlampa i skrevet. Det kändes som om kuken var gjuten i betong. Den hade blivit väldigt stor också. Så stor hade den aldrig känts förr. Trevligt. Om jag hade varit hemma. Nu var jag inne på ICA.
När jag stod i kassakön så inbillade jag mig att alla stod och viskade. Jag var illröd i ansiktet, skämdes och svettades som en gris.
Med stånd.
-”Herregud, han har ju stånd! Titta!”
-”Ja, det var det jävligaste!”
När jag kom hem så satt Marisol i min soffa och kollade på TV. Jag hoppade genast ned intill henne och här var det inte frågan om något känsligt förspel. Det var rakt på. Jag nästan juckade mot henne som en hund.
-”Vad i helvete är det med dig? Är du inte klok eller?”
-”Jag har längtat efter dig hela dagen!”
Hon talade om att det var bara att längta vidare. Här skulle det inte bli något. Hon hade precis börjat löpa så jag fick vänta någon vecka tills det var över för denna månaden.
Den natten så låg jag bakom hennes rygg och drog skinn tills jag var helt öm i skrevet.
Jag hoppas att hon sov.
Sedan så åkte de där pillren ned i besticklådan. För gott tänkte jag.
Nu stod jag alltså i min kokvrå och sköljde ned ett viagrapiller med brännvin och Fanta.
Min flickvän ville ha en stilla romantisk kväll.
Jag kunde se det framför mig. Vi satt på min balkong, åt pizza, smuttade på varsin drink, pratade och skrattade under tiden som försommarskymningen sänkte sig över min innerstadsgata.
Så blev det inte.
Vi satt i och för sig på min balkong men om det var så romantiskt vet jag inte direkt.
Jag satt och hällde i mig sprit samtidigt som mitt stånd bultade i byxorna. Jag hade bara supa och knulla i huvudet. Jag flämtade mellan glasen som jag hällde i mig. Jag tappade andan flera gånger. Min flickvän babblade något om sitt jobb, jag lyssnade inte. Jag ville supa. Eller knulla. Helst bådadera. Samtidigt om det gick.
Till slut fick jag henne till sängen och efter en timmas hårdkörning så var jag uppe och hällde i mig mer sprit.
Sedan tillbaka till sängen och Marisol. Sådär höll jag på hela natten – Sex och brännvin. Ståndet gav inte med sig en millimeter. Jag söp och knullade tills solen gick upp.
Jag talade aldrig om för Marisol att jag hade tagit Viagra. Hon får gärna tro att jag blir världens kåtaste och mest potenta man av brännvin.
-”De flesta män brukar ju bli impotenta av alkohol, men inte du inte!”
Sade hon och lät nöjd.
Jag vet. Sade jag.
-”Vissa av oss blir helt enkelt extra virila av alkohol.”
Det tänkte jag låta henne fortsätta med att tro.
fredag 6 juni 2008
Fyrtioårskris.
Jag är fortfarande med i matchen. Inte glömma att rösta på mig nu innan ni börjar att läsa!
http://www.metrobloggen.se/jsp/public/permalink.jsp?article=19.2871332
Den här lilla texten skrev jag för några år sedan, strax innan jag skulle fylla fyrtio. Det kändes inte bra då.
Idag känns det bättre!
I en gammal låt så sjunger Marianne Faithfull om att hon aldrig kommer att få köra någon cabriolet genom Paris och känna vinden i sitt hår.Förutom att jag inte äger någon cabriolet och än mindre har något hår kvar att känna vinden i så är man jävligt glad de få dagar man slipper känna av något som ens kommer i närheten av vind här i Sverige.
Men nu handlade ju inte Mariannes låt om att få blåsa igenom Paris i en öppen bil. Den handlade om krossade förhoppningar, om att bli äldre och inse att hoppet är ute. Bättre än så här blir det inte och nu kan det bara bli värre.
Marianne sjunger om Lucy Jordan som är trettisju år. Jag ligger och kör på en motorväg mellan Karlstad och Örebro och ska fylla fyrtio år vilken sekund som helst. E-18 och Svealand är så långt ifrån Frankrike man kan komma och i min ålder så är man inte på väg mot ett okänt äventyr i en öppen sportbil längre. Det enda man är på väg mot är en ensam död. I min ålder så önskar man inte ens att man kan stoppa tiden, man önskar istället att man hade stoppat tiden när man var i en ålder som räknades.
För det är ju som så att när man kan börja räkna veckorna till sin fyrtioårsdag så har det redan gått åt helvete för långt. Ingen människa längtar till sin fyrtioårsdag och det är bara människor som ägnar sig åt långt gånget självbedrägeri som läser böcker med titlar som "Äntligen fyrtio"! och som faktiskt tror på skiten på fullaste allvar.
Det finns inget charmigt i att bli äldre och fulare och jag kan lova er andra som är i min ålder - när de unga tjejerna i tjugoårsåldern ser er vingla omkring på dansgolvet med ett glas i näven, fyllesvullet ansikte och flinten fullt exponerad inför en massa blinkande spotlights så är beskrivningen "charmig" jävligt långt borta.
De kommer aldrig mer att titta dig i ögonen och fnittra konspiratoriskt till varandra när du försöker ge dem komplimanger. De kommer att hånskratta och har du tur så anmäler de dig inte för ofredande.
När jag var arton år så bodde jag i Uddevalla. Där träffade jag min första flickvän. Jag och mina vänner satt en natt uppe i ett skogsbryn och grillade korv. Vi pratade om sådant som unga grabbar som känner varandra väl pratar om, tjejer, sprit och musik. Det var åttiotal och vi var hårdrockare. Tuffa sådana tyckte vi själva. Någon gång under natten så kommer två unga tjejer och sätter sig tillsammans med oss. Det var mycket ovanligt med kvinnligt sällskap i vårt gäng. Vi tystnade med en gång. Endast lägereldens knaster hördes. Tidigare så hade vi varit tuffa hårdrockare som gärna skröt om våra tidigare erövringar på kvinnofronten. Vi beskrev målande våra sexuella erövringar inför varandra. Alltid med någon tjej i någon stad långt borta, en kompis till någon kusin som garanterat ingen annan kände till och kunde kolla upp. Vi måste ha varit Uddevallas mest beresta och sexuellt erfarna artonåringar, i alla fall i fantasin. Nu satt vi allihop och molteg. Ingen vågade säga ett knyst, ingen vågade riskera att få tjejernas uppmärksamhet. Tänk om de började tala med just mig! Vad i helvete säger man till en människa av motsatt kön?
-"Nä fan, jag måste gå hem nu."
Sade jag efter en halvtimmas kompakt tystnad.
-"Jag också! Då kan vi ta sällskap!"
Säger en av flickorna. Den vackraste. Vi gick stigen fram och kom ut på cykelbanan som ledde mot centrum. Jag fick inte fram ett ord och sommarnattens tystnad förstärkte min förbannade tunghäfta. Jag var nästan svimfärdig av skräck. Det var första gången som jag överhuvudtaget hade promenerat tillsammans med en flicka utan att ha stärkt mig med alkohol. Hon sneglade på mig och började tala.
-"Jag kommer ihåg dig från skolan, du var helknäpp!"
-"Ja det var du nog inte ensam om att tycka."
-"Nej, jag menade inte så! Jag brukade skratta åt det du skrev i skoltidningen."
-"Aha..."
-"Ja... Det var nog en och annan som tyckte att jag var knäpp också."
Det var sant.
Jag kom ihåg henne jag också. Hon var en tjej som hade andra intressen utöver läppglans, vita Prince, Boy George och märkesjeans. Hon gillade språk och brukade ibland läsa upp dikter på franska inför en förstummad publik.
Ingen begrep ett ord.
-"Jo, det stämmer nog men det spelar ingen roll. Är man så vacker som du så har man tillstånd att vara knäpp. Du kan göra vad fan du vill, det kommer ändå alltid att finnas massor med människor som avgudar dig."
Herregud! Jag hade sagt att hon var vacker och jag var NYKTER! Jag blev alldeles karmosinröd i nyllet. Hon tittade på mig, sade inte ett ord men tog mig i handen och släppte inte under hela tiden som vi gick genom stan. Hade jag kunnat stoppa tiden den gången så hade det fortfarande varit en ljummen juninatt 1983.
Hon hette Jeanette och hon var stans vackraste, smartaste och mest humoristiska tjej. Vi blev tillsammans och det gick inte en dag utan att jag fylldes av förundran över att hon hade valt just mig. Det var nog fler än jag som undrade vad hon såg hos mig men det struntade hon fullständigt i och det var nog en av hennes bästa egenskaper - att hon gav fullkomligt fan i vad andra människor tyckte och tänkte.
När man är ung så är det väldigt viktigt för de flesta att vara populär, att ha de rätta kläderna, den rätta musiksmaken, de rätta vännerna osv. Jag hade alltid gett fan i det där. Jag visste att det var kört från början för min del. Jag odlade knäppryktet istället och med gott resultat måste jag erkänna. Jeanette däremot hade alla förutsättningar som krävs för att bli poppis och omtyckt men hon struntade i allt sådant. Det kommer jag aldrig att glömma och det kommer jag alltid att högakta henne för.
Sommaren övergick i höst, augusti månad kom och Jeanette flyttade till Frankrike och började studera på en skola i Bordeaux.
Jag var också tvungen att lämna stan men det var garanterat inte pga några högre studier, det kan jag lova er.
Vi skulle hålla kontakten. Vi skulle skriva till varandra.
Vi sågs aldrig mer.
Drygt tjugo år senare stod jag på en perrong i Hallsberg och väntade på tågbyte. Jag hade varit iväg på ännu ett tråkigt och meningslöst jobb någonstans. Tåget kom in, dörrarna öppnades och folk började välla ut och gå mot sina väntande tåg som skulle föra dem vidare till andra avlägsna orter i Sverige.
Det var då jag såg Jeanette. Hon kom gående med en stor resväska på hjul släpandes efter sig. Förutom att hon var klädd som en vuxen kvinna så var hon sig helt lik. Hon hade inte förändrats ett dugg! Långt mellanblont hår och slät hy. Hon såg... Sådär förvirrat glad ut som hon alltid hade gjort. Hon gick snabbt förbi utan att känna igen mig vilket jag var tacksam för. Jag vet inte ens om hon minns mig men om hon gör det så vill jag att hon ska minnas mig för den jag en gång var, inte den jag nu har blivit.
Hon verkade ha fått ett bra liv, mitt hade blivit piss. Hon såg fortfarande ut som en ung kvinna, jag ser ut som man gör när man lever ett pissindränkt liv med det ena meningslösa jobbet staplat över det andra.
Det går inte att stoppa tiden men i hennes tankar så har faktiskt tiden stannat. I hennes huvud så lever fortfarande den riktiga Unga Hårdrockarn kvar, en kille i artonårsåldern som fortfarande har planer och drömmar, en kille i början av livet som gillar att grilla korv tillsammans med sina vänner och som börjar stamma så fort någon tjej tilltalar honom.
Jag lever kanske fortfarande kvar som elektriska impulser i en kvinnas hjärna som en gång var min flickvän för tjugofem år år sedan.
Någon kväll så kan hon inte somna, kanske är det en gammal låt på radion som har fått henne att börja leta i minnet och helt plötsligt så kanske mitt Äkta Jag får liv igen. Den fyrtioåriga parodin på den jag en gång var kan sitta kvar här framför datorn och sura under tiden som en ung kille med jeansjacka vandrar runt på gatorna i Uddevalla och är stolt som en tupp.
Han är nämligen tillsammans med stans snyggaste tjej och har hela livet framför sig!
http://www.metrobloggen.se/jsp/public/permalink.jsp?article=19.2871332
Den här lilla texten skrev jag för några år sedan, strax innan jag skulle fylla fyrtio. Det kändes inte bra då.
Idag känns det bättre!
I en gammal låt så sjunger Marianne Faithfull om att hon aldrig kommer att få köra någon cabriolet genom Paris och känna vinden i sitt hår.Förutom att jag inte äger någon cabriolet och än mindre har något hår kvar att känna vinden i så är man jävligt glad de få dagar man slipper känna av något som ens kommer i närheten av vind här i Sverige.
Men nu handlade ju inte Mariannes låt om att få blåsa igenom Paris i en öppen bil. Den handlade om krossade förhoppningar, om att bli äldre och inse att hoppet är ute. Bättre än så här blir det inte och nu kan det bara bli värre.
