lördag 10 januari 2009

Dagdrömmeri och sysslolöshet - Del 1.

Idag träffade jag en bekant på stan. Han beklagade sig över sitt jobb. Det var så jävla tråkigt.
-”Ja, va fan skulle det annars vara?”
Sade jag.
Nej, det var inte så han menade. Han jobbade på ett exportföretag och de hade dåligt med order. De hade inget att göra.
-”Vilken tur du har!”
Nä, det tyckte han inte. De satt mest och snackade skit, rökte och drack kaffe för att få tiden att gå.
Jag förstod inte problemet. Det lät ju underbart. Jag har aldrig haft några problem med sysslolöshet, i alla fall inte under arbetstid. Det är ju bara härligt om man slipper att jobba när man är på sitt arbete.
Jag ser det så här: Att arbeta är inte bara oändligt tråkigt och meningslöst, det är även jobbigt rent bokstavligt. Man måste anstränga sig och utföra sysslor som är direkt idiotiska. Men det är ju som det är, man måste sälja av åtta timmar om dagen av sin dyra tid här på jorden. Man måste dels vara på en plats som man helst inte vill vara på och dels utföra sysslor som man aldrig skulle drömma om att befatta sig med på sin lediga tid.
Om man då slipper att göra något när man kommer till sitt jobb, ja då har man i alla fall kapat idiotin med hälften. Jag sitter hellre och har tråkigt åtta timmar om dagen än har både tråkigt och arbetsamt.
Jag skulle gärna vilja ha ett arbete där jag kunde få sitta och stirra ut i tomma intet fram tills man fick stämpla ut och gå hem.
Inga sysslor.
Inget som man kan klanta till.
Bara sitta med ett fånigt leende på läpparna och sjunka in i sin egen lilla värld.

Som barn så gillade jag att vara inomhus. Det gör jag förresten än idag. Som barn så gillade jag att sitta vid mitt skrivbord och teckna, eller ligga på sängen och läsa eller drömma och fantisera mig bort. Det var en tillvaro som jag gillade.
Morsan var av en annan åsikt. Hon föste ofta ut mig.
-”Ut och lek! Det är ju så fint väder!”
Jag blev stående ute på gården. Jag stod och stirrade rakt fram med armarna utefter sidorna. Jag hörde humlorna som surrade. Lite längre bort så kunde jag se hur några andra ungar spelade fotboll. Det verkade tråkigt.
Jag stod rakt upp och ned. Inget mer. Det var helt ok. Jag var redan då en jävel på att inte göra någonting, att härda ut.
Efter någon timma eller två kom morsan ut på balkongen och undrade varför jag stod där.
-”Det var ju du som sade till mig att gå ut!”
Svarade jag.
Morsan sade till mig att komma in igen.
Det där upprepade sig några gånger och sedan gav morsan upp.
Jag hade vunnit.

Morsan skämde bort mig. Jag fick ofta bestämma vad vi skulle äta till lunch och middag. Jag älskade samma mat som idag, makaroner, falukorv, fiskpinnar, pannkakor. Sådana saker. När jag var hos mormor och morfar så var det lite annorlunda. Där var det morfar som bestämde vad som skulle ätas och man fick inte lämna bordet innan man hade ätit upp.
-”Man ska smaka på allt!”
Ja, det där skitsnacket har ni hört själva.
En förmiddag var jag och morsan där på lunch. Det var runt midsommar. Det var färskpotatis och sill. Jag hatar sill! Jag har alltid avskytt och kommer alltid att avsky sill.
Jag har aldrig smakat på sill men jag vet instinktivt att det är äckligt. Ingen jävel kan få mig att äta rå fisk. Aldrig. Gode Gud, jag lovar, det är ett löfte jag kommer att hålla under hela mitt liv.
Men morfar försökte få mig att smaka.
-”Du får inte lämna borde förrän du har smakat!”
I helvete heller. Jag satt kvar. Jävlar vad jag satt den där dagen. Det blev eftermiddag. Morfar och morsan var inne i köket några gånger och tittade oroligt på mig. Jag gav mig inte. Morfar var imponerad.
-”Säga vad man vill, men pojken har en jävla vilja.”
Han fattade inte att det var inget problem för mig att sitta sysslolös. Det har det aldrig varit. Jag har min hjärna och mina fantasier. Mina dagdrömmar.
Den där junidagen så reste jag jorden runt flera gånger. Jag rånade banker, hoppade fallskärm och var en internationell gangster, efterlyst av hela världen.
Sent på kvällen gav morfar upp. Jag fick lämna bordet. Det var dags för mig och morsan att åka hem.
Jag hade vunnit.

