lördag 17 januari 2009

Livet på de vita färjorna - Del 1.

Först så tänkte jag skriva att jag inte visste hur det började, vem som var den skyldiga, men så tänkte jag efter lite och förstod att det var nog jag som var boven i dramat. Det var jag som startade alltihopa.
Men det fanns ingen medveten tanke bakom. Det var bara något jag gjorde. Av ren lathet och brist på respekt för mitt arbete. Inget annat.
Att detta beteende smittade av sig kan knappast jag lastas för. Eller det kanske jag kan?
Skitsamma. Det är många år sedan och preskriberat sedan länge.

Jag jobbade på en färja som trafikerade rutten Stockholm-Helsingfors. Jag tror att det var i början av nittiotalet, nittio-nittioett eller något.
När man fick anställning på en ny färja så fick man i regel börja från botten. Om man inte hade någon form av yrkesutbildning. Då kunde man hoppa över de dummaste jobben. Eller akademisk utbildning för den delen, då kunde man bli befäl.
Saknade man utbildning så fick man i regel starta i grovdisken, och sedan var det upp till en själv om man ville stanna kvar där och lida eller klättra uppåt. Att det skulle vara bättre någon annanstans är i regel en illusion. Det är en morot, en skapad bild enbart för att ingjuta hopp om en bättre framtid. Man ska helt enkelt ha något att se fram emot, så att man står ut.
Man ska luras att tro att det finns en bättre framtid, att molnen kommer att lätta.
Och sedan går åren.
Jag gick på den lätta i början. Sedan lärde jag mig att det är inte bättre att tömma sopor, städa hytter eller stå vid något stekbord med en fånig mössa på skallen. Det är samma skit alltihopa.
Det kallas att arbeta.
Man förväntas vara tacksam över detta.
-”Du ska vara glad över att ha ett arbete!”
Javisst, jätteglad.

Av någon anledning så fick jag hoppa över grovdisken. Direkt när jag hade mönstrat på färjan så blev jag istället anvisad till findisken. Det var ett skitjobb det också men man slapp att vara lägst i hierarkin. Findisken var ett hack högre upp.
Efter att ha blivit introducerad för mina nya arbetskamrater så var det dags att börja jobba. Fem minuter senare hatade jag jobbet.
-”Du är ju ny, första veckan brukar man tycka det är kul och spännande!”
Sade en kille till mig.
Jag har fått höra mycket dumheter på många arbetsplatser under mitt liv så jag brydde mig aldrig om att svara. Jag har hört ännu värre saker. Jag bet ihop och jobbade på.
Denna färja hade i snitt tvåtusen passagerare dygnet. Varje natt, tolv timmar i sträck, diskade vi deras tallrikar, bestick, glas och skålar. Vi diskade även köksredskap som kockarna ständigt lastade på oss. Sådant som inte grovdiskarna hann med. De kom in med vagnar fulla med plåtbleck och kastruller med fastbränd sås.
De skrattade när de gjorde det.
Plåtblecken var värst. De var alltid fulla med fastbränd potatisgratäng. Det var ett helvete att få dem rena och under tiden man rengjorde dem med stålull och spackelspade så matade servitriserna på med disk från matsalarna. Berg med tallrikar, glas och bestick.
Tvåtusen jävla passagerare varje natt och naturligtvis skulle alla äta och supa för allt vad tygen höll.
När kockarna var stressade, när de hade ovanligt mycket att göra och svårt att hinna med så brukade vi maska medvetet. De stod där med sina färdiga rätter till väntande passagerare utan att ha något att lägga upp det på.
-”Tallrikar!
Skrek de rakt ut luften. De såg oss som maskiner som man inte behövde tilltala. Vi såg dem som skitstövlar som man skulle jävlas med så mycket som möjligt. Vi hatade dem t o m mer än passagerarna.
Ibland tryckte vi ihop kockarnas kastruller och plåtbläck så att de fick problem med att få isär dem. Man travade fem-sex nydiskade plåtbleck som var ämnade till potatisgratäng på golvet, sedan ställde man sig på dem och hoppade. De kunde sitta som fastgjutna i varandra efter en stund.
Det var roligt att titta på stressade kockar som slet som djur med blecken. Ofta fick de bryta isär dem med skruvmejslar, ibland fick de t o m ta till hammare och stämjärn. Hade man tur så var de så uppstressade så att de slant och rev ned bleck och maträtter på golvet. Det var inte svårt för dem att räkna ut hur det låg till när de tittade bort mot diskstationen och såg tre diskare på rad med stora leenden i sina ansikten.
De hämnades naturligtvis. De blev vedergällningsattacker bestående av plåtbleck som de medvetet hade bränt vid. Man såg kockar som stod med stora såskastruller på sina spisar och brände på för allt vad de orkade. Ibland fylldes köket med rena sotröken.

