fredag 30 januari 2009

Axel Olsson - Gammal ungdomskärlek. Del - 1.

Kul att de där gamla texterna med Axel Olsson blev så omtyckta. Jag lägger ut ännu en gammal text. Jag har dock kortat ned en smula samt gjort lite mindre ändringar. De är klumpigt och hafsigt skrivna. Jag skrev dem snabbt online för några år sedan och därför blev de som de blev.
Men i alla fall, Axel Olsson:

"Om man umgås med vargar börjar man snart att yla" lyder ett gammalt tyskt ordspråk.
1960 började Axel i första klass. Han hade växt upp med sin tokiga far och hade dag och natt fått lyssna till ständiga jeremiader och klagosånger om homosexuella och kommunister. Allt kryddat med svår rasism.
Kommunistskräcken rasade som värst borta i Amerika men en liten gård ute på dalslandsslätten hade det värre. De var en enklav, en oas i en fientlig öken av kommunister och bögar och lika säkert som att svenska politiker prenumererar på Pravda så skulle negrerna från Alabama välla in i Sverige så snart de hade tröttnat på att bli nekade på stadsbussarna i Montgomery. Det visste man ju att kaka söker maka. Revolution och planekonomi var detsamma som negerproblem.
-"Fattar du vad jag säger?"
Skrek Axels far över köksbordet.
Jodå, Axel fattade. Det gällde att se upp här i livet.

Axels far hette Holger och var en man som inte tålde vare sig motgångar eller sprit. Holgers dåliga humör och mörka och allmänt paranoida människosyn hade troligen sitt ursprung i ett flitigt umgänge med dåligt hembränt och diverse bekämpningsmedel av både känt och okänt ursprung. Hemkokt sprit, mäsk och diverse kemiska substanser hade dubbelvaccinerat Holger mot allt vad sunt förnuft hette.
Axel hade därför inte de bästa förutsättningarna den där augustimorgonen när han klev in på Centralskolans skolgård i Mellerud (ett samhälle som enligt Axels far var fullt med sodomiter och kommunister så se för helvete upp). Det var fiendeland och det var en mycket förvirrad och rädd Axel som satt där vid skolbänken och knep käft när hans lärarinna ropade upp hans namn. Axels krulliga hår och hemmasydda byxor i grå vadmal gjorde inte precis skolstarten lättare. Bröderna Eliasson var värst och missade aldrig ett tillfälle att ge sig på Axel ute på rasterna och här grundades en fiendeskap som skulle vara livet ut. Axel kunde ta dem en och en, då var det inga problem. Axel var bondpojk, storväxt och redan utrustad med stor styrka efter hårt arbete ute på åkrarna men oftast så anföll de honom från två håll och då var Axel helt chanslös.

Inte ens Axels lärarinna hyste några varmare känslor för honom. Han var i och för sig inte till något större besvär under lektionerna, han satt alltid tyst och höll inte på med att dra flickorna i flätorna och kasta suddgummin över hela klassrummet som de andra pojkarna. Men hon tyckte ändå att han var obehaglig. Ofta satt han bara och stirrade tomt framför sig och tanken på att kan kanske var efterbliven hade faktiskt slagit henne i början av terminen. Men han lärde sig snabbt, var faktiskt den första i klassen som lärde sig att läsa och skriva - en kunskap som dessvärre gjorde henne ännu svårare till mods varje gång det var dags för uppsattskrivning. Axel verkade ha en enastående formuleringsförmåga och ett ordförråd som var rent förbluffande med tanke på hans ålder. Hans uppsatser bar rubriker som "Kommunisterna vinner mark!" och "Fackföreningsrörelsen - En studie i bolsjevism".
Varifrån hade pojken fått dessa paranoida vanföreställningar? Det var arbetstvång, beslagtagna gårdar, tvångsanslutningar och partiböcker i en salig röra. Axel fullkomligt bombarderade sin lärarinna med den ena förvirrade uppsatsen efter den andra och när de började övergå i ren rasism och hotfullhet så fick hon nog och ringde upp Axels far vilket inte fick det resultat som hon hade hoppats på.

Det var som om en handgranat exploderade i hennes öra. Istället för förståelse och engagemang i sin sons skolgång så fick hon sitt livs värsta utskällning där ord och beskrivningar som "negerälskare" och "rövknulleri" skakade om hennes frireligiösa människosyn i grundvalarna. Hon slängde på luren efter några minuter och bestämde sig för att aldrig någonsin mer röra om i det där ormboet av ondska och ren galenskap.
Två dagar senare så fick hon ett par polisanmälningar på halsen som bl a innehöll anklagelser om landsförräderi och olaga hot men ingen tog dem på allvar, allra minst polisen som var vana vid det här laget. Holger Olsson hade polisanmält minst halva kommunen under sitt liv. Troligen så låg han även bakom några anonyma bombhot mot kommunkontoret men bevisen mot Holger Olsson var få. Naturligtvis blånekade han och stämde dem sedan för "olagliga anklagelser" som han kallade det.

I fjärde klass så händer något som sätter igång en händelsekedja som ger eko ända till våra dagar. Axel blir utslängd från lektionen efter att ha gett sin syn på hur man bäst löser strejken som pågår för fullt borta vid dörrfabriken.
-"Eldkastare fungerar bra i trånga fabriksutrymmen och ska nog få kommunisterna att börja göra rätt för sin orimligt höga lön!"
Axel dräller omkring ute på skolgården och ser hur en flicka från parallellklassen trakasseras av ett gäng äldre pojkar från sexan. Anna-Karin är flickans namn. Hon är kanske inte känd som den vassaste nålen i syskrinet. Vid tio års ålder så har hon fortfarande problem med att knyta skorna men hon är bedårande söt och bakom de tjocka glasögonen så kan man skönja den blonda skönhet som hon senare ska växa upp till. Under sjuttiotalet så blir hon känd som tjejen som med ett glatt leende gärna särar på benen för alla karlar som har varit så snälla och kört henne hem från Folkets Park i sina Amazoner och Chevor.
"Är någon snäll så ska man vara snäll tillbaka." Tänker Anna-Karin. Det är så hon har blivit uppfostrad.
Men nu är det i mitten av sextiotalet och pojkarna som står i en hotfull ring runt henne har allt annat än ömhetsbetygelser att erbjuda. Det finns inte mycket gott i lille Axel, vad han anbelangar så kan de allihopa brinna i kommunisthelvetet men är det något han har svårt för så är det när det är flera mot en. Det är inte bara fegt, han har själv råkat ut för det tillräckligt många gånger och hur otroligt det än verkar; för första gången i livet så känner Axel empati för någon! Han vet vad jävligt det känns och hur ont det gör att få stryk av flera stycken. Han kan nästan själv känna det och nu är det en flicka, det svagare könet som kommer att åka dit. Det kan han inte tåla.
-"Ge fan i henne!"
Skriker Axel och springer fram till klungan av pojkar och slår vilt omkring sig. Naturligtvis åker han på fruktansvärt med stryk men Anna-Karin hinner springa iväg och slipper därmed att bli ryckt i flätorna och trynad i någon lövhög.

I flera veckor efteråt går Anna-Karin omkring på skolgården och letar efter Axel. Hon vill gärna tacka honom på något vis. Hon hör sina föräldras förmaningar uppe i sitt lilla huvud.
"Är någon snäll mot dig så ska man vara snäll tillbaka".
Hon skulle väldigt gärna vilja vara snäll mot Axel på något vis. Men hon hittar honom aldrig, antingen sitter han på någon toalett och tjurar eller också smyger han omkring nere vid cykelparkeringen och roar sig med att skära sönder klasskamraternas cykeldäck. Men Anna-Karin önskar verkligen att hon någon gång ska få återgällda Axel. Att helt enkelt få vara snäll tillbaka.

Fortsättning följer...

tisdag 27 januari 2009

Socialantropologi på ICA Maxi.

Alla som har följt min blogg vet att jag har ett litet udda intresse, jag älskar att gå i affärer och gallerior.
Jag gillar att shoppa.
Det är ovanligt bland oss heterosexuella män.
Faktum är att jag älskar att spendera en fredagskväll eller lördag på ett stort köpcentrum. Jag behöver inte ens handla något, jag går omkring, tittar på olika varor och ägnar mig åt lite socialantropologi, dvs jag studerar folk. Andra gillar att sitta på en uteservering och studera människorna som går förbi. Det är inte min grej. Det här är Sverige, jag gillar inte att vara utomhus. Det är för kallt. Stockholmare och resten av de Dumma Människorna inbillar sig att de bor i Paris eller Barcelona och anammar de kontinentala vanorna.
Jag tillhör inte de Dumma Människorna.
Jag ägnar mig inte åt självbedrägeri. Jag kan inte låtsas att det är plusgrader och solsken. Jag fryser.
Så in i helvete.
Detta är Sverige och här är det jävlar i mig kallt så gott som året runt. Så därför håller jag mig inomhus och studerar idioterna när jag vandrar omkring i affärer och köpcentrum och ägnar mig åt konsumtion.

Jag har precis varit ute på ICA Maxi. En gång i månaden åker jag ut och storhandlar. Jag gillar att ha kylen och frysen full med mat. Det känns tryggt. Det är något som lever kvar hos mig från den tiden då jag var fattig. Hade jag mat hemma så kände jag mig rik.
Och trygg.
Att spana efter äktsvensk White Trash är alltid lika kul. Om man vill vältra sig i enfald, övervikt och barnalstrande utan någon som helst ekonomisk framförhållning så ska man inte välja ICA Maxi, man ska välja Lidl, Willys eller varför inte ÖB? Där är det mycket tumringar och blottade bilringar med tillhörande navelpiercings.
Men idag så var det faktiskt fullt med WT ute på ICA Maxi. Har socialen och Försäkringskassan råkat betala ut dubbla ersättningar till Fläsk-Fia och hennes små telningar den här månaden eller vad?
Jag såg feta ensamstående mödrar med ännu fetare ungar. Deras tillfälliga fäder i full biker-wannabemundering släntrade efter och såg ut att ha tankarna på kvällens kommande spritfest med tillhörande kvinnomisshandel. Det var mysbyxor, blonderat hår, tribalstatueringar och lågprisjeansjackor överallt.
Jag mötte t o m Lenita och Mange borta vid läsken. Precis när jag gick förbi dem så klev Lenita mitt framför min kundvagn så att jag råkade nudda hennes hälar. Lenita blängde sådär ilsket på mig som bara äkta white trashkvinnor kan göra när de känner sig kränkta. Döm om min förvåning när Mange började ursäkta henne! Han informerade mig om att Lenita inte bara var klumpig, hon var direkt dum i huvudet.
-”Men det kanske du ser på henne?”
Jodå, jag talade om för Mange att det syntes ju lång väg. Lille Kevin, Lenitas oäkta son dök upp och började tjata om en tuff rymddräkt som han hade sett borta vid leksaksavdelningen. Mange slet genast tag i Kevins stora öron och vred om så det knakade.
-”Din lille jävel!”
Mange talade om att Kevin var en riktig jävla kvarnsten om halsen och nu hade de andra ungarna på dagis börjat reta honom för hans stora öron. Det stämde, Kevins öron var stora. De stod rätt ut som ett par öppna bildörrar och gav honom ett idiotiskt utseende.
Mange talade om att Kevin fick en del stryk av de andra ungarna och det var bra, det skulle härda honom inför kommande bataljer med försäkringskassor och socialkontor när han blev myndig.
-”Jag brukar kalla honom för vingmuttern!”
Sade Mange och skrattade. -"Den lille jäveln!"
Det här var min första närkontakt med WT på många år. Det kändes omtumlande. Jag gick därifrån. Det sista jag hörde var Kevin som tjatade om rymddräkten som han hade sett. Den var blå och hade stora antenner på hjälmen.
-”Antenner va? Din morsa ska få smaka på min antenn när vi kommer hem!”

