onsdag 14 januari 2009

Sista solnedgången.

När jag kände mig som mest levande, då var jag så nära odödlighet som jag någonsin har kommit.
Jag minns hur det kändes att som åttaåring springa längs strandkanten, hur jag flög fram, hur jag sträckte ut. Lite skillnad mot idag.
Jag kommer ihåg sommarnätter under min tonårstid, när jag satt med mina vänner och grillade korv, såg solen gå upp och drack sprit. Då kändes det verkligen att jag levde.
Det var härligt känsla.
Odödlig.
Känslan av sin egen existens kan ta sig en hel del uttryck. En kompis till mig, Janne, fick för några år sedan en böld i röven. En stor elak jävel. Den satte sig precis vid rövhålet. Janne fick ont och blev riktigt illa däran. Han blev sjukskriven fram till operationen. I Jannes läkarintyg så stod det bl a att han hade fått feber och ledvärk till följ av en elakartad böld. Det stod att Janne hade svår smärta i anus. Svår smärta i anus.
Undrar hur han lade fram det för sin chef?
Jag skulle tro att det inte kändes så kul för Janne. Jag kan tänka mig trevligare situationer. Det är illa nog att ha en hettande och smärtande röv som känns som ett ton tegelsten, ännu värre att stå och vänta på att en fnissande chef ska läsa färdigt läkarintyget.
-”Ha! Ha! Ont i röven va?”
Jag tror att just då så kände sig Janne levande. Riktigt närvarande. Men jag tror inte att odödlighet var något som Janne drömde om vid det tillfället.

Vuxenlivet bjuder naturligtvis på trevliga överraskningar också. Jag har känt mig levande många gånger. Första gången jag såg en flicka få orgasm, och med mig till på köpet, var ett sådant tillfälle.
En annan gång var i somras. Jag och Janne flöt omkring i Medelhavet utanför Rom. Det var trettio grader i vattnet, det var mitt i natten, vi hade våra magar fulla med billigt vin och ännu billigare vodka och månen var stor som en badboll. Då kändes livet väldigt närvarande. Jag levde.
Jag kände mig väldigt tacksam över att jag fick uppleva sådana saker. Men jag känner mig inte längre odödlig. Det känslan får jag aldrig mer tillbaka, den känslan tillhör ungdomen.
De odödliga.

Många medelålders människor försöker desperat att hitta tillbaka till denna känsla igen. Det kan ta sig rent vansinniga uttryck. En del börjar hoppa bungyjump, andra klättrar i berg, seglar jorden runt i optimistjollar och jag vet inte vad för dumheter. Det är inget för mig. Att riskera livet, att känna döden nudda mina axlar får mig inte att känna mig levande och odödlig. Jag blir bara rädd.
Andra börjar att supa. Det har jag redan prövat, när jag var ung och odödlig. Det var kul. Idag skulle det vara mindre kul att tuta igång klockan åtta varje morgon och köra fylleperioder som skulle vara i flera veckor. Jag vare sig vill eller orkar.
Och hur skulle det då gå med mitt jobb?
På tal om jobb, jag hade en bekant, Lasse, som sade upp sig från sitt jobb när han fyllde fyrtio år. Nu jävlar skulle Lasse leva livet. Han skulle träffa kvinnor och se världen.
-”Som ung så kom jag aldrig längre än till Karlstad och med kvinnor var det ytterst sparsamt!”
Han kom inte så mycket längre den här gången heller. Till ett hotell i Örebro. Men en kvinna blev det i alla fall, Pirjo. En femtiofemårig finsk städerska som gav honom kondylomvårtor ända upp i urinröret. Det var ingen bra början på Lasses nya liv som internationell äventyrare.
Lasse såg Pirjo i hotellbaren och eftersom han sedan lunchtid hade ägnat sig åt att dricka omvärlden ung, vacker och tillmötesgående så rusade han naturligtvis fram till henne och började bjuda på drinkar.
Åtskilliga drinkar senare så följde hon med honom upp till hotellrummet och där knullade han henne hela natten tills kuken slaknade.
Nästa morgon vaknade Lasse ensam, utan plånbok och mobiltelefon. Eftersom Lasse var Lasse så stampade han gasen i botten, ringde på rumsservice och beställde upp cigg, en stor flaska läsk och en hela vodka att blanda ut läsken med.
Sedan var det full fart. Utan några pengar.
Mera vodka.
Efter fem dagar av stenhårt krökande så började personalen att bli besvärliga, de ville ha betalt för all sprit som Lasse ideligen ringde och beställde upp till rummet.
Och där slutade Lasses äventyr.
En vecka senare var han tillbaka på sin gamla arbetsplats och bönade och bad om att få jobbet tillbaka.
Det är så det slutar. Det är bungyjumpslinor som går av, dödsstörtningar från bergsklippor och jordenruntresor som slutar tio mil bort på ett taskigt hotell med fylleångest, stulen plånbok och vårtor på kuken.

