Fyllebloggning.

Igår så hörsammade jag en läsares önskan, jag prövade med att skriva en text till min blogg samtidigt som jag drack. Det gick inget vidare. Det var svårare än jag trodde faktiskt. I början gick det bra men efter några glas så blev det lite besvärligare. Efter halva flaskan var det svårt och när jag började skönja botten så var det helt omöjligt.
Jag tappade ideligen tråden, glömde vad det var jag skulle skriva om och fantasin var som bortblåst.
Alkohol är bra för inspirationen men bara i måttliga doser. Det fungerar inte att dricka sådana mängder som jag gör.
Jag öppnade dokumentet med texten som jag skrev igår och nu kommer jag till det otroliga: Jag har inte kunnat finna ett enda stavfel i texten!
När jag vaknade i morse så hade jag t o m för mig att jag hade avbrutit skrivandet, att jag blev för full. Men det hade jag tydligen inte gjort. De två sista styckena har jag inte något minne av att jag skrev överhuvudtaget (!)
Men det blev inget bra. Ingen text som är värt att spara. Men jag lägger ut den på bloggen i alla fall.
Så här blev det när jag söp och skrev en text till min blogg:

Någon vid namn Alexander kommenterade en tidigare text av mig och önskade sig en bildserie från en av mina fyllekvällar tillsammans med Janne.
Det finns faktiskt redan en sådan. Jag lade ut den på min fotoblogg någon gång i augusti vill jag minnas. Det var en fredag, Janne ringde till mig.
-”Jag ska ha kräftskiva. Kommer du?”
Jag har aldrig varit så förtjust i fester. Jag föredrar att kröka ensam, eller med en kompis. Det räcker. Det blir bara jobbigt med en massa okända människor.
-”Jag vet inte riktigt, vilka kommer?”
Frågade jag.
-”Ja… Det är jag.”
Jaha. Ja, det lät ju lite bättre. Så jag gick dit och det blev en trevlig kväll. Men några kräftor såg jag aldrig till vilket bara var bra. Jag äter inte kräftor. Jag äter överhuvudtaget inte sådant som lever i vatten, trots att jag är uppväxt vid västkusten. Jo, fiskpinnar. Det älskar jag men det räknas knappast.
Här är bildserien från den kvällen. Killen som har hår är Janne, den andra stiliga mannen är jag:
http://gehasfotoblogg.blogspot.com/2008/08/lekkvll-hemma-hos-janne.html

Men jag tänkte att jag skulle lägga upp ännu en bildserie. Jag är nämligen ledig denna helg. Min plan var att jag och Janne skulle träffas ikväll, dricka sprit, umgås och ha kul. Men det sket sig. Janne har jouren denna helg. Han jobbar som fastighetsskötare.
Så det får bli vid ett annat tillfälle.
Någon som kallade sig Krippe kommenterade också. Han hade ett tips. Han tyckte att jag skulle experimentera med att blogga när jag dricker. Skriva under fyllan. Det tycker jag var ett spännande tips och det har jag hörsammat. Faktum är att jag sitter och dricker just nu. Jag har precis kommit hem från jobbet, klockan är fyra och jag är inne på tredje groggen. Än så länge går det bra. Fingrarna hittar fortfarande rätt tangenter och hjärnan fungerar tillfredsställande. Jag mår bra. Jättebra.
Så nu tänker jag sitta här och gå på tomgång, bli på fyllan och så får vi se hur det blir. Jag ber alla läsare att ha överseende med alla eventuella stavfel och brist på vettigt innehåll. Detta är som sagt bara ett experiment. Jag brukar inte skriva när jag dricker. Jag tror inte på det.

Vad fan ska jag skriva om då? Det står helt still. Jag får gå ut på balkongen, ta mig en rök och ytterligare en grogg så kanske det klarnar.
Sådärja! Nu känns det bättre. Men jag vet fortfarande inte vad jag ska skriva om? Faktum är att jag sitter här och är lite sugen, ja inte på att ta mig ett parti schack eller köra lite armhävningar. Nej, jag har stånd. Alkoholen har den effekten på mig. Men det får jag försöka bortse ifrån. Jag ska ju försöka skriva. Och supa!
Just nu sitter jag här och dricker, skriver och har stånd.
En kvinna kommenterade min blogg för ett tag sedan. Dels så tyckte hon att jag var rätt och slätt galen, en komplett idiot som borde polisanmälas för något, vad som helst, och dels så hade hon synpunkter på min och Jannes fredagskvällar. Hon undrade varför vi prompt var tvungna att supa varje gång vi träffades.
-”Ni är ju över fyrtio år! Borde ni inte ha vuxit ifrån ett sådant beteende?”
Jo, det borde vi ha gjort. Ett ytterst omogen beteende.
Men vad ska vi annars göra?
Gå på bio? Ja, vi gillar film men eftersom vi inte här homosexuella så är detta inget alternativ. Unga killar kan gå på bio tillsammans, medelålders män kan det inte. De skulle tro att vi var bögar. Är man medelålders och går på bio med en medelålders manlig bekant så har man passerat en ytterst skum gräns.
Och nej, det är inte jag som skriver reglerna! Det är så det är. Det är vad folk tror.
För handen på hjärtat, erkänn! De få gånger som ni har sett två medelålders män på bio tillsammans så har ni genast tänkt: ”För guds skull! Sätt er inte intill oss!”
För ni vill inte ha två män intill er som har svårt att hålla händerna från varandras skrev. Ni vill koncentrera er på filmen, inte sitta och fundera på vem som ger och vem som får stor stock i röven.
Så nej, jag och Janne går inte på bio. Ser vi på film tillsammans en fredagskväll – vilket sker ytterst sällan - så är det hemma vid Jannes fyrtiotvåtummare. Vi dricker sprit och antagligen så börjar vi kräkas upp spriten och popcornen innan vi får reda på om hjälten får kvinnan.
För vi är heterosexuella minsann.
Så beter sig heterosexuella karlar när det inte finns några kvinnor i närheten.
När jag och Janne ser på film så är det filmer där hjälten får hjältinnan. Hjälten är en bredaxlad karl med fyrkantig haka och kvinnan är en sockersöt och hjälplös varelse som bara måste få hjälp av en stor och stark karl mot de elaka brottslingarna.
Förr så var hjälten alltid behäftad med en viss moral och det fanns alltid med en vacker kvinna någonstans i hans liv - en kvinna som han saknade, ville ha, hade haft, eller kanske skulle få i slutet av filmen.
När och om de fick varandra så fick man inte se regelrätta samlag eller antydningar om kommande avsugningar och rövknull. De kvinnliga karaktärerna kunde faktiskt skita som folk efter att de äntligen hade fått smyga iväg med hjälten till något motellrum. Kärleksakten lämnades åt fantasin så att säga. Idag kan hjälten lika gärna vara bankrånare, knarkare, bög, strakbent eller bara rätt och slätt tokig.
Sådana filmer gillar inte jag och Janne.
Därmed inte sagt att vi föredrar Ebberöds bank och gamla filmer med Åsa-Nisse och Aino Taube. Men vi vill gärna att de ska innehålla någon form av moral. Kanske ett budskap om att hjältemod och ädla visioner faktiskt lönar sig. Titanic och Gladiator är mina favoritfilmer. Janne gillar allt med Morgan Freeman och Jack Nicholson.
Oj, nu är jag väldigt snurrig! Halva flaskan har jag fått i mig. Det är dags för lite kaffe men jag har inget hemma så jag är tvungen att springa ned till Hemköp och köpa mig ett paket. Kommer snart!

Sådärja! Nu sitter jag här med en kopp Skånerost utblandad med sprit. Det dricker jag. Mycket. Nu går det undan.
Men vart fan var jag nu då?
Det vet jag inte för jag är jättefull. Jag börjar nå botten på flaskan. Jag känner för att sjunga:
”Vad tar ni för valpen där i fönstret!”
Nu ska jag ta mig en sväng till Youtube! Känner för lite gammal hederlig rockmusik från åttiotalet, min ungdomstid. Nu har jag inte stånd längre, nu börjar jag känna mig lite sentimental istället, läs: Full.
Just nu lyssnar jag på ”All night long” med gamla ärevördiga Rainbow, om ni minns dem? Jag har faktiskt sett dem i verkligheten, 1984 vill jag minnas. Det var en sådan där ”Monsters of rockgala” och det var Rainbow, AC/DC och ett annat band som jag inte minns. Det var på Råsunda (tror jag) uppe i Stockholm. Hela gänget, dvs jag och Rex tog tåget dit. Jag blev knallpackad på nolltid och höll på att missa hela konserten.
Varken jag eller Rex fick något större utbyte av den där rockgalan. Vi var fulla och försökte hela tiden bli fullare. Det stod några tjejer framför oss. Vi försökte få kontakt med dem. Det gick inget bra.
Banden spelade så jävla högt så det var svårt att föra någon konversation. Jag tror inte att de ville ha någon kontakt med oss heller. Vi gjorde inget bra intryck. Efter någon timma så kräktes Rex i den ena tjejens handväska. Hon blev arg. Jag skrattade och då blev hon ännu argare. Hennes kompis sade till mig att vi skulle få stryk av deras pojkvänner efter konserten.
Rex kvicknade till och började stöta på tjejerna igen. Han hade inte hajat läget överhuvudtaget. Av någon anledning pratade han engelska med dem.
-”Hello! My name is Rex. Where are you from? I am from Sweden!”
Om och om igen.
Han skulle ta i hand hela tiden också.
Tjejerna var svarta och Rex talade om att han minsann inte hade något emot negrer. Tvärtom!
-”I like negroes, I really do! I am not a racist.”
Nej, vi gjorde minsann ingen succé hos tjejerna.
-”Africa is a nice country!”

Och nu, tjugofem år senare så ska jag och Rex åka på konsert igen. I februari. Det är AC/DC som spelar. Det gjorde de 1984 också.
Men nu har vi blivit gamla, nästan hundra år, som Nationalteatern sjöng en gång i tiden. Rex är en gift man så de svarta kvinnorna får nog vara ifred den här gången och jag, ja jag är den jag är – En man som inte trivs med att åldras, en man som kommer att använda öronproppar under hela konserten och som kommer att hålla sig nykter. I alla fall under konserten. Sedan blir det taxi tillbaka till hotellrummet för att där ägna sig helhjärtat åt gravt spritmissbruk. Kanske blir det även en sväng ned till hotellbaren.
Nä fan, det här går inte längre. Jag vet inte vad jag ska skriva om? Långsamt går det också. Jag hittar fan i mig inte tangenterna.
Så nu skiter jag i det här. Jag ska micra mig en pizza! Men nu har jag fyllebloggat i alla fall.
Ska bli intressant i morgon när jag öppnar dokumentet och kollar hur det blev.
Skål på er så länge!

Finlandssvenskar och bastubad.

Jag är reggad på ett finlandssvenskt forum. Ett rätt så trevligt forum. Visst, man blir förbannad ibland. Som alltid. Finska internet är lika fullt av idioter som resten av nätet.
Men detta forum är inte lika pellejönsigt som t ex Familjeliv.

Jag fascineras även av att det finns en så stor folkgrupp i ett annat land som har svenska som modersmål.
Jag gillar svenska. Mycket tack vare att jag förstår det. Jag har den lilla egenheten att jag gillar språk som jag förstår och kan uttrycka mig på. Finska begriper jag inte ett smack utav.
Finlandssvenskarna gillar också sin svenska men ser sig ändå som finnar och ni vet hur finnar är, de gillar bl a att bada bastu.
Jag hatar bastu!
Det finns två anledningar till min motvilja mot detta underliga fenomen.
För det första: Värmen. Hur kan någon tycka att det är behagligt att sitta och svettas i nästan hundragradig hetta? Jag prövade en gång och det gjorde t o m ont att andas. Det brann som eld i lungorna och det kändes som tusen nålar över hela kroppen. Jag stod inte ut i mer än fem minuter.
Det kan inte vara meningen att vi ska plåga oss själva i sådan värme. I Afrika skyddar de sig mot svår hetta. I Finland bygger de lufttäta små hus, släpar in stora värmeaggregat och eldar på så mycket de orkar. Som om detta inte skulle räcka så öser de vatten på aggregatet så att det ska bli riktigt tätt och svårt att andas därinne. Sedan klämmer hela släkten in sig, eller alla jobbarpolarna, något fyllo eller vem som helst som råkar titta förbi.
Som om detta inte skulle räcka så tillfogar de sig själva smärta med björkris.
Aporna brukar plocka löss på varandra. Det är ett sätt att visa samhörighet och stärka flocken.
Finnarna sitter i ett glödhett rum och piskar varandra med björkris.

För det andra: Nakenheten. Jag är en mycket heterosexuell man. Vissa hävdar t o m att det skulle kunna vara som så att jag är planetens mest heterosexuella människa. Ja, det kan mycket väl stämma.
Därför skulle jag känna mig mycket obekväm med att sitta naken tillsammans med en massa andra män och svettas. Det skulle inte bara kännas obehagligt, det skulle vara direkt pinsamt.
Jag är en mycket blyg person. Tillika osäker och känslig. Därför vill jag inte hamna i en situation där eventuella jämförelser av könsorgan kan förekomma.
Tänk om jag skulle ha mindre kuk än de andra!
Jag kan ge mig fan på att om jag skulle sitta där och lida och svettas på en lav så skulle det komma in en storkukad finne, sänka blicken till mitt skrev och ge mig en hånfull blick. Sedan skulle resten av mitt liv vara förstört.
Därför tar jag inte den risken. Det jag inte vet har jag inte ont utav. Jag vill inte veta om min kuk ligger över eller under medelstorleken.
Det kommer aldrig in någon linjal på min toalett.
Jag skulle i och för sig kunna kliva in i bastun med stånd. Då skulle jag nog ligga rätt så bra till storleksmässigt. Men det innebär ju att de andra har slaka kukar, vilket jag tror de har. Skulle jag kliva in med stånd så skulle det nog bli en rätt så ansträngd stämning.
Eller, tänk om de också skulle ha stånd? Brukar män få stånd i bastun?
Hemska tanke.
Ett helt gäng med nakna män på en bastulav och alla sitter med ståkuk. Då skulle jag få väldigt bråttom därifrån.

Men tvärtom då? Basta tillsammans med ett gäng unga, vackra kvinnor. Skulle det gå bra?
Nej, absolut inte!

Jag skulle skämmas ihjäl. Jag tror faktiskt inte att jag kan komma på någon mer genant situation.
Jag skulle bli karmosinröd i nyllet, jag skulle antagligen svimma av blodstörtning.
Den enda som jag visar kuken för är min flickvän, och då har jag alltid stånd. Aldrig slak. Då blir det pinsamt igen.
Eller "visar", jag visar naturligtvis inte bara kuken sådär lite helt apropå.
-”Titta, kuken!"
Nej, kuken kommer enbart fram i sexuella sammanhang. Jag är inte den frigjorda typen som går omkring naken hemma i lägenheten tillsammans med min flickvän. Vi sitter inte vid köksbordet och äter middag tillsammans utan kläder. Det skulle inte bara vara genant, maten skulle inte smaka något. Eftersom jag skulle ha en naken, ung kvinna framför mig så skulle jag enbart ha knulla i huvudet. Jag skulle sitta och pressa ned falukorv och makaroner med stånd.

-"Kan vi inte gå och lägga oss snart?"
I ett inlägg på detta finlandssvenska forum så var det en kvinna som skrev att hon och hela hennes familj brukade basta tillsammans. Allihop, kvinnan, mannen och barnen.
Det tycker jag gränsar till incest.
Jag vill inte sitta naken tillsammans med andra män, inte med andra kvinnor och absolut inte tillsammans med barn!

Jag är överhuvudtaget inte så bra på det här med familjeaktiviteter. Mina gamla läsare minns säkert när jag en gång för länge sedan beskrev en julafton tillsammans med min gamla familj. I ett rent vansinnigt berusat tillstånd så gick jag rätt igenom glasdörren till vardagsrummet så glassplittret yrde för att därefter ramla rätt in i julgranen, mitt under självaste julklappsutdelningen.
Inte bra.
Så det är nog bäst att jag fortsätter med att leva ensam.
Det är nämligen som så att skulle jag basta tillsammans med familjen så är det risk för att detta beteende skulle upprepas. Enligt vad som sägs så förekommer det en del alkoholintag när man badar bastu. Det är i grunden en manlig miljö och är något manligt, ja då ska det av någon anledning drickas öl. Trots att det är en av de äckligaste drycker som har uppfunnits.
Jag hatar öl och kan inte få i mig en droppe. Beskt och jävligt.
Men full gillar jag att bli.
Jag skulle antagligen dricka brännvin i bastun istället. Lika äckligt men snabbare och bättre effekt. Alkohol i kombination med svår hetta är alltid riskabelt. Än värre blir det när man inte kan hantera spriten eller känner till sina egna begränsningar.
Jag skulle antagligen bli blixt dyngrak på nolltid, få stånd och försöka ta min sambo på brösten för att i nästa sekund kräkas över hela laven och aggregatet.

Finlandssvenskar skiljer sig en hel del från oss rikssvenskar vilket förvånade mig första gången jag kom i kontakt med dem. För många år sedan, i början av nittiotalet, bodde jag en kort period i Finland, i Helsingfors. Eftersom jag inte begrep ett smack av finskan – trots att de skrek mig i ansiktet högt och tydligt – så sökte jag mig till finlandssvenskarna. Där fick jag mina vänner. Det var bra människor.
Men en sak som slog mig var att de tycktes leva i något slags finlandssvenskt folkhem. Folkhemmet och den moral som präglade denna vision dog någonstans i början av åttiotalet här i Sverige. Hos finlandssvenskarna lever den kvar.
När jag snackade med en finlandssvensk så kändes det som att bli förflyttad till början av sjuttiotalet. Det kändes som att sitta i knät på morfar och ännu en gång tvingas lyssna på hans förmaningar.
Morfar var en man som ansåg att man skulle vara ärlig, att man skulle vara stolt över sitt land och arbeta så gott man kunde efter sin egen förmåga. Arbetet var en plikt, det var inget nöje. Man skulle arbeta för sig själv, för sin familj och för sitt land.
Roligt kunde man ha på fritiden. Om man orkade.
Exakt samma mentalitet kännetecknade finlandssvenskarna. De var oerhört naiva, nästan oskuldsfulla. Inget fel i det, tvärtom. Men jag tyckte att det var lite sorgligt. De skulle bara veta.
Hos rikssvenskarna råder idag en nästan omvänd mentalitet. Vanliga arbetare skrattar man åt, man föraktar dem. Ingen vill vara en arbetare och är man stolt över sitt land så är man rasist.
I Sverige ska man gå långa utbildningar och tjäna stora pengar på ett så enkelt vis som möjligt och man ska ha roligt under tiden. Det ska vara spännande och tufft.
Idag är Sverige ett land av överåriga studenter, metrosexuella kontorsfjantar och projektledare som är lika noga med att använda cykelhjälm till jobbet som att använda rätt sorts balsam efter att de har rakat pungen.
Finlandssvenskarna har oskulden kvar. Rikssvenskarna har blivit rövknullade av både sossar och moderater ända sedan åttiotalet.
Detta har gjort oss till strykrädda fjollor eller hårda och cyniska egoister utan någon som helst moral.

Jag tror att vi i Sverige skulle må bra av att få tillbaka vår naivitet och oskuldsfullhet. Jag tror att vårt samhälle och vårt land skulle bli en mycket trevligare plats att leva på då.
Jag tror att vi har mycket att lära av finlandssvenskarna.
De får gärna komma hit till Sverige och visa våra politiker vägen tillbaka. De är välkomna, bara de inte har med sig ritningar till någon bastu.

Sådan skit klarar vi oss utan.

Fredagskvällar.

I fredags frågade min flickvän om jag ville följa med ut, på Harrys.
Jag tackade nej. Jag vet att det inte är någon idé. Jag kan inte hantera alkohol. Har aldrig kunnat och kommer aldrig att kunna.
Jag dricker numer sällan. Mycket sällan. Men när jag väl gör det så går det överstyr med en gång. Jag dricker tills jag åker i backen.
Alltid.
Så när jag dricker så håller jag mig helst inom hemmets väggar. Säkrast så. Det är den enda lärdom jag har tagit av alkoholen.
Jag kan inte dricka mig lagom och behagligt berusad. Helt omöjligt. Fråga mig inte varför men så är det och så har det alltid varit. Jag försöker inte ens att behärska mig längre. Jag vet att det inte är någon idé. Jag kan inte dricka måttligt.
Det är kanonfull eller spik nykter som gäller för mig.

Jag dricker en gång i månaden, ungefär. Alltid på en fredag.
När jag ska dricka så måste jag alltid planera. Det är en massa prylar som måste stämma in, massa saker som måste fixas. Det får inte vara några lösa trådar någonstans. Annars blir det helt fel. Då är det inget roligt.
För det första så måste jag vara på gott humör. Det går inte att dricka om jag har haft en jävla arbetsvecka som har slutat med en utskällning av min chef. Nej, jag måste ha haft en bra vecka som avslutas med att min chef kallar in mig på sitt kontor och ger mig mycket beröm, gärna inför sina kollegor.
-”Ah! Här har vi min produktionssamordnare. Titta på honom! Så ser en riktig arbetsledare ut! Se hur arbetsglädjen och kompetensen lyser runt honom!”
Ha! Ha! Ja, säkert.
Alla räkningar måste även vara betalda. Allt måste vara i ordning. Lägenheten måste vara nystädad, ingen smutstvätt och kylskåpet ska vara välfyllt. I frysen ska det ligga ett antal pizzor, färdiga att värmas vid behov. Det ska finnas cigarretter som räcker under hela helgen så att jag slipper att gå ut. Jag ska vara nyduschad, nyrakad och tänderna ska vara skinande rena.
En rejäl runk eller två brukar även vara på sin plats. För att minimera risken att ringa pinsamt samtal till sin flickvän när alkoholen får sexlust och potens att stiga till farliga höjder. Sådana samtal bör undvikas. Flickvänner brukar inte uppskatta att bli uppringda mitt i natten av en kärlekskrank idiot som sluddrar något om att hon är kvinnan i hans liv.
-”Jag tänker på dig!”

