tisdag 31 mars 2009

Lögn, fantasi eller sanning?

Jag får en del förfrågningar, de undrar om det jag skriver är sant? En del hävdar bestämt att jag ljuger, andra är lite mer försynta av sig och skriver att jag är en jävel på att fantisera.
Låt mig säga så här: När det är självbiografiska texter så är grundberättelsen sann, men för att det ska bli underhållande så måste man lägga till, dra ifrån och överdriva en smula. Annars så skulle det bli alldeles för tråkigt och slätstruket.
Låt mig ta några exempel: Jag skrev en gång om en dåre som hette Jocke. Han gick i min skola och gillade att terrorisera svagare elever så fort han fick chansen. Eller ”lattja” som han brukade säga.
Det var vad han alltid skyllde på när han åkte dit efter att ha misshandlat någon yngre elev så att denna hade hamnat på lasarettet.
-"Jag lattjade ju bara lite!"
Våren 78 hade han uppfunnit ett nytt sätt att "lattja" med de yngre eleverna. Han brukade leta upp hundskit som han sedan bredde på några limpskivor som han hade tagit med till skolan enbart för detta ändamål. Sedan brukade han tvinga någon mindre stackars jävel att käka upp denna delikata anrättning. Vägrade de så kunde han knäppa upp sin byxor och hota med att de var tvunga att suga av honom om de inte genast lät sig väl smaka.
-"Det är bara att välja, kuken eller mackan!"
En smörgås med hundskit har nog aldrig smakat så gott som inför ett sådant val.
Finns det sådana idioter? Gick det verkligen till på detta viset?
Ja, nästan.
Om jag hade hållit mig helt till sanningen så hade jag skrivit så här:
Det fanns en storvuxen korkad idiot som vi kan kalla Jocke. Han tvingade gärna de yngre och svagare att käka skitmackor. Jag minns en liten kille som Jocke en gång försökte att tvinga i en skitmacka. Han vägrade.
-"Du kanske hellre skulle vilja ta en tugga på den här?"
Sade Jocke och förde handen till sitt skrev samtidigt som han juckade med underlivet. Killen sprang iväg med en rasande fart och Jocke stod kvar utan att göra någonting.
Detta var den exakta sanningen men hur kul och underhållande är den egentligen? Som jag ser det så måste man ibland överdriva och piffa upp vissa händelser, annars skulle det bli väldigt tråkigt.
Jag har skrivit detta tidigare och det tål att upprepas: Jag är inte ute efter att skriva någon existentiell smörja som slår knut på sig själv, jag vill bara skriva enkel underhållning. Inget annat.

Ibland skriver jag om mitt nuvarande jobb. Någon har undrat vad i helvete det är för något företag jag jobbar på egentligen med tanke på alla underliga människor som jag har beskrivit.
-”Jobbar du på ett dårhus eller ett polskt jävla tivoli?”
Sanningen är att jag blandar möten med människor från olika tidpunkter i mitt liv. Jag har haft många jobb i mitt liv. Allihop lika tråkiga. Det har varit arbetsuppgifterna som har varit tråkiga och ofta dumma. Men jag har träffat många människor och har fått se mig om en smula. Det har haft sina bra sidor. Jag har skrattat mycket. Jag hade nog inte kunnat få ett bättre liv.
Så när jag skriver något om mitt arbete så kan det mycket väl hända att jag blandar in personer och händelser från mina tidigare arbetsplatser.
Ibland kan det uppstå en situation på min nuvarande arbetsplats som hade blivit riktigt underhållande om t ex Risto från Est-Line eller Micke på NFI hade varit med. Ja, då plockar jag in dem i handlingen och låter dem göra och säga det som de kanske gjorde på en helt annan arbetsplats för många år sedan.
Ofta fungerar det bra men det är klart, det går ju t ex inte att kasta in en bibliotekarie vid en rötslamsanläggning utanför Karlstad eller en halvalkoholiserad matros vid ICA:s centrallager i Örebro. Vissa situationer och händelser går bara att beskriva i sina rätta element. Men för det mesta så funkar det!

Det finns vissa knep som jag brukar använda mig utav för att få något att verka roligare än vad det egentligen är. Tänk er en kille på tjugo år som blir så till den milda grad berusad så att han börjar dricka direkt ur vinkaraffen eller råkar trampa rakt igenom rabatten utanför fina restaurangen.
Inte speciellt kul, eller hur? För det är ju sådant som unga killar gör. Inget konstigt i det. Men tänk er nu samma kille tjugofem år äldre. En medelålders, väletablerad familjefar som är ute med familjen och käkar söndagsmiddag, blir full och snyter sig i fina linneduken. Frugan blir sur och börjar kritisera honom. Mannen tröttnar på hustruns eviga gnäll och bestämmer sig för att tillrättavisa henne en gång för alla genom att börja smiska upp henne med en dyrbar bordskandelaber i gammalsilver samtidigt som ungarna bölar så att snoret rinner.
Nu blev det roligare, eller hur? Trots att jag lade till ett visst mått av våld. Kvinnomisshandel t o m och det är i sig självt inte det minsta roligt. Allvarliga saker.
Men det var åldern som gjorde det. Man ser framför sig en medelålders man i fyrtiofemårsåldern som skämmer ut sig fullständigt. Medelålders män som beter sig som idioter är roligt.
För några år sedan skrev jag att jag blev så full så att jag somnade under en träff med en vacker kvinna, eller ”dejt” som idioterna kallar det idag (Jag hatar när man byter ut fullt fungerande svenska ord mot engelska).
Det är sant. Jag hade bjudit henne på restaurang. Dyra restaurangbesök kan fungera som effektiva musöppnare.
Jag var full redan när hon dök upp och värre blev det. Jag tappade mat på golvet, upprepade mig ideligen, reste mig upp och presenterade mig flera gånger och somnade mitt under huvudrätten. Hon sparkade mig på benen.
-”Sover du?”
Det blev ingen mutta för mig den kvällen.
Nu såg flera läsare en snubbe på fyrtio år framför sig, en medelålders man som ska förväntas uppträda på ett vuxet och moget vis men som skämmer ut sig totalt. Rätt så kul. Vilken jävla idiot va?
Det var bara det att vid denna händelse så var jag tjugofem år.
Nu blev det inte riktigt lika roligt.