När jag går där mellan hyllorna så brukar jag notera vilka varor som white trashfolket föredrar. Lågprisläsken ligger alltid bra till hos dem, det vet vi. Molly-Colan är bordsvatten hos Fläsk-Fia och hennes vänner.
Men vilka andra varor föredrar WT?
Det måste vi gå till botten med!
Det första jag ser när jag vandrar omkring med min kundvagn är en stor flock av WT borta vid chipshyllan. WT gillar chips. De vräker i sig av skiten. Alltid Big Bag och alla så har de sin egen personliga favorit. Fläsk-Fia brukar gilla grillchips. Chips med ”biffsmak” som hon brukar säga. Lenita föredrar ostbågar. Mycket tack vare att lukten på något vis känns bekant. Lite tryggt sådär.
-”Men för helvete, ta på dig trosorna!”
Skriker Mange.
Dumma Mange! Tänker Lenita och mosar in ytterligare en näve svampinfektion i munnen.
Mange, som tränar på gym äter inte snacks överhuvudtaget. Honom hittar man ofta vid hyllan för div proteinpulver och liknande.
Det finns två sorter white trashmän, de som vaggar omkring med stora ölmagar och fläskarslen och de som tränar på Gym och tycker det är tufft med muskler, tatueringar och kvinnomisshandel. Mange tycker det är supertufft med muskler. Till detta bär han gärna lågprisjeansjacka och mysbyxor med kamouflagemönster.

Jag kom fram till frukt- och grönsaksdisken. Där var det helt tomt sånär som på några kontorsfjantar med Stockholmsdialekt och ett par homosexuella män som med största sannolikhet jobbade på dagis eller som fritidsledare. Jag plockade åt mig äpplen, bananer och granatäpplen och gick vidare.

Jag styr vagnen mot mejeriavdelningen och där, på en pall så ser jag en produkt som är specialanpassad för svenska white trashfamiljer. Vilka annars skulle vara målgruppen för femlitersflaskor med ren sockerlösning utblandad med konstgjort apelsinkoncentrat?
Jag var tvungen att ta kort på skiten.
Mr Max. Det låter allt det.
Jag såg inte till någon WT. T o m Fläsk-Fia och Lenita lyste med sin frånvaro. Det var lite märkligt. De hade nog fastnat vid avdelningen för djurmat. Det vet ju alla att är det något som WT handlar storpack utav så är det djurmat. De har ofta sina hem fulla med dreglande och hårande hundar, marsvin, undulater och jävelskap. Stora säckar med Frolic, fågelfrön och diverse grällt färgade leksaker i plast är något som ingen sann white trashkvinna kan motstå.
Utan en stor hund tappar de hela sin identitet. Utan dregel, hundhår och stank så kommer hela deras tillvaro i gungning.
-”Vi är hundmänniskor vi!”
Brukar de hurtigt kasta ur sig bland folk, helt utan att skämmas. Har de inte råd med hund så är det hamstrar och marsvin som gäller. Deras lägenheter brukar vara fulla med övergödda gnagare som springer omkring och hårar ned och tuggar på sladdar och antennkablar.
-”Hoppas du får en stöt och kolar av, din lille jävel!”
Brukar Mange alltid säga när han sitter och tittar på när någon av Lenitas halvt förvildade marsvin gör sitt bästa med att tugga sig igenom en strykjärnssladd eller bredbandskabel.
Lenita hade en hund en gång, en stor jävla Labrador vid namn Stisse. Är det något som Mange hatar så är det hundar. Så fort han blev ensam med Stisse så brukade han roa sig med att tryna honom i hans egen avföring.
-”Åh så gott! Ät! ÄT! Ner med det bara!”
Stisse blev så till den milda grad strykrädd av denna behandling så till slut så började han att äta upp skiten innan Mange slöt sina hårda nypor runt Stisses nacke. Om denna behandling av Stisse var Lenita helt ovetande. Däremot så tyckte hon det var mycket praktiskt med en hund som käkade sin egen avföring. Nu slapp hon köpa hundpåsar.
-”De kostar ju nästan lika mycket som en ask Templeton borta på Lidl!”
Men när Stisse även började äta upp andra hundars avföring så blev det problem. Grannarnas hundar hann knappt skita färdigt förrän Stisse kastade sig över deras ångande högar.
-”Ha! Ha! Inget går upp mot en rejäl portion bajs va?”
Skrattade Mange.
Stisse var så till den milda grad fylld med skit så mot slutet orkade han inte ens äta sin Frolic. Sedan avled han. Troligen matförgiftning, konstaterade veterinären.
-”Skitförgiftning.”
Fnissade Mange tyst för sig själv.
-”Bajs! Bajs! Bajs!”
Skrek Kevin högt och hoppade upp och ned.
Veterinären tittade underligt på ungen med öron som antagligen fladdrade i hård vind.

Låt oss gå vidare. Nu kommer jag till elektronikavdelningen. Vem köper sin nya TV på stora matvarukedjor förutom white trash?
Här hittar vi alla klassiska white trashmärken som t ex Kendo och Thompson. Här har vi elektronikföretag som genom att kunna erbjuda varor av värdelös kvalitet kan pressa priserna så att även Fläsk-Fia kan unna sig en platt-TV.
White trash skiter fullkomligt i märket.
-”Äsch! Allt tillverkas ju i samma fabrik i alla fall!”
Klassist WT-kommentar. Det är aldrig någon idé att fråga dem något om finesser och prestanda. De förstår ändå inte. De kan byta kanal och höja volymen, det är det enda.
-”Men du har färg-TV i alla fall?”
Frågar man ironiskt.
-”Färg? Nja… Den är svart, tror jag.”
Det är underligt att WT inte har större intresse för sin TV eftersom den i regel är det enda som har lite värde i deras hem. TV:n brukar även ligga mest illa till när det hettar till i förhållandet. Mange t ex, brukar alltid vrida sönder fjärrkontrollen i vredesmod när Lenita framhärdar att få titta på Idol eller Let´s Dance istället för actionfilmen med Sylvester Stallone på Trean. Då kan det hända att Lenita börjar att skrika och ibland blir hon riktigt jävla jobbig och kräver Mange på pengar till en ny fjärrkontroll.
-”Fjärrkontroll? Va fan ska du med en sådan till? Du har ju ingen TV!”
Säger Mange, lyfter upp TV:n från stativet och slänger ut den från balkongen.
Det är sådant här som kallas för ett rejält lägenhetsbråk. Polisen har erfarenhet av mycket sådant och ofta spelar TV:n en framträdande roll i dessa bataljer. Glöm kvinnomisshandel och utslagna tänder. Det är oftast TV:n som får ta de största smällarna.
När inte TV:n får stryk så slåss de om den istället. När det är dags för att flytta isär. Fläsk-Fia har nämligen hittat en ny pappa till Tindra och Liam. Igen.
Jerry tänker ta TV:n med sig men Fläsk-Fia är av en annan åsikt.
-”Det är för fan min TV! Det är ju jag som har betalat den!”
Säger Jerry.
-”Men jag har ju barn! Tänk på barnen!”
Jerry sket väl i dem. Det var ju inte hans ungar. Gud vet vems, men hans var de i alla fall inte. Det var han helt säker på eftersom han i stort sett bara hade knullat henne i röven. Det var så hon inte ville ha det.
Men Jerry ville. Mycket och ofta. Det var "godis." Det var så Jerry kallade analsex, godis. Det började med lite lördagsgodis och det kunde Fläsk-Fia acceptera. Men sedan accelererade det till varenda kväll och till slut flera gånger om dagen. Jerry kunde hoppa på Fläsk-Fia direkt på morgonen när hon vaknade.
-”Godis! Godis! Godis!”
Skrek Jerry i örat på Fläsk-Fia och tog henne i röven så det skvätte om det. Fläsk-Fia tröttnade på det där jävla godiset varenda dag.
Nu var godiset slut för Jerry. Men TV:n, den skulle han förbanne mig ha! Han viftar lite med knytnäven åt Fläsk-Fia, lyfter av TV:n från stativet och går iväg. Utanför hissen möter han Fläsk-Fias nya pojkvän Tony. Det var inte bra. Tony tycker att Jerry ska gå tillbaka med TV:n.
Det slutar med att de löser konflikten på äkta white trashmanér, dvs med knytnävarna. Lite senare finns det ingen mer TV eftersom Jerry drämde plattskärmen rakt i huvudet på Tony så att dioder, synapser, kretskort och jävelskap flög i hela trapphuset.
Ingen TV.
Inget mer godis.
Ingenting förutom att de alla kommer att mötas igen uppe vid socialkontorets väntrum för att ansöka om ett möbelbidrag så att de kan köpa sig en ny Kendo eller Thompson.

Jag står i kassan och ska betala. Det får vara nog med socialantropologi för idag. Bakom mig står Fläsk-Fia med sin kundvagn och snart så kommer även Lenita och Mange. Lenita hälsar glatt på Fläsk-Fia. De känner tydligen varandra. Jag är inte förvånad.
De har sina kundvagnar överlastade med chips, Gorby´s, plockgodis och blandade matvaror av märket Euroshopper.
Lenita undrar hur det står till med Tindra och Liam.
-”Jotack! Bara bra! Och hur går det för lille Kevin då?”
Jag ser att Mange lider. Jag förstår honom. Kvinnor med barn är illa nog, ännu värre är det när de ska prata om dem. Man kan bli fast för resten av dagen.
-”Jo för fan! Det går jättebra. Öronen växer så det knakar. Snart så flyger han iväg!”
Säger Mange.
Ha! Ha! Jävla Mange!
-”Flyg Kevin! Flyg!”
Säger Mange och spänner ögonen i Kevin. Den lille jäveln.
-”Flyg åt helvete allihopa förresten!”
Mange har tröttnat på kvinnopratet och går i förväg till bilen.
När jag har betalat mina varor så går jag också iväg. Precis när jag ska köra ut från parkeringen så ser jag Fläsk-Fia och Lenita. Utrymmet under deras vagnar är fullt av stora flaskor med orange innehåll. ”Mr Max” står det på etiketterna.
Det ante mig.

lördag 24 januari 2009

Märkvärdigare än så här ska det inte vara.

Herredumilde vad jag är uttråkad! Jag har schemalagd arbetstid vilket betyder att jag jobbar varannan helg. Denna helg är jag ledig. Då borde man ju ta vara på den. Hitta på något kul. Men vad fan ska jag göra?
Min flickvän ringde, hon ville att jag skulle tillbringa helgen med henne. Jaha, och vad skulle vi göra då? Inte känner jag mig riktigt frisk heller så jag tackade nej.
När jag var tonåring så ville jag inget hellre än att få tillbringa en helg med någon flicka. Jag brukade drömma om det.
Det var aldrig någon som ringde.
Nu är det flera stycken som vill tillbringa tid med mig. Det är märkligt. Förr så var jag ung och ful, nu så är jag medelålders och ful. Det borde ju vara värre. Varför ringer de helt plötsligt nu? Varför kunde de inte har ringt för tjugofem år sedan? Jag satt ju vid telefonen och väntade.

Jag smet iväg från jobbet tidigare i fredags. Jag kände mig inte riktigt frisk. Ont i halsen och lite febrig. Tog vägen förbi en bokhandel innan jag gick hem. Förr läste jag mycket böcker, idag så blir det inte så mycket av den varan. Tycker det mesta är skit. Har dragit lite väl mycket nitlotter på senaste tiden.
Gick omkring lite bland böckerna och slötittade. Inget av intresse. Däremot så hittade jag en bok med en underbar titel. ”Vid floden Piedra satte jag mig ned och grät”.
Jag köpte den inte. Jag förstod direkt att det var en sådan där pretentiös smörja som vänder ut och in på sig själv. Men titeln, vilken härlig titel! Så härligt sentimental. Den fyllde mig en smula med sorg. Jag kommer aldrig att skriva en roman med en sådan fin titel.
”Jag tog mig på kuken utanför Pressbyrån.” Hade nog varit mer min stil.
Tyvärr. Men man är den man är.
För övrigt så noterade jag att deckare fortfarande dominerar i bokhyllorna. Jag hatar deckare. Mycket pga att de är så stereotypa och fantasilösa. Huvudpersonen är alltid en desillusionerad och överviktig karl i övre medelåldern. Naturligtvis dricker han för mycket. Han är ensamstående men det poängteras alltid att han är frånskild. Det ska ge sken utav att han inte är alltför misslyckad. Det har minsann funnits någon som har velat ha honom en gång i tiden.
Så uppenbart.
Några av de tråkigaste och mest överskattade svenska författarna måste vara Åke Edwardsson och Håkan Nesser. De männen kan inte må bra. Allt som de skriver går i moll. Förutom att det är händelselöst och stereotypt så är det allmänt segt och depressivt. Finns ingen glädje överhuvudtaget. Det är som om de inte tycker det är roligt att skriva.
Och snälla, kom med något nytt! En person som jobbar med att lösa brott behöver inte vara överviktig, deprimerad, frånskild och allmänt tråkig och fåordig.
Men det är klart, det är lätt för mig att sitta här och skriva. Jag skulle inte klara av att skriva en kriminalroman. Jag är inte ens intresserad. Jag tycker inte det är kul att fundera ut intriger och gåtor. Jag tycker det är roligare att fundera ut olika karaktärer och utifrån det försätta dem i olika situationer.
Jag tycker det är kul att skriva! Därför vill jag att det ska vara enkelt och lättläst. Jag har inget budskap. Jag vill inte säga något. Fan, jag är egentligen inte ens en skrivande person. Det är bara något som jag gör för att det roar mig idag. I morgon kanske jag har tröttnat och då gör jag något annat.
Vad nu det skulle vara?