Sådana eskapader intresserar som sagt inte mig. Inga fylleslag, inga fallskärmshopp och ingen bergsklättring i världen kan få min ungdoms odödlighet tillbaka.
Jag vill vara sjutton år och springa över en äng med en stulen bandspelare under armen. Jag vill vakna upp i en flickas säng för första gången igen och jag vill kunna få sparken från ett jobb och skrattande gå därifrån eftersom jag vet att det finns nya jobb att få sparken ifrån.
Men idag så är jag medelålders och måste hålla hårt i det jag har. Jävligt hårt.
Folk tjatar på mig att jag ska sluta röka. Det gjorde de inte när jag var arton år. Då var jag odödlig.
Det är inte längre någon som säger åt mig att äta mer eftersom jag växer och det är ingen som intresserar sig för mina drömmar och framtidsplaner. Det är ingen som säger åt mig att jag ska klippa mig och skaffa mig ett jobb för jag har tappat det mesta av håret och ett jobb har jag.
När jag försöker att tala med någon om detta så fattar de inte vad jag menar, eller också slår de ifrån sig. Därför skriver jag om detta till Er på min blogg istället.
Jag trivs alldeles för bra med att leva för att börja bli gammal.
Jag har haft alldeles för kul för att vilja dö.
Så därför har jag bestämt mig. Jag ska inte bli gammal. Jag ska fortsätta med att vara barnslig och omogen. Jag ska sköta mitt jobb och betala mina räkningar i tid men sedan får det räcka.
Om de tror att jag ska börja klä mig i gubbskjortor från Dressman, gå på herrmiddagar istället för renodlade fyllefester vid Jannes köksbord och spela golf istället för fickpingis så tror de fel.
Helt fel!

Jag har även bestämt mig för något annat. När jag blir gammal, när det är dags för mig att gå i pension så skiter jag i det här. Jag har tröttnat på evig kyla och kallblåst året runt. Jag kommer att emigrera, jag flyttar söderut. Det finns ingen anledning att låta livet begränsas av ett bistert klimat.
Så när jag blir pensionär – och jag går gärna i pension så tidigt som möjligt – så tänker jag sitta under en palm med ett glas i handen och drömma mig bort.
Men jag kommer inte längre att se solen gå upp, som när jag var tonåring och satt nätterna igenom och grillade korv med mina vänner. Jag orkar inte längre att hålla mig vaken hela nätterna.
Det kommer istället att vara skymning, jag kommer att få se solen gå ned.
Till slut kommer den att gå ned för sista gången men jag kommer jävlar i mig att kämpa emot in i det sista.
Det sägs att vid dödsögonblicket så spelas hela livet upp. Jag hoppas att när jag somnar in så kommer solen att gå upp igen. Solen går upp över en insjö, det är sommar, jag är arton år igen och har en hel evighet framför mig.

17 kommentarer:

Anonym sa...

Det är mästerligt GH... Rent mästerligt.

Micke sa...

Carpe Diem.

Anonym sa...

kan ju inte säga annat än att du skriver jävligt bra

Anonym sa...

Dags att starta en insamling så vi kan få GeHås samlade verk på bok?
Riktigt bra skrivet fem stjärnor av fem möjliga!
Må väl min vän!

Henrik sa...

Ursäkta, jag fick något i ögat...

Underbart idag!

Anonym sa...

Du är som bäst när du fått mala texten ett tag,även fast jag kollar din blogg efter nyheter ett par ggr om dagen så vet jag att den som väntar på nå´t gott....

/Crille

Anonym sa...

Vackert så man blir rörd

Johannes Almborg sa...

GeHå gör det igen!
Som "Anonym 06:40" säger mästerligt!

Och det är klart att man vid dödsögonblicket skall minnas de där riktigt speciella ögonblicken.

Victor. sa...

Du borde samla ihop det bästa av dina texter och ge ut dem i bokform på www.vulkan.se eller liknande.

Oskar sa...

Mycket välskrivet GH.

Anonym sa...

För jävla bra

johan sa...

Ren poesi!

Keso sa...

Otäckt bra inlägg!!!
Slutet skapar rysningar.....

Anonym sa...

Åh vad bra du skriver. Precis som någon annan skrev - Vulkan nästa? Jag lovar att köpa några ex.

Galna kocken sa...

"Men jag känner mig inte längre odödlig. Det känslan får jag aldrig mer tillbaka, den känslan tillhör ungdomen.
De odödliga."

Ja det där känner man igen. Däremot skiter jag i att hoppa fallskärm. Nöjer mig med att köpa en lägenhet.

Anonym sa...

Hej!
Jag tycker din berättelse var väldigt underhållande. Många glada skratt, "omtankekänslor", samt det vemod i den syn som jag ser framför mig då du kämpar för att hålla dig kvar i tillvaron där på stranden vid palmträdet o ditt liv spelar revy inför dig som en gammal man.
Jag hoppas att du innan dess får uppleva många glada stunder som berikar dig.

Kjell sa...

Det var nog det bästa jag läst på länge. Här sitter jag - 32 år och börjar känna mig som din kompis, som inte tog vara på ungdomen. Alla pratar med mig som om jag vore mmedelålders eller nåt. Vägra vägra vägra! Nu ska jag springa näck runt Skanstull!