söndag 11 januari 2009

Dagdrömmeri och sysslolöshet - Del 2.

Vid sexton års ålder så var skolan äntligen slut. Jag hade avtjänat min tid och det var dags att börja arbeta.
Det gillade jag inte det heller.
Arbetslivet skiljer sig en hel del från skolan. Där fungerar det inte att sitta på en stol och glo tomt ut i luften, även om jag önskar att det vore så.
Det går inte att vinna.
Sköter man inte sina uppgifter så är man en smitare. Man blir utfryst och får till slut sparken. I skolan så blir smitare och halvidioter belönad med extrainsatser och flummiga projekt i syfte att kanske få den omotiverade lille eleven på bättre tankar. Arbetslivet däremot är den riktiga världen. En värld lika otäck som skolvärlden men på ett motsatt vis skulle man kunna säga. En mer verklig värld, en värld som inte anpassar sig efter lathundar och dumskallar.
Får man några lugna dagar utan arbete och fåniga arbetsuppgifter så har man tur.

Under flera år så jobbade jag på olika passagerarfärjor. Finlandsfärjor, Tysklandsfärjor och Englandsfärjor.
Under en period så jobbade jag för Scandinavian Seaways. De gick mellan Göteborg och England. Det var som på alla andra arbetsplatser, en fruktansvärd stress med tunga och slitsamma arbetsuppgifter. Men så, rederiet ändrade rutt. Nu skulle man trafikera Göteborg-Newcastle. Tidigare var det Harvich som gällde.
Newcastle blev inte så populärt. Resenärerna svek. Till rederiets sorg, till min stora glädje. Nu blev det väldigt lugnt för oss som var anställda. Det fanns inte så mycket att göra.
Jobb på färja är ett serviceyrke. De man ska slicka röven på är passagerarna. Passagerare skitar ned. De kräks på golven, använder tallrikar och bestick och kräver rena hytter och sängkläder. Passagerare ställer krav och är allmänt besvärliga.
Idioter.
Det tar inte lång tid förrän man börjar se dem som sina fiender och ju mindre av dem, desto bättre. Jag drömde ofta om att få jobba på en passagerarfärja helt utan passagerare.
Nu blev det verklighet.
Under en underbar period så trafikerade vi rutten Göteborg-Newcastle med en färja som var nästintill tom på gäster. Det var en fin tid.
Vi som jobbade som städare, diskare, kockar, sopgubbar och serveringspersonal satt mest och snackade skit under vår arbetstid. Det gjorde befälen nervösa. När vi började dricka blev de ännu nervösare. Vi satt i hytterna eller på våra arbetsstationer och drack oss mer eller mindre redlösa. Jag brukade sitta på en stol med ett glas i handen och gratulera mig själv till att jag äntligen hade hittat en arbetsplats som passade mig. Ibland gick jag iland i Newcastle och shoppade. Alltid med en flaska i innerfickan på kavajen.
Men för det mesta så satt jag och dagdrömde.

