fredag 2 januari 2009

Jag passar inte vidare!

Idag frågade jag Tommy, en av jobbarpolarna om han skulle hänga med ut på stan en sväng efter jobbet. Det kunde han inte. Han skulle umgås med sin son.
-”Jaha. Vad ska ni göra då?”
Frågade jag.
Tommy tittade på mig som om jag inte var riktigt klok.
-”Ja… Göra? Jag ska umgås med min son helt enkelt!”
Jag talade om för honom att det lät skitkul. Vilket härligt sätt att tillbringa en helg på.
-”Vad ska ni göra, käka kakdeg? Dra samma torra skämt om och om igen?”
Tommy blev grinig och talade om för mig att jag inte begrep sådant där.
Nä, det gör jag nog inte.
Jag är ledig i morgon, ikväll kan jag alltså göra vad jag vill. Jag kan hitta på något kul. I min värld så är inte kul detsamma som att umgås med en människa på fem år som vrålar som en luftvärnssiren så fort han inte får som han vill.
Tänk om vi vuxna skulle bete oss på det viset?
Jag tror inte att någon skulle vilja gå på stan med mig om jag gick omkring med en slickepinne i näven, tittade storögt på alla jag mötte, snöt mig i jackärmen och tog mig på kuken i tid och otid.
Nu finns det i och för sig vuxna som beter sig på detta vis. Förståndshandikappade kallas de. Hur många vill tillbringa en eftermiddag på stan med dem?

När jag var tre år så stack jag och morsan från min far. Jag minns att morsan snabbt packade några väskor, klädde på mig och sedan gick vi mot stationen och hoppade på tåget norrut. Min far besvärade oss aldrig under denna tid.
Fyra år senare var det dags att gå mot en ny station och hoppa på ännu ett tåg. Morsan hade blivit av med jobbet. Vi var tvungna att flytta till mormor och morfar för ett tag.
Nu började helt plötsligt min far att besvära oss, eller i alla fall mig. Han hade gått till domstol och fått rätt till umgänge med mig en helg i månaden. Vad han eller jag skulle få ut av detta umgänge begriper inte jag än idag?
Av detta umgänge blev det inte heller så mycket av. Min far tröttnade efter en kort period, vilket är förståeligt och då tänker jag inte enbart på åldersskillnaden som var hela nitton år. Vi hade helt enkelt inte något gemensamt. Min far försökte att föra över sina intressen och värderingar på mig.
Det gick inte så bra. Faktum är att det gick inte alls.

Jag har alltid funderat på varför så många av manligt kön finner nöje i att springa efter en boll, eller titta på andra som springer efter en boll. Jag tror att det beror på att någon gång i historien så fanns det en man med för mycket tid som hade en säkring eller två som glappade uppe i huvudet. Denna man kanske hade en ledande position i byn. Hans åsikter, värderingar och intressen blev norm. Ingen vågade säga emot.
Eftersom denna man hade en ledande position så behövde han inte bryta ryggen av sig ute på åkrarna för att få mat för dagen. Det fanns det andra som gjorde åt honom. Han kunde istället vandra omkring i skogen för sig själv, sätta sig på en sten och låta tankarna snurra omkring uppe i sitt felkopplade huvud.
Hårt arbete håller människan borta från dumheter, det vet vi. En man med glappkontakt i huvudet och som därtill inte behöver arbeta är ingen bra kombination. Alldeles för mycket tid till funderingar. Sådant slutar oftast illa.
När inte denna man ägnade sig åt att sitta på en sten ute i skogen och förlora sig i sitt tomrum mellan öronen så lät han sig väl smaka av byns kvinnor. Huvudet kanske inte hängde med så bra men sexdriften var det inget fel på, och har man en ledande position så har man.
Denna man fick flera söner, även döttrar men på denna tiden så stod inte kvinnor så högt i kurs så det var sönerna som fick hans uppmärksamhet.
Stunderna på stenen ute i skogen gav nu utdelning. Det var nämligen då som en idé om att ägna sin lediga tid åt att sparka in ett föremål mellan två stolpar hade fötts. Varför han hade kommit på denna idé, hur denna tanke hade bubblat upp till ytan i det hav av felkopplade elektriska impulser som utgjorde byhövdingens hjärna är det ingen som vet idag. Men faktum är att efter ett tag så kunde man se en vuxen man som tillsammans med sina söner sprang efter en hopsydd grispung, fylld med mossa och torkad getskit.
Bollen var i rullning och resultatet kan vi se idag. Så kan det gå när idioter med för mycket tid får ett alltför stort inflytande på sina söner.