Jag brukar starta drickandet vid datorn. Jag slår upp ett glas med brännvin utblandad med Fanta. Jag har prövat flera läsksorter men jag återgår alltid till Fanta. Fanta tillhör ungdomen. Första gången jag drack så sköljde jag ned spriten med Fanta.
Fanta och brännvin är smaken av förhoppningar och naiva drömmar. Det är sommar, jag är sjutton år igen och om jag har tur så kanske jag kommer att våga tilltala någon flicka. Har jag ännu större tur så kanske hon t o m svarar!
Spriten jag föredrar är av sorten Brännvin Special eller Explorer. En helflaska brukar räcka.
En halvflaska är lagom om man vill bli måttligt berusad. Det vill och kan inte jag bli.
Jag vill inte bli salongsberusad och fungera tillfredsställande i sociala sammanhang. Jag är ute efter bedövning. Jag vill bli full.
Stenfull.
Det blir jag.
Men först så startar jag alltså upp lite lätt vid datorn. Jag kliver ut på internet och känner mig för, kikar lite. Besöker några forum och kanske skriver något till min blogg innan jag blir för full.
Efter ungefär halva flaskan vill jag lyssna på musik. Jag går till Youtube och letar upp lite gammal fin rockmusik från åttiotalet.
Vid denna tidpunkt mår jag egentligen som bäst. Nu är jag pigg och glad. Jag har spring i benen. Det är nu jag börjar planera inför framtiden.
Det känns som om jag har en framtid!
Storslagna drömmar och fantastiska visioner slåss om utrymmet i min hjärna. Jag planerar, jag minns, jag fantiserar. Jag fnittrar och är allmänt euforisk
Det är nu jag mår som bäst. Det är för denna känsla jag dricker. Det är också nu som jag borde sluta dricka.
Det gör jag inte.

En stund senare har jag glidit in i nästa tillstånd. Jag mår fortfarande bra men nu börjar det bli kritiskt. Det är nu jag vacklar omkring i min lägenhet. Jag fäktar med armarna och pratar för mig själv. Ett mycket farligt tillstånd. Det är nu jag börjar känna mig social. Det är nu jag tycker att det är en alldeles utmärkt idé att ringa upp någon gammal flickvän.
Klockan tolv på natten.
-”Är du full?”
Frågar hon.
Få nyktra människor ringer till andra människor mitt i natten. Om det inte är något alldeles särskilt. Vilket man alltid tycker att det är när man är full.
-”Jag är inte full! Varför tror du det?”
Hon säger att det är trevligt att jag hörde av mig, men att hon ligger och sover. Jag är välkommen att ringa nästa dag.
-”Här ringer man och försöker vara lite trevlig.”
Nu suckar hon och säger att hon faktiskt måste lägga på innan hennes man och barn vaknar.
-”Vadå man och barn? Vad är det för konstigt folk som du har börjat umgås med på sista tiden förresten?”
Klick!
Nu känner jag mig ensam och övergiven. Jag ringer till min polare Janne.
-”Ingen tycker om mig!”
Säger jag när han svarar. Janne är lika berusad som mig och fattar ingenting. Han är knappt kontaktbar. Han noterade i och för sig att telefonen ringde och ringer telefonen, ja då bör man lyfta luren och säga något.
-”Jag har köpt en ny TV!”
När man har uppnått mitt och Jannes berusningstillstånd så har man slutat att lyssna. En dialog brukar kännetecknas av en sändare och en mottagare. Nu är det inte längre någon dialog. Det blir en monolog. Båda sänder rätt ut i tomma intet. Det finns inte någon som tar emot signalerna. Ingen kan tolka dem. Ingen bryr sig.
-”Alla hatar mig!”
-”Fyrtiotvå tum!”
Ett sådant här blindsamtal brukar vara i någon halvtimma. Ingen minns något av samtalet dagen därpå.
-”Jag såg att du hade ringt i natt. Jag låg nog och sov.”
-”Hade jag?”

Det tredje och sista tillståndet är direkt hälsovådligt. Brukar infinna sig efter midnatt någon gång. Då brukar alla glada helgfirare komma upp i varv. De börjar skratta, dunkar varandra i ryggen och diskuterar valet av nattklubb.
Men du kanske har tröttnat på nattklubb? Du kanske har hittat någon trevlig kvinna att tillbringa fredagskvällen med? Kanske tittar du din flickvän djupt i ögonen och tackar för den goda middagen och det fantastiska vinet. Du föreslår att ni ska mysa en stund i soffan. Faktum är att du har haft stånd under hela middagen.
Vid baren nere på Harrys blir den nydumpade Lenita bjuden på sin tredje drink av en trevlig man och vem vet, om han bara kunde sluta upp med den där obehagliga vanan att ständigt klia sig i öronen med drinkpinnarna så kanske han får följa med henne hem. Om han bjuder på ett par drinkar till förstås. Ännu har inte Lenita druckit sig tillräckligt billig för att våga visa sin nya musfrisyr för en vilt främmande man.
Det är så här en fredagskväll med alkohol brukar vara för de flesta.
Inte för mig. Inte för Janne.
Janne försöker att ringa efter en taxi på sin fjärrkontroll till nya TV:n men ger efter upprepade försök upp och börjar istället vackla omkring lite planlöst i sin lilla etta. Han ramlar över stolar, välter moraklockan och river ned gardinerna i sin jakt efter spritflaskan som han har hållit i handen hela tiden.
Jag ligger vid denna tiden på köksgolvet i min kokvrå. Har jag tur så ligger jag kvar där. Har jag otur så får jag för mig att jag håller på att nyktra till.
-”Spriten är slut! Jag tror jag ska gå ut och ta mig några glas. Det kan behövas!”
Som tur är så brukar jag inte komma längre än till hallen. Men det händer att jag tar mig utanför lägenheten.
De flesta människor kan ha lite problem med att minnas när de har kommit hem.
Jag brukar aldrig minnas att jag överhuvudtaget går ut.
Jag tillhör den delen av Sveriges vuxna befolkning som brukar vakna fullt påklädd på hallgolvet vid sin egen skohylla varje lördagsmorgon. Och då har jag haft tur. Värre är det om jag vaknar någon annanstans, om jag har tagit mig ut från lägenheten.

Så när Sveriges övriga befolkning ägnar sig åt att dansa, träffa nya vänner, lägga sig i främmande sovrum med okända människor och göra sitt bästa för att höja statistiken på Sveriges invånarantal så ligger jag och Janne i våra små lägenheter och sover.
Det är inte längre någon som bjuder oss på festen.
När alla andra vaknar upp och inser att de har bränt halva lönen på drinkar så har vi vår lön i stort sett orörd. När de någon vecka senare undrar varför i helvete det svider och snorar från deras urinrör så har jag och Janne redan gått igenom allt detta för länge sedan.
Vi ägnar oss inte längre åt sådant.
Så när man tänker efter så kan man fråga sig vilka det egentligen är som beter sig som idioter och som inte kan hantera alkoholen.

Snart så är det fredag igen. Det var ett tag sedan jag festade till det nu. Jag funderar på att ta mig en sådan fredag. Jag är ledig nästa helg. Janne också tror jag.
Kanske ringer jag honom framåt natten.
Kanske ringer han till mig.
Eller också ger jag fan i alltihop och sitter här och skriver istället.
Vi får se hur det blir.

Hej så länge!

"Programmet svarar inte"

Det sägs att en van bilförare automatiskt kollar i backspegeln var tjugonde sekund.
Jag gillar att köra bil, men skriva är roligare. Jag skriver ofta.
Igår kväll fick jag upp farten ordentligt. Jag skrev som en dåre. Jag hade flyt. När jag skriver så brukar jag spara dokumentet under processens gång. Var tjugonde sekund trycker jag på Ctrl + Save. Det brukar ske automatiskt, ungefär som att kolla i backspegeln när man susar fram på motorvägen i omkörningsfilen. Det finns alltid någon jävel som blinkar för omkörning trots att man ligger i hundrafemtio knyck.
Under hela livet blir man omkörd.
Därför gäller det att ha ständig uppsikt bakåt, liksom det gäller att rutinmässigt spara sitt dokument. Jag vet inte hur en dator fungerar men jag vet att det går att lita lika lite på dem som sina mottrafikanter.

Att känna flyt när man skriver kan liknas vid att fylleknulla. Liksom inspiration och äkta skrivarglädje minskar självkritiken så höjer alkohol lusten och potensen. Dessvärre bedövar den också. Men det är man för berusad för att inse.
Därför ska man prompt hoppa på, om man nu får chansen. För det är ju som så för en karl, att varje chans till sex kan vara sista gången. Det gäller att passa på när de få tillfällena dyker upp.
Så man ligger där och pumpar som en galning.
Dyngrak.
Över fyrtio år gammal.
Ingen vacker syn. En bild av kärlek som har mycket litet gemensamt med unga par som håller varandra i hand vid en solnedgång.
Efter en halvtimmas knullande börjar det bli lite pinsamt. Efter ytterligare en stund så börjar man bli öm och man tänker att va fan, nu skiter jag snart i det här!
Men då, just då så börjar man känna en pirrande liten känsla som börjar sprida sig från ballarna.
-”Fan, det är på väg!”
Utbrister man.
Eller om man skriver. Då känner man att höjdpunkten är nära, nu jävlar, nu håller man på att få till slutet!
-”Där har jag det!”
Helt plötsligt dyker det upp en grå dialogruta på skärmen:
”Programmet svarar inte - Vill du/Vill du inte skicka felrapport?”
Och så… WHOOMP! Programmet stängs ned.
Det är då man hoppas att man har sparat dokumentet.

Detta var vad som hände mig igår.
Nej, jag fylleknullade inte.
Jag satt och skrev. Jag var uppe i varv. Jag hade mitt bästa flyt på länge. Det gick snabbt. Under tre timmar så hade jag hamrat ned en lång novell på över tvåhundratusen tecken. Den var alldeles för lång för att lägga ut på min blogg i ett enda stycke. Jag skulle bli tvungen att dela upp den i fyra - fem avsnitt.
Det passade mig alldeles utmärkt. Då skulle jag ha lite att ta utav under den kommande veckan.
Och så, precis när jag skulle växla över från Word till internet för att kolla min mail: ”Programmet svarar inte.”
Datorn frös ihop. Jag kunde inte göra någonting.
Blev tvungen att starta om. Det var då jag hoppades att jag verkligen hade sparat under resans gång.
Det hade jag inte.
Jag blev arg. Väldigt arg. Min första tanke var att dra knytnäven rakt igenom plattskärmen så att dioder, pixlar, synapser och jävelskap sprutade. Det gjorde jag inte.
Jag tog ett djupt andetag och gick ut på balkongen. Jag tände en cigarrett och stirrade upp mot stjärnorna. Jag funderade på livet, på oändligheten, på döden och meningen med färgsatta kondomer.
Jag tänkte att om jag hade varit femton år yngre så hade ringt efter en sjuttiofemma. Men det gjorde jag naturligtvis inte. Jag har inte ens några sådana telefonnummer kvar.
Ringer folk efter sprit numer förresten?

Hur som helst, nu har fortsättningen på historien om Rex och Roland flugit till datorhimmelen. Nu svävar berättelsen om dessa två herrar omkring någonstans bland alla andra texter och karaktärer som försvann när ägarnas datorer bestämde sig för att påminna dem om vem det var som egentligen bestämde.
Vem vet, kanske får Rex och Roland nya kompisar där uppe? Kanske fanns det någon som hittade på en kvinnlig karaktär som han glömde att spara? Kanske visar denna kvinna intresse för Roland. Kanske får Roland äntligen lite kvinnligt sällskap så att han kan slänga sina otäcka porrfilmer i soporna för gott.
Och Rex, vem vet? Han kanske hittar en osparad kvällskurs i snickeri. Kanske får Rex äntligen upp den där förbannade Friggeboden så att han får vara ifred för kvarterets alla ungar?
Ja, det får vi aldrig reda på för jag orkar inte skriva om alltihopa igen. Faktum är att jag minns inte ens hälften av vad jag skrev.
Men det skulle inte förvåna mig om Roland sitter däruppe och kollar på någon romantisk kärleksfilm tillsammans med sin nyfunna flickvän samtidigt som Rex sitter i sin nybyggda lilla Friggebod och porrsurfar med kuken i ena näven och ett glas vodka i den andra.
Vem vet?
Det kanske var så det var meningen att det skulle sluta?
Ett lyckligt slut.

Sur Gubbjävel.

Jag har länge retat mig på mitt nick. Det är grovt missvisande. Jag är ingen hårdrockare. Gammal kanske (43 år), men fan ingen hårdrockare.
Jag har behållit det där nicket av en enda anledning och det är för att det har blivit så smått känt. Flera läsare skulle inte hitta mig annars.
Men det kvittar tydligen hur många gånger jag förklarar att jag inte är någon överårig, patetisk hårdrockare. Varje vecka så kommer det nya läsare och alltid är det någon som är tvungen att skriva något nedsättande om överåriga hårdrockare, adresserat till mig.
Så jag skulle faktiskt vilja skaffa mig ett nytt nick.
Ett tag var jag inne på Sur Gubbjävel. Kanske inte så fantasifullt men… Ja va fan, varför inte?

Jag bor centralt mitt i stan. Hyreshuset där jag har min lägenhet bebos mestadels av pensionärer och folk i min ålder utan barn.
Det är bra.
Inga uppkäftiga ungar som skriker och lever jävel, inget klotter och ingen vandalism. Inga white trashmorsor som man retar upp sig på varje dag när man kommer hem efter jobbet.
Men det finns alltid en orm i paradiset.
Ormen i detta fall är en ung kvinna i trettiofemårsåldern. Hon bor i trappuppgången intill mig och har inget riktigt jobb. Istället är hon dagmamma. Hon tar hand om andra kvinnors avkomma under dagarna.
Kvinnan i fråga är av den hurtiga typen. Hon gillar barn, är engagerad och anser tydligen att ungar ska vara utomhus och leka.
Det är inte bra.
Hade jag varit dagmamma så hade jag gjort det så enkelt för mig som möjligt. Jag hade kloroformerat ungarna direkt på morgonen. Sedan hade jag suttit dagarna i ända framför min dator. Det känns som ett bra sätt att försörja sig på. Jag hade väckt dem vid fyratiden på eftermiddagen. Lagom till hämtning av avkomma.
-”Oj vad töttitröttrött man kan se ut då!”
Skulle föräldrarna utbrista.
-”Ha! Ha! Ja, vi har varit ute på skogspromenad nästan hela dagen! Lite hockeyturnering ute på gatan blev det också.”
Sedan skulle föräldrarna tala om för mig vad glada de var över att jag hade så god hand med barn.
-”Det är så kul med män som gillar barn! Lille Tobias kan vara lite kinkig ibland, det vet jag!”
-”Nähädå! Tobbe är så snäll, så snäll så!”
Ja, när han sover.
Din lille jävel! Skulle jag tänka.
Men nu är inte jag dagmamma. Istället har jag fått en granne som är dagmamma. En kvinna som anser att barn ska röra på sig. De ska leka, de ska skrika, vråla och leva jävel. Undrar vad det är som driver henne? Varför gör hon det svårare för sig än hon behöver? Varför vill hon utsätta sina grannar för denna nedsmutsning av närmiljön?

Varje eftermiddag när jag kommer hem från jobbet så kryllar det av ungar vid den lilla lekplatsen som mitt hyresbolag dumt nog anlade en gång i tiden. Med tanke på bristen på parkeringsplatser i innerstan så borde de ha anlagt en parkering här istället.
Bra för hyresgästerna. Bra för närmiljön.
Men nu är där istället en lekplats med tillhörande ungar. De sitter i sandlådan som dreglande mongon och bakar kakor av sand utblandad med piss och kattskit.
Någon borde tvinga ungarna att smaka på sina egna bakverk någon gång.
-”Smaka! Smaka sade jag!! Gapa och svälj! Mer! Ned med det bara!”
Det skulle vara kul.
Eftersom det är förbjudet att uppfostra barn idag så är de oförskämda.
-”Titta! Han är flintskallig!”
Skrek en ungjävel när jag gick förbi dem för några veckor sedan.
-”Nämen Oscar! Så får man inte säga!”
Sade kossan till dagmamma och skrattade. Hon gav mig en blick som sade: ”Ja, de barnen, de barnen! Är de inte för roliga ändå?”
Jag gav henne min ”skaffa-dig-ett-riktigt-jobb-din-jävla-subbablick.”
Hon såg ut som om jag hade slagit henne på käften.
Hon hatar mig idag. Hon vet att jag är den Sura Gubbjäveln som avskyr barn. Det finns en Sur Gubbjävel i varje kvarter. De behöver inte nödvändigtvis vara gamla gubbar på riktigt. De kan även vara i min ålder, i fyrtioårsåldern.
Jag har tagit över Sur gubbetiteln efter en annan man som flyttade för ett tag sedan. Han var i samma ålder som mig.
En trevlig man. En riktig skämtare.Vi brukade snacka lite skit i hissen under morgnarna när vi var på väg till våra riktiga jobb som inte innebar någon form av ungar och lek.
Han berättade en gång för mig att han precis hade kommit ut efter att ha gjort tre månader för grov rattfylla.
-”Det var mycket! Det brukar ju bara vara på en månad!”
Sur Gubbjävel talade om för mig att jovisst, det var i hårdaste laget men när de tog honom så hade han precis varit på dagis och hämtat sin dåvarande sambos tre barn.
-”Jag låg i hundratrettio knyck på motorvägen” Sade han. –”Jag var full som en kanon och ungarnas skrik från baksätet gjorde att jag inte hörde polissirenerna!”
Snuten fick stopp på honom till slut.
-”Kör mig till Bolaget! De stänger om femton minuter!”
Var det första som Sur Gubbjävel sade när snuten slet ur honom ur bilen. Han kunde knappt stå på benen.
Det var en bra historia. Vi skrattade gott tillsammans.
-”Ha! Ha! Ja, så kan det bli ibland!”
Sade jag när vi skiljdes åt. Ja jävlar. Vilken kille va?
Men nu är det jag som har övertagit rollen som Sur Gubbjävel i mitt kvarter. En titel som jag bär med stolthet.

Denna titel innebär vissa förpliktelser. För det första så måste en Sur Gubbjävel röka. Det har jag alltid gjort så det är ingen uppoffring för mig, tvärtom. Det är gott att röka. En trevlig last. Röka ska en Sur Gubbjävel göra överallt, utom i sin egen lägenhet förstås. Helst ska man röka i närheten av andra människor. Bäst är det att röka i närheten av barn. Det är inte förbjudet ännu.
Jag blossar med välbehag när jag går förbi lekparken och fimpar alltid i sandlådan. Det är ett bra askfat. Roligast är det att sprätta iväg glödande fimpar bland ungarna när dagmamman är i närheten. Då brukar det bli reaktioner.
Då ska man tala om för henne att den dagen hon skaffar sig ett riktigt jobb, den dagen kan hon komma och ställa krav på sina medmänniskor. Till dess så ska hon bara hålla käften.
-”Slutar du inte upp med att terrorisera hyggligt, arbetande folk så ska jag ringa till hyresvärlden och klaga!”
Detta hot brukar bita bra på dagmammor eftersom det i regel inte är tillåtet att bedriva vinstdrivande verksamhet i lägenheten.

En Sur Gubbjävel bör inte dricka sprit ofta, då kan man nämligen glida över gränsen och bli ”Fyllgubben” i kvarteret. Den titeln är inte så positivt laddad.
Det går att kombinera dessa två titlar men gränsen är hårfin. Det är lätt att glida över.
En Sur Gubbjävel bör dricka sällan för att vara på den säkra sidan. När han väl gör det så bör han dricka sig stupfull under tidpunkter och dagar som inte är socialt accepterade. En Sur Gubbjävel går aldrig ut och roar sig. Att sitta hemma och dricka ensam hör till identiteten, det är en del av charmen med att vara en Sur Gubbjävel.
Istället för att dricka sig full en lördagskväll så är det mycket mer spännande att hälla i sig en helflaska vodka en måndagsmorgon – De förbjudna rusens dag.
Sedan så kan man roa sig med att gå ut och sätta sig vid lekparken, bland de små barnen. Där kan man njuta av solen, ta sig en rök och låta sig väl smaka av flaskans innehåll. Kommer dagmamman och visar upp en otrevlig attityd så ska man informera henne om att man har ett riktigt jobb och betalar skatt, att man faktiskt indirekt försörjer både henne och hennes jävla ungar.
-”Så kom för fan inte här och tala om för mig vad inte får göra!”
Men - och detta för viktigt för imagen för Sur Gubbjävel - när du talar om detta för henne så ska man försöka att inte se förbannad ut. Istället ska man ge henne en liderlig blick, en blick som egentligen säger: ”Jag tror bestämt det var länge sedan du fick dig något, jag tror att du behöver sur gubbkuk. Jag tror faktiskt det och vet du vad? Jag kan ställa upp. Här och nu! I lekstugan! Är du riktigt snäll så får du ta den i munnen också. Hade inte det varit spännande?”
Nu känner hon inte bara hat. Nu känner hon även en djup motvilja. Det är bra. Hon ska känna att man inte bara är en sur gubbjävel, man ska även vara en riktigt motbjudande mansgris.
-”Jag behöver inte ta detta från sådana som dig!”
Säger hon.
-”Jag vet nog vad du behöver!”
Svarar man och slickar sig om munnen. Nu ser hon enbart äcklad ut. Hon ser ut att vilja ringa till polisen.
-”Vet du vad jag skulle vilja?”
Frågar hon.
-”Ja, men inte inför barnen! Du måste behärska dig lite!”
Efter detta så bör man slippa att bli besvärad av dagmammor under sina lediga dagar. Har man ännu större tur så kommer hon att hålla ungarna inlåsta under dagen.
-”Gud vet vad en sådan sjuk jävel kan hitta på!”

