Om Internet hade funnits under åttiotalet.

Det var nog tur att det inte fanns Internet när jag var ung under åttiotalet. Då hade det inte blivit mycket gjort för min del.
Allt hade varit så lättillgängligt. Jag hade inte behövt lyfta på röven och gett mig ut från mitt hem för att upptäcka nya städer och nya arbetsplatser. Jag hade inte behövt gå igenom skammen som det innebar att skaffa fram porrtidningar. Allt hade ju funnits där, på min skärm. Jag hade upptäckt världen från min eget lilla trygga pojkrum.
För Internet fanns inte.
Istället så fick jag lära mig hur man undviker stryk genom att åka på stryk, jag fick lära mig hur man inte skulle få sparken från ett jobb genom att få sparken från ett jobb.
Det kallas för att skaffa sig livserfarenhet.
Att träffa jämnåriga flickor som ung hör också till stegen i livet som man bör ta. Om man har tur så träffar man någon flicka att ta dessa steg tillsammans med.
Jag fick vandra ensam.
Eftersom jag var en blyg och bortkommen tonåring så var porrtidningarna det närmaste jag kunde komma något som liknade sexuell erfarenhet. Porrtidningar var ett helvete att få tag på för en blyg tonåring.
Idag behöver man bara gå ut på nätet så finns de allihopa där, alla frodiga kvinnor som jag då fantiserade om.
Men under åttiotalet var det annorlunda. Jobb var i regel inga problem att fixa efter grundskolan, porrtidningar var värre och när det gällde kontakt med en riktig flicka så verkade det lättare att korsa Antarktis i badbyxor med en järnspis på ryggen.

Första gången jag skulle köpa en porrtidning föregicks av stor planering. Jag skrev en inhandlingslista. Jag var sexton år och det var inget konstigt med att en kille i den åldern gick och handlade åt sin mor, eller far, om jag nu hade haft någon. Desto konstigare kanske det var att göra sina matinköp vid Pressbyrån. Men till ICA kunde jag inte gå för jag visste att där satt det alltid unga tjejer vid kassorna. De fick mig alltid att rodna djupt även när jag bara var där för att handla mat, att då även lägga upp en porrtidning på bandet var helt otänkbart. Jag hade med största sannolikhet fått blodstörtning och svimmat av skam.
Så det fick bli Pressbyrån. Där jobbade det oftast en gammal gubbe.
Jag minns den där inhandlingslistan än idag.
En liter lättmjölk.
Ett kvarts kilo bryggkaffe.
En ask John Silver.
Ett paket bitsocker.
Och så sist, en… Fib Aktuellt.
Nu såg det ut som om jag hade blivit skickad av en vuxen att handla.
Jag finansierade allt själv. Det blev en jävligt dyr Fib Aktuellt. Jag vill minnas att den kostade runt åtta kronor men tillsammans med allt det andra så kostade den mig nästan sjuttio spänn. Mycket pengar då. Morsan undrade också vad som hade tagit åt mig. Varför hade jag helt plötsligt köpt hem mjölk, kaffe och bitsocker?
Men jag tyckte att tidningen var värd varenda krona. I just det numret så var utvikningsflickan Joanne Latham med och hon höll mig sällskap under nätterna, sommaren 1981. En tid då flera av mina jämnåriga gjorde sina första erfarenheter hos det motsatta könet. De kanske mötte sin första flickvän utanför något drogfritt disco, eller på en grusparkering vid Folkets Park.
En tid då jag själv satt hemma och tecknade fåniga serier i min ensamhet.
Men varje natt, när morsan hade somnat vid TV:n så smög jag mig in i mitt rum, lade mig på sängen, tog fram min Fib Aktuellt och bläddrade fram till mittuppslaget och Joanne. Det var flickan som jag stämde träff med i smyg den där sommaren. Det var inga discon eller grusparkeringar för mig.
Jag låg i sängen i mitt pojkrum med ett stadigt grepp om kuken. Romantiskt värre.
Men som tur var fanns inte internet. Då hade jag väl suttit där fortfarande, vid en datorskärm med ett lika fast grepp om kuken.

Det fanns jämnåriga flickor i min närhet. Jag såg dem ofta i centrum och flera av dem ville t o m ha sex. Dessvärre inte med mig.
Jag hade en kompis som hette Robban.
-”Ikväll ska jag få knulla Cilla. Det har hon lovat.”
Kunde han säga till mig, enbart för att jävlas. Han visste att jag var långt borta från sådant.
Cilla var en mörk skönhet på sexton år. Alla kändes sig manade att knulla henne och rätt så många blev kallade.
Utom jag.
-”Tänk dig själv när hon särar och jag lägger mig över henne!”
Fortsatte Robban.
Ja, det kunde jag tänka mig. Få tänkte på Cilla i några andra sammanhang. Cilla var knappast någon tjej som man ville uppvakta med rosor eller bli tillsammans med. Alla ville knulla henne, ingen ville ha henne som flickvän.
Paradoxalt nog blev hon därför känd för att vara allas flickvän.
Utom min.
-”Ja, jag tänker på det!”
Svarade jag.
-”Är det därför du har stånd?”
Frågade Robban.
-”Ja.”
Jag hade alltid stånd den där förbannade sommaren 1981.

Ett par år senare flyttade jag till min första egna lägenhet. En liten etta på 27 kvm. Den hade inte ens kokvrå utan kokskåp. Två garderobsdörrar som man öppnade och där var diskbänk, två plattor, kylskåp, skafferi och ett par skåp.
Den låg högst upp i ett höghus och hade ingen balkong. Jag brukade ta vindsvägen upp till taket. Där brukade jag ligga och sola på sommaren. På nätterna hände det att jag smög upp med en flaska sprit. Jag satt där ensam och drack, rökte, blickade ut över stan och drömde. Jag kände mig oerhört ensam och frossade i självömkan.
Jag tror det var nyttigt för mig. Sådana erfarenheter gör en människa ödmjuk. Ensamhet gör människor ödmjuka. Popularitet gör dem till skitstövlar. Det är i alla fall min erfarenhet.
Hyran låg på 775 kr i månaden.
När jag flyttade in ägde jag inte mycket. En säng, en gammal tvåsitssoffa i brun manchester och ett gammal slitet vardagsrumsbord som jag hade hittat i ett övergivet förråd. Jag köpte en gammal TV av en jobbarkompis. Den hade ratt som kanalväljare och brunt faner på sidorna. Några gröna plastmattor fick jag av morsan och naturligtvis så glömde jag inte att ta med mig min skiv- och boksamling till mitt nya hem. På väggarna hade jag planscher på Deep Purple, Jimi Hendrix, Whitesnake, Rainbow och AC/DC. I ett hörn stod mitt skrivbord med mina block och pennor. När jag fick min lön så var en ny stereoanläggning det första jag köpte. Sådant var viktigt för mig när jag var tonåring. Sedan fick jag leva på falukorv och makaroner i en månad. Det var mycket cigarretter rullade på fimpar och billiga snabbvinsatser från Ellos som aldrig hann jäsa färdigt innan de var urdruckna.
En sen kväll så fick jag med mig min första flicka hem. Vi smög upp på taket och däruppe, under stjärnorna mitt under ett brinnande åttiotal så fick jag mitt livs första puss.
Det var stort.
Hade internet funnits då så hade jag antagligen bott hemma hos morsan fortfarande. Jag hade varit utan alla dessa fina minnen och hade med största sannolikhet aldrig suttit uppe på det där taket och fått en puss som bröt förbannelsen hos det motsatta könet.

Idag så kan varenda tonåring surfa ut på nätet men de kollar inte längre efter vackra utvikningsflickor. De matas istället med rövknull och förnedringssex. Det är munsprut, silikon, gruppsex och hinkar med sperma.
Allt det fina är borta. Drömmen om att bli utvald av en flicka som bara vill hålla Dig i handen och känna närhet finns inte längre. Romantiken, det sköra, det flyende är borta. Kvar finns bara ett mekaniskt utnyttjande av varandra.
Idag anses man som misslyckad om man inte har hunnit med att både knulla röv och bli avsugen innan artonårsdagen.
Jag skulle tro att mitt minne av min första puss ter sig mycket löjlig hos dagens ungdomar.
Men det skiter jag i!
Jag är glad över att Internet inte fanns när jag var tonåring under åttiotalet. Mycket glad.
Så därför kan jag hänga ute på Internet idag. Jag har så mycket att ta igen!
Men jag porrsurfar sällan. Det finns liksom inte så många sidor med vackra utvikningsflickor länge. Förnedringssex intresserar mig inte så därför blir det inte något av den varan. Utvikningsflickorna från åttitalet har blivit lika gamla som mig och det kom aldrig några ersättare. Istället är det anorektiska plastdockor med rakade muffar som får stora kukar i hål som jag anser är till för att tillfredsställa helt andra behov. Det lockar inte mig.
Istället så kan jag sitta här och skriva en massa dumheter. Det blir nog så när man blir medelålders.
Joanne har också blivit medelålders. Jag undrar vad hon gör idag? Kanske funderar hon på att göra en ansiktslyftning, fylla brösten med silikon, raka muffen och köra upp en dildo i röven?
Hon kanske funderar på en comeback?
En Internet- och porrsidesversion av Joanne?
Kanske sitter det då någon finnig och bortkommen sextonårig tönt och drar skinn vid sin datorskärm hela nätterna så att svetten sprutar? En ung och ny version av Gammal Hårdrockare som är uppvuxen med Internet.
Ja, vem vet?
Jag undrar hur hans liv skulle bli?
Jag undrar hur mitt liv skulle ha blivit?

Frågor och svar.

När jag startade den här bloggen i våras så trodde jag aldrig att den skulle bli så välbesökt. Ärligt talat så är jag förvånad över alla nya besökare som tillkommer varje dag.
Hur hittar ni mig?
Min plan från början var att kanske lägga ut trettio-fyrtio gamla texter för att se hur det skulle gå. Texter som jag redan hade lagt ut på nätet och som cirkulerade på div forum och skrivarsiter. Det gick över förväntan så jag fortsatte. Nästan ambition var att skriva nya texter. Jag tänkte att jag kör på tills jag har kommit upp i hundra nya noveller och kåserier, sedan ger jag fan i det, oavsett hur många läsare jag har fått.
Nu är jag snart uppe i tvåhundra och jag har faktiskt inte tröttnat ännu. Mycket tack vare min växande läsekrets och alla trevliga mail och kommentarer som jag får.
Det kunde jag aldrig drömma om!
Tydligen så finns det ett behov av en ful, medelålders gubbjävel bland alla fåniga mode -och mammabloggar.
Jag får flera mail varje vecka och en del av dem är beundrarmail! Jag försöker att svara på alla men jag tänkte att några av dem svarar jag på öppet. Eftersom jag saknar integritet (eller skam i kroppen som vissa säkert tycker) så ska jag svara på några av riktigt personlig art här. Men jag börjar med en kommentar från en läsare som kräver ett svar så snabbt som möjligt. Det känns viktigt för mig.

” IAF, till dig Hårdrockare, du skriver bra och roande. Ett tips från mig, är att hålla det hela med samma substans men kortare. Dina utspel är för långa och du tappar läsare. Dock tycker jag du själv förtjänar en plats Metro, så att man har något mer än att skratta åt än Elvis.”
Han har helt rätt i sin kritik. Jag skriver alldeles för långt. För långt för att det ska vara bekvämt att läsa vid datorn i alla fall. Problemet är att jag kan inte skriva på något annat vis. Jag kan helt enkelt inte vara kortfattad.
Faktum är att mina texter egentligen är ännu längre från början.
Jag känner mycket väl till reglerna. En bra novell bör t ex aldrig överstiga 15 000 tecken och ett kåseri bör ligga någonstans runt 4 000 tecken.
Det är bara att glömma för min del.
De flesta av mina texter som finns på min blogg ligger runt 20 000 – 50 000 tecken. Ibland ännu mer. Men vad få vet är att de egentligen är ännu längre från början. Alla texterna som jag lägger ut är förkortade versioner. Egentligen så är de minst dubbelt så långa. Minst. Men jag kortar ned dem i efterhand för jag är mycket väl medveten om att de är för långa.
Men jag kan som sagt var inte skriva på något annat vis. Under tiden som jag sitter här vid mitt tangentbord så måste jag få breda ut mig. Nya tankar och karaktärer dyker upp, det tillkommer sidoberättelser som i sin tur förgrenar sig vidare osv, osv.
Helt plötsligt så sitter jag där med en mindre roman och en sådan kan jag naturligtvis inte lägga ut på min blogg.
Det är inte svårt för mig att skriva. Inte är det tråkigt heller. Jag har skitkul när jag under en ledig dag sitter i den tidiga morgontimman och skriver. Det svåra och tråkiga kommer senare. När jag måste korta ned, när jag måste välja bort och radera stora textstycken.
Vad kan jag ta bort för att det fortfarande ska vara begripligt?
När jag är färdig så har jag i regel skickat två tredjedelar av texten till cyberhimmelen där alla överflödiga tecken och ord till slut hamnar.
Vad jag vill ha sagt är att jag har inte så mycket annat att välja på. Det blir mycket eller ingenting alls. Jag äter tills jag blir andfådd, dricker tills jag åker i golvet och skriver tills folk blir trötta i huvudet.
Så är det och så kommer det alltid att vara.
Den här tråden kommer också att bli lång. Lika bra att jag upplyser om detta i tid så att ni kan dra vidare till en intressantare blogg. Kanske en blogg om mode riktat till anorektikermagra kvinnor eller om missförstådda white trashmorsor som ställs inför det eviga dilemmat varje månad som socialbidraget betalas ut:
Cigarretter eller barnmat?
Ny ögonbrynspiercing eller blöjor?

”Har du stor kuk?”
Frågade någon i ett mail som jag fick. En kort och koncis fråga. Inget mer. Man får ju hoppas att det var en kvinna som frågade.
Denna intressanta och genomtänkta fråga kräver naturligtvis ett lika genomtänkt svar.
JA! Min kuk är ogudaktigt stor. Hur är det nu alla unga, ofattbart vackra och storpattade kvinnor brukar utbrista när jag drar av mig mina byxor?
-”Så stor den är… Så enorm, så grov och så lång! Så fantastisk, så…”
Nä, så är det naturligtvis inte. Men man kan ju fantisera i alla fall.
Faktum är att jag vet faktiskt inte hur stor kuken är. Det låter kanske märkligt men jag har aldrig mätt den. Anledningen är: Jag har inte vågat! Tänk om den är liten! Tänk om den ligger under medel?
Så därför låter jag bli. Det man inte vet har man inte ont utav. Jag har inte heller kunnat jämföra den med andra män. Eftersom jag är militant heterosexuell så har det aldrig legat i min natur att duscha naken tillsammans med andra män.
Jag vill inte heller ta risken att få några illusioner krossade. Tänk om jag skulle stå där i duschen och så kommer det in en storkukad idiot, pekar på mitt skrev, skrattar och säger:
-”Ha! Ha! Jag har mycket större kuk än dig!”
Sedan skulle det året vara förstört.
Det är mycket kukar nu. Därför går jag över till nästa fråga.

Jag blivit anklagad för att ljuga. Att mycket av det jag skriver är ren lögn.
”Du ljuger! Hur fan kan du veta vad folk tänker?”
Hur jag kan veta det? Faktum är att det kan jag naturligtvis inte. Hur skulle jag kunna veta det?
Låt mig förklara: När jag skriver en självbiografisk text, t ex som när jag hade den tvivelaktiga äran att stöta på en riktig översittare vid namn Jimmy på ett tidigare jobb, så vet jag naturligtvis inte om han hade en märklig och genomrutten kvinnosyn. Jag vet inte om han hade svårt för att uppvakta kvinnor på ett normalt vis även om det inte skulle ha förvånat mig.
Jag kan omöjligt veta hur Jimmy tänkte och hur hans privatliv såg ut.
När jag skriver något självbiografiskt så lägger jag alltid till och drar ifrån. Allt för att göra det mer underhållande. Hade jag skrivit på ett annat vis så hade både ni och jag tröttnat.
Men grundhistorien är alltid sann. Jimmy fanns, likaså jobbet jag hade och alla andra människor och händelser som jag har beskrivit i mina texter.
Världen är full av idioter och underliga människor, livet är fantastiskt och jag har haft turen att få vara delaktig.

”Du skriver ju att du saknar utbildning men ändå kan du skriva. Hur kommer det sig?”
Undrar någon annan.
Nej, jag kan inte skriva. Faktum är att gör garanterat massor av fel. Jag har inte någon aning om hur man skriver på ett korrekt vis och jag vill inte veta heller. Skulle jag gå någon skrivarkurs och börja analysera allting jag skriver, få det hackat och söndermalt av någon lärare så hade det roliga försvunnit.
Då hade det inte längre varit någon lek för mig.
Det hade blivit allvar.
Pretentiöst.
Jag hatar bloggar och skribenter som tar sig själva på allvar. För mig är det en lek, som allting annat här i livet. Jag har inget budskap, jag vill ingenting. Jag bara skriver för att jag tycker att det är roligt för stunden. Kanske tröttnar jag, kanske är detta mitt sista inlägg på denna blogg. Eller också fortsätter jag och skriver tusen texter till. Hur som helst så är det bara något som jag gör för att jag tycker det är kul. Jag drivs inte av något. Det är inget kall. Jag ser mig inte som någon ”skrivande” människa.
Om andra människor finner det jag skriver underhållande, om de roas eller blir provocerade, ja då tycker jag naturligtvis det blir ännu roligare. Jag skulle knappast skriva om det inte fanns någon som läste skiten. Så länge folk blir engagerade på ena eller andra viset av mina texter så kommer jag nog att fortsätta med att skriva.

”Tjena GH! Det finns massor av bilder på dig på din fotoblogg men du döljer en stor del av ansiktet. Varför? Du är ju så öppen med ditt liv annars.”
Det finns ett mycket enkelt svar på den frågan. Det är inte av integritetsskäl, jag försöker inte att dölja vem jag är. Jag är faktiskt förvånad över att ingen har kommit på vem jag är ännu. Nej, det beror på att det finns några människor från mina yngre dagar som mer än gärna skulle vilja ställa till med jävelskap för mig.
Jag vill inte hitta ett foto på mig själv på någon kontaktsida för bögar under rubriken: ”Anala begär”.
Man ska vara mycket försiktig med att lägga ut fotografier på nätet, de kan utnyttjas i de mest horribla sammanhang.
Det borde någon tala om för alla white trashmorsor som lägger ut foton på sina barn.

”Jag hatar alla jävla mammabloggar! Jag hatar white trashmorsor! Kan du inte skriva fler texter om dem? Du är så jäävla bra på det!”
Det är fixat! Se föregående text. Antagligen så kommer det fler så småningom. Dessa bloggar är något som jag själv älskar att hata. Det ger mig stor tillfredsställelse och skänker mig djup sinnesro varje gång som jag får inspiration att såga dessa bloggar jäms med fotknölarna. Om någon har problem med detta så är det bara att ge tillbaka med samma mynt. Det är fullt tillåtet att både älska och hata mig.
Läste förresten senast idag att Linda Rosings blogg har hjälp henne att få respekten tillbaka.
Vilken respekt?
Är hon dum i huvudet?
Anledningen till att bloggar som dessa får så många besökare är att de flesta vill sitta och hata en stund, alternativt skratta åt fåntratten. Alla sitter och hoppas att hon ska drabbas av acne vulgaris eller träffa en ny korkad gorillahane som ger lite spännande rubriker i polisrapporterna.
Fan vet om jag inte ska ta och rikta onda ögat mot bloggar som hennes i en kommande text. Vi får se.

