fredag 20 februari 2009

Stora fixartråden.

Hej på er igen! Idag åker jag och en polare till Stockholm. Det är Rex förresten. Honom som jag har skrivit om i flera trådar tidigare. Vi bor långt ifrån varandra men förhoppningsvis så sitter han på tåget och håller en plats åt mig när jag kliver på.
Jag blir alltså borta i några dagar och hinner inte skriva något nytt till min blogg. Eftersom jag har varit inne en smula på villaliv i mina senaste texter så lägger jag ut en gammal text i brist på annat. Jag kan mycket väl ha lagt ut denna text på min blogg tidigare, i så fall så ber jag så mycket om ursäkt.
Hur som helst, vi syns om några dagar igen!

Jag är nog den mest klantiga och otekniska människa som finns. Född med två vänsterhänder. Kan inte ens hyvla en planka slät eller slå i en spik utan att det slutar med okontrollerade raseriutbrott och förstört helghumör. Det är helt enkelt ingen idé att jag ens försöker. Jag är en man som t o m lyckades bli kryssad i träslöjden när jag gick i skolan vilket är en bedrift i sig självt med tanke på att man bara behövde vara närvarande för att få en etta, lägsta betyg på den tiden alltså.
Jag har alltså en hel del erfarenhet av hantverksjobb fast från den andra sidan så att säga. Jag är någon slags motpol, en antimateria till Martin Timell. Inte nog med att jag saknar anlag för att fixa, reparera, bygga och förbättra, jag är inte ens intresserad av att försöka lära mig. Hela mitt innersta väsen spjärnar emot. Jag vill inte kunna snickra ihop en blomlåda eller lägga takpannor. Det är tråkigt.
Det är dumt.
Det är jobbigt.
Det finns en anledning till att jag har valt att bosätta mig i en etta med kokvrå. Därför tänkte jag att vi skulle ha en tråd om vad ni INTE ska försöka att fixa där hemma, en tråd om vad ni helt enkelt bör undvika.

Det första som slår mig är tapetsering. Inget knäcker ett självförtroende så bra som lite tapetsering. En dag tillsammans med tapetklister, spackel och mönstrade tapeter brukar ta ned de flesta männen på jorden igen. Detta är alltså ett jobb som ni absolut bör överlåta åt kunnigt yrkesfolk. Får er fru för sig att tapeterna börjar se lite gulnade ut i vardagsrummet av allt rökande så säg ingenting, ring direkt till en målerifirma. Det är det enda ni kan göra i det här läget för ni kan ge er fan på att om er fru har fått för sig att hon vill ha nya tapeter, då blir det nya tapeter. Frågan är bara om du vill ha det på det svåra eller enkla sättet.
Det svåra sättet är att Du tar på dig jobbet som tapetserare.
Det börjar dåligt och slutar värre. Tapeterna kommer snett, de passar inte in i varandra och när du äntligen har fått en våd att hänga rakt så upptäcker du något som buktar ut innanför tapeten, en väggkontakt.
Du får börja om.
Limmet rinner, du råkar kleta in spackel i både öron och hår, du ramlar baklänges när du ska hänga upp en våd, sopar skallen i ett element så att du ser solar och planeter och mitt uppe i alltihop så ropar din fru på dig:
-"Nu måste du komma och hjälpa mig med att bära in maten! Sitter du och super och porrsurfar nu igen? Du tänker bara på dig själv som vanligt! Hur vore det om du började göra lite nytta på helgerna istället för att bara ägna dig åt dina intressen? Det är bara du, du, och du hela tiden!"
Nu jävlar får det vara nog. Du behöver inte ta den här skiten. Du blir förbannad och börjar kasta spackelspadar, hinkar med lim och rullar med femmans sandpapper runt omkring dig. När du står där ute på gården och kommer på dig själv med att elda upp strukturtapeter för tusentals kronor i ren ilska så blir du ännu mer förbannad och går in i huset igen skickar på din fru en jävla smäll i brist på annat. Nu är cirkusen igång, nu har alla proppar i skallen gått på dig och det brinner i elskåpet. Frugan blir hysterisk, ringer efter svärfar, hotar med skilsmässa och helt plötsligt så erkänner hon att hon faktiskt var otrogen den där gången när hon sade att hon var på kvällskurs i portugisiska.
När du står där med svetten rinnande och röken bolmande ur öronen och med en nyvunnen kunskap om hur det känns att få veta att din fru har blivit rövknullad av en storkukad portugisisk ABF-lärare så känns det inte bra. Det var inte så här du hade tänkt dig helgen. Nu kommer du att önska att du hade lyssnat på Gammal Hårdrockare och verkligen tagit åt dig av det som han så vänligt hade skrivit till dig på sin blogg.

Folk som har fått för sig att de ska reparera, fixa och bygga är oftast villaägare och om villaägaren råkar vara man så får han alltid för sig att ha grillfest i trädgården så fort det har blivit grönt på träden. Har man grillfest så krävs det både grill och kol och just detta kol är ofta en källa till besvär för villaägare. Påsar med kol är ofta ett helvete att öppna. Det går helt enkelt inte och för att inte göra dig till åtlöje inför dina polare och deras fruar så ska du inte ens försöka öppna påsen. Det sitter i och för sig ett snöre på sidan och enligt instruktionerna så ska påsen öppna sig bara du drar lite lätt i detta snöre. Ren magi. Magi fungerar inte så tänk inte ens tanken.
Glöm snöret. Om du nu skulle försöka så slutar det bara med att du blir förbannad och står och hoppar över fanskapet med resultat att påsen spricker, det sprutar kolbriketter överallt och lilla frun börjar stortjuta. Hela grillkvällen är förstörd. Alla dina polares fruar och flickvänner stöter varandra i sidorna med armbågarna och fnittrar åt dig. Du ber alla dra åt helvete och går in i garaget och super dig dyngrak och sedan slutar kvällen med känt resultat - Polishämtning och ett kommande åtal rörande våldsamt motstånd och våld mot tjänsteman.
Nej, dränk istället in hela påshelvetet med bensin utan att öppna den. Rikligt med bensin ska det vara, minst ett par liter. Pressa sedan ned den i grillen, lägg över gallret och släng sedan på en tändsticka. Nu bör du ha en fin brasa som räcker hela sommarnatten.

Fönster är något som många villaägare vill byta. Det är säkert en god idé om de bara lät någon annan göra det, varför inte en snickare eller glasmästare? Då skulle de slippa alla extrakostnader, olyckor och skadeglada grannar som står bakom gardinerna och fnissar när du för tredje gången kör hammaren rakt igenom den nya fönsterrutan istället för att träffa spiken. En polare till mig som bor i ett litet villaområde i Dalsland, Rex förresten, skulle sätta in nya fönsterramar på övervåningen i sitt hus. Inifrån. Han lyckades faktiskt med konststycket att putta ut varenda ny fönsterram med glasruta och allt rakt ned i backen till alla grannars stora förtjusning. Det finns inte en enda drulleförsäkring som täcker dylikt beteende. Det slutade med att polaren till slut fick ta ett Finaxlån för att betala den inhyrda glasmästaren.

Alla villaägare känner sig någon gång som en fullt utbildad elektriker. Oftast vet de inte var huvudströmbrytaren sitter. De känner inte ens till att det finns något sådant.
-"Men det var fan vad ljuset flimrar, har den förbannade dimmern börjat krångla igen?"
Det är dags för lite felsökning. När de har brutit sönder dyr armatur och gjort en rejäl översyn av elskåpet - vilket betyder att de har knackat sönder alla inre och yttre delar med en kulhammare - så slocknar ljuset totalt. Hela villan försänks i mörker och det är nu det börjar bli farligt. Det är nu mannen i hushållet i ren desperation börjar köra in skruvmejslar och stämjärn i varenda väggkontakt som finns i huset.
-"Vad i helvete är det för fel? Snart börjar ju Äntligen Hemma på TV!"
Han rotar runt och ger sig inte förräns han har lyckats skicka flera tusen volt genom kroppen. Där har ni förklaringen till varför försäkringsbolagens statistik visar på att de flesta svåra olyckor och dödsfall inträffar i hemmen.
Ja, och där har ni även en förklaring (av många) till att jag föredrar att bo i lägenhet.

onsdag 18 februari 2009

Rex och Roland. Goda grannar för alltid - Del 4.

