lördag 24 januari 2009

Märkvärdigare än så här ska det inte vara.

Herredumilde vad jag är uttråkad! Jag har schemalagd arbetstid vilket betyder att jag jobbar varannan helg. Denna helg är jag ledig. Då borde man ju ta vara på den. Hitta på något kul. Men vad fan ska jag göra?
Min flickvän ringde, hon ville att jag skulle tillbringa helgen med henne. Jaha, och vad skulle vi göra då? Inte känner jag mig riktigt frisk heller så jag tackade nej.
När jag var tonåring så ville jag inget hellre än att få tillbringa en helg med någon flicka. Jag brukade drömma om det.
Det var aldrig någon som ringde.
Nu är det flera stycken som vill tillbringa tid med mig. Det är märkligt. Förr så var jag ung och ful, nu så är jag medelålders och ful. Det borde ju vara värre. Varför ringer de helt plötsligt nu? Varför kunde de inte har ringt för tjugofem år sedan? Jag satt ju vid telefonen och väntade.

Jag smet iväg från jobbet tidigare i fredags. Jag kände mig inte riktigt frisk. Ont i halsen och lite febrig. Tog vägen förbi en bokhandel innan jag gick hem. Förr läste jag mycket böcker, idag så blir det inte så mycket av den varan. Tycker det mesta är skit. Har dragit lite väl mycket nitlotter på senaste tiden.
Gick omkring lite bland böckerna och slötittade. Inget av intresse. Däremot så hittade jag en bok med en underbar titel. ”Vid floden Piedra satte jag mig ned och grät”.
Jag köpte den inte. Jag förstod direkt att det var en sådan där pretentiös smörja som vänder ut och in på sig själv. Men titeln, vilken härlig titel! Så härligt sentimental. Den fyllde mig en smula med sorg. Jag kommer aldrig att skriva en roman med en sådan fin titel.
”Jag tog mig på kuken utanför Pressbyrån.” Hade nog varit mer min stil.
Tyvärr. Men man är den man är.
För övrigt så noterade jag att deckare fortfarande dominerar i bokhyllorna. Jag hatar deckare. Mycket pga att de är så stereotypa och fantasilösa. Huvudpersonen är alltid en desillusionerad och överviktig karl i övre medelåldern. Naturligtvis dricker han för mycket. Han är ensamstående men det poängteras alltid att han är frånskild. Det ska ge sken utav att han inte är alltför misslyckad. Det har minsann funnits någon som har velat ha honom en gång i tiden.
Så uppenbart.
Några av de tråkigaste och mest överskattade svenska författarna måste vara Åke Edwardsson och Håkan Nesser. De männen kan inte må bra. Allt som de skriver går i moll. Förutom att det är händelselöst och stereotypt så är det allmänt segt och depressivt. Finns ingen glädje överhuvudtaget. Det är som om de inte tycker det är roligt att skriva.
Och snälla, kom med något nytt! En person som jobbar med att lösa brott behöver inte vara överviktig, deprimerad, frånskild och allmänt tråkig och fåordig.
Men det är klart, det är lätt för mig att sitta här och skriva. Jag skulle inte klara av att skriva en kriminalroman. Jag är inte ens intresserad. Jag tycker inte det är kul att fundera ut intriger och gåtor. Jag tycker det är roligare att fundera ut olika karaktärer och utifrån det försätta dem i olika situationer.
Jag tycker det är kul att skriva! Därför vill jag att det ska vara enkelt och lättläst. Jag har inget budskap. Jag vill inte säga något. Fan, jag är egentligen inte ens en skrivande person. Det är bara något som jag gör för att det roar mig idag. I morgon kanske jag har tröttnat och då gör jag något annat.
Vad nu det skulle vara?