Hösten kom och jag var tvungen att börja skolan. Det ville jag inte. Det var med kunskapens källa som med sill, jag kände inte till smaken men jag kände rent instinktivt att det inte var något för mig.
Så rätt jag hade.
Jag körde med samma metod. Jag satte mig vid min anvisade skolbänk och där blev jag sedan sittande. Jag glodde rakt fram eller ut genom fönstret och gjorde ingenting.
I två år satt jag på det viset. Jag räckte aldrig upp handen och gjorde aldrig några läxor. Två år. Nu jävlar så var det tydligen allvar!
Den här gången verkade segern långt borta.
Efter ett par år så blev jag bedömd som besvärlig och obstinat. Jag gick inte att ha i klassen. Det blev OBS-klass istället.
Det blev en halv seger. I OBS-klassen var det rätt så slappt. Lärarna hade inga förväntningar på oss och det var positivt. Kraven sänktes betydligt. Jag var fortfarande tvungen att gå kvar i skolan men ingen krävde längre några prestationer. Ofta kunde det gå en hel dag utan att vi behövde öppna våra skolböcker. Om vi ville så fick vi läsa serietidningar eller spela spel istället.
Klart att vi ville!
Under hela mellanstadiet så gick jag i den där OBS-klassen. Det var enbart positivt. För det första så blev man ofta lämnad ifred och för det andra så hade denna klass mycket dåligt rykte bland de andra ungarna i skolan. Vi räknades som galna och därmed farliga. Det gick flera galningar i klassen och flera var direkt kriminella som senare avancerade till ungdomsvårdsskolor och fängelser. De var inte i majoritet men tillräckligt många för att alla vi andra skulle bli dömda efter samma mall.
Det gillade jag.
Man fick se upp för de äldsta och värsta dårarna i klassen men blev någon av oss svagare och yngre elever hotad av någon jävla översittare från en normal klass så fick han något psykfall från min klass på halsen. Därför blev vi oftast lämnade ifred.
Även om det var mycket bråk inom klassen så höll vi ihop stenhårt mot alla andra.

Det gick en svart kille i min klass. En försynt och rädd kille som hette Bennie. Han gjorde ingen fluga förnär. Underläppen började darra så fort någon blängde ilsket på honom. Men Bennie hade två dåliga vanor, det ena var att han vid tio års ålder gillade att röka och cigarretter kostar pengar. Den andra dåliga vanan var att ständigt låna pengar till dessa cigarretter, pengar som han sedan vägrade att betala tillbaka. När någon kom och krävde tillbaka sina pengar så blånekade han.
-”Nä, jag har inte lånat några pengar av dig!”
Ett sådant beteende håller naturligtvis inte i längden. Bennie var ett tacksamt offer för klassens värsta psykopater.
En kille som hette Martin var en mycket obehaglig pojk som oftast brukade stå för sig själv i något hörn på skolgården. Han var flera år äldre än oss andra men kom aldrig längre än till fjärde klassens nivå. Martin stod där i något hörn och tittade på småflickorna som hoppade hopprep. Han sade aldrig något, tog aldrig kontakt med dem. Men han hade ett obehagligt flin i ansiktet och försökte aldrig dölja sitt stånd. Martin var storväxt och helt igenom galen. När Martin inte stod i något hörn med sin ståkuk så brukade han leta upp någon mindre och svagare elev som han kunde misshandla. Bennie hade alla de egenskaper som gjorde honom till en alldeles utmärkt slagpåse för Martin.
Bennie var liten och klen, mycket yngre än Martin och svart. Detta var anledningar så goda som några för sådana som Martin att få ägna sig åt lite uppfriskande misshandel.
Så en dag så dök en stor luns vid namn Bosse från åttonde klass upp på vår del av skolgården. Bosse ville ha sina pengar. Det gällde ett par tior som Bennie var skyldig honom. Bennie var tio år och hade på något vis tråcklat in sig hos högstadiekillarna borta vid rökrutan. Inte bra.
-”Jag vill ha mina stålar nu. Annars jävlar!”
Bosse talade om för alla som ville höra på att Bennie var skyldig honom tjugo kronor och det var ju skit till neger som inte hade vett på att betala sina skulder.
Men Bennie blånekade. Han var inte skyldig några pengar.
Bosse var ingen kille som man blåste hur som helst. Han sade att Bennie hade tio sekunder på sig att hosta upp pengarna.
-”Annars ska jag jävlar i mig göra negerstuvning av både dig och resten av din idiotstam!”
Nu klev Martin emellan.
-”Du kan börja med mig, det är jag som är idiotstammens hövding!”
Sedan fick Bosse stryk. Mycket stryk. Martin sänkte först Bosse med ett par välriktade knytnävsslag. Efter det så började festen på allvar. Martin gick loss på Bosses kropp med sina cowboyboots.
För varje spark som träffade Bosses ansikte så räckte Martin upp händerna i skyn för en publik som bara jublade i hans eget sjuka huvud.
-”Fem-Noll till mig! Vilken jävla målfest va?”
Lärarna kom till slut och avbröt. Bosse fick åka ambulans och Martin fick ännu en gång besöka barnpsyk där man kom överens om att inte bara öka den gamla medicineringen utan även komplettera med lite annat godis av lugnande, ja helst sövande art.
Martin älskade att trakassera Bennie men när någon utomstående hotade någon från klassen, ja då ställde alla upp, även psykopater som Martin.
Det gav onekligen en viss trygghet.
Fortsättning följer...