”Du måste ljuga! Du kan omöjligt veta vad folk tänkte eller gjorde när du inte var med!”
Har en del skrivit.
Ja, det stämmer. Det kan jag inte veta. Därför fantiserar jag. Det är det som jag tycker är kul. Om jag inte kunde göra detta så skulle jag ge fan i alltihop. Hade jag inte haft förmågan att fantisera och sjunka in i dagdrömmar så hade jag inte orkat att vare sig pallra mig iväg till jobbet eller sitta vid datorn och skriva.
Hade jag inte använt mig av min fantasi så hade det blivit realistiskt, dvs tråkigt. Då hade jag skrivit så här:
Senast idag så stod jag vid kassakön på ICA Maxi. Framför mig stod en karl i min ålder, drygt fyrtio år. Det var en sådan där bikertönt med skinnjacka och MC-boots. Han såg dum ut. Jag retade mig på honom. Jag avskyr överåriga bikertöntar som tror att man fortfarande kan se tuff, vild och galen ut efter fyrtio.
Det kan man inte. Speciellt inte om man försöker att klä sig som en tonåring i läderjacka, boots och jeansväst. Då blir det bara patetiskt. För att inte tala om när de skaffar sig tatueringar på äldre dar. Born to be wild vid fyrtio år – Mitt håriga arsle!
När han skulle betala så log han åt den unga kassörskan. Precis som om han skulle ha någon chans där.
Slut på text.
Med lite fantasi så blir det istället så här: Framför mig stod en sådan där fånig, medelålders bikertönt med sitt klubbmärke på läderjackan. Minns inte riktigt vad klubben hette, ”Rövknull MC”? Hur som helst så var den unga, vackra kassörskan tvungen att sköta sitt jobb. Förnedring på olika vis är ett moment som ingår inom alla yrken som innefattar kundkontakt. Snabbköpskassörskor måste le sött åt kunderna, även när denna kund är en medelålders bikertönt med skägg och läderjacka.
Så kassörskan, som för övrigt hette Miriam och som ursprungligen kom från något afrikanskt land, tog ett djupt andetag och tänkte på något trevligt. Hon såg inte längre den äckliga gubben med det grå skägget framför sig. Hon tänkte på vad hon skulle göra på sin lediga helg. Hon såg paraplydrinkar framför sig och hörde hög discomusik. Hon förflyttades till ett dansgolv. Hon kände starka, ungdomliga händer om sin smala midja. Hon tänkte på sina nya, fina skor som hon skulle ta på sig på lördag. Hon tänkte på party. Hon tänkte på stora kukar.
Och sedan log hon mot gubben.
Bikertönten sken upp som en sol och gav henne sitt bästa fittslickarflin. Under tiden som han packade ned sina varor i plastkassarna så klädde han av Miriam med blicken och tänkte: ”Ikväll ska jag knulla min gamla sladdriga kärring som hon aldrig har blivit knullad förut men det är dig jag kommer att se framför mig. Det är du som kommer att ligga under mig. Du kommer att yla som en löpsk hynda. Vi ses ikväll min sköna dam!”
Sedan gick bikertönten ut till sin bil och lastade in varorna i baksätet. Han visslade för sig själv. Han hade stånd under hela hemresan.
Han bodde fem mil utanför stan.

De flesta människor ägnar sina liv åt att försöka finna något som de är bra på. Något som utmärker just dem. Något de kan vara stolta över. Vissa hittar rätt med en gång. De blir skickliga yrkesmän. De finner glädje i att kunna hyvla en planka slät eller få till en svetsfog som håller tätt för tuffa tryckluftsprov. De blir glada och lyckliga över att få leda människor mot ett gemensamt mål eller laga till en delikat potatisgratin till uthungrade lunchgäster.
Jag har letat i hela mitt liv men jag har aldrig funnit något som har passat mig. Inget som har skänkt mig glädje eller stolthet. Inget som jag har blivit riktigt bra på.
Jag är däremot bra på att passa tider, jobba hårt och snabbt och att kunna härda ut oavsett hur tråkiga och meningslösa mina arbetsuppgifter har varit.
Fantasier och dagdrömmar har hjälpt mig under resans gång.
I hela mitt liv.
Jag kommer aldrig att hitta något yrke som intresserar mig. Jag gillar att läsa, skriva, kolla på film, resa och… Ja, dagdrömma och fantisera. Sådant kan man knappast leva på men det är i alla fall gratis och det är inte illa det. Få prylar är gratis idag.
Så därför så kommer jag att fortsätta med mina dagdrömmar och fantasier och ibland så kommer jag att lägga ut några av dem här på min blogg. Man skulle kunna säga att jag förskönar, eller – om man så vill – försämrar verkligheten. Man skulle kunna säga att jag döljer sanningen med lite fantasi. Jag byter ut och lägger till händelser och människor i en ordning som inte alltid är kronologisk.
Men allt har hänt någon gång. Alla människor har funnits men de hade naturligtvis andra namn och jag mötte dem kanske under en helt annan tid på en helt annan plats än den jag för tillfället beskriver.
Några av dem har aldrig träffat varandra och en del är t o m döda. Men i mitt huvud så träffas gamla ungdomskamrater och jobbarkompisar igen, vissa återuppstår t o m från de döda. Så länge folk gillar att läsa det jag skriver och så länge besöksantalet på min blogg inte sjunker så ska jag fortsätta med att lägga ut mina texter istället för att låta dem ligga och sova någonstans långt därinne i min hårddisk.

