tisdag 3 februari 2009

Åsa och Matgubben.

För fem år sedan hade jag ett vikariat på en gymnasieskola. När jag gick ut nian så svor jag över att aldrig mer sätta min fot på någon skola. Nu var jag där igen. Det kändes som ett nederlag.
I över ett år slavade jag på den där förbannade skolan för en lön som var ett skämt. Snart fyrtio år gammal och vikarierade som mattant. Förnedringen var total.
Man förväntades vara ett gott föredöme för eleverna. Det räckte inte med de idiotiska arbetsuppgifterna.
En manlig mattant kan aldrig vara ett gott föredöme, bara ett avskräckande exempel.
Jag minns att en elev frågade mig hur det kom sig att jag hade fått ett sådant skitjobb.
-”För lite brännvin och för mycket studier.”
Ofta så gnällde eleverna på maten.
-”Jävla grismat! Det här tänker jag inte äta!”
Jag önskade alltid att de skulle hålla sin löften.
-”Inte jag heller! Jag käkar hamburgare istället.”
Det låg en Burger-King några kvarter bort från skolan och ju fler elever som gick dit, ju mindre jobb för mig.
Men ungdomar är ett märkligt släkte. Ju sämre reklam jag gjorde för käket, ju fler dök upp. Alla ville helt plötsligt snacka med den där underliga glasögonormen som inte alls betedde sig som de gamla kärringarna som brukade sleva upp maten.
Rökning var strängeligen förbjudet för eleverna. Jag stod ofta ute på skolgården och rökte. Jag brukade bjuda de som ville ha. Det retade naturligtvis lärarna och ibland kom det någon fåne och började gorma om att jag var ett dåligt föredöme och att jag – vuxna karln – borde veta bättre.
Jag brukade alltid skratta gott åt dem samtidigt som jag tände en ny cigg.
Jag fick många klagomål men eleverna ville ha mig kvar så det tog över ett år innan jag kom därifrån.

Under det där året så blev jag lite närmare bekant med en elev, en artonårig flicka som hette Åsa. Jag tyckte synd om henne. Hon var väldigt skygg och satt alltid ensam vid sitt bord och åt. Hon hade inga vänner. Ingen att tjuvröka med, ingen att snacka killar med och ingen att hänga på stan med under helgerna. Sådant som är viktigt för unga tjejer. Hon var helt ensam.
Åsa hade svår acne. Hela ansiktet var fullt av stora, hettande bölder. Acne vulgaris. Jag förstod hur hon kände det. Jag genomled samma helvete själv som tonåring. För en ung flicka är det antagligen värre. En kille kan alltid kompensera genom att vara rolig eller tuff. För en flicka kan det vara helt hopplöst.
Åsa var en söt flicka men det var det ingen som såg. De såg istället bölderna. Stora bölder som täckte ansiktet och en stor del av halsen. Ibland kunde Skitstövlarna sitta vid ett annat bord och göra narr av henne.
Jag kände igen beteendet. Skitstövlarna lever och mår bra. Man hittar dem överallt. Jag gick aldrig något gymnasium men jag minns högstadiet. Det är där de finslipar sin teknik som går ut på att knäcka människor. Jag är glad över att jag aldrig gick vidare i skolan. Jag tog mina bölder och gick ut till skitjobben istället.
Man kan säga vad man vill men på fabrikerna, färjorna, storköken och budfirmorna behöver man i alla fall inte vara snygg och ha persikoslät hy.
Skitstövlarna bestod av den gamla vanliga sammansättningen – De snygga, ytliga och populära tjejerna och de manliga sportfånarna. När de inte trakasserade elever som inte hade blivit födda med godkända gener så ägnade sig tjejerna åt smink och sina mobiltelefoner. Sportfånarna ägnade sig åt sin favoritsyssla, näst efter fotboll eller annan valfri idrott, nämligen: Vem kan bröla högst i korridorerna.
Sportfånarna kunde med största sannolikhet inte stava till sina namn men gymnasiet hade de kommit in på i alla fall och med tanke på dagens totala kravlöshet så hittar man dem antagligen även vid landets högskolor och universitet.
De snygga och populära tjejerna brukar inte vara snygga och populära så länge. De brukar sluta som storrökande White trash. Förr slogs killarna om dem, några år senare så får de vara glada om någon gammal halvalkoholiserad korpmålvakt som spelar för Zetterlunds Mekaniska har lust att betäcka henne mellan fjärde och femte ölen.