”Tjenare GH! Vilket jobb har du trivts bäst med? Du har ju haft en del, eller hur? Jag funderar på att bli elektriker, vad tror du om det?”
Elektriker? Tja… Tycker man det är kul att koppla ihop trådar med olika färger och se lampor tändas och släckas så varför inte?
Annars så tycker jag det är en konstig fråga. Jag jobbar för att jag måste. Inte för att jag trivs och tycker att det är kul. Hade jag varit ekonomiskt oberoende så hade det inte funnits en enda anledning till att jag hade gått upp klockan fem på morgonen, tvångsrakat mig, tvångsduschat och sedan travat iväg till jobbet två km bort för att sedan vara där i åtta timmar innan jag får gå hem igen.
Så nej, sådana frågor kan jag inte riktigt svara på. Jag jobbar och sedan får jag gå hem och vara ifred tills nästa dag.
Fråga gärna vad jag gillar att göra på min fritid. Det är lättare att svara på. Sådana frågor förstår jag.
Men jag måste erkänna att jag faktiskt blir rörd så fort jag får mail från unga killar och tjejer som gillar det jag skriver. Det förvånade mig faktiskt i början. Jag trodde inte att tjugoåringar skulle ha något intresse av mina texter men tydligen hade jag fel och det glädjer mig.
Jag har fått flera mail där de skriver att de känner precis som jag men att de har trott att de har varit ensamma, att det har varit något fel på dem bara för att de har vantrivts med sina arbeten men ändå inte känt någon lust att förändra sin situation.
”Det finns ju inget som verkar intressant!”
Som flera av dem skriver.
Jag är mycket tacksam över att jag får så många läsare, oavsett om de gillar mig eller inte. Men jag tycker det är extra kul när unga människor läser mig, människor som känner exakt likadant som jag kände en gång i tiden för inte alltför länge sedan.
”När det känns tungt för mig på bussen till jobbet så brukar jag tänka på dina texter, då känns det bättre!”
Jo, så skrev faktiskt en ung kille till mig för ett tag sedan. Jag sparade t o m det där mailet. Hans ord hjälper mig när det känns tungt.
Det känns helt fantastiskt att det som finns i mitt huvud, min värld, mina minnen och erfarenheter faktiskt kan få en annan människa att må bättre!
Jag önskar att jag hade träffat på någon som mig när jag var ung. Någon som hade lärt mig att man behövde inte ta allt så jävla allvarligt. Att det är tillåtet att misslyckas, om och om igen. Att inget egentligen är på allvar och att allt egentligen bara är en meningslös lek. En lek som våra chefer av någon anledning alltid vill att vi ska leka åtta timmar om dagen, fem dagar i veckan. Gärna mer.

Ännu en gång: Tack ska ni ha för alla era mail och kommentarer. Skriv gärna mer!
Nu ska jag ta mig en rök, sedan ska jag lägga mig och läsa en stund i min nya tegelsten av Ken Follett.

Hej så länge!

Ung mamma och bröllopsbloggar.

Jag fick ett mail. En snubbe som heter, eller kallar sig för, Jonah Hex tyckte att jag skulle skriva något om alla dessa meningslösa ung mammabloggar som översvämmar nätet.
”Mitt feta ex envisas med att sitta och uppdatera sin blogg dagarna i ända istället för att söka jobb. Hon visar upp vår dotter och sitt hem (som jag finansierade innan hon kastade ut mig) för hela världen. Jag har förstått att detta är väldigt utbrett bland ensamstående mammor. Jag retar mig på det och jag tror inte jag är ensam. Här har du något att skriva om! Snälla, gör det! Jag tänker skicka en länk till mitt smällfeta ex om du skriver något som gör henne förbannad.”
Naturligtvis vill jag tillgodose mina läsares önskemål. Dessa ung mammabloggar är något som jag själv har retat mig på något oerhört. Jag har länge velat såga dessa bloggar jäms med fotknölarna men inspirationen har inte riktigt velat infinna sig. Men nu så har den runnit till.
Tack Jonah Hex!

Åttio procent av alla kvinnliga bloggar handlar om bortskämda ungar och deras bildsköna, men ack så korkade pojkvänner.
Jag vet inte hur många bloggar som jag har ramlat in på där man genast möts av en bild på en ung mamma med en unge som ser exakt likadan ut som alla andra ungar. Men naturligtvis så är lille Kevin/Tindra/Liam/Engla (eller annat valfritt white trashnamn) unik, så unik så att modern känner sig tvingad att skriva om ungen ständigt och jämt i sin blogg. Ung Mamma uppdaterar flera gånger om dagen.
”Hej igen! Nu har lille Kevin suttit på pottan och gjort bummelibum! Idag så torkade han sig i röven alldeles själv! Är det inte alldeles, alldeles underbart?”
Detta kanske - jag skriver kanske, intresserar den absolut närmaste kretsen runt Ung Mamma. Varför lägga ut detta på en blogg som en massa okända människor kan läsa?
Jag kan också torka mig i röven utan hjälp men inte fan skriver jag om det. Eller jo, det kanske hade varit ett nytt grepp?
”Kom hem från jobbet klockan fyra, har varit skitnödig hela dagen. Satte mig och sket. Det kändes bra. När jag skulle torka mig - jo, jag kan torka mig själv! - så upptäckte jag att papperet var slut. Fick riva ur en sida ur en gammal dagstidning. När jag torkade mig så sprack papperet och jag körde upp tummen i röven. Den blev brun. Nu kändes det inte bra längre.”
Nej, det där nya greppet lägger jag nog på is. Jag tror inte att det skulle funka hos mina läsare. Inte hos några läsare faktiskt. Lika lite som folk är intresserade av mina toalettvanor, lika lite är de intresserade av ensamma mammor och deras ungar.

Den Unga Mamman måste även skriva om sin pojkvän som naturligtvis inte är fader till ungen.
Denna pojkvän visar sig nästan undantagslöst vara en spännig fjant som har styrketräning, öl, tribalstatueringar och motorsport som högsta intresse. Precis som den frånvarande fadern som glömde att dra ur kuken i tid för några år sedan. Varför överge ett sådant vinnande koncept?
Ofta länkar Ung Mamma till sin pojkväns blogg.
Pojkvännen är precis den adrenalinstinna och genomkorkade hane som man förväntar sig att en ung mamma ska falla för. Pojkvännens blogg kännetecknas av exakt samma inläggsfrossa om totalt ointressanta saker. Skillnaden är att Ung Mammas hane inte skriver om blöjbyten, uteblivna socialbidrag och navelpiercings. Han skriver istället om kvällar på Harrys med sina polare. Han skriver om dagar på gymmet, om deffning, proteindrinkar och vodka med Red Bull.
”Drog från gymet. Åker hem o dushar o svidar om, packar ner vodkan o drar till mina homies. Behöver va lite ledig känner jag. Ikväll är det premiär för nyköpta jeinsen! Yes:-) De var Henkan, Jimpa o ja. Vi sänkte nåra bärs o sedan drog ja hem till Lenita. Kevin sov så jag trodde att kuken skulle få sitt. Det fick han inte. Lenita är en bra tjej men ibland så ä hon jävla konstig asså . Tror fan ja älskar Lenita o hon säger att hon älskar mej. Suger bättre än en industridammsugare gör hon också.
Men inte igår…”
Sådana här poetiska och finstämda kärleksförklaringar är vanliga på dessa bloggar.
Vissa tycker kanske att dessa unga mammor borde lära sig någon gång, att de borde kunna sålla bort skitstövlarna från sitt umgänge. Själv så tycker jag att de förtjänar varandra. Det är ju bra så länge de enbart sprider sina gener bland sina likar så att säga.
Den unga mamman Lenita uppdaterar minst fem gånger om dagen om de mest oviktiga ting. Saker som vi andra skiter fullkomligt i.
”Mange kom hem till mig ikväll. Han hade varit ute med polarna och dragit några bärs. Han var lite sugen på mig, det förstod jag. *Skratt!* Men jag har fått illaluktande flytningar. Det är ju lite skämmigt. Mange trodde mig inte, han ville kolla mina trosor. Det fick han inte. Då blev han arg och kallade mig för slyna. Dumma Mange!”
Intressant värre.
Nästa dag så kan man läsa att Ung Mamma har varit på apoteket.
”Hej igen! Nu har jag varit och köpt Pevaryl. Det brukar fungera jättebra mot mina svampinfektioner. Jag gillar Pevaryl! Det borde vara gratis för oss kvinnor.
Heja Pevaryl! Bra för dig! Bra för mig! Bra för Mange!
Kjaaaamiz!”
Här kommer ett litet tips till alla kvinnor som tänker börja blogga: Kom med något nytt! Försök att vara unika! Skriv INTE om ungar, mode, eller bröllop. Vi andra, vi skiter i sådant. Vi blir bara irriterade. Så fort en bild på en dreglande unge dyker upp på någon blogg tillsammans med en tatuerad och piercad white trashmorsa så får det motsatt effekt. Tillhör vi inte er innersta krets av släktingar och socialassistenter så känner vi inte sympati för er eller ömhet för ungen. Vi vill istället anmäla er för bidragsbedrägeri och sätta det lilla kräket till unge på anstalt.

Fenomenet bröllopsbloggar förtjänar lite extra uppmärksamhet känner jag. De retar mig nästan lika mycket som ung mammabloggar.
De förekommer inte i lika stor omfattning men tillräckligt för att man ska råka ramla in på en sådan då och då.
Vad är grejen med att gifta sig? Vad är det man får som man inte har fått innan?
Vi lever i början av 2 000-talet, en man behöver inte gifta sig längre för att få lite pälskrage. Det går jättebra ändå. T o m jag får det ibland, senast i fredags faktiskt och jag är inte ens förlovad. Men det flöt på rätt så bra ändå. Det var t o m hon som tog initiativet!
Ska sanningen fram så hade jag sett fram emot en kväll tillsammans med min dator. Jag hade helst velat vara ifred. Men sådant är det bäst att hålla käft om. Så därför var det bara att hoppa i sadeln och rida iväg.
Men nu var det bröllopsbloggar jag skulle skriva om, inte om en ogift syndares sexuella äventyr med sin kära flickvän som han inte ens är förlovad med.
Direkt när man råkar ramla in på en bröllopsblogg så möts man av ett stort fotografi av det väna paret. Bruden står och ler och ser överlycklig ut. Brudgummen ler också men om man tittar efter riktigt noga så ser man något skitnödigt över brudgummen. Han ser tillgjord ut. Det är inte äkta. Det ser ut som om han innerst inne undrar över hur han har hamnat i denna situation.
Vad i helvete var det som hände?
Jo, jag ska tala om vad det var som hände. Det var man som träffade kvinna. Man vill knulla med kvinna. Kvinna säger ja. Man får stånd. Mannen vänjer sig vid ett regelbundet sexliv.
Helt plötsligt får kvinna för sig att hon vill känna sig som prinsessa för en dag. Hon vill förverkliga sina flickdrömmar. Alla unga flickor drömmer om att en prins ska dyka upp på en vit häst, äkta flickan och göra henne till prinsessa så att hon får skrida omkring dagarna i ända med krona på huvudet och tiara i handen.
En kvinna vill känna sig utvald.
Mannen däremot, han skiter i sådant. Han vill helst ha ett regelbundet sexliv och sedan sitta och bli fet framför TV:n och datorn resten av tiden som blir över.
Det är nu mannen måste välja. Ska han offra sig? Ska han gå med på ett fånigt och dyrt spektakel bara för att få behålla sin kvinna eller ska han skita i alltihop och hoppas att han träffar en ny kvinna utan sådana fåniga idéer?
Men vem vet om han kommer att träffa någon ny kvinna? Flinten har börjat breda ut sig oroväckande mycket och inte fan hängde ballarna sådär långt ned för bara något år sedan?
Så därför tar mannen det säkra före det osäkra och friar till sin kvinna, han talar om för henne att hon är kvinnan i hans liv trots att han fortfarande inte är riktigt säker på vad hon heter. Var det Lena, eller Helena? Jaja, skit samma! Hon får ju trots allt fortfarande kuken att stå och fjärrkontrollen får han ha ifred.
Stor röv har hon fått på senare tid också vilket betyder att hon med största sannolikhet är bra för avel.

Om man orkar läsa vidare på någon av alla dessa larviga bröllopsbloggar så upptäcker man att de oftast har gjort en kostnadsberäkning för sitt bröllop. Slutnotan brukar ligga på runt femtiotusen kronor, ibland ännu mer! Ju dyrare, desto finare.
Femtiotusen spänn!
Jag har ungefär etthundrafemtiotusen spänn sparade på banken. Det tog mig tio år att få ihop detta. Det betyder att det skulle ta mig drygt tre år att spara ihop till ett bröllop.
Tror ni att jag skulle kasta bort dessa pengar på en fånig religiös ceremoni? Nej, jag tror inte det. Jag tror nog att Gud hellre ser att vi lever efter våra hjärtan utan att ingå i falska förbund bara för att kvinnan vill känna sig som en prinsessa för en dag.
Gissa vad som lockar mest, en jorden runtresa med ett glas i handen?
Eller ett giftermål där jag måste visa upp mig i en fånig kostym som säkert skulle skava och stickas, vara artig mot en massa dumma släktingar till min flickvän - släktingar som jag måste bjuda på dyr mat (precis som om de inte skulle ha råd med att köpa egen mat!) och som avslut genomlida en bröllopsnatt på ett svindyrt hotell?
Eftersom jag är en nervös och blyg person som avskyr att stå i centrum så skulle jag vara tvungen att supa mig dyngrak innan vigselceremonin i kyrkan. Det skulle garanterat inte uppskattas av brudens föräldrar, som är av den gamla hårda, konservativa stammen. Tillika nykterister.
Så nej, jag kommer nog att fortsätta med att leva i synd livet ut.

Med tanke på att en förkrossande majoritet av alla äktenskap slutar med skilsmässa så blir själva kostnadsaspekten ännu mer absurd.
-”Inte i vårt fall! Jag ääälskar min man och han ääälskar minsann mig! Vår kärlek är evig! Det känner jag.”
Jamen hejsan! Det har vi väl aldrig hört förut?
Tror de verkligen att alla andra, som skiljer sig, kände det motsatta en gång i tiden när de gifte sig?
Giftermål brukar sluta på följande vis.
Scenario ett: Åren går, mannen fyller fyrtio och har blivit både skallig och fet. Mannen gillar att sitta vid sin dator eller kolla på filmer på sin nyinköpta hemmabioanläggning. Dessa trevliga nöjen avnjutes bäst tillsammans med pan-pizza och Oboy.
Kvinnan känner att mannen inte längre ser henne. Hon börjar ränna ute på Harrys med sina väninnor och träffar till slut en tjugofemårig, storkukad bock som mer än gärna plöjer upp mogna kvinnor vars sexliv legat för fäfot de sista åren.
Kvinnan tror att den unga mannen är kär i henne och skiljer sig genast från sin man som blir av med gemensamma villan, bilen och umgängesrätten med barnen. Ett år senare sitter mannen på golvet i sin lilla nikotingula etta med båda piporna till sitt hagelgevär i munnen.
Scenario två: Den nyss fyllda fyrtioåriga mannen känner av en lättare gubbsjuka och börjar att visa ett osunt intresse för den sextonåriga dotterns väninna. Inte bra. Ännu värre blir det när kvinnan uppmärksammar detta.
Mannen nekar förstås och hävdar att han bara vill veta vad det är för kompisar som lilla dottern umgås med och hur det går för dem i skolan.
-”Jag förhörde dem på deras läxor. De har prov i engelska nästa vecka! Jag bryr mig faktiskt om vår dotter. Jag gillar ungdomar!”
En månad senare upptäcker lilla frugan att lingonsylten är slut. Samtidigt har mannens mutor med Marinella och alkoläsk äntligen burit frukt, han får sin ensamma stund med dotterns väninna nere i syltkällaren.
När frugan slår upp dörren till syltkällaren så möts hon genast av en stor hårig gubbröv som guppar upp och ned mellan två långa, smala tonårsben.
-”Så här går det för unga flickor som inte gör sina läxor!”
Flåsar mannen. -”Känner du vad engagerad jag är i din skolgång?"
Kvinnan smyger tyst upp till köket och hämtar sin stora, tunga gjutjärnsstekpanna som hon har ärvt efter sin gamla mormor.
Resten kan ni gissa er till själva.

Jag skulle tro att snart så kommer vi att få se en utveckling där ung mammabloggarna kommer att smälta ihop med bröllopsbloggarna. Då kommer det att bli riktigt illa. Alla dessa unga mammor kommer naturligtvis att vilja gifta sig med sina korkade pojkvänner. Allt annat vore konstigt. Lenita kommer att vilja gifta sig och Mange kommer att få den ena vinken efter den andra.
Allt detta kommer vi att kunna ta del av i deras bloggar.
”Fan asså, Lenita ä en jävla bra tjej men ibland känns de jobbigt. De ä den där jävla ungen, Kevin eller va fan han heter? Ja va tvungen att va farsa åt honom idag. Gå ut och sparka boll me han. Inte kul men ni vet hur de e, kuken måste få sitt. Lenita blir fan så sur om ja inte visar Kevin lite intresse.
Han fick va målvakt va, å ja ladda på världens skott som tog rakt i ansiktet på han. Jävlar va jag skratta! Man får glädjas åt de lilla å va fan, han måste ju lära sig å ta riktiga skott någon gång, den lilla bögen!”
Lenita är alldeles salig och känner sig tvungen att ännu en gång kasta in ett alldeles meningslöst inlägg på sin blogg.
”Mange var här idag och nu tror jag att det håller på att bli allvar mellan oss *Fniss!” Han tog med sig Kevin ut till fotbollsplanen. Gud va härligt det är med killar som gillar barn! Jag tror att jag ska bjuda på tacos och Molly-Cola när de kommer tillbaka!”

Ja, vi får väl se hur det går för Lenita och Mange. Sist jag besökte Lenitas blogg så hade hon länkat till Forex.
-”De verkar jättebra! Man kan låna femtiotusen kronor utan säkerhet! Gud va Mange skulle bli överraskad om det låg femtio loppor på köksbordet nästa gång han kommer hit! Gissa vad jag vill göra för dem?*Skratt!*”
Ja, Mange blir säkert förvånad, särskilt med tanke på vad han skrev i sitt sista inlägg.
”Fan asså, vicken jävla bra länk som Lenita hade lagt ut på sin blogg! Man kan låna femtio papp utan säkerhet! Ja har länge velat ha en sådan där häftig tribal som Hamid har på ryggen. Å så den där ascoola legshapern som de har borta på Team Sportia. Den har ja spanat på länge!”
Ja, som sagt var. De förtjänar varandra.
Livet går vidare, allt är som det alltid har varit förutom att nu träffas inte stadens White trash på den lokala slaskpizzerian eller Harrys. Nu bloggar de istället. De träffas över nätet, planerar sina framtida liv tillsammans och förökar sig värre än dvärgkaniner. Det bådar inte bra.
Idag, hundratusen ung mammabloggar.
Imorgon? Tanken svindlar.

Oärlighet varar längst - Del 3.

