torsdag 22 januari 2009

Livet på de vita färjorna - Del 2.

Jussi, han förstod att det var han som var ämnad för denna behandling. Det förbättrade inte hans syn på diskare. När jag mönstrade på så stod jag naturligtvis inte högt i kurs. Jag var ännu en idiot, ännu en potentiell galning som när som helst skulle kunna börja smida ränker mot Jussi tillsammans med de andra diskarna.
Jussi trodde på fullaste allvar att vi ständigt planerade överfall på honom. Därför blev han ännu elakare. En normal person hade agerat annorlunda, han hade insett att han kanske borde skärpa sig och bli lite human. Men inte Jussi inte.
Så när jag den där natten stod där med min baksmälla och dåliga humör så ramlade det in plåtbleck med gammal potatisgratäng som Jussi natten till ära hade låtit bränna fast riktigt ordentligt. Jag var helt slut. Svetten rann och jag var trött på hela skiten. Jag orkade helt enkelt inte ta mig an de där jävla blecken. Jag orkade bara koncentrera mig på disken som servitriserna lastade på oss. Blecken fick vänta. Jag sköt in dem under en bänk. Det var kanske fem-sex stycken, inte mer. Sedan glömde jag bort dem.
Nästa natt var det Marko som var laddare. Han hittade blecken.
-”Varför ligger de här?”
Jag talade om att det var jag som hade lagt dem där för jag orkade inte rengöra dem just då. Vi stod och tittade på dem en stund.
-”Fan, man borde slänga skiten i havet!”
Sade jag halvt på skämt. Marko tyckte det var en utmärkt idé.
-”Varför inte?”
Så jag lyfte upp blecken, öppnade ett stort fyrkantigt hyttfönster bakom diskmaskinen och hivade ut dem. Några sekunder senare hörde vi hur de plumsade i havet och sjönk till botten. Problemet var hur världen.
Jag och Marko skrattade.
-”Ni glömde ju dom här!”
Sade Ronny, gick bort till fönstret och kastade ut några kastruller med fastbränd sås.
Vi skulle nöja oss med att enbart slänga ut sådant som var extra jävligt och besvärligt att göra rent. Inte för mycket så att det märktes.
-”Det här måste vi hålla för oss själva!”
Det tog vi i hand på.
Vi tyckte att vi hade kommit på tidernas idé. Nu skulle jobbet bli så mycket enklare. Det var bara att stuva undan det mest nedsmutsade godset under bänkar och skott och när vi var ensamma så skulle vi slänga ut skiten.

Det spårade ur. Vi söp, omdömet grumlades och naturligtvis så skulle vi spela pajas inför varandra. Snart så flög bestickbackar, travar med tallrikar, uppläggningsfat och glas ut genom fönstret. Vi var inte ens försiktiga. Det var ett under att vi inte åkte fast. Så fort det kom in ny disk så åkte skiten ut genom fönstret. Vi fick det rätt så slappt under sista kvällen på vårt pass, innan vi gick iväg på vår ledighet. Vi satt och snackade skit, rökte, drack sprit och planerade för vår ledighet.
Vi hade mycket roligt åt vårt tilltag. Snart så skulle hela Östersjön bli full med disk.
-”Jaha, kära passagerare, just nu så passerar vi Stora Bestickbanken och till vänster om oss ligger Tallriksrevet.”
Hade det inte varit för att vi gick på ledighet nästa dag så hade vi tömt hela färjan på porslin.
Men det fanns det dessvärre andra som gjorde.
Någon av oss höll inte käften, jag tror det var Marko. Diskarlaget som mönstrade på när vi gick av anammade genast vårt beteende. De slängde ut rubbet, från stora kastruller ned till minsta assiett och tesked.
-”Ut med skiten bara!”
Två dagar tog det, sedan hade de tömt hela färjan på allt vad porslin och köksredskap hette.
Det blev naturligtvis ett jävla liv. Man fick ställa in avgångar och avboka passagerare. Det kostade rederiet stora pengar.
Jussi var rasande och undrade vad i helvete det var frågan om. Hur kunde allt bara försvinna? Hur kunde detta vara möjligt?
Jussi misstänkte att diskarna låg bakom detta och radade upp dem allihopa. Men de höll käften.
De var mycket berusade. De stod allihopa och svajade fram och tillbaka. Eftersom det inte längre fanns något att diska så satt de i sina hytter och drack öl och brännvin hela dagarna. Sämre arbetsförhållanden kunde man ha, tyckte de.
Jussi var vansinnig av ilska och ännu argare blev han när en kille som hette Jyrki kräktes på golvet, just när Jussi höll på att förhöra dem. Maken till fräckhet och nonchalans!
Jyrki fick sparken för fylla under arbetstid och de andra tilldelades varningar.
Men ingen skvallrade.
Och tur var väl det. De två andra findiskarna, Matti och Tobbe, var två ökända blånekare som kunde stå och blåljuga höga befäl rakt upp i ansiktet och hävda att de var spik nyktra trots att de knappt kunde stå på benen. De erkände aldrig någonting och sket i allting. De gav fan i att gå på livräddningsövningar, söp dygnet runt, muckade gräl med passagerare på sin lediga tid och drog ombord kvinnor av tvivelaktig bakgrund varje gång de låg i hamn i Stockholm eller Helsingfors.
Så de höll käften och blev oerhört moraliskt upprörda när de nu blev misstänkta och hotade med att gå till facket.
-”Här jobbar man och sliter och så ska man bli förhörd som någon jävla brottsling!”