Annars så är allt bra i mitt kvarter. Livet går sin stilla gång. Pensionärerna håller käften och vattnar sina pelargoner och de medelålders, barnfria paren sköter sina karriärer och gör inte mycket väsen av sig.
Här är gott att leva.
Men så en dag, jag hade precis klivit ut på gården, så kommer det en man i femtioårsåldern mot mig. En man med skägg, kulmage, överkammad flint och grinig uppsyn.
-”Det är du som har en blå Peugeot, eller hur?”
Ja, det stämde.
Då talade han om för mig att han hade retat sig länge på att jag lät bilen stå på tomgång ibland.
-”Tänk på miljön!”
Jag svarade att jag sket fullkomligt i miljön och var det som så att han hade problem med det så fick han vara så god att ringa till polisen.
-”Nej, det tänker jag inte göra! Men till hyresvärden. Det kan du ge dig fan på!”
Det fanns mer som han retade sig på. Han hade noterat att jag gav blanka fan i att sopsortera, att jag rökte på balkongen – Det kommer in rök i min lägenhet! Och att jag tydligen inte släckte efter mig i tvättstugan.
-”Jag kan ge mig fan på att det även är du som har kastat in grovsopor och en nerspydd hallmatta i mitt vindsförråd!”
Å fan! Var det hans förråd?
Sedan började han tjata om att han hade haft ögonen på mig länge, att jag tittade på TV mitt i nätterna - hade jag inget jobb att sköta? - och att min flickvän inte såg svensk ut.
-"Det här är ingen jävla flyktingförläggning!"
Jag vände ryggen mot honom och gick därifrån. Jag orkade inte med gubbfan.
Gubbjävel!
Tänkte jag. Och det var då det slog mig, jag hade blivit utkonkurrerad. Det hade blivit tronskifte. Det var inte längre jag som var kvarterets Sur Gubbjävel längre.
Det gick snabbt.
Det var bara att erkänna sig besegrad. Upp till honoms nivå skulle jag aldrig orka ta mig. Han hade tagit Sur Gubbjävel till nya höjder.

Så nu sitter jag här. Jag är tillbaka där jag började. Jag får fortsätta med att vara Gammal Hårdrockare ett tag till.

Den svenska synden.

Sverige är känt för tre saker utomlands, det har jag förstått av mina samtal med folk på mina resor.
Den svenska synden, den svenska sommaren och naturen.
Jag tänkte att jag skulle ge min syn på dessa tre företeelser, svensk som jag är. Jag borde ju ha gedigen erfarenhet och kunskap om detta.

Svensk sommar är ett skämt. Svensk sommar är som en halvhygglig vårdag i Portugal eller Spanien. Bättre än så blir det inte.
Vi har tre korta sommarmånader. De flesta av dessa dagar regnar bort. Eller också år det fjorton grader varmt och mulet. Men folk glömmer. De minns istället de där soliga, vindstilla dagarna vid stranden eller i parken. Och ja, det förekommer sådana dagar. Räknar man samman alla dessa dagar så kanske vi får ihop, om vi har tur, två veckor. Då säger man att vi har haft en fin sommar.
-”Vilken tur med vädret vi hade i år!”
Två veckor om året är vad vi får.
Svenskarna tycks inte ha fattat att vi lever i ett land vars klimatzon gränsar till den subarktiska. Nu ska vi leva som dom gör på Kontinenten minsann. Därför kan man se dumma svenskar som med köldstela fingrar för upp en kaffekopp till munnen på en uteservering i mars månad. För så gör de minsann i Paris!
Men de har liksom ett helt annat klimat i Paris. För att inte tala om i Barcelona och Rom!
Men det fattar inte svenskarna. De vill inte förstå att deras förfäder av någon outgrundlig anledning en gång i tiden bestämde sig för att vandra norrut och bosätta sig i ett område med endast en kort odlingssäsong. Ett område vars klimat i stort sett endast lämpar sig för potatisodling.
I Sverige kan man inte vandra genom apelsinlundar. En bonne kan inte vandra genom sina odlingar och glädjas åt sina pumpor och majsplantor som växer så det knakar i solskenet. Han kan inte odla vindruvor och inte driva upp bananplantor.
Ingenting.
Bara trista potäter och om han har tur några förkrympta veteax.

Den svenska synden.
Om man nu är dömd till att leva i ett land med ständig kallblåst och lägenhetsfylla varje lördag så kanske man får knulla ofta?
Sex kan ju kompensera det mesta.
Finlandsfärjorna sägs vara de bästa jaktmarkerna.
Jag håller inte med.
Jag jobbade i flera år på de där färjorna och under den tiden fick jag doppa veken två gånger, varav den ena tjejen var en kollega till mig. Den andra tjejen var inte ens svensk, hon kom från något afrikanskt land och var på konferensresa till Skandinavien. Jag var tvungen att bjuda henne på en dyr och fin middag och hyggligt stora mängder av ännu dyrare sprit innan det blev något.
Två nyp.
Det ger ingen bra statistik under en fyraårsperiod. 0,5 nyp om året.
Hade jag varit en vanlig passagerare så hade jag blivit tvingad att lägga ut en förmögenhet. Jag hade fått åka fram och tillbaka över Östersjön i två år innan jag hade äntligen hade fått doppa. Det andra nypet, med kollegan, hade jag fått glömma eftersom jag inte hade haft tillgång till personaldäck.
Svenska kvinnor kan vara mycket lättfotade, men tydligen inte med mig i alla fall.
Dansbandsrestauranger sägs också vara bra jaktmarker. Här ska tydligen kvinnorna lägga upp sig för vem som helst enligt ryktet.
Jag besökte en större svensk dansbandsrestaurang för flera år sedan. En av de mest kända. Det gick inget bra. Eftersom alkoholpriserna är som de är på svenska restauranger så hällde jag naturligtvis i mig en flaska sprit innan jag ställde mig i kön. Jag stod utanför, bakom en stor tjock ek och halsade i mig hela flaskan. Sedan gick jag in.
Jag somnade med ansiktet mitt i huvudrätten.
Lite senare vaknade jag med ansiktet fullt med brunsås. Jag vacklade omkring mellan borden och försökte att få kontakt med någon kvinna.
Det gick inget bra.
Efter att jag hade ramlat ned i orkesterdiket för andra gången så åkte jag ut. Jag gick hem.
Ensam.
Men en av mina gamla polare, Janne fick för ett tag sedan erfarenhet av svenska synden. Janne hade bestämt sig för att gå på diskotek, eller ”klubb” som man säger nu för tiden. Janne hällde i sig en helflaska sprit på stående fot innan han gick in på klubben. De svenska alkoholpriserna, ni vet.
Spriten slog som ett hammarslag direkt efter att han hade betalat inträdet. Janne tappade fullständigt omdömet, liksom sina kontaktlinser. Han såg inte så mycket, men hörseln var det inget fel på.
-”Bjud mig på en drink!”
Skrek en ung kvinna i örat på honom. Det gjorde han.
-”Jag ska bara dricka upp, sedan går vi hem till mig och knullar!”
Skrek kvinnan sedan. Janne trodde knappt sina öron. Skulle det verkligen gå så lätt?
Vilken jävla tur att han bestämde sig för att gå ut ikväll.
På väg hem till den villiga flickan så gratulerade Janne sig själv till att han hade haft en sådan tur. Men det var lite synd med kontaklinserna. Han såg knappt vägen framför sig. Flickan var bara ett suddigt töcken men hon var blond och verkade ha flätor. En riktig svensk vikingadotter hade han minsann fått på kroken.

Oj vad kuk hon skulle få! Janne fick stånd bara han tänkte på nattens alla övningar.
Om hon bara kunde låta bli att skrika så förbannat. Var hon döv?
Och visst hade hon något slags talfel? Det lät som om hon hade munnen full med kokta ägg när hon talade, eller skrek rättare sagt.
Men skit samma! Nu skulle det bli pälskrage. Han skulle jävlar i mig mangla henne hela natten. Han skulle knulla henne som hon aldrig hade blivit knullad tidigare. Hon skulle skrika sig hes innan solen gick upp.
På morgonen så undrade inte bara Janne var hans kontaklinser fanns, han undrade även vad i helvete det var frågan om när det rusade in ett par främmande äldre kvinnor och slet av honom och hans käresta täcket. De var vårdare och undrade vad fan han gjorde på ett gruppboende för unga flickor med en svårare form av downs syndrom.
-”Hur var hon?”

Frågade jag Janne när jag träffade honom på stan.
-”Käften!”

Den svenska naturen! Brukar Sverigeambassadörerna ha som sista, desperat argument.
Jag avskyr att vistas i naturen men ok, jag kanske hade uppskattat att ta mig en sväng i naturen någon gång om klimatet hade varit mer gynnsamt. Om naturen hade varit lite mer omväxlande.
Mörk, dyster och enformig granskog med inslag av lite tall är inte vad jag kallar för vacker natur. Speciellt inte när man måste klä sig i regnjacka och stövlar, eller fullt vinterutrustad med täckjacka, snöskor och ishacka.
De vilda djuren! Säger även idioterna med beundran i rösten.
Ska man uppfatta gamla, luggslitna gråa älgar som vilda och spännande?
Skogens konung mina håriga ballar. Skogens uteliggare skulle jag vilja kalla dem. Älgar är djurvärldens slitna fyllon. Ingen gracil gång, inga hotfulla och spännande vrål. Ingen självrespekt. Bara allmänt knäckta och desillusionerade.
Antingen står de bara under någon gran och glor, eller så bestämmer de sig för att gå rakt ut framför en bil och orsaka dödsolyckor.

Inte är de goda att äta heller. Torrt och fibröst kött.
I Sverige finns inga lejon och antiloper som rusar fram över en solig savann.

Svensk natur är blöt och kall granskog. Det är ruttna löv, blåst, rotvältor och en fauna och djurliv vars brist på dramatik, omväxling och personlighet kan få en gråsten att somna av tristess.
Vissa hävdar att det är avkopplande att vandra i skogen. De säger att det är skönt att sitta på en sten, glo på träden och ägna sig åt kontemplation. Lite meditativt sådär.
Min polare Janne är en sökare. Han är alltid sugen på att prova något nytt. Nu var han sugen på en skogsgpromenad. Janne är lite smått andlig och skogspromendader sägs ju vara bra för själen. Janne ville gärna pröva på hur det var att sitta på en sten och känna sig nära.
Men inte ensam. Han ville att jag skulle göra honom sällskap. Jag följde med eftersom jag kände att Janne behövde lite stöd efter den senaste tidens händelser.
Så vi gick in i en skog, satte oss på var sin sten och glodde. Det var kallt och fuktigt. Det var mörkt och dystert. Jag frös. Janne frös.
Det var inget roligt alls. Jag märkte att Janne var lika uttråkad som jag. Andligheten ville inte infinna sig. Janne såg inte ut att känna sig nära någonting, allra minst sin själ. Janne såg bara sur ut.
Vi satt tysta och glodde på träden.
Tiden gick.
Till slut var jag tvungen att bryta tystnaden. Jag frågade:
-”Sög hon?”
-”Käften!”
Sade Janne.

Sedan reste vi oss och gick under tystnad hem igen.

Tvåhundra inlägg!

Det här är mitt inlägg nr tvåhundra (200) på denna blogg!
När jag drog igång bloggen för ett halvår sedan så trodde jag aldrig att den skulle överleva. Jag trodde att jag skulle tröttna och att besökarna skulle svika. Jag trodde inte ens att jag skulle få så många läsare som jag faktiskt har fått.
Min ambition från början var att skriva etthundra texter och sedan skulle jag ge fan i alltihopa. Jag visste att jag hade mina trogna läsare, kanske skulle jag under denna tid kunna locka hit alla dem.
Det gick mycket bättre än jag trodde. Över förväntan!
Nu får jag massor av nya läsare varje dag. Många uppskattar det jag skriver, andra vill strypa mig långsamt och drömmer om att gömma kroppen i något kärr uppe i finska lappmarken.
Det är bra.
Jag anser att själva vitsen med att skriva är att skapa reaktioner. Det ska fånga en människas intresse. Om hon sedan blir hänförd, road eller förbannad spelar mindre roll. Känsloutbrott – oavsett om de är positiva eller negativa – är ett kvitto på att man inte är helt ute och runkar när man skriver.
Jag gillar att skriva varierat. Ibland skriver jag självbiografiskt, ibland sentimentalt, ibland provokativt och ibland bara dumt. Men jag är alltid ärlig. Jag hycklar inte.
Måhända att jag överdriver ibland, att jag lägger till och drar ifrån men det är för att få fram ett underhållningsvärde eller för att budskapet ska bli extra tydligt.
Men ärlighet är viktigt. När jag är allmänt nedlåtande, ja t o m oförskämd i min kritik mot mina favorithatobjekt nr ett: Nämligen ensamma mammanbloggar, puttenuttiga familjebloggar och modebloggar så menar jag verkligen varenda ord.

Jag startade aldrig min blogg för att behaga någon. Jag ser inte detta som någon popularitetstävling.
Jag skriver enbart om sådant som engagerar mig. Sådant som jag tycker är intressant, roligt eller som gör mig förbannad. Om ni skrattar eller blir förbannade tillsammans med mig tycker jag också är kul.
Ni får gärna bli förbannade på mig också.
Eller uttrycka er beundran!
Jag visste inte riktigt vad jag skulle skriva om när jag startade bloggen. Jag hade inte ens lust att starta någon. Jag blev övertalad.
Jag visste inte vad jag skulle skriva om, däremot visste jag vad jag INTE skulle skriva om - familjeliv, mode och bortskämda skitungar. Sådana bloggar finns det tillräckligt med.
Familjeliv, ungar och mode intresserar mig inte ett dugg.
Bantning, karriär och kukmäteri i form av bostäder, inredning och märkeskläder skiter jag också i.
Jag har aldrig undanhållit min totala frånvaro av utbildning. Inte heller har jag dolt mina tidigare problem, misslyckanden och brist på ambition. Snarare tvärtom.
Tristess, meningslöshet och fatalism är återkommande teman i mina texter – Det kvittar vad jag har gjort och vad jag gör, det går ändå åt helvete!
Det gillar jag.
Men det ska vara underhållande. Lite humor.
Jag anser nämligen att man inte ska ta allt så jävla allvarligt. Livet är en lek. Allt är en lek. Därför vill jag gärna beskriva arbetslivets meningslöshet och tristess på ett underhållande vis. Jag hoppas att det är underhållande i alla fall.

Jag skrev tidigare att jag aldrig trodde att den här bloggen skulle överleva så länge och det stämmer. Det största hotet var att jag själv skulle tröttna. Vilket jag har gjort.
Flera gånger.
Men så helt plötsligt så skriver någon en trevlig kommentar, eller så dimper det ned ett fint mail och då kan jag inte sluta.
Jag är inte mycket till förebild men jag har fått många mail från unga killar och tjejer som nyss har kommit ut i arbetslivet. De hatar och vantrivs på sina jobb, de lider och funderar på vad i helvete det är för mening med hela skiten – precis som gjorde!
Men när jag var ung så hade jag ingen att dela mina funderingar med. Jag trodde att jag var ensam om att känna som jag gjorde.
Jag upptäckte i och för sig en amerikansk författare som hette Bukowski, han var bra på att beskriva arbetets meningslöshet. Men jag gillade honom inte. Jag tyckte han verkade vara en känslokall skitstövel. Bukowski var bra på att skriva om arbete men det var det enda.
Resten var rena skiten.
Jack London var jag inne på ett tag, och John Steinbeck. De skrev mycket bra. Men jag skrattade aldrig.
Det finns många svenska arbetarförfattare. Dom gav jag en chans. De beskrev arbetets lidande men jag tyckte de kändes falska. Jag litade inte på dem. De kändes pretentiösa. Mellan raderna kunde man läsa att det var fint att arbeta. Man skulle vara stolt över att vara en arbetare.
-"Sträck på dig du arbetande lilla människa!"
Skitsnack.
Jag avskyr att vara en arbetare. För jag misstänker att en arbetare innerst inne bör ha ett visst intresse av att svetsa ihop rör, banka i spik eller va fan som helst.
Jag har inget sådant intresse.
Jag vill inte ens arbeta.
Men jag måste. Därför arbetar jag. För om det finns något som jag avskyr lika mycket så är det skolor och utbildning. Jag bestämde mig tidigt för att enbart lära mig sådant som jag själv tycker är intressant. Det är mycket, men inget av det har gått att kombinera med något yrke.
Inte har jag blivit ekonomiskt oberoende heller.
Därför fortsätter jag att arbeta.
Därför fick jag aldrig någon hjälp av de klassiska arbetarförfattarna. Vi hade inget gemensamt.

Så när en ung kille eller tjej skriver till mig och talar om att de tänker på mina texter på bussen på väg till jobbet, att mina tankar, mina ord och meningar har hjälpt dem att stå ut just den dagen. Ja, då måste jag ju försöka med att skriva vidare på min blogg. Åtminstone ett tag till.
Men jag är en lat jävel. Jag är ingen person som skriver för att jag måste.
Det är inget kall. Jag är ingen ”skrivande” människa. Jag bara gör det i brist på annat, när jag är ledig eller när jag kommer hem från jobbet.
Jag tycker det är kul att skriva. Ett trevligt tidsfördriv. I morgon kanske jag tycker det är roligare att *Ryser i mitt innersta* gå på dyr restaurang med min flickvän eller lägga mig och sova, läsa en bok, klia på ett myggbett eller va fan som helst. Det kanske jag gör också. Detta kanske är mitt sista inlägg.
Eller också skriver jag tvåhundra till. Eller femhundra.
Kanske skriver jag en hel roman.
Eller också ger jag fan i alltihopa. Jag har ju dessvärre ett arbete att sköta.
Jag vet att man bör arbeta för sitt uppehälle, jag vet också att vårt samhälle är uppbyggt runt arbete, att allt hänger på att vi gör vår plikt. Att vi gör så gott vi kan utifrån de förutsättningar som vi har fått.
Jag ställer upp på dessa värderingar. Jag försvarar dem t o m. Jag tror inte på anarki, flummerier och människans inre godhet. Utan arbete, lag och ordning så rasar hela världen ihop. Därför bör alla – från grovdiskare till direktör - göra så gott de kan. Vi har alla en funktion att fylla. Alla behövs.
Men ändå…
Ibland kan jag inte låta bli att drömma mig bort till ett liv utan arbete, utan tider att passa och utan chefer som man måste behaga.
Inga mer meningslösa och tråkiga sysslor.
Jag tänker ibland på all konst, all musik och all vacker poesi som har gått förlorad pga att folk inte har haft tid. De har haft ett arbete att sköta, tider att passa och räkningar att betala. Jag tänker på all konst och musik som inte kommer att skapas, för vi måste gå till jobbet. Vi måste lida oss igenom långa arbetsdagar och lägga en stor del av vår vakna tid till att oroa oss för jobbet. Vi måste planera vår tid. Vi måste anpassa vår fritid efter vårt arbete.
Arbetet genomsyrar hela vår vardag.
Det förgiftar våra liv.
Få människor har sina hobbies som arbete. Få människor kan leva på den unika och speciella begåvning som just de besitter.
Om en diskare slapp arbeta så kanske han skulle vara den som löste cancerns gåta.
Om en företagare inte längre behövde jobba och oroa sig för sitt företags överlevnad så kanske han skulle bli vår nya Jimi Hendrix.

Men detta är ett pris som vi måste betala för att kunna leva i ett fungerande samhälle. Och jag betalar det priset.
Inte med glädje, men jag accepterar detta.
Men på min blogg så behöver jag inte arbeta. Det är en arbetsfri värld. Jag tänker inte känna något som helst tvång. Tvång får jag nog av på mitt jobb.
Jag har ända sedan den här bloggen startade försökt att lägga ut en ny text varannan eller var tredje dag. Med några få undantag så har jag klarat detta. Det har varit kul men på sista tiden har det känts som ett tvång.
Det gillar jag inte.
Jag gillar att skriva, men inte när jag måste. Bara när jag själv känner för det.
Därför kommer jag hädanefter att inte ställa detta krav på mig själv längre. Jag kommer att fortsätta med att lägga ut texter på min blogg. Ibland ofta, ibland mer sällan. Jag kommer alltså inte att lägga ut texter lika regelbundet längre. Men jag kommer att fortsätta med att skriva.
Bloggen kommer att leva vidare ett tag till!
Det kommer bara att bli lite stopp i produktionen ibland, som de säger ute i arbetslivet.

Jag vill tacka alla besökare. Jag vill tacka alla som uppskattar det jag skriver, alla som hatar det jag skriver och alla som skriver kommentarer och skickar mail till mig.
Fortsätt gärna!
Den dagen Ni försvinner lägger jag ned den här bloggen. Då börjar jag skriva någon annanstans, eller också skiter jag i alltihopa. Tack ska ni ha!

Fokus och målbild.

Vad är målet?
Jag ville gärna ha ett mål. Något att se fram emot, något att kämpa för. Jag fann det aldrig.
Jag förstod tidigt att arbete inte var livets mening. Alla vuxna människor i min närhet svor och klagade över sina jobb. Morfar tvingade sig varje morgon iväg till något bygge, mormor gick till ett gammalt tvätteri som var inrymt i en mörk källare och morsan gick till bokhandeln där hon jobbade som expedit.
Min morfar hade en egen inställning till arbete. Han ansåg att ju jävligare jobb någon hade, ju mer än människa fick kämpa och lida på sin arbetsplats, ju hedervärdare var hon. Ju större prestation var det.
-”Det är väl för fan ingen konst att sköta ett arbete, om man gillar det!”
Det ligger en viss logik i det.
Min morfar jobbade som sagt på olika byggen. Han jobbade mycket. Han hade aldrig tid för sitt eget hus som han byggde åt sig och mormor när de var unga. Det förföll.
-”Arbetet är viktigare!”
Ansåg morfar.
Alltid det förbannade arbetet.
Morfar kom oftast hem sent på kvällarna. Samtidigt så växte den lilla trädgården igen och färgen på huset flagnade.
Jag fick följa med morfar till jobbet en gång. Jag var fem-sex år. Det var en het sommardag. Morfar jobbade då för tillfället på ett bygge alldeles i närheten. Det verkade hemskt. Det verkade både jobbigt och meningslöst. Folk såg ut att mest bära omkring en massa tunga prylar helt planlöst. De svettades och verkade må dåligt. Ingen skrattade. Det spikades och sågades. Det stod en cementblandare och rasslade. En bas gick runt och skrek och delade ut order.
Jag ville gå hem igen. Som alltid.
-”Nå, vad tycker du?”
Frågade min morfar.
-”Hemskt!”
Sade jag.
Min morfar sade att det var bra att jag tyckte detta. Han ville att jag skulle bli avskräckt. Morfar talade om för mig att det var därför som jag skulle gå i skolan, att jag skulle utbilda mig.
-”Slipper jag att arbeta då?”
-”Nej, men du kan VÄLJA vad du ska jobba med!”