Det var snart dags för mig att påbörja min andra praktikmånad. Den här gången hos ett tryckeri i Arvika.
På vägen upp till Arvika så satt jag och tänkte på alla de gånger som jag hade ljugit mig till ett jobb.
Var det moraliskt riktigt?
Hade det varit bättre om jag hade varit sanningsenlig och talat om att jag inte hade haft någon erfarenhet och intresse av jobben som jag hade sökt?
Jag hade t o m förfalskat betygskopior ett par gånger, enbart för att få komma ifråga för anställning hos några företag. De hade krävt gymnasiekompetens. Det var hur lätt som helst att pina sig igenom tre år på en gymnasieskola. Det gick att fixa med en polares gamla gymnasiebetyg, en scanner och ett juste bildredigeringsprogram.
Hade det varit bättre om jag hade varit ärlig, hållit mig till sanningen och därmed dömt mig själv till arbetslöshet och ett liv på skattebetalarnas bekostnad?
Nej, jag tycker inte det. Man ska göra sitt bästa efter den förmåga man har, mer än så kan man inte begära av en människa. Jag gjorde vad jag kunde för att få ett jobb. Vissa människor uppfyller arbetsmarknadens krav, de har de egenskaper som krävs, som för tillfället är eftertraktade av arbetsgivarna. Vi andra, vi får anpassa oss så gott det går.
Vissa anpassar sina liv efter socialbidrag och a-kassor, andra människor – som jag, vill ha ut mer av livet. Vi vill inte bara överleva, vi vill leva också. Vi vill resa, vi vill samla på oss pengar, köpa oss en ny dator och kanske bjuda våra flickvänner på en hotellweekend i Helsingborg.
Det är sådana saker som gör livet värt att leva.
Så nej, jag skäms inte för att jag har ljugit mig till arbete. Jag skäms inte över förfalskade betygskopior. Jag tänker inte be om ursäkt för alla gånger som jag har suttit på någon anställningsintervju och försäkrat dem om att jag har brunnit av iver över att få städa skithus, sortera post eller blanda sallad.
Livet handlar om att ljuga och anpassa sig. Det handlar om att visa upp en falsk bild av sig själv. En anställningsintervju är som ett desperat fem-i-treragg på krogen. Man pladdrar på, försöker att svara rätt, ljuger och döljer sina dåliga sidor. Allt för att få knulla. Med vem spelar mindre roll.
Det är som att söka jobb, förutom att man sällan är berusad eller har stånd under anställningsintervjun.
När jag var ung så ville jag gärna ha sex. Med vem spelade mindre roll, huvudsaken var att jag fick knulla. Jag hade samma inställning till arbete. Därför har jag haft många skitjobb.
Att vantrivas åtta timmar om dagen är inte värre än att dra på sig klamydia från valfri white trashmorsa klockan tre på natten. Man får ta det onda med det goda och hoppas att det känns bättre när nästa löning kommer.
”Det är bara att bita ihop!”
Som jag tänkte en gång när läkaren tog en bakterieodling med en tops från mitt urinrör.

Men nu var jag på väg till ännu en praktikplats inom ett yrke som jag aldrig skulle klara av att anpassa mig till. Jag hade ingen lust att förställa mig, att ljuga och dupera. Jag orkade inte.
-”Jaha, här har vi en kille som brinner av iver över att få lära sig tryckaryrket!”
Sade platschefen när jag dök upp.
-”Ha! Ha! Nä, knappast.”
Tryckeriet i Arvika skiljde sig från tryckeriet i Mosås. Det var lite bättre stämning här. Lite mera avslappnat. Personalstyrkan var yngre och de verkade inte ta sina jobb på blodigt allvar. De körde någon upplaga och sedan gick de och fikade. De satt långa stunder och rökte, drack kaffe och snackade rövknull. Lunchrummet var populäraste lokalen på jobbet.
Cheferna verkade ta det med ro.
Det passade mig.
Personalen var nästan uteslutande manlig. De hade en kvinna anställd men hon var sällan där. Hon hette Madde och var oftast hemma för vård av sjukt barn, som det kallas idag. De få dagar som hon var där så satt hon mest på en stol i ett framkallningsrum och bläddrade i veckotidningar. Det jobbet verkade trevligt.
Det spekulerades en hel del bland de övriga hur hon hade fått det jobbet. En ung kille som hette Boris var helt övertygad om att hon hade gått sängvägen.
-”Jag kan ge mig fan på att chefen knullar livet ur henne varenda jävla kväll!”
Chefen och tillika ägaren var en stor, fet karl runt sextio, som alltid svettades och var andfådd. Enligt ryktet så var han en mycket ful fisk med smak för dyr vodka och unga flickor.
-”Det skulle jag också vilja göra!”
Sade jag.
-”Knulla med chefen?”
-”Nä, med Madde.”

Samtalen personalen emellan under fikarasterna handlade ofta om sex och då uteslutande om rövknull. Jag vet inte vad det berodde på men de hade fått någon fixering vid just rövknull. Det var det enda de snackade om. Det blev mycket tjatigt i längden.
Det var alltid Boris som började.
-”Igår knullade jag min flickvän i röven igen!”
Och sedan var det igång. Det var rövknull på längden och tvären. Det gick inte en enda rast utan denna eviga analfixering.
Om dessa karlar var representativa för männen i Arvika så tyckte jag synd om de kvinnliga invånarna. Men nu tror jag inte att just Arvika skulle vara sodomins huvudstad. Jag tror att de inte hade något annat att tala om. De hade jobbat där för länge, de hade diskuterat om allt som gick att diskutera om. Nu var det bara rövknull kvar.
En kvinnlig kurskamrat till mig som hette Beatrice gjorde sin praktikplats på samma företag. Hon började strax efter att jag hade slutat. Beatrice var en trevlig kvinna runt trettiofem år som var lika ointresserad av yrket som jag. Men hon gjorde i alla fall så gott hon kunde till skillnad från mig.
Jag frågade henne vad hon tyckte om sin praktikperiod uppe i Rövknull City. Jodå, hon tyckte att det hade varit helt ok.
-”Men personalen var väldigt tystlåten. Under fikarasterna så satt de bara och glodde ut genom fönstret. Man kunde höra en knappnål falla!”

Resten av praktikperioderna förflöt på ungefär samma vis. Jag slöade, satt och hängde vid någon lastbrygga och lät tiden gå. När jag gjorde min sista praktikplats i Filipstad så gjorde jag mig t o m så osynlig så att de glömde bort mig. Den sista veckan stannade jag hemma. De märkte ingenting.
Till slut var kursen över och jag kunde lika mycket om yrket som när jag började, dvs absolut ingenting. Det var sex bortkastade månader. De frågade om jag ville ha ett betyg eller räckte det med ett skriftligt intyg?
-”Det blir bra med ett skriftligt intyg.”
Någon vecka senare såg jag att de sökte personal på ett tryckeri i Karlstad. Det var ett vikariat på tre månader. Jag skrev genast en lång ansökan och avslutade med: ”Jag har nyss avslutat min utbildning till offsettryckare och brinner av iver över att få pröva mina kunskaper i praktiken innan de blir föråldrade. Jag gillar utmaningar, att hugga i när det behövs och se konkreta resultat i mitt arbete. Jag är positiv till min natur och trivs när det går undan och får ta egna initiativ.”
Jag fick faktiskt jobbet.

Oärlighet varar längst.

Oärlighet varar längst - Del 2.

Det är märkligt, jag är världens absolut mest otekniska person. Jag är en man som är totalt ointresserad av att lära mig hur man monterar avgassystem eller balanserar ett däck. Ändå, de få gånger som jag har blivit erbjuden utbildningar hos Arbetsförmedlingen så har de uteslutande varit av praktiskt karaktär.
Den här gången ville de att jag skulle utbilda mig till offsettryckare. Det var som sagt nittiotal och kris, arbetslösheten växte och det fanns dåligt med jobb att söka.
-”Se det som en chans! Det är en utbildning till ett fint yrke och efteråt får du säkert anställning!”
Rent instinktivt så ryggar jag alltid tillbaka när utbildning kommer på tal. Skolor har aldrig varit något för mig. Det känns – om möjligt – ännu värre än att arbeta. Skillnaden är att jobbar man så får man i alla fall lön.
-”Tackar du ja blir du beviljad utbildningsbidrag som ligger på samma nivå som din a-kassa.”
Nu började det likna något. A-kassa blir man förvisso inte fet utav men det såg inte ut som om jag skulle få något jobb det närmaste året så va fan, jag hade inget att förlora. Om inte annat så fanns risken att jag skulle bli utkommenderad i något jävla skogslag och få röja sly hela dagarna för att få behålla a-kassan. Det verkade helt klart behagligare att få gå på kurs och halvsova sig igenom dagarna för samma ersättning.
Jag var inte heller helt säker på vad det innebar att jobba som offsettryckare. Jag trodde att det var finare än det var. Jag såg kontor och kopieringsmaskiner framför mig. Jag tänkte mig en tillvaro i en ombonad kontorsmiljö. Kanske skulle utbildningen innebära att jag skulle få ansvaret över en fyrfärgskopiator på något kontor någonstans?
Det verkade som ett trevligt jobb!

Jag började genast fantisera om hur jag satt på en pall i ett kopieringsrum, stirrade in i en vägg, dagdrömde mig bort och väntade på att klockan skulle bli fem så att jag fick gå hem.
Jobbet verkade inte bara trevligt, det verkade vara som klippt och skuret för mig. Det var ju ett sådant jobb som jag hade letat efter i hela mitt liv!

Det visade sig att tryckaryrket var så långt bort från mina drömmar som det någonsin kunde vara. Att jobba som arkoffsettryckare hade inga gemensamma beröringspunkter med mina intressen eller begåvning.

Det var teknik, mekanik och matematik för hela slanten. Jag kunde helt enkelt inte uppbåda något som helst engagemang och hade jag kunnat det, ja då hade det inte tjänat något till för jag hade inte några som helst förkunskaper.
När det inte handlade om gummivalsar, mottrycksvalsar, fiberrikting och utskjutningsscheman så var det praktisk maskinkunskap på schemat. Jag är en man som inte kan laga en cykelpunktering, nu förväntades jag lära mig att plocka isär och rengöra komplicerade fyrfärgspressar som var stora som bussar.
Jag hatar att få olja på händerna! Nu skulle jag fetta in maskindelar, plocka ur och rengöra stora färgvalsar och sedan få fanskapen på plats igen. Jag klarade inte ens av att montera bort dem. Jag visste inte vilka verktyg jag skulle använda. Det hade jag kanske vetat om jag hade lyssnat under lektionerna. Det gjorde jag inte.
Det som retade mig mest var att alla mina kurskamrater verkade vara så jävla engagerade och intresserade.
Det var oftast en eller två lärare med som förevisade, som ibland plockade bort någon vital del, någon vals eller plåt från maskinen och började rengöra den.
-”Ser ni hur lätt den glider ur sitt fäste?”
Ja, vad fan skulle man säga? Väntade han sig applåder?
De andra hummade, nickade med sina huvuden och verkade helt fängslade. Jag sade ingenting. Jag brukade gå undan så fort ingen såg mig. Jag brukade leta upp någon toalett eller lastbrygga. Där brukade jag sitta och vänta ut lektionen.
Teorilektionerna var ännu mer obegripliga. Det var teknisk matematik på hög nivå. Ingen hade kollat upp om jag hade förkunskaperna som krävdes.
Jag skulle antagligen ha svårt för mellanstadiematematik. Att säga att jag fick problem är en underdrift. Jag begrep inte ett smack. Kurslitteraturen kunde lika gärna ha varit på rätoromanska.
Läraren hette Kaj någonting och det räckte med att jag visade mig för att göra honom förbannad. Jag lämnade alltid in helt tomma provpapper och mina frågor upplevdes antagligen som provocerande eller ironiska. Han trodde att jag jävlades medvetet med honom.
Kaj kunde stå och redogöra för cylindriska koordinater och enhetsvektorer. Jag minns att han kallade siffrorna för komponenter.
Jag begrep ingenting och ställde frågor som hörde hemma i förskolan. Ibland kunde jag ställa en fråga som lät väldigt seriös och som gjorde honom förvirrad i en stund, tills han fattade att jag drev med honom.
-”Men är det inte som så att om första komponenten är negativ så tar basvektorerna ut varandra?”
Nu tystnade Kaj och såg väldigt förbryllad ut. Vad i helvete talade jag om? Eller var det han själv som hade snurrat till det?
-”Snackar vi egentligen inte om parallella vektorer?”
Fortsatte jag. - ”Är det inte det du menar? För i så fall så…”
Sedan fattade Kaj.
-”Vad är det för fel på dig egentligen?”
Bra fråga. Tyvärr så tror jag inte på självanalys, jag kunde bara svara med en motfråga.
-”Vad är det som är rätt med dig?”
Kaj sade att vi nog inte skulle komma så mycket längre utan avbröt för lunch. Jag hoppades att han ringde till min arbetsförmedlare och försökte att få mig sparkad från kursen. Dessvärre så hörde jag inget.
Ju mer jag tänker tillbaka, ju underligare tycker jag det är. Varför lät de mig egentligen gå kvar? Vem som helst kunde ju se att jag hade hamnat helt fel.
Jag ville bli kickad. Slutade jag självmant så fick jag en jävla massa karensdagar på a-kassan, det hade jag inte råd med. Fick jag sparken så var det bara att börja stämpla direkt. Det var helt klart mer fördelaktigt ur ekonomisk synpunkt att bli sparkad än att avbryta kursen frivilligt.

Det ingick även praktik i kursen. Man skulle praktisera på fyra företag, en månad på varje arbetsplats. En riktig mardröm. Jag trodde att jag skulle få slippa att jobba. Det här skulle bli värre än att plocka kottar i skogen med något jävla skogslag.
Kursen var förlagd i Örebro men praktikplatserna var utspridda över hela Närke och Värmland. Min första praktik skulle jag få göra hos ett litet tryckeri i Mosås, en liten bonnhåla strax söder om Örebro. Nästa praktikplats var i Arvika i Värmland, nästa i Karlstad och sist så skulle jag till Filipstad.
Det var ett jävla flängande kors och tvärs för att få praktisera inom ett yrke som jag inte passade för hos företag som garanterat aldrig skulle anställa mig.
Jag startade min praktik på tryckeriet i Mosås med att genast ställa mig i ett hörn och se helt handfallen ut. Det var lätt. Jag var nämligen helt handfallen.
Meningen var att jag skulle vara någon tryckare behjälplig, ställa frågor och låtsas vara intresserad. En tryckare kanske höll på med att byta ut en plåt i maskinen, då skulle jag rusa fram och med rösten full av iver säga:
-Det där ser intressant ut hörru du! Får jag hjälpa till?”
Det var helt omöjligt. Jag har alltid varit bra på att dupera folk och spela teater men detta var mig totalt främmande. Det slog tvärstopp. Jag kunde helt enkelt inte låtsas att vara intresserad för jag visste inte vilka frågor jag skulle ställa. Jag fattade inte ett dyft av vad de sysslade med. De tryckte reklamfoldrar men vad mig anbelangade så kunde de lika gärna ha sysslat med att desarmera landminor.
Så jag stod där i ett hörn och glodde. Ibland gick jag omkring och snackade skit med någon. Det tröttnade jag också på. Till slut satt jag mest ute på lastbryggan och rökte och solade. Det var i maj månad. Sommaren kom tidigt det året.
Ibland gick jag bort till kiosken och köpte läsk och dagstidningar. Under tiden som jag var där så läste jag även ut ett par romaner. En utav dem var riktigt bra, jag hade svårt att slita mig när det var dags för att gå på lunch.
Nu när jag tänker tillbaka på det så var det en rätt så fin tid. En väl använd praktikmånad.

När praktiken var över så fick alla kursdeltagare i uppgift att skriva en uppsats om vad vi hade varit med om, vad vi hade lärt oss.
-”Meningen är att ni ska dela med er av era kunskaper!”
Sade Kaj, vår lärare.
Jag skrev helt sanningsenligt. Jag beskrev i detalj hur jag hade suttit ute i solskenet på lastbryggan med mina böcker och druckit läsk. Jag skrev om eftermiddagssol över den böljande Närkesslätten, om bönder som leende tuffade fram på sina traktorer och svalor som cirklade högt uppe i skyn. Jag fick t o m in en kort resumé av en av romanerna som jag hade läst.
Jag avslutade hela texten med att beskriva ett saftigt samlag med en av kontoristerna.
”Hon slet av sig trosorna, vek upp sin korta kjol, hoppade upp och satte sig på en bunt med högbestrukna pappersark och sade åt mig att komma. Jag tog genast fram jättestora kuken. Hon saxade sina långa ben runt mig, hon bar fortfarande sina högklackade skor. Jag sögs in i henne. Det smaskade och klafsade, det kändes som om jag kärnade smör med kuken. Hennes höga klackar dunkade takten mot min rygg och jag tänkte: Vilket jävla jobb! Tack gode Gud för kurser i offsettryck! ”
Det sista var naturligtvis lögn från början till slut men jag kunde inte hålla mig. Jag hade kul när jag skrev den där uppsatsen.
Jag gav den t o m en rubrik: ”Högklackat i papperslagret.”
Kaj läste upp alla uppsatserna högt inför klassen, alla utom min. Han bara tittade underligt på mig. Jag vet inte om han var förvånad över att jag faktiskt var skrivkunnig eller om han funderade på vilken form av psykisk störning som jag led utav.
Jag vet däremot att Kaj sparade den där uppsatsen. Jag hittade den för ett tag sedan på nätet, på ett diskussionsforum för människor i den grafiska branschen. Jag hade gärna länkat dit men jag vill inte avslöja utbildningsföretaget så därför låter jag bli.

Fortsättning följer…

Oärlighet varar längst - Del 1.

De säger att man ska vara ärlig när man söker jobb. När man sitter och blir förhörd under en anställningsintervju så är det fullständig uppriktighet som gäller. Man måste tala sanning, lögner kommer alltid fram.
Det stämmer inte. Det är skitsnack från början till slut.
Man ska istället ljuga och dupera så mycket man orkar. Helst ska man ta i från tårna, häva sig upp från stolen, titta intervjuaren i ögonen och säga att man verkligen brinner av arbetslust. Man ska säga att man vill inget hellre än att spendera åtta timmar om dagen på deras företag som tillverkar sopkvastar, tömmer latriner, monterar upp byggnadsställningar eller vad det nu kan vara.
Under en anställningsintervju så är det sanningen som först får stryka på foten, det andra är stoltheten. Det är lögner och självförnedring som gäller. Man ska ge intryck utav att vara en person som på fullaste allvar anser att meningen med livet är att klippa gräs, förnickla skruvar eller städa trappuppgångar.

Man ska säga att man mår dåligt om man inte får syssla med detta.

1990 blev det kris på allvar i Sverige. Arbetslösheten steg och många blev permitterade från sina arbeten. Jag var en av dem. Jag hade jobbat i nästan två år på ett stort mentalsjukhus men nu var det dags för nedläggning.

Jag kände ingen större sorg. Jag var blott tjugofem år så något nytt jobb skulle inte vara några problem att få tag i. Kanske skulle jag få flytta igen men det såg jag bara som något positivt, jag tyckte det var spännande att byta stad.
Det var alltså med lätta steg jag gick till Arbetsförmedlingen och anmälde mig som arbetslös. A-kassa var jag berättigad till, jag hade inga skulder och låga boendekostnader så det kändes inte så där väldigt akut med ett nytt jobb. Jag såg fram emot att slöa i ett par månader innan jag på allvar skulle börja leta efter ett nytt jobb. Jag hade nämligen varit timvikarie under de där åren på Stora Mentalsjukhuset och hade alltså inte haft någon riktig semester på länge.
-”Vad hade du för syssla på mentalsjukhuset?”
Frågade kärringen som jag hade fått som förmedlare.
Jag talade om att jag hade jobbat i centralköket, som köksvaktmästare.
-”Trivdes du med ditt jobb?”
Vad svarar man på det? Förväntas man tycka att det är kul att ta emot varor, koka grönsaker och stapla plåtkantiner? Jag skulle helt klart ha föredragit att vara ledig om jag hade fått samma inkomst varje månad. Jag måste erkänna att jag tycker nog att det är roligare att ägna mig åt mina hobbies.