Marianne sjunger om Lucy Jordan som är trettisju år. Jag ligger och kör på en motorväg mellan Karlstad och Örebro och ska fylla fyrtio år vilken sekund som helst. E-18 och Svealand är så långt ifrån Frankrike man kan komma och i min ålder så är man inte på väg mot ett okänt äventyr i en öppen sportbil längre. Det enda man är på väg mot är en ensam död. I min ålder så önskar man inte ens att man kan stoppa tiden, man önskar istället att man hade stoppat tiden när man var i en ålder som räknades.
För det är ju som så att när man kan börja räkna veckorna till sin fyrtioårsdag så har det redan gått åt helvete för långt. Ingen människa längtar till sin fyrtioårsdag och det är bara människor som ägnar sig åt långt gånget självbedrägeri som läser böcker med titlar som "Äntligen fyrtio"! och som faktiskt tror på skiten på fullaste allvar.
Det finns inget charmigt i att bli äldre och fulare och jag kan lova er andra som är i min ålder - när de unga tjejerna i tjugoårsåldern ser er vingla omkring på dansgolvet med ett glas i näven, fyllesvullet ansikte och flinten fullt exponerad inför en massa blinkande spotlights så är beskrivningen "charmig" jävligt långt borta.
De kommer aldrig mer att titta dig i ögonen och fnittra konspiratoriskt till varandra när du försöker ge dem komplimanger. De kommer att hånskratta och har du tur så anmäler de dig inte för ofredande.
När jag var arton år så bodde jag i Uddevalla. Där träffade jag min första flickvän. Jag och mina vänner satt en natt uppe i ett skogsbryn och grillade korv. Vi pratade om sådant som unga grabbar som känner varandra väl pratar om, tjejer, sprit och musik. Det var åttiotal och vi var hårdrockare. Tuffa sådana tyckte vi själva. Någon gång under natten så kommer två unga tjejer och sätter sig tillsammans med oss. Det var mycket ovanligt med kvinnligt sällskap i vårt gäng. Vi tystnade med en gång. Endast lägereldens knaster hördes. Tidigare så hade vi varit tuffa hårdrockare som gärna skröt om våra tidigare erövringar på kvinnofronten. Vi beskrev målande våra sexuella erövringar inför varandra. Alltid med någon tjej i någon stad långt borta, en kompis till någon kusin som garanterat ingen annan kände till och kunde kolla upp. Vi måste ha varit Uddevallas mest beresta och sexuellt erfarna artonåringar, i alla fall i fantasin. Nu satt vi allihop och molteg. Ingen vågade säga ett knyst, ingen vågade riskera att få tjejernas uppmärksamhet. Tänk om de började tala med just mig! Vad i helvete säger man till en människa av motsatt kön?
-"Nä fan, jag måste gå hem nu."
Sade jag efter en halvtimmas kompakt tystnad.
-"Jag också! Då kan vi ta sällskap!"
Säger en av flickorna. Den vackraste. Vi gick stigen fram och kom ut på cykelbanan som ledde mot centrum. Jag fick inte fram ett ord och sommarnattens tystnad förstärkte min förbannade tunghäfta. Jag var nästan svimfärdig av skräck. Det var första gången som jag överhuvudtaget hade promenerat tillsammans med en flicka utan att ha stärkt mig med alkohol. Hon sneglade på mig och började tala.
-"Jag kommer ihåg dig från skolan, du var helknäpp!"
-"Ja det var du nog inte ensam om att tycka."
-"Nej, jag menade inte så! Jag brukade skratta åt det du skrev i skoltidningen."
-"Aha..."
-"Ja... Det var nog en och annan som tyckte att jag var knäpp också."
Det var sant.
Jag kom ihåg henne jag också. Hon var en tjej som hade andra intressen utöver läppglans, vita Prince, Boy George och märkesjeans. Hon gillade språk och brukade ibland läsa upp dikter på franska inför en förstummad publik.
Ingen begrep ett ord.
-"Jo, det stämmer nog men det spelar ingen roll. Är man så vacker som du så har man tillstånd att vara knäpp. Du kan göra vad fan du vill, det kommer ändå alltid att finnas massor med människor som avgudar dig."
Herregud! Jag hade sagt att hon var vacker och jag var NYKTER! Jag blev alldeles karmosinröd i nyllet. Hon tittade på mig, sade inte ett ord men tog mig i handen och släppte inte under hela tiden som vi gick genom stan. Hade jag kunnat stoppa tiden den gången så hade det fortfarande varit en ljummen juninatt 1983.
Hon hette Jeanette och hon var stans vackraste, smartaste och mest humoristiska tjej. Vi blev tillsammans och det gick inte en dag utan att jag fylldes av förundran över att hon hade valt just mig. Det var nog fler än jag som undrade vad hon såg hos mig men det struntade hon fullständigt i och det var nog en av hennes bästa egenskaper - att hon gav fullkomligt fan i vad andra människor tyckte och tänkte.
När man är ung så är det väldigt viktigt för de flesta att vara populär, att ha de rätta kläderna, den rätta musiksmaken, de rätta vännerna osv. Jag hade alltid gett fan i det där. Jag visste att det var kört från början för min del. Jag odlade knäppryktet istället och med gott resultat måste jag erkänna. Jeanette däremot hade alla förutsättningar som krävs för att bli poppis och omtyckt men hon struntade i allt sådant. Det kommer jag aldrig att glömma och det kommer jag alltid att högakta henne för.
Sommaren övergick i höst, augusti månad kom och Jeanette flyttade till Frankrike och började studera på en skola i Bordeaux.
Jag var också tvungen att lämna stan men det var garanterat inte pga några högre studier, det kan jag lova er.
Vi skulle hålla kontakten. Vi skulle skriva till varandra.
Vi sågs aldrig mer.
Drygt tjugo år senare stod jag på en perrong i Hallsberg och väntade på tågbyte. Jag hade varit iväg på ännu ett tråkigt och meningslöst jobb någonstans. Tåget kom in, dörrarna öppnades och folk började välla ut och gå mot sina väntande tåg som skulle föra dem vidare till andra avlägsna orter i Sverige.
Det var då jag såg Jeanette. Hon kom gående med en stor resväska på hjul släpandes efter sig. Förutom att hon var klädd som en vuxen kvinna så var hon sig helt lik. Hon hade inte förändrats ett dugg! Långt mellanblont hår och slät hy. Hon såg... Sådär förvirrat glad ut som hon alltid hade gjort. Hon gick snabbt förbi utan att känna igen mig vilket jag var tacksam för. Jag vet inte ens om hon minns mig men om hon gör det så vill jag att hon ska minnas mig för den jag en gång var, inte den jag nu har blivit.
Hon verkade ha fått ett bra liv, mitt hade blivit piss. Hon såg fortfarande ut som en ung kvinna, jag ser ut som man gör när man lever ett pissindränkt liv med det ena meningslösa jobbet staplat över det andra.
Det går inte att stoppa tiden men i hennes tankar så har faktiskt tiden stannat. I hennes huvud så lever fortfarande den riktiga Unga Hårdrockarn kvar, en kille i artonårsåldern som fortfarande har planer och drömmar, en kille i början av livet som gillar att grilla korv tillsammans med sina vänner och som börjar stamma så fort någon tjej tilltalar honom.
Jag lever kanske fortfarande kvar som elektriska impulser i en kvinnas hjärna som en gång var min flickvän för tjugofem år år sedan.
Någon kväll så kan hon inte somna, kanske är det en gammal låt på radion som har fått henne att börja leta i minnet och helt plötsligt så kanske mitt Äkta Jag får liv igen. Den fyrtioåriga parodin på den jag en gång var kan sitta kvar här framför datorn och sura under tiden som en ung kille med jeansjacka vandrar runt på gatorna i Uddevalla och är stolt som en tupp.
Han är nämligen tillsammans med stans snyggaste tjej och har hela livet framför sig!
torsdag 5 juni 2008
Semifinal - Jag är fortfarande med i matchen!
Nu jävlar är vi bara 5 kvar av 300. Trodde aldrig att jag skulle ta mig så långt, jag som inte ens tänkte vara med i tävlingen.
Men det kan jag tacka Er för, alla ni som röstar på mig och som uppskattar min blogg.
TACK!
Nu får ni gärna fortsätta med att rösta på mig!
http://www.metrobloggen.se/jsp/public/permalink.jsp?article=19.2862036
Tack på förhand!
GeHå!
Men det kan jag tacka Er för, alla ni som röstar på mig och som uppskattar min blogg.
TACK!
Nu får ni gärna fortsätta med att rösta på mig!
http://www.metrobloggen.se/jsp/public/permalink.jsp?article=19.2862036
Tack på förhand!
GeHå!
onsdag 4 juni 2008
Mina barn, andras ungar.
Kära läsare, nu är jag tjatig men jag skriver samma sak som igår, innan ni börjar läsa: Var snälla och rösta på mig i den pågående bloggtävlingen.
”Mina barn, andras ungar”, lyder det gamla ordspråket och det stämmer så väl.
Jag blir så trött på alla falska jävla karlar som låtsas att de är intresserade av barn, andras ungar. De spelar spelet, inget annat. Ett spel som bland oss män enbart går ut på en sak och det är sex, att göra sig så poppis hos kvinnorna som möjligt så att man ska få doppa veken.
Vi män vet att kvinnor gillar barnkära män.
Det finns inga barnkära män, det vet alla män. Vi gillar bara vår egna barn, andras mäns avkomma skiter vi blankt i.
Så är det.
Jag spelar inte spelet. Jag skiter i vad kvinnorna tycker om mig för jag orkar inte spela det där jävla knullspelet. Det är inget viktigt för mig längre. Det är viktigare för mig att slippa ungar i min närhet. Andra mäns avkomma.
Tack på förhand!
”Mina barn, andras ungar”, lyder det gamla ordspråket och det stämmer så väl.Jag blir så trött på alla falska jävla karlar som låtsas att de är intresserade av barn, andras ungar. De spelar spelet, inget annat. Ett spel som bland oss män enbart går ut på en sak och det är sex, att göra sig så poppis hos kvinnorna som möjligt så att man ska få doppa veken.
Vi män vet att kvinnor gillar barnkära män.
Det finns inga barnkära män, det vet alla män. Vi gillar bara vår egna barn, andras mäns avkomma skiter vi blankt i.
Så är det.
Jag spelar inte spelet. Jag skiter i vad kvinnorna tycker om mig för jag orkar inte spela det där jävla knullspelet. Det är inget viktigt för mig längre. Det är viktigare för mig att slippa ungar i min närhet. Andra mäns avkomma.
Jag har faktiskt aldrig sett charmen i barn. Vad är det som är så gulligt med en liten snorande kravmaskin som ständigt gallskriker, som kostar en jävla massa pengar och som inte ens är tacksam?
Elaka är de också.
Faktum är att jag känner mig besvärad av barn. Jag vet aldrig hur jag ska bete mig mot dem och man vet aldrig vad de kan ta sig till eller vilka oförskämdheter som de kommer att vräka ur sig.
Om man blir förolämpad av en vuxen, eller t o m en tonåring, så kan man ju alltid ta till våld som sista utväg.
Det kan man inte mot barn.
Så vad gör du när en ungjävel står och lipar åt dig och skriker att du är tjock och ful så att hela affären stannar upp och fnissar?
-”Ja se barn de är så impulsiva. Visst är de gulliga!”
Elaka är de också.
Faktum är att jag känner mig besvärad av barn. Jag vet aldrig hur jag ska bete mig mot dem och man vet aldrig vad de kan ta sig till eller vilka oförskämdheter som de kommer att vräka ur sig.
Om man blir förolämpad av en vuxen, eller t o m en tonåring, så kan man ju alltid ta till våld som sista utväg.
Det kan man inte mot barn.
Så vad gör du när en ungjävel står och lipar åt dig och skriker att du är tjock och ful så att hela affären stannar upp och fnissar?
-”Ja se barn de är så impulsiva. Visst är de gulliga!”
Nej, det tycker jag inte! Jag ser inget som helst gulligt i ren elakhet. Jag vill inte skratta lite ursäktande åt den lille gossen som mycket väl förstår vad han säger. Just då för stunden så vill jag avliva det lilla kräket. Så känner jag och många män med mig. Fast få vågar erkänna det. Sexualdriften är oftast starkare än en önskan om en barnfri närmiljö.
Med tanke på detta så förstår ni kanske att något av det värsta som jag kan tänka mig är att gå på barnkalas.