Men om jag skulle fundera ut en karaktär till en ny kriminalroman, ja då skulle jag garanterat inte ta det på allvar utan slarva bort alltihop. Min kriminalare skulle heta Birger, vara i femtioårsåldern, jobba på narkotikaroteln och vara svårt hemfallen åt hallucinogena och sinnesvidgande droger. Det skulle kunna försätta honom i en del spännande situationer.
Birger skulle inte bara vara begiven på narkotiska preparat, billiga kvinnor skulle vara en annan last som han skulle hänge sig åt med stor aptit under sin arbetstid.
Knark och fnask hela dagarna och han skulle få lön under tiden!
Birger skulle inte vara frånskild, nej, han skulle ha fru och barn. Varje lördagskväll så skulle han komma hem med fina presenter till sin fru i form av gonorré, klamydia, flatlöss och lite annat godis.
När Birger inte ägnade sig åt att klampa omkring i knarkarkvartar och proppa i sig narkotika eller knulla horor inne på offentliga toaletter så skulle han ibland för syns skull bli tvungen att sy in någon langare och hålla förhör. Trilskades de så hade han sina egna metoder.
-”Nu ska du få smaka på batong!”
Skulle Birger säga.
Den stackars knarklangaren skulle genast börja yla om polisvåld och sina rättigheter.
-”Men den här då, har inte den också sina rättigheter?"
Frågar Birger och tar fram stora kuken.
-”Ha! Ha! Jävla Birger! Den kör han alltid med!”
Säger kollegorna under tiden som de drar ned byxorna på offret. Efter en kvarts behandling på Birgers vis så är knarklangaren beredd att erkänna vartenda begånget brott sedan artonhundratalet.
Ett litet tips till Van Veeteren kanske? Det skulle kunna bli Sven Wollters största utmaning som skådespelare någonsin.

Men om jag skulle vara seriös, vad skulle jag skriva för slags roman då?
Ja, jag har alltid fascinerats av det vanliga och tråkiga livet. Jag skulle gärna vilja skriva om människorna som lever dessa tråkiga liv.
Jag vill skriva om oss sextiotalister som aldrig fick våra drömmar infriade.
Ni minns väl vad de sade till oss i skolan?
-”Ni kan bli vad ni vill!”
Jag tror inte att Carina ville bli busschaufför eller att Lasse drömde om att städa korridorerna borta vid lasarettet. Jag tror inte att kassörskan på ICA har fått sina drömmar infriade eller att budchaffisen på Jetpak äntligen har hittat hem.
Och jag tror garanterat inte att de vill att deras söner och döttrar ska börja jobba på Burger King och MAX.
Men det är så här livet blir för många och jag tror att det skulle kunna gå att skriva om dem. En roman behöver inte handla om metrosexuella halvbögar i Stockholms innerstad eller rika och vackra människor med oändliga möjligheter och begåvningar. En roman behöver inte innehålla fantastiska äventyr och bedrifter eller bomber och explosioner.
Jag skulle istället vilja att Lasse borta vid lasarettet en dag tar bussen till jobbet och för första gången möter Carina. I en buss en grå novemberdag går solen upp men det är bara Lasse som kan se den. Det tar lång tid och många nätters vånda innan Lasse tar mod till sig och tilltalar Carina.
Budchaffisen råkar ställa sig i samma kö som den ensamma kassörskan och kanske, kanske får han köra henne hem efter jobbet. På en parkering utanför ICA Maxi sitter en chaffis och väntar på att en kassörska ska sluta kvällskiftet. Han har äntligen fått en körning som känns meningsfull.
Det är dags för oss alla som ingen beundrar att råka ut för lite äventyr. Det är dags för oss med liv som ingen drömmer om som barn att få ta plats i bokhyllorna.

Jag har alltid undrat varför det finns så få romaner om oss vanliga människor. Är det för att ingen vill läsa om oss? Är det för att bokförlag och förläggare tror att det inte skulle sälja?
Ja, kanske. Kanske är det så.
Men jag bryr mig inte. Jag skulle vilja skriva om oss.
För ni minns väl vad jag skrev i början? Jag skriver bara för att det är kul! Det ger en viss frihet. Jag låter mig inte begränsas av några konstnärliga ambitioner och annat trams. Va fan, det är ju bara ord, fantasier, drömmar och minnen. Inget annat. Vem som helst kan skriva. Alla har varit med om något och det finns alltid någon som vill lyssna.
Skvaller kallas det också.
Märkvärdigare är det inte och märkvärdigare ska det inte heller vara. Inte enligt mig i alla fall.

16 kommentarer:

Anonym sa...

Det finns litteratur som handlar om sk. vanligt folk, nämligen arbetarlitteraturen.
Tyvärr är ju den i stort sett alltid behäftad med en god portion tokvänstersvammel, klasskampsdemagogi och målande beskrivningar av elakheten hos de slemma kapitalisterna som har fräckheten att tillhandahålla jobb till "arbetarna".