På den tiden fanns inte Internet så vad jag pysslade med under min lediga tid var att läsa romaner, skriva insändare till olika tidningar och ägna mig åt dryckenskap. Det var mycket roligare att vara ledig med ett glas i handen än att vara på jobbet. Allt annat var självbedrägeri.
-”Nej!” Svarade jag helt sanningsenligt. -”Jag trivdes inte på mitt jobb.”
Min arbetsförmedlare tittade underligt på mig. Jag har lärt mig att om man är man ärlig, om man säger det som alla innerst inne känner så blir man betraktad som en konstig typ. Men jag är helt övertygad om att hade min arbetsförmedlare fått välja så hade hon hellre varit hemma och ägnat sig åt det som gjorde hennes liv meningsfyllt istället för att sitta på ett kontor och förmedla jobb. Om hon hade fått samma lön varje månad varje månad vill säga.
Men så fungerar det inte. Man ska istället spela spelet, man ska låtsas att man tycker det är kul att arbeta.
Självbedrägeri har aldrig varit min grej.
Om det hade varit så jävla roligt att arbeta, varför blandar då inte muraren cement på sin lediga tid?
Varför har inte golvläggaren tjocka böcker om linoleumgolvens utmärkta egenskaper som kvällslektyr?
Kan ni tänka er det, golvläggaren ligger och läser i dubbelsängen, ler för sig själv och puffar frun i sidan med armbågen.
-”Hör här! Vid framställningen av linoleumgolv så förses det med ett akrylatbaserat grundskydd och inte nog med det, linoleumgolv består till huvuddelen av naturmaterial! Är det inte fantastiskt?”
Eftersom frun har ett helt annat jobb, som lokalvårdare, så säger hon:
-”Intressant! Men du, kan inte jag få gå till mitt jobb i helgen istället för den där utflykten till Ikea som vi hade planerat? Vi har nämligen infört ett nytt städsystem med microfiberbaserade moppar och jag bara måste få pröva dem!”
Nä, såhär låter det knappast i hemmen efter arbetstid. Men om det hade varit så jävla roligt att arbeta, ja då hade naturligtvis folk pratat på detta viset istället för att planera för semesterresor, drömma om miljonvinster och ägna sig åt sina myntsamlingar och rosenrabatter.
Så när någon frågar mig om jag trivs med att jobba så är jag ärlig, svaret blir negativt. Allt annat vore att idiotförklara sig själv.

Jag har haft många olika jobb. Om jag räknar med alla kortare vikariat som bara varade några månader så har jag haft över trettio olika anställningar inom minst tio olika yrkesområden, om inte mer.
Detta har inte bara gett mig en stor erfarenhet av arbetslivet, som följd av detta har jag även stor erfarenhet av anställningsintervjuer och kontakter med arbetsförmedlare.
Det finns en genomgripande vanföreställning hos dem alla och det är att de tror att man gillar att arbeta. Arbetsgivarna tror att man är genuint intresserad av deras arbetsuppgifter och arbetsförmedlarna tror att man söker jobb för att man vill jobba, inte för att man måste.

Mycket få av oss är ekonomiskt oberoende och de som är det jobbar garanterat inte med att sortera post, de knyter inte korv och de sitter inte på något kontor och fakturerar.
Men när man t ex söker jobb så ska man inte vara ärlig. När man sitter där under anställningsintervjun så ska man blåljuga av bara helvete. Man ska förnedra sig så mycket man orkar och mäktar med. Man ska säga att man tycker det verkar mycket intressant och utvecklande att trycka reklamblad eller rensa stuprännor.
En gång förnedrade jag mig riktigt rejält, jag sade att jag mådde som bäst när jag hade något att göra. Jag sade att jag ville se resultat i mitt arbete och att jag blev nervös och orolig av att gå hemma och inte ha något att göra.
Varför man nu skulle bli nervös och orolig av att få vara ledig och syssla med sina hobbies begriper inte jag men det är sådant skitsnack som arbetsgivarna vill höra och eftersom jag inte är ekonomiskt oberoende så säger jag vad de vill höra.
Oftast i alla fall.

När jag var ung så hade jag inga problem med att hitta nya jobb så ibland kunde jag kosta på mig att vara ärlig, som ett litet experiment. Jag ville se om de verkligen uppskattade äkta ärlighet. Jag minns att jag en gång hade sökt ett jobb på ett hotell. När jag hade infunnit mig på plats så förstod jag att jobbet var exakt så idiotiskt och meningslöst som jag hade trott. Jag skulle fungera som någon sorts allt i allo. Jag skulle ställa fram frukosten på morgonen, dammsuga korridorer och resten av tiden skulle jag fungera som någon slags vaktmästare. Byta proppar, tömma sopor, rensa avlopp och liknande.
Hur kul verkar det?
Vem skulle få för sig att ha dessa sysslor som hobby och intresse? Skulle jag ha ställt upp på detta gratis, bara för att det hade varit så kul om jag hade varit mångmiljonär?
Till råga på allt så var chefen en sådan där person som brann för sitt arbete och förväntade sig att alla andra skulle vara lika engagerade. Den värsta sortens chef alltså.
-”Trivdes du på din tidigare arbetsplats?”
Var den första frågan jag fick. Jag hade tidigare kört truck på ett stort centrallager. Trivs man med att köra fram varor till lastbilar på ackord så är man inte bara lättroad, man är dum. Riktigt jävla stendum.
-”Nej.”
Sade jag helt sanningsenligt.
Nu såg chefen en aning fundersam ut.
-”Hur kommer det sig? Kände du att du inte fick utvecklas i dina arbetsuppgifter?”
Det där med att utvecklas i sina arbetsuppgifter har jag aldrig begripit. Man kör en vara från punkt A till punkt B, man diskar porslinet rent, man steker en korv tills den är genomstekt eller städar en lokal ren från skit eller vad det nu är man sysslar med. Sedan går man hem och glömmer förhoppningsvis vad man har tvingats att göra för att kunna betala hyran, maten och cigarretterna.
-”Jag förstår inte frågan?”
Sade jag.
Nu såg chefen förbryllad ut. Han visste inte riktigt hur han skulle fortsätta.
-”Tror du att du skulle trivas hos oss?”
-”Nej.”
Svarade jag helt sanningsenligt igen.
Nu övergick han till att se irriterad ut. Han tog fram mina betygskopior från tidigare anställningar och såg att jag hade alldeles utmärkta vitsord. Han såg inte kopplingen, han förstod inte att man behöver inte tycka att något är roligt för att sköta ett arbete tillfredsställande.
-”Jag förstår inte riktigt… Varför söker du jobb hos oss om du tror att du inte skulle trivas?”
Jag fortsatte med att vara helt sanningsenlig. Jag var ärligheten själv.
-”Därför att jag är inte rik. Jag måste jobba och a-kassan ger alldeles för dålig utdelning.”
Jag var 29 år vid denna tidpunkt, jag hade jobbat sedan jag var sexton år. Under tretton år, med vissa avbrott, så hade jag jobbat och skött mina sysslor. Jag hade fått bra vitsord, jag hade gjort vad som krävdes, det anser jag att de kunde begära av mig. Däremot kunde de inte kräva att jag skulle bli lycklig av att arbeta.
-”Nä, det här känns inte bra!”
Sade han.
-”Det har inte känts bra för mig på tretton år.”
Chefen tittade på mig, reste sig upp, sträckte fram handen och önskade mig lycka till i mitt fortsatta jobbsökande.
Jag skrattade när jag gick ut därifrån.

Min arbetsförmedlare skrattade dock inte när jag dök upp på hennes kontor och talade om att jag inte hade fått jobbet.
-”Hur kommer det sig? Du som har så fina meriter. Du var väl ärlig?”
Jag talade om för henne att så ärlig som jag hade varit, så ärlig hade jag aldrig någonsin varit tidigare.
-”Det var bra det! Dig kan man alltid lita på!”

Sedan frågade jag henne om hon inte hade några andra jobb i bakfickan som jag kunde söka.

Fortsättning följer...

Efter plugget.

Vissa dagar kan kännas extra motiga och jävliga. När jobbet känns extra tungt och meningslöst, när chefen är ovanligt besvärlig och allt bara krånglar och sätter sig på tvären, ja då är det dags för en liten tillbakablick. Det är dags att påminna sig själv om att jag trots allt får betalt för att stå ut med dumheter åtta timmar om dagen. Under nio år i mitt liv så var det inte så. Då var jag också tvungen att vistas hela dagar på en plats som jag inte ville vara på, men utan betalning.
En plats full av jubelidioter och totalt meningslösa sysslor, en plats som kunde få vilket skitjobb som helst att framstå som en belöning istället för ett straff.
Varje morgon när klockan ringer så stiger jag upp, går ned på knä, lutar huvudet mot sängkanten, knäpper mina händer och tackar Gud för att jag inte längre behöver gå till skolan.
Den förbannade skolan.
Jag tänker ofta tillbaka på min barndom. Det var en fin tid. Jag kunde inte ha fått en bättre uppväxt, om det inte hade varit för skolan. Men till skillnad från många andra så vill jag inte glömma, jag gillar mina minnen.
Alla mina minnen!
Jag tillhör inte dem som ångrar mina tidigare val i livet för man är den man är och gör sina val efter den personlighet man har. Att ångra sina tidigare val i livet vore att önska sig en annan personlighet och ett annat liv. Men jag trivs med den jag är och jag vill inte ha något annat liv. Jag gillar mitt liv!
Ibland funderar jag på vad det har blivit av alla som man delade sin skoltid med. Eftersom jag flyttade bort från min gamla hemstad rätt så tidigt så har det varit svårt att hålla sig informerad. Inte för att jag egentligen bryr mig, men man är ju nyfiken. Några har lämnat efter sig spår i livet som har varit rätt så lätta att följa. Dem ska vi ta och följa upp!

Min lärarinna hette Fröken Jägermann och var oerhört sträng och hård i nyporna. Det behövde hon vara med tanke på att hon hade hand om oss i OBS-klassen, eller ”Specialen” som den kallades. Ibland kallades även klassen två-trean eller tre-fyran. Sista klassen innan man blev förflyttad till högstadiet och utplacerad i en normal klass kallades följaktligen fem-sexan.
Det berodde på att vi använde skolböcker som alltid låg under vår årskull.
Lägg därtill att vi alla var i olika ålder, det kunde skilja två-tre år mellan den äldsta och den yngsta i klassen. Det måste ha varit oerhört jobbigt för vår lärarinna att hålla reda på allt detta, vem som skulle ha vilka böcker osv. Gick man t ex i fyran så var det meningen att man skulle använda sig utav – och framför allt tillgodogöra sig - treans utbildningsmaterial.
Det var att vara optimistisk i överkant.
Vad jag kan minnas så var det bara jag och två andra ungar som kunde läsa och skriva felfritt när det var dags att börja högstadiet. De andra var att betrakta som fullfjädrade analfabeter. Kompletta idioter som hade passat bättre på en sluten anstalt.

Det fanns i och för sig en kille som visade på stor begåvning under träslöjdslektionerna. Hans namn var Kenneth. Vid tolv års ålder kunde han inte skriva sitt namn men han var mycket duktig på att tillverka olika slags möbler och nyttoföremål i trä. Han slog lätt vår slöjdmagister på fingrarna.
Det sista jag hörde om honom var att han under sitt korta liv var Mariestadsanstaltens flitigaste intern inom legotillverkning av blomsterlådor i trä, specialbeställda av HSB och Riksbyggen.
Vintrarna satt han av på en halvöppen anstalt, när våren kom och lärkorna drillade i skyn så släppte man ut Kenneth så att han kunde ägna sig åt sin favorithobby vilket var att framföra ett stulet fordon i gravt berusat tillstånd. Baksätet alltid fullt av stöldgods.
När Kenneth fick stampa gasen i botten och hälla i sig sprit så var han lycklig. Han kände inte till något annat liv. Arbete och ett nyktert liv var lika obekant som alla de där krumelurerna i tidningarna och böckerna som han aldrig lärde sig att tyda.
Vid trettiosju års ålder så körde han ihjäl sig. Någon hittade en övergiven bil i ett dike vid en landsortsväg mellan Uddevalla och Färgelanda. Tvåhundra meter längre bort låg Kenneth död.
Festen var över.
Ett liv fyllt av alkohol, psykofarmaka, dålig kost och allmänt vansinne gav honom till slut en hjärtinfarkt. Kanske hade han överlevt om hjärtat hade bestämt sig för att gå på kafferast vid en annan tidpunkt. Men Kenneth dog i alla fall när han var som lyckligast, när han susade fram på en öde landsortsväg i en stulen bil.
En sommarnatt i gränstrakterna mellan Bohuslän och Dalsland så mötte han sin skapare.

En tjej som hette Fia hade ingen begåvning överhuvudtaget. Det enda hon hade var ett vackert ansikte och en kropp som redan vid tolv års ålder höll på att få en vuxen kvinnas figur. Lägg därtill att hon var dummare än tåget och ställde i stort sett upp på vad som helst mot betalning i form av ett par cigarretter.
En flicka som enbart brukade använda sina skolböcker som skydd mot det ”jättedumma och stygga regnet” som alltid förstörde hennes fina frisyr.
Vid fjorton års ålder så kom hon även på att den stora atlasen var utmärkt att använda som underlag och skydd mot gräset när någon elev från nian eller ung lärarvikare med ett stön sjönk ned mellan hennes ben.
Fia var under en kort period skolans mest efterfrågade tjej.
Fia höll den svenska White trashklassens fana högt. Vid tjugo års ålder så hade hon schäferhund, fullt socialbidrag och tre ungar med olika fäder. Det var inte alla samlag som hade slutat som blöta fläckar på Fias gamla skolatlas.
Ryktet gör idag gällande att hon är ihop med en kurdisk pizzabagare och att hennes tre vuxna söner sitter på sluten psykiatrisk avdelning. Efter en tämmeligen blöt fredagskväll så hade nämligen Fias avkomma blivit sugna på lite kvinnlig fägring. Sagt och gjort, de raglade ut från puben, gömde sig bakom en häck och när första bästa offer av kvinnlig karaktär dök upp så smög de upp bakom henne. Benny, som var äldst, tog av sig sin slitna jeansjacka, drog den över huvudet på offret, knöt åt rejält och släpade in henne i närmaste gränd.
Efter att de i tur och ordning hade knullat henne tills kukarna slaknade så drog de av henne jackan och upptäckte att det var deras gamla pensionerade lågstadielärarinna som hade varit föremålet för deras ömma låga.
Feststämningen kom omedelbart av sig hos de tre kavaljererna.

En kille som enbart kallades vid sitt efternamn, Elvinsson, var den hårdaste och mest obstinata av oss. Han var brådmogen, oförskämd och fullständigt orädd för lärarna. Han var något av min beskyddare under låg och mellanstadiet.
Elvinsson var intelligent, det var något annat fel på honom. Han kunde aldrig hålla käften, ställde alltid till med bråk och började tidigt intressera sig för både tobak, alkohol och flickor. Senare så kom det även in andra droger i hans liv.
Men som barn så var han Kungen på skolgården. Ingen jävlades med honom. Kenneth var också en kille som hade respekten med sig, men han ansågs vara galen. Han var liksom ”för mycket”. Många var rädda för honom.
Elvinsson var storväxt och kunde vara riktigt humoristisk. Kenneth var kort, surmulen och hade inga vänner. Man såg upp till Elvinsson, Kenneth undvek man.
Det skiljde tre år mellan Elvinsson och Kenneth. Elvinsson var den yngre men saknade ändå respekt för Kenneth. Elvinsson gillade att påminna Kenneth om att han hade blivit av med sina fingrar på ena handen. Kenneth hade nämligen tidigt i livet fått fingrarna på ena handen avkapade, det var bara tummen kvar. Resten av handen bestod i stort sett bara av en hård benplatta och fick han in en smäll med den handen så kunde man hälsa sina framtänder ajöss.
Kenneth skämdes oerhört för sin stympade hand och gömde den alltid i byxfickan. Utom när det var dags för slagsmål.
-”Jag träffade din farsa igår, ni är inte ett dugg lika. Han har ju tio fingrar!”
Kunde Elvinsson hojta när han mötte Kenneth på skolgården.
Sedan så var slagsmålet i gång.
Alla andra ungar kom rusande och ställde sig i en ring runt slagskämparna och hejade fram en vinnare. Ibland kom det någon lärare rusande och försökte sära på dem. Då kunde de vända sig mot honom eller henne, det var deras gemensamma fiende. Det blev ofta en besvärlig situation för den lärare som för tillfället var rastvakt.
Det var så det var, Elvinsson, Kenneth och ett par galningar till var kungarna på skolan. De slogs ofta inbördes men när någon annan, som inte tillhörde deras krets hotade dem så ställde de gemensamt upp för varandra. Det hade ingen betydelse om det var någon lärare eller någon annan elev som försökte att slå sig in i deras exklusiva skara.

Elvinsson var ofta i slagsmål men något som ska sägas till hans försvar är att han var inte som översittarna, han gav sig inte enbart på de som var mindre och svagare än honom. Nej, han slogs utan urskiljning. Vid elva års ålder så kunde han hoppa på ungar som gick i sjuan eller åttan och jag kan inte minnas att han någon gång fick stryk.
Elvinsson blev inte heller gammal, knappt fyrtio år. Han tog livet av sig för ett par år sedan. Han hängde sig i sin egen hall.
Han hängde där alldeles ensam och vajade fram och tillbaka. Hans tid var över.
Varför han tog livet av sig vet jag inte. Men jag vet att både Elvinsson, Kenneth och några till hade sin lilla storhetstid i skolan. Sedan tog det slut. I vuxenlivet så fungerar det inte med att ge fan i allt, sparka chefer på benen och hota omgivningen med stryk.
En arbetsplats är ingen skolgård och vuxenlivet är ingen kravlös tillvaro i en OBS-klass.
De var kungar under en kort tid och sedan blev de vuxna. Ingen var längre rädd för dem, ingen beundrade dem, ingen ville vara som dem. Alla flickor som de fick som tonåringar mognade och valde andra män som också hade mognat, som inte levde kvar i en tid som för många förknippas med ångest och för några få med respekt och beundran. När de vandrade ut från skolgården för sista gången så fanns det inte längre en ring med människor som hejade fram dem till seger. Oskyldigt festande förbyttes till missbruk och slagsmålen slutade med polishämtning och fällande domar.

Idag är Kenneth och Elvinsson i himmelen. Kanske har deras paradis blivit en vårljummen skolgård med Gud som rektor och Jesus som rastvakt. Kanske får de uppleva evigheten som kungar på skolgården igen.
Hur mitt paradis kommer att te sig vet jag inte, men jag tror att jag hade min lyckligaste tid under början av sjuttiotalet när min mor var ung och mormor och morfar fortfarande levde. Jag kan fortfarande känna de solvarma gummipedalerna under mina nakna fötter när jag cyklar på vägen, hem till mormor och morfar.
Jag låtsas att jag är en hippie, att min cykel med högt Stockholmsstyre, röd limpa och änglavinge är en likadan chopper som i Easy Rider.
Kanske cyklar jag förbi min gamla skola och kanske ser jag Kenneth och Elvinsson som står där och delar på en fimp. Jag vinkar till dem och de vinkar tillbaka. Men jag stannar inte, jag cyklar inte in på skolgården och snackar med dem.
För jag har jävlar i mig satt min sista fot på en skolgård.

Åt helvete med skiten!

I morse kom jag till jobbet, satte mig en av företagets bilar, vred om nyckeln och så… Helt död. Inte ett liv. Jävelskapet startade inte.
Jag klev ur bilen och ställde mig och tittade på den en stund.
Jag rökte dagens första cigg.
Sedan gick jag in på kontoret och hämtade en nyckel till en annan bil. Den startade direkt.
Hade jag varit en annan sorts man, en händig och teknisk man så hade jag kanske fällt upp motorhuven, böjt mig ned och börjat rota runt. Kanske vridig på någon skruv, tryckt dit någon slang eller va fan som helst och vips så hade fanskapet startat!
Hur bär de sig åt?
Hur vet de vad det är som ska åtgärdas?
Det finns ju knappast någon röd lampa som indikerar vad som är felet och vad det är som behöver skruvas åt eller bytas ut. Det finns ju tusentals lösa delar i en bilmotor!