Jag talade om detta för Åsa. Jag sade att det var hon som skulle ta hem segern till slut i alla fall.
-”En smart tjej som du!”
Jag stod ofta ute och rökte tillsammans med henne. Åsa hade ingen annan att röka med. Hon öppnade sig mer och mer för mig. Hon talade om att allt kändes hopplöst, att livet var slut och att hon inte såg någon framtid. Jag sade att jag hade känt exakt likadant när jag var arton år och växte upp i en hopplös håla i Västsverige. Jag berättade om ensamma nätter på min balkong. Nätter som jag brukade sitta och lyssna på de andra ungdomarna ute på gatorna, ungdomar som hade kul, som var på väg hem från någon fest som jag aldrig blev bjuden på.
Just då så trodde jag att livet var slut, att allt var över innan det hade börjat. Inte kunde jag tro att jag bara några år senare skulle sitta på en parkbänk i en stad i ett främmande land och se solen gå upp tillsammans med en vacker flicka.
-”Det finns alltid en framtid men kanske inte där du är just nu. Konstigare är det inte!”
Skitstövlarna har sin lilla storhetstid under några korta ungdomsår. Sedan blir de feta och alkoholiserade kunder hos socialen och Försäkringskassan.
-”Tänk på det nästa gång de skrattar åt dig. Du vinner till slut! Det är du som är vinnaren!”
Jag berättade även om dumheter som jag hade gjort i livet. Fylleceller i främmande städer, skitjobb, brist på mognad och hur det kändes att snart fylla fyrtio och fortfarande inte veta vad jag ville med livet.
Åsa var arton år, jag var trettioåtta. Åsa sade att det var trevligt att prata med mig, att jag inte var som en snart fyrtioårig gubbe.
-”Jag vet att det var du som hällde tabasco i mjölkautomaterna. Fan vad omoget!”
Sade hon och skrattade.
Det var en mycket fin komplimang. En av de finaste jag har fått.

Jag undrar hur jag hade reagerat om en medelålders kvinna hade talat med mig när jag var tonåring?
När jag var i Åsas ålder så var jag övertygad om att jag visste allt och att ingen vuxen människa hade något att lära mig. Jag föraktade dem. Dumma jävlar som gick till sina arbeten och var nöjda med sina små skitliv. De hade inget att lära mig. Idioter.
Åsa var mycket mer mogen än vad jag var.
Jag ville bara supa och knulla. Det var svårt att få den sista önskningen uppfylld. Jag satt ofta ensam och söp med ståkuk.
Det var jag, spriten, mina bölder och fantasier om tjejer som jag aldrig skulle lära känna.
Det kändes hopplöst. Jag var arton år, livets vår. Jag såg ingen framtid.
Hade någon vuxen kvinna dykt upp och börjat tala med mig då så hade jag kanske inte lyssnat, men jag hade nog velat hålla henne i handen en stund.

När vårterminen började så dök inte Åsa upp. Hon hade slutat. Avbrutit sin utbildning. Skitstövlarna fick leta efter någon annan att knäcka. Det tog inte lång tid förrän de fann ett nytt offer. En liten strykrädd kille som smög omkring i korridorerna och som redan hade börjat att tappa håret.
Innan Skitstövlarna hade hittat någon ny att trakassera så hade jag märkt av en viss oro i gruppen. De visste inte riktigt hur de skulle bete sig. Korkade småbrudar och sportfånar behöver ständig stimulans. Annars kan de börja att skena och ställa till med ett oherrans besvär för omgivningen.
Men så dök äntligen den lilla strykrädda killen upp och planeterna i Skitstövlarnas universum föll äntligen på plats igen. Allt var som vanligt. Lärarkåren kunde andas ut. Nu slapp de vara målet för Skitstövlarnas behov av sadism.

Strax innan skolavslutningen så kom det ett vykort från Barcelona. Det var adresserat till skolköket, till ”Matgubben”. Till mig.
Det var ingen avsändare men jag förstod att det var från Åsa. Hon hade skrivit en enda mening.
”I morse satt jag på en parkbänk och såg solen gå upp.”
Åsa kom längre än vad jag gjorde som artonåring. Det var bra gjort. Jag hade suttit på en parkbänk i Tallinn, Åsa satt i soliga Spanien.
Solen är bra mot acne. Bra för Åsa.
I Tallinn var spriten billig. Det var bra för mig.

26 kommentarer:

Motalabo sa...

Sig mig, var du i Motala igår?

Gammal Hårdrockare sa...

Motalabo:

Ha! Ha! Nej. Jag besökte Motala en gång för sex-sju år sedan. Fin liten stad men efter det har det inte blivit något besök.

Bonnjävel sa...

Fyfan vilken fin liten anekdot. Allt kändes verkligen förjävligt när man var en 18-19 år. Sen blir det ännu sämre, skillnaden är att man accepterar det.

Du var förresten inte på Coop i Nyköping och handlade för sisådär en två veckor sen?

Anonym sa...

Men kan ni sluta försöka från vart GH var och inte var!? Låtom oss istället kommentera denna magnifika berättelse.