Men jag vill inte känna någon press på mig. Så därför så blir inte detta någon dagboksblogg (nog fan har jag skrivit detta tidigare?) Ibland lägger jag ut två - tre texter i veckan på min blogg. Ibland kan det bli färre och vissa veckor blir det inget alls.
Jag vill inte skriva om att jag just denna dag har sorterat underkläder eller tvättat kuken extra snabbt. Vardagshändelser intresserar få människor. Det finns tillräckligt med sådana bloggar.
Så ibland blir det kortare uppehåll.
Men jag kommer tillbaka. Det gör jag alltid.

lördag 28 mars 2009

Till Jimmy...

Jag satt och fikade med några av mina jobbarkompisar.
-”Jimmy, min son är helt hopplös!”
Sade Helen, en kvinna i min ålder. -”Han totalvägrar att gå i skolan. Nu har han hoppat av gymnasiet helt utan anledning.”
Det lät som en bra grabb tyckte jag. En smart kille som säkert föredrar att lägga sin tid på viktigare ting. Det finns så mycket roligt man kan hitta på i livet. Ointressant kunskap är alltid tung att bära.
-”Inte vill han jobba heller! Han fick ett timvikariat på Burger King. Han vände i dörren.”
Jag skulle ha gjort likadant. Jag skrattade till.
-”Ha! Ha!”
Helen blängde surt på mig och frågade om jag tyckte det var roligt?
-”Ja.”
Eftersom kvinnor alltid håller ihop så undrade Carina, en kvinna på kontoret, vad Jimmys fader hade att säga om detta. Han borde ju faktiskt ta sitt ansvar. Helen såg besvärad ut och talade om att fadern aldrig hade varit närvarande. Faktum var att fadern troligen inte kände till Jimmys existens.
-”Jag var ju så ung och oförståndig då!”
Därmed hade Helen mer eller mindre erkänt att hon själv inte riktigt var säker på vem fadern var. Kanske hade hon i sin ungdom druckit några glas för mycket och drabbats av svår längtan efter kärlek. En längtan så stor så att hon under en natt råkade bli intim med någon.
Vem som helst.
Alla.
-”Ställ er i kön grabbar. Nu är Helen på hugget igen!”
Carina förstod och gav Helen en blick över bordet som sade: ”Vi kvinnor har det inte lätt, vi måste hålla ihop.” Sedan så undrade Carina om inte Jimmy hade några hobbies som han kunde utveckla.
-”Nä, han sitter mest på sängkanten och stirrar rakt fram. Han verkar vara en drömmare. När han inte dagdrömmer så porrsurfar han. Det gillar jag inte!”
Det tyckte jag lät kul.
-”Va fan, han skulle ju kunna vara min son!”
-”Gud förbjude!”
Sade Helen.

Jag undrar hur mitt liv hade blivit om internet hade funnits när jag var tonåring? Jag hade kroniskt stånd och fick jag vid något sällsynt tillfälle tag i någon porrtidning så var jag sysselsatt i dagar.
Tänk då internet. All denna pornografi. Jag hade haft fullt upp. Jag hade nog aldrig lämnat mitt pojkrum.
Helen och Carina fortsatte att tala om Jimmy.
-”Igår tvingade jag iväg honom till Arbetsförmedlingen. Han var inte tillbaka förrän till kvällen. Han ramlade in i hallen, kräktes på golvet och somnade bland skorna. Jag tror han hade druckit sprit!”
Fan, Jimmy var helt klart en rolig kille. Det var mina tag det!
-”Ha! Ha! Är du helt säker på att han inte är min son?”
Frågade jag.
-”Men kan du lägga av! Du är faan inte rolig!”
Sedan fortsatte Helen att gnälla över sin son som hon enligt mig borde vara stolt över. Hon sade att han fullständigt saknade ambitioner, att han klädde sig som en säck potäter och bordsskick var han fullkomligt obekant med trots att hon hade försökt lära honom vanligt normalt folkvett under hela sitt liv.
-”Han äter bara liggandes vid TV:n och vägrar använda kniv och gaffel. Han äter allt med sked!”
-”Jimmy ÄR min son! Hälsa honom från farsan!”

Nu skrek både Helen och Carina i kör.
-”HÅLL KÄFTEN!”
Jag frågade när denna fantastiska Jimmy var född. Helen sade att han var född i januari 1991
-”Hurså?”
-”Jag visste det! Jimmy är min son! Jag har bestämt för mig att jag fick mig ett nyp någon gång vid vårkanten 1990!”
Helen sade att jag just nu var farligt nära att få en fet smäll. Hon sade också att hon var ganska säker på att jag hade varit den absolut sista mannen på jorden som hon hade gått och lagt sig med. Hellre hade hon gjort en koloskopiundersökning.
-”Så lät det inte då. Du gav mig jobb hela natten. Du skrek som en luftvärnssiren.”
-”Ja, efter polisen!”


Sedan flyttade sig Helen och Carina till ett annat bord. De fortsatte diskussionen om Jimmy. De hade börjat avhandla Jimmys nätvanor. Förutom en myckenhet av porrsurfande så hade han även börjat besöka en del andra suspekta siter enligt Helen.
Jag hörde inte allt vad hon sade men helt plötsligt tittar hon på mig och frågar:
-”Driver din brorsa en blogg?”
Jag talade om för Helen att jag inte hade någon bror. Jag sade att jag inte hade några syskon överhuvudtaget.
-”Nähä, jaså. Ja, det finns i alla fall en idiot som skriver på nätet. Han är jävligt lik dig. Ni skulle kunna vara tvillingar! Lika dum verkar han vara också!”
Sedan vände sig Helen till Carina igen och fortsatte diskussionen.
Nu blev det riktigt intressant! Jag vässade öronen.
Helen berättade om en medelålders karl som drev en blogg. Han skrev texter som i stort sett gick ut på att uppmana folk att ge fan i allting, fuska på sina jobb, dricka sprit och leva allmänt oansvarigt.
-”Gammal Hårdrockare kallar sig idioten! Har du hört något så jävla fånigt? Karln är för fan medelålders och skriver om hur han skiter på sig, smiter från jobb och häller i sig sprit från tidiga morgonstund!”
Herregud! Det här samtalet ville jag inte missa. Nu blev det verkligen intressant!
-”Nätet är fullt av idioter!”
Sade Carina.
-”Ja, men det värsta är att Jimmy tycks ha honom som någon slags förebild. Idioten har t o m en egen fanclub! Det är säkert massor av ungdomar som blir påverkade av honom!”
He! He! Härligt. Det är alltid kul att få sprida sin visdom till unga människor. Det är ju så många som behöver en vuxen man som visar vägen.
-”Så fort jag försöker att tala förstånd med Jimmy så hänvisar han till något idiotiskt som den där jävla Gammal Hårdrockare har skrivit.”