Det är på sin plats att förklara hur en klassisk diskstation fungerade och hur ett arbetspass kunde vara för ett gäng findiskare på finlandsfärja i början av nittiotalet.
Hur det är idag vet jag inte men på den tiden så kunde man vara berusad under arbetstid. Det var naturligtvis inte tillåtet men ingen brydde sig, allra minst befälen. Vissa av dem uppmuntrade oss t o m att dricka när det var extra stressigt.
Jag tillhörde dem som alltid jobbade knall. Jag brukade under nattens gång hälla i mig en helflaska vodka. Mot slutet var jag oftast stupfull men jag skötte alltid mitt jobb.
Varje natt, två veckor i rad. Sedan var man ledig i två veckor. Det var man naturligtvis också tvungen att fira med alkohol. I flera år levde jag på det viset.
Jag och mina två jobbarkompisar, Ronny och Marko, stod i ett bås nätterna igenom och diskade, söp och lyssnade på rockmusik från en bandspelare som stod uppe på en hylla. Det låter hemskt men för det mesta så skrattade vi faktiskt. Vi kom att bli mycket goda vänner.
Det var tider det.
Man var alltid tre man på skiftet, eller ”vakten” som det kallades på sjöspråk. Stationen bestod av ett utrymme som brukade ligga i anslutning till köket, alldeles vid utgången till Restaurangen. Utrymmet bestod av en stor diskmaskin, ett rullband som löpte in och ut från maskinen och en plåtbänk där servitriserna och kockarna slängde upp alla skitiga tallrikar, plastbackar med glas, bestick, kantiner, bleck och jävelskap.
En person stod bakom plåtbänken och tog emot disken. Han spolade av och sorterade tallrikar, bestick osv, lade det i plastbackar och sköt in dem i maskinen. Han kallades för ”laddare”. Att vara laddare var det jobbigaste, det var även han som fick skura ur och skrapa alla dessa förbannade plåtbleck, kantiner och kastruller som kockarna lastade på oss. Allt skulle gå med en rasande fart.
Nästa person stod vi andra änden av diskmaskinen och tog emot den rena disken, sorterade upp det och sprang iväg och ställde allt på sin rätta plats. Han kallades för ”plockare”. Det var den näst jobbigaste sysslan.
Tredje mannen sorterade besticken. Gafflar i en bytta, knivar, skedar i en annan osv. Han kallades för för ”Gaffeln”. Det var den bästa sysslan. Vi hade roterande schema så var tredje dag fick man vara Gaffel.
Jag gillade att vara Gaffel. Det var ett totalt hjärndött jobb som inte krävde någon som helst tankeverksamhet. Jag kunde stå och dagdrömma och hälla i mig sprit samtidigt som händerna automatiskt sorterade upp besticken i rätt behållare.
Hjärndöda jobb är helt klart underskattade. Fördelen med jobb som inte kräver någon tankeförmåga eller planering är att man istället kan tänka på sådant som är viktigt i livet.
Jag brukade tänka på knulla.
Ibland dagdrömde jag även om en ung mörkhyad kvinna som jobbade i receptionen. Jag var kär i henne. Sådär naivt och ljuvligt kär som man bara kan vara under en kort tid i sin ungdom.
Hon hette Selma, hade långt svart hår, bruna ögon och vita tänder. Ibland hade hon ett rosa band i sitt hår. Jag brukade alltid få henne att skratta.
Selma figurerade aldrig i mina pornografiska dagdrömmar. Det var hon för fin för. När Selma dök upp i mina dagdrömmar så funderade jag alltid ut nya vitsar och historier att dra för henne. Jag ville få henne att skratta. Det fick jag alltid.
-”Du är helknäpp! Jag har nog aldrig träffat någon som dig!”
En sådan kommentar kunde jag leva på resten av veckan. Selma fick mig att stå ut. Jag fick uppvakta henne sex månader innan hon äntligen bjöd mig till sin hytt en tidig morgon. Om det berodde på att hon var en ovanligt ordentlig tjej eller för att jag helt enkelt var den jag var låter jag vara osagt. Kvinnor kanske behöver så lång tid för att vänja sig vid mig?