Om detta var jag lyckligt ovetande under hela min ledighet. Det var först när jag kom tillbaka som jag fick reda på att allt hade blivit polisanmält. Det var porslin och köksredskap för stora pengar som hade försvunnit. Detta såg rederiet mycket allvarligt på. Man var tvungen att gå till botten med detta.
Lägg därtill de inställda avgångarna som hade resulterat i stora inkomstbortfall för rederiet.
Så nervös som jag var då har jag nog aldrig varit. Skulle jag åka fast så skulle hela mitt liv bli förstört. Jag skulle aldrig kunna betala tillbaka.
Jag satt i förhör hos polisen i över en timma och två styrmän var närvarande. Jag har alltid varit bra på att ljuga, att fantisera och fabulera men den här gången stod hela mitt liv på spel. Jag skulle inte klara av att hålla masken. Jag beslöt mig för att spela dum och lite allmänt udda.
Det var lätt.
Jag drog upp axlarna, stammade extra mycket och feltolkade medvetet frågorna. Tydligen gjorde jag ett alldeles för bra jobb, de övervägde om jag kanske var tokig. De undrade om jag hörde röster ibland.
-”Ja, det är klart. Jag är inte döv!”
De frågade om jag trivdes med mitt jobb. Jag sade att det gav mitt liv mening och innehåll.
-”Utan mitt arbete är jag ingenting!”
Jag förnedrade mig verkligen. Men jag gav ett ytterst harmlöst intryck. De strök mig från listan av misstänkta. En sådan bortkommen och lätt imbecill person var inte den de sökte.
De lät mig gå.
Sedan var det Markos och Ronnys tur.
Ronny litade jag på men med Marko var det värre. Jag visste att han var svag i anden, han var helt enkelt inte lika ansvarslös som jag och Ronny. Någonstans inne i Marko så fanns det en liten arbetsmyra som ville göra rätt för sig, som kände ansvar och t o m lite yrkesstolthet ibland. Marko hade blivit som han hade blivit enbart för att han jobbade tillsammans med mig och Ronny. Vi hade blivit kompisar. Marko hade helt enkelt hamnat i dåligt sällskap.
Skulle han hålla tyst?

Marko höll tyst, han skvallrade inte och det är jag honom evigt tacksam för än idag. Marko visste inte om det men när han nekade till anklagelserna och höll tyst så räddade han min framtid, ja hela mitt liv. Marko var inte så svag som jag trodde.
Jag, Ronny och Marko hade fortsättningsvis ögonen på oss. Vi hade inte längre någon frihet. Så fort vi fick tid över i disken så letade Jussi upp nya skitjobb åt oss.
Vi tröttnade, sade upp oss och sökte oss till andra rederier. Vi höll ihop i två år och avverkade en hel del färjor. Ibland stötte jag även ihop med Selma i någon korridor eller personalmäss. Hon hoppade omkring lite här och där och ville inte fastna på en och samma båt. Ibland fick jag sova över i hennes hytt. Sedan försvann hon eller jag till någon ny färja. En natt i Selmas hytt var ett trevligt minne som jag brukade plocka fram när det kändes extra meningslöst och jobbigt.
1993 tröttnade jag på alltihopa och mönstrade av min sista färja för gott. Det var inte skitjobben som knäckte mig, det var spriten. För att stå ut så var jag tvungen att supa varje dag men jag orkade inte längre. Jag började bli sjuk. Jag förstod att jag hade kommit till en punkt i livet där jag var tvungen att välja – livet eller spriten och en för tidig död. Jag valde livet.
Jag träffade Selma i en terminal nere i Skåne. Hon hade fått jobb på en ny färja som hette Estonia som trafikerade rutten Stockholm-Tallinn. Jag gratulerade henne. Jag sade att det var en mycket bra färja att jobba på.
-”Maten är god och cheferna är helt ok!”
Jag följde henne till busstationen i Trelleborg. Hon kramade om mig innan hon klev på bussen till Stockholm. Jag blev generad.
-”Vi träffas säkert snart igen!”
Sade hon.
Vi sågs aldrig mer.