Jag vill genast tala om att Helen och Carina är fingerade namn. Men diskussionen har ägt rum och jag valde att inte ändra Jimmys namn. Det är äkta. Jag vill att Jimmy ska veta att jag är glad och smickrad över att han är en stadig besökare på min blogg. Jag vill att han ska känna att han inte är konstig på något vis.
Jag vill tala om för Jimmy att han ska fortsätta med att vara den han är. Fortsätt käka med sked!
Ingen blir lyckligare av att anpassa sig efter andra människors vanor och värderingar. Tids nog så kommer du att få ett jobb. Skitjobben kommer alltid att finnas kvar. De försvinner inte.
Du kommer säkert att få ett av dem, du kommer att knäckas som alla oss andra. Helt plötsligt så är du lika gammal som mig och står kanske på något lager och packar varor, eller sopar golvet på Ikea eller knyter korv på någon charkfabrik.
Det är så det brukar bli.
Men just nu så är du ung, du är arton år och du har en sommar framför dig. Ta vara på den! Man är bara arton år en sommar i sitt liv. Den korta stunden ska inte slösas bort.
Undvik arbete och ha så kul du kan.
Och du, jag råkar veta att din morsa har satt undan lite stålar till dig på ett konto. De skulle gå till ett körkort och eventuell kurslitteratur om du skulle få för dig att mogna och skaffa dig en utbildning.
Utbildning va...?
Det låter inget kul. Mogna människor lever tråkiga liv. Skit i skolan! Skolor är ändå bara för bögar, töntar och manlig dagispersonal. Be om att få tillgång till det där kontot så har du lite fickpengar till sommaren. En sommar utan alkohol är ingen sommar och har du tur så kanske du t o m får dig ett nyp!
Skål och kör hårt!



Och du, du är väl medlem?
http://www.facebook.se/group.php?gid=38913414310

onsdag 25 mars 2009

Ett hederligt yrke - Del 3.

Nu var vi åtta stycken kvar på kursen. Från början hade vi varit tjugo.
Handledarna hade mer eller mindre givit upp och tittade till oss högst sporadiskt. Jag kan inte minnas att någon av oss gick och satte sig i vid något av svetsbåsen. Vi satt mest av tid. Vi rökte och pratade knulla.
Men så fick Edvinsson ett nytt intresse.
I början av åttiotalet så fanns det något som kallades för Heta Linjen. Man skulle kunna säga att det var en analog föregångare till en internetchatt. Man slog ett visst telefonnummer och vips så var man ute på en linje där flera okända människor snackade med varandra samtidigt. Meningen var att folk skulle knyta kontakter och det var väl vad de flesta gjorde också. Man inledde ett samtal med någon som verkade trevlig och så bytte man till slut privata telefonnummer med varandra. Det var den tidens internetdate. Det började dyka upp reportage i dagstidningarna om detta fenomen, söta historier om hur människor hade funnit varandra.
Heta Linjen var något nytt.
Det var spännande.
Det var coolt.
Edvinsson älskade Heta Linjen och kunde sitta i flera timmar inne på någon av de frånvarande handledarnas kontor och vråla i luren.
-”Sug min kuuuuk!”
Hela tiden. Utan uppehåll. Han satt och formligen gallskrek obsceniteter i telefonluren dagarna i ända. Alla kontaktsökande människor där ute på linjen blev helt överröstade.
-”KUKEN STÅR! SUG MIN KUUUK!”
Det hördes över hela lokalen. Till slut kom en av de kvinnliga handledarna från syrummet springande.
-”Vad i herrans namn sysslar ni med egentligen?”
Det hände att jag själv kunde slå numret till Heta Linjen under kvällarna när jag hade kommit hem. Jag hann inte mer än presentera mig för någon flicka som verkade trevlig förrän jag hörde Edvinssons vrål och gapande om stora kukar, rövknull och avsugningar om vartannat.
Oavbrutet.
Det fanns flera nummer att välja mellan. Slog jag ett nytt så dök han snart upp. Edvinsson kunde alla nummer. Det gick inte att göra sig hörd. Edvinsson lyckades åstadkomma en kompakt ljudmatta av könsord och dumheter.
Idag är Edvinsson död. Han hängde sig strax innan sin fyrtioårsdag. Men om Heta Linjen hade funnits idag så kan jag slå vad om att ni hade hört Edvinssons vrål så fort ni hade lyft luren och slagit numret. Det hade kanske låtit lite avlägset, han är ju en bit bort idag, men han hade varit ute på linjen och Gud hade stått för abonnemanget. Jag tror att Gud skrattar åt samma dumheter som oss.