Om det ändå hade varit så lätt för mig. Om det ändå hade funnits något som jag hade velat jobba med. Då hade jag kunnat göra upp en plan, jag hade haft ett mål.
Men det fanns aldrig något som jag ville bli.

Tidigt förstod jag att jag saknade praktiskt begåvning. Sådana yrken var alltså att glömma direkt. Om jag hade anlag för mer teoretiska yrken och därmed studier vet jag inte för det fanns inget intresse av detta heller. Jag tror att man måste ha en smula intresse och känna något som liknar engagemang om man vill bli advokat, läkare eller vanlig kontorsfjant. Det krävs en hel del för att klara en sådan utbildning. Jag kände inget intresse ens av att lära mig alfabetet eller multiplikationstabellen. Faktum är att jag kan inte detta utantill än idag.
Men min hjärna fungerar rätt så bra i alla fall. Jag kan väga för och nackdelar och dra fungerande slutsatser efter detta. Jag lär mig av mina misstag, jag kan se vad som är fel och känna vad som är moraliskt rätt och riktigt.
Jag kan drömma och fantisera. Jag kan sitta på en stol rakt upp och ned och bygga upp hela världar med bilder och ord i mitt huvud på bara några sekunder.
Men jag har aldrig kunnat känna vad som är rätt väg för mig att gå i livet.
Jag har bara gått på utan att veta vart jag har varit på väg någonstans.

Min lärarinna frågade oss vad vi ville bli när vi blev stora.
-”Veterinär!”
Sade någon.
-”Jag ska bli svetsare som pappa!”
Sade någon annan.
Jag visste inte vad jag skulle svara för det fanns inget som lockade. Men jag förstod att man skulle säga något, att man skulle ha någon form av framtidsdröm. Ett mål i livet.
-”Bankrånare!”
Sade jag. Det lät tufft. Jag tyckte faktiskt att bankrånare var tuffa killar. Clark Olofsson var just då på rymmen efter ännu ett bankjobb. Clark var en cool kille som levde ett häftigt liv. Clark tog inte skit av någon. Han behövde minsann inte arbeta. Han klev bara in på någon bank, körde hagelgeväret i ansiktet på kassörskan och fick en väska fylld med pengar. Sedan blev det spännande biljakter och skottdueller mot snuten. Vilket äventyr va!
-”Ja, det svaret ante mig!”
Sade min lärarinna och tittade uppgivet på mig.
Jag blev aldrig någon bankrånare. Jag blev diversearbetare. Tills för några år sedan. Nu är jag arbetsledare. Det var aldrig mitt mål men jag får väl vara glad över att jag har klarat mig så här långt i alla fall.
Mer än halva tiden gjord!
Ibland går det bra för mig, ibland går det dåligt. Men oavsett hur det går så känner jag aldrig att det jag sysslar med är meningsfullt och jag har ännu inte funnit något mål.
Ibland så tänker jag: Ge mig pension för fan! Då slipper ni mig. Då kan jag göra vad jag vill.
Då skulle jag ägna mitt liv åt att resa så mycket jag kunde. Jag skulle alltid vara på väg någonstans. Jag skulle ha med mig en dator som jag skulle kunna skriva på. Jag skulle fotografera och beskriva alla städer och länder jag skulle besöka. Jag skulle skriva om galenskapen, om människorna, om framtidsdrömmar på skumma barer som slutar som spyor i en fyllecell. Jag skulle skriva om drömmar som slår in och om kärleksmöten på platser man aldrig trodde att man skulle få besöka.

Jag skulle skriva om vackra kvinnor som talade språk som jag inte begrep.

Ibland skulle jag ligga fyllesjuk på något hotellrum och vrida mig som en mask i ångest. Jag skulle skriva om det också.
Om jag visste var jag var någonstans.
Men det skulle inte spela någon roll. Det skulle aldrig mer finnas några tider att passa så jag skulle kunna få ligga där så länge jag ville. Jag, min dator och trådlösa internetuppkoppling.
Det skulle vara kul.
Men detta är inget mål i livet. Det är en dröm. Inget annat. Det är skillnad på mål och drömmar. Det är något som jag tidigt insåg i livet.

Det pratas mycket om att man ska fokusera idag, att man ska ha en målbild.
Hade någon talat med morfar om detta så hade han inte fattat vad de pratade om. Morfar var en enkel man. En person som gjorde vad han trodde var rätt och riktigt i livet.
Varje morgon så satte han sig på sin cykel och cyklade iväg.
Han kände till sitt mål i livet. Han var på väg till ett bygge någonstans och skulle inte komma hem förrän sent till kvällen.

Rex och Roland - Del 1.

Jag pratade med min gamle polare Rex på telefonen för en stund sedan. Han hade fått problem.
-”Det är den där jävla Roland som inte lämnar mig ifred!”
Roland är granne till Rex och tillika polis. En polis som tar sitt jobb på mycket stort allvar. Roland har ett horn i sidan till Rex.
I somras råkade nämligen Rolands nya och dyra hemmabioanläggning skära ihop fullständigt och detta är enligt Roland helt och hållet Rex fel. (Läs föregående text)
Men Roland kan inget bevisa. Det vet han.
Däremot så kan han jävlas med Rex så mycket han orkar. Eftersom Roland är polis så har han rätt att jävlas med folk.
-”Det är ju för helvete en av de få fördelarna som finns med det här jobbet!”
Brukar han säga.
Roland är en man med mycket hög moral, med Rex är det lite sämre ställt. Man skulle nästan kunna säga att Rex saknar moral. I alla fall enligt Roland.
Därför är det mycket lätt för Roland att jävlas med Rex. Roland har inga samvetskval därför att Roland har alltid rätt.
Rex har fel.
Så är det bara. Fråga Roland så får ni höra själva.

En liten presentation av dessa herrar kan vara på sin plats.
Rex är en gammal ungdomskamrat till mig. Vi bor många mil ifrån varandra men håller kontakten och träffas ett par gånger om året.
Rex är 42 år, är gift och har två egna barn. Rex fru heter Hannah och även hon har två barn. Hannah brukar säga att de har fyra barn tillsammans.
Rex brukar säga att han har två barn.
-”Ja, och så Hannahs ungar då förstås!”
Rex jobbar på en fabrik som svetsare och hatar sitt jobb. Rex bor i villa. Den hatar han också. Mycket tack vare alla idioter till grannar. Speciellt en granne. Det är egentligen läget på villan som han hatar.
Rex har alltid velat bo i amerikanska södern. I Mississippi. Rex beundrar amerikanska hillbillys, riktig amerikansk white trash. Rex vill gärna vara white trash. Dessvärre bor han i Sverige och här består ju white trash enbart av ensamstående slabbedabbor med en massa ungar och klippkort hos socialen. Dem vill han absolut inte identifiera sig med.
Rex kör amerikansk bil, älskar snabbmat, har sydstatsflaggan hängande på garageinfarten och lyssnar gärna på AC/DC.
Roland bor granne med Rex. Roland är några år äldre. Jag vet inte exakt hur gammal han är men jag skulle gissa på 47- 48 år. Roland är ogift och bor ensam i sin villa.
Roland jobbar som polis i Göteborg och hatar egentligen inte sitt jobb. Det är bara det att han känner sig bakbunden. Det är han som hela tiden får ta skit från packet, när det borde vara tvärtom! Roland ser upp till snuten i USA. För att inte tala om polisen i det gamla Sydafrika. Under apartheidtiden. Det var riktiga poliser det!
Annars så har Roland ett stort filmintresse. Det ska helst vara hårdkokta polisfilmer. Porrfilm gillar han också att titta på. Men inte sådan där softad mjukporr med vaselininsmorda kameralinser och skit. Nej, det ska vara riktig porr.
Hårdporr.
Liksom poliser så ska det vara riktiga porrfilmsskådisar, medelålders män med stora kukar som smaskar på unga kvinnor.
-”Slyna! Sköka!”
Muttrar Roland för sig själv när unga flickor blir utnyttjade i någon otäck film med storkukade, medelålders gubbar.
Roland har en mycket obehaglig kvinnosyn. Om hans syn på kvinnor kommer sig av att han alltid har levt ensam eller om det är pga detta som han lever ensam vet ingen.
Roland har en stor filmsamling som sägs vara värd mycket pengar i samlarkretsar.
Enbart porrfilmer och snutfilmer. Tuffa snutar med mustascher, muskler och kort stubin. Säkert har de stora kukar också. Som riktiga poliser.

Rex och Roland bor i Mellerud. Ett dammigt litet samhälle mitt ute på Dalslandsslätten. I Mellerud finns det fyra stora arbetsgivare: En plastfabrik, två fabriker som tillverkar plåtdörrar och ett pappersbruk som snart ska klappa ihop för gott.
Mellerud är känt för att ha avlat fram flest Elvisfantaster och fotbollsfjantar i hela Västsverige.
För några år sedan fanns det även ett par kuksugare men de drog på sig sina klänningar, hoppade på första bästa tåg till Stockholm och fick jobb på något kontor.
I Mellerud så lever man som man alltid har gjort. Bonnrockbanden får fortfarande spelningar på lördagskvällarna, spriten dricker man på en parkering och finner man inte allt detta tillfredsställande så får man ägna sig åt fotboll istället.
Något annat finns inte.
Inskränktheten firar ständigt nya segrar.
Här bor Rex och Roland.

Rex ringde till mig. Han hade problem med Roland. Det gick bra så länge Roland jobbade. Då var han i Göteborg i längre perioder. Men så kom han hem till Mellerud. Efter någon dag hade Roland sovit ut och började känna sig uttråkad. Då låg Rex illa till.
Rex, den förbannade grannen som hade sett till så att han hade haft sönder sin fina bioanläggning.
-”Den där jävla Roland är på mig hela tiden!”
Talade Rex om för mig.
Roland kunde stå på gatan tidigt på morgonen, alldeles utanför Rex uppfart.
-”Alkoholkontroll!”
Sade Roland myndigt. Rex hade precis backat ut med bilen på gatan.
Rex försökte förklara att han var på väg till jobbet, att klockan var sex och att han inte brukade dricka på vardagarna och absolut inte på morgonen innan han skulle till jobbet.
-”Blås!”
Sade Roland.
Till Rolands besvikelse blev resultatet alltid negativt. Roland gick in till sig igen. Men en vacker dag, då skulle Rex blåsa positivt. Då skulle han ha honom i sitt grepp. Då jävlar skulle det bli dags för Rex att hosta upp de där trettiofemtusen kronorna som bioanläggningen hade kostat Roland.

Rex talade om för mig att Rolands ständiga nykterhetskontroller inte var det största problemet. Det var Rex fru Hannah som hade börjat känna sig utsatt.
Allt hade börjat i somras, efter att Rex, enligt Roland, hade förstört Rolands fina hemmabioanläggning.
Hannah gillade att ligga ute på altanen och sola när Rex var på jobbet och ungarna höll på med att dränka sig själva i poolen. Hannah låg där i bara trosorna. Behån brukade hon ta av sig, för det fanns ju ingen som såg.
Eller…?
Hannah hade börjat känna sig iakttagen. Det enda fönster som vette mot Rex och Hannahs altan var Rolands sovrum. Hon tyckte att gardinerna fladdrade till ibland.
Faktum var att Roland faktiskt stod i mörkret bakom gardinerna och smygtitttade. Hannah gjorde Roland mycket upphetsad. Men det skulle han aldrig erkänna för sig själv.
-”Slyna!”
Väste Roland när han såg hur Hannah låg där och bjöd ut sig.
Roland hade stånd.
Hannah slog bort sina misstankar. Roland var ju trots allt polis. Varför skulle han smygtitta på henne? Hon var ju inte ens någon ung flicka längre. Hon skulle ju snart fylla fyrtio år!
-”Solen tar dåligt!”
Konstaterade Hannah efter att ha legat i solen i över en timma. Hon hade bara blivit lite lätt rosa. Hannah ville bli brun. Sådär brun som Pamela Andersson i Baywatch. Pamela Andersson är Hannahs idol och Baywatch är favoritserien. Hon har alla avsnitt inspelade på VHS. David Hasselhoff gillade hon också. Vilken man! Hannah hade alltid tyckt att Rex liknade honom. Kanske inte samma kropp, men samma frisyr.
Om Rex kunde vara David Hasselhoff så ville hon minsann vara Pamela Andersson! Därför ville Hannah väldigt gärna bli brun.
Glöm solskyddsmedel! Hannah gjorde tvärtom. Hon reste sig upp, gick ut i köket och hämtade en flaska med mazola. Hon gick tillbaka till altanen och började smörja in sin kropp med den feta majsoljan.
Allt detta noterade Roland bakom sina gardiner. Han såg hur hon stod där och smekte sin kropp, hur den glänste av fett. Det blev för mycket för honom. Han höll på att få kåtslag. Han ramlade baklänges med ett brak.
-”Vad var det?”
Undrade Hannah. Ljudet kom från Rolands sovrum. Hade det lilla äcklet stått där och kollat i alla fall?
Inbillade hon sig kanske inte?
Bäst att ringa till Rex.

Fortsättning följer…

Rex firar Halloween!

För ett tag sedan var det Allhelgonahelgen, eller ”Halloween” som idioterna säger.

Idioterna har även tagit efter den amerikanska sedvänjan att ringa på hederligt folks dörrar och tigga godis.
Jag bor i lägenhet så jag är fredad, men min gamla polare Rex bor i hus. Eller villa som man säger idag.
Rex har barn, två egna och två andra som han fick på köpet när han gifte sig med sin fru Hannah.
Det betyder alltså fyra ungar i hushållet.
Hur orkar han?
Vad är det som får honom att gå hem varje dag efter jobbet?
Tydligen så trivs Rex. Jag har aldrig hört honom säga ett ont ord om dessa ungar. Vare sig om sina egna ungar eller hans frus ungar.
Däremot så hatar han alla andra ungar. Men inte de som ingår i hans eget hushåll. Det har nog något med instinkter att göra. I djurvärlden så är det ju som så att de flesta hanar accepterar ungarna i sin egen kull eller flock. Resten biter eller hugger de ihjäl.
Rex skulle väldigt gärna vilja samla ihop alla de andra ungarna i kvarteret, låsa in dem i sitt garage och gasa ihjäl dem med en slang från avgasröret på sin stora, fina amerikanska van. Det är en trevlig dagdröm som han ofta hänger sig åt när han spenderar dagarna på sitt trista jobb.

Jag ringde till Rex förra året.
-”Snart är det Halloween igen!”
Sade jag.
Jag vet att Rex hatar denna helg. Det betyder påhälsning av dumma ungar som tigger godis. Rex jobbar hårt. När det är helg vill han vara ifred. Han vill sitta vid sin dator och dricka vodka tills han somnar. Eller knulla sin fru.
Varför inte en kombination av dessa trevliga ting?
Detta är hans liv. Det är vad han vill göra. Helst varje dag men det går ju inte. Han har ju fyra barn att försörja. Det kan han ta. Vad han inte tänker ta är en massa andra ungar som kommer och tigger godis och som hotar med äggkastning på hans fina villa om inte tiggeriet ger någon utdelning, vilket det aldrig gör hos Rex.
-”Kastar de några ägg så kommer det batterier flygande tillbaka!”
Säger Rex.
Rex fru Hannah är miljömedveten och samlar alltid alla batterier i en hink som hon sedan lämnar vid någon återvinningsstation när hinken är full.
Denna hink står i hallen, under trappan som går till övervåningen. Så fort det ringer på dörren under helgen springer Rex och öppnar.
-”Godis eller bus?"
Skriker några ungar i kör och tittar förhoppningsfullt på Rex.
-”Försvinn!”
Säger Rex och glor ilsket på dem.
Sedan kommer äggen flygande. Rex svarar med en kanonad av batterier. Några batterier träffar sina mål men de flesta flyger in på grannens tomt. Ett batteri av den större modellen flyger t o m rakt igenom grannens vardagsrumsfönster, en granne som till på köpet råkar vara polis. Han heter Roland och sitter och kopplar av framför TV:n efter ett hårt pass som citypolis inne i Göteborg.
Roland är arg. Det är han alltid efter att ha brottats och slagits med galna knarkare och fyllon under ett helt nattpass. Men nu är han ledig. Då kan Roland ägna sig åt sin hobby som är att titta på film på sin fina, nyinköpta bioanläggning.
Roland älskar film. Därför har han inrett hela sitt vardagsrum som en biosalong. Det enda han saknar är en fru att dela allt detta med men va fan, man kan ju inte få allt och han har det ju trots allt rätt så bra.
Roland sjunker ned ytterligare i sin stora, röda fåtölj, tar en näve popcorn och häller i sig Pepsi-Cola. Filmen är bra. Den handlar om en polis, en riktig polis som gör jobbet så som Roland alltid har ansett att det ska göras.
-”Du är under arrest! Du har rätt att tiga, för alltid!”
Säger den hårda, tuffa polisen, osäkrar revolvern och släcker lyset för gott på den otäcka boven. Roland skrockar för sig själv. Vilken bra film! Den ska han minsann införliva i sin filmsamling.
Det här är annat än Rolands trista vardag. Roland njuter och gottar sig åt att han har två filmer kvar i samma serie, tvåan och trean. Hoppas att de är lika bra!
Det sista Roland är beredd på är att det ska flyga stora ficklampsbatterier genom hans treglasfönster just som den tuffa filmsnuten ska till att använda sig av den slutgiltiga lösningen på en heroinlangare.
-”Vad i helvete!”
Vrålar Roland.

Han tittar ut genom sitt krossade fönster och ser Rex, sin granne som står och flinar dumt. På gräsmattan ligger det fullt med batterier.
Roland har alltid retat sig på Rex. Han misstänker att när Roland är ute och riskerar livet på gatorna under nätterna så ligger den där jävla Rex och knullar sin fru. Brännvin dricker han säkert också.
Det är fan i mig inte rättvist!
Roland får aldrig knulla och brännvin kan han inte dricka eftersom han är polis och måste föregå med gott exempel. Men han har i alla fall sina filmer och sin bioanläggning. Men nu har den där jävla Rex saboterat det också. Nu skulle det inte bli någon mer film ikväll.
Roland går ut till Rex och talar om för honom att han har exakt tio minuter på sig att hosta upp femtusen spänn för fönstret och plocka upp alla batterierna från hans trädgård.
Sedan talar Roland även om för Rex att han ska ha tretusen spänn extra för att han har fått sin filmkväll helt förstörd.
-”Jag som hade så trevligt!”
Roland har haft med galningar att göra i många år och förstår att sådant här vansinne måste stävjas i tid. Om det kommer gamla batterier flygande genom hans fönster idag, vad kan då komma i morgon, gamla generatorer?
Idioterna förökar sig med rasande fart inne i Göteborg, det får han minsann lära sig under sina nattpass. Nu ska han få dem som grannar också!
Tänker Roland när han ilsket går tillbaka till sin villa och slår igen dörren mot vansinnet.
Kvar står Rex och är åttatusen kronor fattigare. Lite längre bort på gatan står ett gäng ungar och hånskrattar.
Förbannade ungar! Hade det inte varit för att Rex haft en sådan otur att få en snut som granne så hade han försökt att fånga dem och avlivat kräken, en efter en.

Rex ringde till mig i somras och talade om sina problem. Rex vill inget annat än att vara ifred efter jobbet. Det får han inte.
-”Hela jävla huset är ju fullt av ungar!”
Så är det när man skaffar barn. Sade jag och småskrattade.
-”Är inte familjelivet härligt?”
Det tyckte inte Rex. Problemet var i och för sig inte hans egna barn. Problemet var att de hade kompisar. Många kompisar. Rex har fyra ungar i hushållet, varje unge har minst två kompisar och alla kommer och hälsar på samtidigt. Det frestade på Rex tålamod. Rex höll på att bli galen. Rex är en man som alltid har älskat avskildhet och har aldrig varit mycket för umgänge, inte ens med vuxna.
Rex gillar att vara ensam. Speciellt i hemmet. Han träffade tillräckligt med idioter på sitt arbete sade han.
-”Nu kommer de hem till mig också!”
Men Rex hade kommit på en lösning. Han skulle bygga en Friggebod ute på tomten. Han skulle t o m vinterisolera den. Där skulle han få tillbringa sin lediga tid, det hade hans fru Hannah lovat. Rex såg framför sig hur han satt där inne under mörka vinterkvällar och myste vid sin dator. Ett kylskåp fullt med sprit skulle han ha där också.
Inga ungar.
Bara sprit, micropizza och porrsurfning för hela slanten.
Så trevligt han skulle få!
Rex berättade att han redan hade beställt allt material och skulle nyttja hela sin semester till detta bygge. Så roligt det skulle bli!