Jag körde vidare mot dagens objekt. Blev kaffesugen och svängde in till en Statoilmack. De har gott kaffe och billiga mackor.
Jag gillar Statoil. De har ofta unga tjejer i kassan som inte skrattar när man ber om hjälp med att fylla på olja. De är lika borta som jag när det gäller tekniska prylar. De brukar följa med ut till bilen och sedan brukar vi stå och titta på motorn och lösa problemet tillsammans.
När jag stod i kön och skulle betala så ringde min chef och var rasande. Hon undrade varför i helvete jag inte hade tagit min bil.
-”Den startade inte.”
Svarade jag helt sanningsenligt.
Sedan fick jag mig en rejäl utskällning. Hon talade om för mig att det inte gick för sig att bara gå in på kontoret och ta nycklarna till en annan bil, en bil som var förbokad av en person som just nu stod utanför hennes kontor och undrade hur i helvete han skulle ta sig till Örebro.
-”Du kan helt enkelt inte göra på detta viset!”
Hon lät jättearg. Jag var glad över att jag var på Statoil och inte på parkeringen utanför hennes kontor.
-”Det kan jag väl! Jag har ju precis gjort det, den startade direkt!”
Fel svar. Min chef ansåg att jag skulle ha anmält felet till ansvarig idiot på kontoret och sedan gått ned till vår bilverkstad och informerat dem om vilken bil det var som krånglade och var den stod.
Hon hade sina poänger, det måste jag medge. Ja, hon hade t o m helt rätt. Grejen är att jag tycker inte om att visa mig vid vår bilverkstad. Jag känner mig dum. Jag passar inte in i den där miljön. De som jobbar där tycker säkert att jag är tidernas tönt, även om de inte säger något. Men jag ser det på dem.
De vet om att jag inte ens kan skifta däck på en bil. Jag kan tanka men mer är det inte. Vad värre är: Jag vill inte ens lära mig hur man reparerar saker och ting. Jag vill inte vara en teknisk och händig person som kan lägga nytt tak på en villa eller snickra ihop gungstolar och bokhyllor i sitt hobbyrum. Det intresserar mig inte. Alltså skiter jag i det. Jag föredrar att undvika sådant jag ogillar, jag bygger upp ett motstånd mot det.
Det har fungerat rätt så bra. Hittills har jag sluppit olja på kläderna och otäcka flisor i händerna.

Människor som är totalt otekniska och opraktiska brukar istället vara teoretiker. Man hittar oftast sådana som mig på kontor, på stora statliga förvaltningar eller kanske som bibliotekarier eller lärare.
Och ja, jag är rätt så teoretisk. Jag har inga som helst problem med att lära mig hur saker och ting fungerar i teorin. Jag kan lära mig långa texter helt utantill, statistik fastnar direkt och språk är inga problem.
Problemet är att jag inte tycker att det är kul. Det känns lika tråkigt och meningslöst som praktiska ting.
Jag skulle inte passa som kontorsfjant för man måste med största sannolikhet vara engagerad och intresserad av det som de sysslar med, vad nu det kan vara?
Bibliotekarie går också bort direkt. Jag gillar att läsa tjocka romaner, däremot är jag inte ett dugg intresserad av litteraturhistoria eller analyser av pretentiösa och obegripliga författare som spänner dialogen i en vid båge för att landa i ett överrumplande utanförskap.
Lärare ska vi inte bara tala om! Jag ser lärare som mina naturliga fiender. Jag hatar skolvärlden och lärare. Har alltid gjort. Lägg därtill att det är emot min natur att lära ut och föra kunskap vidare.
”I de blindas rike är den enögde kung”, säger man ju.
Om alla vore analfabeter utom jag och några till så hade vi ju varit direkt korkade om vi hade lärt alla andra att läsa.
Håll den dumma massan i okunskap så regerar man världen!

Så nej, jag hade nog inte passat som lärare. Lika lite som jag passar för alla andra yrken.
Jag passar inte till någonting. Däremot så har jag alltid varit väldigt bra på att anpassa mig till den arbetsplats som för tillfället har haft mig på sin lönelista. Jag jobbar snabbt, kommer alltid i tid och jobbar gärna över. För det mesta så har jag klarat mina sysslor tillfredsställande.
Men jag har aldrig känt någon arbetsglädje.
Ingen yrkesstolthet.
Absolut ingenting.
Vissa arbetsgivare har sett igenom mig, de har märkt att jag har tyckt att mina arbetsuppgifter har varit direkt motbjudande, även om jag har skött dem felfritt. På sådana arbetsplatser blev jag aldrig långvarig.
Andra arbetsgivare har inte märkt någonting, de har bara sett en idiot som dykt upp punktligt och utfört sina sysslor. På sådana arbetsplatser kunde jag bli lite långvarigare, som mest kanske ett år. Aldrig längre.

Det sägs att man ska försöka att få ett jobb inom det som man tycker är roligt och intressant. Idealet är att få sin hobby som levebröd.
Det kan jag ställa upp på. Det låter trevligt.
Jag kan direkt säga att mina hobbies och intressen inte går att kombinera med några som helst praktiska eller teoretiska yrken. Jag längtar inte efter att få hyvla plankor släta eller svetsa ihop plåtbitar åtta timmar om dagen. Inte heller vill jag översätta bulgarisk poesi eller konstruera avancerade datorprogram.
När jag var yngre så funderade jag ibland på om jag var galen. Alla andra verkade ju trivas med att vara mutterexperter vid linan på SAAB eller gjuta fundament i betong på något bygge. Varför vantrivdes jag med allting som hörde till arbetslivet?
Varför kände inte jag någon glädje efter en utförd arbetsvecka?
Varför skröt aldrig jag om mina arbetssysslor?
Idag så vet jag att jag inte var galen. Det var inte jag som kände glädje över en väl utförd svetsfog eller en ovanligt lyckad golvvård.
Det var de andra som var ovanligt lättroade.

Nu ska jag tala om vad jag tycker gör livet värt att leva, vad som är mina hobbies. Vad som gör mig lycklig och som får mitt liv att kännas meningsfullt.
När jag sitter och skriver vid datorn en tidig morgon så känner jag stor glädje.
Att få sitta vid en brygga en tidig morgon och se solen gå upp samtidigt som jag sakta men säkert dricker mig berusad ger mig en mycket fin och andlig upplevelse.
För att inte tala om när jag får hålla om en kvinna som egentligen är alldeles för fin för mig, då kan jag känna att det även finns någon mening med mitt liv.
Att skriva dumheter är min hobby.
Att dricka mig berusad på helt omöjliga tider är något av ett behov som jag behöver tillfredsställa under ljusa sommarmorgnar och den vackra kvinnan, hon kanske är den som jag behöver för att förstå att jag faktiskt fortfarande lever trots att jag fyllde fyrtio år för några år sedan.
Detta är vad jag tycker är kul. Inte att blanda cement och stapla tegelstenar på varandra efter ett givet mönster.

Inte att sitta vid ett ritbord och konstruera avancerade byggnadsprojekt och absolut inte att ägna mig åt att leda ett företag som producerar produkter som jag inte är det minsta intresserad utav, än mindre köpa själv.

Som ni förstår så är det mycket svårt att kunna omsätta mina intressen och behov i yrkeslivet. Jag har i och för sig dykt upp på ett par jobb i mycket svårt berusat tillstånd när jag var yngre men det uppskattades inte.
En gång så knullade jag faktiskt under arbetstid, en vacker städerska i trettioårsåldern och tillika en fallen kvinna. Jag tog henne stående i en städskrubb. Hon hade fortfarande sin blåa städrock på sig. Det var mitt under ett brinnande åttiotal, jag var drygt tjugo år och precis när jag gled in så kände jag att jag kanske hade hittat rätt jobb för första gången i mitt liv.
Den känslan varade bara i några minuter. Sedan var det färdigt. Allt återgick till samma gråa känsla av meningslöshet. Det kändes inte direkt bättre när min arbetsledare en vecka senare tryckte på henne så det sjöng om det ute i ett soprum.
Så vad återstår?
Ja, skriva kanske. Det är en del som faktiskt kan livnära sig på det men de är ytterst få. En utvald skara av författare och journalister. Jag hör inte till denna skara.
Jag skulle inte ens vilja ha det som yrke. Jag tror att jag skulle tappa lusten för alltihopa om jag skulle vara tvungen att prestera ett givet antal tecken varje dag. Det skulle inte längre vara en hobby, det skulle vara ett jobb, ett alldeles vanligt, idiotiskt arbete.
Ni vet vad jag anser om arbete, eller hur?
-”Det är tre timmar kvar till deadline. Skriv för helvete!”
Redaktören skulle lika gärna kunna ha bett mig att suga hans kuk. Han skulle ha fått samma svar.
-”Far och flyg åt helvete!”

Så ja, det är vad jag säger när det gäller karriär och ambition: Åt helvete med skiten!
Jag kommer att fortsätta på den inslagna vägen. Jag kommer att fortsätta med att putsa golv, spola avlopp och frakta varor hit och dit eller vad som för tillfället står på schemat. Det är mitt val och det är helt ok för på min lediga tid så får jag ägna mig åt det som berikar mitt liv. Det är på fritiden som jag lever, som jag kan leka och ha kul.
Jag är tacksam. Det är inte alla som har någon fritid.
Det finns människor som är sjuka. Det finns människor som går arbetslösa och lever på småpengar och tro det eller ej, det finns t o m människor som ser sitt jobb som sin hobby, som aldrig har någon fritid.
Jag tycker synd om dem.
De får aldrig uppleva fina sommarmorgnar på en brygga med en flaska i näven, de har inte tid att ägna sig åt en vacker kvinna och kan aldrig sitta i lugn och ro vid sin dator och drömma och fantisera sig bort.

De har inte tid med att skriva ned fåniga berättelser och när de vaknar en tidig sommarmorgon när solen skiner så hittar de inte vägen till den där bryggan där jag brukar sitta.
Istället så skyndar de vidare till kontoret. Hemma vid köksbordet så sitter deras kvinna kvar och väntar på rörmokaren för han föredrar i alla fall lite trevlig samvaro med en vacker kvinna istället för att jobba.

Jag sitter rätt så säkert på mitt nuvarande jobb. Jag har varit anställd i snart fyra år vilket är rekord för mig. Så länge har jag aldrig stannat på en och samma arbetsplats.
Det är långt kvar till min pension men jag tror faktiskt att jag kommer att kunna fullfölja hela loppet, jag tror att jag kommer att kunna gå i mål. Jag orkar inte flytta och byta jobb en gång till.
Så har jag tur så kommer jag att få behålla mitt jobb ända fram till min pension.
När jag vandrar ut från min arbetsplats för sista gången så kommer jag att vara en gammal man men jag tänker inte vara en knäckt man.
Jag kommer att göra samma sak som jag gjorde när jag lämnade skolan som ung pojke, jag kommer att vända mig om, sträcka upp långfingret i luften och skrika
-”Åt helvete med skiten!”

Öppet brev till Johan Staël von Holstein.

Jag skrev en text om dagens entreprenörshysteri som bl a fick skribenten och entreprenören av Guds nåde Johan Staël von Holstein att flyga i taket.
Visst, han hade sina poänger i sitt svar, men ändå - vilket är ack så vanligt - så kom de gamla vanliga antydningarna om att jag skulle vara en "lat och bortskämd sosse."
Inget nytt under solen alltså. Håller man inte med de käcka högergossarna så är man automatiskt sosse, ibland t o m kommunist. För att inte tala om vilken särdeles lat svensk som man är.
Alltid.
Vanligt arbete är synonymt med att inte ha några ambitioner. Ena stunden är det inte fint att lönearbeta, i nästa stund så är alla sjuka och permitterade lata personer som har det alldeles för bra.
Dags att spotta i nävarna och börja arbeta alltså, hos företagare som inte längre vill ha dem. Allra minst Johan. Få löntagare är nämligen flerspråkiga och har kunskap i hur man skapar luftslott av pengar som inte finns.
Eftersom Johan Staël von Holstein anser att man som vanlig lönearbetare är helt utan ambitioner och livsvilja och tillika svårt vänstervriden så tycker jag att det är dags för att jag redogör lite för min bakgrund. För ett reda ut missförstånden så att säga.

Jag började att jobba heltid när jag var sexton år och flyttade hemifrån när jag var drygt sjutton. Inget konstigt i det, det var i början av åttiotalet och så gjorde många.
Jag ansåg mig själv som en mycket mogen man, jag trodde på fullaste allvar att jag var vuxen, att jag visste allt som jag behövde veta osv. Jag skäms för att erkänna det men fram tills jag var arton år så var jag övertygad kommunist. Är du med Johan? Jag var kommunist under en kort period, en mycket kort period.
Hur som helst, så mycket var det med den mogenheten.
Idag är jag mycket glad över att jag och mina vänner inte hade någon rösträtt eller möjlighet att påverka. Tack gode Gud för det!

Jag vet precis hur det är att vara ung, det var inte så värst länge sedan jag själv var det och jag har inte glömt. Egentligen så var det inte så stor skillnad mot idag med undantag av att många av oss var tvungna och framför allt: Vi kunde och fick ta ansvar. I min klass så var det kanske hälften som gick ut i arbete direkt efter nian för det fanns faktiskt jobb bara man ville ta skitjobben. Ofta så ville vi det, allt för att slippa den förbannade skolan, allt för att få känna oss vuxna även om vi inte var det.
Långt ifrån.
Vi var korkade, omogna och förvirrade. Tänk om man hade gett alla oss möjligheten att få rösta, tanken är skrämmande. Vi var en salig soppa av små finniga kommunister, blåsippor, punkare, skinheads och fan och hans mormor i för stora blåställ och städuniformer.
Men dessa skitjobb fyllde en funktion och det var att vi lärde oss att inget var gratis, det var inte kul att jobba och vi förstod att det inte skulle bli roligare i framtiden. Det fanns inte mycket att lära sig på våra arbetsplatser men vi lärde oss i alla fall värdet av pengar och hederligt arbete. Vi var tvungna att lida ex antal timmar varje dag för att ha råd att kunna köpa den senaste plattan med Judas Priest eller AC/DC och sket vi i jobbet, ja då blev det inga pengar och vi visste att det var vårat eget fel. Inte ditt fel Johan!
Inte morsans fel och absolut inte samhällets fel!
Det tog tid men på detta sätt mognade vi, blev vuxna och efter många om och men så fattade vi att allt inte var svart eller vitt. De flesta av oss förkastade både kommunismen och högerextremismen, våra arbeten tog dessa vanföreställningar ifrån oss.

Jag vet inte varifrån du har fått detta att vi vanliga löntagare skulle vara bortskämda och ansvarslösa "sossar" som missunnar alla framgångsrika människor som Dig alla sina pengar. Tvärtom! Vi vill också vara rika men vi har kanske inte din förmåga att göra pengar på luft och storslagna ideér.
Visst, avundsjuka är vi men det är skillnad på avundsjuka och missunsamhet. Vi missunnar inte dig någonting. Däremot blir vi förbannade när någon sätter sig på sina höga hästar, pekar finger och säger: "Kan jag så kan du!"
Nej, till skillnad från både vänstern och högern så tror vi inte att alla är lika värdelösa, eller lika begåvade som i högerns fall. Vi tror, ja, jag vet att vi alla är unika människor med unika anlag, begåvningar och behov.

Du stör dig på alldeles vanliga löntagare i min ålder, vi som är födda under sextiotalet. Du är helt fel ute. Du hoppar på fel människor.
För några år sedan jobbade jag på en gymnasieskola, i köket för den facila lönen av 85 kr i timman. Jobbet sög naturligtvis lika stor kuk som alla andra jobb jag har haft men som sagt, finns möjligheten så ska man göra rätt för sig.
Hör du det Johan? De flesta av oss är inte lata bidragstagare. Jag har haft många jobb, lärt känna många människor och har flyttat runt en hel del i mitt liv. Jag har inte träffat alla dessa lata "sossar" och "jantesvenskar" som du gillar att skriva om.
I vilka kretsar rör du dig egentligen? Inte i arbetarkretsar i alla fall.
På den där gymnasieskolan - som bl a utbildade flera av dessa ungdomar som enbart vill ha roliga och coola jobb och som troligen har dig som förebild - så fick jag lära mig en hel del om dagens ungdomar och deras inställning till arbete.
Många av dem var trevliga men deras syn på arbete gav jag inte mycket för.
-"Hur fan kan du ha det här negerjobbet?"
Var en ständigt återkommande fråga. Tja... Det betalar min hyra och min mat brukade jag säga. Ofta fick jag höra att de minsann aldrig skulle kunna tänka sig att ta ett sådant skitjobb och absolut inte för en sådan ynklig lön. De skulle ha "roliga" jobb och fick de inte det så gav de fan i alltihopa.
-"Och hur ska ni då överleva?"
Brukade jag fråga och fick till svar att det fanns ju alltid studiebidrag och högskolor som var villiga att ta emot dem. Att bo hemma hos föräldrarna vid tjugo års ålder och leva på studiemedel var alltså ett alternativ för dem.
Det fanns slappskallar när jag var ung också men de var få och var ofta pundare, brassrökare och thinnersniffare som var helt blåsta i skallen och som de flesta undvek. Idag hittar man denna inställning på gymnasieskolorna som ska låtsas vara en högre utbildning. Skrämmande nog går många av dessa vidare till högskolorna och vad som är ännu mer skrämmande: Flera av dem kommer nog att hitta vägen till dig.

Jag har jobb idag, fast anställning hos ett företag som jag trivs bra med, och de trivs med mig.
Men jag vet också att det är svårt för oss "äldre". Och nej, jag anser inte man är gammal när man är fyrtio år fyllda. Men många företagare gör det, dina kära entreprenörer m.fl.
När du kallar alla som har blivit permitterade för lata och bortskämda "sossar" så borde du inse att det krävs företagare och entreprenörer som är villiga att anställa dem. Det krävs två för att kunna dansa tango.
Företagarna vill istället ha ungdomar. Ungdomarna däremot vill ha jobb som är roliga, välbetalda och coola.
Det har blivit upp och nedvända världen. Medelålders människor vill ha jobb hos företagare som inte vill ha dem, de vill istället anställa ungdomar som inte är intresserade. Arbetsuppgifterna som de erbjuder är inte tillräckligt roliga och välbetalda.
Varför skriver du aldrig om detta istället? Varför detta eviga gnäll över oss som faktiskt sysslar med arbeten som dagens ungdom anser sig för fin för?
Jag tror att det är sådana som Dig som hjälper till att sprida denna inställning. Det är till Dig och dina gelikar som dessa ungdomar söker sig.
Det ska vara snabba stålar, fart och fläkt - kuken i ena näven, champagneflaskan i den andra och full fart framåt mot miljonerna och en tillvaro fri från skitjobb och tider att passa.

Till skillnad från Dig så är jag inte så enkelspårig. Jag tror, nej förresten, jag vet att både löntagare och företagare/entreprenörer behövs i detta land. Utan entreprenörer så går ett land under, liksom det även behövs arbetare som hjälper till och utför entreprenörens drömmar och visioner. Det handlar om att bygga ett land tillsammans, det handlar om lagarbete.
Om detta ska fungera så måste vi respektera varandra.
Du har inget att vinna på att ständigt utmåla svenska arbetare som "lata sossar" och liknande dumheter liksom jag och mina vänner vore kompletta idioter om vi skulle se företagarna som våra fiender.
Tvärtom! Utan företagarna och entreprenörerna går vi under och utan oss så skulle inte du och dina vänner kunna ägna er åt det som ni är bra på.
Rätt person på rätt plats kan man säga.
Ibland känns det som om jag är på rätt plats när jag är på mitt arbete, ibland kan det vara när jag sitter vid datorn och skriver.
Hur som helst, det gäller att hitta sin plats i livet, det kan ingen annan göra åt oss och allra minst Du.
Jag tror att dina pekpinnetexter gör mer skada än nytta. Folk blir förbannade.

Ja, i alla fall har du gjort mig förbannad.

Lite fakta om TV-licensen.

För det första: Radiotjänst är ingen myndighet som har polisiära befogenheter. Uppger ni att ni inte äger någon TV så har de inte rätt att ens fråga varför. De har ingen rätt att hålla förhör. M a o: Ni behöver inte hitta på en massa krystade lögner och ursäkter när ni ringer dem och ska avanmäla ert TV-innehav. De har helt enkelt inte med det att göra!
För det andra: De kan inte göra något, inte ens om de är hundraprocentigt säkra på att ni har en TV. Det är helt lugnt så länge ni inte är så korkade så att ni erkänner att ni har en TV eller bjuder in dem i er bostad och visar dem er TV. Så länge ni inte gör det så klarar ni er. De har ingen rätt att gå in i er bostad, ingenting.


