söndag 1 februari 2009

Axel Olsson. Gammal ungdomskärlek - Del 2.

Många år senare, under mitten av åttiotalet sitter Axel bakom ratten i sin gamla Impala 63:a och dricker sprit på en grusparkering vid Åsebro festplats. Det är dans, tombolor, kokta korvar i bröd och kulörta lampor. Thor-Eriks spelar men naturligtvis så tänker inte Axel gå in. För det första så är det hutlöst dyrt och för det andra så vet han inte vad han ska där att göra? Han känner ingen och eftersom han inte är bög så dansar han inte heller. Han har det bra där han sitter och kan dricka sprit ifred.
Ur bilstereon strömmar Chuck Berry och han har sin gamla sköna jeansjacka på sig. Jackans rygg pryds med texten "Don´t mess with the U.S." Det har Axel själv skrivit med en grov tuschpenna och på fötterna så har han ett par svindyra cowboyboots, ett par äkta "Bonntjyvs" som han har skickat efter från någon jävla utsugarfirma uppe i Stockholm.
Axel har fyllt 32 år och tuffare än så här lär han aldrig bli.
En kvinna i blond kookaburrafrisyr och högklackade skor med glittrande paljetter går förbi Axels bil, det besvärliga underlaget gör att hon vinglar till och hon lutar sig en stund mot Impalans motorhuv.
-"Akta lacken!"
Skriker Axel och viftar med knytnäven.
-"Axel! Är det Axel Olsson?"
Anna-Karin hoppar genast in i bilen och sätter sig tätt intill Axel vilket får honom att rodna ända upp till hårfästet. Det har aldrig någonsin suttit någon kvinna i hans bil förut. Axel avskyr förändringar och nya situationer, det här var värre än när han tvingades byta ut sin gamla Zetor mot en John Deere. Bilen fylldes med parfymdoft och hela Axels universum tippade på ända. Planeterna i solsystemet bytte plats, natt blev till dag, solen gick upp bortom en tidigare oupptäckt horisont och kuken började stå. Axel hade i hela sitt liv förberett sig för negerupplopp på sin gårdsplan och en invasion av soldater från Röda Armén som slog läger på hans åkrar men det här var i sanning något som han var fullkomligt oförberedd på.
-"Snälla, kör mig hem!"
Säger Anna-Karin och lägger sin hand med långa cerisérosa naglar på Axels ben.

Axel kör som i trance hem till Anna-Karins lilla åretruntbonade sommarstuga som ligger vid Vänerns strandkant. När de kommer fram så vill Anna-Karin bjuda in Axel på lite vin.
-"Vin! Ser jag ut som någon jävla rödvinspimplande kommunist?"
Säger Axel som inte har några som helst erfarenheter av kvinnor och kan därför inte tolka kärleksspelets alla underliga koder och dubbeltydiga budskap.
-"Kom nu!"
Säger Anna-Karin och drar med sig Axel in till sin lilla stuga och sängkammare. Hon hinner inte ens få av Axels byxor innan han skjuter av första skottet och när hon äntligen har fått honom så långt så att hon kan hjälpa Axel att styra in den så är det dags för nästa laddning. Ett långt liv i ofrivillig avhållsamhet och ren okunskap om kvinnor har dock resulterat i att Axel har en hel del att ta av i sin krutpåse. Efter ett tag går allting bra och i den ljusa sommarnatten i en liten stuga vid Vänerns strand mitt under brinnande åttiotal så får Axel pröva på precis allting som hör sexlivet till. För första gången i sitt liv så har han träffat en lärarinna som för en gångs skull har något vettigt och intressant att lära ut och visa honom och han gör t o m så som han blir tillsagd.
För det är ju som så att är någon snäll mot dig så ska du vara snäll tillbaka.

På morgonen så vinglar Axel ut till bilen. Han är så tagen och uppfylld av allt som han har fått vara med om så han glömmer att ta på sig sina dyra och fina boots. I den soliga sommarmorgonen så kör han strumplästen hemåt med rutorna nedvevade och en ljummen vind i ansiktet.
Vissa tidpunkter i livet så önskar många människor att de hade stannat upp ett slag och insupit stundens skönhet. Man har fått vara med om någonting stort som man senare kan plocka fram ur minnet och förundras över den dag man sitter där i dagrummet på servicehuset och dreglar med de andra gamlingarna. Man minns hur det var att vara ung och ha sex med en flicka som hade en ungdomlig låga som brann lika starkt och lika snabbt som sin egen.
De flesta gör dock inte det, de glömmer och rasar vidare i ungdomligt oförstånd. Full fart mot en död utan minnen. Men inte Axel. Han glömmer inte. Däremot så glömde han sina svindyra boots och det retar honom sedan i flera år efter att han har blivit sitt gamla vanliga griniga jag igen.