Min dotter fyllde fem år och hon är det enda barnet jag tål. Hon är speciell. För mig. Inte för andra män förstås vilket jag mycket väl förstår. Så försök för fan inte att smila in er hos mitt ex för jag genomskådar er direkt. Ni skiter i min dotter, ni vill bara knulla hennes mor.
Glöm det!
Hur som helst, mitt ex ringde och ville att jag skulle komma på kalaset. Jag försökte att backa ur. -”Jag kan komma ikväll istället, när de andra ungarna har gått hem.”
Det gick inte. Tydligen skulle föräldrarna till de andra ungarna komma också och mitt ex, som vi för övrigt kan kalla Annelie, hade bjudit in föräldrarna till en liten föräldrafest vid sidan om. Ambitionen var väl från Annelies sida att knyta lite nya kontakter, skaffa sig lite fler vänner.
Annelie har alltid varit mycket social. Det är inte jag. Jag sket fullkomligt i både föräldrar och deras snorungar. Det talade jag om för Annelie.
-”Nu kommer du hit så att de inte undrar var Sarahs far är!”
Min dotter fyllde fem år och hon är det enda barnet jag tål. Hon är speciell. För mig. Inte för andra män förstås vilket jag mycket väl förstår. Så försök för fan inte att smila in er hos mitt ex för jag genomskådar er direkt. Ni skiter i min dotter, ni vill bara knulla hennes mor.
Glöm det!
Hur som helst, mitt ex ringde och ville att jag skulle komma på kalaset. Jag försökte att backa ur. -”Jag kan komma ikväll istället, när de andra ungarna har gått hem.”
Det gick inte. Tydligen skulle föräldrarna till de andra ungarna komma också och mitt ex, som vi för övrigt kan kalla Annelie, hade bjudit in föräldrarna till en liten föräldrafest vid sidan om. Ambitionen var väl från Annelies sida att knyta lite nya kontakter, skaffa sig lite fler vänner.
Annelie har alltid varit mycket social. Det är inte jag. Jag sket fullkomligt i både föräldrar och deras snorungar. Det talade jag om för Annelie.
-”Nu kommer du hit så att de inte undrar var Sarahs far är!”
Annelie var inte öppen för kompromisser. Det var bara att ge efter för hennes orimliga krav.
Jag hatar som sagt barnkalas och är det något som jag avskyr minst lika mycket så är det fester, vuxenfester utan alkohol. Det gör mig nervös. Förutom att jag inte förstår vitsen så får jag helt enkelt scenskräck. Jag känner mig som en komplett idiot. Jag vet inte vad jag ska säga eller var jag ska göra av händerna.
Vad gör man?
Vad pratar man om?
Är det fest så är jag van vid att ha ett glas i handen och på de fester som jag brukar hedra med min närvaro rör sig samtalsämnena oftast om ytliga ting som t ex fittan, flaskan och det förbannade jobbet. Vanliga fester för alldeles vanliga män som är polare sedan länge.
Nu skulle det bli annorlunda. Jag skulle knappast kunna bete mig på samma sätt på min dotters födelsedagskalas. Det hade inte Annelie uppskattat om inte annat.
Jag bestämde mig för att ta mig några järn innan jag gick dit, så att nervositeten släppte. Inte för mycket så att det märktes. Jag tog med mig en flaska för säkerhetsskull, för att kunna ta mig en jävel då och då. Det skulle lindra rampfebern.
Vad gör man?
Vad pratar man om?
Är det fest så är jag van vid att ha ett glas i handen och på de fester som jag brukar hedra med min närvaro rör sig samtalsämnena oftast om ytliga ting som t ex fittan, flaskan och det förbannade jobbet. Vanliga fester för alldeles vanliga män som är polare sedan länge.
Nu skulle det bli annorlunda. Jag skulle knappast kunna bete mig på samma sätt på min dotters födelsedagskalas. Det hade inte Annelie uppskattat om inte annat.
Jag bestämde mig för att ta mig några järn innan jag gick dit, så att nervositeten släppte. Inte för mycket så att det märktes. Jag tog med mig en flaska för säkerhetsskull, för att kunna ta mig en jävel då och då. Det skulle lindra rampfebern.
Jag tog på mig kavajen, i innerfickan skulle flaskan rymmas samtidigt som det gav en illusion av att jag hade klätt upp mig och tog situationen på allvar.
Den första jag mötte när jag ringde på dörren var Annelies nya pojkvän Micke. En juste kille. Han är snäll mot min dotter och det är ju bra, men inte mer. Han försöker inte ta något som helst ansvar. Han är bara glad så länge han slipper. Han gör sig inte till. Han låtsas inte att han älskar min dotter, för det gör han naturligtvis inte.
Men han är snäll mot henne och det är tur för honom det.
Efter att ha hälsat på min dotter och Annelie så blev jag tvungen att gå en vända i huset för att hälsa på de andra ungarnas föräldrar. De flesta presenterade sig och talade om vad de jobbade med.
Vad sket inte jag i det? Jag ville bara därifrån. Finner man som vuxen människa något nöje i att springa på barnkalas så har man passerat en mycket skum gräns. Det var ju inte ens deras unge som fyllde år!
Men han är snäll mot henne och det är tur för honom det.
Efter att ha hälsat på min dotter och Annelie så blev jag tvungen att gå en vända i huset för att hälsa på de andra ungarnas föräldrar. De flesta presenterade sig och talade om vad de jobbade med.
Vad sket inte jag i det? Jag ville bara därifrån. Finner man som vuxen människa något nöje i att springa på barnkalas så har man passerat en mycket skum gräns. Det var ju inte ens deras unge som fyllde år!
I ena hörnet av vardagsrummet så hade man byggt upp en konstruktion som bestod av en massa uppspända lakan som man målat blå och klistrat små pappersfiskar på. När ungarna hade tröttnat på att skrika, slå varandra i huvudet med plastspadar och kräkas av för mycket korv och tårta så skulle de underhållas med en riktig fiskdamm, en sådan som de hade sett på tivoli. Herregud...
Gick in på toaletten och tog mig en sup till. Det behövdes. Jag skulle säkert vara tvungen att vara kvar ett par timmar till och det skulle kräva sin tribut.
Den där fiskdammen hade dock gett mig en idé.
Jag fann Annelie i köket och förklarade att jag kunde ställa upp vid fiskdammen, jag kunde sitta där bakom och agna barnens krokar.
Var inte det en bra idé? Va! Va! Va!
Jag hade räknat ut att om jag fick sitta därbak alldeles undanskymd så skulle jag kunna dricka ostört ända tills det var dags för mig att gå och samtidigt ge sken av att vara en ansvarfull förälder. En förälder som verkligen ställde upp och som engagerade sig i sin dotters födelsekalas.
-"Jaa... Jag vet inte. Du brukar ju aldrig ställa upp på något frivilligt, nu blir jag misstänksam."
-"Jamen va fan, här försöker man ställa upp..."
-"Jaja, du får en chans. Men jävlar om du har någon idiotisk baktanke med detta!"
Härligt! Jag såg fram mot en mild salongsberusning i lugn och ro under tiden som jag agnade barnens krokar med div krimskrams.
-"Ok ungar, dags för fiske"!
Ropade jag så att alla hörde. Jag gick bakom alla uppspända skynken och satte mig. I en tvättkorg hade man lagt småprylarna som jag skulle agna barnens krokar med. Den var välfylld så det skulle ta tid. Bra, då hann jag dricka upp hela min flaska.
Första metkroken dök upp och jag krokade fast en liten katt i tyg som skulle föreställa katten Gustaf. Nästa krok fick en blå smurf i plast, nästa fick en liten gummiorm osv, osv. Tråkigt och fullständigt hjärndött men av skratten att döma så var det en uppskattad lek. Jag hade svårt att tänka mig att jag själv hade funnit något nöje i något sådant synnerligen enfaldigt som barn.
Jag fortsatte att agna krokarna och jag drack flitigt ur flaskan. Det började snurra i skallen och det blev understundom riktigt marigt att fästa de små prylarna på krokarna. Jag fick ställa mig upp, blunda med ena ögat och koncentrera mig riktigt ordentligt när jag skulle fästa en ask med chokladcigarretter eller någon liten nyckelring på kroken.
Snart var prylarna i tvättkorgen slut vilket var illa, jag hade fortfarande sprit kvar och jag hade absolut ingen lust att gå ut och visa mig för alla föräldrarna som stod som åskådare till hela spektaklet.
I hörnet stod en gammal byrå, vad var det i den? Jag öppnade ena lådan och upptäckte att det tydligen var en del av Annelies och hennes pojkväns vuxenleksaker. Usch sådant snusk!
Vad i helvete hade tagit åt Annelie?
Tydligen så var inte den där jävla Micke en så juste kille som jag trodde från början. Han hade helt klart dåligt inflytande på Annelie, den otäckingen!
Vad i helvete hade tagit åt Annelie?
Tydligen så var inte den där jävla Micke en så juste kille som jag trodde från början. Han hade helt klart dåligt inflytande på Annelie, den otäckingen!
I mitt berusade tillstånd tyckte jag att det var en alldeles utmärkt idé att fästa en tub med bedövningsgelé för kuken på kroken – För mannen som vill ge sin kvinna njutning extra länge, få henne att skrika om nåd!
På den andra kroken fäste jag en enormt stor rövdildo och när jag fnittrande höll på att agna den tredje kroken med någon taggig mojäng som enligt kartongen hette "Super vagina intruder - 3000" så kunde jag märka utav en viss uppståndelse bland både barnen och föräldrarna ute i vardagsrummet.
På den andra kroken fäste jag en enormt stor rövdildo och när jag fnittrande höll på att agna den tredje kroken med någon taggig mojäng som enligt kartongen hette "Super vagina intruder - 3000" så kunde jag märka utav en viss uppståndelse bland både barnen och föräldrarna ute i vardagsrummet.
Annelies ilskna ansikte stack fram mellan lakanen, det rök ur öronen på henne. Det här var ett riktigt nödläge, alarmkod röd! Jag ramlade framlänges och trasslade in mig i lakanen. Spjälor och klädnypor som hade hållit fast hela konstruktionen flög åt alla håll och jag sprang framåt alldeles förblindad av lakanen som hade snott sig runt mig. Jag golvade mig själv genom att springa in i en vägg så det small om det och under några sekunder så hörde jag fågelsång. Tavlor och hyllor rasade från väggen. Jag lyckades ta mig ur härvan av lakan och gjorde en tjurrusning mot ytterdörren och min räddning.
Det värsta var kanske inte att jag själv skämde ut mig inför min dotter och alla föräldrarna till hennes kamrater. Den värsta skammen fick min dotters mor stå för. Det är trots allt hon som en gång i tiden valde ut mig till att bli far till hennes enda barn. Vad tänkte hon med? Hur fungerar kvinnor överhuvudtaget?
Hur fungerar jag?
Rösta gärna på mig igen!
Jag gick vidare i bloggtävlingen. Tack ska ni ha, ni som röstar på mig!
Idag fortsätter det. Nu är vi bara tio kvar. Rösta gärna på mig igen!
http://www.metrobloggen.se/jsp/public/permalink.jsp?article=19.2850514
Tack på förhand!
GeHå!
Idag fortsätter det. Nu är vi bara tio kvar. Rösta gärna på mig igen!
http://www.metrobloggen.se/jsp/public/permalink.jsp?article=19.2850514
Tack på förhand!
GeHå!
tisdag 3 juni 2008
Marisol.
Kära läsare, innan ni börjar läsa: Var snälla och rösta på mig i den pågående bloggtävlingen.http://www.metrobloggen.se/jsp/public/permalink.jsp?article=19.2838540
Tack! Tack!
Det var försommar, vinden som blåste in genom min nedvevade bilruta var ljummen, solen sken och jag hade fått ett nytt jobb. Som chaufför. Ett helt ok jobb faktiskt, ett av mina bästa. Det var ett enkelt och slappt jobb, precis som ett jobb ska vara! Vissa dagar kunde förvisso vara stressiga men de slappa dagarna med få körningar vägde lätt upp de jobbiga dagarna.