I slutet av April månad så gjorde jag inbrott på Hantverkscentrum. Det var en sen lördagskväll. Jag och en kompis stal företagets folkvagnsbuss. Jag visste var nycklarna fanns. Det var bara att rulla ut den, starta och dra iväg.
Jag begriper än idag inte varför vi stal den? Ingen av oss hade körkort, vi kunde knappt köra bil och inte hade vi något mål heller. Vi bara körde omkring i natten. Till grannkommunerna. Trollhättan, Stenungsund, Färgelanda. Sådana ställen.
Vi hade inte ens kul.
Vi stannade och käkade hamburgare vid en korvkiosk i Lilla Edet. Det var det mest upphetsande som hände. När vi körde tillbaka så dumpade vi bilen i skogen. Sedan gick vi hem och lade oss i trygg förvisning om att vi inte skulle åka dit.
Det blev ett jävla liv.
Samma natt som vi stal bilen bestämde sig nämligen några andra glada gossar för att tända eld på en högstadieskola. Den brann fint. Så fint så att värden för miljontals kronor gick upp i rök. Polisen trodde att det var samma personer som hade stulit folkvagnsbussen som låg bakom och därför blev det ett sådant pådrag.
Jag och min kompis åkte in på förhör och vi fick ett litet helvete innan polisen fick fast i de riktiga pyromanerna. Men bilstölden och inbrottet åkte vi dit för.
Först och främst så blev jag naturligtvis utsparkad från svetskursen. Det kändes bara bra. Sedan blev det rättegång. Eftersom jag hade fyllt arton år och därmed straffmyndig så blev domen övervakning i ett år.
Det var menat som ett straff men jag förstod snart att det var det bästa som hade hänt mig hittills. Jag blev nämligen skyddad från allt möjligt otäckt.
Min övervakare hette Pia och var en ung och nyutexaminerad kvinna från socialhögskolan. Jag vill minnas att hon var tjugonio år. Då så tyckte jag att hon var en mogen kvinna. Idag så betraktar jag en tjej i den åldern som knappt lovlig.
Tiden går fort.

Pia ställde verkligen upp för mig. Arbetsförmedlingen fick för sig att jag skulle börja plocka kottar i skogen tillsammans med ett AMS-lag fullt med medelålders halvfyllon. Annars skulle de dra in min rätt att stämpla. Det var ingen ände på eländet.
När Pia fick reda på detta så blev hon alldeles vansinnig och skällde ut min arbetsförmedlare efter noter. Hon hävdade att det inte var någon bra miljö för mig. Jag var en känslig ung pojke. Jag kunde återfalla i kriminalitet.
Det där gillade jag, återfalla i kriminalitet.
Vilket härligt argument! Arbete kunde få mig att återfalla i kriminalitet! Jag önskade att jag hade blivit dömd till övervakning livet ut. Jag ville bli skyddad av Pia i hela mitt liv!
Jag fick min sommar i frihet tack vare Pia.
Om Pia läser detta idag så vill jag säga att jag önskar att du hade funnits vid min sida åren efter att min övervakningstid gick ut. Jag önskar att du hade hävdat att jag kunde återfalla i kriminalitet när jag blev skickad kors och tvärs på en massa idiotiska arbeten.
Jag önskar att du hade varit där när jag stod med mina meritlistor i handen uppe hos alla dessa rekryterare och personalchefer som var på väg att anställa mig.
-”Han kan återfalla i kriminalitet!”
Det hade varit fint om jag hade fått leva ett sorglöst tonårsliv i ytterligare några år.
Så blev det inte.
Men jag fick sommaren 1983 i alla fall.
Jag ångar inte den där bilstölden. Däremot så kunde jag kanske ha valt en annan natt för den där lilla bilfärden. Jag har alltid hatat skolor. Nu missade jag skolbranden. Jag tror att jag hade tyckt om att se en skola brinna ned. Det hade varit en vacker syn. En fin stund, en vårnatt under åttiotalet i värmen från en brinnande skola.

Nu är klockan snart halvsex på morgonen, året är 2009 och jag ska strax gå iväg till mitt jobb. Min chef kommer att ge mig en massa dumma arbetsuppgifter. Det är jag säker på. Jag har lust att säga åt henne att jag inte kan utföra de där arbetsuppgifterna. Dumma arbetsuppgifter kan få mig att återfalla i kriminalitet.
Kanske säger jag det.
Kanske ber jag dem allihopa fara och flyga åt helvete.
Eller också traskar jag på som jag har gjort de senaste tjugo åren. Jag gör som de säger. Jag är snäll och skötsam och sedan går jag hem.Utan att återfalla i kriminalitet.

måndag 23 mars 2009

Ett hederligt yrke - Del 2.

Projektet kallades för Hantverkscentrum och inhystes i en gammal fabrikslokal i utkanten av ett industriområde. Meningen var att vi genom praktiskt arbete skulle få en yrkesutbildning.
Lokalen var uppdelad i två stora salar. Den ena salen var verkstadsavdelningen. Där placerades killarna. Den andra salen kallades för syrummet, där placerades tjejerna. De skulle sy gardiner och lite annat åt kommunens äldreboende. Jag har aldrig längtat efter att få jobba med händerna. Nu skulle jag bli tvungen att genomlida en utbildning till svetsare. Jag bestämde mig omgående för att inte låta mig tyngas av någon sådan kunskap. Jag skulle bara vara där. I anden skulle jag vara någon annanstans.
Jag hoppades att de skulle sparka ut mig efter ett par veckor.
Det tog tre månader.