-"Axel! Du har fått post!"
Skriker Majvor och rycker tillbaka Axel från hans dagdrömmerier. Vad i helvete kan det nu vara? Ingen post är bra post och post till Axel betyder nästan alltid någon form av jävelskap, läs: Räkningar. Dessa räkningar slutar alltid med bråk och stämningar hit och dit i en ond och tidskrävande cirkel av tröttsamma överklaganden hos ännu tröttare instanser. När i helvete skulle han bli lämnad ifred egentligen? Jo det kunde han ju ge sig fan på, en telefonräkning! Dags för att ringa och läsa lusen av det där förbannade Televerket eller va fan det nu heter nu för tiden. Han hade väl för helvete inte bett om telefon? Det är ju det där jävla samhället som kräver att han ska ha skiten så att de där förbannade statliga och kommunala fogdarna ska kunna ringa till honom och kräva betalt för ännu fler tjänster som han påstods utnyttja.
-"Jag ska fan i mig inte behöva betala någonting! Jag betalar ju för helvete skatt!"
Vrålar Axel av ilska.
-"Nej, det gör du inte. Du har nolltaxerat i flera år".
Säger Majvor.
-"Men jag tjänar ju inga pengar! Eller jo... Men det kan väl för fan inte dom veta!"
Mot sådana argument står Majvor som vanligt handfallen. Hon har lärt sig att det inte lönar sig att diskutera med Axel. Han har bestämt sig för att alla är emot honom. Han lever i en kommunistdiktatur och den övertygelsen kan inget ändra på.
-"Hur som helst så kan de räkna med en lång och utdragen process, det kan de ge sig fan på!"
Avslutar Axel.

Ett alldeles vanligt brev har han fått också. Det drar till sig Axels intresse. Ett sådant har han aldrig fått förut. Hans namn är t o m hanskrivet. Annars så har han bara sett sitt namn i myndig och otäck skrivmaskinsstil bakom sådana där kuvertfönster. Vad i helvete kan detta vara? Axel river upp kuvertet och läser.
"Hej Axel! Jag tänker fatta mig kort eftersom jag vet att du genom omständigheter jag inte tänker gå in på har utvecklats till en man som inte har mycket till övers för vare sig känslosamhet eller banala minnen men jag ber dig ändå att komma hit så fort du får tid. Det finns människor här som vill träffa dig. Du vet var jag bor."
Anna-Karin.

-"Det var som fan!"
Utbrister Axel och gömmer brevet i sin skjortficka innan Majvor får syn på det. Han blir så perplex så han kommer av sig med både supandet och de kommande bataljerna med sina grannar. I flera veckor så skrotar Axel omkring på sin gård lite planlöst utan att få något gjort. Vårsådden skulle han ha påbörjat för länge sedan men han får inte det där brevet ur skallen. Vad vill Anna-Karin och vad i helvete är det för människor som vill träffa honom?
En solig lördag i maj så klämmer han i sig en halvliter brännvin (ska fan träffa folk nykter!) och kör iväg till Anna-Karins stuga. Han är tvungen att få vetskap.
När han kör fram till stugan så ser han att det sitter folk på den lilla verandan och dricker kaffe, tre stycken närmare bestämt. Axel blir ännu nervösare. Han klampar upp på verandan och försöker verka så självsäker som möjligt. Den första personen han fäster blicken på är Anna-Karin som hälsar och är sig lik. Intill henne sitter en ung kvinna med ett särdeles trevligt utseende, brunt vågigt hår har hon, nästan krulligt men intill henne sitter en stor... Neger!