Allt borde alltså vara frid och fröjd men min depression ville inte släppa. Till råga på allt elände så kombinerade jag den med en fyrtioårskris som hette duga. En fin mix som höll på att skicka mig till de sälla jaktmarkerna när den ansatte mig som värst. Vissa dagar sköljde meningslösheten och ångesten över mig och ibland så fick jag märkliga overklighetskänslor som tvingade mig att omedelbart köra in till vägkanten och stanna bilen en stund. Jag kunde sitta bakom ratten i ett katatoniskt tillstånd och bara stirra rakt fram tills förlamningen släppte. Det var det enda jag kunde göra. Attackerna varade inte länge som tur var och efter en stund så var det bara att starta bilen och köra iväg igen till något företag som väntade på sin leverans av pulverkaffe, frysta kanelbullar, läsk eller vad det nu var för skit som de skulle ha den dagen.
Jag har alltid varit en man som har haft känslan av att vara på väg någonstans. Jag har aldrig haft någon aning om vart men det har inte spelat något roll. Jag gillade den där känslan i alla fall, känslan av att nu jävlar händer det. Gud vet vad men nu händer det snart!
Vid fyrtio års ålder upptäckte jag att den där känslan var helt borta. Jag var inte längre på väg någonstans. Jag hade gått i mål som siste man och publiken hade gått hem för länge sedan. Något som aldrig ens hade börjat var över. Det var helt slut. Det bästa kom aldrig och nu kunde det bara bli värre.
Svart ruta. Ett evigt sändningsuppehåll.
Muntert eller hur?
Någon gång i Juli så började en ny kille på firman. Han hette Petter, var lätt autistisk och gick på lönebidrag. Han skulle få någon slags praktik hos oss. Praktik kallas det när arbetsgivare får gratis arbetskraft avlönade av staten. Chefen dök upp i vårt lunchrum med Petter under morgongenomgången och presenterade oss för honom.
Människor som är autistiska är beroende av klara order och korrekt information. De är ofta mycket intelligenta, lär sig snabbt och har ett fenomenalt minne. Men som sagt, de måste ha klara direktiv, det finns inget utrymme för inprovisation eller flexibilitet.
Petter gillade inte bara att få information, han gillade även att ge information. Petter frågade chefen om han fick presentera sig för oss. Det fick Petter. Han klev bort till kaffeautomaten och ställde sig nästan i givakt. Han gav ett mycket prydligt, stramt och intelligent intryck. Den blå chaufförsjackan var korrekt knäppt ända upp till halsen och byxorna hade knivskarpa pressveck.
-"Hej! Jag heter Petter, är 38 år och ska börja jobba hos er. Det ska bli kul tycker jag! Jag gillar att resa, helst med tåg. Förra veckan var jag i Alingsås! Att besöka kyrkan är också något som jag uppskattar... Körsång är vackert... Gå på bio gillar jag också... Hm... Och sedan så..."
Han gick igenom alla sina intressen, vad han ville med sitt liv, vad han vägde osv. Petter malde på om sig själv.
-"Jag bor i en liten etta nere i stan. Den är dyr men jättefin. Varje torsdag har jag tid i tvättstugan. Stor kuk har jag också!"
Hörde jag rätt?
-"Får du plats med kuken i din lilla etta?"
Frågade någon lustigkurre längst bak i lokalen. Petter såg lite förvirrad ut, kom av sig en stund men fortsatte sedan där han hade slutat och började i detalj redogöra för oss om sina släktförhållanden tills chefen avbröt och talade om att det nog fick räcka nu.
-"För idag i alla fall! Du får säkert chansen att fortsätta prata med dina nya jobbarkompisar när du åker med dem på leverans."
Meningen var att Petter skulle åka med oss chaufförer efter ett givet schema och vara oss behjälpliga. Vi var sex chaufförer och första veckan med Petter föll på min lott.
Nu fanns det i och för sig inte så mycket som Petter kunde vara oss behjälpliga i. Vi körde små skåpbilar, varorna vägde inte mycket och varje kund och företag beställde aldrig så mycket så att vi riskerade ryggbesvär. Men det var säkert nyttig terapi för Petter att känna sig behövd och jag upptäckte att han var mycket bra på att konversera. Han besatt även en otrolig kunskap om de mest skiftande ämnen och jag måste erkänna att jag var imponerad. Petter var helt enkelt ett trevligt sällskap.
Det enda jag egentligen hade att anmärka på efter första dagen var att han helt enkelt var... Lat. Det var inte mycket som varje kund beställde, högst ett par-tre kartonger som kanske vägde tio kilo styck, ändå så stod han som helt fallen från skyarna varje gång jag bad honom att räcka mig en utav kartongerna från det lilla lastutrymmet. Så fort jag bad honom om minsta lilla hjälp som krävde fysisk ansträngning så låtsades han att han inte hörde (vilket han kanske inte gjorde heller eftersom han ibland sjönk in i sig själv på ett underligt sätt) eller också kom han med dumma ursäkter.
-"Jag måste gå och skita!"
Sedan kutade han iväg som en dåre till närmsta affär och bad att få låna toaletten. Ibland blev han nekad och jakten på skithus fortsatte.
-"Jag måste skita! Får jag låna toaletten?"
Han löpte som en gasell med byxbenen fladdrande, in och ut genom varenda affär på hela gatan tills han äntligen fick napp. Allt detta besvär för att slippa bära en liten ynklig pappkartong med pulverkaffe.
Nästa dag var jag för en gång skull på bra humör. Jag hade nämligen en körning till en stor företagsby och där så fanns det en rent fantastiskt söt liten städerska som brukade hålla till någonstans i de långa korridorerna med sin städvagn. Första gången jag såg henne hade varit för två månader sedan. Det tog mig en månad att ta mod till mig, sedan gick fram så nonchalant jag kunde och började småprata med henne. Det föll väl ut, dvs hon svarade på tilltal och inte nog med det, hon var trevlig!
Hon hette Marisol, var från Chile, log ofta och var den sötaste kvinna jag sett i hela mitt liv.Efter det så gjorde jag mig ärende dit så ofta jag kunde. Ibland hade jag inte ens någon leverans dit men det kunde ju inte hon veta. Hon var lätt att prata med, skrattade ofta och senast förra veckan så verkade det som om hon sken upp en smula när hon fick se mig. Säkert inbillning men i alla fall! Ibland så fick jag nästan intrycket av att hon tog över och förde konversationen. Det kändes som om hon drog ut på det, som om hon ville att jag skulle stanna kvar och prata med henne. Om ett tag så kanske, kanske skulle jag våga bjuda henne på lunch.
Om inte annat så var det en trevlig dagdröm och det var nog det enda som höll mig uppe under den här tiden som krisen rasade som värst inom mig. Det var en härlig dagdröm och vissa dagar kändes den inte alltför avlägsen och orimlig.
Jag visslade på vägen dit och intill mig i passagerarsätet satt Petter och rabblade invecklade matematiska formler som han försökte få mig att förstå. Med tanke på att jag aldrig ens fick något grepp om den grundläggande mängdläran i lågstadiet så skulle man kunna säga att han hade ett svårt jobb framför sig. Om jag nu hade försökt att förstå. Det gjorde jag inte. Det var länge sedan jag försökte att förstå någonting överhuvudtaget och om jag någon gång - mot all förmodan - skulle börja med att försöka lära mig något nytt igen så kan jag garantera att högre matematik står inte högst på listan över dumheter som jag ändå aldrig skulle vara i närheten av att begripa.
Petter var underligare än jag först hade trott. Han var mycket intelligent och gav ibland ett rent akademiskt intryck. Men så helt plötsligt så kom det någon helunderlig kommentar mitt uppe i alltihopa som ställde allt på ända och som fick folk att skruva besvärat på sig.
Jag visste det inte då men idag så har jag förstått att autistiska människor ofta saknar den där speciella sociala känslan som gör att vi människor helt enkelt fungerar någorlunda i grupp. De vill passa in helt enkelt och härmar ofta omgivningen. De lyssnar på andra människor, tar efter och försöker på detta sätt smälta in i det sociala mönstret. Petter hade haft flera olika praktikplatser, suttit i många lunchrum och memorerat de andra arbetarnas konversationer. Petter hade valt ut lösryckta stycken av vad han hade hört från andra människor och av detta så försökte han pussla ihop något som han kunde bygga sin egen personlighet på. Därför blev det ofta helt fel även om han säkert ville väl.
-"Herrejävlar! Igår blev jag verkligen avsugen!"
Hade han hojtat i morse när han stegade in i lunchrummet under tiden som kontoristen delade ut dagens körorder.
-"Fick du hålla i ratten eller tog ni er tid att stanna mellan körningarna?"
Frågade samma lustigkurre från gårdagen. Petter såg lika förvirrad och frånvarande ut som alltid.
Jag parkerade vid Stora Företagarbyn och rusade omedelbart in. Jag glömde bort både varor och Petter, jag var helt uppslukad av förhoppningen av att få träffa Marisol.
Jag såg henne nästan omedelbart. Hon stod intill sin städvagn och höll på med att sortera upp sina garn och skurmoppar. Jag gav mig inte tillkänna med en gång utan stod bakom en pelare och tittade på henne utan att ge ett ljud ifrån mig.
Solen sken in genom de stora fönstren, på henne. Hon hade en smått bekymrad min som gjorde henne ännu sötare. Hon tittade upp, fick syn på mig och log och just då kändes det som om jag skulle gå sönder.
Det finns vissa ögonblick, små episoder i livet som egentligen är rätt så meningslösa, som inte är några stora ögonblick egentligen. De går inte att bygga spännande historier kring dem vid lägerleden men ändå... De bränner sig fast i hjärnan för alltid.
Jag är inte de stora äventyrens man. Jag har aldrig känt mig manad att bestiga höga berg eller segla jorden runt med en optimistjolle. På min dödsbädd så kommer jag inte att ha några minnen från elefantjakter i Afrika, jag kommer aldrig att kunna förnimma känslan av Copacabanas sand mellan mina tår och när jag en gång satt och drack kaffe på ett café i Paris en solig vårmorgon så grämde jag mig bara över hur mycket det kostade. Sådan är jag.
Mitt liv kommer aldrig att bli underlag för något filmmanus och det skiter jag i! De där få sekunderna det tog för mig att gå fram till en leende Marisol genom en soldränkt korridor med slitet linoleumgolv är ett sådant ögonblick som jag kommer att minnas oavsett hur gammal jag kommer att bli och det räcker för mig.
Vi stod en stund och pratade, jag frågade henne om hon ville följa med ut till lastkajen och röka. Hon slog följe med mig trots att hon själv inte rökte och det måste ju vara ett bra tecken! Vi satt där på lastkajen och dinglade med benen. Jag babblade på och drog vitsar av ren nervositet och Marisol skrattade. Solen sken, det var varmt och vi hade lika gärna kunnat vara två tonåringar som hade smitit undan en stund från vårt sommarjobb som jordgubbsplockare.
Jag önskade att jag hade haft mod att ta hennes hand men jag vågade naturligtvis inte. Kanske skulle jag skrämma iväg henne, kanske skulle hon bli förbannad.
Kanske skulle universum gå under.
Helt plötsligt så böjer hon sig fram mot mig lite grand, sträcker fram sin hand och rättar till ena ficklocket på min chaufförsjacka. Det var tecknet jag hade väntat och hoppats på! När en kvinna börjar att plocka med en mans kläder, då finns det möjligheter. Jag bestämde mig för att genast fråga henne om hon ville käka lunch med mig på fredag. Jag tände en ny cigg och försökte anlägga en så nonchalant min jag kunde, det var nu det gällde, nu eller aldrig!
-"Hej! Jag heter Petter! Nu är jag här med varorna!"
Vid sämsta möjliga tillfälle så väljer Petter att helt plötsligt bli hjälpsamma herrn, nu var det inte tal om att smita iväg och skita någonstans. Han stod där rakt upp och ned med ett par kartonger automatkaffe i händerna och stirrade på Marisol. Jag önskade att han kunde få akut ränndreta, jag ville att han skulle försvinna och låsa in sig på något skithus för gott med en hel bal med skithuspapper. Nu hade jag missat chansen!
-"Öh, ja, det här är Petter, han är vår nya praktikant."
Marisol hälsade, Petter fortsatte stirra på henne samtidigt som han hela tiden log på ett fånigt sätt. Han fullkomligt naglade fast Marisol med blicken, han stirrade och stirrade och log ett allt bredare leende. Marisol såg besvärad ut och visste inte riktigt åt vilket håll hon skulle titta. Petter generade sig inte, han fortsatte att stirra.