Jag är helt övertygad om att min far var släkt med denna man i rakt nedstigande led. Förutom att min far jobbade på Volvo istället för att vara byhövding så gillade han två saker; friluftsliv, att sitta på en sten ute i skogen och så fotboll.
Jag var, och är fortfarande, raka motsatsen till detta. Jag gillade att vara inomhus och teckna, läsa böcker och lyssna på musik. Intressen som sportfånar och friluftsmänniskor brukar känna ett djupt förakt inför. I skolorna så blir man t o m misshandlad av sportfånar om man har fräckheten att visa litterära eller konstnärliga anlag.
Vid sju års ålder så var jag tvungen att tillbringa några helger med min far. Jag slogs en hel del innan jag gav upp och klev in i farsans bil för vidare transport sju mil från mitt hem.
-”Kom igen nu då, passa bollen!”
Skrek min far till mig. En fotboll kom rullande mot mig. Jag stod med armarna hängande utefter sidorna och rörde inte en min.
-”Nä!”
Sade jag och sedan gick jag in igen. Jag hade packat ned böcker och ritblock i min resväska. Jag ägnade helgen åt att läsa och teckna. I rummet intill satt min far och tittade på Tipsextra.
Han var besviken och det sket jag fullkomligt i. Han hade en annan son någonstans. Liksom byhövdingen så hade han doppat lite här och där. Vad mig anbelangade så fick han gärna terrorisera honom med sina idiotiska intressen och glömma mig.
Det gjorde han också till slut.
Jag var hos honom i ytterligare två helger. Han tog fram bolljäveln, sparkade den till mig men fick den aldrig tillbaka. Jag gick in och ägnade mig åt mitt. Farsan gick in i sitt vardagsrum och glodde på någon match på TV:n.
Söndagen kom äntligen. Han körde mig de sju milen hem till min mor och efter det så behövde jag inte tillbringa några fler helger hos honom. Jag minns att han ringde någon gång, det var min mor som svarade. Det var hårda ord. Han ville prata med mig, jag vägrade.
Jag har inte pratat med honom på över trettiofem år.
Farsan var och är säkert en hygglig karl, en arbetande och skötsam man. Men jag hade inget gemensamt med honom. Absolut ingenting. Vi var inte ens lika till utseendet.

Det sägs att många pojkar som växer upp utan sin far saknar honom, att de saknar manlig förebild, de känner sig rotlösa, utanför osv.
Det kan säkert stämma på en del men inte på alla och absolut inte på mig. Jag fick en alldeles förträfflig uppväxt tillsammans med min mor, mormor och morfar. Jag blev den jag blev och om avsaknaden av manlig förebild innebär att man utvecklar ett ointresse för att jaga bollar, puckar eller va fan det nu kan vara så gärna för mig!
Jag fick aldrig någon son. Jag passar nog mer för att vara fader till döttrar. Men om jag hade fått en son så hade jag inte försökt att föra över mina intressen och personlighet på honom. Jag hade inte tryckt upp en bok eller ritblock i ansiktet på honom. Han hade fått full frihet att upptäcka världen och allt vad den har att erbjuda på egen hand. Men jag måste erkänna, hade jag kommit på honom med att sitta med penna och ritblock så hade jag blivit stolt och hade han föredragit att spendera sin lediga tid på biblioteket istället för på fotbollsplanen så hade jag jublat.

Jag minns vad min far heter, vad han har för efternamn. För några år sedan sökte jag på hans namn på internet. Jag fick fram adressen. Han bodde i en stad tjugofem mil från min nuvarande hemstad.
Förra sommaren var jag på väg hem från Göteborg, jag hade varit där tillsammans med min flickvän. Jag körde in i staden där min far numer bor. Jag letade upp adressen som visade sig vara ett alldeles typiskt villakvarter. Deprimerande ställe. Jag körde sakta förbi min fars villa och där ute i trädgården såg jag honom.
Med en boll.
Han sparkade en boll till en liten pojk som skrattade. Den här gången kom bollen tillbaka till farsan. De sparkade bollen fram och tillbaka och tycktes finna stort nöje i detta. Lite roar småbarn och idioter, höll jag på att skriva.
Farsan hade tydligen blivit far på äldre dagar, eller också var det ett barnbarn. Jag struntar i vilket. Den där släkten har jag som sagt inget gemensamt med. De har sin boll att leka med och jag är inte intresserad av att vara med i matchen.
Jag åkte vidare, jag gav mig aldrig till känna.

Allt slutade lyckligt. Min far fick någon som passade bollen tillbaka till honom och jag har klarat mig undan allt vad idrott heter. Jag kommer aldrig att passa någon boll vidare till någon och det känns bra. Mycket bra!

14 kommentarer:

Rex sa...

Är väl som sagt så att man måste ha barn för att begripa vad det är som är kul med en 5-åring :-)

Kevin sa...

fotboll äger din fascist

Anonym sa...

Kevin! gå och lägg dig

Rex sa...

Fast fotboll suger rejält,det är helt sant. Om min grabb skulle få det intresset så skulle tyvärr inte jag bli den förälder som skjutsade till alla matcher och skrek högst vi ringside,eller vad det nu kan heta när det rör sig om fotboll.

Anonym sa...