-"Vad i helvete gör Sambo här?"
Frågar Axel högt. -"Ring säkerhetspolisen!"
-"Nu ska du inte vara oförskämd! Han heter faktiskt Ben och är utbildad agronom på universitetet i Harare."
Axel är både förbannad och förvirrad. Ska han behöva stå här och känna sig bortkommen inför en neger och hur är det egentligen med Zimbabwe, nog fan är det kommunistiskt?
-"Jaha, vad fick ni lära er där, odla vattenmeloner?"
-"Det här är ingen idé..." Säger Anna-Karin. -"...Jag trodde kanske att du kunde uppträda som folk men det var tydligen att hoppas på för mycket. Försvinn!"
Det här var inte bra. Han ville inte åka hem utan att få nyfikenheten stillad. Vad ville hon egentligen och vad gjorde den där jävla M´fofo på hennes ägor utan att vara ens kopplad? Och vem var den där unga kvinnan med det oerhört behagliga utseendet?
-"Ok, ok, jag ber om ursäkt! Vad vill du egentligen?"
Anna-Karin godkänner hans ursäkt. Att Axel överhuvudtaget har bett om ursäkt förvånar henne och kanske är inte karln helt oförbätterlig trots allt. Kanske förtjänar han inte att få veta men hon måste ändå släppa bomben. Axel har trots allt pengar på banken och det vore ju för sorgligt om han skulle ta dessa med sig i graven.
-"Flickan som sitter här intill mig har nyss fyllt tjugo år, hon heter Josephine och är min och din dotter. Det är du som är fadern Axel. Den charmanta mannen som heter Ben är hennes blivande make".
Axel vacklar till och trampar ur träskorna. Hela hans inre väsen är i uppror, han känner både glädje och ilska. Glädje över att ha fått en avkomma som verkar alldeles normal i huvudet men han är på väg att få en... Neger som svärson som tillika säkert är kommunist!

-"Jag förbjuder dig att gifta dig med Djungel-Jim!"
Försöker Axel att ryta men det låter bara ynkligt.
-"Pappa skärp dig!"
Säger Josephine. När Axel hör henne kalla honom för Pappa så blir han tvungen att sätta sig på golvet. Vad fan är det med honom egentligen?
-"Jag har räknat ut allt..." Börjar Anna-Karin. -"...Du behöver behöver någon som hjälper dig med gården, den håller på att förfalla fullständigt. Ben här kan tänka sig att ta anställning hos dig. Han kan allt om jordbruk samtidigt som han och Josephine ser till att gården stannar inom släkten."
Axel vet inte vad han ska säga.
-"Ja nu odlar ju jag inte bananer. Säg till honom det!"
-"AXEL! Just nu så håller du på att göra dig ovän med de enda människorna här i Dalsland som överhuvudtaget kan tänka sig att ha med dig att göra. Är du medveten om det?"
Skulle Uncle Ben jobba åt honom? Skulle Axel bli chef? Han måste erkänna att tanken faktiskt tilltalar honom en smula. Tänk att få stå och ge order åt en neger - precis som storbönderna i Texas och Transvaal!

Några timmar senare reser sig Axel och ska åka hem. Det har varit ett långt samtal och Axel har t o m lyckats vara hövlig och resonabel i flera minuter. Det är bestämt att Ben ska börja provjobba hos honom redan nästa vecka. Det är hög tid att sätta igång med vårsådden. De andra bönderna på Dalslandsslätten började för länge sedan och är snart färdiga.
-"Jag tror du glömde något för ett tag sedan!"
Säger Anna-Karin och pekar på ett par svarta boots med klackjärn och broderier på skaften. De står där i den lilla hallen tillsammans med ett par högklackade skor med paljetter, sådana som var poppis under åttiotalet.
Axel kör hemåt med sina fina och dyra boots på fötterna. Han känner sig tjugo år yngre och det beror inte bara på att hans fötter äntligen har hittat hem igen. Axel känner att det kanske finns hopp, att det finns någon mening med all den skit som han har tvingats att stå ut med. Inom kort så kanske Dalslands i särklass mest inskränkta bonnjävel arbetar tillsammans med en svart man ute på åkrarna.

Om du har vägarna genom Dalsland någon gång så kanske du kan få se en krullhårig bonde ute på någon åker i vilt slagsmål med en afrikan så jordkokorna viner i luften. För Axels låga brinner fortfarande, den fräser och vajar i vinden och visar inga tendenser till att slockna. För det finns trots allt bara två sätt att sköta en gård på. Det ena är fel sätt, det andra är Axels sätt och alla som inte håller med kan fara och flyga åt helvete!

7 kommentarer:

Granfot sa...

Som alltid, tack! :) Nu får man ju ta vägarna förbi Dalsland och se om Axel står och skäller på åkrarna...

Ha det!

Johannes Almborg sa...

Schysst avslutning på en bra berättelse GeHå.

Motalabo sa...

Såg dig idag på Motala bussterminal!

Anonym sa...

Fan vad underbart det är att läsa om Axel Olsson! Vill gärna ha reda på om han fick omkull Tupperweare-kärringens dotter!

Asgarvad (fb) sa...

Jodå, Axel Olsson i all ära. Ändå så är jag mer intresserad av dina egna livserfarenheter och därav följande konklusioner:

Uy sa...

Men nu är det bara två historier kvar innan GH har kommit ikapp och måste skriva nya berättelser om Axel Olsson. Jag längtar!

Arvid sa...

Det var väl själva fan vad det dräller av folk som inbillar sig att de känner igen GH, från Ystad till Kiruna.