Jag tror inte att det fanns något sexuellt med i bilden, Petter fungerade nog inte på det sättet. För honom så var helt enkelt Marisol en vacker tavla som han nu ingående beundrade och insöp. Jag tror i alla fall att det var så han fungerade trots att han ibland vräkte ur sig saker som helt klart inte lämpade sig i damers sällskap.
-"Behöver inte du sticka iväg till någon toalett eller något? Det finns fullt med toaletter här!"
Sade jag i hopp om att bli av med honom en stund så att jag äntligen kunde fråga Marisol.
-"Nä, jag har redan skitit fyra gånger idag! Det känns inte som om jag är skitnödig just nu. Tror jag inte i alla fall."
Varför i helvete skulle alltid jag hamna i sådana här situationer? När man sitter och samtalar med en vacker kvinna en varm sommardag så bör man undvika allt som innefattar toalettvanor. Stämningen kan liksom bli förstörd. Jag bestämde mig för att bryta upp och sticka därifrån så fort som möjligt innan situationen urartade fullständigt. Jag reste mig upp, sade hej då till Marisol och tog ett bestämt tag om Petters arm och drog honom därifrån.
-"Grannfittan är alltid trängre!"
Skrek Petter.
Jag bestämde mig för att ta en sväng förbi Systembolaget innan jag åkte hem. Det var en sådan dag.
Augusti, tröskeln till höst kom och jag påbörjade min semester. Hade inte lust att hitta på någonting, åkte mest omkring i min bil lite planlöst på stadens gator. En dag kollade jag upp i telefonkatalogen var Marisol bodde, jag visste vad hon hette i efternamn. Såg att hon hade valt att slå upp sina bopålar i ett slitet bostadsområde på andra sidan stan. Började handla i en av alla dessa lågprisaffärer som har börjat ta över efter ICA och Konsum vid varje litet stadsdelscentrum. Förhoppningen var att råka stöta på henne och därmed inleda ett samtal.
Varje kväll så satt jag vid datorn och drack Molly-Cola och käkade tyska djupfrysta pizzor som smakade som något man rensade avlopp med.
Jag sänkte mitt matkonto rejält men någon Marisol såg jag aldrig till. Hon kanske handlade någon annanstans? Jag kände mig mycket ensam. En natt låg jag vaken och stirrade upp i taket. Jag hörde röster nerifrån centrumet. Jag gick ut på balkongen och tittade ned på det lilla affärstorget. På några parksoffor som stod utplacerade längs väggen vid Ica satt några ungdomar och skrattade, rökte och snackade skit. De kanske var arton år och de levde. Jag låg uppe i min lägenhet och var fyrtio år.
Jag undrade vad i helvete de gjorde upp så sent tills jag kom på att det är ju just det man gör när man är ung, man är uppe hela nätterna. Man väntar på något, man vet inte på vad men man väntar hela tiden på just den händelse som ska dra igång hela karusellen. Man väntar på livet och under en kort period så tror man faktiskt på det och man blir aldrig trött oavsett vad klockan blir.
Nätterna tillhör ungdomen. Det är på nätterna drömmar förverkligas.
September. Jag var tillbaka på jobbet. Petter var kvar. Han hade nästan avverkat varenda chaffis som fanns på firman, nu hade turen kommit till en snubbe som hette Anders.
-"Jag ska in på kontoret en sväng, bär ut de där lådorna till bilen så länge!"
Sade Anders till Petter.
-"Jag måste skita!"
Jag tyckte det var skönt att slippa Petter. Jag trivdes med att köra omkring ensam i bilen och lyssna på radion. Hade det inte varit för kunderna så hade det varit ett drömjobb.
Det var ovanligt varmt för att vara i september. Måndag morgon och det var redan över tjugo grader och fuktig luft. Jag hade en körning till en gammal senil kärring som bodde i en villa i utkanten av stan. Jag behövde aldrig ringa på, kärringen visste när jag skulle komma och lät alltid dörren stå öppen när det var dags för mig att lämna av hennes varor. Det var varmt ute men det var ingenting mot värmen som slog emot mig när jag steg in i hennes hall. Det var som i en bastu, jag höll på att få värmeslag. Hur kunde kärringen stå ut? Varenda fönster stod på vid gavel och man kunde nästan se hur hettan strömmande ut från fönstren. Det nästan ångade.
-"Oj! Det var väldigt vad varmt tant har!"
Sade jag.
-"Ja, det är olidligt!"
Skrek hon. Det var något fel i huvudet på henne. Hon skrek alltid när hon talade fast hon inte hörde dåligt. Det var påfrestande och lite skrämmande. Galna människor skriker ofta av någon anledning.
-"Jag kan inte sova i den här värmen!"
Fortsatte hon. Svetten forsade av kärringen där hon satt i bara nattlinnet vid det öppna köksfönstret. Jag kände på elementen, de var kokheta. Av någon anledning så hade den förvirrade kärringen dragit igång oljepannan fast det var värmebölja ute. Var det ingen som kunde se efter henne egentligen?
-"Tant har ju pannan på!"
Sade jag.
Jag gick ned i källaren och mycket riktigt, oljepannan stod och brummande på full effekt. Jag vred på några små rattar och pannan tystnade och stängdes av.
Tisdag. Jag var på bättre humör. Jag hade en körning ut till Stora Företagsbyn och kanske skulle jag träffa Marisol. Äntligen! Men först så bestämde jag mig för att åka ut till den senila kärringen för att kolla upp så att hon inte hade blivit kokt under natten.
Det var hetare än någonsin ute och fönstren stod fortfarande på vid gavel hos kärringen. Jag klev in i hennes hall och kände att det blev svalare. Kanske hade jag räddat livet på henne när jag stängde av pannan?
-"Nu är det varmt ute istället!"
Skrek hon. När jag körde därifrån mötte jag en tankbil med villaolja som höll på att backa in på hennes uppfart.
Det tog en stund, jag fick gå omkring i över en timma bland de oändliga korridorerna och låtsas att jag hade ett ärende innan jag såg Marisol. Hon släpade på en sopsäck och jag sprang genast fram och erbjöd mig att hjälpa henne.
-"Hej! Det var ett tag sedan!"
Sade hon och log. Hon log! Hon såg faktiskt glad ut och kanske, kanske var det för min skull.
-"Var är Petter?"
Frågade hon.
-"På en toalett någonstans. Hördu, vad säger du om att käka lunch med mig på fredag?"
Herregud, jag hade äntligen frågat henne! Jag hade inte ens tänkt fråga henne, det bara flög ur mig. Jag hade inte tänkt överhuvudtaget och för första gången så kanske det inte skulle få negativa konsekvenser, det brukar det annars få när jag bestämmer mig för att koppla bort förnuft och tanke och jag lovar, det har jag gjort många gånger i mitt liv.
Jag hade tagit en stor risk. Marisol och mina dagdrömmar om henne var det enda som höll mig uppe, hon var min livlina. Skulle hon säga nej så skulle jag bli tvungen att skjuta mig.
Det är med romantiska drömmar som med cancer, det man inte vet har man inte ont utav. Alltså ger man fan i att ta något cancerprov. Man vill inte bli nobbad av sin stora kärlek och därför drömmer man vidare om henne utan att bjuda ut henne och man hoppas att man inte har fått cancer trots att den där knölen i sidan växer mer och mer för varje månad som går. Kanske, kanske försvinner den av sig själv och om man har tur så ringer den där söta kvinnan som man har drömt om i flera år en kväll och frågar om man vill följa med henne på bio. Kanske...
-"Javisst, det låter trevligt!"
Hon sade ja! Marisol ville faktiskt spendera en timma av sitt liv tillsammans med mig en fredag i september.
En tid senare så stod jag utanför Marisols arbetsplats och väntade på henne. Lunchbesöket någon månad tidigare hade gått bra och vi blev bättre och bättre vänner för varje gång vi träffades. Det var mörk oktobereftermiddag och brittsommaren höll i sig. Marisol dök upp och vi slog följe en bit på vägen genom stadsparken. Jag gick och hon cyklade långsamt intill mig. Ibland så fick jag småspringa för att hinna med och efter en stund så var jag tvungen att stanna under en stor ek och pusta ut, jag var helt slut.
Marisol hoppade av sin cykel och ställde sig alldeles framför mig utan att säga något. Jag blev först väldigt generad men efter en liten stund så insåg jag att jag var fyrtio år och vid den åldern så spelar ingenting någon roll längre, man har rätt att göra bort sig, man har rätt att misstolka situationer och kanske få sig en örfil eller bli utskrattad för det spelar ingen roll längre för ingen bryr sig om vad en gammal gubbe ställer till med. Ju äldre man blir, ju större frihet får man att göra bort sig. När man blir gammal hör man inte längre hånskratten.
Jag lade armarna om henne och de fick vara kvar! Hon lutade sitt huvud mot mitt bröst och sedan så stod vi säkert där i över en timma utan att säga ett ord.
-"Jag vill att du följer med mig hem!"
Sade Marisol till slut.
När jag cyklade fram med Marisol på pakethållaren den där ljumma oktoberkvällen så lovar jag, just då så kände jag mig inte en dag äldre än tjugo år. Jag var på väg igen men den här gången så kände jag till målet, jag var på väg hem till Marisol!
Bloggtävlingen fortsätter...
Sådärja. Idag börjar omröstningen i bloggtävlingen och nu hoppas jag att allt ska fungera. Så om ni vill att jag ska ta mig vidare i finalen så rösta gärna PÅ mig här:
http://www.metrobloggen.se/jsp/public/permalink.jsp?article=19.2838540
Tack på förhand!
GeHå!
http://www.metrobloggen.se/jsp/public/permalink.jsp?article=19.2838540
Tack på förhand!
GeHå!
måndag 2 juni 2008
Grå panter.
Jag vet inte om det syns så väl på fotot men det lilla hår jag har kvar på skallen har delvis blivit grått. Eller grått, det ser silverfärgat ut.Spelar hur som helst ingen roll, jag har ju knappt något hår som sagt så det är inget att bry sig om. Jag är 43 år och kan knappast förvänta mig att ha hårväxt som en tjugoåring. Då finns det värre ställen att bli gråhårig på.
Förra sommaren så upptäckte jag att några av de få håren jag har på bröstet hade blivit grå. Det är inte mycket till hårväxt jag har där heller, de sitter glest men i alla fall, det kändes inte bra. Nu började tydligen förfallet på allvar.
Att bli tunnhårig är en sak, det är ju var och varannan fyrtioårig idiot idag. Men när kroppsbehåringen börjar skifta i grått, då är det gubbvarning på gång.
Jag och polarn Janne satt en morgon vid en pool i Barcelona och började bli rejält packade. Vi var säkert inne på morgonens femte grogg och vid våra fötter hade vi helt ogenerat ställt en helflaska vodka och en flaska apelsinläsk. En alldeles vanlig morgon för sådana som oss när vi är ute på vift i främmande land.
En holländsk barnfamilj som satt och käkade frukost tittade misstänksamt åt vårt håll. De visste inte riktigt var de hade oss.
Skulle vi kanske komma fram och besvära dem?
Janne gillar att stöta på andra mäns fruar när spriten börjar nypa och själv så måste jag prompt presentera mig. Helst flera gånger. Så att de inte glömmer.
Jag märkte att de höll oss under uppsikt och jag brydde mig inte ett dugg. Tvärtom, både jag och Janne tyckte det var kul att demonstrera vårt förakt för barnfamiljer genom att dagligen dricka oss sanslöst berusade vid poolen på ett tämmeligen dyrt familjehotell.
Det var Janne som upptäckte mina grå hår på bröstkorgen.
Vi satt där och drack, blev mer och mer högljudda och bredde ut oss i våra solstolar.
-”För fan Janne, dina ballar hänger utanför badbrallorna!”
Sade jag. Det gjorde de faktiskt. De vällde ut. De såg stora och håriga ut.
Janne trodde mig inte, han gjorde ingen min utav att åtgärda problemet utan sträckte sig istället efter flaskan.
-”Ha! Ha! Jävla GeHå! Tror du jag går på den lätte?”
Sedan bestämde sig Janne för att gå bort och bjuda den holländska frun på en drink. Hela familjen reste sig snabbt och gick iväg. Kvar stod Janne med flaskan i handen och ballarna hängande utanför sina badbyxor.
-”Men va fan, de hänger ju faktiskt utanför!”
Skrek Janne och skrattade.
-”Fan, du har ju fått gubbtaskor!” Sade jag. –”De hänger ju som grankottar!”