Sådärja. Då har jag klargjort detta. Nu kan vi gå vidare!
Jag anser att man ska strunta i att betala TV-licensen om man inte är intresserad av att titta på statens kanaler. Om det är moraliskt fel eller inte intresserar mig inte. Jag skiter i det helt enkelt!
Jag vet däremot att det är moraliskt fel att tvinga folk att betala för en tjänst som de inte nyttjar.
Jag gillar inte det svenska Stockholmsfixerade tv-utbudet. Inte heller gillar jag opera, gamla repriser eller fjantiga svartvita filmer från fyrtiotalet.
Ingemar Bergman var en gubbsjuk och sexfixerad otäcking som inbillade sig att alla var lika fascinerade av död, ångest och självbefläckelse som honom. Statens Bergmanfestivaler betackar jag mig alltså för. Inte heller gillar jag sport, jag hatar skiten!
Nu vet jag att även andra kanaler sänder sport och jävelskap men jag betalar i alla fall inte för smörjan. Därför ska man inte heller tvingas att betala för något som två statliga kanaler sänder och som jag vägrar att titta på. Jag föredrar hellre att betala för riktiga TV-kanaler som t ex TV-1000 och liknande.
Vill man titta på nyheter och samhällsprogram så har man Fyran att tillgå. De är i och för sig lika vinklade och till vansinne politiskt korrekta som de statliga kanalerna, men man betalar inte för smörjan.

Radiotjänst tror att jag har TV.
Radiotjänst hatar mig.
Radiotjänst hade mig under uppsikt en lång tid för flera år sedan utan att kunna nypa till mig.Jag har tappat räkningen på alla gånger de har ringt och skickat mig brev. Tre gånger vet jag i alla fall att de har knackat på min dörr. Naturligtvis har jag öppnat. En gång öppnade jag med en fjärrkontroll i näven.
Men vad kan de göra? Vad har de för bevis? En fjärrkontroll är inget bevis.
-"Hejsan! Det är från Radiotjänst. Vi har fått uppgifter om att ni inte har någon tv, stämmer det?"
Naturligtvis tror de att jag har TV. Ingen vuxen människa med egen bostad och som kan skaka av sin egen kuk saknar TV.
-"Nej, det har jag inte."
Inga ursäkter och konstiga förklaringar. Det behöver man inte. Minns att de inte har några befogenheter.
-"Det ser ut som en fjärrkontroll som ni har i handen, stämmer det?"
Det är inte förbjudet att äga en fjärrkontroll.
-"Jajamensan!"
-"Ni sade ju att ni inte har någon TV. Hur hänger detta ihop?"
Hur orkar dom? Vad är det som driver dom? Om jag hade varit kontrollant och råkat på en sådan jobbig stenskalle som undertecknad så hade jag bara sagt hej då, gått ut på gården, tagit mig en rök, stirrat upp mot stjärnorna och slagits av livets storhet och skörhet. Jag hade oroat mig för om jag verkligen hade torkat mig i röven sist jag sket - det kliade oroväckande mellan skinkorna. Jag hade fingrat lite på kuken, funderat på hur länge sedan det var som jag tog mig en runk och gett fan i alltihop.
-"Ni frågade om jag hade någon TV, det har jag inte. Däremot äger jag en fjärrkontroll. Det är inte förbjudet!"
-"Får jag komma in och titta?"
-"Nej".
Kom ihåg: Inga krystade bortförklaringar. Det behövs inte.
-"Ni vet väl att jag kan gå till polisen och kräva husrannsakningsorder?"
-"Varsågod! Jag väntar här!"
Det där sista hotet är skrattretande. Precis som om dagens underbemannade och besparingsanfäktade polis skulle ha resurser! Precis som om de skulle bry sig! Precis som om de skulle ha tid!

Vad är det för sorts människor som bestämmer sig för att börja jobba för Radiotjänst?
Jag hade en gång en bekant som började jobba extra som TV-kontrollant, under kvällarna. Han hette Anders. Det första Anders gjorde var att sätta dit sina arbetskamrater som han visste hade TV, inklusive sin hårt prövade arbetsledare Göte som var ökänd för sitt dåliga humör.
Han gick inte ens hem till dem. Av diskussionerna under kafferasterna att döma så drog han slutsatsen att de naturligtvis hade TV.
-”Igår kollade jag på Rapport. Det har visst varit en tsunami i Thailand.”
Anders familj var just då i Thailand, han hade inte hört något från dem och var mycket orolig.
-”Jag skiter väl i den där jävla vågen! Däremot är hon nyhetsuppläsaren, Katarina eller va fan hon heter jävligt het. Borde knullas!”
Sade Göte, Anders arbetsledare. Kvinnosynen var lika dålig som humöret.
Bristen på respekt för offren retade Anders.
-”Jag hade fan i mig stånd under hela inslaget!”
Fortsatte Göte.
Det rev loss höga gapflabb från de andra. Anders skrattade inte.
Nästa dag anmälde han dem allihop för TV-innehav.
Göte blev så jävla förbannad så att han fick ett slaganfall och blev sjukskriven i flera månader. Under en rökpaus ute på lastbryggan råkade Anders en vecka senare få en stol i ryggen, ett järnrör över munnen och en stor, tung polygrip i huvudet. Allt på en och samma gång.
Klumpig kille, Anders.

Det var länge sedan som Radiotjänst var och hälsade på mig men jag misstänker att de dyker upp snart igen. De brukar hålla sig lugna i några år. Sedan dyker de upp igen. De brukar dyka upp i intervaller på tre år.
Så nu jag dem snart på dörren igen. Och så börjar det om igen... Och igen... Och igen... Såhär har det hållit på i snart tjugofem år.
Jag vet inte om de kommer att tröttna men jag kommer definitivt inte att tröttna, för ska sanningen fram så har jag rätt så kul faktiskt.
Ni är så välkomna men ni får stanna i farstun, jag bjuder inte in er på kaffe!

"Kan jag så kan du!"

Jag vill först och främst skriva att detta är ingen politisk blogg, tvärtom. Den här bloggen tar inte ställning för höger eller vänster. Däremot så är det ingen hemlighet att jag avskyr moderaterna. Det betyder inte att jag skulle vara sosse eller kommunist, nej då! Låt mig säga så här: Jag är en alldeles vanlig arbetare och hade det funnits ett parti för oss, som tog tillvara på våra intressen, som förde en realistisk politik utan flummerier så hade jag lagt min röst på dem.
Men det finns det inte längre.
Jag vet att det går en del rykten om att jag skulle vara sosse, sverigedemokrat eller t o m kommunist. Det stämmer inte. Jag tycker att om man skärskådar alla partier – ja t o m Moderaterna – så hittar man en del som är positivt. Men i det stora hela så är det samma skit alltihop. Allt går ut på att premiera de friska, begåvade och ambitiösa människorna. De som är sjuka och arbetslösa ska klämmas åt för det är nämligen deras fel att de har blivit permitterade eller sjuka. Det är deras fel att de börjar bli gamla. Det är deras fel att deras yrkeskunskaper inte längre efterfrågas.
Idag ska du nämligen vara en ung och smärt trettioåring med högskolebakgrund och entreprenörsanda, är du inte det så skyll dig själv din jävla smitare! Har du arbetat i hela ditt liv på en fabrik, på ett pappersbruk eller kanske på det idag dagsaktuella Volvo så är du en förlorare. Det fulaste någon kan vara idag är en person som har arbetat, betalat skatt och varit ett företag trogen i många år.
För man ska naturligtvis inte vara så dum så att man jobbar, betalar skatt och åldras i dagens Sverige. Du ska istället vara… Tadaa! Entreprenör.
Fråga superentreprenören och kolumnisten i Metro, Johan Staël von Holstein. Enligt honom så kan vem som helst sätta igång med att entreprenera för glatta livet och bli miljonär.
Denna Johan Staël von Holstein är en person som tror att Sveriges befolkning består av trettioåriga supermänniskor med universitetsbakgrund. Johan tror – liksom moderaterna – att alla kan, det är bara viljan som saknas.
Det är fel.
Lika fel som att tro att ingen kan. Det var vänsterns inställning under många år. Högern tror att alla är fullt friska människor utan psykiska eller fysiska begränsningar.
Vänstern tror att alla är hjälplösa idioter.
Båda vill anpassa samhället efter sin övertygelse. Det säger sig självt att det kan inte annat än att gå åt helvete.

Jag ska däremot erkänna att jag har mina lik i garderoben. När jag var mycket ung så var jag kommunist. Jag vet, det är för jävligt och ja, jag skäms. Det ska jag göra!
Jag var medlem i Ung Vänster, eller Kommunistisk Ungdom som det hette då, under en kort period. Jag skrev t o m några ilskna artiklar som publicerades i tidningen Röd Press.
Men jag var inte mer än arton år. Jag förstod inte bättre!
Jag blev i och för sig utesluten efter ett tag men i alla fall, pinsamt är vad det är.
Ungdomar ser ofta allt i svart eller vitt, de tror på enkla lösningar och drar sig till extrema rörelser. Jag var kommunist under en kort period men jag kunde lika gärna ha blivit nazist. Det är samma skit. Båda förkastar demokratin och tror på snabba lösningar.
Jag tror att jag blev kommunist för att jag ville ge tillbaka, jag ville hämnas på alla jävla skitstövlar som trodde att de var bättre än mig.
Det är det som lockar ungdomar till kommunismen och nazismen, att ge tillbaka. Att hämnas mot någon eller några som de upplever att de har blivit illa behandlade utav.
Personligen så anser jag att hämnd inte har något i politiken att göra.
Jag tror på demokrati även om det innebär att halvt sinnesslöa idioter har rösträtt. Det är ett pris man får betala.

Jag växte upp i ett land som regerades av sossarna, de var det enskilt största partiet och samhället anpassades naturligtvis efter deras värderingar: "Alla var lika och alla kunde lika lite."
Svenskarna behandlades som barn, mycket var förbjudet eller försågs med varningstexter. Man skulle inte ta i för mycket. ”Bäst att söka jobb på fabriken! Där är i alla fall tryggt och bra lön får man!”
Det fungerade rätt så bra då, när det fanns jobb. När Sverige gick för högtryck. När världen var enkel och det räckte med att sköta sin anställning för att bli en respekterad medborgare.
Sossarna hade inställningen att detta var vad människorna klarade av, att stå vid en maskin och utföra samma moment fram tills pensionen. Detta var vad som erbjöds.
Det var fel, lika fel som moderaternas inställning.
De tror också att alla människor är stöpta i samma form, fast tvärtom. "Man kan bli vad man vill, bara man anstränger sig." Populärt argument hos övertygade moderater.
Javisst, om vi alla vore perfekta, felfria och lyckliga med fullt av vänliga människor runt oss så skulle möjligheterna vara obegränsade. Om det fanns människor som alltid stöttade oss, som dunkade oss i ryggen och uppmuntrade oss så kan vi faktiskt bli vad vi vill.
Tänk dig själv om vi alla vore begåvade, fullt friska, evigt unga och vackra, vad kul vi skulle ha! Vilka härliga liv vi skulle få!
Då tror jag inte att någon av oss frivilligt skulle leva på a-kassan eller gå sjukskrivna. Men så ser inte livet ut för alla människor men det är svårt för en inbiten moderat att begripa. Empati och människokännedom är inget som karaktäriserar vare sig högern eller vänstern.
Jag tror nämligen att vi alla är unika varelser med unika begåvningar och färdigheter. Har man tur så har man just den begåvningen som samhället för tillfället efterfrågar.
Det har jag aldrig haft.
När jag gick ur grundskolan så hade jag en polare som var bra på att svetsa, just då så efterfrågades människor inom verkstadsbranschen. Han fick jobb direkt! Bra lön fick han också.
Min enda begåvning var att jag kunde teckna. Jag ville bli serietecknare. Efterfrågan på serietecknare var mycket begränsad. Nu kunde jag välja, antingen leva på socialbidrag och drömma om att någon gång bli upptäckt eller börja jobba.
Jag valde jobb. Min första anställning var på en plastfabrik. Året var 1981 och nu började en ändlös vandring mellan olika skitjobb, en vandring som snarare kändes som en simtur - en simtur i ett bottenlöst hav att meningslöshet och galenskap.
Men jag ångrar det inte! Jag är inte bitter!
Sannolikheten för att jag hade kunnat försörja mig på just min begåvning var minimal. Det finns redan tillräckligt med missförstådda konstnärer som anser att de har rätt att leva på bidrag.
Så jag började jobba. Det är så livet är, det är så vi måste leva för att samhället ska fungera. Få av oss får uppleva glädjen i att kunna försörja sig på sin hobby.

Moderaterna och dess anhängare tror att alla kan, att vi alla kan bli välutbildade och flerspråkiga entreprenörer med hela världen som arbetsplats, oavsett ålder och begåvning. Fråga Johan Staël von Holstein, det är det enda han tjatar om i sina tröttsamma klagosånger i sin lilla kolumn på Metro.
Det är en öppen provokation mot oss som jobbar och har jobbat mer än vad dessa högergossar någonsin kommer att jobba.
Johan Staël von Holstein är inte bra för mitt blodtryck. Ändå läser jag honom alltid. Men jag blir ändå glad för han bekräftar vad jag alltid har ansett om moderater (Jo, Sossarna ska få en känga i en senare text).
Det känns skönt i denna föränderliga värld att veta att vissa saker alltid är som de har varit. Vitt är vitt och svart är svart. I skolan fortsätter översittarna att plåga de svagare och föraktet mot de som inte kan eller har förmågan att kunna det som för tillfället efterfrågas lever och mår bra i Örgryte, Djursholm och Ljunghusen.
Tänk om serietecknare helt plötsligt skulle vara de som efterfrågades på marknaden. Skulle Johan Staël von Holstein kunna leva på det?
Skulle han då skriva långa jeremiader om hur lata och bekväma alla andra är som inte har fattat att det är serietecknare som man ska vara?
Skulle jag sätta mig på mina höga hästar, peka finger och säga:
-”Börja teckna! Du kan bara du vill! Kan jag så kan du!”
Nej, det skulle jag inte för jag är inte Moderat.
Jag vet att vi är unika varelser som inte är stöpta i samma form.

När jag började skolan så var jag inte bara ytterst nervös och blyg, jag stammade även svårt. Man kommer aldrig med i gemenskapen. Man blir utfryst. Sådant botar allt vad studiemotivation heter. Men enligt moderaterna så är det lika för alla.
Alla kan! Alla har samma förutsättningar!
Notera nu att jag inte är bitter över min skoltid. Det är så här världen ser ut, det är så här den är. Barn är onda och själviska. Om jag hade tillhört de felfria och tuffa barnen så kanske jag hade varit en av dem som gillade att trakassera de svagare, vad vet jag?
Men när vuxna människor har samma inställning, när vuxna människor fortfarande tror på det där skitsnacket om att alla har samma förutsättningar, att alla kan, att det är lika för alla, ja då kan jag inte annat än att bli förbannad.
Stenförbannad!

Lärarna gillade ibland att låta oss redovisa någon uppgift inför klassen. De flesta hade inga problem med det. Det hade jag. Ni kan ju tänka er hånskratten när en stammande tönt ska försöka förklara något samtidigt som han är livrädd. Ni kan ju tänka er hur en sådan situation upplevs för en människa som var blyg och tillbakadragen till naturen. Nej, Moderater kan inte sätta sig in i en sådan situation.
Jag försökte alltid slippa dessa jävla redovisningar och för det mesta så kom jag undan. Jag visste att jag ändå skulle få stryk av någon av de värsta översittarna i alla fall så varför utsätta sig för extra mycket förnedring framme vid katedern. Men gissa vilka argument jag alltid fick höra från ungjävlarna och ibland t o m lärarna?
-"Det är lika för alla!"
Hur fan kan det vara lika för alla? Är alla elever blyga? Stammade allihopa? Blev alla utsatta för hånskratt när de stod där framme vid katedern?
-"Kan jag så kan du!"
Hördes ofta. Exakt samma argument kan man idag höra från moderaterna. "Ta dig i kragen för fan! Ansträng dig lite! Det är inte svårare för dig än för mig, jag har fan i mig fått plugga! Jag har jävlar i mig fått försaka!"
Tro mig, i början så försökte jag verkligen och jag vet att jag inte var ensam. Vi var många som försökte men vad hjälpte det? Under rasten så fick man ändå stryk. Antingen för att man hade varit en sådan jävla tönt när man stod där framme vid katedern och stammande och illröd i ansiktet skulle redovisa om några jävla trampatraskindianer i Peru och deras kultur, eller också blev det stryk för att man hade sluppit. För att det var "orättvist", för att man var en jävla smitare.
Idag är det de sjuka och permitterade som är smitarna, de som inte längre kan, de med kunskaper som inte längre efterfrågas. Femtioåriga f.d. fabriksarbetare och montörer utmålas som parasiter.
Högst upp på skithögen så sitter Johan Staël von Holstein, pekar finger och säger åt dem att det är dags att bli en flerspråkig, internationell entreprenör.
För kan han så kan minsann alla andra!

Jag minns att det fanns ungar i plugget som verkligen njöt av att plåga de svagare. De myste när de utestängde dem från lekarna och gemenskapen. De kände tillfredsställelse.
Samma tillfredsställelse känner moderaterna när de kan försämra för dem längst ned i samhället. I skolan så räknades bara de populära ungarna. De var de som fick respekt. De andra sparkade man på. När jag gick i skolan kallades hackkycklingarna för Glasögonormen, Prickekorven och Tjock-Micke. Idag kallas de för låglönearbetare, arbetslösa och sjuka. De ska inte räknas, de ska utestängas. Då känner den sanna moderaten tillfredsställelse. Huvudsaken är att moderaten får högre lön och mindre skatt så att pengarna kan gå till något viktigt istället för att utjämna löneskillnader och ge sjuka en dräglig tillvaro.
Det gäller att hålla ställningarna så att säga, folk ska veta sin plats. Så fungerade det i skolan och så bör det fungera i övriga samhället.

Alla har samma förutsättningar men vissa ska ha bättre förutsättningar än andra, det är inte mer än rättvist anser den sanna moderaten.
För tänk vad orättvist det var när jag slapp redovisningarna inför klassen i plugget. Det var minsann inte rättvist för då kunde de inte skratta, då kunde de inte ge mig stryk under rasten för att det lät så kul när jag stammade. Så därför var det nog bäst att stryka upp mig extra grundligt, bara för att jag slapp.
För det vet ju alla att det ska vara rättvist, kan du så kan jag och vi får alla samma chanser. Vi har alla samma förutsättningar för att bli flerspråkiga entreprenörer.
Så nu är det dags för de permitterade Volvoarbetarna och alla andra, oavsett bakgrund, begåvning och ålder att börja plugga engelska, tyska och franska och börja entreprenera av bara helvete för det är den enda vägen.
Alla kan bara de vill!
Fråga Johan Staël von Holstein så får ni höra själva. Han vet minsann för han är en flerspråkig entreprenör av Guds nåde.
Kan han så kan vi allihopa!

Sportfånar och översittare - Del 3.

Jimmy Klang dök upp på Scanraff ungefär samtidigt som mig och Roger. Första gången jag såg honom var i en stor barack där vi brukade käka lunch. Han satt där vid ett bord och höll hov inför sin svans. Sådana som Jimmy har alltid en grupp med beundrare runt sig. Alla översittare och mobbare har några som ser upp till dem, som alltid skrattar åt deras dåliga vitsar och som är reda att hjälpa till med någon liten trevlig misshandel.
Att översittare och mobbare skulle vara osäkra människor med dåligt självförtroende är skitsnack. Jag har aldrig någonsin under min livstid haft det tvivelaktiga nöjet att stöta på någon översittare som inte har varit populär, som inte har haft några vänner och som har kommit från dåliga hemförhållanden. Tvärtom. De har alla haft det väl förspänt, de har kommit från fina hem och har haft syskon som har varit hur trevliga som helst.
Jag klev in i baracken och såg Jimmy sitta där med ett stort kuksugarflin i ansiktet. Jag förstod att det skulle bli problem.