Dessvärre så finns det många människor som inte klarar av sysslolöshet. De blir rastlösa och kan börja ställa till med problem. Detta visste befälen, det var därför de blev nervösa.
Efter någon vecka hade alkoholkonsumtionen bland personalen stigit till farliga nivåer. Diskarna började intressera sig för servitriserna och städarna började uppvakta kallskänkorna. Gamla förhållanden upplöstes och nya inleddes. Det bäddade för svartsjuka och konflikter. En kille i disken som hette Reine blev orolig när Sessan deklarerade att hon ville ha en paus i förhållandet. -”Jag känner att jag måste få ägna mig åt mig själv ett tag!”
Att en kvinna ville ägna sig åt sig själv betydde för Reine att hon kanske låg i sin hytt och läste en god roman, sydde i någon knapp på sin blus eller sorterade sitt smink. Det kunde han stå ut med. Hon skulle säkert komma tillbaka till honom om ett tag.
Det blev en tung erfarenhet för Reine när han upptäckte att Sessans syn på att ägna sig åt sig själv var att tillbringa sin tid i en hytt tillsammans med stora mängder alkohol och två danska kockar som turades om att knulla henne i båda ändarna.
Reine blev så förbannad så i ren frustration så hällde han i sig en helflaska vodka på nolltid och slog sönder hela sin hytt inklusive en barspegel uppe på övre däck.
Två hyttstädare vid namn Hasse och Mads hade alltid hatat sitt jobb och retat sig på alla jävla passagerare som gjorde livet surt för dem genom att kräkas i duschen och lämna avtryck efter nattliga eskapader i sängkläderna.
Hasse och Mads hade för länge sedan tappat räkning på alla spyor och all avföring och sperma som de hade haft närkontakt med under åren. De fantiserade ofta om olika avlivningsmetoder för passagerare. Strypning med våtknullade sängkläder var en favorit.
Dessa morbida dagdrömmar gjorde det dagliga arbetet uthärdligt för Hasse och Mads. Det hade varit en säkerhetsventil.
Nu hade de fått mycket tid över. Alldeles för mycket tid. Nu satt de i linneförrådet, hinkade ren vodka och jämförde sina upplevelser som hyttstädare. Inte bra.
-”Minns du den där jäveln som hade skitit på sig i sängen och försökt att spola ned sängkläderna i toaletten? Det var jag som fick ta hand om det!”
De var rörande överens om att det enda rätta hade varit att linda in varenda jävla passagerare i ankarkätting och sänka dem i havet så långt utanför fiskegränsen som möjligt.
I takt med att promillehalten steg så funderade de ut nya fantasifulla metoder att avliva besvärliga passagerare på. Passagerare som såg som sin livsuppgift att göra livet surt för stackars hyttstädare.

Hasse och Mads hade lite att göra men färjan var inte helt tom på passagerare. De drog sig till minnes att de hade sett några uppe i baren. Säkert riktiga skitstövlar som just nu satt och planerade att förorena sina hytter på värsta möjliga vis.
-”Dom ska ha stryk!”
Utbrast Hasse.
Sagt och gjort. De drack upp det sista av spriten och styrde sina vingliga steg upp till baren.
När väktarna kom så var det mycket lätt att skilja ut Hasse och Mads från de få passagerarna eftersom de fortfarande hade på sig sina arbetskläder.
Hasse satt grensle över en pensionär från Åmål och hade sina stora händer runt hans hals. Han var bara sekunder ifrån att fullfölja strypningen innan en väktare försänkte Hasses värld i mörker med sin batong.
Mads hade redan hunnit med att slå en yngre familjefader medvetslös. Nu skulle han precis till att fullborda en våldtäkt på lilla frugan samtidigt som deras två vettskrämda söner hade klämt in sig under ett bord och bölade så snoret rann.
-”Ni får fan i mig vänta på er tur!”
Skrek Mads till väktarna som kom rusande mot honom med dragna batonger. Mads hade precis hunnit vika upp kvinnans fina och dyrbara klänning som hon hade tagit på sig kvällen till ära eftersom familjen firade bröllopsdag. Nu hade kvällen som skulle bli så fin gått helt åt helvete. Det var ju inte så här som kvällen skulle sluta.
Mads hade knäppt upp sina byxor och fumlade med sina kalsonger som hade tvinnat sig.
-”Försvinn! Jag var för fan först!”
Förbannade vakter som inte lät Mads uppvakta kvinnan ifred.
Sedan blev även Mads värld helt svart.

Hårt arbete håller folk borta från dumheter säger man och visst, jag kan hålla med om detta. Men det gäller inte mig. Jag är ett undantag.
Under denna period ställde jag inte till med någonting. Jag var snälla gossen som satt på en stol med ett glas i handen och noterade vansinnet. Det var då som jag verkligen förstod omfattningen av människans galenskap.
Tydligen så måste de flesta personer sysselsättas med idiotiska och stressiga arbetsuppgifter för att de ska avhålla sig från allehanda dumheter. Det tycker jag säger det mesta om människan. Jag har tidigare skrivit att minst åttio procent av alla människor är kompletta idioter. Det står jag fast vid.
Jag tillhör inte dessa åttio procent.
Det var jag som ansågs avvikande och udda som barn och det gör jag antagligen fortfarande. Det är jag som inte behöver sysselsättas med ointressanta uppgifter som har blivit idiotförklarad flera gånger under mitt liv av både lärare och arbetsgivare.
Idag ser jag det som komplimanger.
Idag är jag stolt över mig själv, jag är glad över att jag är den jag är. Jag har blivit vän med mig själv. Det tog lång tid och det krävdes en hel del uppoffringar och möten med korkade människor men nu så hukar jag mig inte längre för omgivningen.
Man är den man är och det kan man inte ändra på. Jag hade tur för jag blev till slut en människa som faktiskt inte är så illa.
Sedan så får cheferna säga va fan de vill!