En av människans förbannelser är att hon aldrig förstår hur bra hon har det förrän långt efteråt. När man är ung så ser man sällan det stora i det lilla. Att diska var ett riktigt skitjobb men när jag tänker tillbaka så var det en härlig tid. Vi hade kul. Vi skrattade nästan jämt och vi blev aldrig ovänner, jag, Ronny och Marko.
Vi höll ihop och ställde upp för varandra.
Jag minns nätter när jag och Ronny satt uppe i en folktom personalmäss och skrev brev hem till flickvänner som vi aldrig hade träffat. Vi skrev åt våra kollegor som inte var så roade av att skriva själva.
-”Skriv något fint och romantiskt!”
Och ja, vi skrev. Vi skrev så pennorna glödde och tjöt samtidigt av skratt tillsammans.
”Jag ligger här i min hytt med ett stadigt grepp om kuken och tänker på dig.” Eller: ”Du ska få se, när jag kommer hem så kommer du att få gå bredbent som en cowboy i flera dagar efteråt!”
Jag minns tidiga morgnar när jag och Marko satt i hytten och drack vodka och planerade semesterresor som vi skulle göra tillsammans men som aldrig blev av.

Idag har jag många bra jobbarkompisar. Vi har kul tillsammans och träffas ibland på fritiden. Men så bra jobbarkompisar som man får när man är ung, sådana får man aldrig mer. De är speciella.
Tiden går fort, minnen suddas ut, folk glömmer och vi lämnar inte något efter oss. Allt slit och alla uppoffringar faller i glömska.
Ingen minns längre mig, Ronny och Marko. Ingen minns längre hur vi stod där i ett ångande bås och diskade för brinnande livet ackompanjerade av skränande rockmusik från en gammal bandspelare.
Vi lämnade inte något efter oss.
Men på botten av Östersjön så ligger det plåtbleck och tallrikar. Det kommer att ta lång tid innan de vittrar sönder. Kanske kommer någon dykare att hitta dem i framtiden och undra hur de hamnade där? Kanske får någon fiskare upp några stora plåtbleck och uppläggningsfat i sin trål och svär ve och förbannelse över nedskräpningen av havet.
De kommer att undra hur det hamnade där.
Det vet bara jag, Ronny och Marko men vi har mönstrat av för länge sedan.

15 kommentarer:

Anonym sa...

Vulkan?

Johannes Almborg sa...

Kanon som vanligt GeHå. Man vill bara läsa mer och mer av såna här historier.

Anonym sa...

Fan… det här var lite Bukowski för oss före detta grovdiskare. Sjuukt bra! Har själv stått där bland buckliga kastruller med fastbrända matrester och du fångar allt perfekt. Riktigt känner lukten, stämningen, jargongen och den enorma törst som bara riktiga kukjobb kan föra med sig. För en gångs skull lägrar du dessutom ingen sedvanlig fyllkärring utan en snygg och hyfsat vettig receptionist. Naturligtvis dör hon. Sorgligt men vackert i berättelsen som var jäkligt kul. Undrar förresten om alla färjor har stålnät i diskarnas fönster nuförtiden? Känns logiskt.
Någon som vet?

Anonym sa...

Minns att jag någon gång runt 1990 åkte till Holland med ett rederi som hette Scandinavian seaways i början på 1990 talet Undra om ni jobbade på den båten då? :)

Anonym sa...

Du skriver ofta och berättar om åren då du växte upp, det är ofta 80-tal eller början på 1990 talet. Vi får även läsa endel om det som skett under 2000-talet men vad hände under åren 1993, då spriten hade tagit knäcken på dig, och fram tills början på 2000-talet. Är det en svart period av barnuppfostran och familjeliv med radhus och dyngraka julaftonar med sambo och släktingar? Detta vore också intressant att läsa om, om det nu finns nåt att berätta.