Fortsättning från:
http://gammalhardrockare.blogspot.com/2009/02/rex-och-roland-goda-granna-for-alltid.html
http://gammalhardrockare.blogspot.com/2009/02/rex-och-roland-goda-grannar-for-alltid.html
http://gammalhardrockare.blogspot.com/2009/02/rex-roland-goda-grannar-som-alltid-del.html

Kajsa går ut och ställer sig på gatan. Hon vet inte vart hon ska gå. Hon känner inte till Mellerud. Kajsa är sur. Hon hade sett fram emot en trevlig helg och så blev det så här. Vad skulle hon nu göra?
Kajsa är inte bara sur, hon måste även erkänna – skam till sägandes – att hon är upphetsad. Hon kan inte hjälpa det men det lilla hon såg av Rolands idiotiska film hade hetsat upp henne. Det var den där jävla Mikes stora kuk. Fanns det verkligen män med så stora kukar? Helt fantastiskt! Någon sådan skulle hon gärna vilja träffa.
Tanken fick henne att skämmas men så var det. Kajsa längtade efter att bli rejält påsatt. Av en man med Mikes utrustning. Så spännande! Så upphetsande!
Roland var en tönt så honom tänkte hon inte ge sig till. Glöm det!
Hon såg att det lyste inne hos grannen. Rex eller vad han nu hette? Roland hatade honom, mer än så visste hon inte om Rolands granne.
Var han gift?
Hade han barn?
Hade han stor kuk?
Hon tittade mot Rex villa. Det såg tomt ut. Inga barn som sprang omkring och om hon flyttade blicken mot det stora vardagsrumsfönstret så kunde hon se silhuetten av Rex. Det såg ut som om han satt vid sin dator. Tydligen så var han ensam.
Undrar om han kanske är sugen på lite sällskap? Tänkte Kajsa.

Rex sitter vid datorn och har loggat in på sin favoritsida, ”Alone, wet and dripping.” En sida som tillhandahåller tusentals bilder på unga, masturberande kvinnor. Unga kvinnor som ser ut att bara ligga och vänta på en man.
En riktig man.
-”En man som mig!”
Sluddrar Rex för sig själv. Han är full. Mycket full. Han sitter med musen i ena handen och ett dricksglas fyllt till bredden med sprit i den andra. Han stirrar stint in i skärmen och försöker att fokusera blicken. Det är inte lätt.
Rex sitter ensam och super och porrsurfar. Hannah är hos sina släktingar i Göteborg. Det känns bra. Bättre än så kan det inte bli egentligen. Rex hade en gång i tiden andra planer för framtiden men så blev det som det blev och det fick han väl vara nöjd med trots allt. Men ändå…
För femton år sedan så hade han levt en ansvarslös tillvaro med mycket sprit, runk och långa mysiga sjukskrivningsperioder.
Men så träffade han Hannah.
Det var trevligt. Han planerade en bekväm framtid tillsammans med henne. De skulle kunna dela på de redan blygsamma utgifterna. Det betydde att Rex skulle kunna arbeta ännu mindre än han redan gjorde.
Så blev det inte.
Hannah började genast planera för giftermål, barn och husköp. Hannah hade alltid ansett att livets mening var att skaffa många barn och bo i en fin villa. Familjeliv var något naturligt och självklart för henne.
Hon var inte riktigt klok.
Men det brukar alltid bli som kvinnorna vill så nu satt Rex där i sin stora villa med en massa ungar och skulder. Att leva dagdrivarliv var inte längre att tänka på. Barn och villa kostar pengar så nu var han tvungen att jobba varenda dag på den där jävla dörrfabriken.
För inte så länge sedan så fick Rex virus i datorn. En myckenhet av porrsurfande kan få sådana konsekvenser. Först så började det gå segt och ryckigt och efter ett tag så nöp hela datorn ihop. Det gick inte att ta sig någonstans. Det var tvärstopp.
Så kändes Rex liv. Han hade fått virus i tillvaron. Han tog sig inte någonstans längre. Det stod helt still. Och så den där jävla Roland på alltihop. Varför kunde han inte ha fått en trevlig granne istället? En granne som han kunde ha kul med. En granne som han hade kunnat skolka från jobbet tillsammans med.
-”Nu går jag till jobbet. Hej då!”
Skulle han säga till Hannah varje morgon. Jobbet i helvete heller! Istället så skulle Rex och hans trevliga granne smyga iväg till någon skogsbacke och sitta där och smygröka, bläddra i porrtidningar och snacka skit. Precis som när han var sexton år.
Men nu så satt han här ensam en fredagskväll och söp, porrsurfade och hade ett jobb som han var piskad att gå till fem dagar i veckan. Fyrtiotvå år gammal. Inte sexton längre. Varför kunde det inte hända något i hans liv?
-”Jag behöver ett glas!”
Sluddrade Rex, reste sig upp, ramlade baklänges och fick det fulla glaset med sprit som han hade glömt bort att han hade i handen över hela ansiktet. Han fick hembränt i ögonen. Det sved något fruktansvärt och gjorde honom helt förblindad.
Just då ringde det på hans dörr.

Kajsa hade bestämt sig, hon ringde på hos Rex. Han verkade ensam och det var ju hon också. Hon ville helt enkelt känna lite mänsklig värme, och var det som så att Rex skulle vara intresserad av lite mer så… Ok då! Det var ju så länge sedan för hennes del och vem visste, kanske var Rex välutrustad?
Rex hörde att det ringde på dörren. Han var helt förblindad av den starka, hembrända spriten som han hade fått i ögonen. Han såg förbanne mig ingenting. Full som en jävla idiot var han också.
Inte värre än vanligt i och för sig, det var synen, eller bristen på syn som var problemet. Han vacklade fram, välte ett telefonbord och rev ned tavlor under sin framfart mot dörren. Rex gick med armarna rakt ut som Frankensteins monster. Helfull och blind som en fladdermus.
Kajsa hörde hur det small och brakade där inne i huset och undrade vad det var frågan om.
Rex fattade absolut ingenting. En dörrklocka ringde. Var det han som ringde på hos någon?
Vem?
Hade han kommit hem och glömt nycklarna?
-”Öppna!” Vrålade Rex. -”Det är bara jag!”
Skrek han och började hamra med knytnävarna på dörren. För säkerhets skull så stampade han med båda fötterna i golvet. Om det nu skulle vara som så att han hade trampat i någon rabatt och var jordig om skorna. Sådant hade hänt förr.
Kajsa fattade ingenting. Vad menade karln? Hon blev skärrad och kände att det kanske inte var en så god idé att hälsa på Rex. Var han galen? Fanns det kanske någon substans i Rolands avståndstagande mot sin granne?
Kajsa bestämde sig för att gå tillbaka. Hon vände, gick nedför trappan igen och bort mot Rolands hus.

Fortsättning följer...

måndag 16 februari 2009

Snack vid ett fikabord.

På mitt jobb så har vi en kille som heter Patrick. Han har väldigt lätt för att bli nervös och stressad så honom måste man ta det lugnt med. Han blir i princip stressad av allting. Inte bara sådant som har med krav och prestation att göra. En ensam TV-kväll upplever de flesta som god och trevlig avkoppling.
Inte Patrick. Är det dåligt på TV:n så måste han så snabbt som möjligt försöka hitta ett intressant program eller en bra film. Han börjar febrilt att bläddra mellan kanalerna.
-”Då blir jag stressad!”
Hittar han inget att titta på så måste han gå ut och ta sig en promenad för att lugna ned sig.
-”Men internet då? Det finns väl inget trevligare än att ägna en helg ute på nätet?”
Säger jag.
Det är inget för Patrick. Blotta tanken på att han inte skulle hitta någon intressant sida eller klicka fel och – hemska tanke – få virus, gör honom skräckslagen.
-”Då blir jag stressad!”
Patrick har det inte lätt. Själv så hatar jag stress och är inte det minsta stresstålig, men jag blir mest stressad och nervös av situationer som kräver snabbhet, simultanförmåga och snabba beslut. Jag skulle t ex aldrig klara av att jobba som kassabiträde eller flygledare. Jag skulle få en blackout med en gång. Det skulle vara flykt eller anfall. Troligen skulle jag fly. Jag har t o m gjort det en gång. När jag vikarierade på en stor lunchrestaurang och skulle portionera upp mat. Jag fick panik, overklighetskänslorna rusade emot mig. Jag släppte allt jag hade för händer och gick därifrån.
Det var ett av de få jobb som jag har fått sparken ifrån. Det kändes skönt. Chefen sade att han skulle se till att jag blev svartlistad på varenda restaurang. Det var jag honom evigt tacksam för.