Avslutningsvis så vill jag skriva något som inte hör till ämnet överhuvudtaget, men jag känner att jag måste visa min tacksamhet för en kille som heter Mikael. Det var han som drog igång min fanclub.
Jomen, jag har en fanclub! Vem fan kunde tro att jag skulle få något sådant?
Jag är inte bara rörd, jag är även mycket stolt. För det första för att någon tycker att jag är värd detta och för det andra; för att den har fått medlemmar. Redan över etthundratjugo stycken! Jag måste erkänna att jag är förvånad. Jag trodde inte att den skulle få en enda medlem.
Så jag vill även tacka alla medlemmar, för att ni gillar det jag skriver, ja för att ni tycker att min blogg är värd att besöka överhuvudtaget.
Tack ska ni ha allihopa!

Adressen till min fanclub:

9 kommentarer:

Tobias sa...

Du har hur många fans som helst. Bara för att inte tala om hur mycket skratt du rev ner på IBM när jag jobbade där och tipsade alla om dina texter.. men fejsbuck?! nä, urk.

Jag gillar dig ändå ;p

Anonym sa...

Även jag hade blivit medlem på fin fanclub.. Om den inte varit på facebook :)

Älskar dina texter.

Albin sa...

"Och jobbet som man gör, det har man ingenting för
det är nån annan som drar nytta av det
ingen aning vem
man bara flyttar sina papper, drar i sina spakar
hämtar sina pengar
det känns dumt och idiotiskt
men man vänjer sig
man vänjer sig"

Lite mer rövslickeri är du allt värd GH!
Mycket, mycket läsvärd blogg. Har gett mig mycket att fundera över.

Johannes Almborg sa...

Bra text som vanligt GeHå. Nu är jag ett av dina fan också. Om jag ändå har sålt min själ till Facebook, så kan man ju lika gärna ge en andel av den till något man gillar.

Anonym sa...

Hej Gehå! Du levererar sanningar på ett lättsamt och humoristiskt sätt. Här på verkstan så har vi din blogg som startsida.
Bland det bästa du har skrivit var: "Hade folk tyckt att det var kul att svetsa ihop plåtbitar, rensat avlopp eller suttit på kontor fakturerat räkningar så hade de gjort det hemma, på sin lediga tid."
Arbetslivet kan fan inte sammanfattas bättre.

Själv så jobbar jag på verkstad och byter mest oljefilter, balanserar däck å sån skit. Om jag tycker det är kul? Nä, så jävla tjock i huvet är jag inte och jag vet inte någon av oss mekar här på verkstan som tycker det är intressant och roligt att dra åt muttrar, skifta däck och svetsa avgassystem. Vi hatart allihopa, ung som gammal. Men det är ju som du skriver, detta är något man ente får säga högt. Man ska tycka det är kul att jobba, annars är man konstig.

Fortsätt fö fan och skriv!

Anonym sa...

Jag tycker att ett statligt jobb skulle passa dig väl? inget du har provat på eller funderat på? I många fall är ju tempot lägre då det saknas vinstkrav och det finns många slappa tjänster. Eller så kanske det bara är min bild att det är så.

Anonym sa...

Skulle också gå med i ditt fanklubb, men är en av de som tillhör tråden "Vi som hatar facebook." Bra som vanligt GH!

Oskar sa...

Hej GH, jag är redan medlem. Jag har åkt färja en gång, det vill säga en gång för mycket. Felknullade fyllon men snoriga ungar som kör till Hamburg för at där är mysigt. När barnen är nattade och frugan såver så smyger det felknullade fyllot ut och trycker prinskorven i röven på alla billiga horor. Han går hem nöjd och tror att hororna faktiskt uppskattade rövknullandet.

Granfot sa...

Tror du verkligen 80% räcker? :) Tack för ett bra inlägg som vanligt.
Vet att jag läste en text av dig på FB för rätt länge sen där du skrev om hur du satt i garderoben och skrev/söpt... Den borde du lyfta ut hit, jag skratade så jag trillade av stolen. :)