Första semesterdagen gick Rex ut på sin trädgård och inspekterade högen med material. I handen hade han sin fina verktygslåda. Klockan var sju på morgonen och solen sken. En härlig morgon. Perfekt för att börja bygga på sin nya lilla hobbystuga.
Roland, grannen till Rex påbörjade sin semester samtidigt. Äntligen hade han fått hänga av sig polisuniformen. Nu skulle han få slippa alla dårar i en hel månad.
Hela semestern tänkte han ägna sig åt film. Roland hade köpt en hel filmbox. Tolv filmer om en stenhård polis i New York. Polisen hette Mike och om man skulle tro omslagsbilden så var han jättetuff. Svart mustasch, breda axlar, cigg i mungipan och en jättestor revolver i ena handen. Precis en sådan snut som Roland alltid hade velat vara.
Han hade kommit över boxen i en obskyr liten videoaffär på Andra Långgatan inne i Göteborg och enligt säljaren skulle det vara en blandning av hårdkokt polisvåld och porr.
”Big Dick Mike – His cock is bigger than his gun!”
Det här bådade bra. På baksidan så kunde man läsa om hur Mike brakade in i knarkarkvartar och sköt vilt omkring sig samtidigt som han knullade horor åt höger och vänster. På en bild så kunde man se hur Mike fick ollonet polerat av en svart hora i kort kjol och kåtstrumpor. I handen höll Mike sin pistol. Uniformen hade han på sig men gylfen var uppknäppt och ärmarna på den blå skjortan var avklippta.
Vilken tuff jävel!

Tidigt på morgonen laddade Roland sin DVD med första skivan och lutade sig bakåt. Precis vid samma tid som Rex började slå i de första spikarna på sin Friggebod.
”Men vad i helvete!”
Roland tittade ut och såg sin idiotiska granne i full färd med att bygga något som såg ut som en jävla lekstuga.
-”Kan du hålla tyst! Jag försöker att titta på film här!”
Skriker Roland till Rex.
Rex har inte alls lust att hålla tyst. Han vill inte avbryta sitt bygge. Stugan måste vara klar under semestern, sedan har han inte tid.
-”Du får väl höja ljudet. Du har ju en sådan fin och dyr anläggning!”
Säger Rex. Han tänker fan i mig inte ta någon mer skit från den där löjliga trottoarsnuten. Roland har inga motargument. Han är tvungen att höja ljudet men det känns lite pinsamt eftersom filmen innehåller en hel del repliker och ljud som han helst inte vill att resten av villakvarteret ska ta del utav. Men vad fan ska han göra? Han tänker inte låta idioterna begränsa sin fritid, det räcker med jobbet.
Roland höjer ljudet.
Rex går och hämtar sin motorsåg. Det var besvärligare än han trodde. Enligt ritningarna
skulle det i stort sett bara vara att spika ihop skiten, alla delar skulle ju för fan vara
måttbeställda och färdigsågade.
Tydligen inte. Skiten passar inte ihop med någonting.
Rex drar igång motorsågen och börjar såga itu plankor och reglar lite planlöst. Som han tror att det ska vara. Rex har aldrig varit vare sig händig eller bra på att läsa av ritningar men han brukar oftast få ihop det till slutet i alla fall.
Roland noterar motorsågen, skär tänder av ilska och höjer ljudet ytterligare.
-”Det var då väl själva fan!”
Samtidigt står Rex och river sig i huvudet. Han är arg. Han får inte ihop skiten. Nu ligger det prydliga högar lite här och där med itusågade plankor, reglar och fönsterbågar men nu är det ännu omöjligare att få skiten att passa ihop.
Det känns som om det saknas något.
-”En grund!”
Tänker Rex. Visst fan är det väl så? Varje hus vilar ju på en grund. Här finns det ju ingenting. Hur kunde han glömma?
Rex börjar blanda cement i sin stora cementblandare. Kul att den kunde komma till användning! Den brummar och skramlar. Under tiden passar Rex på att varmköra motorsågen en stund. Det känns riktigt kul. Rex har alltid gillat motorer som för oväsen. Det var en av anledningarna till att han skaffade sig sin stora, dyra amerikanska van.
Nu hör Roland ingenting av filmen.
-”Helvetes jävlar!”
Vrålar Roland för sig själv inne i sin villa och höjer ytterligare. Nu är hans fina hemmabioanläggning farligt nära bristningsgränsen. Så också Rolands humör.

Det har hunnit bli eftermiddag. Det är soligt och varmt. Det lilla villaområdet borde ha varit försänkt i ljuvlig sommartystnad men så är inte fallet.
När Hannah, Rex fru kommer hem från sitt jobb efter att ha sålt leksaker till griniga ungar hela dagen så möts hon av ett fruktansvärt oväsen. Det är motorsågsbröl, skrammel från en cementblandare och mitt uppe i alltihopa skottlossningar och samlagsljud från dubbla baselement och surroundhögtalare.
-”Vad sysslar du med?”
Vrålar Hannah till Rex. Det är nätt och jämt att han hör frågan.
-”Bygger den förbannade Friggeboden!”
Skriker Rex och ser arg ut. Mycket arg. Allt går emot honom. Han fattar ingenting av det här jävla projektet. Grannen gör det inte lättare för honom. Rex försöker att tyda ritningarna men distraheras ideligen av allt skjutande och knullande.
Hannah säger ingenting. Hon går in. När Rex är på det humöret är det lika bra att hålla tyst och gå undan.
Rex släpper ritningarna och återgår till det praktiska jobbet igen. Ritningarna var ändå helt obegripliga. Vad i helvete höll han på med egentligen?
Jo! Cementen var det ja. Den ser klar ut. Men vart fan ska han hälla den? Inte rätt på gräsmattan väl? Borde det inte finnas någon slags form, en träram eller något att hälla det i? Det finns det inte.
Men om han gräver en fyrkantig grop som han häller cementen i, det borde väl gå?
Rex går till garaget och hämtar sin gamla jordfräs som han fick efter sin far. Den är gammal, nästan antik men gör sitt jobb väl. Den för oväsen, Rex får ta på sig sina hörselkåpor. Men jävlar vad fint den fräser bort jorden!
Samtidigt blir det knäpptyst inne hos Roland.
Slutstegen i förstärkaren brann av ungefär samtidigt som högtalarna brast. Det blev ingen mer film under semestern för Roland.

Det blev ingen Friggebod för Rex heller. Jag tittade in till honom i höstas när jag hade vägarna förbi.
-”Hur gick det med Friggeboden?”
Frågade jag honom när vi satt och drack kaffe vid köksbordet.
-”Håll käften!”
Sade Rex.
Jag tittade ut i trädgården. Jag såg ett fyrkantigt hål med stelnad cement. I varje hörn stod det träbalkar som verkade nedkörda lite grand på måfå. Det var sneda. De lutade åt olika håll. Mellan träbalkarna såg det ut som om han helt planlöst hade spikat fast några träplankor. Det var en fönsterbåge trädd över varje träbalk. Dörren var nedkörd rakt i cementen. Inget tak.
Sedan såg det ut som om han hade tröttnat.
Eller givit upp.
Det låg en hög med överblivet byggmaterial och ruttnade borta vid komposten.
Rex satt tyst och tittade ned i kaffekoppen
-”Snart är det Halloween igen!”
Sade jag.
-”Håll käften!”
Sade Rex.

Till de små barnen...

Det finns inget slut på eländet inom bloggvärlden. När man har upptäckt att nittio procent av alla bloggar handlar om mode, bantning, ytlighet, enfald och unga, dumma mammor som skriver om sina ännu dummare ungar så upptäcker man att det finns vuxna människor som skriver bloggar som riktar sig till ungar!
Det är sockersött, puttenuttigt och genomsyras av en snusförnuftighet som jag trodde dog tillsammans med Astrid Lindgren.
Vuxna människor sitter och förmanar barnen. De ska sköta skolan, klä sig varmt och akta sig för att leva för det kan vara farligt.
Läser barn verkligen bloggar, ja förutom Linda Rosings och Blondin-Bellas blogg?
Ja, kanske.
Det kanske t o m finns några små gulliga barn där ute som läser min blogg?
Så kul!
Därför ska jag skriva en liten text enbart till Er. Full av roliga hyss och matnyttiga tips som kommer att förgylla era små liv och få tiden att gå lite snabbare i skolan.

Men först, innan jag börjar skriva så måste jag röka en cigarrett. Mmm va gott! Och så tufft och så manligt!
Porrsurfar och dricker brännvin gör jag också.
Men nu ska skulle det ju handla om Er, inte om mig.
Skolan är bara skit. Det har ni säkert redan upptäckt. Totalt meningslöst men ni vet hur det är, de säger åt er att ni ska gå dit så det är bara att pallra sig iväg.
De kan tvinga er dit men de kan inte tvinga in kunskapen i era hjärnor.
Glöm aldrig det!
När ni nu ändå är där så ska ni passa på att ha lite roligt under tiden. När jag var barn så ägnade vi oss ofta åt ett roligt hyss som vi kort och gott kallade för att ”Skita stopp”. Det är jättekul!
När ni har långrast så ska ni passa på att i tur och ordning gå in på en toalett och bajsa. Använd rikligt med papper när ni torkar er i röven. Spola inte efteråt. Så många som möjligt måste bajsa! Bajs! Bajs! Bajs!
Passa även på att fylla toalettstolen med lite annat smått och gott. Stenar, blomjord och varför inte någon tråkig skolbok? Tryck ned det bara.
Dags att spola!
Sedan kommer farbror vaktmästaren och han kommer att se jätterolig ut i ansiktet när han upptäcker vad han har framför sig.
När han står där på knä inne på toaletten så ska ni passa på och fråga honom lite grand om hans intressanta arbete. Fråga honom gärna om han har kul.
Nu kommer farbror vaktmästaren att låta lite ansträngd på rösten, han kommer att säga det för tillfället inte är sådär jävla roligt som han kunde önska.
Då ska ni fråga honom varför han gör det.
-”Varför går du inte hem istället? Du är ju vuxen!”
Nu kommer farbror vaktmästaren att låta ännu mer ansträngd. Han kanske t o m börjar svära och använda fula ord.
Då är det bäst att ni går undan. Men kasta gärna lite kottar och sten på honom innan ni springer iväg. Det är alltid kul att reta en gubbjävel.

När ni kommer hem och sätter er vid era datorer så kommer säkert någon förälder och tjatar på er att ni ska gå ut och leka. Ni behöver friskt luft och motion. Ja, allt det där skitsnacket kan ni.
Men det går att komma undan detta och samtidigt få lite kul.
Ni ska säga att ni gärna hade varit ute och lekt men att det hela tiden kommer en farbror och visar kuken för er och det tycker ni inte är något roligt.
-”Men Herregud! Vad är det ni säger?”
Nu kommer mamma eller pappa att fråga er om ni känner igen honom och då ska ni säga att det är Mackes sjukskrivna pappa som bor granne med er.
-”Ibland när vi har varit ensamma hemma så har han även ringt på och frågat om han får bajsa i Missans låda. Usch vilken äcklig gubbe!”
Nu kommer det att bli jättespännande för nu kommer farbror polisen hem till er granne och hämtar Mackes pappa. Jättekul! Om ni har tur så kan det t o m bli ett riktigt slagsmål. Det är alltid spännande med vuxna som slåss. Precis som på film!
Ni kommer även själva att få träffa riktiga poliser och då får ni inte ändra på vad ni har sagt. För då kan farbror polisen bli jättearg och då kan mamma och pappa bli ännu argare.
Inte bra.
Förresten så vet ju alla att Mackes sjukskrivna pappa har fått vara hemma när alla andra vuxna har fått jobba och det är ju inte rättvist!

Har ni tänkt på en sak förresten? Jo, det finns säkert någon annan granne på er gata som har en mycket finare och dyrare bil än er pappa, eller hur?
Tänkte väl det!
Sådant är ju inte rättvist det heller. Er pappa är säkert jätte-jättearg på er granne som har en mycket finare bil än honom. Det är inte kul när pappa är arg. Då kan det t o m bli synd om honom. Om pappa jämt går omkring och är arg så kan mamma tröttna på honom och då kanske hon börjar pussas och ha sig med andra pappor.
Kanske med pappor som har en finare bil än er pappa!
Då kommer pappa att bli ännu argare. Därför så måste ni hjälpa pappa så att mamma slutar att bete sig som en sköka. Då blir pappa glad igen.
Smyg in på er grannes garageuppfart någon tidig morgon när alla sover. Ta med er några vassa stenar och repa lacken riktigt ordentligt. Skriv lite fula ord. ”Slicka fitta”, ”Ståkuk” och liknande går bra.
Som avslutning så ska ni fästa en lapp vid ena vindrutetorkaren där ni har skrivit: ”Knullar du mamma en gång till blir det stryk!” Glöm inte att skriva er pappas namn och adress. Så att den dumma grannen vet vem han har att göra med.
Det kommer att lära honom att sluta vara dum och tro att han är bättre än er pappa. För det är han inte!
Bra va?

Nu måste jag tyvärr avsluta den här lilla texten. Cigaretterna och brännvinet är slut. Jag måste sticka ut på stan och köpa mer, för det är ju så gott och roligt att röka och dricka sprit.
Nyttigt också.
Men ni är välkomna att maila mig och be om lite fler roliga tips.
Rockare2@spray.se
Ha det så kul barn små!
*Örk*

Varför?

När jag runt åtta-nio år så hade jag en granne som brukade ge oss ungar föreställningar varje helg. Han var alkoholist. Jag vill minnas att han hette Bill. Hans fru hette Kajsa.
Bill arbetade och skötte sig. Han var en mycket snäll och timid man under vardagarna. Bills fru var däremot en riktig ragata. Genomelak sedan födseln. Ond och galen. Hon var som en ilsket fräsande spottkobra, full av giftigt etter.
Kajsa gillade att förolämpa och förnedra Bill så mycket hon kunde och helst så att alla grannar hörde. Gärna när de var vid affären och handlade under eftermiddagarna, när Bill hade kommit hem från arbetet.
-”Ska du verkligen lägga kokosbollarna i botten på samma kasse som mjölken och mjölet? Idiot!”
Bill slet dagarna i ända på en fabrik som tillverkade plastdunkar men fick bara skäll av sin fru.
-”När ska du skaffa dig ett bättre jobb så att vi kan flytta ifrån den här jävla slummen? Jag skulle ha gift mig med Lennart som pappa sade! Han tjänar mycket pengar han!”
Bill böjde sitt huvud, skämdes och sade att javisst, jag borde verkligen skaffa mig ett bättre jobb.
-”Jag är ledsen över att jag aldrig har kunnat infria dina förväntningar!”
Det lät verkligen som han menade det där uppriktigt. Karln hade ingen ryggrad att tala om. Det var synd om Bill.
Eller kanske inte.

Varje fredag slutade Bill jobbet för veckan. Hela helgen ledig. Då tog han svängen förbi Systembolaget och köpte ut så att det skulle räcka ända tills söndagskvällen. Sedan började festen.
Alkoholen förvandlade den annars så timide Bill till ett rytande lejon. Utan ett ord kom han hem, satte sig vid köksbordet och började tyst och metodiskt att dricka ur brännvinsflaskan. Sedan så började han att smiska upp sin elaka fru Kajsa med en strykjärnssladd samtidigt som han vrålade eder och förbannelser över henne.
Kajsa började yla som en luftvärnssiren och det var startskottet för oss ungar. Nu hade föreställningen börjat.
Jag bodde vi denna tid i ett oerhört trist bostadsområde som mest bestod av tvåvåningslimpor i grå betong. Fulla med radonstrålning. Vi fick papper hem där vi anmodades att vädra ordentligt varje dag.
Men vi hade inte råd att bo någon annanstans och jag trivdes rätt så bra. Vi bodde där i två år.
Många av våra grannar söp men de bjöd inte på lika spännande föreställningar som Bill och Kajsa.
Varje fredagskväll började föreställningen. Kajsa började yla när första rappet landade på hennes feta röv och några minuter senare så sprang jag och några andra ungar runt deras lägenhet och kollade in genom varenda fönster, så att vi inte missade något.
Det var bättre än både Baretta och Kojak.

Festen fortsatte hela natten. Ja, hela helgen. Efter en stund brukade Bill ha slagit sig trött. Då passade Kajsa på att ge tillbaka. Det flög påsar med mjöl, burkar, stolar och jävelskap runt hela lägenheten. Bill duckade så gott han kunde. Det kunde ibland hända att en radio eller mindre byrå kunde braka rätt igenom en fönsterruta.
Bill fortsatte att supa hela helgen. Han söp, vaknade, strök upp sin fru med närmaste tillhygge, somnade, vaknade och så började karusellen igen.
Jag har många gånger ställt mig frågan: Varför?
Vad var vitsen med alltihopa? Med äktenskapet? Med detta eviga supande varje helg?
Det var ju helt klart att de mådde inte bra av vare sig varandra eller av alkoholen.
Varför gav de inte bara fan i alltihopa?
En lördagsmorgon satt Bill i favoritfåtöljen och hällde i sig brännvin som vanligt. En lördagsmorgon som alla andra, förutom att denna gång så hade Kajsa bestämt sig för att ändra rutinerna en smula. Hon skulle slå tillbaka innan Bill hann att stryka upp henne.
Hon smög upp bakom honom och drämde med full kraft sitt strykjärn rakt i skallen på Bill.
Bill hann precis svälja den sista skvätten brännvin ur glaset och sedan blev allting svart.
Det var brännvin som nöp rejält det.

Två veckor senare skrev de ut Bill från lasarettet.
På en fredag.
Vi ungar såg hur Bill kom raglande över gräsmattan tidigt på förmiddagen, med en spritpåse i handen. Han var full och argare än någonsin. Nu skulle det bli en tidig föreställning.
-”Hit in kommer du inte något mer! Jag har bytt lås! Där fick du gubbjävel!”
Skrek Kajsa innan hon drog igen köksfönstret. Dessvärre glömde hon bort att stänga altandörren. De bodde på bottenvåningen.
-”Tittut! Här kommer gubbjäveln!”
Sade Bill, särade på gardinerna och klev in i vardagsrummet.
Sedan kom även ambulansen och hämtade dem båda två. Kajsa fick in en rätt så lyckad träff i skallen på Bill med en tung skiftnyckel och slog därmed upp den gamla skadan. Men skadan var inte värre än att Bill han med att gnugga Kajsas ansikte i linoleumgolvet samtidigt som han dunkade en cykelpump i skallen på henne.
-”Jaså, din förbannade huggorm! Du smyger dig på din snälla man bakifrån! Det här ska lära dig att uppskatta gubbjäveln!”
Sedan rasade även Bill ihop, över Kajsa. Det var blod överallt.
Det var faktiskt rätt så obehagligt.
Kvinnomisshandel är obehagligt. Det kan aldrig försvaras. Kajsa var ingen snäll fru, hon behandlade Bill mycket illa. Men detta kan ändå aldrig försvara Bills beteende. Ibland när jag tänker tillbaka så undrar jag varför inte Kajsa stack från Bill, eller tvärtom. Ibland tänker jag att de förtjänade varandra.

Jag kan inte avgöra hur gamla Bill och Kajsa var. När man är barn så är alla människor över tjugo år uråldriga, men jag skulle tro att de vid denna tid var runt fyrtio år.
Många år senare var jag tillbaka i min gamla hemstad och hälsade på. Det hade gått tjugo år. Jag var inne på Domus och handlade lite käk åt mig och morsan.
Framför mig stod ett äldre par. Båda hade rullatorer. Det var Bill och Kajsa. De kan inte ha varit mer än kanske sextio år men alkohol får människor att åldras snabbt. De såg ut som åttioåringar båda två.
Men de såg nyktra ut. De såg ut att ha försonats.
De betalade sina varor och Bill började packa ned dem i plastkassar. Precis som förr i tiden.
-”Lägger du äggen i botten på samma kasse som du stoppar konserverna! Är du inte klok? Idiot!”
Bill ser trött ut. Han ursäktar sig genast och börjar att packa om.
-”Jag skulle ha gift mig med Lennart! Han är rik! Han gav sin fru barn minsann!”
Bill tittar på klockan och säger att han måste gå iväg en stund.
-”Jag går och hälsar på Olle. Gå i förväg hem du!”
Det är fredag. Klockan är fem och det är en timma kvar tills Systembolaget stänger. Bill har god tid på sig.
Ingenting tycks ha ändrat sig.
Jag undrade ännu en gång: Varför?

Vilhelmina - Mellerud.

Små kommuner och mindre samhällen har alltid fascinerat mig. Mycket tack vare att jag är en bakåtsträvande person som i mångt och mycket tycker att det var bättre förr. Förr är för mig någon gång innan pellejönseriet började. Det är innan cykelhjälmar, rökförbud och tvättstugevärdar.
Förr är för mig en tid för inte alls så länge sedan faktiskt. Jag minns en tid då folk inte gallskrek i förfäran över att råka andas i sig lite tobaksrök, barnen överlevde faktiskt utan cykelhjälmar och de kunde t o m gå eller cykla till sina aktiviteter för egen maskin.
Inte nog med det, folk högg inte ned varandra i tvättstugorna enbart för att de var av olika nationalitet eller tillhörde olika släkter och klaner. Tvättstugevärdar var ett lika okänt begrepp som rökförbud och en unge som använde hjälm när han cyklade hade diagnostiserade balansproblem i kombination med ovanligt skör skallbas.
Våra föräldrar rökte i bilarna när vi åkte på semester till grannstaden, vi sprang eller cyklade till våra kompisar, vi drack vatten ur diken och när morsan gick till tvättstugan så fanns det ingen hotbild.
Flickor växte upp till kvinnor och pojkar växte upp till män. Det var vad som förväntades av oss. Så är det inte idag.

Stockholm är idag förlorad mark sedan länge. Det vet vi. Inte så mycket att orda om egentligen. I Stockholm så bör man vara en metrosexuell kontorsfjant med vaxad röv och perfekt BMI. I Stockholm förväntas pojkar växa upp till något obestämbart kön i unisexvadderad rosa miljö och flickorna matas med bantningstips redan från lågstadiet och förväntas bli rika och kända utan att prestera någonting av värde.
Allt i en garanterat rökfri och ofarlig miljö.
Jag bor i en medelstor stad och även om det inte har gått lika långt i städer som Örebro, Karlstad och Helsingborg så är det på god väg. Förfallet vinner ny mark varje dag. Cykelhjälmeriet är väl utbrett. Allt anses farligt. Alla ska beskyddas från varandra och allt kryddas med kravlöshet, gymkultur och pellejönseri.
Jag skulle gärna vilja slippa detta. Jag skulle gärna vilja flytta till en liten bonnhåla. Om jag hade orkat börja om igen. Om jag hade fått jobb någon annanstans.
Jag inbillar mig nämligen att förfallet inte har gått lika långt ute i småkommunerna. Jag tror att en del av det gamla Sverige faktiskt lever kvar någonstans därute.
Jag hoppas det i alla fall.
Ett land utan rökförbud, cykelhjälmar och slagsmål på liv och död nere i tvättstugorna. Ett land där man fortfarande överlever trots tobaksrök och cykelturer utan hjälm.