Var tredje natt kunde jag dagdrömma om Selma. De andra nätterna fick jag slita som en dåre. Dom där jävla kockarna och passagerarna höll på att ta knäcken på mig. En natt var jag laddare och var för ovanlighetens skulle inte full. Jag var bakfull. Jag var så sjuk så jag orkade inte ens försöka att jaga bort baksmällan med vodka.
Grinig var jag också.
Och disken bara vällde in.
Travarna med tallrikar bara växte. Jag matade in så mycket jag orkade i diskmaskinen. Den gick för högtryck men orkade inte svälja allt i samma takt som servitriserna levererade nya skitiga tallrikar och plastbackar med glas. Kockarna kom in med sina förbannade plåtbleck och gapade och skrek om att vi skulle skynda oss.
-”Killarna måste jobba! Det är follt med gästerna ja!”
Brölade en finsk kökschef som hette Jussi.
Jussi var Satan själv personifierad. Han hatade oss diskare. Jussi avskydde svaga människor och hade man inte avancerat längre än till disken, ja då var man en svag människa som skulle plågas så mycket som möjligt.
Jussi hade blivit en utmärkt obergefreiter i Tyska SS.

Innan jag började min anställning så hände något som faktiskt gav rubriker i de stora dagstidningarna i både Sverige och finland.
Jussi hade trakasserat två homosexuella grovdiskare en längre tid. Trots att de jobbade tolv timmar i ett sträck så tvingade han dem att putsa diskmaskinen och spola golven på sin lediga tid. Han var på dem hela tiden. Han pratade skit om dem och hetsade de andra kockarna att jävlas med dem så mycket de orkade.
Till slut fick de två grovdiskarna nog.
De kallades för Bill och Bull och var inte världens smartaste. De ansågs som lite småtokiga och skrämmande. Det var något med deras ögon. Det fanns liksom inget bakom dem. Men tokiga eller inte, de gillade inte att bli mobbade av en sadist som hade kommit upp sig till kökschef. De bestämde sig för att göra något åt problemet. Något slutgiltigt.
-”Jussi borde ha stor kuk!”
Sa Bill.
-”Stor kuk är ordet!”
Sa Bull.
De kunde Jussis rutiner sedan länge och en sen natt så lade de sig i bakhåll. De visste att Jussi alltid gick till sin hytt klockan fyra på morgonen. Några minuter tidigare så ställde de sig i ett städförråd och väntade. Exakt klockan fyra hörde de Jussi komma gående. Precis när Jussi gick förbi förrådet så hoppade Bill och Bull ut, drog en säck över huvudet på Jussi och knöt till ordentligt. Sedan började festen.
De turades om att hålla fast honom medan den andra matade på med feta smällar mot Jussis ansikte och mage.
Till slut orkade de inte hålla upp Jussi längre. Han rasade ihop på golvet. Bill och Bull fortsatte misshandeln. De hoppade omkring och sparkade honom över hela kroppen. Till sist så drog de ut honom på däck, hängde honom över relingen och drog ned Jussis byxor.
-”Nu jävlar ska du knullas härifrån till evigheten!”
Sa Bill.
-”Till evigheten var ordet!”
Sa Bull.