Men om jag skulle fundera ut en karaktär till en ny kriminalroman, ja då skulle jag garanterat inte ta det på allvar utan slarva bort alltihop. Min kriminalare skulle heta Birger, vara i femtioårsåldern, jobba på narkotikaroteln och vara svårt hemfallen åt hallucinogena och sinnesvidgande droger. Det skulle kunna försätta honom i en del spännande situationer.
Birger skulle inte bara vara begiven på narkotiska preparat, billiga kvinnor skulle vara en annan last som han skulle hänge sig åt med stor aptit under sin arbetstid.
Knark och fnask hela dagarna och han skulle få lön under tiden!
Birger skulle inte vara frånskild, nej, han skulle ha fru och barn. Varje lördagskväll så skulle han komma hem med fina presenter till sin fru i form av gonorré, klamydia, flatlöss och lite annat godis.
När Birger inte ägnade sig åt att klampa omkring i knarkarkvartar och proppa i sig narkotika eller knulla horor inne på offentliga toaletter så skulle han ibland för syns skull bli tvungen att sy in någon langare och hålla förhör. Trilskades de så hade han sina egna metoder.
-”Nu ska du få smaka på batong!”
Skulle Birger säga.
Den stackars knarklangaren skulle genast börja yla om polisvåld och sina rättigheter.
-”Men den här då, har inte den också sina rättigheter?"
Frågar Birger och tar fram stora kuken.
-”Ha! Ha! Jävla Birger! Den kör han alltid med!”
Säger kollegorna under tiden som de drar ned byxorna på offret. Efter en kvarts behandling på Birgers vis så är knarklangaren beredd att erkänna vartenda begånget brott sedan artonhundratalet.
Ett litet tips till Van Veeteren kanske? Det skulle kunna bli Sven Wollters största utmaning som skådespelare någonsin.

Men om jag skulle vara seriös, vad skulle jag skriva för slags roman då?
Ja, jag har alltid fascinerats av det vanliga och tråkiga livet. Jag skulle gärna vilja skriva om människorna som lever dessa tråkiga liv.
Jag vill skriva om oss sextiotalister som aldrig fick våra drömmar infriade.
Ni minns väl vad de sade till oss i skolan?
-”Ni kan bli vad ni vill!”
Jag tror inte att Carina ville bli busschaufför eller att Lasse drömde om att städa korridorerna borta vid lasarettet. Jag tror inte att kassörskan på ICA har fått sina drömmar infriade eller att budchaffisen på Jetpak äntligen har hittat hem.
Och jag tror garanterat inte att de vill att deras söner och döttrar ska börja jobba på Burger King och MAX.
Men det är så här livet blir för många och jag tror att det skulle kunna gå att skriva om dem. En roman behöver inte handla om metrosexuella halvbögar i Stockholms innerstad eller rika och vackra människor med oändliga möjligheter och begåvningar. En roman behöver inte innehålla fantastiska äventyr och bedrifter eller bomber och explosioner.
Jag skulle istället vilja att Lasse borta vid lasarettet en dag tar bussen till jobbet och för första gången möter Carina. I en buss en grå novemberdag går solen upp men det är bara Lasse som kan se den. Det tar lång tid och många nätters vånda innan Lasse tar mod till sig och tilltalar Carina.
Budchaffisen råkar ställa sig i samma kö som den ensamma kassörskan och kanske, kanske får han köra henne hem efter jobbet. På en parkering utanför ICA Maxi sitter en chaffis och väntar på att en kassörska ska sluta kvällskiftet. Han har äntligen fått en körning som känns meningsfull.
Det är dags för oss alla som ingen beundrar att råka ut för lite äventyr. Det är dags för oss med liv som ingen drömmer om som barn att få ta plats i bokhyllorna.

Jag har alltid undrat varför det finns så få romaner om oss vanliga människor. Är det för att ingen vill läsa om oss? Är det för att bokförlag och förläggare tror att det inte skulle sälja?
Ja, kanske. Kanske är det så.
Men jag bryr mig inte. Jag skulle vilja skriva om oss.
För ni minns väl vad jag skrev i början? Jag skriver bara för att det är kul! Det ger en viss frihet. Jag låter mig inte begränsas av några konstnärliga ambitioner och annat trams. Va fan, det är ju bara ord, fantasier, drömmar och minnen. Inget annat. Vem som helst kan skriva. Alla har varit med om något och det finns alltid någon som vill lyssna.
Skvaller kallas det också.
Märkvärdigare är det inte och märkvärdigare ska det inte heller vara. Inte enligt mig i alla fall.

torsdag 22 januari 2009

Livet på de vita färjorna - Del 2.

Jussi, han förstod att det var han som var ämnad för denna behandling. Det förbättrade inte hans syn på diskare. När jag mönstrade på så stod jag naturligtvis inte högt i kurs. Jag var ännu en idiot, ännu en potentiell galning som när som helst skulle kunna börja smida ränker mot Jussi tillsammans med de andra diskarna.
Jussi trodde på fullaste allvar att vi ständigt planerade överfall på honom. Därför blev han ännu elakare. En normal person hade agerat annorlunda, han hade insett att han kanske borde skärpa sig och bli lite human. Men inte Jussi inte.
Så när jag den där natten stod där med min baksmälla och dåliga humör så ramlade det in plåtbleck med gammal potatisgratäng som Jussi natten till ära hade låtit bränna fast riktigt ordentligt. Jag var helt slut. Svetten rann och jag var trött på hela skiten. Jag orkade helt enkelt inte ta mig an de där jävla blecken. Jag orkade bara koncentrera mig på disken som servitriserna lastade på oss. Blecken fick vänta. Jag sköt in dem under en bänk. Det var kanske fem-sex stycken, inte mer. Sedan glömde jag bort dem.
Nästa natt var det Marko som var laddare. Han hittade blecken.
-”Varför ligger de här?”
Jag talade om att det var jag som hade lagt dem där för jag orkade inte rengöra dem just då. Vi stod och tittade på dem en stund.
-”Fan, man borde slänga skiten i havet!”
Sade jag halvt på skämt. Marko tyckte det var en utmärkt idé.
-”Varför inte?”
Så jag lyfte upp blecken, öppnade ett stort fyrkantigt hyttfönster bakom diskmaskinen och hivade ut dem. Några sekunder senare hörde vi hur de plumsade i havet och sjönk till botten. Problemet var hur världen.
Jag och Marko skrattade.
-”Ni glömde ju dom här!”
Sade Ronny, gick bort till fönstret och kastade ut några kastruller med fastbränd sås.
Vi skulle nöja oss med att enbart slänga ut sådant som var extra jävligt och besvärligt att göra rent. Inte för mycket så att det märktes.
-”Det här måste vi hålla för oss själva!”
Det tog vi i hand på.
Vi tyckte att vi hade kommit på tidernas idé. Nu skulle jobbet bli så mycket enklare. Det var bara att stuva undan det mest nedsmutsade godset under bänkar och skott och när vi var ensamma så skulle vi slänga ut skiten.

Det spårade ur. Vi söp, omdömet grumlades och naturligtvis så skulle vi spela pajas inför varandra. Snart så flög bestickbackar, travar med tallrikar, uppläggningsfat och glas ut genom fönstret. Vi var inte ens försiktiga. Det var ett under att vi inte åkte fast. Så fort det kom in ny disk så åkte skiten ut genom fönstret. Vi fick det rätt så slappt under sista kvällen på vårt pass, innan vi gick iväg på vår ledighet. Vi satt och snackade skit, rökte, drack sprit och planerade för vår ledighet.
Vi hade mycket roligt åt vårt tilltag. Snart så skulle hela Östersjön bli full med disk.
-”Jaha, kära passagerare, just nu så passerar vi Stora Bestickbanken och till vänster om oss ligger Tallriksrevet.”
Hade det inte varit för att vi gick på ledighet nästa dag så hade vi tömt hela färjan på porslin.
Men det fanns det dessvärre andra som gjorde.
Någon av oss höll inte käften, jag tror det var Marko. Diskarlaget som mönstrade på när vi gick av anammade genast vårt beteende. De slängde ut rubbet, från stora kastruller ned till minsta assiett och tesked.
-”Ut med skiten bara!”
Två dagar tog det, sedan hade de tömt hela färjan på allt vad porslin och köksredskap hette.
Det blev naturligtvis ett jävla liv. Man fick ställa in avgångar och avboka passagerare. Det kostade rederiet stora pengar.
Jussi var rasande och undrade vad i helvete det var frågan om. Hur kunde allt bara försvinna? Hur kunde detta vara möjligt?
Jussi misstänkte att diskarna låg bakom detta och radade upp dem allihopa. Men de höll käften.
De var mycket berusade. De stod allihopa och svajade fram och tillbaka. Eftersom det inte längre fanns något att diska så satt de i sina hytter och drack öl och brännvin hela dagarna. Sämre arbetsförhållanden kunde man ha, tyckte de.
Jussi var vansinnig av ilska och ännu argare blev han när en kille som hette Jyrki kräktes på golvet, just när Jussi höll på att förhöra dem. Maken till fräckhet och nonchalans!
Jyrki fick sparken för fylla under arbetstid och de andra tilldelades varningar.
Men ingen skvallrade.
Och tur var väl det. De två andra findiskarna, Matti och Tobbe, var två ökända blånekare som kunde stå och blåljuga höga befäl rakt upp i ansiktet och hävda att de var spik nyktra trots att de knappt kunde stå på benen. De erkände aldrig någonting och sket i allting. De gav fan i att gå på livräddningsövningar, söp dygnet runt, muckade gräl med passagerare på sin lediga tid och drog ombord kvinnor av tvivelaktig bakgrund varje gång de låg i hamn i Stockholm eller Helsingfors.
Så de höll käften och blev oerhört moraliskt upprörda när de nu blev misstänkta och hotade med att gå till facket.
-”Här jobbar man och sliter och så ska man bli förhörd som någon jävla brottsling!”

Om detta var jag lyckligt ovetande under hela min ledighet. Det var först när jag kom tillbaka som jag fick reda på att allt hade blivit polisanmält. Det var porslin och köksredskap för stora pengar som hade försvunnit. Detta såg rederiet mycket allvarligt på. Man var tvungen att gå till botten med detta.
Lägg därtill de inställda avgångarna som hade resulterat i stora inkomstbortfall för rederiet.
Så nervös som jag var då har jag nog aldrig varit. Skulle jag åka fast så skulle hela mitt liv bli förstört. Jag skulle aldrig kunna betala tillbaka.
Jag satt i förhör hos polisen i över en timma och två styrmän var närvarande. Jag har alltid varit bra på att ljuga, att fantisera och fabulera men den här gången stod hela mitt liv på spel. Jag skulle inte klara av att hålla masken. Jag beslöt mig för att spela dum och lite allmänt udda.
Det var lätt.
Jag drog upp axlarna, stammade extra mycket och feltolkade medvetet frågorna. Tydligen gjorde jag ett alldeles för bra jobb, de övervägde om jag kanske var tokig. De undrade om jag hörde röster ibland.
-”Ja, det är klart. Jag är inte döv!”
De frågade om jag trivdes med mitt jobb. Jag sade att det gav mitt liv mening och innehåll.
-”Utan mitt arbete är jag ingenting!”
Jag förnedrade mig verkligen. Men jag gav ett ytterst harmlöst intryck. De strök mig från listan av misstänkta. En sådan bortkommen och lätt imbecill person var inte den de sökte.
De lät mig gå.
Sedan var det Markos och Ronnys tur.
Ronny litade jag på men med Marko var det värre. Jag visste att han var svag i anden, han var helt enkelt inte lika ansvarslös som jag och Ronny. Någonstans inne i Marko så fanns det en liten arbetsmyra som ville göra rätt för sig, som kände ansvar och t o m lite yrkesstolthet ibland. Marko hade blivit som han hade blivit enbart för att han jobbade tillsammans med mig och Ronny. Vi hade blivit kompisar. Marko hade helt enkelt hamnat i dåligt sällskap.
Skulle han hålla tyst?