Vilhelmina och Mellerud är två småkommuner som har en del gemensamt. Båda har runt tiotusen invånare, ligger isolerat i inlandet, brottas med en flyende tillverkningsindustri och har bedårande vackra centrumkärnor.
Jag har bott på båda dessa platser en tid i mitt liv. Eller rättare sagt, jag bodde en tid i grannstaden till Vilhelmina, Lycksele. Men jag var ofta i Vilhelmina under året som jag försökte överleva Lapplands bistra klimat.
Mellerud ligger mitt på den dalsländska slätten i västra Sverige. Långt ifrån Lapplands tundra. Men vintrarna i Dalsland kan vara nog så bistra. Det är inga ljumma vindar som drar över åkrarna under vintermånaderna. Det kan jag lova.
I båda dessa kommuner är jakt, fiske och vildmarksliv stort. Jag hatar jakt och fiske och vildmarksliv, vad ska jag ut i skogen att göra?
Vad gör man ute i skogen egentligen?
Sitter man på en sten och glor? Jag sitter hellre hemma i värmen och glor in i min datorskärm istället.

Ändå så är denna friluftskultur en del av det gamla Sverige. Jag tror att jag skulle kunna acceptera detta om jag fick vara ifred hemma vid min dator. Jag tror faktiskt att jag skulle få vara ifred om jag bosatte mig i någon av dessa två kommuner.

Väldigt mycket ifred faktiskt. Här har det nämligen inte blivit inne ännu att vara ”kontinental”. Här tvingar man sig inte på folk i onödan. Man kramas inte när man möts. Det är knappt så att man hälsar på närmaste släkten. Man sitter inte heller på någon uteservering och fryser fingrarna av sig och låtsas att man är i Paris.
Här är de fortfarande medvetna om att de lever i ett land som har nästintill subarktiskt klimat och att det kanske – om man har tur – kan bli en väderlek som lämpar sig för en kopp kaffe utomhus någon gång framåt midsommar.
Då sitter de ensamma vid något bord med en kopp vanligt svart kaffe och stirrar ut mot huvudgatan och noterar med välbehag frånvaron av silikonfyllda låtsaskändisar och cykelhjälmar. Eller också är de djupt försjunkna i Vilhelmina-Aktuellt eller Melleruds Nyheter. De funderar på om de ska gå på AC/DC-fest på Lilla Hotellet i Vilhelmina eller upptäcker att det är extrapris på falukorv på Kvarnkullens livs i Mellerud.
I Vilhelmina och Mellerud går man inte på fåniga kändisfester eller käkar micrad, makrobiotisk geggamoja för att värna om miljön och hålla sitt BMI.
I Vilhelmina och Mellerud så dricker man sitt svarta kaffe, steker sin korv och håller käften. Man tar sin gamla bil till jobbet och man tillåter sig att åldras utan ångest. Man är den man är och har någon problem med det så är det bara att flytta till Stockholm, vaxa skrevet och dra på sig senaste designklänningen.
Tiden har sin gång men förhoppningsvis så står den stilla i Vilhelmina och Mellerud.

Allt är naturligtvis inte positivt i dessa småkommuner. Idrott är tragiskt nog mycket stort. I Vilhelmina är det vintersport som gäller och i Mellerud spelar man fotboll.
I Mellerud är det den lokala fotbollsföreningen MIF som dikterar reglerna. Om man inte tycker att det är livets mening att springa efter en boll, är man inte engagerad i en grupp fjantar som tillbringar sin lediga tid på en gräsmatta med två burar i var sin ända så finns det inte så mycket mer att göra.
Man kan i och för sig åka omkring i gamla raggarbilar och dricka sprit, eller stå vid någon korviosk och titta på dem som åker omkring och dricker sprit. Vilket många också gör. Ung som gammal.
Om man inte spelar fotboll förstås. Då tillhör man den privilegierade gruppen som åtnjuter diverse ekonomiska stöd från kommunen. Fotboll är kultur i Mellerud. Fobollsfjantarna har ett finger med överallt, de har infiltrerat hela kommunen och ofta är det någon gammal fotbollsspelare från MIF som sitter i beslutande position uppe på kommunkontoret och beviljar nya bidrag till klubbhus och fotbollsplaner.
Fotboll är kul.
Varje dag.
Jämt.
Gillar man inte fotboll så är man dum. Man passar inte in och bör förpassas ut från kommunen så fort som möjligt. Många tar chansen och sticker. En del blir kvar, de sätter sig i en gammal raggarbil, åker runt, runt de små torgen och dricker sprit.
Och åren de bara går.
Har de tur så får de till slut in en ung flicka i baksätet som har blivit uppfostrad till att krama ur det bästa ur både gamla raggarkukar och försäkringskassor i form av underhållsbidrag och föräldrapenningar.
Fotbollsfjantarna springer efter sin boll på en gräsmatta och drömmer om en karriär som fotbollsproffs tills de en dag upptäcker att de har blivit medelålders och fortfarande jobbar kvar på bruket eller plastfabriken. Då blir de istället tränare för juniorerna, eller så kanske de engagerar sig i sin kära fotbollsförening på annat vis. De säljer lotter, noterar med avsmak det ökande fylleriet och lär sina söner och döttrar att det finns inget bättre än fotboll och Mellerud.
-”Lämna aldrig Mellerud och släpp aldrig bollen!”

Jag har lämnat mycket i mitt liv men någon boll har jag aldrig behövt vara rädd för att släppa för jag fångade aldrig någon. Det är jag glad för.
Jag duckade och sprang så fort jag orkade bort från allt vad fotbollsplaner hette.
Gamla raggarbilar intresserar mig inte och vill jag dricka sprit så föredrar jag att sitta ensam på min balkong istället för i baksätet på någon gammal bil.
I Vilhelmina gillar man att åka skidor och köra skoter. Jag avskyr snö och lämnar helst inte min lägenhet om det är minusgrader ute.
Skidor kan jag inte ens åka. Har aldrig prövat och tänker aldrig göra. Skoter har jag faktiskt kört och det var rätt så kul. Det var målet som var mindre kul, en skog. Man körde en stund och sedan satte man sig och tittade på skogen.
Jag frös och ville hem. De andra gjorde upp eld och grillade korv. Mitt i vintern!
Det var tjugo grader kallt, jag satt mitt ute i en skog uppe i mörkaste Lappland och undrade hur i helvete jag hade hamnat där.
När jag tänker tillbaka på fotbollsfånar, bonnraggare och dumma människor som vill grilla korv mitt i smällkalla vintern så kanske det gamla Sverige inte var så trevligt i alla fall.
Det gamla Sverige som jag föreställer mig kanske inte ens har funnits!
Jag kanske har missuppfattat alltihopa?
Jag kanske minns fel?
Kanske var det som så att hela Sverige för bara några år sedan enbart bestod av sportfånar, överåriga bonnraggare och fjälltomtar som prompt ska grilla korv när snön ligger tjock?
Ja, i så fall så bor jag bra där jag bor idag.

Men en sak är i alla fall säker, jag kommer aldrig att raka skrevet, dra på mig en klänning och flytta till Stockholm.

Oknutna skor.

Idag gick jag förbi en skola. Där var tortyren i full gång. Det var rast. Jag rös när jag såg ungarna som var uppdelade i klungor, allt efter hackordningen.
Det stod ett par lärare längre bort.
Jag hatar lärare. Jag ser dem som mina naturliga fiender.
Jag tände en cigg och blängde ilsket på dem.
De gav mig en förebrående blick. Skulle jag verkligen stå där och röka inför de oskyldiga barnen?
Oskyldiga barnen – Mitt håriga arsle! Det finns lika lite oskyldiga ungar som det finns oskyldiga lärare.
Jag blossade på min cigg, jag försökte att få det att se ut som om det var lika nyttigt att röka som att käka morötter.
”Det var länge sedan som ni kunde tala om för mig vad jag skulle göra!”
Tänkte jag.
Jag gick i en helt annan skola, under en helt annan tid i en annan stad. Men inget verkade ha ändrat sig. De populära ungarna, de högljudda, de korkade översittarna hölls ute på fotbollsplanen. De mindre populära spankulerade omkring på skolgården och snackade skit med varandra. Och så fanns de som var helt utanför gemenskapen, som inte hade några vänner och som snart skulle bli föremål för sportfånarnas illvilja när de tröttnade på att springa efter fotbollen.
Lärarna stod och såg på och sket i alltihopa.
-”Det är bra Oscar! Fin räddning!”
Hojtade en av lärarna till en av ungarna ute på fotbollsplanen. Den andra läraren applåderade.
Idrott uppmuntrades fortfarande. Det var de gapiga skithögarna som fortfarande fick uppmärksamheten. Resten av ungarna såg de inte.
De ser aldrig vad som händer i duschrummen och de väljer att titta bort eller att inte lyssna när lille Eskil eller Anna talar om att de inte tycker att det är så kul att alltid bli slagna i magen av klassens sportfånar. Eller också försöker de lösa problemet på fel sätt.
-”Nämen, är Mange elak mot dig? Det var inte bra! Jag ska tala med honom så ska du se att allt kommer att ordna sig!”
Tala med honom!
Jo jag tackar jag. Nu kan Eskil eller Anna inte bara se fram emot att få stryk för att de missade någon jävla passning, nu kan de även se fram emot en extra omgång stryk efter skolan. Nu måste de naturligtvis smiskas upp extra grundligt för att de är sådana jävla skvallerbyttor också.

Det finns flera anledningar till att jag hatar lärare. Den första är att de aldrig lär sig. Det tillkommer hela tiden nya generationer av lärare som inte minns någonting från sin egen skoltid.
Varför?
Tror de verkligen att det hjälper att prata förstånd med en genomelak översittarunge? Nej, naturligtvis inte. De väljer bara den enklaste vägen. De tror knappast att ungarna och därmed hela mänskligheten på bara ett par generationer har genomgott en förbluffande snabb utveckling till fredliga och goda varelser som det räcker att ”tala förstånd med.”
Det är däremot enklare att uppmuntra pennalism och misshandel genom att indirekt skvallra på skvallerbyttan, att "tala med" översittaren.
Därmed slipper de tidskrävande och obehagliga åtgärder i form bestraffningar och förflyttningar av själva grundproblemet, dvs den genomruttna ungen. De slipper att bli anklagade av föräldrar, de slipper jobbiga förhör hos sina överordnade och de slipper att få sin yrkesroll som lärare ifrågasatt.
Därför kommer sportfånarna och översittarna även fortsättningsvis att diktera villkoren på skolorna. Därför hatar jag lärare.

En annan anledning till att jag hatar lärare är deras ständiga tilltro till idrott och fysiska aktiviteter. De tror fortfarande att idrott är fostrande och föder kamratskap. Vi som har varit med vet att det är precis tvärtom. Idrott väcker tävlingsinstinkten hos barn, det föder en vilja att vara bäst, att vara tuffare och starkare än alla andra och den som är tuffast och starkast är bäst. Den som är svagast är sämst.
Det är detta som är själva grunden i idrott. Utan förlorare ingen vinnare. Ingen vill vara en förlorare.
Idrott föder pennalism och hat. Idrott knäcker människor för livet och fostrar barn till översittare.
När jag var barn så var man tvungen att vara med på gymnastiken. Hade man ont någonstans så var det intyg från skolsköterskan som gällde. Inga ursäkter för övrigt kunde godtas.
Jag glömmer aldrig min första gymnastiklektion. Det var i första klass.
Alla flickorna skulle ha röda gymnastikpåsar, pojkarna skulle ha blå. När min mor fick reda på att jag behövde en blå gymnastikpåse hade de redan tagit slut i affären. Jag fick en grön.
”Vem bryr sig?”
Tänkte jag. Det var en hel del som gjorde det.
Innan de släppte in oss omklädningsrummen så fick vi stå utanför och vänta. Gymnastiklektionen var alltid efter lunchrasten. Det betydde att alla pojkar samlades utanför gymnastiksalen och började slåss. Det var viktigt att vara först i kön. Jag sket i det där. Jag ställde mig längre bort bland flickorna och tittade på idioterna som slogs som galningar bara för att få stå först i en fånig kö. Man svingade sin gymnastikpåse och den som fick in de hårdaste smällarna fick respekt.
Jag var rädd. Jag ville varken få eller ha respekt. Jag ville bara vara ifred.
-”Varför står du där? Tror du att du är något eller?”
En ful bondunge med stubbat hår och tjocka läppar gick fram till mig. Han hette Mattias och fick ständigt försvara sig för att han var just en bondunge. Det syntes på hans kläder och hans frisyr att han kom från landet. Alla ungar ville ge honom stryk. Mattias var den enda i klassen som fick åka skolbuss in till skolan varje dag. Mattias kallades kort och gott för ”Bonnjäveln”. När det kom fram att hans föräldrar inte ens ägde sin gård, att de var anställda, så kallades han för ”Stataren”.
Mattias kunde ha blivit ett mobboffer, det blev han inte. Han hade modet och styrkan att försvara sig och göra det så jobbigt som möjligt för sina plågoandar. Mattias insåg tidigt att anfall var bästa försvar. Ingen jävel skulle sätta sig på Mattias!
Mattias var tuff.
Nu gick han till anfall mot mig.
-”Har du en GRÖN gymnastikpåse, din jävel?”
Sedan small det. Jag hade inte en chans mot en stubbad, ful bondunge som var uppfostrad på potatis, stryk och hårt arbete ute på åkern ända sedan han hade lärt sig att gå.

Gymnastiklektionerna var helvetet på jorden. De kännetecknades alltid av bollsporter och utslagstävlingar. Speciellt ett spel som hette ”Gränsboll” var populärt. Det gick ut på att motståndarlaget skulle försöka pricka de andra med en stor blå gummiboll som kallades ”medicinboll”. Den sved något överjävligt om man blev träffad. Om man inte var bollrädd innan så blev man det då.
Men det värsta var trots allt omklädningsrummet. Det var en Golgata utan motstycke. Alla skulle av någon anledning duscha efter lektionen.
-”Här ska vi inte ha några grisar som luktar illa!”
Hojtade vår lärarinna hurtigt.
Man kan fråga sig hur många sjuåringar som egentligen lider av armsvett? Hur många sjuåringar transpirerar så till den milda grad efter trettio minuters fysiska övningar så att de måste duscha?
Det gick inte att komma undan. Även om man hade stått i ett hörn stel som en staty under hela lektionen så skulle man in i den förbannade duschen.
-”Det ska vara lika för alla!”
Hur många gånger i livet har man inte fått höra den där skiten egentligen?
Det är i duscharna under lågstadiet som många vuxna män har fått sina komplex grundlagda.
När en vuxen man oroar sig för storleken på kuken och börjar att dra sig undan kvinnor så är det ekot från barndomens omklädningsrum som ljuder i hans huvud.
Det var nämligen då som det var dags för Stora Kukmätartävlingen. Jag och Mattias låg sämst till. Mattias hade minst kuk. En bonnjävel med liten kuk! Det renderade honom naturligtvis en hel del handdukspiskning.
Men Mattias gav dem en hård match. Mattias slogs som en galning efter varenda gymnastiklektion.
Jag var oerhört mager och tanig, därför såg det ut som om jag hade större kuk än Mattias. Min klena fysik blev min räddning. Hur som helst så skulle naturligtvis jag också få smaka ihoprullad handduk eftersom jag hade fräckheten att vara just mager och tanig.
Mattias fick stryk och sedan gav Mattias mig stryk.
Man slår alltid nedåt.
Jag minns att jag var glad över att slippa få stryk för att jag hade liten kuk, bättre att få stryk för att man var tanig. Bättre att få stryk av någon som fick stryk för att han hade liten kuk.
Jag skäms för att erkänna det men jag var inte ett dugg bättre. Det fanns en kille under mig i hackordningen, en krullhårig jävel som var lätt att slå ned. Hasse hette han. Jag ville aldrig slå honom men ibland så vågade jag inte annat. För att avleda uppmärksamheten. Det var Hasse, Mattias eller jag.
Jag skäms över detta än idag. Jag kunde slå någon för att själv slippa få stryk.
Så jävla illa var det. Sådana känslor framkallar ett omklädningsrum.
Jag tror knappast att lärarna är omedvetna om detta. Ändå fortsätter vansinnet.
År efter år.
Kamratfostran kallar de det.
När någon unge sitter på huk i duschen och känner handukssnärtarna över kroppen så sticker någon lärare in huvudet i omklädningsrummet och hojtar hurtigt:
-”Alla ska duscha! Vi vill inte ha några smitare i klassen!”

Jag lärde mig mycket tidigt att läsa och skriva. Däremot var jag mycket sen i den motoriska utvecklingen. Jag hade stora problem med att lära mig att knyta skorna. Det var lögn i helvete att få till det!
Alltid efter duschen så fick min lärarinna komma in i omklädningsrummet och knyta skorna åt mig. Det hjälpte ju inte upp min status direkt.
-”Ha! Ha! Kolla bebisen som inte kan knyta sina egna skor!”
En dag smet jag från en lektion. Min lärarinna hade lämnat klassrummet för en stund så det var fritt fram för mig att sticka. Det var inte första gången. Ibland kunde jag hoppa ut från fönstret mitt under pågående lektion. Men ibland gjorde min lärarinna det lätt för mig. Det var bara att resa sig upp och gå iväg.
Jag spankulerade omkring i korridoren och funderade på om jag skulle sticka hem eller om jag kanske skulle ta och tömma ur luften ur några cykelslangar borta vid parkeringen. Det var alltid lika kul.
Något som också var rätt så kul var att bryta av blyertspennor i nyckelhålen till lektionssalarna. Det sinkade alltid lektionerna, gav vaktmästarna fullt upp och framkallade ibland roliga raserianfall hos en stressad lärarinna.
Men jag hann inte. Dörren till en av toaletterna öppnade sig och ut kom min lärarinna. Efter henne kom Mattias.
Jag förstod.
Mattias kunde inte torka sig själv i röven! Vår lärarinna måste hjälpa honom. Det var minsann lite pinsammare än att få hjälp med att knyta skorna.
Mattias förstod genast att jag hade förstått.
Min lärarinna förstod också, att jag hade smitit från lektionen ännu en gång.
-”Vad gör du här ute?”
Sade hon och drog genast iväg med mig till klassrummet igen. Men det gjorde ingenting. Jag tittade på Mattias och flinade. Mattias såg skrämd ut. Skulle detta komma ut så skulle han vara körd för evigt. Han skulle få slåss ända från den minut han steg av skolbussen och satte sina fötter på skolgården. Det skulle han inte orka med i längden. Mattias var hård och kunde slåss men till slut skulle även han knäckas.

Jag skvallrade aldrig. Jag fick till en överenskommelse med Mattias.
-”Om du hjälper mig så hjälper jag dig!”
Jag och Mattias stod vid ett hörn av skolgården.
-”Ska du torka mig i röven?”
-”Nä, helst inte!”
Jag hade ett helt annat upplägg.
-”Om du knyter mina skor så håller jag käften om vad jag vet.”
Och så blev det. Under en hel termin så satt klassens hårdaste slagskämpe och knöt mina skor efter varje gymnastiklektion.
Under en kort period så blev vi t o m goda vänner. Mattias stank ofta gödsel men va fan, ingen är felfri och själv så var jag en tönt som inte kunde knyta sina skor.

Allt det här dök upp i huvudet på mig när jag hade vägarna förbi den där skolan idag.
Jag sprätte iväg min fimp in på skolgården, blängde ilsket på lärarna och gick vidare.
Det gick rätt så bra för mig i livet trots allt, ännu bättre tror jag att det gick för Mattias. Han har idag en högt uppsatt position i Centerpartiet och jag, ja jag har ju jobb i alla fall och kan sitta här och skriva en massa strunt när andan faller på.
Men när jag går förbi en skola så ser jag aldrig en massa blivande ingenjörer och produktiva medborgare framför mig. Jag ser ingen framtid.
Jag undrar istället hur många som kommer att knäckas just detta läsår. Jag undrar hur många alkoholister, hur många kåkfarare och blivande uteliggare som kommer att ta examen just detta år.
Det är vad jag ser.
Detta är vad jag anser om skolan i allmänhet och idrott i synnerhet.

En sväng förbi tidningshyllan.

Idag var jag och handlade på ICA Maxi. Det var tidigt i morse, efter att jag hade gjort mina timmar på jobbet.
Jag gick förbi tidningshyllan och förundrades som vanligt över det tilltagande vansinnet. Det finns nämligen månads- och veckotidningar som behandlar all möjlig dårskap numer.
Det finns en månadstidning som heter ”Allt om bröllop.”
Smaka på den: En månadstidning som handlar om bröllop!
Jag trodde att en av själva anledningarna till att man gifter sig var för att bedyra sin kärlek, det ska alltså vara något som man bara gör en gång i livet.
Tydligen inte.
Med tanke på att giftermål idag har blivit en typisk white trashföreteelse så är det kanske inte så konstigt att det behövs en månadstidning för detta. Den svenska man som idag gifter sig med en kvinna har tur om hon inte har tre ungar med tre olika karlar sedan tidigare.
Förr gifte man sig en gång i livet. Idag är det något som varje svensk white trashkvinna gör lagom till midsommarfesten. Midsommar är synonymt med bröllop idag. Semester är skilsmässotider. Då kommer det söta bröllopsparet på att man vill förverkliga sig själv igen, för fjärde gången, dvs kvinnan vill ha en man med fetare bankkonto och större kuk och mannen vill ha en yngre kvinna med snävare muff.
Förr så var giftermål det samma som trygghet. Man ville ha någon att åldras tillsammans med. Idag är det tvärtom.
Därför finns det en marknad för en månadstidning om bröllop.