Det är ta mig fan sant, den är otrolig, fan om någon matgubbe kunde prata så med mig (eller mattant för den delen). Antagligen hade jag blivit chockad, men ibland kan det behöva ruskas om lite innan poletten trillar ner!

Mer sådant här!

//Hängiven Läsare

Granfot sa...

Tack!

Alltid glädjande att hitta en ny text här, ännu mer när man känner igen sig, fast den gamla gubben dök aldrig upp i min skola... :/

Johannes Almborg sa...

På mina skolor var det bara trista kärringar vid skolbespisningarna. Eller, ja, på högstadiet hade vi ju en 'gubbe' som servade med käket. Det gjorde det lite roligare att hämta käket, eftersom han kunde skämta och inte bara sleva upp.

Som vanligt en text med god kvalitét

Ela sa...

Denna gillade jag :)

Roland sa...

Ja du GH.. Det där med finnar var ett helvete i tonåren:(
Inte bra för självförtroendet!

Men mobbad blev jag aldrig iaf!

Hoppas att det har gått bra för "Åsa"!

/Roland

blomvattnare sa...

Det spelar ingen roll om berättelsen är sann eller ej.

Den är underbar!

En ren njutning att läsa!

Rex sa...

Fan,du låter på pricken som Rollie Le Bay,i Christine,du vet....skitarna,skitarna,skitarna....Det gick honom också åt huvet tillslut :-) Stephen King är en skarpsynt författare när det kommer till mänskligt beteende,tänk på det.

Anonym sa...

Får nästan en liten tår i ögat, det finns så mkt snällhet i dig, önskar att du hade jobbat på min skola.

Anonym sa...

Trevlig berättelse, och slutklämmen verkligen rundar ihop det hela till perfektion. Skriv en bok eller nåt för helvete. Nu kommer du säkert inte lyssna för du gör ju bara saker om dom är roliga... men skit ner dig och skriv en bok i alla fall.

Anonym sa...

Underbart! Som alltid när tittar in här :)

Sotdöd sa...

Ja se bölder akne och djävulskap. Minns hur man tyckte att livet var orättvissti tonåren. Att man paralellt med sin gryende sexualitet straffades med en massa djävla bölder, som försämrade chanserna hos töserna för en. Är man femton år, böldansatt och kärlekskrank så är livet jobbigt helt enkelt.

Men drar mig också till minnes den skräckblandad förtjusningen av att sticka håll på en bölddjävel, för att sedan låta innehållet explodera utöver badrumsspegeln. Drar mig till minnes att innehållet oftast såg ut som filmjölk blandat med kaffesump!! :(

Anonym sa...

Tycker du inte ska svara på när folk vill veta vart du bor, kommer inget gott ur det.

Tack för en mycket bra text!

Ed Harris sa...

Du är väldigt lik skådespelaren Ed Harris!

soer sa...

Detta var en av dina bästa texter hittills. Mycket bättre än de om Axel Olsson om jag får säga vad jag tycker.

Men jag vill ha mer finlandsfärjeanekdoter också! Skrattade så jag grät när jag läste om Stora bestickbanken och Tallriksrevet :)

Crimen sa...

Dina ord
På min skärm
- det är vackert.

Anonym sa...

Härlig blogg. Jag har hört att du kan skriva men att du var så bra på det visste jag inte.
Och ja, jag vet vem du är. Jag tänker inte avslöja dig men ditt efternamn slutar på M, eller hur? ;)
Jag känner en av dina gamla flickvänner. Hon har sagt att du var helt galen, men på ett positivt sätt. Du var snäll också har hon sagt.

Lenita (utan någon Mange)

Anonym sa...

Din skrift i mitt sinne. Humor, jävulskap och ren skär humanism. Dian texter undervisar mig i vad det innebär att vara människa. Tack.

Anonym sa...

En mycket bra berättelse. Den är så bra att man nästan får en tår i ögat när man läst klart. Det bor en STOR föfattare i den Gamle Hårdrockarens kropp.

Anonym sa...

VAR DET DU!!!!
som hällde Tabasco i mjölken.
Fan va omoget

;)

Anonym sa...

CB-wannabe...

Anonym sa...

Hatar bloggar och allt som har med den skiten att göra, men testade att läsa ett stycka av din blogg och jag fastnade. hel sjukt. :-)

Anonym sa...

Det där var ta mig fan bland det finaste jag läst av GH!

/Clas (FB)

Anonym sa...

Ja, man ser en hel del från ena sidan buffén antar jag.
Våra "mattanter" är riktiga ass-kickers, en är en snaggad mattant ochså finns det två glada matgubbar och de spelar rammstein så vägglisterna skakar och passar inte maten så tycker de att man kan gå o frekventera McD istället. Maten är gratis men den är frivillig.. fast den brukar vara god å ibland får vi rädisor. Ibland krävs det inte mycket :P