Marko höll tyst, han skvallrade inte och det är jag honom evigt tacksam för än idag. Marko visste inte om det men när han nekade till anklagelserna och höll tyst så räddade han min framtid, ja hela mitt liv. Marko var inte så svag som jag trodde.
Jag, Ronny och Marko hade fortsättningsvis ögonen på oss. Vi hade inte längre någon frihet. Så fort vi fick tid över i disken så letade Jussi upp nya skitjobb åt oss.
Vi tröttnade, sade upp oss och sökte oss till andra rederier. Vi höll ihop i två år och avverkade en hel del färjor. Ibland stötte jag även ihop med Selma i någon korridor eller personalmäss. Hon hoppade omkring lite här och där och ville inte fastna på en och samma båt. Ibland fick jag sova över i hennes hytt. Sedan försvann hon eller jag till någon ny färja. En natt i Selmas hytt var ett trevligt minne som jag brukade plocka fram när det kändes extra meningslöst och jobbigt.
1993 tröttnade jag på alltihopa och mönstrade av min sista färja för gott. Det var inte skitjobben som knäckte mig, det var spriten. För att stå ut så var jag tvungen att supa varje dag men jag orkade inte längre. Jag började bli sjuk. Jag förstod att jag hade kommit till en punkt i livet där jag var tvungen att välja – livet eller spriten och en för tidig död. Jag valde livet.
Jag träffade Selma i en terminal nere i Skåne. Hon hade fått jobb på en ny färja som hette Estonia som trafikerade rutten Stockholm-Tallinn. Jag gratulerade henne. Jag sade att det var en mycket bra färja att jobba på.
-”Maten är god och cheferna är helt ok!”
Jag följde henne till busstationen i Trelleborg. Hon kramade om mig innan hon klev på bussen till Stockholm. Jag blev generad.
-”Vi träffas säkert snart igen!”
Sade hon.
Vi sågs aldrig mer.

En av människans förbannelser är att hon aldrig förstår hur bra hon har det förrän långt efteråt. När man är ung så ser man sällan det stora i det lilla. Att diska var ett riktigt skitjobb men när jag tänker tillbaka så var det en härlig tid. Vi hade kul. Vi skrattade nästan jämt och vi blev aldrig ovänner, jag, Ronny och Marko.
Vi höll ihop och ställde upp för varandra.
Jag minns nätter när jag och Ronny satt uppe i en folktom personalmäss och skrev brev hem till flickvänner som vi aldrig hade träffat. Vi skrev åt våra kollegor som inte var så roade av att skriva själva.
-”Skriv något fint och romantiskt!”
Och ja, vi skrev. Vi skrev så pennorna glödde och tjöt samtidigt av skratt tillsammans.
”Jag ligger här i min hytt med ett stadigt grepp om kuken och tänker på dig.” Eller: ”Du ska få se, när jag kommer hem så kommer du att få gå bredbent som en cowboy i flera dagar efteråt!”
Jag minns tidiga morgnar när jag och Marko satt i hytten och drack vodka och planerade semesterresor som vi skulle göra tillsammans men som aldrig blev av.

Idag har jag många bra jobbarkompisar. Vi har kul tillsammans och träffas ibland på fritiden. Men så bra jobbarkompisar som man får när man är ung, sådana får man aldrig mer. De är speciella.
Tiden går fort, minnen suddas ut, folk glömmer och vi lämnar inte något efter oss. Allt slit och alla uppoffringar faller i glömska.
Ingen minns längre mig, Ronny och Marko. Ingen minns längre hur vi stod där i ett ångande bås och diskade för brinnande livet ackompanjerade av skränande rockmusik från en gammal bandspelare.
Vi lämnade inte något efter oss.
Men på botten av Östersjön så ligger det plåtbleck och tallrikar. Det kommer att ta lång tid innan de vittrar sönder. Kanske kommer någon dykare att hitta dem i framtiden och undra hur de hamnade där? Kanske får någon fiskare upp några stora plåtbleck och uppläggningsfat i sin trål och svär ve och förbannelse över nedskräpningen av havet.
De kommer att undra hur det hamnade där.
Det vet bara jag, Ronny och Marko men vi har mönstrat av för länge sedan.

måndag 19 januari 2009

Axel Olsson och Olle - Del 3.

Forts från föregående inlägg...

Axel går ut på gårdplanen och ropar på katten.
-"OLLE! Kom hit!"
Olle kommer genast rusande och hoppar in i baksätet när Axel öppnar dörren på bilen. Förutom att Olle är en lydig katt som alltid kommer när man ropar så är han även van vid att följa med Axel ut på bilturer lite då och då.
Förra sommaren kände sig Axel riktigt äventyrslusten och bestämde sig för att ta ut svängarna ordentligt, han körde ned till Uddevalla och Bohuslän så att Olle skulle få se kusten och få käka lite färska räkor. Räkor är något som Olle uppskattar till fullo men som dessvärre ger honom svår ränndreta. Axel köpte flera strutar med ångande färska räkor och Olle satte i sig alltihop. Axel äter inte räkor, förutom att han tycker att de smakar tvål så känns det lite fjolligt att sitta och skala de där små rosa insekterna. Hade det inte varit för Olle så hade han aldrig köpt räkorna eftersom han inte gillar att köra ned pengar i halsen på de där jävla inavlade fiskarna som bara guppar omkring ute bland vågorna i sina förbannade båtar och solar och latar sig dagarna i ända. Hederligt kroppsarbete är något som aldrig har stått högt i kurs bland bohuslänningarna, det hade han ju hört.
På hemvägen bestämde sig Olle för att börja impregnera Impalans originalklädsel med både diarré och uppstötningar vilket framkallade ett av de värsta raseriutbrotten på länge hos Axel. Han stannade bilen mitt på landsvägen och sprang ut på en åker och började slänga stenar och jordkokor runt sig samtidigt som han grät av ilska. Bilar for förbi och tutade, förarna pekade finger och skrattade.
-"Ha! Ha! Är det inte den där tokiga Axel Olsson från Flatåker?"
-"Titta på honom! Vilken dåre! Ha! Ha!"

Ilskan lägger sig så småningom och Axel tar istället fram dunken från bagagen och började dricka.
När han äntligen kommer hem framåt kvällningen i ett rent sinnesjukt berusat tillstånd så raglar han in i ladugården och backar ut stora skördetröskan. Här ska jävlar i mig skördas!
En halvtimma senare han han lyckats köra ned tröskan i den gamla ankdammen.
Ännu mer kostnader och jobb för Axel. Den där förbannade resan till kusten fick honom i obalans resten av sommaren. Lägg därtill Jonas lilla rendezvous i köket.
Alla dessa kostnader!
All denna dårskap!
Axel var ytterst nära att glida in i ett katatoniskt tillstånd vid blotta tanken på alla extrautgifter som skulle dyka upp innan sommaren var slut.
Men det var då det!
Nu var det en ny sommar och Axel var på väg till en kattuställningen som han skulle vinna. Undrar hur mycket pengar det skulle ge?

Axel kör in framför utställningslokalen och parkerar. Han tar sig en rejäl klunk utav spriten innan han sträcker sig efter Olle i baksätet. De andra kattägarna har tydligen sina katter i burar men det skiter Axel fullständigt i, han har minsann pli på sin katt och Olle skulle aldrig få för sig att smita.
Axel står i kön till ingången, framför honom står en spinkig fjant till karl (Bög?) som håller i en bur som innehåller en sådan där vulgär Birmakatt.
-"Det var en ful jävla katt du har!" Säger Axel till mannen med birmakatten.
-"Min Olle här skulle göra slarvsylta av honom med en gång!"
Mannen vänder sig om och tittar med avsmak på Axel. Mannen heter Roger, kommer från Örebro och är sannerligen inte van vid orakade bonnläppar i träskor som stinker gammal men väl underhållen fylla och som av någon anledning uppträder hotfullt.
-"Det är en hona och hon heter Schatzi och har vunnit många priser. Var snäll och håll din katt borta från min bur."
Olle är en hankatt med mycket stark fortplantningsinstinkt och kände direkt på doften att det var en hona, en hona som var mitt uppe i en löpperiod! Olle lyckas krångla sig halvvägs ur Axels famn, sträcker in ena tassen i buren och griper efter en jamande Schatzi.
-"Men vad i helv... Olle!" Ryter Axel.
-"Vad fan är det med dig? Inte är du väl intresserad av en sådan där jävla snobbkatt?"
Axel håller om Olle extra hårt och backar flera meter från mannen med birmakatten eftersom han mycket väl kan bära på bögbaciller.

Axel kliver uppför trappan till ingången och ska precis till att kliva in när en man stoppar honom. -"Biljetten tack!"
-"Biljett? Vadå för jävla biljett?"

Undrar Axel.
-"Den du fick när du betalade anmälningsavgiften så klart!"
-"Jag har inte... Öh... Den har jag tappat. Flytta på dig nu så jag kommer in innan jag blir förbannad!"

-"Ledsen, jag kan inte släppa in någon utan biljett."
Mannen ställer sig med armarna i kors framför dörren och förbereder sig på bråk. Han brukar tjäna lite extrapengar på att vara ordningsvakt på lördagskvällarnas danstillställningar och är van vid att tampas med både fulla raggare och ännu mer berusade karlar från fabriken som alltid firar skiftavgången med att supa skallen i bitar och puckla på varandra så tänderna ryker allteftersom nivån i flaskorna sjunker.
-"Men va fan... Jag säger ju att jag har tappat biljetten!"
All sprit som Axel har druckit gör sig påminnd och han vinglar till lite, tar ett snedsteg, trampar ur träskorna och ramlar baklänges. Olle passar på och sliter sig ur Axel grepp, tar ut riktningen mot dörren och slinker mellan vaktens ben.
Inne i den stora salen har folk tagit ut sina katter från burarna och matar och borstar dem. Det gäller att få dem så vackra som möjligt inför kommande bedömning och betygsättning. Många av katterna är honor.
Rena paradiset öppnar sig för Olle när han kommer infarande i den stora salen.
Han kastar sig genast över den lilla birmakatten Schatzi som är den första kattdamen som kommer i hans väg, han genomför sin akt blixtsnabbt så som bara katter kan och springer genast mot nästa kisse som dessvärre visar sig vara en hane. Fullt kattslagsmål utbryter, burar åker i golvet, bord välter och fler katter slipper ur sina tillfälliga små fängelser. Siameskatter, rexkatter, burmakatter och abessinier ömsom ryker ihop och ömsom parar sig. Det är kärleksmöten över rasgränserna och slagsmål mellan både gamla och unga hankatter som alla vill vara ensamma herrar på täppan bland alla honkatterna. Olle har fullt upp med att både jaga hankatter på flykten och para sig med så många honor han kommer åt.
Kattägarna grips av panik, kvinnor skriker i högan sky över sina små ögonstenar som nu hänger sig åt något som de tidigare bara har kunnat känna doften av och karlarna springer omkring och försöker fånga sina prisbelönta turkiska angorakatter, ragdolls och sibiriska skogskatter.

Ute på parkeringen sitter Axel bakom ratten på sin Impala och dricker ur en petflaska med sprit och röker. Helt omedveten om Olles eskapader inne i kattutställningslokalen. Han är dock inte orolig för Olle, han kommer alltid tillbaka till Axel och mycket riktigt, en stund senare ser han ett grått streck komma farande över parkeringen mot Axel och bilen.
-"Där är du ju!"
Säger Axel till Olle och klappar honom över ryggen. Olle spinner och svansen pekar stolt uppåt.
-"Nu skiter vi i de där jävla snobbarna, nu åker vi hem. Det här är inget för oss!"
Drygt två månader senare föds det siameskatter med anmärkningsvärt stora ballar uppe i Karlstad, i Örebro föder en Birma två gråa ungar som visar på en förvånansvärt tidig och väl utvecklad parningsdrift redan efter några månader och i Trollhättan så nedkommer en rexkatt med två grålockiga ungar som redan efter bara några veckor höjer mattes kattmatskonto med flera hundralappar i veckan.
Liksom sin husse har Olle ett antal oäkta ungar ute på bygden och mer är att vänta.

Jovisst, Axel har även han varit och lättat ballarna ute på bygden i sin ungdom och förvånansvärt nog så var det faktiskt en ung flicka som en gång lyfte på kjolen och gav efter för Axels enträgna uppvaktning, men det är en historia som jag kanske lägger ut senare...

söndag 18 januari 2009

Axel Olsson och Olle - Del 2.