Det finns månadstidningar för kvinnor över fyrtio och femtio. Laura, Tara och allt vad de nu heter.
Jag ställde mig och bläddrade i en sådan. Lite intressant faktiskt eftersom jag själv är över fyrtio år. Vad har mina jämnåriga kvinnor för intressen och önskemål här i livet egentligen?
Jag förstod snabbt att tidningar som vände sig till fyrtio- och femtioåriga kvinnor gick ut på att de skulle dölja att de var fyrtio eller femtio år.
Det var mycket motsägelsefullt. Ena stunden skulle de vara stolta över sina år. Nästa reportage var fullt av föryngringskurer. Det var hälsotips och hur man bäst skulle träna för att få maximal utdelning i form av en kropp som en tjugofemåring. Sedan var det fotografier på medelålders kvinnor som såg ut som vilka tjugoåriga skönhetsdrottningar som helst. De hade mycket lite gemensamt med alla de feta kärringar som troligen köper dessa tidningar.
Undrar varför alldeles vanliga, medelålders kvinnor med problem och brister plågar sig själva på detta viset?
Jag skulle inte vilja köpa en tidning för medelålders män som enbart visade bilder på lyckade karlar i karriären med tjocka kalufser, stora kukar och vältränade kroppar.
Varför skulle jag vilja det?
Jag skulle hellre vilka köpa en månadstidning för män som innehöll reportage om femtioåriga knäckta grovdiskare, om feta fabriksarbetare med prostataproblem och reportage med rubriker som: ”Så här får du framgång hos tjugoåriga kvinnor trots att du är fet, ful och flintskallig!”
Jag tror att en sådan tidning skulle sälja mycket bra. Den hade i alla fall hållit sig till sanningen och inte framkallat ångest hos sina läsare.
Jag skulle ha köpt den direkt!
Sedan så skulle man kunna ha Veckans Idolbild, en bild på en fet och tunnhårig rörmokare eller svetsare i fyrtiofemårsåldern som står med en cigg i näven, han ler mot kameran, tar sig på kuken och säger:
-”Jag vill ha en ung kvinna!”
Det skulle bli ett jävla liv. Det är nämligen bara medelålders kvinnor som får hysa en längtan efter yngre partners.
Medelålders män är gubbsjuka.
Medelålders kvinnor är ungdomliga. De tar för sig. De bejakar sig själva.
Det är budskapet i månadstidningarna för medelålders kvinnor. De ska ta för sig i livet vilket är synonymt med att lägga upp sig för unga hingstar. Det är deras tur nu!
Deras tur?
När var det egentligen min tur då?
Jag skulle gärna ställa upp och skriva några rader i en tidning för medelålders män. Naturligtvis med glimten i ögat.
Kanske en sex och samlevnadsspalt?
”Alkohol och sex hör ihop!
Att alkohol och sex hör ihop det torde väl vara bekant för de flesta. Inte nog med att alkohol har en potenshöjande effekt, den höjer även toleransnivån hos båda parter vid val av sexualpartner samt motverkar ett obehagligt och motbjudande yttre hos både man och kvinna. Även blygheten kan man vinka av för några timmar.
Många nätter har jag tillbringat stående på knä bakom en ung tonårsflickas fasta bakparti samtidigt som jag har haft en helflaska med brännvin i min ena näve och en hamburgare i den andra.
Här snackar vi fullständigt njutning för den medelålders mannen mitt i en avloppsrensning. Varför blanda kroppsvätskor med kärringar i din egen ålder? Riktiga medelålders män som har vett att ta för sig i livet håller sig alltid med mycket unga flickor mellan 18 -25 år. Det är manligt och inger beundran och respekt hos dina jobbarpolare.”

Det finns även en månadstidning för folk som gillar att bli berusade på alkohol.
Den heter kort och gott ”Vin.”
Vin!
Sådant jävla blask!
Vill man bli packad finns det mycket billigare och enklare alternativ. Inte behöver man fördjupa sig i vinlistor och ruinera sig på importerade viner som knappt går att uttala namnen på. Det finns mycket enklare metoder. Här skulle jag också kunna ha en stående spalt.
”Kära läsare.
Många har skrivit och bett mig om råd. Vilket vin jag föredrar osv. Tja, det finns egentligen bara ett alternativ, Brännvin!
Effekten kommer snabbt, det smakar inte värre än någon annan alkoholhaltig dryck och man får mer procent för pengarna. En helflaska räcker till ett ordentligt rus och det passar lika bra till fläskkotlett som till fiskpinnar.
Denna dryck kan med fördel intagas både vid köksbordet eller ute på balkongen, både rent och utblandat med Fanta eller Päronsoda. Ruset blir av en tung och solid karaktär och försänker användaren i ett tillstånd av lycklig apati. Rekommenderas!”

Det finns månadstidningar för alla intressen. Men jag har kommit på en tidning som saknas, en tidning för bloggare!
Det hade väl varit kul?
Men så slog det mig, nittio procent av alla bloggar drivs av kvinnlig, äktsvensk white trash. Det finns redan månadstidningar om tatueringar och piercings. Det finns en uppsjö av tidningar som handlar om ungar och moderskap. Det kryllar av tidningar som behandlar intressanta ämnen som t ex smink, hårblekning, silikonimplantat, fettsugning och hur man snabbast blir på smällen, vilka ställningar som är att föredra osv.
Nu kan ju det vita skräpet t o m läsa socialtjänstlagen på nätet. Försäkringskassan har också en egen hemsida som många kvinnliga bloggare länkar till flitigt.
En tidning för bloggare skulle vara överflödig.

Jag har alltid velat prenumerera på en månadstidning. Men så kom jag på att det finns inget som intresserar mig.
Jag avskyr jakt, fiske och friluftsliv. Jag är hellre inne än ute.
Jag hatar, ja verkligen hatar sport.
Teknik är obegripligt och någon spelare har jag aldrig varit så alla dessa pokertidningar väljer jag bort direkt.
Jag tycker i och för sig det är kul att resa men de reser ju bara till Thailand och Vietnam och dit vill inte jag.
Det borde finnas en tidning för medelålders män i sina små ettor som gillar att gnälla över allt och alla på sin blogg. Det hade varit kul! Varför finns det ingen sådan tidning? Här finns verkligen ett behov att fylla!
Men så kom jag på att vill man läsa om sådant, ja då går man till min blogg.
Så jag får väl fortsätta med att sitta här och skriva på min blogg ett tag till.

Nu skiter jag i det här! Nu ska jag sova en stund.
Hej så länge. Vi syns snart igen!

En dag på jobbet...

Vissa dagar på jobbet kan vara underbart händelselösa. Dagar som ingen vet vad jag sysslar med, dagar som allt flyter på. När det flyter på så är alla vänner och det är brist på arbetsuppgifter. Då sitter jag i min bil, parkerad någonstans och glor rakt ut i tomma intet. Jag dagdrömmer och fantiserar. Verkligheten är bortkopplad.
Det finns inga arbetsuppgifter.
Det finns inga problem.
Så vackert.
Andra dagar kan vara rent för jävliga. Idag har det varit en sådan dag.
När jag skriver jävlig så menar jag en dag full av stress, underliga och svårtolkade order från min chef, ännu underligare kontraorder och en telefon som ständigt ringer. Det är underlydande som kommer med konstiga krav och önskemål. Det är människor som bråkar. Det är Tobbe som helt plötsligt vägrar att jobba med Jocke, en kollega som han tidigare aldrig har haft några problem med.
-”Men ni har ju alltid varit bästa kompisar!”
Säger jag.
Det var innan Jocke bestämde sig för att regelbundet börja knulla Tobbes fru när Tobbe hade kvällstjänstgöring.
-”I röven också!”
Säger Tobbe.
Jag är arbetsledare. I mina arbetsuppgifter så ingår det bl a att lösa lättare konflikter som kan uppstå i en arbetsgrupp. Ordagrant så kan man säga: Jobbet måste flyta, uppstår det konflikter så flyter det mindre bra. Jag vill att det ska flyta på bra. Annars får jag skit från min chef. Inte bra.
Nu har tydligen en av karlarna i min grupp haft en affär med sin kollegas fru. Sådant är inte bra för en arbetsgrupp. Det kan urarta till en svår konflikt vilket betyder att jag måste koppla in min chef. Det vill jag inte.
-”Stämmer det?”
Frågar jag Jocke.
-”Nä, jag har aldrig knullat Carina i röven.”
Det här skulle bli svårt att lösa. Det kändes absolut inte som ett läge att ringa efter min chef som är en sextioårig och mycket korrekt kvinna.
-”Jag undrade om det ligger någon grund i Tobbes anklagelser, inget annat! Har du haft ett förhållande med Tobbes fru?”
Jocke erkände. Ja, han hade haft ett förhållande med Tobbes fru. I flera månader.
-”Det var ju det jag sa!”
Ylade Tobbe.
-”Men inte i röven!”
Sade Jocke och menade att frånvaron av anala övningar därmed ursäktade hans svek mot sin bästa arbetskompis.
Sedan började de skrika varandra i ansiktet. Det var hot om hämnd och feta smällar om vartannat. Två vuxna karlar som båda fyllde fyrtiofem år i somras.
Det här skulle bli väldigt svårt att lösa.
Jag fick fullt upp med att hålla isär dem. Slagsmål hos en kund är inte bra. Det är illa för mig, ännu värre för företagets anseende.

Rosa kommer rusande och skriker på bruten svenska att skurmaskinen inte fungerar.
-”Inte suga upp vatten! Den maskinen inte bra den, nä!”
Jag böjer mig ned och konstaterar att ett lock till en slang saknas. Jag har inga sådana lock i reserv. Jag måste ringa till den förbannade firman som vi har köpt skurmaskinerna utav. Jag kommer att bli tvungen att ge mig in i en tröttsam och allmänt nedbrytande diskussion med en idiot till servicetekniker som alltid försöker att slingra sig ur varje uppdrag. Trots att fri service och maskindelar ingår i kontraktet.
-”Du får försöka att moppa golvet för hand så länge! Jocke får hjälpa dig.”
Nu fick jag en bra anledning till att sära på Tobbe och Jocke. Kanske skulle de lugna ned sig.
Telefonen ringer. Det är min chef.
-”Jag har inte fått lönerapporterna från Marita och Hussein! Har du glömt att faxa dem till mig?”
Nej, det hade jag inte. Problemet var att de hade varit sjuka, de hade inte hunnit skriva under dem. Jag skulle precis informera min chef om detta när min andra telefon ringer, min privata telefon.
-”Vänta lite!”
Säger jag till henne.
Det är min exflickvän som undrar varför jag inte har mailat alla gamla fotografier som jag har scannat in under helgen. Det stämde. Jag hade inte mailat alla. Bara en del. Problemet var att det var så stora bilder, och så många. Det tog tid. Tid som jag inte hade. Jag försökte att förklara det för henne.
-”Jag kunde för helvete inte skicka alla på en gång! Det skulle ha tagit hela dagen!”
-”Dumheter! Varför skulle inte det gå? Svär du åt din chef förresten? Det var det oförskämdaste!”
Nu blev det fel. Helvete!
Jag talar om för min exflickvän att jag måste lägga på, jag är mitt uppe i ett samtal med min chef. -”Jag har inte tid med den här skiten! Hej då!”
Och avslutar därmed samtalet. Med både mitt ex och chefen. Jag har aldrig haft någon simultanförmåga att tala om.
Nu började det bli besvärligt på allvar.

Jag känner att jag behöver gå ut och lugna ned nerverna med en cigarrett innan jag försöker att ordna upp situationen. Upptäckter att de är slut. Fan också!
-”Är det någon som kan bjuda på en cigg? Mina är slut!”
Hojtar jag och glömmer att mitt företag har inlett ännu en av sina idiotiska antirökkampanjer och naturligtvis har den för första gången hörsammats.
-”Nä, vi har ju tagit i hand på att sluta röka i den här gruppen. Utom du!”
Säger en karl vid namn Frank.
Ja, det kunde man ju ge sig fan på.
Jag glor ilsket på Frank.
-”Jag är chef! Jag röker så jävla mycket jag vill!”
Vilket jag inte kan. Ciggen är slut. Vilken härlig dag!
Jag står mitt ibland en massa ickerökare som beskyller varandra för att knulla deras fruar i röven. Det är maskiner som jävlas, telefoner som ringer och lönerapporter som inte har kommit iväg i tid och det är fortfarande inte över. Det är det aldrig.
Ingenting kommer att vara över.
Jag kommer på att jag har glömt att ringa till två jubelidioter som jag aldrig minns namnen på. I tankarna brukar jag benämna dem som Dårfink nr ett och Dårfink nr två. Enklast så. De är från något afrikanskt land som jag inte heller minns namnet på.
Syd-Bongo?
Västra Kaboomba?
Jag ringer upp och hoppas att jag inte stör dem i deras tankekrävande arbete i tvätteriet.
-”Ja, det är JAG! Vem talar jag med?”
-”Mujumba!”
Var det hans namn eller var han artig på Syd-Bongolesiska? Jag hojtar åt Frank, Tobbe, Hussein eller annan valfri idiot att sänka radion. Jag har svårt att höra vad Mujumba säger.
-”Sänk för helvete!”
-”Jag har precis höjt!”
Svarar Mujumba i andra änden av telefonen.
-”Vad är det du har höjt, kuken?”
Frågar jag.
-”Nä, gradantalet på mattvätten. Du sa ju att vi skulle höja till nittio grader från och med idag!”
Nu började det bli riktigt rörigt.
-”Ja, det är bra. Kör hårt!”
Sedan lade jag på. Jag hade ändå glömt bort vad det var jag ville.

Nu måste jag ha mig en rök!
-”Jag sticker iväg till Statoil och köper cigg! Mmm va gott det ska bli att rööka!”
Säger jag till de nyblivna ickerökarna.
Bilen vägrar att starta. Det är då jag minns varför jag skulle ringa till Mujumba. Jag skulle be honom att komma förbi med ett par startkablar så att jag kunde köra den förbannade bilen till bilverkstaden.
Helvete också!
Jag sitter där bakom ratten och blänger ilsket rakt fram. Jag undrar ännu en gång när allt ska vara över. När ska jag få gå hem för gott?
Just då ser jag min chef svänga in med sin bil på parkeringen. Nya problem på gång.
Hon kliver ur bilen. Hon ser arg ut. Jag försöker att krypa ihop bakom ratten men hon upptäcker mig.
-”Vad menar du med att slänga luren i örat på mig? Och var är lönerapporterna?”
Jag kliver ur bilen och ser allmänt ynklig ut. Jag vet inte vad jag ska säga. Jag vet knappt vad det är frågan om längre. Det känns som en mindre härdsmälta i huvudet.
All denna galenskap.
Hur hamnade jag i den här skiten?
När ska få permanent hemförlovning?
-”Bilen startar inte.”
Säger jag ynkligt, i brist på annat.
Min chef börjat att skälla på mig. Hon talar om ansvar, om vikten av att hålla sin tjänstebil i bra skick och att hon är besviken på mig. Hon talar om att jag är en bra arbetsledare men att jag har tappat ”fokus” på sista tiden. Hon undrar om jag har något problem.
-”Du tar väl din medicin?”
-”Nä.”
Ljög jag. Jag var bara trött på skiten. Det har varit mycket på sista tiden. Nya objekt, nya medarbetare som jag har varit tvungen att skola in och övertidsjobb så gott som varje helg.
Att jag egentligen har varit trött på skiten i hela mitt liv kommer jag aldrig att tala om för min chef.

Hon är en bra chef. En snäll kvinna som egentligen bara vill väl. Men hon har sina chefer som måste tillfredsställas, hon har sina räkningar som måste betalas och jobbet måste flyta för henne, likväl som för mig.
Det är katten på råttan och råttan på repet, eller hur det nu är man säger. Så är det för de flesta människor.
Det är bara att hålla god min, hålla käften så länge det går och hoppas på att man någon gång ska vinna på Lotto.

Min chef talar om för mig att jag har ledighet att ta ut. Hon talar om för mig att jag kan gå hem för dagen.
-”Och i morgon och på lördag så är du ju ledig. Passa på att vila ut nu!”
Så jag går hem.
Det känns bra. Just nu sitter jag här vid datorn och skriver. Jag har två dagars ledighet framför mig. Jag dricker sprit, jag firar. Jag är rätt så full. Det är inte ofta nu för tiden men ibland så kommer flaskan fram. Ikväll är en sådan kväll.
Jag är hemma!
Inte för gott men i alla fall i två dagar. Det är värt att fira.
Man får glädjas åt det lilla i livet.

Nu känns det bra igen.

Skål på er kära läsare!

Lilla Karlavagnen.

Jag börjar mitt arbete halvsju på morgonen. Jag gillar inte att vara ute i sista minuten, därför är jag alltid på jobbet klockan sex. Det betyder mycket tidiga morgnar för mig. Jag går till jobbet. Vid den här årstiden är det kolsvart ute, endast gatlamporna lyser upp.
På ett ställe är jag tvungen att korsa älven. När jag går över bron är det mycket mörkt.
I morse var det kallt och stjärnklart. Det var mycket länge sedan som jag såg stjärnorna, jag har inte ens tänkt på att de finns där. Jag hade glömt bort dem.
Tills i morse.
Jag ställde mig och tittade på dem en stund. Jag mindes en stad och en annan tid, en tid när jag var fem år och följde med min mor till jobbet.
Min mor jobbade på en bokhandel och innan de öppnade så var hon även tvungen att städa lokalen. Jag vägrade att gå till dagis så därför fick jag vara så god att tillbringa dagarna på min mors arbetsplats. Det fanns inget annat alternativ.
Det var där jag lärde mig läsa. Det fanns helt enkelt inget annat att göra. I början satt jag mest och glodde, tills jag upptäckte serietidningarna och böckerna med Pelle Svanslös av Gösta Knutsson. Jag gillade katter och ville gärna veta vad som stod i böckerna. Min mor förklarade grunderna för mig under några lunchraster och sedan satt jag själv och klurade tills jag lyckades tyda texterna. Det kändes som om jag hade kommit på ett hemligt sätt att kommunicera. Det fascinerade mig. Snart så lärde jag mig även att skriva.
Sedan tröttnade jag på det.
Jag ville inte gå på dagis men jag ville inte heller följa med min mor till hennes jobb. Det var tråkigt. Jag förlorade hur jag än gjorde.
-”När är det över?”
Frågade jag min mor.
-”När är VAD över?”
Jag fann inte orden. Jag undrade när man skulle slippa lämna hemmet och gå till platser som man inte ville vara på. När man är fem år så är man inte så verbal, det är svårt att uttrycka sig som en vuxen människa. Istället sade jag att det inte var något kul, att jag ville gå hem igen.
-”Det är mycket roligare hemma!”
Min mor försökte att tala till mig som en vuxen.
-”Livet kan inte alltid vara roligt. Ibland måste man göra saker som man hatar.”
Jo, det har jag nog fått lära mig.
Tidigt på morgonen gick vi till hennes jobb och jag höll min mor i handen hela tiden. Det var mörkt, kallt och stjärnklart och jag stirrade upp mot rymden. Det kändes oändligt och skrämmande. Min mor brukade peka ut stjärnorna. Hon visade mig en samling med stjärnor som kallades för Stora Karlavagnen.
Lite längre bort såg jag en mindre ansamling av stjärnor, ett gytter av småstjärnor. De var svåra att upptäcka.
-”Vad kallas dom?”
Min mor talade om att det var Lilla Karlavagnen. Hon talade om för mig att de var så oändligt långt bort, det var därför det var så svårt att se dem.
Oändligheten var svår för mig att förstå. Var det lika långt som livet jag hade framför mig? Livet kändes oändligt. T o m julafton kändes oändligt långt borta och dit var det bara en vecka. Oändligheten var antagligen flera år lång.
Det kändes fint att ha ett helt oändligt liv framför sig, det kändes mindre trevligt att det var så långt till julafton och alla julklapparna som jag hade önskat mig.

Något år senare var vi tvungna att flytta. Morsans chef var en fet gubbe och en ökänd kåtbock av värsta sorten. Ett nej från en kvinna tog han bara som en anledning till att gå hårdare fram i sina försök att komma innanför trosorna på sina anställda som uteslutande var unga kvinnor i min mors ålder.
Jag minns honom som en gammal gubbe men antagligen var han inte äldre än fyrtiofem år eller något. Hur som helst så var morsan bara drygt tjugo år och inte ett dugg intresserad av äldre herrar. En dag nöp chefen morsan i röven för sista gången, hon drämde en stor tung atlas i huvudet på honom och sedan var den anställningen över.
Morsan fick jobb på en bokhandel i en annan stad. Flyttlasset gick norrut.