Du saknade en fadersgestalt i barndomen och det är antagligen anledningen till din osunda inställning till fotboll. Vi förlåter det.

Anonym sa...

Så jävla sant GH. Jag är heller aldrig gillat Carlsberg vs Snickers.

Nicky sa...

Mycket bra skrivit GH! Håller fullt med dig, jag är själv en 22-årig kille med kreativa intressen som finner sport och bilar makalöst tråkiga och ointressanta. Tråkigt bara att de flesta andra män/killar är så indoktrinerade i sport- och machokulturen att de inte vågar stå utanför. Jag tror också det har mycket med uppväxten att göra, min far hade också kreativa intressen och ett kreativt jobb.

Anonym sa...

Tvivlar starkt på att det enbart handlar om vad ens far sysslar/sysslade med. Utan mer om hur man fick lov att utveckla egna intressen och inte blev "tvingad" att foga sig i den idrottsnorm som finns bland föräldrar och andra. Själv kan jag varken rita ett rakt streck eller skjuta en boll i kassen, eller vad det nu heter. Dock är jag ändå en kreativ människa med kreativa arbetsuppgifter som ändock kan njuta av att åka skidor eller en bra match på tv:n :-))

//Plutten

Anonym sa...

Om man inte har egna barn så skall man inte ens ge sej in på funderingar över vad någon får ut av att umgås med sitt/sina barn vare sej de är 3, 5 eller 17 år gamla.

För övrigt är fotboll skapelsens krona när det kommer till udnerhållning.

/JW

Anonym sa...

Men tycker du inte om att umgås med din dotter?
Tycker det låter märkligt att inte vilja umgås med sina barn, även om dom inte är så enormt roliga jämnt.
Däremot håller jag med om att fotboll suger...

Anonym sa...

Din teori om hur fotboll som sport uppstod var underhållande. I verkligeheten skapades fotbollen vid brittiska universitet. Unga män som aldrig behövt arbeta med hårt kroppsarbete behövde aktivera sig. De började joxa med en boll. Senare bildades lag och universitet och senare internatskolor utmanade varandra i denna sport.

Efter ganska lång tid började arbetarna också lira fotboll. Det skedde då folk fått det så pass gott att de faktiskt orkade göra annat än att sova och vila på sin fritid. Men överklassen gillade inte att vissa särdeles duktiga arbetare började ta betalt för att lira. De menade att sport skulle präglas av amtörism. På den gamla onda tiden så var alla som sysslade med sport amatörer. Det berättas att långdistanslöparna försökte upprätthålla en viss stil också.

För att visa att de inte tagit ut sig kunde de avsluta ett lopp med att dricka ett glas champange och röka en ciggarr när de väl kommit i mål. När busarna från underklassen kom in i bilden var det slut med detta sportande. Då blev sporten underkastad samma hårda disciplin som arbetet. Det blev ett hårt knot och kamp om att åstadkomma så mycket som möjligt på kortast möjliga tid.

Anonym sa...

Din teori om hur fotboll som sport uppstod var underhållande. I verkligeheten skapades fotbollen vid brittiska universitet. Unga män som aldrig behövt arbeta med hårt kroppsarbete behövde aktivera sig. De började joxa med en boll. Senare bildades lag och universitet och senare internatskolor utmanade varandra i denna sport.

Efter ganska lång tid började arbetarna också lira fotboll. Det skedde då folk fått det så pass gott att de faktiskt orkade göra annat än att sova och vila på sin fritid. Men överklassen gillade inte att vissa särdeles duktiga arbetare började ta betalt för att lira. De menade att sport skulle präglas av amtörism. På den gamla onda tiden så var alla som sysslade med sport amatörer. Det berättas att långdistanslöparna försökte upprätthålla en viss stil också.

För att visa att de inte tagit ut sig kunde de avsluta ett lopp med att dricka ett glas champange och röka en ciggarr när de väl kommit i mål. När busarna från underklassen kom in i bilden var det slut med detta sportande. Då blev sporten underkastad samma hårda disciplin som arbetet. Det blev ett hårt knot och kamp om att åstadkomma så mycket som möjligt på kortast möjliga tid.

Oskar sa...

Jag håller med helt och hållet, fotboll är för idioter som anammar Varför spelar dom inte fotboll i USA? Är det inte roligt tro?
Varför spelar man inte rugby, baseball eller kollar på bilar som kör på ovaler? Kan det vara så att sporten är en gemensam nämnare för idioter som vill dricka öl och bröla ikapp och ge varandra på käften?

Micke sa...

:) Så rätt!!

Speciellt:

"Det sägs att många pojkar som växer upp utan sin far saknar honom, att de saknar manlig förebild, de känner sig rotlösa, utanför osv.
Det kan säkert stämma på en del men inte på alla och absolut inte på mig. Jag fick en alldeles förträfflig uppväxt tillsammans med min mor, mormor och morfar."

Man skulle kunna tro vi va släkt ta mig fan! :)