En kille som heter Micke frågade Patrick hur han skulle reagera om han kom hem och det låg en naken vacker kvinna i hans säng. Skulle han bli stressad då?
-”Nä, då skulle jag bli kåt!”
Är det jag eller är det Patrick som är underlig? Jag skulle bli mycket nervös om det låg en naken, vacker och totalt främmande kvinna i min säng om jag kom hem en dag efter jobbet.
-”Fan, då skulle JAG bli stressad!”
Nu tittade alla runt lunchbordet på mig.
-”Varför då?”
Frågade Jan, en av chaufförerna.
Ja va fan, okända, vackra kvinnor gör mig nervös och osäker och skulle en sådan ligga naken i min säng så skulle jag bli stressad, för att inte säga rejält uppskärrad. Jag skulle börja fundera.
Är det något lurt på gång?
Vad förväntas av mig?
Tänk om hon har gått in i fel lägenhet, eller ännu värre, tänk om det är jag som har gått in i fel lägenhet! Om så hade varit fallet så hade inga ursäkter i världen hjälpt om jag hade stått där som en kåt jävla idiot med ståkuk samtidigt som hennes pojkvän dyker upp från toaletten.
-”Jag skulle i alla fall knulla henne direkt!”
Sade Patrick. –”Innan hennes pojkvän hann skita färdigt.”
Var detta verkligen den stressade och nervöse Patrick som jag kände som sade detta?
-”Du tror inte att hon skulle göra motstånd?”
Frågade jag.
Det sista hon skulle vänta sig när hon låg där naken i sängen och väntade på sin pojkvän var att en vilt främmande idiot i blåkläder skulle dyka upp, dra ned byxorna och kasta sig över henne.
-”Jag tror att det skulle bli ett jävla liv. Jag tror t o m att hennes pojkvän skulle strunta i att torka sig i röven vid ett sådant tillfälle.”
Sade jag.
Det blev tyst. Alla tittade på mig.
-”Är du bög?”
Frågade någon.
Jag blev förbannad. Jag talade om för dem att nej, jag var inte bög. Man är inte per automatik bög bara för att man kan bli blyg och nervös inför nakna, vackra och totalt okända kvinnor.
-”Och framför allt så bör man inte försöka att knulla dem bara för att de råkar vara nakna och vackra. Situationen kan, om inte annat, bli en smula pressad.”
Jag blängde ilsket ut över bordet.
Att man ständigt ska behöva vara omgiven av idioter. Livet ut. Jag kan ge mig fan på att Gud har anställt kompanier med knäppskallar över hela jordklotet som bara väntar på att jag ska dyka upp. Jag kanske får ett nytt jobb, går på en gata i en främmande stad eller bestämmer mig för att gå in i en affär som verkar intressant, då helt plötsligt så ringer Gud till någon av dem och säger:
-”Nu är han här! Gå fram och reta upp honom. Dra en förvirrad teori! Visa kuken! Ta på dig en fånig hatt!”
Ungefär så. Någon annan förklaring kan jag inte komma på. Så mycket dumt folk som jag har stött på i mitt liv. Det är helt osannolikt att jag skulle ha råkat befinna mig på samma plats som dem vid exakt rätt tidpunkt utan att någon högre makt skulle ha varit inblandad. Alternativt är alla idioter utom jag.
Inte helt omöjligt det heller.

-”Men om jag låg naken i din säng när du kom hem då?”
Sade Carita, en kvinna som jobbar som försäljare på mitt företag.
-”Öh… Hrm, ja… Vi är ju kompisar. Jag skulle ju fatta att du skämtade med mig!”
Det här kändes inte bra. Nu började det bli pinsamt.
-”Men du, om jag inte skämtar då? Skulle du vilja ha sex?”
Nu blev jag alldeles karmosinröd i ansiktet. Nu hade det blivit riktigt jävla pinsamt. Vad fan ska man svara på sådant? Jag kan inte säga ”ja”, för det skulle ju betyda att jag faktiskt vill sätta på henne, vilket jag i och för sig inte skulle ha något emot. Jag vill sätta på de flesta kvinnor.
Jag kan inte heller svara ”nej”, för det är ju detsamma som att säga att hon är ful, vilket hon inte är.
-”Nä! Nu tror jag faktiskt att rasten är slut! Dags att gå tillbaka till jobbet!”
Säger jag, reser mig upp, skjuter in stolen, halkar och sätter mig på röven rakt i en skurhink. Succé. Alla börjar att gapskratta. Borde egentligen vara pinsamt men för det positiva med sig att Caritas jobbiga frågestund kom av sig. Räddad av min egen klantighet och en skurhink.
Efter en stund kom Patrick fram till mig. Han sade att han var glad över att inte vara i mina kläder.
-”Då skulle jag bli stressad!”
Det hade han gjort jävligt rätt i att bli.
Så har jag det.
Så är mitt liv. Alltid.

lördag 14 februari 2009

Rex och Roland. Goda granna för alltid - Del 3.

-”Vad talade du och Roland om?”
Undrar Hannah, Rex fru. De sitter vid köksbordet. Hannah dricker kaffe. Rex försöker att reparera en köksklocka. Det är dömt att misslyckas. Han försöker att skruva ihop den igen efter att inte ha lyckats lokalisera felet och nu passar ingenting ihop med någonting. Fjädrar, kugghjul och jävelskap ligger över hela köksbordet.
-”Talade om? Nä… Inget speciellt. Han har sin syster på besök.”
Förbannade klockjävel. Det hade ju gått så lätt att plocka isär den. Varför ville inte delarna passa ihop längre?
-”Han hade stånd förresten. Det är något som inte är som det ska i huvudet på den mannen, det har jag alltid misstänkt.”
Säger Rex, reser sig upp, öppnar fönstret och slänger ut klockhelvetet.
-”Jag går och lägger mig en stund!”
Han kan inte få Kajsa ur sitt huvud. Det var något upphetsande med henne. Något förbjudet. Det skulle vara oerhört spännande att få knulla sin korkade polisgrannes syster. Vad förbannad han skulle bli. Vilken hämnd!
Och så var det hennes öron. Hon såg ju inte riktigt klok ut. Undrar hur det skulle vara att ha sex med en sådan kvinna? Säkert mycket spännande.
Sedan somnade Rex. Han hade en sexdröm. Han tog Kajsa bakifrån så det smaskade om det. Hans kuk var enorm, den matchade Kajsas öron. Ut och in. Samtidigt hade han ett fast grepp med båda händerna om hennes öron. Det var som att rida in ett bångstyrigt vildsto.
-”Det går! Det går! Det går!”
Skrek hon.
-”Dina öron! Dina öron! Dina öron!”
Skrek Rex rakt ut i sömnen och fick Hannah att komma springande och undra vad i helvete det var frågan om.

Nästa dag åker Hannah och barnen till hennes kusin i Bergsjön. Rex gillar inte att umgås med folk och stannar gärna hemma hela helgen. Det ska bli trevligt. Hela huset för sig självt.
-”Jag har lite hemarbete som måste fixas.”
Säger Rex.
Min egen sorts hemarbete tänker han. Först och främst så tänker han dricka hejdlöst hela helgen. Ambitionen är att få i sig de två litrarna som han har kvar i dunken. På den punkten tänker han inte vika sig en tum. För det andra så ska han porrsurfa. Han har hittat några nya sidor som han inte har hunnit utforska i den omfattning som han har önskat.
Det ser ut att bli en bra helg. En helg med stenhårt krökande och porrsurfande. Kan en medelålders man i ett villaområde önska sig något mer egentligen?
-”Hej då! Ha det så trevligt nu!”
Säger Hannah.
-”Gubbjävel!”
Säger Hannahs äldsta son Morgan och sparkar Rex på smalbenet innan han springer ut till bilen. Tryggt förvissad om att Rex inte kan komma åt honom i Bergsjön, tolv mil bort.
Den lille jäveln. Rex skulle ta Morgan nästa gång som han var ensam med honom. Han hade försummat Morgan på sista tiden. Det skulle det bli ändring på! Lite gammaldags, hederlig barnuppfostran skadar aldrig. Det är med ungar som med hundar, för att få dem att lyda och bli välanpassade så krävs det stryk. Massor med stryk.
Rex såg fram emot nästa samtal med Morgan, ett samtal ”män emellan” som han brukade säga till Hannah.
-”Jag tror att det är dags att jag och Morgan tar ett samtal män emellan!”
Jodå, det skulle bli ett långt samtal nästa gång. Mycket långt. Det fanns så mycket att samtala om. Lita på det. Sedan går Rex till skafferiet och hämtar dunken, sätter sig vid datorn och går ut på nätet.
Helgen har börjat. Helgen är här!