Anonym sa...

Nu får du ta och fortsätta på "Bölder i röven"!!
Oavsett om fortsättningen är sanning eller ej.

/Chrille

Anonym sa...

Får börja med att berömma din blogg, helt galet rolig! Följt den under en längre tid och man känner sig fan som ett litet barn på julafton varje gång man ser att du lagt ut en ny text.

Från det ena till det andra, 99.9% säker på att jag såg dig och Janne idag. Gick ni in på en resebyrå runt 16-tiden? Övertygad om att du bor i en stad som börjar med K. Kunde se på dina kläder var du jobbar men det skriver jag självklart inte ut då jag inte på något sätt vill röja din identitet.

Som sagt, nyfiken på om det var er båda som jag såg? Måste det varit annars har ni två st lookalikes.

Keep up the good work!!

/En ölälskande tjockis.

Gammal Hårdrockare sa...

Anonym:

"Från det ena till det andra, 99.9% säker på att jag såg dig och Janne idag. Gick ni in på en resebyrå runt 16-tiden? Övertygad om att du bor i en stad som börjar med K."

Ha! Ha! Nej, jag är lite krasslig och stack från jobbet tidigare idag och har hållit mig inomhus hela eftermiddagen. Kul med en dubbelgångare dock!

Anonym sa...

Hehe, såklart att det inte var ni.. Vad hade jag förväntat mig för svar egentligen?!

Du såg rätt pigg ut när jag såg dig så krassligheten måste kommit väldigt hastigt. ;-)
Krya på dig då!

Ser fram mot nästa alster!

Trevlig helg på dig!

/Ölälskande tjockisen

Anonym sa...

Detta va det bästa på länge, tycker texterna har varit lite tama på sista tiden men denna håller hög klass. riktigt bra

Stefan Dedalus sa...

Ett pyttigt derivat från tidigare kommentarer… Kul när många retar sig på ett folkligt språk, för så här pratar den klass som inte bryr sig om Carnapska begrepp eller annat. Jag vet. Och sedan språkmakarens fåfänglighet inför sitt förakt inför det goda arbetet; nja egentligen inte, för mellan raderna ser jag en oerhörd respekt för strävandet i sig, som nödvändigt ont. Däremot, att ett jävla jobb är allena saliggörande är ju en sådan absurd tanke, så intill barockt löjligt, och det är här som H’rockarn fixar bullseye.

Att sparka in öppna dörrar är löjligt, finns ju kommentarister som inte kan hålla sig, speciellt om man vet att de är det. Öppna, alltså; oavsett om man anser att en annan saknar bildning eller ej. Hur nu detta är avgörbart. Nu tror jag i och för sig att GeHå kan svara för sig självt, för dylik vardagsprosa som mannen levererar är – tyvärr - sällsynt.

Nytt klipp: Så kallad arbetarlitteratur är för mig olidlig (Felaktig, reellt beskrivet oftast; emblematisk, alltid). GH har delar av många nämnde Bukowski, men jag ser en länk till Tom Sharpe, och det är inte så litet Hassel, speciellt i replikväxlingsteknikerna. Som flera lyckliga läsare konstaterat: Mycket underhållande. Sist ett tips till GH: Kari Hotakainen; Löpgravsvägen. Det här med löpning och the Finns, är det bara delvis egna fördomar, eller vad är Edert problem, underbara östfolk?

Dagens kommentar från polarn; som alltid brukar röra sig obehindrat i byn (Om Gbg:s Filmfestival):

- Faan, nu kan man inte gå väster om Vasastan förrän man blir överfallen av kommunister!

Spot on, mate. Man måste bara älska en sådan kompis med dylik attityd. Sedan fick jag i dag tag i en Hagström BT-100! Finns G(g)ud?

Kan tillägga att även jag diskat för pengar. För gamla. På dåtida terra firma, dock.

Anonym sa...

Jag vet att du bor i Karlstad eller i närheten, har sett dig några gånger.

Anonym sa...

Jag kan svära på att jag sett dig flera gånger i Karlskrona. Jag ger mig fan på att du bor där...

Anonym sa...

GH bor mycket riktigt på ett ställe som börjar på K, Nämligen Karsuddens slutna.
Där sitter han och fabulerar ihop ett liv som han skriver om på en insmugglad blackberry och sedan publicerar på bloggen.

/JW

Gammal Hårdrockare sa...

JW:

He! He! Fan också! Där fick du mig!