En holländsk barnfamilj som satt och käkade frukost tittade misstänksamt åt vårt håll. De visste inte riktigt var de hade oss.
Skulle vi kanske komma fram och besvära dem?
Janne gillar att stöta på andra mäns fruar när spriten börjar nypa och själv så måste jag prompt presentera mig. Helst flera gånger. Så att de inte glömmer.
Jag märkte att de höll oss under uppsikt och jag brydde mig inte ett dugg. Tvärtom, både jag och Janne tyckte det var kul att demonstrera vårt förakt för barnfamiljer genom att dagligen dricka oss sanslöst berusade vid poolen på ett tämmeligen dyrt familjehotell.
Det var Janne som upptäckte mina grå hår på bröstkorgen.
Vi satt där och drack, blev mer och mer högljudda och bredde ut oss i våra solstolar.
-”För fan Janne, dina ballar hänger utanför badbrallorna!”
Sade jag. Det gjorde de faktiskt. De vällde ut. De såg stora och håriga ut.
Janne trodde mig inte, han gjorde ingen min utav att åtgärda problemet utan sträckte sig istället efter flaskan.
-”Ha! Ha! Jävla GeHå! Tror du jag går på den lätte?”
Sedan bestämde sig Janne för att gå bort och bjuda den holländska frun på en drink. Hela familjen reste sig snabbt och gick iväg. Kvar stod Janne med flaskan i handen och ballarna hängande utanför sina badbyxor.
-”Men va fan, de hänger ju faktiskt utanför!”
Skrek Janne och skrattade.
-”Fan, du har ju fått gubbtaskor!” Sade jag. –”De hänger ju som grankottar!”
-”Ska du säga, du har ju fått grå hår på bröstet!”
Det var då jag upptäckte något som Janne redan hade registrerat. På mitt bröst syntes sju-åtta stycken silvervita, långa hårstrån.
Jag kastade mig in i en ursinnig, men högst tillfällig depression av övergående karaktär. Det var inte värre än att jag kunde medicinera mig ur den med resten av spriten som var kvar i flaskan. Jag medicinerade mig så grundligt att jag glömde mina grå hårstrån och fick ett nytt bekymmer att lösa efter att jag hade kräkts i barnpoolen.
Jag vet inte om Janne stoppade tillbaka sina ballar i badbyxorna den förmiddagen men jag fick i alla fall en hel del att förklara för hotellpersonalen.
-”The sun is very hot!”
Sade jag till en vaktmästare som tydligen inte kunde ett ord engelska.
Två dagar senare lämnade vi hotellet till personalens stora glädje.
-”Ja här är man tydligen inte välkommen!”
Var det sista som Janne sade till hotellreceptionisten.
Det var då jag upptäckte något som Janne redan hade registrerat. På mitt bröst syntes sju-åtta stycken silvervita, långa hårstrån.
Jag kastade mig in i en ursinnig, men högst tillfällig depression av övergående karaktär. Det var inte värre än att jag kunde medicinera mig ur den med resten av spriten som var kvar i flaskan. Jag medicinerade mig så grundligt att jag glömde mina grå hårstrån och fick ett nytt bekymmer att lösa efter att jag hade kräkts i barnpoolen.
Jag vet inte om Janne stoppade tillbaka sina ballar i badbyxorna den förmiddagen men jag fick i alla fall en hel del att förklara för hotellpersonalen.
-”The sun is very hot!”
Sade jag till en vaktmästare som tydligen inte kunde ett ord engelska.
Två dagar senare lämnade vi hotellet till personalens stora glädje.
-”Ja här är man tydligen inte välkommen!”
Var det sista som Janne sade till hotellreceptionisten.
Men några grå hår på bröstet går att leva med. Det finns det som är värre.
Jag har alltid varit noga med att raka mig. Varannan dag tycker jag är lagom. Har aldrig förstått vitsen med att ha hår i ansiktet, speciellt inte hår som till utseende och känsla starkt påminner om kukhår.
Nej tack!
Så därför hade jag inte märkt något. Tills för några veckor sedan när jag blev sjuk. Fick en rejäl förkylning och allt kändes tragiskt. Jag är en man som kräver mycket omvårdnad när jag blir sjuk. Dessvärre så låg min flickvän sjuk i sin lägenhet och min mor bor tjugo mil ifrån mig så där fanns ingen hjälp att få. Ingen som tyckte synd om mig. Ingen som pysslade om mig.
Där låg jag.
Döende. Kändes det som i alla fall.
Under flera dagar så orkade jag inte gå upp och duscha, eller raka mig.
Jag bara låg där och flämtade.
På fjärde dagen så lämnade jag dödsriket och kunde stappla ut till toaletten för att ta mig en dusch. Jag såg hemskt ut! Det var en gammal pensionär som mötte mig i spegeln, inte en medelålders man. Vartannat skäggstrå var grått! De lyste som små silverspikar på kinderna och hakan.
Jag har alltid varit noga med att raka mig. Varannan dag tycker jag är lagom. Har aldrig förstått vitsen med att ha hår i ansiktet, speciellt inte hår som till utseende och känsla starkt påminner om kukhår.
Nej tack!
Så därför hade jag inte märkt något. Tills för några veckor sedan när jag blev sjuk. Fick en rejäl förkylning och allt kändes tragiskt. Jag är en man som kräver mycket omvårdnad när jag blir sjuk. Dessvärre så låg min flickvän sjuk i sin lägenhet och min mor bor tjugo mil ifrån mig så där fanns ingen hjälp att få. Ingen som tyckte synd om mig. Ingen som pysslade om mig.
Där låg jag.
Döende. Kändes det som i alla fall.
Under flera dagar så orkade jag inte gå upp och duscha, eller raka mig.
Jag bara låg där och flämtade.
På fjärde dagen så lämnade jag dödsriket och kunde stappla ut till toaletten för att ta mig en dusch. Jag såg hemskt ut! Det var en gammal pensionär som mötte mig i spegeln, inte en medelålders man. Vartannat skäggstrå var grått! De lyste som små silverspikar på kinderna och hakan.
När skäggväxten börjar bli grå, då har det gått väldigt långt. Då brinner det i knutarna. Det är då det är dags för en riktigt noggrann underredesinspektion. Det är dags för att ta fram jättestora kuken, eller… Nåja, kuken.
Är det något som jag har lärt mig är att gråa hår sprider sig blixtsnabbt. Det börjar så smått med huvudhåren och sedan sprider de sig, som smittkoppor.
Jag har alltid sagt att den dagen jag vaknar upp utan morgonstånd, den dagen har jag blivit gammal på allvar och då är det inte längre någon idé att stiga upp.
Jag trodde att avsaknaden av morgonstånd skulle vara det värsta som kunde hända mig. Det är det inte. Gråa kukhår skulle kännas värre. Det skulle kännas väldigt… Slutgiltigt på något vis. Inte för att någon skulle se dem men i alla fall, jag vet att de finns där.
Men de har inte dykt upp ännu. Det är lugnt. Men de kommer, det vet jag.
En gång när jag var tolv-tretton år så väntade jag på att det skulle börja växa hår i skrevet. Jag väntade och väntade och till slut så dök det upp ett litet hårstrå, och sedan ett till! Till slut var det en liten klunga och sedan gick det fort.
Är det något som jag har lärt mig är att gråa hår sprider sig blixtsnabbt. Det börjar så smått med huvudhåren och sedan sprider de sig, som smittkoppor.
Jag har alltid sagt att den dagen jag vaknar upp utan morgonstånd, den dagen har jag blivit gammal på allvar och då är det inte längre någon idé att stiga upp.
Jag trodde att avsaknaden av morgonstånd skulle vara det värsta som kunde hända mig. Det är det inte. Gråa kukhår skulle kännas värre. Det skulle kännas väldigt… Slutgiltigt på något vis. Inte för att någon skulle se dem men i alla fall, jag vet att de finns där.
Men de har inte dykt upp ännu. Det är lugnt. Men de kommer, det vet jag.
En gång när jag var tolv-tretton år så väntade jag på att det skulle börja växa hår i skrevet. Jag väntade och väntade och till slut så dök det upp ett litet hårstrå, och sedan ett till! Till slut var det en liten klunga och sedan gick det fort.
Aldrig kunde jag väl drömma om att jag någon gång i framtiden skulle börja oroa mig för att det där håret skulle bli grått. Det ingick inte i min föreställningsvärld.
Jag är rädd för att det kommer att gå lika fort när jag väl har upptäckt det första gråa hårstrået som det gjorde när jag var tretton år och började få hårväxt i skrevet. Det ensamma lilla grå hårstrået får en kompis, de två hårkompisarna blir till ett gäng, ett gäng som snabbt växer i antal och till slut så ser det ut som om jag har doppat hela jävla skrevet i mjöl.
Jag kommer att se ut som min morfar.
Jag kommer att se ut som min morfar.
Ja, inte för att jag fick den stora äran att beskåda hans skrev men det var en man som var mycket grå. Allt var grått på honom.
Det var en lång och ståtlig man minsann, men det lilla hår som han hade på huvudet var grått, håren på armarna var grå, ja t o m ögonbrynen var grå och är ögonbrynen grå, ja då kan man nog dra slutsatsen att skrevet har blivit grått för länge sedan.
Men morfar blev mycket gammal i alla fall, och så även hans far, och morfars morfar. Folk blev gamla i den delen av släkten så därför hoppas jag att jag även har ärvt den delen efter morfar och blir lika gammal.
Om jag får bli hundra år, ja då vandrar jag gärna genom resten av livet med gråa kukhår. Det är ett pris jag gärna betalar om Gud kräver det.
Det var en lång och ståtlig man minsann, men det lilla hår som han hade på huvudet var grått, håren på armarna var grå, ja t o m ögonbrynen var grå och är ögonbrynen grå, ja då kan man nog dra slutsatsen att skrevet har blivit grått för länge sedan.
Men morfar blev mycket gammal i alla fall, och så även hans far, och morfars morfar. Folk blev gamla i den delen av släkten så därför hoppas jag att jag även har ärvt den delen efter morfar och blir lika gammal.
Om jag får bli hundra år, ja då vandrar jag gärna genom resten av livet med gråa kukhår. Det är ett pris jag gärna betalar om Gud kräver det.
Det gäller att försöka se så positivt som möjligt på saker och ting.
Fel i omröstningen! Nu ska ni rösta PÅ mig istället.
Det blev fel i omröstningen! Nu ska ni rösta PÅ mig istället om ni vill att jag ska gå vidare. Det är alltså som vanligt.
Så om ni vill att jag ska vinna och gå vidare i finalen, rösta PÅ mig här:
http://www.metrobloggen.se/jsp/public/permalink.jsp?article=19.2829732
Tack så mycket på förhand!
GeHå!
Så om ni vill att jag ska vinna och gå vidare i finalen, rösta PÅ mig här:
http://www.metrobloggen.se/jsp/public/permalink.jsp?article=19.2829732
Tack så mycket på förhand!
GeHå!
söndag 1 juni 2008
Morgonfylla och sexlärarinnor.
Vid vissa tidpunkter i livet så önskar många människor att de hade stannat upp ett slag och insupit stundens skönhet. Man har fått vara med om någonting stort som man senare kan plocka fram ur minnet och förundras över den dag man sitter där i dagrummet på servicehuset och dreglar med de andra gamlingarna.Man minns hur det var att vara ung och ha sex med en flicka som hade en ungdomlig låga som brann lika starkt och dessvärre lika snabbt som sin egen.
Men de flesta glömmer och rasar vidare i ungdomligt oförstånd. Full fart mot en död utan minnen.
Men inte jag. Jag minns. Mycket tack vare att jag aldrig har tagit något för givet. Jag hade inga förväntningar, därför så blev jag alltid glatt överraskad varje gång någon kvinna visade intresse för mig. Jag uppskattade dem verkligen. Jag var tacksam. Det är jag än idag.
Men inte jag. Jag minns. Mycket tack vare att jag aldrig har tagit något för givet. Jag hade inga förväntningar, därför så blev jag alltid glatt överraskad varje gång någon kvinna visade intresse för mig. Jag uppskattade dem verkligen. Jag var tacksam. Det är jag än idag.
Det är kanske därför som familjelivet aldrig har lockat mig. Jag vill inte luta mig tillbaka, bli mätt och ta allting för givet.
Jag minns hur det kändes när en kvinna tog min hand och ledde mig till sovrummet. Det var en hissnande känsla. Jag var med om något fantastiskt. Det var som att kasta sig utför ett stup utan fallskärm men istället för att falla mot hård mark så steg man uppåt, mot något okänt, spännande och oändligt vackert.