Helgen har även kommit till Rolands hem. Roland och Kajsa sitter i vardagsrummet och tittar på film. Kajsa ville se Dirty Dancing med Patrik Swayze men Roland envisas med att titta på en fånig polisfilm vars handling i stort sett gick ut på en polis som sparkade in dörrar hos knarklangare, slog ned dem och knullade deras flickvänner.
Om och om igen. Inget annat. Det var ju rena porren.
Drev Roland med henne? Tyckte han verkligen om den där skiten? Var det ett skämt eller? Hur kan man ödsla tid på filmer med en huvudrollsinnehavare som uppenbarligen var förståndshandikappad och vars enda tillgång var en gigantisk kuk som han hängde ut så fort han fick tillfälle? Killen såg direkt efterbliven ut. En stor, svart jävla mustasch prydde hans överläpp. Till råga på allt så hade han klippt av ärmarna på sin uniformsskjorta. Det var skrattretande.
-”Du är under arrest!”
Skrek Big dick Mike efter att han hade brakat igenom en dörr så att spån och glasull yrde runt huvudet på honom. Mike hann knappt sätta handbojor på den förmodade skurken innan han tog fram kuken och började vifta med den framför ansiktet på svart kvinna som såg ut att ha haft hjärnan i lösningsmedel sedan åttiotalet. Filmbolaget hade tydligen haft audition vid närmaste rehabklinik. Slitna och koppärriga kvinnor. Gud vet vilka sjukdomar de bar på.
-”Rättvisan och kuken är blind!”
Alltid samma repliker. Mike hade kanske sammanlagt fem repliker i varje film. Ändå verkade han vara för dum för att lära sig dem utantill. Så fort han sade något så syntes det att han läste utantill från ett plakat som någon av kameramännen höll upp. Det var så enfaldigt så hon trodde knappt det var sant. Vilken man gillade sådana filmer? Kajsa hade trott att Roland hade varit en intelligent och känslig man som gillade fina människoskildringar. Så fel hon hade. Karln var uppenbarligen en idiot.
-”Jag går ut en sväng!”
Sade hon till Roland.
-”Vill du inte se hur det slutar? Du missar ju slutet!”
Nej, det ville verkligen inte Kajsa. Idiot.
Fortsättning följer...

torsdag 12 februari 2009

Rex och Roland - Goda grannar för alltid. Del 2.

Så en solig dag vårdag så kom Kajsa upp till Mellerud och till Roland. Han visade henne runt i villan.
-”Och här har vi vardagsrummet!”
Det stämde, det var omgjort till en riktig biosalong med två röda fåtöljer, popcornmaskin och en stor fin plattskärm. Det måste ha kostat en förmögenhet!
-”Nu vill jag titta på trädgården!”
Utbrast Kajsa.
Inte bra. Roland hade noterat att den där jävla Rex hade börjat visa sig ute i sin trädgård. Friggeboden hade ju Rex lyckats klanta till riktigt ordentligt men det fanns alltid nya projekt som Rex var sugen på att misslyckas med. Rex oförmåga att handskas med verktyg och praktiska ting som krävde lite händighet var vida känd. Ändå så vägrade han att inse sina begränsningar. Så fort det började bli lite varmt ute så fick Rex för sig att påbörja något nytt projekt som ofelbart brakade åt helvete efter ett tag.
Problemet var att Rex bara kunde se det färdiga resultatet framför sig, han kunde inte föreställa sig vägen dit. Saker och ting är ofta mycket mer komplicerat än vad det ser ut att vara men det skulle Rex aldrig förstå. I vanliga fall hade Rex dåligt självförtroende men så fort något praktiskt göromål dök upp så trodde han sig kunna uträtta underverk.
-”Det hade varit trevligt att ha en altan att kunna sola på!”
Hade Hannah, Rex fru sagt en lördagsmorgon vid frukostbordet för några år sedan. Rex såg framför sig en trevlig altan med furugolv. I ena hörnet skulle det stå en grill och i andra hörnet en grupp med trädgårdsmöbler, ja kanske t o m en hammock där han skulle kunna sova under varma semesterdagar.
Så trevligt!
Utan att ha någon aning om hur man byggde en altan så beställde Rex allt som han trodde skulle behövas. Eftersom han såg en altan med furugolv framför sig så blev det mest furuplankor som han beställde. Och några bjälkar och grön korrugerad plast till taket. Inget mer.
”Vad mer kan behövas egentligen? Hur jävla svårt kan det vara?” Tänkte Rex och skred till verket.
Att bygga en altan är mycket svårare och mer invecklat än så, men det begrep inte Rex - Inte förrän efter en vecka.
Rex stod och blängde ilsket på det färdiga resultatet. Grova furuplankor placerade på gräsmattan i en fyrkant, alldeles utanför altandörren. Inget trappsteg. Ingen grund eller förankring. Plankorna bara låg där på gräsmattan.
På sidorna hade han med hjälp av en slägga drivit ned några kraftiga stolpar i gräsmattan. På toppen av varje stolpe så hade han nitat fast ett stycke korrugerad plast. Det såg inte klokt ut.
-”Det var ju inte så här jag hade tänkt mig det!”
Sade Rex ilsket för sig själv.
På andra sidan häcken stod Roland med armarna i kors och flinade skadeglatt.
Rex hatade den där jävla trottoarsnuten som jämt psykade honom. Det var ju själva fan att han skulle ha honom som granne. Roland gjorde Rex nervös. Inte undra på att han misslyckades med allting när den där jäveln bara stod där bakom häcken och väntade på att han skulle klanta till det.
Det var Rolands fel att han förra projekt hade gått åt helvete. Rex skulle bygga en liten pool åt sin nyfödda son Elving. En liten njurformad pool där han skulle kunna sitta och plaska under varma sommardagar. Så fint det skulle bli!
Rex skred till verket. Han tog en spade och grävde upp ett hål i lämplig storlek och djup, ca två kvadratmeter och en meter djupt. Roland stod hela tiden bakom häcken och följde Rex med blicken.
Jävla Roland!
Men nu skulle han få se vilken fin pool han skulle bygga åt sin son.
När Rex grävt färdigt – vilket var snabbt gjort – så gick han och hämtade en skottkärra med kakelplattor som hade blivit över från förra året när han hade försökt, just det, försökt, att renovera sitt badrum.
Han hoppade ned i gropen och började klä jordväggarna med kaklet. De fäste direkt på den fuktiga jorden. Tänk vad lätt det var att bygga en pool!
Sedan var det bara att fylla på med vatten från trädgårdsslangen. Det tog en stund innan poolen blev fylld och ännu längre tid innan solen skulle värma upp vattnet. Men om några dagar så skulle lille Elving kunna ta sitt första dopp.
Dagen för premiärdoppet var poolen en enda stor pöl av gyttja. Två kvadratmeter lervälling.
-”Men bada då för helvete!”
Röt Rex åt sin lille son som inte alls uppskattade sin nya pool.
Och bakom häcken stod Roland och hånflinade. Alltid den där jävla Roland!

Roland mindes hur han hade psykat och hånskrattat åt Rex och han var inte dummare än att han begrep att Rex skulle ta varje tillfälle som dök upp att ge igen. Roland förstod att Rex genast skulle ha roligt åt hans flickväns stora öron. Roland skämdes helt enkelt för sin flickvän. Kajsa var trevlig, intelligent och välbevarad för sin ålder, men det skulle Rex inte se. Han skulle bara se de där stora jävla öronen. Rex skulle skratta åt henne men främst så skulle han skratta åt Roland, för det var hans flickvän. Roland hade alltid hatat att folk skrattade åt honom. Det var därför han blev polis. Då skulle de inte skratta åt honom längre.
Det gjorde de i alla fall.
Bovarna skrattade åt honom. Han fick ju för helvete inte göra någonting! Så fort han petade på dem så anmälde de honom för misshandel. Löjligt! Big dick Mike var det ingen bov som skrattade åt minsann. Varför kunde han inte få vara som honom? Roland var helt övertygad om att han hade passat bra som knarksnut i New York. En tuff snut med mustasch, stor pistol och ännu större kuk. Då skulle de jävlar i mig få se, bovarna och hororna.
Roland gled genast in i sin favoritdagdröm. Han hade precis satt handbojorna på en ökänd knarklangare och hallick. I sängen låg en av hans svarta horor och skrevade med benen. Roland drog ned gylfen, tog fram sin jättestora kuk och…
-”Skulle du inte visa mig din trädgård?”
Kajsa avbröt när det var som trevligast. Helvete! Nu hade han fått stånd också. Det var svårt att dölja i de tunna kakibyxorna.
-”Jovisst.”