Flera läsare har bett mig att lägga ut fortsättningen på berättelsen om Axel Olsson, en inskränkt bonne som jag hittade på för flera år sedan. Rena skiten enligt mig men eftersom flera ber så snällt så lägger jag ut del 2.
Del 1 hittar ni här:

Andra helgen i maj månad är helig för Axel, då kör han ut sin gamla amerikanare, en Impala 63:a som har stått under en presenning i ladugården hela vintern. Den är röd med svart vinyltak och har kanske sett bättre dagar men för Axel så är den att betrakta som fabriksny och representerar allt det som har förvägrats honom här i livet; frihet, respekt och materiell rikedom. USA är drömlandet och amerikas president är i stort sett den enda människan han skulle kunna tänka sig att ta order utav utan att ställa till med alltför mycket väsen och omak för myndigheterna.
Drömstaten är Texas. Där behöver man inte betala skatt, kommunister vet sin plats och såvitt Axel visste så var homosexualitet strängt förbjudet och kuksugeri var att betrakta som landsförräderi. Där skulle han trivas! Han kunde se sig själv sitta på en veranda någonstans i Texas i solnedgången och se sin majs växa. Alltid jättefull på någon amerikansk whiskey som han i och för sig aldrig hade smakat (åt helvete för dyrt!) men det var säkert lättdrucket. Om inte annat så drack alla hårdingar whiskey och var det något som Axel var så var det hård.
Denna heliga helg startar han alltid med att stiga upp tidigt, sätta sig vid köksbordet och titta ut över åkrarna i soluppgången. Han gläds åt att äntligen vara färdig med vårsådden, nu följer några lata veckor innan det är dags att börja jobba igen. Dessa veckor brukar han ägna åt att med stor iver kasta sig huvudstupa rakt in i en fylleperiod som skulle få vem som helst att krokna och förvandlas till ett skakande vrak, men inte Axel inte. Han är hård, uppfödd på tungt kroppsarbete och stryk så det vore väl fan om han inte skulle tåla en äkta svensk tvåveckorsfylla!

Han tar ut en stor flaska hembränt ur det gamla ljusblå kylskåpet med kromat handtag och fyller ett helt dricksglas. Till spriten så dricker han kokkaffe och röker Greve Hamilton i sin gamla pipa med avbrutet skaft som han har lagat med isoleringstape. Första dagen i ett ordentligt fylleslag är alltid bäst och han vill dra ut på njutningen så länge han kan.
Efter någon timma känner sig Axel mjuk och fin i huvudet av spriten. Han kliver i sina träskor och hänger på sig sin gamla jeansjacka av märket Lee från sjuttiotalet och går visslande ut till sin Impala, hoppar in bakom ratten och drar iväg från gården med en rivstart. Kommer ut på stora landsvägen, svänger höger och stampar gasen i botten. Rutan är nedvevad och vinden rufsar om Axels krulliga hår.
Nu börjar sommaren!
Ur bilstereon strömmar Chuck Berry, den enda musiken som överhuvudtaget får spelas i närheten av Axel. Hur i helvete Elvis kan kallas "King of rock´n roll" är en fullkomlig gåta, karln var ju inget annat än en amerikansk jävla dansbandssångare som inte ens kunde ta ett ordentligt ackord på gitarren, än mindre komponera egna låtar. Elvis Presley är och förblir en frireligiös och pomaderad jävla frälsissångare som säkert sög satsen ur den där jävla överste Parker med både jämna och ojämna mellanrum. Alla kvinnor är ju som tokiga i rockstjärnor, de vet minsann Axel, och tillfällen till pälskrage saknades minsann inte för Elvis men inte fan blev det något där inte. Se bara på Chucken, han plöjde ny mark med kuken varenda kväll när han var ute på turné men den där Elvis föredrog tydligen att sitta på hotellrummet och vräka i sig mackor med jordnötssmör istället.

-"The King of rock´n roll" mina svettiga ballar!"
Utbrister Axel och retar upp sig ännu mer vid blotta tanken på Elvis. Den enda platsen där Elvis var kung var i landet Kuksugia, senare gift en kortare period med Drottning Klamydia av Slickafittia vars arrangerade äktenskap resulterade i en efterbliven unge vars enda bedrift är att ha gift sig med en steppande neger med bacillskräck och klippkort hos plastikkirurger.
Axels människosyn är en kloak av fördomar och inskränkthet. Detta är något som alla invånare på hela Dalslandsslätten är medvetna om, därför har han inga vänner. Det finns ingen som vill sitta tillsammans med honom på parkbänken de få gånger som han dyker upp vid samhällets korvkiosk och han har aldrig fått åka i karavan tillsammans med de andra jänkarägarna. Befolkningens avståndstagande tar Axel som ännu ett bevis på att alla - med undantag av Chucken och hans katt Olle - är med i Den Stora Konspirationen som går ut på att frysa ut alla som fortfarande värnar om de gamla fina värderingarna och som inte drivs av en innerlig önskan att beslagta och förstatliga all privat egendom och smaska på sina närmaste grannar och arbetskamrater i röven. Alla som är emot honom, dvs inte håller med honom i precis allt, är bögar och kommunister.
Jo, så är det!

Axel svänger efter en stund in på Storgatan i Mellerud som är hans mål. Han rundar pressbyråkiosken och kör in på torget. Impalan mullrar tufft och han sitter kvar i bilen en stund och varvar motorn innan han stiger ur och går upp till korvkiosken. Han köper sig en Päronsoda till rena ockerpriset och kräver en pappersmugg. Den får han gratis. Personalen känner väl till Axels utbrott och jeremiader om helt oskäliga prishöjningar och hot om anmälningar till både konsumentverk och Pris och Kartellnämnden. De har lärt sig att om man inte vill ägna sig åt meningslöst och tröttsamt käbbel i en halvtimma så tillmötesgår man Axel Olsson så gott man kan inom rimliga gränser.
Axel blandar sig en ordentlig grogg i muggen och går bort och ställer sig vid anslagstavlan och läser en stund. "Stor dansbandsfest i Åsebro Folkets Park på lördag, Thor-Eriks on stage"
står det på en affisch.
-"Stor fikusfest i Åsebro, Kuk-Sugers bjuder upp till rövhambo!"
Läser Axel högt så att ingen av de förbipasserande fredagshandlarna ska missa något. På en annan affisch så står det: "Stor kattutställning lördagen den 14 Maj vid Idrottshuset".
-"Det är ju i morgon!" Säger Axel för sig själv. -"Dit måste jag ta med mig Olle!"
En så stor och välnärd katt måste ju bara vinna pris om det finns någon rättvisa i världen.
Nu finns det i och för sig ingen rättvisa i världen, det upptäcker varenda människa redan vid sjutton-artonårsåldern. Det är bl a en utav lärdomarna som automatiskt kommer med vuxenlivet. Man mognar och antingen så anpassar man sig efter detta faktum och gör sitt bästa av situationen eller också fortsätter man som Axel och förklarar krig mot hela samhället. Axel tror fortfarande att det finns någon sorts universell rättvisa som till slut kommer att ställa allting till rätta. Till Axels fördel förstås eftersom han alltid har haft rätt och hela tiden blivit orättvist behandlad av varenda levande människa i hela Dalsland, ja i hela Sverige förresten eftersom skattemyndigheten, elverket, televerket (eller va fan det nu heter nu för tiden?) och alla förbannade försäkringsbolag ligger utspridda över hela landet.
Tanken på eventuella prispengar gör Axel på bättre humör, han går med lätta steg tillbaka till sin bil och kör flera varv runt torget innan han drar iväg hemåt igen till sin vedbod och stereo med Chuck Berry-plattorna. Resten av dagen ska han supa, lyssna på Chucken och spela luftgitarr tills han somnar. Det ska bli kul!

Nästa morgon sitter Axel vid köksbordet tillsammans med sin fru Majvor och sin efterblivna son Jonas. Han häller brännvin i sin kaffekopp, lyfter koppen mot munnen och häller i sig flera centiliter i ett svep. Axel svettas, grimaserar och dunkar näven rakt i bordet så att glas, tallrikar och bestick flyger upp i luften.
-"Kan det där verkligen vara gott?"
Undrar Majvor.
-"Käft! Det här begriper inte du!"
-"Jag vill också smaka!"
Skriker Jonas och hoppar upp och ned på sin stol.
-"Ja DET är ju verkligen något som du behöver, du är ju lite stel och hämmad."
Säger Axel ironiskt. Förra sommaren hade Jonas hittat Axels gömda sprit och i ett obevakat ögonblick hällt i sig en hel flaska vilket hade resulterat i att han hade slagit sönder hela köket och avslutat festen genom att kasta ut spisen genom fönstret och kräkts i Axels storstövlar.
Det hade kostat Axel många sköna tusenlappar. Det hade behövts hinkar med sprit för att få Axel att plana ut och landa ordentligt efter denna ekonomiska chock.
-"Jag ska åka in med Olle till Mellerud, han ska vara med på kattutställningen."
Säger Axel till Majvor.
-"Nämen, det är väl bara för riktiga raskatter!"
-"Olle är en högst existerande katt och då är väl han också en slags ras vad jag vet, eller hur?"
Axel reser sig upp och stoppar spritflaskan i innerfickan på jackan.
-"Jaja, bli inte besviken bara om de inte släpper in dig."
Säger Majvor och reser sig upp hon också för att ta i tu med tvätten.

Fortsättning följer eventuellt...

lördag 17 januari 2009

Livet på de vita färjorna - Del 1.

Först så tänkte jag skriva att jag inte visste hur det började, vem som var den skyldiga, men så tänkte jag efter lite och förstod att det var nog jag som var boven i dramat. Det var jag som startade alltihopa.
Men det fanns ingen medveten tanke bakom. Det var bara något jag gjorde. Av ren lathet och brist på respekt för mitt arbete. Inget annat.
Att detta beteende smittade av sig kan knappast jag lastas för. Eller det kanske jag kan?
Skitsamma. Det är många år sedan och preskriberat sedan länge.

Jag jobbade på en färja som trafikerade rutten Stockholm-Helsingfors. Jag tror att det var i början av nittiotalet, nittio-nittioett eller något.
När man fick anställning på en ny färja så fick man i regel börja från botten. Om man inte hade någon form av yrkesutbildning. Då kunde man hoppa över de dummaste jobben. Eller akademisk utbildning för den delen, då kunde man bli befäl.
Saknade man utbildning så fick man i regel starta i grovdisken, och sedan var det upp till en själv om man ville stanna kvar där och lida eller klättra uppåt. Att det skulle vara bättre någon annanstans är i regel en illusion. Det är en morot, en skapad bild enbart för att ingjuta hopp om en bättre framtid. Man ska helt enkelt ha något att se fram emot, så att man står ut.
Man ska luras att tro att det finns en bättre framtid, att molnen kommer att lätta.
Och sedan går åren.
Jag gick på den lätta i början. Sedan lärde jag mig att det är inte bättre att tömma sopor, städa hytter eller stå vid något stekbord med en fånig mössa på skallen. Det är samma skit alltihopa.
Det kallas att arbeta.
Man förväntas vara tacksam över detta.
-”Du ska vara glad över att ha ett arbete!”
Javisst, jätteglad.