Någon gång under livets gång gick jag miste om förmågan att bli hänförd. Jag kan inte längre stiga uppåt. Jag faller som en sten.
Inget är längre nytt och spännande. Jordgubbarna smakar helt enkelt inte lika gott som de gjorde när jag var barn, som min mor sade en gång.
Jordgubbar var aldrig min grej. När jag var ung så gillade jag brännvin. Inte smaken förstås, däremot ruset.
Jag sket i jordgubbarna. Jag ville supa, bli sagolikt berusad och segla iväg i mitt eget universum som fanns mellan mina öron.
Jag minns inte någon smak av jordgubbar från min ungdom, däremot minns jag hur det kändes att sitta en tidig sommarmorgon och hälla upp dagens första glas brännvin. Det var en härlig känsla att känna spriten nypa och veta att jag hade en hel flaska som skulle räcka hela dagen.
Faktum är att det är tidig lördagsmorgon just nu när jag sitter och skriver detta. Solen skiner ute, i morgon är det första juni, det är sommar och jag är sugen på att supa mig full. Riktigt jävla dyngrak.
Men det kan jag inte. Jag är över fyrtio år. Nästan tjugo år har gått sedan sist. Jag förväntas vara mogen, att ha växt ifrån ett dylikt beteende. Och vad skulle grannarna tro?
Skulle jag hälla upp ett glas brännvin vid denna tid idag så skulle min flickvän ringa till polisen.
-”Är du helt galen? Sitter du och dricker sprit på morgonen?”
Så därför får jag nöja mig med att minnas.
Och vänta med spriten tills ikväll då det är socialt accepterad att bli berusad.
Jag minns hur det kändes när en kvinna tog min hand och ledde mig till sovrummet. Det var en hissnande känsla. Jag var med om något fantastiskt. Det var som att kasta sig utför ett stup utan fallskärm men istället för att falla mot hård mark så steg man uppåt, mot något okänt, spännande och oändligt vackert.
Någon gång under livets gång gick jag miste om förmågan att bli hänförd. Jag kan inte längre stiga uppåt. Jag faller som en sten.
Inget är längre nytt och spännande. Jordgubbarna smakar helt enkelt inte lika gott som de gjorde när jag var barn, som min mor sade en gång.
Jordgubbar var aldrig min grej. När jag var ung så gillade jag brännvin. Inte smaken förstås, däremot ruset.
Jag sket i jordgubbarna. Jag ville supa, bli sagolikt berusad och segla iväg i mitt eget universum som fanns mellan mina öron.
Jag minns inte någon smak av jordgubbar från min ungdom, däremot minns jag hur det kändes att sitta en tidig sommarmorgon och hälla upp dagens första glas brännvin. Det var en härlig känsla att känna spriten nypa och veta att jag hade en hel flaska som skulle räcka hela dagen.
Faktum är att det är tidig lördagsmorgon just nu när jag sitter och skriver detta. Solen skiner ute, i morgon är det första juni, det är sommar och jag är sugen på att supa mig full. Riktigt jävla dyngrak.
Men det kan jag inte. Jag är över fyrtio år. Nästan tjugo år har gått sedan sist. Jag förväntas vara mogen, att ha växt ifrån ett dylikt beteende. Och vad skulle grannarna tro?
Skulle jag hälla upp ett glas brännvin vid denna tid idag så skulle min flickvän ringa till polisen.
-”Är du helt galen? Sitter du och dricker sprit på morgonen?”
Så därför får jag nöja mig med att minnas.
Och vänta med spriten tills ikväll då det är socialt accepterad att bli berusad.
När jag var ung så var jag sjukligt blyg och bortkommen och det var framför allt därför som jag gillade att dricka. När spriten nöp så blev jag raka motsatsen. Jag blev oerhört social, käften gick hela tiden och jag vågade ta kontakt med kvinnor.
De få gånger som jag vaknade upp med en kvinna på morgonen så gällde det att ha en flaska i beredskap. Annars så kunde det bli väldigt ansträngt. Dagen innan hade jag babblat på som en dåre, dragit vitsar, gett komplimanger och dansat på borden.
Det gällde att inte visa sitt rätta jag, sitt töntiga och blyga jag. Därför brukade jag alltid smyga upp, dra i mig några stadiga järn och sedan kunde jag vara hur charmig som helst. Flera kvinnor fick en väldigt falsk bild av mig. De trodde att jag var en glad och positiv människa, när det sedan gick upp för dem att min alkoholkonsumtion låg på en nivå som skulle skicka mig i graven innan min trettioårsdag så tröttnade de.
Kanske är det därför som jag än idag alltid blir sugen på att dricka alkohol på morgonen? Det är positivt laddat för mig. Jag förknippar det med ungdom och att vakna upp med en kvinna som jag aldrig trodde att jag skulle få vakna upp med.
Man glömmer så lätt. Man förtränger.
Faktum är att det var vanligare att jag vaknade upp i en fyllecell än med en trevlig kvinna.
Vid 22 års ålder så hade jag större erfarenhet av fylleceller än av kvinnor. Det var samtal med socialassistenter, körkortet kunde jag se mig i stjärnorna efter och jag kunde ibland känna depressionerna och paniken lura bakom hörnet. Men ändå såg jag aldrig allvaret i det hela. Jag sket i det.
Jag betalade gärna priset.
Jag var ung och levde i en tidszon där ungdomen var evig. Tiden var något som bara gick för dem som redan hade fyllt trettio. Jag tillhörde en generation som inte kunde bli gammal. Jag var odödlig. Så kändes det och så känns det nog för alla ungdomar.Det är därför de häller i sig sprit och kör in i bergväggar i hundratio knyck. Det är därför det finns så många föräldrar som står och gråter vid sitt barns gravsten.
De få gånger som jag vaknade upp med en kvinna på morgonen så gällde det att ha en flaska i beredskap. Annars så kunde det bli väldigt ansträngt. Dagen innan hade jag babblat på som en dåre, dragit vitsar, gett komplimanger och dansat på borden.
Det gällde att inte visa sitt rätta jag, sitt töntiga och blyga jag. Därför brukade jag alltid smyga upp, dra i mig några stadiga järn och sedan kunde jag vara hur charmig som helst. Flera kvinnor fick en väldigt falsk bild av mig. De trodde att jag var en glad och positiv människa, när det sedan gick upp för dem att min alkoholkonsumtion låg på en nivå som skulle skicka mig i graven innan min trettioårsdag så tröttnade de.
Kanske är det därför som jag än idag alltid blir sugen på att dricka alkohol på morgonen? Det är positivt laddat för mig. Jag förknippar det med ungdom och att vakna upp med en kvinna som jag aldrig trodde att jag skulle få vakna upp med.
Man glömmer så lätt. Man förtränger.
Faktum är att det var vanligare att jag vaknade upp i en fyllecell än med en trevlig kvinna.
Vid 22 års ålder så hade jag större erfarenhet av fylleceller än av kvinnor. Det var samtal med socialassistenter, körkortet kunde jag se mig i stjärnorna efter och jag kunde ibland känna depressionerna och paniken lura bakom hörnet. Men ändå såg jag aldrig allvaret i det hela. Jag sket i det.
Jag betalade gärna priset.
Jag var ung och levde i en tidszon där ungdomen var evig. Tiden var något som bara gick för dem som redan hade fyllt trettio. Jag tillhörde en generation som inte kunde bli gammal. Jag var odödlig. Så kändes det och så känns det nog för alla ungdomar.Det är därför de häller i sig sprit och kör in i bergväggar i hundratio knyck. Det är därför det finns så många föräldrar som står och gråter vid sitt barns gravsten.
De trodde att de var odödliga.
Krävdes det tio uppvaknande i fylleceller för att få vakna upp en solig morgon med en vacker kvinna så var det ett pris som jag gärna betalade.
Faktum var att jag gjorde det och jag tyckte t o m att det var ett billigt pris. Jag skrattade när det var dags att betala.
”Nu är det dags att skörda vad man har sått” lyder ett gammalt ordspråk. Jag slutade att så alldeles för sent. De flesta mognar och börjar planera för resten av sitt liv vid tjugofemårsåldern. Då har de fast sällskap, en trygg anställning och vet vad de vill med sina liv. De börjar kanske att planera för husköp och barn.
Jag lade upp strategin för nästa fylleperiod. Jag hade inga planer på vare sig familj eller karriär. Jag kunde inte glömma den hissnande känslan. Jag ville fortfarande känna en kvinnas hand i min, en liten hand som skulle föra mig till sovrummet ännu en gång.
Faktum var att jag gjorde det och jag tyckte t o m att det var ett billigt pris. Jag skrattade när det var dags att betala.
”Nu är det dags att skörda vad man har sått” lyder ett gammalt ordspråk. Jag slutade att så alldeles för sent. De flesta mognar och börjar planera för resten av sitt liv vid tjugofemårsåldern. Då har de fast sällskap, en trygg anställning och vet vad de vill med sina liv. De börjar kanske att planera för husköp och barn.
Jag lade upp strategin för nästa fylleperiod. Jag hade inga planer på vare sig familj eller karriär. Jag kunde inte glömma den hissnande känslan. Jag ville fortfarande känna en kvinnas hand i min, en liten hand som skulle föra mig till sovrummet ännu en gång.
Och en gång till.
Om och om igen.
Sommaren 1988 var jag med om något fantastiskt och mycket spännande. Jag var tillsammans med en kvinna som var tio år äldre. En ”mogen” kvinna. Idag är en kvinna på trettiotre år rena barnarovet. Då kändes det som en mycket gammal och mogen kvinna. Det var oerhört spännande och jag kunde knappt bärga mig tills det skulle bli fredag och hon skulle komma hem till mig.
Jag tror att jag hade stånd en hel vecka i förväg.
Faktum är att jag får stånd än idag bara jag tänker på det.
Men jag var också oerhört nervös. Vid denna tidpunkt hade jag bara varit tillsammans med tre kvinnor. Med två av dem var det bara frågan om högst tillfällig sex. På fyllan. Väldigt mycket på fyllan faktiskt.
Jag var inte världens mest erfarna kille direkt.
Det gjorde mig nervös. Jag tänkte på hur erfaren denna kvinna var. Det var både upphetsande och skrämmande. Jag tänkte på alla jävla hingstar som hon säkert hade varit tillsammans med innan mig.
Jag tror att jag hade stånd en hel vecka i förväg.
Faktum är att jag får stånd än idag bara jag tänker på det.
Men jag var också oerhört nervös. Vid denna tidpunkt hade jag bara varit tillsammans med tre kvinnor. Med två av dem var det bara frågan om högst tillfällig sex. På fyllan. Väldigt mycket på fyllan faktiskt.
Jag var inte världens mest erfarna kille direkt.
Det gjorde mig nervös. Jag tänkte på hur erfaren denna kvinna var. Det var både upphetsande och skrämmande. Jag tänkte på alla jävla hingstar som hon säkert hade varit tillsammans med innan mig.
Stora kukar hade de säkert också haft. Allihopa. Kukar stora om bowlingkäglor.
Jag hade en lägenhet högst upp i ett höghus och när jag stod vid fönstret och glodde ut så såg jag henne komma. Carina hette hon och jag minns att hon var klädd i urblekta jeans, rosa tröja och en svart liten midjejacka.
Hon tittade upp mot mitt fönster och jag hukade mig snabbt ned. Helvete också! Hon fick ju inte tro att jag stod och väntade på henne. Pinsamt!
Jag gick bort till kylskåpet och tog mig ett järn. För att lugna nerverna.
Men allt gick bra. Bättre än jag kunde drömma om faktisk. Jag fick full pott!
I min hörnsoffa av svart plysch bjöd jag Carina på Marinella. Hon drack bara något enstaka glas. Jag drack många glas. Jag var nervös. Jag drack så häftigt så att jag satte i halsen och storknade flera gånger.
Carina förstod och ännu en gång i mitt liv så hade jag haft turen att träffa en kvinna som jag egentligen inte förtjänade. Carina förstod att om det skulle hända något här så var hon tvungen att ta initiativet. Vilket hon gjorde. Med besked.
-”Jag vill knulle med dig.”
Sade hon på bred värmländska, satte sig i mitt knä och höll därmed på att knäcka mitt stånd.
Sedan tog hon min hand och drog mig till sovrummet.