De gick ut. Kajsa blev alldeles hänförd av den nyutspruckna grönskan och började genast hoppa och dansa omkring samtidigt som hon fnittrade och ropade efter Roland.
-”Kom och ta mig om du kan!”
Det var en vacker bild. Romantisk, ja nästan sexig. Kajsa i vit klänning, barfota som skuttade omkring i solskenet. Om det inte hade varit för de där stora jävla öronen. Och Rex.
Den där förbannade Rex!
Nu stod han där bakom häcken med ett stort elakt flin i ansiktet. Några sekunder tidigare hade bilden varit som en vacker symfoni, nu hade en falsk ton letat sig in bland de smekande fiolerna.
Rex.
Roland stod i sin trädgård och nu såg han bilden med Rex ögon - en medelålders kärring med flaxande öron som skuttade omkring som en jävla tonårsjänta
-”Är det tjejen din eller?”
Undrade Rex och flinade hånfullt.
Rex högg som en kobra. Nu skulle Roland få tillbaka för alla gånger som han hade stått bakom sin häck och hånskrattat åt Rex försök att vara en händig villaägare och familjefar.
-”Inte för att det angår dig med det är min syster.”
Roland ljög. Roland skämdes för sin flickvän och fick genast dåligt samvete. Men vad skulle han göra? Roland var man och som alla män så ville han imponera på andra män. Rex var en man, tillika Rolands granne och honom var han helt enkelt tvungen att trycka till riktigt ordentligt. Därför hade det varit bäst om Kajsa hade varit en ung nittonårig kvinna som försörjde sig som utvikningsflicka. Då jävlar, då hade Rex blivit imponerad. Då hade Roland med stolthet sagt att jovisst för fan, det är min flickvän!
-”Lite korkad kanske, men hon suger som en industridammsugare och är helt galen i mig!”
En sådan flickvän skulle knäcka vilken medelålders granne som helst, inte minst Rex.
Men Kajsa uppfyllde inte dessa önskemål, så därför kände sig Roland tvungen att ljuga.
-”Jaha.”
Svarade Rex. Inget konstigt i att Roland hade syrran sin på besök, men Rex kunde inte undgå den stora bulan i Rolands skrev. Stod idioten i sin trädgård tillsammans med sin dansande syster och hade stånd? Det var underligt. Rex skulle aldrig komma på tanken att gå omkring i sin trädgård med ståkuk och absolut inte om hans syster var i närheten.
Rex vände på klacken och gick in till sig.

Fortsättning följer...

tisdag 10 februari 2009

Rex & Roland - Goda grannar för alltid. Del 1.

Rex och Roland har jag skrivit om tidigare, närmare bestämt här:

Nu är de tillbaka igen och ja, de finns i verkligheten och naturligtvis har jag försökt att hålla mig till sanningen så mycket som möjligt.

Roland är på gott humör. Det känns bättre än någonsin faktiskt. Roland har nämligen träffat en kvinna. Han har fått en flickvän minsann.
Roland ska snart fylla femtio så det var fan i mig på tiden. Rolands granne Rex, eller ”den där jävla idiotgrannen” som Roland brukar kalla honom i lunchrummet vid Angereds polisstation, har minsann varit gift så länge han kan minnas och det var fan i mig inte rättvist.
Men nu så mår Roland bra. Han har gått av sitt pass och är ledig i en vecka. Roland är tillbaka i sin villa i lilla Mellerud och snart så ska Kajsa, flickvännen komma och hälsa på.
Så trevligt de ska ha det!
Kajsa har ett lika stort filmintresse som Roland. Roland gillar snutfilmer och porrfilmer. Gärna en blandning av båda. Porrfilmer med skådisar i polisuniformer, mustascher och stora kukar, det är jävlar i mig grejer det!
Rolands favoritskådis heter Big Dick Mike och han har en hel box med honom. Mike spelar alltid en tuff snut i New York som brakar fram i knarkarkvartar och skjuter vilt omkring sig, bankar skiten ur knarklangare och knullar svarta horor så det står härliga till. Vilken jävla kille va! Att han bara orkade.
Roland hade alltid velat vara en sådan snut. Dessvärre var underlaget för ett sådant liv en smula klent i Göteborg. För att inte tala om Mellerud. Göteborgs undre värld bestod mest av haschrökande småblattar och gängbildningen i Mellerud bestod enbart av några fyllon som brukade sitta vid torget och några dagdrivare som brukade hänga med sina tipskuponger borta vid spelboden.
Va fan liknade det egentligen? Dom gick ju inte att arrestera, än mindre knulla.

Rex är anställd vid Stora Dörrfabriken i Mellerud. Rex är mycket riktigt gift och har så varit i många år.
-”Jag håller mig med kvinna!”
Som Rex säger till sina arbetskamrater -”Och hon kan sitt jobb!”
”Min lilla gullegurka” som han säger till sin fru när ingen annan hör. Det gäller att hålla stilen både hemma och på jobbet.
Men på det hela taget är Rex en familjeförsörjare som tar sitt ansvar på fullaste allvar och som varje morgon knullar sin fru med stor entusiasm. Ofta redan på pisseståndet.
Sedan trycker han på henne en gång till medan fåglarna kvittrar och kaffet rinner genom melittan. Frugan brukar få ta emot morgonståndet som en smäll på käften vid varenda soluppgång - söndagar inräknade.
Detta har nog Roland noterat. Han har sett dem.
Det har alltid retat honom att en sådan tönt som Rex får doppa så mycket. Inte för att Roland är någon jävla fluktare. Han har bara råkat stå med sin kikare under tidiga morgnar och spanat efter… Ja vad fan då?
Domherrar? Brevbäraren?
Skitsamma! Han är polis och får väl för fan kolla i sin kikare hur jävla mycket han vill!
Den där jävla Rex som inte ens kan bygga en Friggebod, ändå så verkar han ha fri tillgång till sin fru Hannah.
Denna orättvisa får Roland att skära tänder av ilska. Det fanns nämligen en tid då Roland var sugen på Hannah. Men det var då det. Nu har han fått en egen flickvän, Kajsa. Och henne är det fan så mycket mer ordning på än den där jävla Hannah.

För några veckor sedan hade Rex fru Hannah tagit med sig barnen och åkt på semester i Thailand. Rex blev kvar hemma och hade han varit en riktig man så hade han naturligtvis suttit vid sitt köksbord och snyftat och längtat efter frugan och barnen. Det hade han inte gjort.
Istället så hade Rex sjukskrivit sig – Det är ryggen igen! – och sedan hade något som var misstänkt likt ett rejält fylleslag dragit igång. I en hel jävla vecka så hade han tvingats lyssna på hög rockmusik, skrik och vrål och sett silhuetten av Rex som sprang omkring mellan rummen i sin villa och spelade luftgitarr.
I en hel jävla vecka flödade spriten och under nätterna så noterade Roland unga flickor som kom och gick från villan. Ingen av dem verkade vara en dag över arton år. Hela villan verkade ha blivit förvandlad till en ungdomsgård.
Alkohol, rockmusik och tonårsflickor. Det var det jävligaste han hade sett. Snusk!
Roland var så till den milda grad moraliskt upprörd så till slut avbröt han sin ledighet och satte frivilligt upp sig på övertidslistan. Bara för att slippa se eländet.
Roland ville gärna tro att han var moraliskt upprörd, men egentligen var han bara avundssjuk. Men det skulle han aldrig erkänna för sig själv.