Av någon anledning så fick jag hoppa över grovdisken. Direkt när jag hade mönstrat på färjan så blev jag istället anvisad till findisken. Det var ett skitjobb det också men man slapp att vara lägst i hierarkin. Findisken var ett hack högre upp.
Efter att ha blivit introducerad för mina nya arbetskamrater så var det dags att börja jobba. Fem minuter senare hatade jag jobbet.
-”Du är ju ny, första veckan brukar man tycka det är kul och spännande!”
Sade en kille till mig.
Jag har fått höra mycket dumheter på många arbetsplatser under mitt liv så jag brydde mig aldrig om att svara. Jag har hört ännu värre saker. Jag bet ihop och jobbade på.
Denna färja hade i snitt tvåtusen passagerare dygnet. Varje natt, tolv timmar i sträck, diskade vi deras tallrikar, bestick, glas och skålar. Vi diskade även köksredskap som kockarna ständigt lastade på oss. Sådant som inte grovdiskarna hann med. De kom in med vagnar fulla med plåtbleck och kastruller med fastbränd sås.
De skrattade när de gjorde det.
Plåtblecken var värst. De var alltid fulla med fastbränd potatisgratäng. Det var ett helvete att få dem rena och under tiden man rengjorde dem med stålull och spackelspade så matade servitriserna på med disk från matsalarna. Berg med tallrikar, glas och bestick.
Tvåtusen jävla passagerare varje natt och naturligtvis skulle alla äta och supa för allt vad tygen höll.
När kockarna var stressade, när de hade ovanligt mycket att göra och svårt att hinna med så brukade vi maska medvetet. De stod där med sina färdiga rätter till väntande passagerare utan att ha något att lägga upp det på.
-”Tallrikar!
Skrek de rakt ut luften. De såg oss som maskiner som man inte behövde tilltala. Vi såg dem som skitstövlar som man skulle jävlas med så mycket som möjligt. Vi hatade dem t o m mer än passagerarna.
Ibland tryckte vi ihop kockarnas kastruller och plåtbläck så att de fick problem med att få isär dem. Man travade fem-sex nydiskade plåtbleck som var ämnade till potatisgratäng på golvet, sedan ställde man sig på dem och hoppade. De kunde sitta som fastgjutna i varandra efter en stund.
Det var roligt att titta på stressade kockar som slet som djur med blecken. Ofta fick de bryta isär dem med skruvmejslar, ibland fick de t o m ta till hammare och stämjärn. Hade man tur så var de så uppstressade så att de slant och rev ned bleck och maträtter på golvet. Det var inte svårt för dem att räkna ut hur det låg till när de tittade bort mot diskstationen och såg tre diskare på rad med stora leenden i sina ansikten.
De hämnades naturligtvis. De blev vedergällningsattacker bestående av plåtbleck som de medvetet hade bränt vid. Man såg kockar som stod med stora såskastruller på sina spisar och brände på för allt vad de orkade. Ibland fylldes köket med rena sotröken.

Det är på sin plats att förklara hur en klassisk diskstation fungerade och hur ett arbetspass kunde vara för ett gäng findiskare på finlandsfärja i början av nittiotalet.
Hur det är idag vet jag inte men på den tiden så kunde man vara berusad under arbetstid. Det var naturligtvis inte tillåtet men ingen brydde sig, allra minst befälen. Vissa av dem uppmuntrade oss t o m att dricka när det var extra stressigt.
Jag tillhörde dem som alltid jobbade knall. Jag brukade under nattens gång hälla i mig en helflaska vodka. Mot slutet var jag oftast stupfull men jag skötte alltid mitt jobb.
Varje natt, två veckor i rad. Sedan var man ledig i två veckor. Det var man naturligtvis också tvungen att fira med alkohol. I flera år levde jag på det viset.
Jag och mina två jobbarkompisar, Ronny och Marko, stod i ett bås nätterna igenom och diskade, söp och lyssnade på rockmusik från en bandspelare som stod uppe på en hylla. Det låter hemskt men för det mesta så skrattade vi faktiskt. Vi kom att bli mycket goda vänner.
Det var tider det.
Man var alltid tre man på skiftet, eller ”vakten” som det kallades på sjöspråk. Stationen bestod av ett utrymme som brukade ligga i anslutning till köket, alldeles vid utgången till Restaurangen. Utrymmet bestod av en stor diskmaskin, ett rullband som löpte in och ut från maskinen och en plåtbänk där servitriserna och kockarna slängde upp alla skitiga tallrikar, plastbackar med glas, bestick, kantiner, bleck och jävelskap.
En person stod bakom plåtbänken och tog emot disken. Han spolade av och sorterade tallrikar, bestick osv, lade det i plastbackar och sköt in dem i maskinen. Han kallades för ”laddare”. Att vara laddare var det jobbigaste, det var även han som fick skura ur och skrapa alla dessa förbannade plåtbleck, kantiner och kastruller som kockarna lastade på oss. Allt skulle gå med en rasande fart.
Nästa person stod vi andra änden av diskmaskinen och tog emot den rena disken, sorterade upp det och sprang iväg och ställde allt på sin rätta plats. Han kallades för ”plockare”. Det var den näst jobbigaste sysslan.
Tredje mannen sorterade besticken. Gafflar i en bytta, knivar, skedar i en annan osv. Han kallades för för ”Gaffeln”. Det var den bästa sysslan. Vi hade roterande schema så var tredje dag fick man vara Gaffel.
Jag gillade att vara Gaffel. Det var ett totalt hjärndött jobb som inte krävde någon som helst tankeverksamhet. Jag kunde stå och dagdrömma och hälla i mig sprit samtidigt som händerna automatiskt sorterade upp besticken i rätt behållare.
Hjärndöda jobb är helt klart underskattade. Fördelen med jobb som inte kräver någon tankeförmåga eller planering är att man istället kan tänka på sådant som är viktigt i livet.
Jag brukade tänka på knulla.
Ibland dagdrömde jag även om en ung mörkhyad kvinna som jobbade i receptionen. Jag var kär i henne. Sådär naivt och ljuvligt kär som man bara kan vara under en kort tid i sin ungdom.
Hon hette Selma, hade långt svart hår, bruna ögon och vita tänder. Ibland hade hon ett rosa band i sitt hår. Jag brukade alltid få henne att skratta.
Selma figurerade aldrig i mina pornografiska dagdrömmar. Det var hon för fin för. När Selma dök upp i mina dagdrömmar så funderade jag alltid ut nya vitsar och historier att dra för henne. Jag ville få henne att skratta. Det fick jag alltid.
-”Du är helknäpp! Jag har nog aldrig träffat någon som dig!”
En sådan kommentar kunde jag leva på resten av veckan. Selma fick mig att stå ut. Jag fick uppvakta henne sex månader innan hon äntligen bjöd mig till sin hytt en tidig morgon. Om det berodde på att hon var en ovanligt ordentlig tjej eller för att jag helt enkelt var den jag var låter jag vara osagt. Kvinnor kanske behöver så lång tid för att vänja sig vid mig?

Var tredje natt kunde jag dagdrömma om Selma. De andra nätterna fick jag slita som en dåre. Dom där jävla kockarna och passagerarna höll på att ta knäcken på mig. En natt var jag laddare och var för ovanlighetens skulle inte full. Jag var bakfull. Jag var så sjuk så jag orkade inte ens försöka att jaga bort baksmällan med vodka.
Grinig var jag också.
Och disken bara vällde in.
Travarna med tallrikar bara växte. Jag matade in så mycket jag orkade i diskmaskinen. Den gick för högtryck men orkade inte svälja allt i samma takt som servitriserna levererade nya skitiga tallrikar och plastbackar med glas. Kockarna kom in med sina förbannade plåtbleck och gapade och skrek om att vi skulle skynda oss.
-”Killarna måste jobba! Det är follt med gästerna ja!”
Brölade en finsk kökschef som hette Jussi.
Jussi var Satan själv personifierad. Han hatade oss diskare. Jussi avskydde svaga människor och hade man inte avancerat längre än till disken, ja då var man en svag människa som skulle plågas så mycket som möjligt.
Jussi hade blivit en utmärkt obergefreiter i Tyska SS.

Innan jag började min anställning så hände något som faktiskt gav rubriker i de stora dagstidningarna i både Sverige och finland.
Jussi hade trakasserat två homosexuella grovdiskare en längre tid. Trots att de jobbade tolv timmar i ett sträck så tvingade han dem att putsa diskmaskinen och spola golven på sin lediga tid. Han var på dem hela tiden. Han pratade skit om dem och hetsade de andra kockarna att jävlas med dem så mycket de orkade.
Till slut fick de två grovdiskarna nog.
De kallades för Bill och Bull och var inte världens smartaste. De ansågs som lite småtokiga och skrämmande. Det var något med deras ögon. Det fanns liksom inget bakom dem. Men tokiga eller inte, de gillade inte att bli mobbade av en sadist som hade kommit upp sig till kökschef. De bestämde sig för att göra något åt problemet. Något slutgiltigt.
-”Jussi borde ha stor kuk!”
Sa Bill.
-”Stor kuk är ordet!”
Sa Bull.
De kunde Jussis rutiner sedan länge och en sen natt så lade de sig i bakhåll. De visste att Jussi alltid gick till sin hytt klockan fyra på morgonen. Några minuter tidigare så ställde de sig i ett städförråd och väntade. Exakt klockan fyra hörde de Jussi komma gående. Precis när Jussi gick förbi förrådet så hoppade Bill och Bull ut, drog en säck över huvudet på Jussi och knöt till ordentligt. Sedan började festen.
De turades om att hålla fast honom medan den andra matade på med feta smällar mot Jussis ansikte och mage.
Till slut orkade de inte hålla upp Jussi längre. Han rasade ihop på golvet. Bill och Bull fortsatte misshandeln. De hoppade omkring och sparkade honom över hela kroppen. Till sist så drog de ut honom på däck, hängde honom över relingen och drog ned Jussis byxor.
-”Nu jävlar ska du knullas härifrån till evigheten!”
Sa Bill.
-”Till evigheten var ordet!”
Sa Bull.

Naturligtvis åkte de fast. Riktigt rejält. Båda blev dömda till långa fängelsestraff i Finland och i det landet daltas det inte med psykopater, det kan jag lova. Inte som här i Sverige.
Men historien tar inte slut där.
Anledningen till att de åkte fast var att de hade våldfört sig på fel person. Det var inte Jussi. Det var en stackars passagerare som efter ett flitigt intag av starka drycker hade råkat förirra sig ned på personaldäck. Jussi hade till sin smala lycka blivit försenad just den natten. Det hade blivit stopp i golvbrunnarna och naturligtvis hade alla diskare som genom ett trollslag gripits av renlighetsiver och börjat putsa och rengöra sina diskmaskiner. Jussi fick rensa golvbrunnarna själv.
En stund senare var Jussi på väg till sin hytt. Precis när han satte nyckeln i låset så hörde han stånk och stön utifrån däck. Han blev nyfiken, gick ut och såg hur Bill just skulle lämna över till Bull som stod redo med kuken i näven.
Detta är den sanna historien. I tidningarna stod det något helt annat. De hade utelämnat en hel del. De skrev bara att en passagerare blivit mycket svårt misshandlad av personalen på en stor finlandsfärja och att detta inte var något annat än en skandal. Drevet gick och man ifrågasatte säkerheten för passagerarna och om man överhuvudtaget skulle våga åka färja något mera med tanke på vilka dårar som tydligen ingick i personalstyrkan.
Det var intervju och bild på den misshandlade passageraren. Han låg i sin sjukhusbädd med slangar genom kroppen. Han berättade att han hade sett fram emot denna resa, hur trevligt han och hans flickvän hade haft det under kvällen innan hon dessvärre började känna sig dålig och gick till sin hytt. Därför hade han tröstat sig med alkohol. Inte kunde han tro att det skulle sluta så illa. Han återgav detaljerat misshandeln.
Men han nämnde aldrig rövknullet.

Fortsättning följer...

onsdag 14 januari 2009

Sista solnedgången.

När jag kände mig som mest levande, då var jag så nära odödlighet som jag någonsin har kommit.
Jag minns hur det kändes att som åttaåring springa längs strandkanten, hur jag flög fram, hur jag sträckte ut. Lite skillnad mot idag.
Jag kommer ihåg sommarnätter under min tonårstid, när jag satt med mina vänner och grillade korv, såg solen gå upp och drack sprit. Då kändes det verkligen att jag levde.
Det var härligt känsla.
Odödlig.
Känslan av sin egen existens kan ta sig en hel del uttryck. En kompis till mig, Janne, fick för några år sedan en böld i röven. En stor elak jävel. Den satte sig precis vid rövhålet. Janne fick ont och blev riktigt illa däran. Han blev sjukskriven fram till operationen. I Jannes läkarintyg så stod det bl a att han hade fått feber och ledvärk till följ av en elakartad böld. Det stod att Janne hade svår smärta i anus. Svår smärta i anus.
Undrar hur han lade fram det för sin chef?
Jag skulle tro att det inte kändes så kul för Janne. Jag kan tänka mig trevligare situationer. Det är illa nog att ha en hettande och smärtande röv som känns som ett ton tegelsten, ännu värre att stå och vänta på att en fnissande chef ska läsa färdigt läkarintyget.
-”Ha! Ha! Ont i röven va?”
Jag tror att just då så kände sig Janne levande. Riktigt närvarande. Men jag tror inte att odödlighet var något som Janne drömde om vid det tillfället.

Vuxenlivet bjuder naturligtvis på trevliga överraskningar också. Jag har känt mig levande många gånger. Första gången jag såg en flicka få orgasm, och med mig till på köpet, var ett sådant tillfälle.
En annan gång var i somras. Jag och Janne flöt omkring i Medelhavet utanför Rom. Det var trettio grader i vattnet, det var mitt i natten, vi hade våra magar fulla med billigt vin och ännu billigare vodka och månen var stor som en badboll. Då kändes livet väldigt närvarande. Jag levde.
Jag kände mig väldigt tacksam över att jag fick uppleva sådana saker. Men jag känner mig inte längre odödlig. Det känslan får jag aldrig mer tillbaka, den känslan tillhör ungdomen.
De odödliga.