Hon tittade upp mot mitt fönster och jag hukade mig snabbt ned. Helvete också! Hon fick ju inte tro att jag stod och väntade på henne. Pinsamt!
Jag gick bort till kylskåpet och tog mig ett järn. För att lugna nerverna.
Men allt gick bra. Bättre än jag kunde drömma om faktisk. Jag fick full pott!
I min hörnsoffa av svart plysch bjöd jag Carina på Marinella. Hon drack bara något enstaka glas. Jag drack många glas. Jag var nervös. Jag drack så häftigt så att jag satte i halsen och storknade flera gånger.
Carina förstod och ännu en gång i mitt liv så hade jag haft turen att träffa en kvinna som jag egentligen inte förtjänade. Carina förstod att om det skulle hända något här så var hon tvungen att ta initiativet. Vilket hon gjorde. Med besked.
-”Jag vill knulle med dig.”
Sade hon på bred värmländska, satte sig i mitt knä och höll därmed på att knäcka mitt stånd.
Sedan tog hon min hand och drog mig till sovrummet.
Jag hann knappt få av mig jeansen innan jag sköt av första skottet och när hon styrde in den så var det dags för nästa laddning.
Ett liv som delvis hade bestått av ofrivillig avhållsamhet resulterade i att jag hade en välfylld kulpåse och mycket att ta utav. Efter ett tag fick jag upp ångan ännu en gång och i en liten lägenhet, högst upp i ett höghus en ljummen julinatt mitt under ett brinnande åttiotal så fick jag pröva allt som hör sexlivet till. För första gången i mitt liv så hade jag träffat en lärarinna som faktiskt hade något vettigt och intressant att lära ut.
Ett liv som delvis hade bestått av ofrivillig avhållsamhet resulterade i att jag hade en välfylld kulpåse och mycket att ta utav. Efter ett tag fick jag upp ångan ännu en gång och i en liten lägenhet, högst upp i ett höghus en ljummen julinatt mitt under ett brinnande åttiotal så fick jag pröva allt som hör sexlivet till. För första gången i mitt liv så hade jag träffat en lärarinna som faktiskt hade något vettigt och intressant att lära ut.
Jag gjorde t o m som jag blev tillsagd.
Det är länge sedan jag bodde i den där stan och det är ännu längre sedan jag som jag var tjugotre år.
Förra vintern så kom jag körande från Örebro. Jag minns inte vad jag hade gjort där men under färden så bestämde jag mig för att stanna till vid den lilla staden där jag en gång hade bott.
Jag svängde in vid mitt gamla bostadsområde och inget var sig likt. Nästan allt var borta. De hade rivit det mesta. T o m det lilla centrumet var borta. Det kändes sorgligt. Inget får vara kvar, inget är bestående, inget får vara som det alltid har varit.
Ungdomen försvinner, håret lossnar, förhoppningar och drömmar krossas och höghus raseras.
Jag gick omkring en stund och granskade förstörelsen och det var då jag såg det, mitt höghus stod kvar! De hade lämnat det ifred. Det kändes förhoppningsfullt.
Jag gick fram till entrén för att titta på namnlistan. Skulle jag känna igen något namn? Bodde någon i min lägenhet?
Det var då jag upptäckte att de hade gjort om höghuset till ett äldreboende. Ett servicehus för gravt senila pensionärer.
Som sagt, allt försvinner. Allt raseras. Allt förtvinar och dör.
Det kändes inte bra.
Förra vintern så kom jag körande från Örebro. Jag minns inte vad jag hade gjort där men under färden så bestämde jag mig för att stanna till vid den lilla staden där jag en gång hade bott.
Jag svängde in vid mitt gamla bostadsområde och inget var sig likt. Nästan allt var borta. De hade rivit det mesta. T o m det lilla centrumet var borta. Det kändes sorgligt. Inget får vara kvar, inget är bestående, inget får vara som det alltid har varit.
Ungdomen försvinner, håret lossnar, förhoppningar och drömmar krossas och höghus raseras.
Jag gick omkring en stund och granskade förstörelsen och det var då jag såg det, mitt höghus stod kvar! De hade lämnat det ifred. Det kändes förhoppningsfullt.
Jag gick fram till entrén för att titta på namnlistan. Skulle jag känna igen något namn? Bodde någon i min lägenhet?
Det var då jag upptäckte att de hade gjort om höghuset till ett äldreboende. Ett servicehus för gravt senila pensionärer.
Som sagt, allt försvinner. Allt raseras. Allt förtvinar och dör.
Det kändes inte bra.
Jag såg att det lyste uppe i min gamla lägenhet. En gång bodde där en ung kille som hade hela livet framför sig. Nu bodde där en gammal dreglande pensionär som väntade på att få dö.
Jag satte mig i bilen och styrde kosan hemåt. Jag kommer aldrig mer att sätta min fot i den där stan. Den håller på att dö.
Liksom jag.
Rosa t-tröja.
Jag har en rosa t-tröja som jag faktiskt gillar (Se bild). Den tänkte ha på mig idag men nu hävdar min flickvän att män inte kan ha rosa t-tröjor, eller skjortor för den delen. Det är halvbögigt enligt henne.Kan detta stämma? Har hon rätt?
Fler reagerar på detta. Förra gången jag bar min rosa t-tröja så bad min polare om ett sugjobb. På skämt, men i alla fall.
Men jag gillar min rosa t-tröja! Jag känner mig ungdomlig i den! Under åttiotalet hade man rosa t-tröjor och åttiotalet, det är något som jag gillar!
Så hur fan ska jag göra? Jag kan ju inte gärna slänga en hel och fullt fungerande t-tröja bara för att den möjligtvis kan placera mig i bögfacket.
Nä, jag tänker bära min t-tröja och idag ska jag gå stilla genom stans huvudgata, mycket långsamt, som en cowboy, som en revolverman i Arizona. Är det någon jävel som slänger ur sig någon kommentar eller ger mig skamliga förslag så smäller det direkt!
Eller... Nej det gör det inte. Jag är den töntiga och fega sorten. Men jag kommer att fantisera om att jag slår dem, ikväll, när jag har gått och lagt mig.
Min lördagskväll.
Det är inte ofta det händer numer men igår kväll så hade jag planerat att dricka. Supa mig riktigt full. Det skulle bli trevligt. Jag tillhör inte dem som kan dricka lugnt och stilla, bli behagligt salongsberusad för att sedan gå ut äta en bit och ha det allmänt mysigt. Jag är ute efter omedelbar berusning! Jag vill bli full. Jättefull! Helst ensam.
Men naturligtvis så kom det in en orm i paradiset i skepnad av min flickvän. Förstå mig rätt, nu. Jag älskar min lilla flickvän men jag hade planerat att sitta ensam vid min dator och surfa, skriva, dricka sprit, lyssna på gammal fin rockmusik och bli riktigt sentimental. Någon gång vid tiotiden på kvällen så yrar jag ut på stan och köper pizza eller en säck med ostburgare och går hem och vräker i mig alltihop framför TV:n. Sedan sömn. Sådant tycker jag är trevligt. Det är avkoppling för mig numer.
Se så kul jag har!
Men naturligtvis så kom det in en orm i paradiset i skepnad av min flickvän. Förstå mig rätt, nu. Jag älskar min lilla flickvän men jag hade planerat att sitta ensam vid min dator och surfa, skriva, dricka sprit, lyssna på gammal fin rockmusik och bli riktigt sentimental. Någon gång vid tiotiden på kvällen så yrar jag ut på stan och köper pizza eller en säck med ostburgare och går hem och vräker i mig alltihop framför TV:n. Sedan sömn. Sådant tycker jag är trevligt. Det är avkoppling för mig numer. Avkoppling föresten... Det fanns en tid när detta ord var det mest gubbiga jag visste. Det var gamla män som "kopplade av". Unga män söp som svin och visste aldrig var eller om de skulle vakna.
Unga män rockade. Gamla män kopplade av.
Men som sagt, min flickvän kom hem till mig igår och hon ville festa, inte koppla av med en flaska brännvin vid datorn och lyssna på gammal rockmusik. Hon är tio år yngre än mig och föredrar att dricka vin eller drinkar och stå och hoppa på golvet till konstig musik som låter som lekskolans musiktimme. Hon gillar artister som kallar sig för Beyonce (vad är en bejåns?) och Pink. Rosafärgat piss?
Någon som kallar sig för "P Diddy" uppskattar hon också. Hade någon kallat sig för P Diddy för tjugo år sedan hade han blivit utskrattad. Det låter som någon som är med i Grodan Bolls gäng. Men idag så kommer man undan med allt, bara man kan stå och tjattra och pysa i en mick ackompanjerad av en enfaldig trummaskin.
Det är dåligt och enfaldigt. Jag skäms alltid för min flickväns musiksmak inför mina grannar.Tänk om de hör vad hon spelar? Tänk om de tror att det är jag!
Hur som helst, min flickvän kom hem till mig igår och jag tvingades dricka tillsammans med henne och lyssna på dårmusiken.
Det kunde jag ta. Inga problem egentligen. Kondylom och pumaöverfall är värre.
Men nu kommer vi till problemet. Hon ville gå ut. Med "ut" så menar hon egentligen att man ska gå IN på något ställe. Helst Harrys av någon anledning.
Jag hatar Harrys! Jag vet inte vad i helvete jag har där att göra? Det var smockat med idioter överallt, musiken hade de på högsta volym så konversation var uteslutet och man fick inte röka någonstans. Till råga på allt så var det svindyrt. Över en hundring för ett rejält järn! Tur att jag hade med mig min fickplunta.
Början av kvällen spenderade vi vid uteserveringen. Skittråkigt. Vad är vitsen egentligen? Jag menar, jag skulle ju lika gärna ha kunnat sitta på min balkong och hälla i mig sprit för en mycket billigare penning och slippa alla jävla idioter. Nu var jag istället tvungen att betala hutlösa priser för sprit som jag var tvungen att dricka lugnt och sansat. Blir man för full blir man utkastad.
Man kan fråga sig varför de säljer alkohol? Det är ju knappast gott. Man dricker det ju inte för den goda smaken eller för att man är törstig. Berusning är ju målet men blir man för berusad, ja då åker man ut trots att man har tryckt ned en halv förmögenhet i halsen på de jävlarna.
Se så tråkigt jag har.
Jag bara satt där som en idiot.
Vad gör man? Vad förväntas av mig? Jag har glömt bort vad som är det roliga i att gå ut och festa. Jag ville sitta på min balkong och dricka sprit!
Nu skulle ju min flickvän i och för sig ha kunnat gå ut utan mig. Problemet var att hon ville ha mig med.
Man kan fråga sig varför? Jag hade bara supa och knulla i huvudet och det kan man ju göra hemma. Faktum är att hemmet är en alldeles perfekt plats att vara på när man ska ägna sig åt dessa sysslor.
Min flickvän älskar att dansa. Det gör inte jag. Jag vill stå vid baren och bli fullare. Alltså låter jag henne dansa, helst med andra karlar så att jag slipper. Det gör mig ingenting. Problemet är att hon inte låter mig stå vid baren och hälla i mig sprit. Hon är mycket svartsjuk av sig (hur hon nu kan inbilla sig att kvinnorna skulle kasta sig över mig begriper inte jag?) och blir sur som en citron så fort jag börjar att konversera med någon annan kvinna. Men jag tycker det är kul att snacka med andra kvinnor! Jag stöter inte på dem eller något, bara snackar skit. Jag drar vitsar, skämtar och får dem att skratta.
Detta misstolkar min flickvän. Har jag otur kan det bli ett jävla uppträde. Därför så kunde jag glömma det. Inte stå vid baren och supa och snacka med folk alltså. Inte fick man röka heller och jag blir alltid storrökare när jag dricker. Eller va fan, jag är storrökare annars också.
Så vad fan hade jag där att göra egentligen?
Det blev en tidig kväll för mig. Helt plötsligt blev det bara helt svart och så vaknade jag upp hemma i min säng i morse, fullt påklädd. Inte har jag någon aning om hur jag kom hem heller.
Min flickvän undrade när jag skulle lära mig? När skulle jag bli vuxen?
-"Du hanterar ju alkohol som en jävla sjuttonåring!"
Det där tog jag som en komplimang.
Jag skulle hellre vilja säga att jag dricker på ett mycket ungdomligt sätt. Jag är ungdomlig i mitt drickande.
Eller vad säger ni andra?
Vad anser ni om alkohol och utekvällar?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