Rex fyllekalas fick alltså Roland att frivilligt inställa sig vid Angereds polisstation för övertidsarbete och det var tur för Roland, annars hade han aldrig träffat Kajsa som var där tillfälligt för att städa arresterna. Hon var inhyrd från något bemanningsföretag och skulle bara vara där i några dagar.
Roland gillade Kajsa. Hon verkade vara ett rejält fruntimmer. Stora pattar. Filmintresserad var hon också. Det var så de hade fått kontakt. Roland hade suttit vid fikabordet och retat upp sig på dagens filmutbud som mest verkade bestå av amerikanska polisnegrer som drog dåliga vitsar.
-”Tacka vet jag Big Dick Mike! Känner ni till honom?”
Sade Roland utan att ha adresserat frågan till någon speciell.
Nej, det var det ingen som gjorde. Märkligt, en sådan fin skådis.
-”Nä, men Kevin Costner, honom gillar jag! Har du sett Bodyguard? Vilken film!”
Sade Kajsa.
Kevin Costner… Vilken jävla tönt! Men det sade inte Roland.
-”Och Dansar med vargar, vilket mästerverk!”
Fortsatte Kajsa.
Dansar med vargar… Dansar med min task! Tänkte Roland.
-”Kevin Costner…? Jodå, han gör väl sitt jobb men inte kommer han upp i Mikes klass inte.”
Ja, vad fan skulle han säga? Han kunde ju inte gärna säga att Kevin Costner var en jävla fjant som säkert var bög och som bara tilltalade gamla klimakteriekärringar.
Men Roland gillade Kajsa och ville gärna ligga bra till. Kajsa var i fyrtioårsåldern och hade inga barn. Det var bra. Roland hatade ungar. Det räckte med att han var tvungen att se sin korkade grannes fula ungar så fort han kom hem på sin ledighet.
Kajsa såg en smula sliten ut och var lite överviktig men för övrigt så var hon helt klart godkänd. Men det var det där med öronen. Det var synd. Öronen var stora och stod rakt ut. Kajsa hade anlagt långt hår på sidorna med det hjälpte inte, öronen stack fram ur håret.
De gav henne ett idiotiskt utseende. Roland misstänkte att de där jävla öronen skulle rädda Kajsa från att falla om hon skulle råka kliva på en gatubrunn som saknade galler. Öronen skulle ta emot. Det skulle se roligt ut. Roland kunde se det framför sig och skrattade till.
Kajsa tittade upp från sin tidning och log åt Roland. Kajsa gillade glada män som hade lätt till spontana glädjeyttringar.
Och på den vägen blev det.
Roland och Kajsa umgicks mer och mer med varandra under rasterna och till slut blev det bestämt att Kajsa skulle komma upp till Mellerud och hälsa på Roland i hans fina villa.Tänk va, en villa. Ett riktigt hus! Kajsa var imponerad. Hittills hade hon bara haft pojkvänner som hade erbjudit henne en lägenhet ute i någon trist förort. Roland hade en stor villa i Dalsland! Och film gillade han också. Han hade talat om för henne att han hade byggt om vardagsrummet till en riktig biosalong.
Fortsättning följer...

söndag 8 februari 2009

Fyllekväll hemma hos Janne.

I fredags var det meningen att jag och Janne skulle ut på lokal. Jag skulle träffa min flickvän på Harrys och Janne hade en träff, en date som man säger på nysvenska.
Först så skulle jag och Janne träffas hemma hos honom, för att ta oss några glas. För att komma i form så att säga.
Eftersom min och Jannes brist på mognad ständigt firar nya segrar så startade vi upp med en gammal hederlig supartävling. Trettio cl brännvin skulle ned i ett svep. Mitt gamla rekord på tjugofem cl skulle putsas upp. En fin början på en fin kväll.














Se så glad jag är!
Nämnde jag att jag och Janne snart ska fylla 44 och 47 år? Mogna herrar minsann...
Klarade jag det?










Jodå. Sedan var det Jannes tur.
Se så lycklig Janne blev efter avklarat mandomsprov.





Jannes senaste målning.



Sedan blev det väldigt rörigt. Ingen av oss kom utanför dörren. Min flickvän väntade förgäves vid Harrys och Jannes date tröttnade antagligen på att vänta vid sitt bord på O´learys och gick hem. Enligt Janne har hon inte hört av sig under hela helgen. Märklig kvinna.

Någon gång under natten, efter urdrucken flaska så gick jag hem. Jag minns att det var halkigt, att det snöade och att en polisbil stannade och erbjöd mig skjuts hem. Jag tackade artigt men bestämt nej.
Har inget minne efter detta, minns inte att jag kom hem men hem kom jag enligt fotografierna i min telefon. Det är nu det blir märkligt.
Vem tog dessa fotografier, varför har jag bytt både kavaj och t-tröja? En ny flaska brännvin har jag tydligen öppnat också.
Jag fattar ingenting... Ännu ett av tillvarons mysterier.









tisdag 3 februari 2009

Åsa och Matgubben.

För fem år sedan hade jag ett vikariat på en gymnasieskola. När jag gick ut nian så svor jag över att aldrig mer sätta min fot på någon skola. Nu var jag där igen. Det kändes som ett nederlag.
I över ett år slavade jag på den där förbannade skolan för en lön som var ett skämt. Snart fyrtio år gammal och vikarierade som mattant. Förnedringen var total.
Man förväntades vara ett gott föredöme för eleverna. Det räckte inte med de idiotiska arbetsuppgifterna.
En manlig mattant kan aldrig vara ett gott föredöme, bara ett avskräckande exempel.
Jag minns att en elev frågade mig hur det kom sig att jag hade fått ett sådant skitjobb.
-”För lite brännvin och för mycket studier.”
Ofta så gnällde eleverna på maten.
-”Jävla grismat! Det här tänker jag inte äta!”
Jag önskade alltid att de skulle hålla sin löften.
-”Inte jag heller! Jag käkar hamburgare istället.”
Det låg en Burger-King några kvarter bort från skolan och ju fler elever som gick dit, ju mindre jobb för mig.
Men ungdomar är ett märkligt släkte. Ju sämre reklam jag gjorde för käket, ju fler dök upp. Alla ville helt plötsligt snacka med den där underliga glasögonormen som inte alls betedde sig som de gamla kärringarna som brukade sleva upp maten.
Rökning var strängeligen förbjudet för eleverna. Jag stod ofta ute på skolgården och rökte. Jag brukade bjuda de som ville ha. Det retade naturligtvis lärarna och ibland kom det någon fåne och började gorma om att jag var ett dåligt föredöme och att jag – vuxna karln – borde veta bättre.
Jag brukade alltid skratta gott åt dem samtidigt som jag tände en ny cigg.
Jag fick många klagomål men eleverna ville ha mig kvar så det tog över ett år innan jag kom därifrån.

Under det där året så blev jag lite närmare bekant med en elev, en artonårig flicka som hette Åsa. Jag tyckte synd om henne. Hon var väldigt skygg och satt alltid ensam vid sitt bord och åt. Hon hade inga vänner. Ingen att tjuvröka med, ingen att snacka killar med och ingen att hänga på stan med under helgerna. Sådant som är viktigt för unga tjejer. Hon var helt ensam.
Åsa hade svår acne. Hela ansiktet var fullt av stora, hettande bölder. Acne vulgaris. Jag förstod hur hon kände det. Jag genomled samma helvete själv som tonåring. För en ung flicka är det antagligen värre. En kille kan alltid kompensera genom att vara rolig eller tuff. För en flicka kan det vara helt hopplöst.
Åsa var en söt flicka men det var det ingen som såg. De såg istället bölderna. Stora bölder som täckte ansiktet och en stor del av halsen. Ibland kunde Skitstövlarna sitta vid ett annat bord och göra narr av henne.
Jag kände igen beteendet. Skitstövlarna lever och mår bra. Man hittar dem överallt. Jag gick aldrig något gymnasium men jag minns högstadiet. Det är där de finslipar sin teknik som går ut på att knäcka människor. Jag är glad över att jag aldrig gick vidare i skolan. Jag tog mina bölder och gick ut till skitjobben istället.
Man kan säga vad man vill men på fabrikerna, färjorna, storköken och budfirmorna behöver man i alla fall inte vara snygg och ha persikoslät hy.
Skitstövlarna bestod av den gamla vanliga sammansättningen – De snygga, ytliga och populära tjejerna och de manliga sportfånarna. När de inte trakasserade elever som inte hade blivit födda med godkända gener så ägnade sig tjejerna åt smink och sina mobiltelefoner. Sportfånarna ägnade sig åt sin favoritsyssla, näst efter fotboll eller annan valfri idrott, nämligen: Vem kan bröla högst i korridorerna.
Sportfånarna kunde med största sannolikhet inte stava till sina namn men gymnasiet hade de kommit in på i alla fall och med tanke på dagens totala kravlöshet så hittar man dem antagligen även vid landets högskolor och universitet.
De snygga och populära tjejerna brukar inte vara snygga och populära så länge. De brukar sluta som storrökande White trash. Förr slogs killarna om dem, några år senare så får de vara glada om någon gammal halvalkoholiserad korpmålvakt som spelar för Zetterlunds Mekaniska har lust att betäcka henne mellan fjärde och femte ölen.