Ett par år senare stod jag en kall och stjärnklar morgon och väntade på bussen till skolan. Jag var sju år. Jag hade nio år i skolan framför mig. Jag tittade upp mot stjärnorna. Lilla Karlavagnen fanns fortfarande kvar. Den såg suddigare ut nu, jag hade börjat se dåligt men det förstod jag inte just då.
Den kändes fortfarande oändligt långt borta, liksom åren som jag hade framför mig i skolan. Nio år av meningslösa lektioner i all oändlighet. Nio år som jag var tvungen att kasta bort istället för att få ägna mig åt något som intresserade mig.
I skolan väntade Christer, översittarnas översittare. I skolan väntade lektioner om ämnen som jag inte hade några planer att lära mig något om. Min lärarinna skulle pracka på mig läxor som jag aldrig gjorde.
Jag hade alltid min skolväska hängande över axeln men den innehöll aldrig några skolböcker. Jag fyllde den med sten ibland för att få in tyngden, det blev lättare att försvara sig då. För det mesta var den helt tom. Väskan var av brunt konstläder och pryddes av en ljusblå text. ”München 72” stod det. Det var OS det året. Jag var totalt ointresserad av sport redan då men alla hade sådana där väskor. Om man inte smälte in i mängden så riskerade man stryk. Därför hade jag en sådan.
Man kunde få stryk av många anledningar. Kom man nyklippt så fick man ofelbart stryk. Klippte man sig inte tillräckligt ofta så fick man också stryk.
Man förlorade hur man än bar sig åt.
Intill mig stod en flicka som väntade på samma buss. Jag kände igen henne. Vi gick i samma klass.
-”Hur i helvete hamnade vi i den här skiten?”
Frågade jag henne.
-”Vad är det för fel på dig?”
Svarade hon.
Ja, det kunde man fråga sig.
Jag gillade inte att bli tvingad till ett ställe jag inte ville vara på. Jag gillade inte att lära mig saker som inte intresserade mig.
Jag gillade inte att bli hopföst med kompletta idioter som bara väntade på att lektionen skulle ta slut så att de kunde utse någon ny att tortera tills det ringde in till nya dumheter.
Men det sade jag aldrig. Jag saknade orden, jag saknade förmågan att formulera mig.
Så jag höll tyst, stirrade upp mot stjärnorna och väntade på att oändligheten skulle börja röra sig framåt, tills skolan skulle vara över.

Nio år senare var äntligen skolan över. Under sommarnätterna cyklade jag och mina vänner omkring och snackade skit. Det var min sista sommar i frihet, sedan skulle det bli nya tvångskommenderingar till platser jag inte ville vara på. Nu var det inte frågan om att sitta av nio år. Jag var sexton år och hade räknat ut att jag hade fyrtionio år av arbete framför mig tills jag skulle gå i pension och bli fri.
Arbetslösheten hade så smått börjat få fäste. Jag hade en hel oändlighet av enfaldigt och meningslöst arbete framför mig och det var om jag hade tur!
Det kändes mörkare än någonsin.
Vi satt en ljummen och mörk augustinatt runt en lägereld och grillade korv, mina kompisar och jag. Stjärnorna glimmande ovanför mig och det var nätt och jämt att jag kunde se Lilla Karlavagnen. Bara om jag hade på mig mina glasögon och kisade riktigt ordentligt. Då kunde jag urskilja en liten suddig punkt långt ute i oändligheten.
Vi pratade om framtiden, vad vi skulle göra. Några skulle börja jobba, några skulle fortsätta till gymnasiet.
Någon frågade mig vad jag ville jobba med.
Jag ville inte jobba överhuvudtaget. Jag ville bara få vara ifred och göra sådant jag tyckte var kul.
-”Jag vill inte jobba med något, jag måste jobba med något.”
De andra skulle söka jobb på SAAB, någon skulle börja jobba på en Shellmack och några skulle börja gymnasiet. Inget konstigt i det. De var tvungna, liksom jag. Det som jag tyckte var underligt var att de verkade se fram emot det.
-”Är det verkligen vad ni vill, innerst inne?”
Frågade jag.
Ja, tydligen så var det så. De hade inga drömmar. De skulle bli som sina föräldrar. Meningslösheten gick i arv. Jag hade också meningslöshet framför mig men jag ifrågasatte och framför allt, jag såg inte fram emot meningslösheten.
Men det kändes rätt så bra i alla fall. Jag hade ett långt liv framför mig. Vad som helst skulle kunna hända. Jag kanske skulle vinna på Lotto, råka kapa av mig någon fot så att jag fick ett fett skadestånd och förtidspension eller va fan som helst.
De andra drömde om sina arbeten.
Jag drömde om att slippa arbeta.

Idag är jag fyrtiotre år. Jag står vid bron som går över älven i staden som är mitt nya hem sedan flera år tillbaka. Jag är långt hemifrån. Det är mörkt ute, det är kallt och det har gått lång tid men jag blickar fortfarande mot samma stjärnor.
Men jag kan inte längre se Lilla Karlavagnen.
Den finns långt där ute men jag ser den inte trots att jag bär glasögon med en cm tjocka glas. Min syn har försämrats stadigt för varje år som har gått.
En gång för länge sedan så hade jag nio år i skolan framför mig, det kändes som en oändlighet. Idag har jag tjugotvå år av arbete framför mig tills jag får gå i pension och det känns som en alldeles för kort tid. Jag har klarat av över hälften av de där fyrtionio åren av arbete jag hade framför mig och det har gått alldeles för fort.
Jag kommer snart att bli en gammal pensionär. Det är bara tjugotvå år kvar. Jag minns när jag var tjugotvå år gammal. Det känns som förra veckan.
Mitt liv känns inte längre oändligt. Det kommer att ta slut en dag.
Jag kan se slutet.

Men jag kan inte längre se Lilla Karlavagnen.

Gamla flyttminnen och fastighetsskötare.

Jag har flyttat en hel del i mitt liv. Det var roligt och spännande att byta stad, mindre roligt var själva jobbet som det innebar. Det ska packas och lyftas och släp ska hyras. När allt är klart så är det dags för att ägna en dag åt att städa ur den gamla lägenheten.
Hur jävla roligt är det?
Jag har haft tur i mitt liv. Ofta så fuskade jag och ibland så sket jag i det. Jag kan inte minnas att jag åkte dit en enda gång. Jag hade nämligen ett litet knep.
När besiktningsmannen kom för att inspektera lägenheten så såg jag alltid till att vara på plats. Jag ställde fram skurhink, mopp och allehanda städtillbehör och började så smått med att skura ett golv. Jag öppnade även ett fönster, bröt isär det så att det såg ut som om jag skulle till att börja putsa fönstren, även på insidan. Noga ska det vara!
Ställde även upp ugnsluckan och placerade rengöringsspray på bänken.
Sedan dök besiktningsmannen upp.
Låt mig nu beskriva en besiktningsman: Förr så fanns det särskilda besiktningsmän som bara hade som uppgift att inspektera lägenheter. De blev bortrationaliserade någon gång under åttiotalet. Nu måste istället fastighetsskötarna syssla med detta mellan sina ordinarie jobb. Det gillar de inte. En riktig fastighetsskötare vill hellre sitta i lunchrummet med sina kollegor och käka korvmackor och snacka fitta mellan avloppsrensningar och byten av huvudsäkringar.
Men det får de inte.
De måste istället brottas med besvärliga hyresgäster. De måste ta tröttsamma diskussioner med hyresgäster som blånekar till att deras hund har tuggat sönder kontakterna. De måste övertyga en gallskrikande arab om att man faktiskt inte får sälja spisen och sist men inte minst: De måste tala om för den hysteriska white trashmorsan att det faktiskt inte är de personligen som står bakom beslutet om vräkning eftersom hon har föredragit att lägga hyresbidraget på tribalstatueringar och ögonbrynspiercings.

Så man kan säga att de flesta fastighetsskötare är rätt så stressade när de kommer och ska besiktiga lägenheten. De är inställda på bråk, hot och svordomar. Därför blir de desto mer förvånade när en sådan särdeles trevlig person som undertecknad öppnar dörren och visar in dem i lägenheten som jag naturligtvis håller på att städa.
-”Nämen, kommer du redan? Ja, jag får ursäkta men jag håller just på med att städa lägenheten. Hoppas det går bra ändå!”
Jodå, det går jättebra. Fastighetsskötaren är lättad över att jag kan svenska, att jag inte är stenad av hasch och lim eller att det dräller omkring en massa snoriga ungar överallt samtidigt som deras kedjerökande mor försöker att övertyga honom om att hon minsann har städat.
-”Men du vet ju hur snabbt ungar hinner att röra till det!”
Nej, det vet inte de flesta fastighetsskötare och de skiter i det. De vill mötas av en renstädad lägenhet och trevliga hyresgäster som inte gör allt för att jävlas och förstöra deras arbetsdag. Fastighetsskötare hatar t ex hyresgäster med stora, dreglande hundar. En kompis till mig, Janne, jobbar faktiskt som fastighetsskötare. En gång stod han och försökte informera en oförstående white trashmorsa om att grannarna faktiskt inte uppskattade att hennes lille son pissade i deras brevinkast. En stor schäfer ingick naturligtvis i hushållet. Under hela samtalet så hade hunden nosen upptryck i Jannes röv så långt det gick. Under tio minuter så kände Janne en kall och blöt nos mellan skinkorna. Den bökade runt och drog in ångorna.
Janne hatar hundar. Han är livrädd för dem.
Janne stod stel som en staty samtidigt som han försökte att informera den unga och lättklädda modern om vikten av att se efter sina barn så att de inte störde andra hyresgäster. Janne var distraherad från två håll. Hunden i röven samtidigt som den unga White trashmodern stod framför honom och på sitt allra skamligaste vis bjöd ut sig i bara linne och tunna, genomskinliga trosor.
-”Jag visste fan i mig inte om jag skulle ta fram kuken eller vända mig om och dra polygripen i huvudet på hundjäveln!”

Den frågeställningen blev aldrig aktuell när de skulle besiktiga lägenheten som jag flyttade ifrån. Istället bjöd jag in vaktmästaren och visade honom runt samtidigt som jag gjorde honom uppmärksam på skurhinken, mopparna och dammsugaren.
-”Se upp så att du inte snubblar!”
Sedan gav de mig godkänt och gick därifrån.
Det gjorde jag också. Tio minuter senare plockade jag ihop min städutrustning, låste dörren och drog iväg till min nya lägenhet.
Jag tror aldrig att jag har städat ur en enda lägenhet i mitt liv.
Det har t o m hänt att jag har lämnat kvar prylar som jag inte har orkat att ta med mig. Jag minns att jag en gång ägde en tung och antik jävla kommod i solid järnek eller något. Jag och polarn orkade bara bära den halvvägs över vardagsrumsgolvet och sedan gav vi upp. Där fick den stå. Innan vi lämnade lägenheten så skrev och kladdade vi den full med en massa dumheter. ”Heja Brännvin!” ”Rövsmör.” Osv. Som avslut så ristade vi in symbolerna för fitta och ståkuk.
Jag hörde aldrig någonting om det där. Lite märkligt med tanke på att det var en barnfamilj som flyttade in alldeles efter mig. Jag hade nämligen hyrt en trea och det ena sovrummet hyrde jag i min tur ut till en ung tjej som studerade till sjuksköterska. Det där med studerandet blev det lite si och så med. Detta var under åttiotalet och jag var själv ung och mycket begiven på alkoholhaltiga drycker.
Tjejen som hyrde rummet av mig hette Anne och hade många väninnor som gärna kom och hälsade på under helgerna. Det var ständigt fest. Min lägenhet förvandlades till rena ungdomsgården och jag stormtrivdes. Ofta hade Anne tjejfest och eftersom det var min lägenhet så kunde de knappast låta bli att bjuda mig. Jag var tjugofyra år och tillbringade ofta helgerna i ett vansinnigt berusat tillstånd tillsammans med sju-åtta stycken tonårstjejer. Värre kunde jag ha det, tyckte jag.
Vi förde ett helvetes oväsen. Stereon kunde stå på nätterna igenom och det var alltid någon av tjejerna som drack för mycket och kräktes i hissen när de skulle iväg på något disco.
Jag fick aldrig några klagomål. Mycket tack vare en pundare som bodde i en lägenhet några våningar under mig. Han fick skulden för allt.
Någon av flickorna hade tydligen druckit för mycket av mitt billiga hemgjorda vin någon kväll och drabbades av akut ränndreta i hissen på vägen ned. Som tur var brukade dörren till tvättstugan vara olåst. Nästa dag låg det en pöl med avföring torkrummets ena hörn och spred sin väldoft.
-”De där jävla knarkarna! Det är för jävligt att sådana ska få bo kvar!”
Sade jag till mina grannar när jag mötte dem i hissen.
De nickade instämmande.
-”Arbetsläger!”
Var den stående kommentaren från dem. Sedan så kan man ju fråga sig hur mycket spyor, oväsen och avföring en enda liten pundare egentligen kan prestera under ett par hektiska helgdagar. Det var det ingen av mina grannar som gjorde.
Vissa av tjejerna som frekventerade min lägenhet var, minst sagt, promiskuösa. Ofta ägnade de sig åt heta kärleksmöten i höghusets skrymslen och vrår med någon tillfällig pojkvän som de hade träffat på något disco. Därför kunde man hitta använda kondomer lite varstans, i soprummet, tvättstugan och uppe i något vindsförråd.
-”Det är den där jävla Kenny eller va fan knarkaren heter?”
Inte nog med att Kenny varje helg kunde springa omkring och klämma ur sig spyor överallt, tydligen så var han även en jävel på kvinnor också.
-”Va fan ser kvinnorna hos den där?”
Frågade sig grannarna ofta när de någon tidig morgon möttes av en begagnad kondom i cykelutrymmet eller tvättstugan.

Men allt har ett slut. Efter något år så flyttade jag vidare.
Om man vill göra en fastighetsskötare uppretad så ska man fråga honom om han har haft några trevliga förrådsjobb på sistone. Vaktmästare hatar att städa ur förråd. En del oansvariga och lata hyresgäster har nämligen en förmåga att använda sina förråd som soprum och avstjälpningsstationer för gamla möbler som de inte vill dra med sig när de flyttar, eller köra till soptippen.
Jag är en av dessa lata hyresgäster.
Jag har proppat många förråd fulla med skräp. Naturligtvis aldrig mitt eget förråd. Så dum är jag inte.
Jag brukar välja ut något av grannarnas förråd, förråd som inte har något lås. Där brukar jag trycka in allt som jag inte orkar släpa med mig.
För tolv-tretton år sedan tröttnade jag på att hyra hos kommunala allmännyttan. Jag valde istället privata hyresvärdar. De är mer selektiva och man slipper att få missbrukare och ensamstående white trashmorsor som grannar. Jag fick en liten etta i centrala stan och allt var frid och fröjd. Problemet var bara att självaste fastighetsskötaren bodde i samma trappuppgång som mig. Hasse hette han och gillade att dricka sprit. När han var mitt uppe i en period så höll han sig lugn och fin. Inga problem. Ibland kunde man höra honom sitta och sjunga uppe på sin balkong. Han blev på oerhört gott humör av alkohol, vänlig och ödmjuk. En snäll och trevlig kille helt enkelt.
Men så hade han även sina nyktra perioder. Då förvandlades han till ett rytande lejon. Ingen hyresgäst gick säker. Han hittade fel överallt. Han gnällde på allt och alla.
Nu var det nämligen som så att nu skulle det bli ordning och reda igen. Nu skulle allt som han hade försummat under sin fylleperiod tas igen med råge.

Ovanför mig så bodde det en gammal kärring på över åttio år. Hon var gravt senil och hade uppenbara problem med verkligheten. Något som Hasse hade erfarenhet utav. Han var nämligen extra hårt ansatt av kärringen eftersom de bodde på samma våningsplan. Kärringen bankade ofta på Hasses dörr och undrade när han skulle sluta att sända på hennes radio och TV.
-”Lämna mig ifred! Jag kan ju inte lyssna på vare sig helgmålsbönen eller nyheterna!”
Ibland kunde hon ringa på Hasses dörr mitt i nätterna och tala om för honom att middagen var klar.
-”Det är bara att sätta sig till bords! Du gillar väl kålpudding?”
Hasse sket fullkomligt i både radiosändningar och middagar mitt i nätterna. Var Hasse berusad så tog han det med jämnmod – Det var ju synd om kärringen! Men hade han en nykter period så blev han mycket grinig. Någon skulle få ut för det här. Han ville ta hämnd för allt jävelskap som drabbade honom.
Var det inte senila gamla kärringar som förpestade hans tillvaro så var det besvärliga hyresgäster som skitade ned i trappuppgången, som proppade tvättmaskinerna fulla så att de gick sönder och slängde sopor i sopnedkastet så att han till slut var tvungen att tömma soptunnorna.
Detta var i och för sig klassiska fastighetsskötarsysslor, det var det han hade betalt för. Men det hade varit mycket trevligare om han hade sluppit detta och fått betalt ändå. Hasse dagdrömde ofta om att han bodde helt ensam i hela höghuset. Alla andra hyresgäster hade tröttnat och flyttat därifrån.
Hasse kunde se sig själv vandra omkring mellan de tomma lägenheterna, helt sysslolös, med ett glas i handen. Ibland tog han hissen ned till källaren och njöt av den helt tomma och städade tvättstugan.
Men så var det ju då alla dessa jävla hyresgäster som satte käppar i hjulet för hans dröm.
Alla dessa förbannade hyresgäster som skitade ned. Han tog det personligt varje gång han hörde någon som öppnade sopnedkastet och släppte ned en kasse med skräp.
-”Måtte jävulen ta alla hyresgäster!”
En gång var jag tvungen att nyttja hans tjänster. Jag sket stopp i toaletten och fick ta hissen upp till hans lägenhet och ringa på. Jag hoppades att han skulle vara inne i en fylleperiod. Det var han inte.
Jag hörde hur han svor högt när han höll på att rensa min toalett stol.
-”Jag är för fan femtio år och ska behöva hålla på med den här skiten!”
Gnällde han för sig själv därinne.
När han gick så gav han mig en blick som sade att det här, det skulle jag jävlar i mig få sota för!

Och det fick jag. Han var på mig ständigt och jämt. Jag parkerade cykeln på fel ställe, jag spelade musik alldeles för högt och framför allt: Jag sopsorterade inte.
-”Nu hittade jag läskburkar i soporna igen! Det är förbjudet! Begriper du inte det?”
Jag talade om för honom att jag gav blanka fan i allt vad sopsortering och miljö hette. Jag talade om för honom att jag inte var någon miljöpartist och var det som så att han hade problem med det så var det bara att gå vidare till en högre instans.
Det gjorde inte Hasse.
Däremot så drog han sina trakasserier till en högre nivå. Så fort jag lämnade min lägenhet så kom han springandes.
-”Vad gör du hemma vid den här tiden? Här bor folk som arbetar!”
Det blev ohållbart. Jag flyttade till en ny lägenhet.
Jag bestämde mig även för att börja om på ny kula, att göra mig av med alla mina gamla möbler och köpa nya. Det var ett alldeles ypperligt tillfälle.
Jag gjorde det enkelt för mig. Jag pressade in all möjlig skit i ett tomt förråd. Det var kassar med söndertuggade porrtidningar och en gammal radio, ett antikt åbäke som stod på fyra ben men som jag hade penselmålat i rosa och mintgröna färger någon gång under åttiotalet. Det var inne då.
Jag kastade in gamla överkast, kuddar och kartonger med gamla värdelösa böcker. Jag bar upp mitt gamla vardagsrumsbord, mitt köksbord, gamla mattor och berg med tomflaskor. Sist så rensade jag ur kylen och frysen med gamla matvaror och ställde upp i förrådet.
Som avslut så hängde jag på ett stort och tungt gammalt granitlås, låste och kastade nyckeln i sopnedkastet när jag visslande tog trapporna ned.
Nu fanns bara min gamla svarta hörnsoffa i plysch kvar. Ett stort och skrymmande åbäke som vägde en hel del. Jag bröt sönder den i mindre delar och bar ned allt till källaren. Jag fann ett utrymme under en trappa och där kunde jag pressa in hela soffan, del för del. Hörnsektionen hade jag lite problem med men efter en del trixande så fick jag in den också.
Nu skulle Hasse få lite att bita i när det var dags för storstädning av vind och källarutrymmen.
Jag skrattade gott när jag slog igen dörren till min lägenhet för sista gången.

Idag bor jag i en annan liten trevlig etta mitt i stan. Privat hyresvärd förstås. Sveriges största faktiskt. Grannarna är trevliga. De flesta är pensionärer och barnfria medelålders par som lever för sina arbeten. Här är lugnt och skönt. Inga barnfamiljer. Inga white trashmorsor och inga missbrukare.
Men fastighetsskötare måste vara av ett ovanligt gnälligt släkte.
För ett tag sedan så blev det stopp i golvbrunnen inne på min toalett. Jag ringde genast till vår vaktmästare, eller ”bovärd” som de kallar dem nu för tiden, och informerade honom om problemet. Jag talade om att han var tvungen att komma så fort som möjligt eftersom jag inte kunde duscha.
-”Nja… Det blir nog svårt hörru du!”
Det är standardsvaret man får när man ber en fastighetsskötare att utföra det som han är anställd för.
-”Men jag ska försöka att klämma in dig i schemat. Det är mycket idag!”
Sedan så dyker han upp, grinig. Sist han var här så ansåg han att jag höll efter mina avlopp dåligt.
Hur i helvete ”håller man efter ett avlopp?”
-”Du måste lyfta av gallret och spola då och då, helst en gång i månaden. Glöm inte att hälla i rengöringsmedel!”
I helvete jag gör! Jag betalar hyra och i hyran så ingår det service och reparationer.
Men det ska man akta sig för att säga till en fastighetsskötare. Det gäller att hålla sig väl med dem. Det är något som jag har lärt mig.

Man ska vara snäll mot sin fastighetsskötare och helst inte besvära honom i onödan. De är väldigt lika mig egentligen, jag vill också bli lämnad ifred på jobbet. Mina bästa arbetsdagar är de dagar som min chef inte vet vad jag sysslar med.
Sådana dagar sysslar jag inte med någonting.
Ringer hon och undrar om jag kan åka till något objekt och styra upp något så säger jag bara:
-”Nja… Det blir nog svårt. Mycket att göra idag! Men jag ska försöka att klämma in det i mitt schema.”
Sedan lämnar jag mitt stamcafé och går med mycket långsamma och trötta steg mot min företagsbil.
Man ska vara snäll mot sin fastighetsskötare och helst lämna honom ifred så mycket det går. Jag önskar att min chef hade samma inställning till sin arbetsledare. Jag önskar att hon kunde lämna mig ifred och inte besvära mig i onödan med en massa tröttsamma arbetsuppgifter.
Innerst inne så tror jag att vi alla har samma inställning till våra jobb och arbetsuppgifter. Det finns få ställen som är så trevliga att vara på som sin arbetsplats när man inte har något att göra. Man känner sig aldrig så ledig som under arbetstid.