Jag minns hur vi första dagen stod utanför lokalen och väntade på att bli insläppta. Det kändes inte bra.
-”Varför ska allting drabba mig?”
Sade Edvinsson, en jämnårig kille som jag hade delat stödundervisning med under så gott som hela min skoltid. Efter nian så hade han haft ungefär samma jobb som jag. Sedan hade även han blivit arbetslös och glatt sig åt en trevlig sommar utan några som helst otäcka distraktioner i form av stämpelklockor och meningslösa arbetsuppgifter.
Edvinsson var egentligen en rätt så obehaglig person. Han var obstinat, våldsam, högljudd och påstridig. Lägg därtill att han var brådmogen. Rökte och söp vanemässigt sedan trettonårsåldern och skröt ständigt om alla tjejer som han hade haft sex med. Jag tror att det mesta var sanning.
Edvinsson var ingen som man ville vara ovän med.
Men han var ändå ingen översittare och mobbare i vanlig mening. Det fanns liksom ingen tanke bakom hans trakasserier. Översittare ger sig enbart på dem som är mindre och svagare. Edvinsson gav sig på vem som helst. Edvinsson slog blint omkring sig. Man fick alltid se upp när han var i närheten.
När han inte var på sitt våldsamma humör så var han kåt. Han gick ofta omkring bredbent med ett stadigt grepp om skrevet samtidigt som han talade om för allt och alla att han ville knulla, skulle knulla eller nyss hade knullat.
-”Vill ni känna hur fetta luktar?”
Kunde han fråga samtidigt som han körde upp fingrarna under näsan på någon av oss andra.
-”Passa på nu för fan! Det är enda chansen ni kommer att få!”
Edvinsson var mycket jobbig och påfrestande. Han påminde oss andra om att vi var förlorare, att det var han som fick flickorna. Inte vi.
-”Vi kommer aldrig att få knulla.”
Sade en kille som hette Thomas till mig.
Det kändes onekligen hopplöst. Jag hade fyllt arton år och hade ännu inte hållit någon flicka i handen. Än mindre haft sex med någon. Jag hade försökt men utan framgång. Jag ville, men inte dom.
Tjejerna ville ha tuffa killar. Jag var en tönt.
Vi var där för att lära oss ett yrke men de flesta av oss hade bara supa och knulla i huvudet. Sprit fixade vi lätt, det andra var svårare. Jag fantiserade desto mera om det.
Han var en fattig man, men hans drömmar var fyllda med rikedom.
Jag var arton år och hade stånd hela tiden.
Kursledarna, eller vad man nu skulle kalla dem, hade inte världens bästa förutsättningar.

Men det fanns faktiskt de som var intresserade av att lära sig yrket. Vi var drygt tjugo stycken killar. Hälften av oss gav fullständigt fan i allt vad svetsning hette. Vi ville inte vara där. Vi förstörde för de andra. Det hade varit mycket bättre för både oss och de som verkligen var ambitiösa om vi hade sluppit kursen. Som det var nu så blev det lekstuga av alltihopa.
En liten försynt kille som hette Niklas men som kallades för ”Nicke Fittan” gillade att svetsa och gjorde sitt bästa för att lära sig. Nicke hade varit Edvinsson slagpåse under hela skoltiden. Nu så hade han hamnat på samma yrkesutbildning som honom.
Illa för Nicke Fittan.
Roligt för Edvinsson.
Ibland så kunde Edvinsson smyga in i Nickes svetsbås, ta tag i hans krage, släpa bort honom till ett rostigt kar som var fyllt med vatten och trycka ned hans huvud i vattnet.
-”Din jävla lilla fitta! Fittan! Fittan!”
Det bubblade och fräste i vattnet. Nicke Fittan var nära att drunkna flera gånger.
Vi andra vågade inte göra någonting, inte ens lärarna. De gjorde några tama försök men för det mesta låtsades de att de inte såg något. Ofta var de inte ens närvarande.
Edvinsson missade aldrig en chans att ge sig på Nicke och om Nicke skulle få för sig att anmäla honom så lovade han att Nicke Fittan skulle få göra skäl för sitt öknamn.
-”Då jävlar ska jag vänta på dig utanför ditt hus någon lördagskväll.” Sade han samtidigt som han tryckte upp honom mot väggen. -” Då kommer jag visa dig vilken het jävla dejt jag kan vara när jag är på det humöret!”
Nicke Fittan avbröt kursen efter en månad. Det var flera av de ambitiösa eleverna som hoppade av. De tröttnade på enfaldiga samtal som enbart handlade om fylla och sex. De tröttnade på trakasserier, att ständigt få käka sin lunch i ett moln av cigarrettrök och att bli hånade för att de faktiskt gjorde sitt bästa för att bli skickliga svetsare och yrkesmän. Till slut var det bara vi som klassades som helt hopplösa kvar. Det var inte längre någon utbildning, det hade blivit en förvaringsplats.
Nu sjönk kvaliteten på utbildningen ytterligare.

Handledarna dök upp på morgonen och talade om för oss vilka uppgifter vi skulle utföra under dagen. Sedan försvann de. Någon gång under eftermiddagen dök de upp igen. Nu var det meningen att de skulle inspektera och bedöma våra arbeten, ge oss goda råd, analysera och diskutera igenom de fel vi hade gjort.
Vi fick aldrig några goda råd och några diskussioner och analyser var bara att glömma. Det fanns inget att analysera. Vi gjorde aldrig något. Vi satt mest och rökte, snackade skit och planerade kommande fyllefester.
Ibland kunde Edvinsson smita ut till ett pumphus utanför lokalen och knulla Marina, en av white trashtjejerna från syrummet. Efteråt gick han i detalj igenom hur han hade gått till väga när han hade tagit henne. Vi andra lyssnade andäktigt. Ibland kunde han hålla oss informerade samtidigt som han knullade henne.
-”Nu tar jag henne bakifrån! Nu suger hon kuken! SUUG!”
Skrek han så det hördes över hela området.
Edvinsson var inte riktigt klok.
Inte Marina heller, med tanke på att hon kunde låta sig behandlas på det viset. Framåt eftermiddagen dök handledarna upp och gormade och svor en stund över att vi inte hade gjort något.
-”Va fan, jag har haft fullt upp hela dagen!”
Sade Edvinsson. -”Jag är helt slut!”
Handledarna kunde inte göra någonting. Hot om avstängning var ingen bra idé, vi ville ju komma därifrån. Sådana hot hade vi tagit som ett löfte om kommande ljusa tider. Så handledarna lät oss mer eller mindre vara. De visste inte riktigt hur de skulle hantera situationen.
Sedan började det försvinna verktyg.
Det var Robban som började. Han hade varit i akut behov av pengar och upptäckte att det fanns en marknad för stulna verktyg. En förmiddag tog han mopeden in till centrum och sålde en hylsnyckelsats för en hundring. Lättförtjänta pengar.
Naturligtvis kunde inte Robban hålla käften. Nu spred det sig. Alla ville tjäna lite extrapengar. Det försvann borrmaskiner, dyrbara precisionsverktyg, rondeller och all möjlig skit som gick att bära med sig eller skruva loss.
Handledarna rev sig i sina huvuden och undrade vart allt tog vägen. Sträckte de sig efter en skiftnyckel så fanns det ingen och behövde något underrede på någon bil svetsas så var det lögn i helvete att hitta garagedomkraften.
-”De kan ju för fan inte gå upp i tomma intet!”
En dag dök handledarna upp tidigare än väntat och mötte två killar, Ronny och Micke, som just var i färd med att rulla ut en stor gassvets till en väntande kund.
De blev naturligtvis avstängda och polisanmälda omedelbart.
Nu var det slut på extrainkomsterna. Det blev förhör om vart alla andra verktyg hade tagit vägen men vi knep käft eller skyllde ifrån oss på varandra. Det gick inte att bevisa något. Vi fick vara kvar.
Dessvärre.