Jag talade om detta för Åsa. Jag sade att det var hon som skulle ta hem segern till slut i alla fall.
-”En smart tjej som du!”
Jag stod ofta ute och rökte tillsammans med henne. Åsa hade ingen annan att röka med. Hon öppnade sig mer och mer för mig. Hon talade om att allt kändes hopplöst, att livet var slut och att hon inte såg någon framtid. Jag sade att jag hade känt exakt likadant när jag var arton år och växte upp i en hopplös håla i Västsverige. Jag berättade om ensamma nätter på min balkong. Nätter som jag brukade sitta och lyssna på de andra ungdomarna ute på gatorna, ungdomar som hade kul, som var på väg hem från någon fest som jag aldrig blev bjuden på.
Just då så trodde jag att livet var slut, att allt var över innan det hade börjat. Inte kunde jag tro att jag bara några år senare skulle sitta på en parkbänk i en stad i ett främmande land och se solen gå upp tillsammans med en vacker flicka.
-”Det finns alltid en framtid men kanske inte där du är just nu. Konstigare är det inte!”
Skitstövlarna har sin lilla storhetstid under några korta ungdomsår. Sedan blir de feta och alkoholiserade kunder hos socialen och Försäkringskassan.
-”Tänk på det nästa gång de skrattar åt dig. Du vinner till slut! Det är du som är vinnaren!”
Jag berättade även om dumheter som jag hade gjort i livet. Fylleceller i främmande städer, skitjobb, brist på mognad och hur det kändes att snart fylla fyrtio och fortfarande inte veta vad jag ville med livet.
Åsa var arton år, jag var trettioåtta. Åsa sade att det var trevligt att prata med mig, att jag inte var som en snart fyrtioårig gubbe.
-”Jag vet att det var du som hällde tabasco i mjölkautomaterna. Fan vad omoget!”
Sade hon och skrattade.
Det var en mycket fin komplimang. En av de finaste jag har fått.

Jag undrar hur jag hade reagerat om en medelålders kvinna hade talat med mig när jag var tonåring?
När jag var i Åsas ålder så var jag övertygad om att jag visste allt och att ingen vuxen människa hade något att lära mig. Jag föraktade dem. Dumma jävlar som gick till sina arbeten och var nöjda med sina små skitliv. De hade inget att lära mig. Idioter.
Åsa var mycket mer mogen än vad jag var.
Jag ville bara supa och knulla. Det var svårt att få den sista önskningen uppfylld. Jag satt ofta ensam och söp med ståkuk.
Det var jag, spriten, mina bölder och fantasier om tjejer som jag aldrig skulle lära känna.
Det kändes hopplöst. Jag var arton år, livets vår. Jag såg ingen framtid.
Hade någon vuxen kvinna dykt upp och börjat tala med mig då så hade jag kanske inte lyssnat, men jag hade nog velat hålla henne i handen en stund.

När vårterminen började så dök inte Åsa upp. Hon hade slutat. Avbrutit sin utbildning. Skitstövlarna fick leta efter någon annan att knäcka. Det tog inte lång tid förrän de fann ett nytt offer. En liten strykrädd kille som smög omkring i korridorerna och som redan hade börjat att tappa håret.
Innan Skitstövlarna hade hittat någon ny att trakassera så hade jag märkt av en viss oro i gruppen. De visste inte riktigt hur de skulle bete sig. Korkade småbrudar och sportfånar behöver ständig stimulans. Annars kan de börja att skena och ställa till med ett oherrans besvär för omgivningen.
Men så dök äntligen den lilla strykrädda killen upp och planeterna i Skitstövlarnas universum föll äntligen på plats igen. Allt var som vanligt. Lärarkåren kunde andas ut. Nu slapp de vara målet för Skitstövlarnas behov av sadism.

Strax innan skolavslutningen så kom det ett vykort från Barcelona. Det var adresserat till skolköket, till ”Matgubben”. Till mig.
Det var ingen avsändare men jag förstod att det var från Åsa. Hon hade skrivit en enda mening.
”I morse satt jag på en parkbänk och såg solen gå upp.”
Åsa kom längre än vad jag gjorde som artonåring. Det var bra gjort. Jag hade suttit på en parkbänk i Tallinn, Åsa satt i soliga Spanien.
Solen är bra mot acne. Bra för Åsa.
I Tallinn var spriten billig. Det var bra för mig.

söndag 1 februari 2009

Axel Olsson. Gammal ungdomskärlek - Del 2.

Många år senare, under mitten av åttiotalet sitter Axel bakom ratten i sin gamla Impala 63:a och dricker sprit på en grusparkering vid Åsebro festplats. Det är dans, tombolor, kokta korvar i bröd och kulörta lampor. Thor-Eriks spelar men naturligtvis så tänker inte Axel gå in. För det första så är det hutlöst dyrt och för det andra så vet han inte vad han ska där att göra? Han känner ingen och eftersom han inte är bög så dansar han inte heller. Han har det bra där han sitter och kan dricka sprit ifred.
Ur bilstereon strömmar Chuck Berry och han har sin gamla sköna jeansjacka på sig. Jackans rygg pryds med texten "Don´t mess with the U.S." Det har Axel själv skrivit med en grov tuschpenna och på fötterna så har han ett par svindyra cowboyboots, ett par äkta "Bonntjyvs" som han har skickat efter från någon jävla utsugarfirma uppe i Stockholm.
Axel har fyllt 32 år och tuffare än så här lär han aldrig bli.
En kvinna i blond kookaburrafrisyr och högklackade skor med glittrande paljetter går förbi Axels bil, det besvärliga underlaget gör att hon vinglar till och hon lutar sig en stund mot Impalans motorhuv.
-"Akta lacken!"
Skriker Axel och viftar med knytnäven.
-"Axel! Är det Axel Olsson?"
Anna-Karin hoppar genast in i bilen och sätter sig tätt intill Axel vilket får honom att rodna ända upp till hårfästet. Det har aldrig någonsin suttit någon kvinna i hans bil förut. Axel avskyr förändringar och nya situationer, det här var värre än när han tvingades byta ut sin gamla Zetor mot en John Deere. Bilen fylldes med parfymdoft och hela Axels universum tippade på ända. Planeterna i solsystemet bytte plats, natt blev till dag, solen gick upp bortom en tidigare oupptäckt horisont och kuken började stå. Axel hade i hela sitt liv förberett sig för negerupplopp på sin gårdsplan och en invasion av soldater från Röda Armén som slog läger på hans åkrar men det här var i sanning något som han var fullkomligt oförberedd på.
-"Snälla, kör mig hem!"
Säger Anna-Karin och lägger sin hand med långa cerisérosa naglar på Axels ben.

Axel kör som i trance hem till Anna-Karins lilla åretruntbonade sommarstuga som ligger vid Vänerns strandkant. När de kommer fram så vill Anna-Karin bjuda in Axel på lite vin.
-"Vin! Ser jag ut som någon jävla rödvinspimplande kommunist?"
Säger Axel som inte har några som helst erfarenheter av kvinnor och kan därför inte tolka kärleksspelets alla underliga koder och dubbeltydiga budskap.
-"Kom nu!"
Säger Anna-Karin och drar med sig Axel in till sin lilla stuga och sängkammare. Hon hinner inte ens få av Axels byxor innan han skjuter av första skottet och när hon äntligen har fått honom så långt så att hon kan hjälpa Axel att styra in den så är det dags för nästa laddning. Ett långt liv i ofrivillig avhållsamhet och ren okunskap om kvinnor har dock resulterat i att Axel har en hel del att ta av i sin krutpåse. Efter ett tag går allting bra och i den ljusa sommarnatten i en liten stuga vid Vänerns strand mitt under brinnande åttiotal så får Axel pröva på precis allting som hör sexlivet till. För första gången i sitt liv så har han träffat en lärarinna som för en gångs skull har något vettigt och intressant att lära ut och visa honom och han gör t o m så som han blir tillsagd.
För det är ju som så att är någon snäll mot dig så ska du vara snäll tillbaka.

På morgonen så vinglar Axel ut till bilen. Han är så tagen och uppfylld av allt som han har fått vara med om så han glömmer att ta på sig sina dyra och fina boots. I den soliga sommarmorgonen så kör han strumplästen hemåt med rutorna nedvevade och en ljummen vind i ansiktet.
Vissa tidpunkter i livet så önskar många människor att de hade stannat upp ett slag och insupit stundens skönhet. Man har fått vara med om någonting stort som man senare kan plocka fram ur minnet och förundras över den dag man sitter där i dagrummet på servicehuset och dreglar med de andra gamlingarna. Man minns hur det var att vara ung och ha sex med en flicka som hade en ungdomlig låga som brann lika starkt och lika snabbt som sin egen.
De flesta gör dock inte det, de glömmer och rasar vidare i ungdomligt oförstånd. Full fart mot en död utan minnen. Men inte Axel. Han glömmer inte. Däremot så glömde han sina svindyra boots och det retar honom sedan i flera år efter att han har blivit sitt gamla vanliga griniga jag igen.