10 kommentarer:

Anonym sa...

Verkar som om det blev mer förbrödring i OBS-klassen än på idrottslektionerna. Håller helt med dig om idrotten, lärarna tror att alla skall vara så jävla glada åt att få sparka boll, men det slutar bara med segregation.

Henrik sa...

Fy fan! Idrott och sill är de två största hoten mot mänskligheten idag.

Anonym sa...

Skrev ett jävligt långt meddelande om hur jag nyss idag upptäckte din blogg och blablablabla.
Men det försvann när jag skulle klicka på publicera-knappen.
Trist.
Nu orkar jag inte skriva allt igen.
Så det får bli ett kort tack för en välskriven och jävligt roande blogg.
Hej.

Rabiat sa...

Fy faan vad jag känner igen min egna skoltid, förutom att vår Martin hette Börje. Annars så stämmer allt. Scary...

Anonym sa...

Jag undrar vad du egentligen drömmer om att göra? Du säger att du inte gillar att jobba, men vad skulle du vilja göra i stället? Sitta framför datorn jämt?

Jag bara undrar eftersom jag har en annan filosofi. Ha ett jobb som man känner för och som betalar bra, spara pengar för att sedan när man är äldre kunna göra vad man vill. I mitt fall sluta jobba, köpa en lägenhet (har jag iofs redan gjort), skaffa en bat (redan gjort ocksa), och ha tillräckligt mycket pengar pa fickan för att kunna leva gott. Ata gott, dricka gott, ga ut, ha vänner pa besök, sant som jag uppskattar.

Sa vad vill du egentligen med ditt liv?

undrar Annika

Anonym sa...

Nej, nu håller jag inte med dig angående sysslolöshet på jobbet. Vissa arbetsplatser är ROLIGA!

Man går dit med lätta steg, och vill helst inte gå hem när arbetsdagen är slut. Man har roliga arbetsuppgifter, och tiden går fort.

Men - jag håller med dig om sillen! Aldrig ska vi äta detta vidriga!

Rex sa...

Det beror mycket på vilket jobb man har om det är bra att vara utan arbetsuppgifter.....

Om man har ett fritt och rörligt jobb,är ute och åker tjänstebil kanske,kundbesök osv så är det väl fint,då kan man ju åka in till nån kul affär kanske,eller fika osv,men om man som jag jobbar i en verkstad så är det bara urtråkigt.

Anonym sa...

Sill är både gott, nyttigt och en omistlig del av vårt kulturarv.

Oberoende testinstitut har dessutom visat att män som äter sill har i genomsnitt 25% större kuk än män som inte äter sill.

/JW

Anonym sa...

Bra och igenkännande som alltid. Dessutom har oberoende testinstitut visat att män som äter sill har i genomsnitt 25% mindre kontakt med det motsatta könet än män som inte äter sill. ;-)


//Plutten

Anonym sa...

Jag finner din blogg rolig och underhållande i det mesta, men jag begriper inte din syn på arbete. Det är helt okej att tycka att det är tråkigt att arbeta. Men att anse att det är onödigt och idiotiskt är ju fullkomligt bisarrt och jag hoppas att du inte tycker detta egentligen.

Anledningen till att vi kan skriva till varandra på denna blogg är att folk jobbat och det hårt. Anledningen till att socialbidragstagare har tak över huvudet, tv och mat är att andra arbetar. Du skriver hådra ord om socialbidragstagare, men folk som bara går till jobbet för att slappa och kvittera ut lön är ju inte mycket bättre det. Hade alla gjort vad de skulle och de kriminella upphört att existera hade vi snart bott i villor med pool allesammans. Nära på i alla fall.

Jag hoppas att det är en berättelse och inte din faktiska uppfattning, i vilket fall som helst, intressant läsning.