Istället för att beskriva personerna som boken skall handla om och deras liv blir det bara banala propagandaskrifter för KPML(r)och andra vänsterutopister.

Däremot har du rätt i att det inte finns några böcker om vanligt folk som inte är politiska i en eller annan form, tyvärr.

/JW

Johan Westlund sa...

Läs Emil i Lönneberga av Astrid Lindgren. Medelklassfamilj med ekonomisk stabilitet under det första decenniet av 1900-talet.
Eller varför inte en bok om hur man odlar Malawiciklider?

Anonym sa...

"Jag tog mig på kuken utan för pressbyrån" haha fan va kul. Den skulle jag vilja läsa.

Anonym sa...

Skriv då GH, skriv! Jag skulle köpa den boken!

Anonym sa...

Läs GW Perssons böcker då! Eller Johan Theorin, riktigt bra "kriminalromaner" om man tröttnat på det vanliga dravlet.

Anonym sa...

Du borde i sådanafall läsa GW Perssons böcker om Evert Bäckström, en skön karaktär i din smak...

Anonym sa...

Ett tips till vad du kan göra i helgen är att hyra och se filmen "Garden State", tror du skulle kunna uppskatta den.

/Axel

Anonym sa...

Som "JW" säger är mycket litteratur om vanligt folk omintetgjort av svammel - vänd dig istället mot exempelvis Naturalismen och Emilé Zola - som i.a.f. håller svammlet på något som påminner om en "objektiv" (naturalistisk?) nivå. Skall inte svära på min farfaders grav, men jag vill minnas att han skildrade många "små" livsöden.

Jag sällar mig för övrigt till ovanstående som hoppas på en bok av dig, GH.
/Schnitzelkugel

K sa...

Måste berätta om att jag vaknade precis av en dröm (fortfarande grusig i ögonen). Jag drömde att jag fick besök av GH. Du såg ut som Michael Douglas i Falling Down, fast mycket spinkigare och senigare. Det var en konstigt dröm som innehöll lite smått och gott, farsan som undrade vad det var för naken karl som stod i duschen, du hade med dig halva möblemanget, bl.a en jordglob (?). Det hela slutade med att jag satte den tunna plasten runt en Blurayversion utav The Plague i halsen. Fast du kysstes bra. Så går det när det sista man läser innan nattning är din blogg. Gonatt

Anonym sa...

hmm håller med om att Nessers deckare ofta suger stooor get pung, men kan faktisk rekomendera böckerna, Kim Novak badade aldrig..., Picadilly circus ligger...., Innan regnet kom, och från doktor klimkes..desas böcker är sjukt bra och mkt läs värda...Angående kriminalromaren så kan jag rekomendera Leif GW, han skriver väldigt bra och verklighetstroget.

Anonym sa...

Du skriver rent genialt emellan åt.

Anonym sa...

Jag hade gärna läst om kriminalaren Birger. Däremot inte om Carina i snabbköpet. Tråkiga skildringar har jag gott om på egen tid.

Orm Onde sa...

Bäste GH, skriv en deckare om Birger! Folk kommer att älska honom. Tänk på hur populär Leif GW Perssons Bäckström har blivit, och han är ändå bara en mild västanfläkt jämfört med Birger.

Gillar din romanidé också. Kommer Du ut med en bok någon gång, så har du i vart fall en köpare!

Tack för Din blogg. Det är en mindre högtidsstund varje gång jag loggar in och ser att Du skrivit något nytt. Din blogg förgyller min arbetsdag!

Anonym sa...

Läs Seppos Knivskola av en fb:are!

Liselott sa...

*sitter här och skrattar*

Birger!! Du borde faktiskt skriva på den kriminalaren. JAG skulle definitivt köpa och läsa den. Och titeln är ju redan given ;) ”Jag tog mig på kuken utanför Pressbyrån.”

När man var tonåring (läs: jag) och satt vid telefonen och den aldrig ringde, ja...snacka om frustrerande. Själv var jag en sån där typiskt tjej som satt vid telefonen och väntade på att just den där killen skulle ringa - han ringde aldrig. *ASG!*

Härligt du skriver, måste läsa mer!

Ha en fin tisdag!

Kram Liselott

Anonym sa...

Jag skulle köpa fem ex av boken som du skrev om vanliga människor, ifall jag bara visste att det var du som skrivit den.