-"Axel! Du har fått post!"
Skriker Majvor och rycker tillbaka Axel från hans dagdrömmerier. Vad i helvete kan det nu vara? Ingen post är bra post och post till Axel betyder nästan alltid någon form av jävelskap, läs: Räkningar. Dessa räkningar slutar alltid med bråk och stämningar hit och dit i en ond och tidskrävande cirkel av tröttsamma överklaganden hos ännu tröttare instanser. När i helvete skulle han bli lämnad ifred egentligen? Jo det kunde han ju ge sig fan på, en telefonräkning! Dags för att ringa och läsa lusen av det där förbannade Televerket eller va fan det nu heter nu för tiden. Han hade väl för helvete inte bett om telefon? Det är ju det där jävla samhället som kräver att han ska ha skiten så att de där förbannade statliga och kommunala fogdarna ska kunna ringa till honom och kräva betalt för ännu fler tjänster som han påstods utnyttja.
-"Jag ska fan i mig inte behöva betala någonting! Jag betalar ju för helvete skatt!"
Vrålar Axel av ilska.
-"Nej, det gör du inte. Du har nolltaxerat i flera år".
Säger Majvor.
-"Men jag tjänar ju inga pengar! Eller jo... Men det kan väl för fan inte dom veta!"
Mot sådana argument står Majvor som vanligt handfallen. Hon har lärt sig att det inte lönar sig att diskutera med Axel. Han har bestämt sig för att alla är emot honom. Han lever i en kommunistdiktatur och den övertygelsen kan inget ändra på.
-"Hur som helst så kan de räkna med en lång och utdragen process, det kan de ge sig fan på!"
Avslutar Axel.

Ett alldeles vanligt brev har han fått också. Det drar till sig Axels intresse. Ett sådant har han aldrig fått förut. Hans namn är t o m hanskrivet. Annars så har han bara sett sitt namn i myndig och otäck skrivmaskinsstil bakom sådana där kuvertfönster. Vad i helvete kan detta vara? Axel river upp kuvertet och läser.
"Hej Axel! Jag tänker fatta mig kort eftersom jag vet att du genom omständigheter jag inte tänker gå in på har utvecklats till en man som inte har mycket till övers för vare sig känslosamhet eller banala minnen men jag ber dig ändå att komma hit så fort du får tid. Det finns människor här som vill träffa dig. Du vet var jag bor."
Anna-Karin.

-"Det var som fan!"
Utbrister Axel och gömmer brevet i sin skjortficka innan Majvor får syn på det. Han blir så perplex så han kommer av sig med både supandet och de kommande bataljerna med sina grannar. I flera veckor så skrotar Axel omkring på sin gård lite planlöst utan att få något gjort. Vårsådden skulle han ha påbörjat för länge sedan men han får inte det där brevet ur skallen. Vad vill Anna-Karin och vad i helvete är det för människor som vill träffa honom?
En solig lördag i maj så klämmer han i sig en halvliter brännvin (ska fan träffa folk nykter!) och kör iväg till Anna-Karins stuga. Han är tvungen att få vetskap.
När han kör fram till stugan så ser han att det sitter folk på den lilla verandan och dricker kaffe, tre stycken närmare bestämt. Axel blir ännu nervösare. Han klampar upp på verandan och försöker verka så självsäker som möjligt. Den första personen han fäster blicken på är Anna-Karin som hälsar och är sig lik. Intill henne sitter en ung kvinna med ett särdeles trevligt utseende, brunt vågigt hår har hon, nästan krulligt men intill henne sitter en stor... Neger!

-"Vad i helvete gör Sambo här?"
Frågar Axel högt. -"Ring säkerhetspolisen!"
-"Nu ska du inte vara oförskämd! Han heter faktiskt Ben och är utbildad agronom på universitetet i Harare."
Axel är både förbannad och förvirrad. Ska han behöva stå här och känna sig bortkommen inför en neger och hur är det egentligen med Zimbabwe, nog fan är det kommunistiskt?
-"Jaha, vad fick ni lära er där, odla vattenmeloner?"
-"Det här är ingen idé..." Säger Anna-Karin. -"...Jag trodde kanske att du kunde uppträda som folk men det var tydligen att hoppas på för mycket. Försvinn!"
Det här var inte bra. Han ville inte åka hem utan att få nyfikenheten stillad. Vad ville hon egentligen och vad gjorde den där jävla M´fofo på hennes ägor utan att vara ens kopplad? Och vem var den där unga kvinnan med det oerhört behagliga utseendet?
-"Ok, ok, jag ber om ursäkt! Vad vill du egentligen?"
Anna-Karin godkänner hans ursäkt. Att Axel överhuvudtaget har bett om ursäkt förvånar henne och kanske är inte karln helt oförbätterlig trots allt. Kanske förtjänar han inte att få veta men hon måste ändå släppa bomben. Axel har trots allt pengar på banken och det vore ju för sorgligt om han skulle ta dessa med sig i graven.
-"Flickan som sitter här intill mig har nyss fyllt tjugo år, hon heter Josephine och är min och din dotter. Det är du som är fadern Axel. Den charmanta mannen som heter Ben är hennes blivande make".
Axel vacklar till och trampar ur träskorna. Hela hans inre väsen är i uppror, han känner både glädje och ilska. Glädje över att ha fått en avkomma som verkar alldeles normal i huvudet men han är på väg att få en... Neger som svärson som tillika säkert är kommunist!

-"Jag förbjuder dig att gifta dig med Djungel-Jim!"
Försöker Axel att ryta men det låter bara ynkligt.
-"Pappa skärp dig!"
Säger Josephine. När Axel hör henne kalla honom för Pappa så blir han tvungen att sätta sig på golvet. Vad fan är det med honom egentligen?
-"Jag har räknat ut allt..." Börjar Anna-Karin. -"...Du behöver behöver någon som hjälper dig med gården, den håller på att förfalla fullständigt. Ben här kan tänka sig att ta anställning hos dig. Han kan allt om jordbruk samtidigt som han och Josephine ser till att gården stannar inom släkten."
Axel vet inte vad han ska säga.
-"Ja nu odlar ju jag inte bananer. Säg till honom det!"
-"AXEL! Just nu så håller du på att göra dig ovän med de enda människorna här i Dalsland som överhuvudtaget kan tänka sig att ha med dig att göra. Är du medveten om det?"
Skulle Uncle Ben jobba åt honom? Skulle Axel bli chef? Han måste erkänna att tanken faktiskt tilltalar honom en smula. Tänk att få stå och ge order åt en neger - precis som storbönderna i Texas och Transvaal!

Några timmar senare reser sig Axel och ska åka hem. Det har varit ett långt samtal och Axel har t o m lyckats vara hövlig och resonabel i flera minuter. Det är bestämt att Ben ska börja provjobba hos honom redan nästa vecka. Det är hög tid att sätta igång med vårsådden. De andra bönderna på Dalslandsslätten började för länge sedan och är snart färdiga.
-"Jag tror du glömde något för ett tag sedan!"
Säger Anna-Karin och pekar på ett par svarta boots med klackjärn och broderier på skaften. De står där i den lilla hallen tillsammans med ett par högklackade skor med paljetter, sådana som var poppis under åttiotalet.
Axel kör hemåt med sina fina och dyra boots på fötterna. Han känner sig tjugo år yngre och det beror inte bara på att hans fötter äntligen har hittat hem igen. Axel känner att det kanske finns hopp, att det finns någon mening med all den skit som han har tvingats att stå ut med. Inom kort så kanske Dalslands i särklass mest inskränkta bonnjävel arbetar tillsammans med en svart man ute på åkrarna.

Om du har vägarna genom Dalsland någon gång så kanske du kan få se en krullhårig bonde ute på någon åker i vilt slagsmål med en afrikan så jordkokorna viner i luften. För Axels låga brinner fortfarande, den fräser och vajar i vinden och visar inga tendenser till att slockna. För det finns trots allt bara två sätt att sköta en gård på. Det ena är fel sätt, det andra är Axels sätt och alla som inte håller med kan fara och flyga åt helvete!