Många medelålders människor försöker desperat att hitta tillbaka till denna känsla igen. Det kan ta sig rent vansinniga uttryck. En del börjar hoppa bungyjump, andra klättrar i berg, seglar jorden runt i optimistjollar och jag vet inte vad för dumheter. Det är inget för mig. Att riskera livet, att känna döden nudda mina axlar får mig inte att känna mig levande och odödlig. Jag blir bara rädd.
Andra börjar att supa. Det har jag redan prövat, när jag var ung och odödlig. Det var kul. Idag skulle det vara mindre kul att tuta igång klockan åtta varje morgon och köra fylleperioder som skulle vara i flera veckor. Jag vare sig vill eller orkar.
Och hur skulle det då gå med mitt jobb?
På tal om jobb, jag hade en bekant, Lasse, som sade upp sig från sitt jobb när han fyllde fyrtio år. Nu jävlar skulle Lasse leva livet. Han skulle träffa kvinnor och se världen.
-”Som ung så kom jag aldrig längre än till Karlstad och med kvinnor var det ytterst sparsamt!”
Han kom inte så mycket längre den här gången heller. Till ett hotell i Örebro. Men en kvinna blev det i alla fall, Pirjo. En femtiofemårig finsk städerska som gav honom kondylomvårtor ända upp i urinröret. Det var ingen bra början på Lasses nya liv som internationell äventyrare.
Lasse såg Pirjo i hotellbaren och eftersom han sedan lunchtid hade ägnat sig åt att dricka omvärlden ung, vacker och tillmötesgående så rusade han naturligtvis fram till henne och började bjuda på drinkar.
Åtskilliga drinkar senare så följde hon med honom upp till hotellrummet och där knullade han henne hela natten tills kuken slaknade.
Nästa morgon vaknade Lasse ensam, utan plånbok och mobiltelefon. Eftersom Lasse var Lasse så stampade han gasen i botten, ringde på rumsservice och beställde upp cigg, en stor flaska läsk och en hela vodka att blanda ut läsken med.
Sedan var det full fart. Utan några pengar.
Mera vodka.
Efter fem dagar av stenhårt krökande så började personalen att bli besvärliga, de ville ha betalt för all sprit som Lasse ideligen ringde och beställde upp till rummet.
Och där slutade Lasses äventyr.
En vecka senare var han tillbaka på sin gamla arbetsplats och bönade och bad om att få jobbet tillbaka.
Det är så det slutar. Det är bungyjumpslinor som går av, dödsstörtningar från bergsklippor och jordenruntresor som slutar tio mil bort på ett taskigt hotell med fylleångest, stulen plånbok och vårtor på kuken.

Sådana eskapader intresserar som sagt inte mig. Inga fylleslag, inga fallskärmshopp och ingen bergsklättring i världen kan få min ungdoms odödlighet tillbaka.
Jag vill vara sjutton år och springa över en äng med en stulen bandspelare under armen. Jag vill vakna upp i en flickas säng för första gången igen och jag vill kunna få sparken från ett jobb och skrattande gå därifrån eftersom jag vet att det finns nya jobb att få sparken ifrån.
Men idag så är jag medelålders och måste hålla hårt i det jag har. Jävligt hårt.
Folk tjatar på mig att jag ska sluta röka. Det gjorde de inte när jag var arton år. Då var jag odödlig.
Det är inte längre någon som säger åt mig att äta mer eftersom jag växer och det är ingen som intresserar sig för mina drömmar och framtidsplaner. Det är ingen som säger åt mig att jag ska klippa mig och skaffa mig ett jobb för jag har tappat det mesta av håret och ett jobb har jag.
När jag försöker att tala med någon om detta så fattar de inte vad jag menar, eller också slår de ifrån sig. Därför skriver jag om detta till Er på min blogg istället.
Jag trivs alldeles för bra med att leva för att börja bli gammal.
Jag har haft alldeles för kul för att vilja dö.
Så därför har jag bestämt mig. Jag ska inte bli gammal. Jag ska fortsätta med att vara barnslig och omogen. Jag ska sköta mitt jobb och betala mina räkningar i tid men sedan får det räcka.
Om de tror att jag ska börja klä mig i gubbskjortor från Dressman, gå på herrmiddagar istället för renodlade fyllefester vid Jannes köksbord och spela golf istället för fickpingis så tror de fel.
Helt fel!

Jag har även bestämt mig för något annat. När jag blir gammal, när det är dags för mig att gå i pension så skiter jag i det här. Jag har tröttnat på evig kyla och kallblåst året runt. Jag kommer att emigrera, jag flyttar söderut. Det finns ingen anledning att låta livet begränsas av ett bistert klimat.
Så när jag blir pensionär – och jag går gärna i pension så tidigt som möjligt – så tänker jag sitta under en palm med ett glas i handen och drömma mig bort.
Men jag kommer inte längre att se solen gå upp, som när jag var tonåring och satt nätterna igenom och grillade korv med mina vänner. Jag orkar inte längre att hålla mig vaken hela nätterna.
Det kommer istället att vara skymning, jag kommer att få se solen gå ned.
Till slut kommer den att gå ned för sista gången men jag kommer jävlar i mig att kämpa emot in i det sista.
Det sägs att vid dödsögonblicket så spelas hela livet upp. Jag hoppas att när jag somnar in så kommer solen att gå upp igen. Solen går upp över en insjö, det är sommar, jag är arton år igen och har en hel evighet framför mig.

söndag 11 januari 2009

Dagdrömmeri och sysslolöshet - Del 2.

Vid sexton års ålder så var skolan äntligen slut. Jag hade avtjänat min tid och det var dags att börja arbeta.
Det gillade jag inte det heller.
Arbetslivet skiljer sig en hel del från skolan. Där fungerar det inte att sitta på en stol och glo tomt ut i luften, även om jag önskar att det vore så.
Det går inte att vinna.
Sköter man inte sina uppgifter så är man en smitare. Man blir utfryst och får till slut sparken. I skolan så blir smitare och halvidioter belönad med extrainsatser och flummiga projekt i syfte att kanske få den omotiverade lille eleven på bättre tankar. Arbetslivet däremot är den riktiga världen. En värld lika otäck som skolvärlden men på ett motsatt vis skulle man kunna säga. En mer verklig värld, en värld som inte anpassar sig efter lathundar och dumskallar.
Får man några lugna dagar utan arbete och fåniga arbetsuppgifter så har man tur.

Under flera år så jobbade jag på olika passagerarfärjor. Finlandsfärjor, Tysklandsfärjor och Englandsfärjor.
Under en period så jobbade jag för Scandinavian Seaways. De gick mellan Göteborg och England. Det var som på alla andra arbetsplatser, en fruktansvärd stress med tunga och slitsamma arbetsuppgifter. Men så, rederiet ändrade rutt. Nu skulle man trafikera Göteborg-Newcastle. Tidigare var det Harvich som gällde.
Newcastle blev inte så populärt. Resenärerna svek. Till rederiets sorg, till min stora glädje. Nu blev det väldigt lugnt för oss som var anställda. Det fanns inte så mycket att göra.
Jobb på färja är ett serviceyrke. De man ska slicka röven på är passagerarna. Passagerare skitar ned. De kräks på golven, använder tallrikar och bestick och kräver rena hytter och sängkläder. Passagerare ställer krav och är allmänt besvärliga.
Idioter.
Det tar inte lång tid förrän man börjar se dem som sina fiender och ju mindre av dem, desto bättre. Jag drömde ofta om att få jobba på en passagerarfärja helt utan passagerare.
Nu blev det verklighet.
Under en underbar period så trafikerade vi rutten Göteborg-Newcastle med en färja som var nästintill tom på gäster. Det var en fin tid.
Vi som jobbade som städare, diskare, kockar, sopgubbar och serveringspersonal satt mest och snackade skit under vår arbetstid. Det gjorde befälen nervösa. När vi började dricka blev de ännu nervösare. Vi satt i hytterna eller på våra arbetsstationer och drack oss mer eller mindre redlösa. Jag brukade sitta på en stol med ett glas i handen och gratulera mig själv till att jag äntligen hade hittat en arbetsplats som passade mig. Ibland gick jag iland i Newcastle och shoppade. Alltid med en flaska i innerfickan på kavajen.
Men för det mesta så satt jag och dagdrömde.

Dessvärre så finns det många människor som inte klarar av sysslolöshet. De blir rastlösa och kan börja ställa till med problem. Detta visste befälen, det var därför de blev nervösa.
Efter någon vecka hade alkoholkonsumtionen bland personalen stigit till farliga nivåer. Diskarna började intressera sig för servitriserna och städarna började uppvakta kallskänkorna. Gamla förhållanden upplöstes och nya inleddes. Det bäddade för svartsjuka och konflikter. En kille i disken som hette Reine blev orolig när Sessan deklarerade att hon ville ha en paus i förhållandet. -”Jag känner att jag måste få ägna mig åt mig själv ett tag!”
Att en kvinna ville ägna sig åt sig själv betydde för Reine att hon kanske låg i sin hytt och läste en god roman, sydde i någon knapp på sin blus eller sorterade sitt smink. Det kunde han stå ut med. Hon skulle säkert komma tillbaka till honom om ett tag.
Det blev en tung erfarenhet för Reine när han upptäckte att Sessans syn på att ägna sig åt sig själv var att tillbringa sin tid i en hytt tillsammans med stora mängder alkohol och två danska kockar som turades om att knulla henne i båda ändarna.
Reine blev så förbannad så i ren frustration så hällde han i sig en helflaska vodka på nolltid och slog sönder hela sin hytt inklusive en barspegel uppe på övre däck.
Två hyttstädare vid namn Hasse och Mads hade alltid hatat sitt jobb och retat sig på alla jävla passagerare som gjorde livet surt för dem genom att kräkas i duschen och lämna avtryck efter nattliga eskapader i sängkläderna.
Hasse och Mads hade för länge sedan tappat räkning på alla spyor och all avföring och sperma som de hade haft närkontakt med under åren. De fantiserade ofta om olika avlivningsmetoder för passagerare. Strypning med våtknullade sängkläder var en favorit.
Dessa morbida dagdrömmar gjorde det dagliga arbetet uthärdligt för Hasse och Mads. Det hade varit en säkerhetsventil.
Nu hade de fått mycket tid över. Alldeles för mycket tid. Nu satt de i linneförrådet, hinkade ren vodka och jämförde sina upplevelser som hyttstädare. Inte bra.
-”Minns du den där jäveln som hade skitit på sig i sängen och försökt att spola ned sängkläderna i toaletten? Det var jag som fick ta hand om det!”
De var rörande överens om att det enda rätta hade varit att linda in varenda jävla passagerare i ankarkätting och sänka dem i havet så långt utanför fiskegränsen som möjligt.
I takt med att promillehalten steg så funderade de ut nya fantasifulla metoder att avliva besvärliga passagerare på. Passagerare som såg som sin livsuppgift att göra livet surt för stackars hyttstädare.

Hasse och Mads hade lite att göra men färjan var inte helt tom på passagerare. De drog sig till minnes att de hade sett några uppe i baren. Säkert riktiga skitstövlar som just nu satt och planerade att förorena sina hytter på värsta möjliga vis.
-”Dom ska ha stryk!”
Utbrast Hasse.
Sagt och gjort. De drack upp det sista av spriten och styrde sina vingliga steg upp till baren.
När väktarna kom så var det mycket lätt att skilja ut Hasse och Mads från de få passagerarna eftersom de fortfarande hade på sig sina arbetskläder.
Hasse satt grensle över en pensionär från Åmål och hade sina stora händer runt hans hals. Han var bara sekunder ifrån att fullfölja strypningen innan en väktare försänkte Hasses värld i mörker med sin batong.
Mads hade redan hunnit med att slå en yngre familjefader medvetslös. Nu skulle han precis till att fullborda en våldtäkt på lilla frugan samtidigt som deras två vettskrämda söner hade klämt in sig under ett bord och bölade så snoret rann.
-”Ni får fan i mig vänta på er tur!”
Skrek Mads till väktarna som kom rusande mot honom med dragna batonger. Mads hade precis hunnit vika upp kvinnans fina och dyrbara klänning som hon hade tagit på sig kvällen till ära eftersom familjen firade bröllopsdag. Nu hade kvällen som skulle bli så fin gått helt åt helvete. Det var ju inte så här som kvällen skulle sluta.
Mads hade knäppt upp sina byxor och fumlade med sina kalsonger som hade tvinnat sig.
-”Försvinn! Jag var för fan först!”
Förbannade vakter som inte lät Mads uppvakta kvinnan ifred.
Sedan blev även Mads värld helt svart.