Dagen därpå fick Jimmy syn på Roger. Jimmy sken upp som en sol, man skulle nästan kunna tro att han hade blivit kär. Det hade han inte. Jimmy hade däremot äntligen hittat någon som han kunde plåga, som han kunde jävlas med under dagarna för att få tiden att gå. Jimmy tyckte nämligen inte att det var så roligt att klättra omkring bland rör och pipelines som en jävla apa. Det blev liksom lite enahanda. Jimmy visste av tidigare erfarenhet att tiden gick mycket fortare om det fanns någon liten, svagare jävel att tortera med jämna mellanrum.
Jimmy mindes skolan. Det hade varit mycket tråkigt. Tiden hade släpat sig fram. Samhällskunskapen hade varit idiotisk, engelskan hade varit meningslös och matematiken totalt obegriplig.
Tjejerna skulle vi bara inte tala om. De var – om möjligt – ännu svårare att förstå sig på. Han hade försökt att uppvakta dem ibland vilket bara hade resulterat i anmälningar och obehagliga samtal med rektorer och socialassistenter. Gick han fram och tog dem på fittan så skrek de på hjälp och visade han kuken så sprang de till lärarna och skvallrade. Vad var det för jävla dålig stil egentligen?
Jimmy blev till slut tvungen att erkänna för sig själv att det här med tjejer, det var något som han inte förstod sig på.
Däremot så upptäckte Jimmy att han hade ett osvikligt väderkorn när det gällde att hitta personer som inte kunde försvara sig. Jimmy upptäckte också att han kände djup tillfredsställelse när han fick tillfoga dem svår smärta. Äntligen hade Jimmy funnit en anledning till att gå till skolan.
Men nu var det nästan tio år sedan han hade lämnat skolan. Ibland så kände han något som kunde liknas vid saknad. Men som tur var så var han stor och stark, han hade inga problem med att få jobb. Ibland fick han avsked men vad gjorde det? Det fanns alltid någon ny arbetsplats och på varje arbetsplats så fanns det alltid någon liten jävel som han kunde göra livet surt för.

Samma dag som Jimmy upptäckte Roger så började Roger känna av en obehaglig klåda i skrevet. Han hade fått flatlöss. Redan någon dag efter att Roger hade haft sin första natt med en kvinna så satte de tänderna i hans skrev. De trivdes gott hos sin nya värd och förökade sig av hjärtats lust.
Roger gick omkring och kliade sig på kuken hela dagarna.
-”Vad i helvete är det frågan om? Det kliar och svider som eld i skrevet!”
Jag visste inte men jag rekommenderade honom att uppsöka läkare. Det ville inte Roger.
-”Jag kan väl för helvete inte gå och visa ballarna för en vilt främmande människa!”
Flatlössen spred sig. Till slut så hade de bitit sig fast i stora klungor under ballarna. Runt rövhålet var det som en atoll med nya luskolonier. Roger höll på att bli galen. Klådan blev outhärdlig och till slut så gick han till doktorn, trots skammen. Vid detta laget så hade lössen spridit sig upp till ögonbrynen.
Läkaren konstaterade genast flatlöss och skrev ut lämplig salva.
När Roger kom tillbaka så hade även Jimmy konstaterat vissa saker. Förutom att Roger verkade vara en tönt av ovanligt svår art så verkade han inte ha några stora, starka kompisar som kunde beskydda honom. Förutom den där jävla glasögonormen som också verkade vara en riktig mes.
Det skulle alltså vara helt riskfritt att roa sig med Roger.
Till råga på allt så hade Roger tydligen gått och dragit på sig fittlöss. Det både roade och retade Jimmy. Visst, det var kul att den där lilla jävla tönten gick omkring och kliade sig i skrevet som en jävla apa, men det betydde också att Roger hade fått knulla. Det hade inte Jimmy trots att han var ett par år äldre. Det var inte rättvist! Det gjorde Jimmy helförbannad.
Senast förra veckan så hade han uppvaktat en kvinna som han hade spanat i vid en bardisk inne i Göteborg. Hon hade burit en kort kjol - säkert inga trosor! - och såg mycket bra ut. Det betydde i Jimmys värld att hon ville knulla. Med Jimmy.
Han smög efter in på toaletten och tryckte upp henne mot väggen samtidigt som han med sin lediga hand tog fram kuken. Kvinnan började naturligtvis genast att skrika och göra motstånd.
-”Jag heter förresten Jimmy!”
Flåsade han samtidigt som han lyfte upp kjolen och började juckade som en ursinnig. Det tog tvärstopp. Det var som att cykla in i en stenmur. Tydligen så bar hon trosor i alla fall.
Vid tjugofem års ålder så hade Jimmy fortfarande inte fått någon kläm på hur man uppvaktar en kvinna. Hur i helvete bar sig andra män åt och varför gjorde kvinnorna alltid ett sådant fasligt motstånd?
Kvinnans skrik lockade dit ett par vakter och sedan var Jimmys frieri över för den kvällen.
-”Horor allihop, utom morsan!”
Var det sista som kom över Jimmys läppar innan en vakt släckte lyset med ett välriktat batongslag i skallen.

Men det var en vecka sedan. Nu var det dags för någon att få betala. Roger hade fått doppa och det gjorde Jimmy ursinnig bara han tänkte på det. Den där jävla Roger! Det var Rogers fel att Jimmy aldrig fick knulla.
Roger var ful!
Roger var dum!
Roger! Roger! Roger!
Jimmy startade upp lite lätt. Trakasserierna började med hånskratt när Roger gick förbi. Jimmy kunde ibland nicka åt Rogers håll, säga någonting lustigt och få alla sina undersåtar att skratta högt.
-Tjenare fittlusen! Hur är läget fittlusen?”
Jag kände igen metoden. Den är gammal och beprövad hos alla översittare och mobbare. De ”känner sig för” lite, innan den riktiga mobbningen börjar. Denna metod har två syften, för det första: Att få den utsatta att till slut tappa masken och säga något dumt i försvar, då får de legitimitet att misshandla honom inför alla andra.
-”Det var ju för helvete han som var stor i käften! Hörde ni inte?”
För det andra: Alla ska förstå att översittaren har utsett offret. Översittaren har utsett förloraren och det är bäst att ni hänger på. ”Annars kan du bli nästa offer. Det kan vara din tur nästa gång!”
Det handlar om uppmärksamhet. Översittaren vill synas och offrets alla tillkortakommanden ska spridas till så många som möjligt.
Jag hade varit med om det många gånger under min skoltid, att jag skulle få vara med om det i arbetslivet hade jag aldrig kunnat drömma om. Det var ju för helvete vuxna människor!
Trakasserierna tilltog och jag vågade inte säga någonting. Jag kände hur jag förminskades till den fega jävla fjant som jag hade varit i grundskolan.
De andra var i och för sig inte så mycket bättre de heller. Här var det hundratals med vuxna män, en del långt över femtio år, och ingen jävel vågade säga ifrån.
Men Roger var min kompis, inte deras. Det var jag som egentligen borde ställa upp för Roger i första hand. Roger var mitt ansvar, inte deras. Det kunde jag inte bortförklara på något vis, hur mycket jag än ville.
Antingen så skulle jag få fortsätta med att vara en feg liten jävla skit eller också var det dags för mig att bli vuxen, att få lite ryggrad. Att få slippa dåligt samvete under nätterna.

Någon dag senare klev jag och Roger in i stora lunchbaracken. Vi hade var sin bricka med mat i händerna.
-”Ta av dig skorna innan du går in här!”
Skrek Jimmy till Roger och lockade fram högljudda skratt hos sin fanclub.
Jag och Roger gick framåt. När vi gick förbi Jimmys bord så kastade han en näve peppar i ansiktet på Roger.
Det blev dödstyst i hela baracken.
-”Har du ingenting att säga? Din lilla jävla fittlus!”
Nej, det hade inte Roger. Han torkade sig i ögonen och gick vidare. Men jag hade äntligen något att säga.
-”Vad är det för fel i huvudet på sådana som dig egentligen?”
Allt stannade upp, hela världen. Alla tittade på mig. Jag var vettskrämd, benen skakade på mig vilket säkert syntes. Jag kände nästan dödsångest. Det var första gången i mitt liv som jag hade satt mig upp mot en tvättäkta översittare och sociopat.
Jimmy reste sig upp. Han var lång, längre än mig och jag är ändå en bit över en och åttio.
-”Vad fan vill du din jävla glasögonorm? Håll käft och gå och sätt dig! Det är sista chansen du får!”
Nu kunde jag inte backa ur. Gjorde jag det så skulle jag vara bortgjord för all evig tid, jag skulle bli tvungen att säga upp mig och vad som var ännu värre: Jag skulle inte kunna leva med mig själv.
-”Det var en enkel fråga: Vad är det för fel på sådana som dig? På vilket vis berikar det ditt liv att jävlas med sådana som garanterat inte kan försvara sig mot dig?”
Herregud vad rädd jag var! Men jag stammade inte, det kändes skönt. Stamningen var som bortblåst.
Nu började Jimmy känna att situationen blev en smula besvärlig. Jimmy reagerade som alla korkade översittare, han svarade inte på frågan utan började istället hota med stryk, med stora feta smällar.
-”Gå och sätt dig, annars jävlar mosar jag dig här på stället!”
-”Ja, gör du det. Slå till bara! Men jag lovar, jag kommer att polisanmäla dig, jag kommer att stämma dig på allt vad du äger och har. Det finns fullt med vittnen här som ställer upp.”
Jag tittade mig omkring. Alla satt tysta.
-”Eller hur?”
Fortsatte jag.
Nu såg jag att flera nickade. Jimmy var bortgjord. Jimmy satte sig och sade inte ett pip. Det fanns inget han kunde säga utan att göra bort sig ännu mer. Jimmy var nere.

Jag önskar att jag kunde skriva att Jimmy lugnade ned sig efter detta. Det gjorde han inte. Översittare fungerar inte på det viset. Men han lämnade i alla fall Roger ifred under resten av tiden. Jag fick mig några tjuvnyp när ingen såg men det var inte så farligt. Jag hade vunnit och det visste Jimmy. Det kändes bra men vad som kändes ännu bättre var att jag för första gången inte längre kände mig som en feg liten jävla råtta. Jag hade gjort rätt för en gångs skull, jag hade gjort något bra och jag lovar, när mitt liv är till ända så kommer det inte att bli många rätt på det slutprovet.
Men jag har en regel i mitt liv som jag försöker att följa: Att inte vara medvetet elak. Det är svårt. Ibland säger man kanske saker i affekt, sådant som man inte menar men man är inte mer än människa och man kan be om ursäkt.
Idag är jag arbetsledare och ser det som min största uppgift att se till så att ingen blir mobbad, att ingen blir utanför gemenskapen.
Därför så vågar jag säga att jag nog är en rätt så bra arbetsledare. I min grupp är vi alla mycket goda vänner. Min chef säger ibland att jag måste öka arbetstakten i min grupp.
-”Ni måste kramas mindre och arbeta mer!”
Det är ett gott betyg tycker jag.

Hur det gick för Jimmy vet jag inte men jag kan nog sätta några hundringar på att han sökte sig till nya arbetsplatser och nya människor att tortera.
Ni kanske har stött på honom någon gång?
Han är fet, över en och nittio, heter Jimmy, har ljust, krulligt hår och är ful som fan.
Om ni stöter på honom där ute någonstans så hälsa honom från mig. Fråga honom om han har några minnen från Scanraff i Lysekil hösten 1991.
Innan ni drar in honom i någon gränd så fråga honom om han minns en tunn, stammande kille med glasögon som redan hade börjat tappa håret.
Glöm inte att ge honom en smäll från mig också. Inga frökenslag nu, en fet jävla smäll som han aldrig glömmer!

Sportfånar och översittare - Del 2.

I början av nittiotalet fick jag chansen att tjäna grova pengar. En chans som jag tog. Det var ett jobb på en saneringsfirma. Jag hade inte någon aning om vad jobbet innebar men det hindrade mig inte ifrån att blåljuga rekryteraren rakt upp i ansiktet.
Jodå, jag hade jobbat med sådant förut och visst, jag hade intyg från tidigare anställningar.
-”Dessvärre har jag dem inte med mig, men jag kan skicka dem till er om ni ger mig adressen.”
Nej, det behövdes inte. Jag visste att de ändå inte hade tid. Sådana där papper innebär förseningar, någon sekreterare ska vidarebefordra dem, det tar tid. Det blir besvär och krångel. De vill ha snabba anställningar. Jag visste att de inte orkade kolla upp mig. Jobbet skulle bli mitt.
Det är fördelen med tunga, okvalificerade skitjobb, kontrollen är dålig.
Företaget hette NFI och sysslade med saneringar av stora industrier, kärnkraftverk, pappersbruk och liknande över hela Sverige. Det var tungt och slitsamt och man jobbade tio till tolv timmar om dagen. Ibland även under helgerna.
Men lönen var mycket bra, traktamente ingick och de höll med bostad på varje ort som man blev stationerad på.
Jag tröttnade naturligtvis snabbt men jag stannade på företaget i drygt tre månader, månader som gjorde mig smått förmögen. Under dessa tre månader så var jag sammanlagt ledig fyra dagar.

De första två månaderna blev jag placerad vid ett oljeraffinaderi utanför Lysekil, Scanraff. Det var storstopp och precis allt skulle saneras och putsas fri från olja och korrosion, från skorstenar och pipelines ned till minsta ventil och mutter.
NFI hade anställt hundratals och det kryllade av folk i blå overaller överallt. Jag var en av dem. Jag visste inte vad jag skulle göra eller vad som förväntades av mig. De flesta gick mot ett förråd, jag följde med strömmen.
Jag ställde mig i kön och blev till slut tilldelad en stor verktygslåda. Den var tung och innehöll skiftnycklar, hammare, tänger och en massa andra verktyg som jag inte kände till.
Jag smög undan och började plocka lite planlöst med verktygen. Jag tittade förbryllat på ett verktyg som hade en massa leder och ett slags huvud som tydligen var utbytbart.
Vad i helvete hade jag gett mig in på?
En batteridriven slipmaskin med olika slags slipskivor av varierande styrka fanns där också.
Det här skulle bli komplicerat. Ännu en gång hade jag ljugit mig till ett jobb som jag inte hade någon aning om vad det gick ut på eller vad som förväntades av mig. Jag kände den gamla vanliga nervositeten och rädslan gripa tag i mig.
Jag ville inte vara där!
Jag ville hem!
Men så tänkte jag på alla andra jobb som jag faktiskt hade klarat. Det vore väl själva fan om jag inte skulle klara detta!
Jag tittade ut från mitt lilla gömställe och såg människor med liknande verktygslådor som var på väg någonstans. Jag följde efter dem.
Lite varstans så såg jag mindre grupper av folk som hade stannat upp, som började skruva isär stora, komplicerade maskiner för att därefter börja rengöra varje del, stor som liten.
Jag hittade en undanskymd del och började planlöst skruva lite här och där. Det gick inte bra. Jag slant, gjorde muttrar runda, tappade verktyg ner i avloppstrummor och klantade mig allmänt. Jag har aldrig varit en mekaniker och här var det var fullt med mekaniska anordningar överallt. Pistonger, drivaxlar, stora cylindrar, kranar, rör och jävelskap. Vad skulle skruvas isär och hur i helvete skulle jag få ihop det igen?
Jag skulle ställa till med mer skada än nytta.
Jag bestämde mig för att gå och ta mig en rök.

Det var strängt förbjudet att röka, utom på anvisade platser. Det fanns små rökhytter utplacerade lite här och där. Jag tog min verktygslåda och började leta efter en sådan.
Jag mötte en av arbetsledarna, Hasse, en av de hårdaste och elakaste vad jag hade hört. Fan också!
-”Tjenare! Full fart va?”
Sade han.
-”Jajamensan!”
Svarade jag och skyndade vidare.
Det gick ju bra. Så bra så att jag fortsatte med att gå omkring med en verktygslåda mellan rökhytterna. Om man går med bestämda steg med en verktygslåda i handen så ser man mycket upptagen ut. Man går mot ett bestämt mål. Mitt mål var en rökhytt. Under två dagar lärde jag mig var alla rökhytter låg. Jag gick en bestämd bana varje timma, sedan bytte jag så att jag gick åt motsatt håll eller i en helt annan ordning. På så vis riskerade jag inte att träffa samma människor efter vägen eller i rökhytterna.
Däremot träffade jag en massa andra snubbar med verktygslådor i handen under mina vandringar. Ibland mötte jag någon arbetsledare.
-”Mycket att göra?”
Kunde de fråga mig.
-”Jomen, det räcker till!”
Det är så man svarar en arbetsledare. Alltid, oavsett hur mycket eller lite man har att göra. Man ska aldrig säga att man har mycket att göra, är det en grinig jävel så kan han uppfatta det som gnäll och man kan få onda ögat på sig. Inte heller är man så jävla dum så att man säger att man har lite att göra.
-”Jaså, va bra! Då kommer du till mig när du är färdig. Jag har något riktigt tungt och smutsigt som behöver flyttas utan några som helst hjälpmedel.”
Därför svarar man alltid en arbetsledare med att ”det räcker till”.
Idag är jag själv arbetsledare och jag kan alla knep. Ingen kan fuska eller mygla i mitt arbetslag. Jag var själv tungviktsmästare i mygel.
Men jag låter dem ibland slöa och slappa och de vet om att jag vet. De vet att jag ibland ser mellan fingrarna med detta, de vet att jag inte skvallrar.
Det är det som gör mig till en bra arbetsledare. Det gäller att hitta en balans så att alla blir nöjda och jobbet blir utfört inom rimlig tid. Det räcker för mig.

Det var under dessa vandringar mellan rökhytterna som jag lärde känna Roger.
Roger var en trevlig kille, några år yngre än mig och oerhört bortkommen. Han var snäll och mycket naiv.
Roger var en äkta bondpojke uppvuxen på en gård som låg i en liten håla i Småland. Det var första gången som Roger var utanför Smålands gränser trots att han var 23 år. Det var ett stort äventyr för honom. Han fick se havet, uppleva främmande en stad och träffa nya människor. Stort för en bondpojk från Småland.
Ännu större blev det för honom när han under första lediga helgen faktiskt fick doppa veken för första gången i sitt liv.
Vi var på stans största dansrestaurang och ur dimmorna så lösgjorde det sig en medelålders kvinna. Hon såg rätt så bra ut, fast på ett slitet sätt. Men hon hade fortfarande kvar förmågan att ge unga killar som mig och Roger resning i byxorna.
Hon pratade glatt med oss. Vi fick stånd båda två.
Dessvärre var det Roger som hon var intresserade av, det märktes. Den tjugo år yngre Roger skulle – med lite tur – äntligen få smaka pälskrage.
Roger var som bekant bondpojk, inte så lång kanske men hade stora muskler efter hårt arbete ute på de steniga smålandsåkrarna. Roger hade ett naivt ansikte, halvlångt ljust hår och var rätt så dum i huvudet. Stendum, men på ett godtroget och behagligt vis. Det fanns inget ont i Roger.
En del äldre kvinnor gillar sådant. Det framkallar deras modersinstinkter.
-”Hon vill att jag följer med henne hem! Tror du att jag kommer att få… KNULLA?”
Roger såg helt extatisk ut. Han hoppade nästan jämfota av glädje och förväntan.
-”Nej, tyvärr inte. Jag tror att hon vill ha hjälp med att byta proppar. Det brukar vara så.”
Roger sjönk ihop.
-”Jag skämtade ju bara! Häng på henne hem! Nu jävlar kommer du att få doppa!”
Och det fick Roger.
Dagen efter så drog Roger samma historia om och om igen. Han hade manglat henne hela natten. Roger berättade i detalj hur det hade gått till. Det var slick och sug och alla möjliga och omöjliga ställningar i en salig soppa.
Jag trodde inte ett ord på vad han sade. Visst, doppa hade han säkert fått göra men få unga killar knullar som proffs första gången de får krypa mellan låren på en kvinna.
Roger hade med största sannolikhet sprutat rakt i handen på kvinnan när hon skulle visa honom rätt.
-”Nej, inte röven! Längre upp!”
Till slut hittade nog Roger rätt och fick äntligen uppleva något som alla unga män väntar och fantiserar om. Roger fick vänta länge.