Naturligtvis åkte de fast. Riktigt rejält. Båda blev dömda till långa fängelsestraff i Finland och i det landet daltas det inte med psykopater, det kan jag lova. Inte som här i Sverige.
Men historien tar inte slut där.
Anledningen till att de åkte fast var att de hade våldfört sig på fel person. Det var inte Jussi. Det var en stackars passagerare som efter ett flitigt intag av starka drycker hade råkat förirra sig ned på personaldäck. Jussi hade till sin smala lycka blivit försenad just den natten. Det hade blivit stopp i golvbrunnarna och naturligtvis hade alla diskare som genom ett trollslag gripits av renlighetsiver och börjat putsa och rengöra sina diskmaskiner. Jussi fick rensa golvbrunnarna själv.
En stund senare var Jussi på väg till sin hytt. Precis när han satte nyckeln i låset så hörde han stånk och stön utifrån däck. Han blev nyfiken, gick ut och såg hur Bill just skulle lämna över till Bull som stod redo med kuken i näven.
Detta är den sanna historien. I tidningarna stod det något helt annat. De hade utelämnat en hel del. De skrev bara att en passagerare blivit mycket svårt misshandlad av personalen på en stor finlandsfärja och att detta inte var något annat än en skandal. Drevet gick och man ifrågasatte säkerheten för passagerarna och om man överhuvudtaget skulle våga åka färja något mera med tanke på vilka dårar som tydligen ingick i personalstyrkan.
Det var intervju och bild på den misshandlade passageraren. Han låg i sin sjukhusbädd med slangar genom kroppen. Han berättade att han hade sett fram emot denna resa, hur trevligt han och hans flickvän hade haft det under kvällen innan hon dessvärre började känna sig dålig och gick till sin hytt. Därför hade han tröstat sig med alkohol. Inte kunde han tro att det skulle sluta så illa. Han återgav detaljerat misshandeln.
Men han nämnde aldrig rövknullet.

Fortsättning följer...

6 kommentarer:

Anonym sa...

Underbar läsning. Jag älskar dina berättelser om olika jobb du haft. Jag minns speciellt en berättelse jag läste för någa år sedan där där du berättar om när du var dammsugarförsäljare. Det var förresten den berättelsen som gjorde att jag ville höra mer och ideligen fortsatte att läsa dina texter. Den skulle iaf göra susen här inne..Lägg ut den!!

Karsten sa...

Hehe, kommer ihåg den om dammsugarförsäljaren. Mycket roande. Men den var väl lite väl Liza Marklundsk i sitt upplägg?

Anonym sa...

Sitter du me en öl i handen? Jag trodde du avskydde denna dryck.

Gammal Hårdrockare sa...

Anonym:

"Underbar läsning. Jag älskar dina berättelser om olika jobb du haft. Jag minns speciellt en berättelse jag läste för någa år sedan där där du berättar om när du var dammsugarförsäljare."

Hej och tack! Och jodå, min text om min karriär som dammsugarförsäljare finns redan utlagd, här:
http://gammalhardrockare.blogspot.com/2008/04/dammsugaragenten.html

Olof sa...

Kul att läsa. Jag jobbar ju själv som diskare då och då.

Anonym sa...

Ditt liv i all ära, och det är mycket roligt att läsa om, intressant också för den delen. Men det är nog fler än jag som undrar... När kommer Axel Olsson Del II?