Fortsättning följer...

söndag 22 mars 2009

Ett hederligt yrke - Del 1.

Förra veckan så fyllde jag fyrtiofyra år. Det fick mig att minnas när jag fyllde arton. Då blev jag arbetslös för första gången.
Jag var överlycklig. Jag uppfyllde villkoren för att få stämpla, KAS som det hette. Kontant arbetsmarknadsstöd. Jag vill minnas att jag skulle få ungefär 3 000 kr i månaden för att göra ingenting. Inte mycket pengar men alldeles tillräckligt för mig.
Det var i mars månad och snart skulle sommaren komma. En trevlig sommar utan arbete.
Trodde jag.
Ungefär vid samma tidpunkt så bestämde sig min dåvarande hemkommun för att göra något åt den ökande ungdomsbrottsligheten. Det gick inte an att det drog omkring sysslolösa ungdomar på stan och planerade allehanda jävelskap.
Hårt arbete håller ungdomar borta från dumheter sägs det. Jag fick bara dumma arbeten så det där argumentet köpte jag aldrig. Överhuvudtaget så har frånvaron av idiotiska arbetsuppgifter aldrig fått mig att gripas av en längtan över att börja med inbrott eller röka hasch. Men myndigheterna var av en annan åsikt.
-”Du ska skriva in dig vid vår nya åtgärd för arbetslösa ungdomar!”
Annars skulle de dra in min rätt att stämpla.
Där gick min sommar upp i rök. Jag tror det var då som jag för första gången gav upp på riktigt. Innan så hade det mest varit en klyscha som man svängde sig med när det kändes jävligt. Något som man bara sade.
-”Åh fy fan, nu skiter jag i det här! Jag ger upp!”
Men nu var det allvar. Jag försökte förklara för handläggaren att vad som helst var bättre men absolut inte en kurs i svetsning. Det fanns ingen som var mindre lämpad för detta än mig. Det var bortkastade skattepengar.
Den där tidiga vårvinterdagen i mars 1983 så förnedrade jag mig själv för första gången. Denna självförnedring kom jag att finslipa senare under åren. Jag har stått inför många rekryterare och personalchefer och sagt att jag verkligen har varit intresserad av arbetsuppgifterna de erbjöd mig. Jag har hävdat att jag har sett min arbetsplats som mitt andra hem och att jag t o m har mått dåligt av att inte ha något jobb att sköta. Jag var bra på att övertyga arbetsgivare.
Därför har jag haft så många anställningar.
Dessvärre så var jag aldrig så bra på att leva upp till mina lögner. Det brukade ta ett halvår, i bästa fall ett år, sedan så tröttnade jag och började dra benen efter mig. Jag slöade, myglade och fuskade så mycket jag orkade.
Därför har jag fått avsluta så många anställningar.
En gång hade jag ett jobb där ingen riktigt visste vad min funktion var. Min arbetsuppgift var inte preciserad. Ingen visste vad jag sysslade med. Det fanns någon vag instruktion någonstans om att jag skulle ta hand om varuleveranser och hålla ordning i ett stort förråd. Jag sket i både leveranser och förråd. Det fanns redan folk som skötte det där. Jag bestämde mig för att köra med den avslappnade stilen redan från start.
Jag satt mest på en lastbrygga och rökte och snackade skit med tjejerna från köket. Ofta smet jag hem lagom till lunch.
Det var det bästa jobb jag har haft.
Det höll i ett halvår. Sedan var det en nitisk arbetsledare som satte dit mig.
Jag undrar vad den där arbetsledaren tjänade på att skvallra på mig? Fick han höjd lön? En veckas extra semester?
Lite senare så dök namn och telefonnummer till den där arbetsledaren upp under rubriken ”Anala begär” i en kontakttidning för homosexuella.