Tidigt på morgonen vaknade jag av att Roger kastade sten på mitt fönster. Han ville dela sin upplevelse med mig.
Vi satt där vid köksbordet och drack kaffe, Roger pladdrade på som en galning. Jag satt tyst.
Morgonen efter att man har fått vara tillsammans med en kvinna för första gången är en morgon som man aldrig glömmer.
Roger ville dela den med mig. Någon annan vän hade han inte.
Just den morgonen var Roger lycklig. Han hade fått en jobbarkompis att prata med och han hade äntligen fått vara tillsammans med en kvinna.
Det kunde ha slutat där. Hade Roger haft tur så kunde månaderna på Scanraff i Lysekil blivit en bra tid, en fin tid att minnas under resten av livet.
Så blev det inte.
Det dyker alltid upp en orm i paradiset och i detta fall hette ormen Jimmy Klang, en stor och fet luns från Halmstad. En riktig bonnraggare i fodrad Jeansjacka och träskor. En stor och ondsint jävel som hade ägnat sin första vecka åt att leta efter en lagom bortkommen stackare att jävlas med.
Det tog inte lång stund förrän han fick ögonen på Roger.

Fortsättning följer...

Sportfånar och översittare - Del 1.

Förr så trodde jag inte att det existerade mobbning på arbetsplatser. Jag trodde att det var överkänsliga människor som feltolkade vissa situationer, eller människor som försökte mygla till sig skadestånd från fack och arbetsgivare. Jag trodde att översittarna, att de värsta skitstövlarna från skolan på något vis rensades bort efter vägen. Att de till slut fick vad de förtjänade.
Någon kanske tog dem åt sidan en sen kväll utanför någon bar, drog in dem i någon gränd och slog ondskan ur dem.
Önsketänkande.
Jag har lärt mig att världen är inte rättvis. Skitstövlarna får sällan vad de förtjänar. Inte i detta livet i alla fall.
I skolan låg jag alltid illa till hos de ”populära”, eller hos de ”idrottsintresserade” som lärarna föredrog att kalla översittarna. Men i vuxenlivet har det gått bättre.
Eftersom jag har haft många jobb och har stor erfarenhet från olika arbetsplatser inom skiljda yrkesområden så går det inte att komma ifrån att man träffar många olika människor. De flesta av dem har varit trevliga, några mindre trevliga och så några få skitstövlar. Men till skillnad från skolvärlden så tillåter arbetslivet sällan översittarna att få leva ut sina behov. De har inte längre några lärare som beskyddar dem. Att vara bra på att sparka in en boll mellan två stolpar är inte längre någon förmildrande omständighet. Faktum är att idrottsprestationer saknar värde på en fabrik, i ett centrallager eller på någon Tysklandsfärja.
Jag har sett en hel del skitstövlar som har blivit utfrusna, som har fått smaka på sin egen medicin i lunchrummen. De säger i regel upp sig själva efter ett tag.
Gemensamt för dem alla är att de aldrig har bett om ursäkt, de har inte ångrat sig. De har gått vidare till ett nytt företag och letat upp någon annan att jävlas med.

När man jobbar på färja så finns det en huvudregel: Man ska vara en god skeppskamrat. Är man det så passar man in i gänget och får många goda vänner. En god skeppskamrat. Märkligare än så är det inte.
För översittare som inte har lämnat skolgårdsmentaliteten bakom sig är detta ett okänt begrepp. Att få dem att förstå innebörden i detta är som att gallskrika en stendöv person rakt i örat. De hör inte.
En översittare hör men lyssnar inte.
Får någon nog och ger tillbaka med samma mynt så förstår de ändå inte.
-”Det ska ju för helvete vara tvärtom!”
Som en översittare av grövsta kalibern utbrast en gång när han fick gängpisk nere på bildäck av en grupp estniska hyttstädare. De hade fått nog av hans ständiga tjuvnyp och elakheter.
Översittaren hette Stefan och nu fanns det inte någon gymnastiklärare som backade upp honom. Nu var han ute i verkliga livet, i arbetslivet. En arbetsplats är ingen gymnastikhall. Nu stod han ensam inför en grupp hyttstädare som hade fått vittring på blod.
Nu skulle Stefan få stryk.
Det fick han.
-”Jag vill skada dig!”
Var det sista som Stefan hörde på bruten svenska från en av hyttstädarna. En galen och totalt livsfarlig sociopat vid namn Volodja som hade en bakgrund i ryska maffian.
Stefan hade slutligen mobbat fel person. Volodja uppskattade inte att hela tiden få höra att han hade stora öron, han uppskattade inte krokben i mässen och framför allt så gillade han inte att Stefan hade lockat med många av de svenska befälen i kampanjen mot Volodja och hans öron.
Volodja började med att mjuka upp Stefan med en liten kofot. Volodja hanterade kofoten med stor skicklighet, han hade haft en liknande när han jobbade i land, åt maffian. Den hade övertygat många affärsidkare att sluta krångla med inbetalningarna.
Sedan var det dags för Pentti Kolk och bröderna Tarvo och Heini Koobas att säga sitt.
Tre trevliga killar som blev mindre trevliga när de hade druckit sprit. Faktum är att de kunde bli riktigt otrevliga. Speciellt Pentti som brukade fira varje avmönstring med att dricka hejdlöst ute på stan i flera dagar. Sedan gick han hem och smiskade upp både sin fru, sina två söner och sin gamla senila far med en stor blytung träpåk i massiv ek, en s.k. estnisk bölknot.
Detta kallade Pentti för ”stora hemkomstfesten”.
-”Nu är pappa hemma! Era lyckostar där!”
Han var en humoristisk kille, Pentti.
Men nu så var det också fest, nere på bildäck. Festen varade hela kvällen. De turades om med att sparka och banka på det som var kvar av Stefan efter att Volodja hade gjort sitt.

Stefan blev så illa åtgången att han hamnade på lasarett. Han låg i koma i flera veckor och svävade mellan liv och död.
Det första Stefan gjorde när han vaknade upp var att polisanmäla dem som hade gett tillbaka efter flera månader av trakasserier.
Jag vill genast tala om att jag inte på något vis försvarar misshandel, inte ens misshandel av genomruttna översittare. Det är att sänka sig till deras nivå.
Men min poäng i detta är att Stefan aldrig förstod varför han blev misshandlad. Han ansåg, faktiskt, helt utan att skämmas, att han var helt oskyldig. Han hade blivit utsatt för oprovocerat våld.
Det värsta är att han antagligen trodde på det själv och där har vi problemet med onda människor. De förstår ofta inte att de är onda. De saknar empati. Andra människor räknas helt enkelt inte. Översittaren är den stora stjärnan i filmen om dem själva, resten är statister.
Översittarna har en hel del gemensamt med sociopaterna men det finns en skillnad: En sociopat ägnar sig sällan åt mobbning. En sociopat är en iskall och beräknande människa som enbart ägnar sig åt handlingar som gagnar honom själv. Man har inget att vinna på att mobba någon. En sociopat är en egoist som kan gå över lik för sin egen vinnings skull. En sociopat är känslokall. En sociopat försöker i regel att "spela spelet" på rätt sätt för att på så vis få så många fördelar som möjligt. Att mobba någon är inte att spela spelet på rätt sätt, det är riskabelt. Man kan få ögonen på sig. Därför är sociopater sällan mobbare. Inte av några moraliska skäl utan helt enkelt av ren egoism. De vill inte åka dit.
En översittare, en mobbare däremot är helt igenom ond men inte på ett känslokallt vis. Här snackar vi om en helt annan sorts ondska. Översittaren njuter av att trakassera andra människor, att hetsa en grupp människor mot en ensam och svagare människa.
Det ger deras liv mening, de får bekräftelse från resten av gruppen.
En sociopat vill smälta in, en översittare, en mobbare vill synas, han vill stå i centrum.
Jag tror inte att det går att bota vare sig sociopater eller översittare. Det enda man kan göra från samhällets sida är att låsa in dem så att de inte ställer till med mer skada än nödvändigt.

Jag vill poängtera att jag skriver enbart efter mina egna erfarenheter. Något annat kan jag inte göra.
När jag växte upp så var de värsta översittarna sportfånar. De var alltid skyddade av lärarkåren, speciellt gymnastikläraren. En sportfåne kunde vara hur jävla dum som helst, han kunde leva jävel under lektionerna, skolka och bete sig lite grand som han ville. De blev aldrig bestraffade, de hamnade inte i OBS-klass eller fick gå på samtal hos någon psykolog. De blev inte kryssade.
Jag växte upp i en småstad som inte satsade ett dugg på ungdomen, förutom när det gällde den förbannade idrotten. Fotboll i synnerhet.
Det fanns flera barn och ungdomar som var mycket skickliga på att spela gitarr, det fanns de som hade schack som hobby, de som gillade att läsa, skriva, teckna, ägna sig åt avancerad matematik osv. De räknades inte.
De var fritt villebråd för översittarna, för sportfånarna. De av oss som var klena och bortkomna låg mycket illa till.
Den egenskap som räknades, det som både kommunpolitiker och lärarkår höjde till skyarna var en förmåga att få in en bolljävel mellan två stolpar. Att ägna sin ungdom åt att jaga en förbannad boll, det belönades med ekonomiska bidrag från kommunen. De hade ständig tillgång till uppvärmda lokaler och fri utrustning till sin hobby.
Det var nog många av oss andra ungdomar som hade tyckt att det hade varit trevligt med en lokal där vi kunde samlas och ägna oss åt våra hobbies, men vi räknades inte.
Smaka på detta: Jag växte upp i en miljö där halvanalfabeter som ansåg att det var livets mening att springa efter en boll på en gräsplätt premierades.
Ungdomar som däremot hade lite mer konstnärliga eller akademiska anlag, de gjorde kommun och skola allt för att knäcka indirekt genom att se mellan fingrarna när sportfånarna ägnade sig åt sin andra favorithobby: Att med liv och lust trakassera och banka skiten ur dem så ofta de fick tillfälle.

Men jag måste dessvärre erkänna att jag själv inte var helt oskyldig.
Den värsta översittaren, den största skithögen som någonsin har avlats fram i denna del av Sverige hette Christer.
Jag hade en mellanplacering på Christers privata Fem-I-Bottenlista. Christer föredrog i första hand att ge sig på Pelle, fanns inte Pelle tillgänglig så gick det bra med andrahandsvalet Nicke.
Dessa två killar knäckte Christer för livet. Pelle blev som vuxen man en sjukligt blyg människa som aldrig vågade närma sig någon kvinna. Han trodde att han var just så värdelös som Christer ständigt hade hävdat mellan övergreppen.
Alkoholen hjälpte inte Pelle att övervinna sin blygsel. Allt eftersom åren gick så blev det svårare och svårare för Pelle att träffa någon kvinna. Ryktet om Pelles uteblivna framgångar hos det motsatta könet spred sig och som bekant vill ingen kvinna ha en förlorare.
När Pelle fyllde trettio så fick han ett födelsedagskort utan någon avsändare.
”Hur går det med brudarna? Din jävla bock där!”
Det var med största sannolikhet Christer som var upphovsmannen till denna käcka födelsedagshälsning.
Nicke bodde fortfarande hemma hos föräldrarna vid trettio års ålder och levde på ett blygsamt sjukbidrag. Nicke utvecklades till en riktig byfåne av första klass. En knäppgök av gammalt fint, svenskt småstadsvirke.
Dagarna tillbringade Nicke med att knattra omkring på gatorna med sin gamla Puch Florida. En moped som han hade trimmat och utrustat med högt Stockholmsstyre, fransiga sadelväskor och förlängd framgaffel. En bra dag kunde han få upp den i femtio knyck.
När dessa två killar inte fanns tillgängliga för Christer så var det jag som fick agera slagpåse.
Jag pustade alltid ut av lättnad när Christer gav sig på Pelle eller Nicke. Det betydde att jag skulle klara mig. Det låter hemskt och det var det. Jag skäms än idag för detta.
Jag höll käften. Jag vågade inte göra någonting. Jag var inte ett dugg bättre än Christer, bara fegare.
Jag har alltid hatat idrott i allmänhet och skolvärlden i synnerhet. Det kommer jag alltid att göra. Idrott sorterar ut. Idrotten förbrödrar inte, den skapar mobboffer och hackkycklingar och när alla är uppsorterade och stämplade så tar skolan vid. Skolan låter översittare som Christer finslipa sina sadistiska anlag och förvandlar sådana som Pelle och Nicke till knäckta stackare, eller till fega ynkryggar som mig. Fega ynkryggar som inte vågar säga ifrån, som går undan för att själva slippa undan.
Jag gick ur nionde klass utan giltigt avgångsbetyg och visade mig aldrig mer.
Det ångar jag inte ett dugg och gode Gud, jag lovar, jag kommer aldrig någonsin mer att sätta min fot i någon skola.
Måtte alla jävla skithögar till sportfånar, lärare och elever stekas sakta i helvetet!

Fortsättning följer...

Bok- och filmrecensenter.

Jag har aldrig recenserat någon film eller bok, inte på allvar i alla fall.
Jag gjorde ett försök för ett tag sedan. Jag recenserade någon skitbok och ett par filmer vill jag minnas. Jag länkade till dem från just denna blogg, men dessa länkar tycks inte längre fungera.
Undrar varför? De tvärdog tydligen någon dag.
Undrar om någon läste dem överhuvudtaget?
Hur som helst, någon äkta recensent lär jag aldrig bli. Jag skulle nämligen vara alldeles för folklig.
Jag har nämligen den lilla egenheten att jag anser att film och litteratur i första hand ska vara underhållande. Det ska vara positivt att titta på film eller läsa en bok. Det ska vara förknippat med glädje. Roa och underhålla helt enkelt.
Film- och litteraturrecensenter är ofta av en annan åsikt. För dem så ska det vara konstnärligt och djupt. Det ska m a o uppfattas som förvirrat och obegripligt av vanligt folk. Det är därför som Ingemar Bergman och Björn Ranelid höjs till skyarna.
Knappt någon hyr en Bergmanfilm och ytterst få läser Ranelid.
Det är ett gott betyg. Vanligt folk förstår nämligen inte. Det är inte simpel underhållning. Folk roas inte. Därför får de högsta betyg av kritikerna.

Jag har läst tusentals romaner och jag kan säga att det är de som har fått ljumma, eller t o m rent urusla recensioner som är de bästa.
Ta en författare som Torbjörn Flygt t ex. Han får överlag höga betyg. Recensenterna älskar honom och öser superlativer över hans romaner.
Jag har läst två av dem. Rena skiten om ni frågar mig. Det är oerhört segt, krystat språk och helt enkelt bara tråkigt.
Jag tycker inte att han skriver bra. Han är helt enkelt bara... Dålig. Språket flyter inte. Han försöker att vara högtravande och djup vilket han inte klarar. Istället blir hans texter dammiga och totalt händelselösa. Torbjörn Flygt är relativt ung, i alla fall i författarkretsar. Fyrtio år någonting. Man skulle kunna förvänta sig att texterna skulle flyta på, att det skulle vara lite fart och fläkt. Att vi sextio och sjuttiotalister kanske skulle kunna känna igen oss.
Så fan heller!
Vi känner inte igen någonting. Vi känner ingenting förutom aggressioner mot bokhandlaren som inte varnade oss innan vi köpte skiten.
Det är bara trött litteratur. Deprimerande. Allt går i moll.
”Se här, jag misstänkte att det skulle gå åt helvete och ja, det gick åt helvete!”
Inte för honom själv. Han kan idag leva på sin hobby. Nej, han menar samhället.
Alltid Samhället.
Kom med något nytt någon gång! Själv så tycker jag att jag har haft tur som fick födas i Sverige under de bästa av alla tider och som får bli medelålders under 2 000-talet. Jag kunde lika gärna ha blivit född till en fattig makaroniborrare i södra Italien under 1 700-talet och glidit in i medelåldern med långt framskriden rövsvamp utan hopp om bot.
Torbjörn Flygt tillhör samma generation som mig, den första generationen som aldrig skulle bli medelålders. Vi skulle vara tonåringar i all evig tid.
Det märks inte på Torbjörn Flygts texter. Jämfört med honom spritter t o m Fjodor Dostojevskijs Brott och Straff av hopp och livsglädje.
Jag har läst den också. Rena smörjan. Jag tvingade mig igenom den bara för att kunna säga till folk att jag faktiskt hade läst den. Och ja, den anses idag vara ett mästerverk - av litteraturrecensenter.
Vi andra läser Stephen King, Wilbur Smith, Ken Follett och liknande och njuter av god och välskriven underhållning som gör oss glada och lätta till sinnet.

Filmrecensenter fungerar på samma vis. Populära och underhållande filmer får undantagslöst dåliga eller medelmåttiga recensioner. Märkliga filmer som t ex musikaler på kantonesiska, svartvita ångestladdade filmer på polska och vidrigt tråkiga, gubbsjuka och obehagliga filmer av Ingemar Bergman som handlar om medelålders män och deras uppgörelse med sin sexualitet och liknande öser man superlativer över.

För att inte tala om tjeckiska och rumänska filmer där man "spänner dialogen i en vid båge". De får full pott med en gång. Filmer av Woody Allen anses på fullt allvar vara humoristiska. Och så denna jävla Ingemar Bergman igen. Varför höjer varenda filmkritiker denna gubbe till skyarna? Faktum är att ingen tittar på skiten. Gå ned till din lokala filmuthyrare så får du se själv. Du hittar knappast några Bergmanfilmer i hyllorna.

Skulle jag ta med mig en Bergmanfilm hem till flickvännen under våra myspyskvällar så skulle hon tro att jag har glömt att ta min dårpippimedicin.

Ingen hyr en Bergmanfilm.

Jag läste någonstans att de planerar att ge ut Bergmans gamla tv-serie "Scener ur ett äktenskap" på DVD. Förutom att serien avhandlade så spännande ämnen som depression, ångest och medelålderskriser så hade naturligtvis Ingemar Bergman sina två favoritskådisar i huvudrollerna, Erland Josephson och Liv Ullman. Två personer som hade utstrålning och livsglädje som ett par vedträn. Blev man inte deprimerad innan så blev man det när de dök upp i rutan och fyllde vardagsrummet.

Det räckte inte med det brunmurriga och mossgröna sjuttiotalsmodet, man var tvungen att stå ut med skådisar som såg ut att vilja ta livet av sig så fort som möjligt.

"Den var ju så populär och hade över två miljoner tittare!" Tacka fan för det! Det fanns ju inget annat att titta på!

Vi hade två hårt statligt styrda TV-kanaler. På den andra kanalen så visade de ett program om hur man undvek bölder i anus, eller kanske en rysk opera.

Vad skulle folk göra? De var ju hänvisade till att sitta och svälja ren skit framför TV: n varenda jävla kväll!

Om fem personer kommer att köpa denna box så blir jag förvånad. Däremot så kommer varenda filmrecensent att skita i byxorna av ren extas och ge högsta betyg.

Jag har lärt mig att konsekvent undvika filmer som får höga betyg. Får de fem Plus, Getingar, Bildrör eller vad det nu kan vara så är det bara att besöka sin lokala filmuthyrare och jag garanterar: Där får du leta länge innan du hittar någon deprimerande Bergmanfilm med något mystiskt budskap som bara en schizofren filmstuderande kan finna underhållande, eller något ryskt kostymdrama som bara en berusad kostymör på någon alternativ teater kan uppskatta.

De flesta människor ser på film för att fly vardagen en stund. De vill skratta, de vill gråta, de vill ryckas med, de vill känna igen sig, de vill drömma sig bort. Kort och gott: De vill underhållas.

Film ska inte vara en lektion i psykologi, film ska vara glädje och verklighetsflykt!

Ångest, depression och sjukdom får vi nog av i våra egna liv.