Hårt arbete håller folk borta från dumheter säger man och visst, jag kan hålla med om detta. Men det gäller inte mig. Jag är ett undantag.
Under denna period ställde jag inte till med någonting. Jag var snälla gossen som satt på en stol med ett glas i handen och noterade vansinnet. Det var då som jag verkligen förstod omfattningen av människans galenskap.
Tydligen så måste de flesta personer sysselsättas med idiotiska och stressiga arbetsuppgifter för att de ska avhålla sig från allehanda dumheter. Det tycker jag säger det mesta om människan. Jag har tidigare skrivit att minst åttio procent av alla människor är kompletta idioter. Det står jag fast vid.
Jag tillhör inte dessa åttio procent.
Det var jag som ansågs avvikande och udda som barn och det gör jag antagligen fortfarande. Det är jag som inte behöver sysselsättas med ointressanta uppgifter som har blivit idiotförklarad flera gånger under mitt liv av både lärare och arbetsgivare.
Idag ser jag det som komplimanger.
Idag är jag stolt över mig själv, jag är glad över att jag är den jag är. Jag har blivit vän med mig själv. Det tog lång tid och det krävdes en hel del uppoffringar och möten med korkade människor men nu så hukar jag mig inte längre för omgivningen.
Man är den man är och det kan man inte ändra på. Jag hade tur för jag blev till slut en människa som faktiskt inte är så illa.
Sedan så får cheferna säga va fan de vill!

Avslutningsvis så vill jag skriva något som inte hör till ämnet överhuvudtaget, men jag känner att jag måste visa min tacksamhet för en kille som heter Mikael. Det var han som drog igång min fanclub.
Jomen, jag har en fanclub! Vem fan kunde tro att jag skulle få något sådant?
Jag är inte bara rörd, jag är även mycket stolt. För det första för att någon tycker att jag är värd detta och för det andra; för att den har fått medlemmar. Redan över etthundratjugo stycken! Jag måste erkänna att jag är förvånad. Jag trodde inte att den skulle få en enda medlem.
Så jag vill även tacka alla medlemmar, för att ni gillar det jag skriver, ja för att ni tycker att min blogg är värd att besöka överhuvudtaget.
Tack ska ni ha allihopa!

Adressen till min fanclub:

lördag 10 januari 2009

Dagdrömmeri och sysslolöshet - Del 1.

Idag träffade jag en bekant på stan. Han beklagade sig över sitt jobb. Det var så jävla tråkigt.
-”Ja, va fan skulle det annars vara?”
Sade jag.
Nej, det var inte så han menade. Han jobbade på ett exportföretag och de hade dåligt med order. De hade inget att göra.
-”Vilken tur du har!”
Nä, det tyckte han inte. De satt mest och snackade skit, rökte och drack kaffe för att få tiden att gå.
Jag förstod inte problemet. Det lät ju underbart. Jag har aldrig haft några problem med sysslolöshet, i alla fall inte under arbetstid. Det är ju bara härligt om man slipper att jobba när man är på sitt arbete.
Jag ser det så här: Att arbeta är inte bara oändligt tråkigt och meningslöst, det är även jobbigt rent bokstavligt. Man måste anstränga sig och utföra sysslor som är direkt idiotiska. Men det är ju som det är, man måste sälja av åtta timmar om dagen av sin dyra tid här på jorden. Man måste dels vara på en plats som man helst inte vill vara på och dels utföra sysslor som man aldrig skulle drömma om att befatta sig med på sin lediga tid.
Om man då slipper att göra något när man kommer till sitt jobb, ja då har man i alla fall kapat idiotin med hälften. Jag sitter hellre och har tråkigt åtta timmar om dagen än har både tråkigt och arbetsamt.
Jag skulle gärna vilja ha ett arbete där jag kunde få sitta och stirra ut i tomma intet fram tills man fick stämpla ut och gå hem.
Inga sysslor.
Inget som man kan klanta till.
Bara sitta med ett fånigt leende på läpparna och sjunka in i sin egen lilla värld.

Som barn så gillade jag att vara inomhus. Det gör jag förresten än idag. Som barn så gillade jag att sitta vid mitt skrivbord och teckna, eller ligga på sängen och läsa eller drömma och fantisera mig bort. Det var en tillvaro som jag gillade.
Morsan var av en annan åsikt. Hon föste ofta ut mig.
-”Ut och lek! Det är ju så fint väder!”
Jag blev stående ute på gården. Jag stod och stirrade rakt fram med armarna utefter sidorna. Jag hörde humlorna som surrade. Lite längre bort så kunde jag se hur några andra ungar spelade fotboll. Det verkade tråkigt.
Jag stod rakt upp och ned. Inget mer. Det var helt ok. Jag var redan då en jävel på att inte göra någonting, att härda ut.
Efter någon timma eller två kom morsan ut på balkongen och undrade varför jag stod där.
-”Det var ju du som sade till mig att gå ut!”
Svarade jag.
Morsan sade till mig att komma in igen.
Det där upprepade sig några gånger och sedan gav morsan upp.
Jag hade vunnit.

Morsan skämde bort mig. Jag fick ofta bestämma vad vi skulle äta till lunch och middag. Jag älskade samma mat som idag, makaroner, falukorv, fiskpinnar, pannkakor. Sådana saker. När jag var hos mormor och morfar så var det lite annorlunda. Där var det morfar som bestämde vad som skulle ätas och man fick inte lämna bordet innan man hade ätit upp.
-”Man ska smaka på allt!”
Ja, det där skitsnacket har ni hört själva.
En förmiddag var jag och morsan där på lunch. Det var runt midsommar. Det var färskpotatis och sill. Jag hatar sill! Jag har alltid avskytt och kommer alltid att avsky sill.
Jag har aldrig smakat på sill men jag vet instinktivt att det är äckligt. Ingen jävel kan få mig att äta rå fisk. Aldrig. Gode Gud, jag lovar, det är ett löfte jag kommer att hålla under hela mitt liv.
Men morfar försökte få mig att smaka.
-”Du får inte lämna borde förrän du har smakat!”
I helvete heller. Jag satt kvar. Jävlar vad jag satt den där dagen. Det blev eftermiddag. Morfar och morsan var inne i köket några gånger och tittade oroligt på mig. Jag gav mig inte. Morfar var imponerad.
-”Säga vad man vill, men pojken har en jävla vilja.”
Han fattade inte att det var inget problem för mig att sitta sysslolös. Det har det aldrig varit. Jag har min hjärna och mina fantasier. Mina dagdrömmar.
Den där junidagen så reste jag jorden runt flera gånger. Jag rånade banker, hoppade fallskärm och var en internationell gangster, efterlyst av hela världen.
Sent på kvällen gav morfar upp. Jag fick lämna bordet. Det var dags för mig och morsan att åka hem.
Jag hade vunnit.

Hösten kom och jag var tvungen att börja skolan. Det ville jag inte. Det var med kunskapens källa som med sill, jag kände inte till smaken men jag kände rent instinktivt att det inte var något för mig.
Så rätt jag hade.
Jag körde med samma metod. Jag satte mig vid min anvisade skolbänk och där blev jag sedan sittande. Jag glodde rakt fram eller ut genom fönstret och gjorde ingenting.
I två år satt jag på det viset. Jag räckte aldrig upp handen och gjorde aldrig några läxor. Två år. Nu jävlar så var det tydligen allvar!
Den här gången verkade segern långt borta.
Efter ett par år så blev jag bedömd som besvärlig och obstinat. Jag gick inte att ha i klassen. Det blev OBS-klass istället.
Det blev en halv seger. I OBS-klassen var det rätt så slappt. Lärarna hade inga förväntningar på oss och det var positivt. Kraven sänktes betydligt. Jag var fortfarande tvungen att gå kvar i skolan men ingen krävde längre några prestationer. Ofta kunde det gå en hel dag utan att vi behövde öppna våra skolböcker. Om vi ville så fick vi läsa serietidningar eller spela spel istället.
Klart att vi ville!
Under hela mellanstadiet så gick jag i den där OBS-klassen. Det var enbart positivt. För det första så blev man ofta lämnad ifred och för det andra så hade denna klass mycket dåligt rykte bland de andra ungarna i skolan. Vi räknades som galna och därmed farliga. Det gick flera galningar i klassen och flera var direkt kriminella som senare avancerade till ungdomsvårdsskolor och fängelser. De var inte i majoritet men tillräckligt många för att alla vi andra skulle bli dömda efter samma mall.
Det gillade jag.
Man fick se upp för de äldsta och värsta dårarna i klassen men blev någon av oss svagare och yngre elever hotad av någon jävla översittare från en normal klass så fick han något psykfall från min klass på halsen. Därför blev vi oftast lämnade ifred.
Även om det var mycket bråk inom klassen så höll vi ihop stenhårt mot alla andra.

Det gick en svart kille i min klass. En försynt och rädd kille som hette Bennie. Han gjorde ingen fluga förnär. Underläppen började darra så fort någon blängde ilsket på honom. Men Bennie hade två dåliga vanor, det ena var att han vid tio års ålder gillade att röka och cigarretter kostar pengar. Den andra dåliga vanan var att ständigt låna pengar till dessa cigarretter, pengar som han sedan vägrade att betala tillbaka. När någon kom och krävde tillbaka sina pengar så blånekade han.
-”Nä, jag har inte lånat några pengar av dig!”
Ett sådant beteende håller naturligtvis inte i längden. Bennie var ett tacksamt offer för klassens värsta psykopater.
En kille som hette Martin var en mycket obehaglig pojk som oftast brukade stå för sig själv i något hörn på skolgården. Han var flera år äldre än oss andra men kom aldrig längre än till fjärde klassens nivå. Martin stod där i något hörn och tittade på småflickorna som hoppade hopprep. Han sade aldrig något, tog aldrig kontakt med dem. Men han hade ett obehagligt flin i ansiktet och försökte aldrig dölja sitt stånd. Martin var storväxt och helt igenom galen. När Martin inte stod i något hörn med sin ståkuk så brukade han leta upp någon mindre och svagare elev som han kunde misshandla. Bennie hade alla de egenskaper som gjorde honom till en alldeles utmärkt slagpåse för Martin.
Bennie var liten och klen, mycket yngre än Martin och svart. Detta var anledningar så goda som några för sådana som Martin att få ägna sig åt lite uppfriskande misshandel.
Så en dag så dök en stor luns vid namn Bosse från åttonde klass upp på vår del av skolgården. Bosse ville ha sina pengar. Det gällde ett par tior som Bennie var skyldig honom. Bennie var tio år och hade på något vis tråcklat in sig hos högstadiekillarna borta vid rökrutan. Inte bra.
-”Jag vill ha mina stålar nu. Annars jävlar!”
Bosse talade om för alla som ville höra på att Bennie var skyldig honom tjugo kronor och det var ju skit till neger som inte hade vett på att betala sina skulder.
Men Bennie blånekade. Han var inte skyldig några pengar.
Bosse var ingen kille som man blåste hur som helst. Han sade att Bennie hade tio sekunder på sig att hosta upp pengarna.
-”Annars ska jag jävlar i mig göra negerstuvning av både dig och resten av din idiotstam!”
Nu klev Martin emellan.
-”Du kan börja med mig, det är jag som är idiotstammens hövding!”
Sedan fick Bosse stryk. Mycket stryk. Martin sänkte först Bosse med ett par välriktade knytnävsslag. Efter det så började festen på allvar. Martin gick loss på Bosses kropp med sina cowboyboots.
För varje spark som träffade Bosses ansikte så räckte Martin upp händerna i skyn för en publik som bara jublade i hans eget sjuka huvud.
-”Fem-Noll till mig! Vilken jävla målfest va?”
Lärarna kom till slut och avbröt. Bosse fick åka ambulans och Martin fick ännu en gång besöka barnpsyk där man kom överens om att inte bara öka den gamla medicineringen utan även komplettera med lite annat godis av lugnande, ja helst sövande art.
Martin älskade att trakassera Bennie men när någon utomstående hotade någon från klassen, ja då ställde alla upp, även psykopater som Martin.
Det gav onekligen en viss trygghet.
Fortsättning följer...