Men nu var det våren 1983 och man hade bestämt att jag skulle gå en kurs i svetsning. Jag skulle lära mig ett hederligt yrke minsann.
Jag ville inte ha något hederligt yrke, än mindre lära mig att svetsa.
Aldrig någonsin.
Jag försökte med allt möjligt för att komma undan den där svetskursen. Jag sade att jag var beredd att ta vilket jobb som helst oavsett lön. Jag sade att jag längtade efter att hugga i. Jag tror t o m att jag drämde till med att jag blev orolig och rastlös över att inte ha något jobb att gå till.
-”Alla sommarvikariat är tillsatta!”
Ja, det visste jag redan. Jag hade ju planerat en hel sommar i frihet. Nu skulle jag bli tvingad att gå en yrkesutbildning inom något som jag hatade av hela mitt hjärta.
Men det fanns faktiskt en utbildning som jag skulle kunna tänka mig att gå. Den enda utbildning och skola som jag någonsin har varit intresserad av faktiskt. Det fanns en folkhögskola nere i Skåne som hade konstnärlig inriktning. Alla som var intresserade av teckning, målning och kreativt skrivande kunde söka in vid denna skola.
Det var något för mig. Jag var intresserad av sådant.
Nej, det fick jag inte.
-”En sådan utbildning ger knappast något jobb!”
Sade skithögen bakom skrivbordet.
Jag försökte förklara att någon arbetsgivare knappast skulle anställa mig som svetsare heller eftersom jag var komplett idiot när det gällde praktiska sysslor. Jag sade att jag omöjligt skulle kunna tillgodogöra mig denna utbildning men det hjälpte inte. Skithögen bakom skrivbordet sade att det trots allt var frivilligt för mig att medverka i denna åtgärd.
-”Men då får du inte stämpla, naturligtvis!”
Så var det med den frivilligheten. Så länge man inte är ekonomiskt oberoende, har rika föräldrar eller har förmågan att bli rik så finns det ingen frihet.
Bara tvång och arbete.
Så den där dagen i mars månad 1983 så gav jag upp på allvar för första gången i mitt liv. Jag började hata.
Jag blev nekad en utbildning som jag var intresserad av, istället blev jag tvingad att medverka i en åtgärd som skulle vara helt bortkastad på mig. Än idag så kan jag reta mig på det där. Jag ångrar att jag inte misskötte mig ännu mer än jag gjorde.
Jag ångrar att jag inte tände eld på hela skiten.

Ibland så händer det att jag funderar på hur mitt liv hade blivit om jag hade fått gå på den där folkhögskolan nere i Skåne. Hade jag bott kvar därnere än idag?
Hade jag kanske försörjt mig på något som jag tyckte var intressant och meningsfullt?
Eller hade jag blivit en av alla dessa flummare som kallar sig konstnärer, som hankar sig fram på bidrag och som under stor vånda och smärta klämmer ur sig obegriplig prosa som ingen läser eller målar tavlor som ingen köper?
Ja, det får jag aldrig reda på för skithögen till arbetsförmedlare tvingade på mig ett blåställ och försökte sätta en svets i händerna på mig.
Man har alltid ett ansvar för sin framtid, går det åt helvete så har man sig själv att skylla. Men när man är arton år och det finns vuxna personer som mer än gärna hjälper till att putta dig utför stupet så går det onödigt snabbt. Unga människor ska inte behöva förlora hoppet och få sina illusioner krossade för tidigt. Allt detta borde få vänta tills fyrtioårskrisen åtminstone.
För mig kom insikten om ett förlorat liv innan jag hade åldern inne för att köpa brännvin.
När man är arton år så har man fortfarande chansen att skapa sig ett bra liv. En arbetsförmedlare ska försöka hjälpa en ung människa att hamna rätt i yrkeslivet. Det är min övertygelse. Mig slängde de utför ett stup.
De fick mig att ge upp alldeles för tidigt.
En gång i tiden ville jag syssla med någon form av konstnärlig verksamhet. Idag jobbar jag med golvvård.
För några år sedan besökte jag min gamla hemkommun. Jag mötte den där arbetsförmedlaren på gatan. Jag kände igen honom. Han hade blivit gammal. Jag hoppas att han kommer att avlida i sin egen avföring.

Fortsättning följer...

torsdag 19 mars 2009

En tur till Gambia.

Idag blev det problem när jag kom till jobbet. Som vanligt så fick jag skulden för något som jag är totalt oskyldig till.
Göran är en karl i fyrtiofemårsåldern och som är anställd på samma företag som mig. Göran är gift med Birgit sedan tjugo år tillbaka. Han har levt ett tryggt och inrutat liv. Varje kväll efter jobbet så har han kommit hem till lilla radhuset där hans fru har väntat med middagen. Ingen upphetsande tillvaro direkt men det var tydligen så han ville ha det.
Lilla Birgit var av en annan åsikt
En dag för några månader sedan så kände Birgit att hon ville ha lite omväxling i sitt liv. Hon beställde en resa till Gambia. Ensam. Utan Göran.
Detta gillade inte Göran. Vad i helvete skulle hon göra där? Göran blev orolig och började spekulera vilt. Fantasin skenade iväg. Birgit ensam bland en massa storkukade negrer. Det kunde aldrig gå väl. Göran skar tänder av svartsjuka.
-”Det vet man ju att det inte går att lita på fruntimmer!”
Jag försökte lugna ned Göran. Jag sade att han inte skulle låta fantasin skena iväg. Alla behöver ju vara för sig själva ibland.
-”Inte fan skulle du försöka att knulla allt av honkön om du åkte utomlands utan Birgit!”
Göran sade att jo, det skulle han visst det! Göran sade att om han fick åka utomlands utan Birgit så skulle han jävlar i mig inte dra upp byxorna förrän det var dags för hemresa och incheckning vid flygplatsen.
-”Men jag är ju karl för fan!”
Var Görans försvar till detta beteende.

Hur bemöter man ett sådant argument?
Jag påminde honom om hans förra resa till Barcelona. Göran och Hamid hade åkt iväg, glada i hågen och förväntansfulla inför allt de skulle få uppleva. Festen startade redan på planet och när de kom fram till Spanien så fick de vara tre man för att få in dem i taxin. Det hade varit ett fasligt ståhej vid utgången från ankomsthallen.
När de kom fram till hotellet så fick de släpas upp på rummet. Det var stora spår efter deras hälar på uppfarten.
Sedan lämnade de inte hotellrummet på en vecka. De söp konstant. Rumservicen fick fullt upp. De beställde ständigt upp nya flaskor. Dygnet runt. Det enda de såg av Barcelona var en palm utanför fönstret och ett hörn av poolen.
Jag påminde Göran om detta.
-”Vad jag har hört så blev det inte så mycket av kvinnlig fägring på den resan.”
Göran hävdade att det var den där jävla Hamids fel. Det visste ju alla att han var en spritlampa av värsta sort och för att stå ut så hade Göran varit tvungen att hålla samma rasande tempo.
-”Jävla Hamid!”
Sade Göran.
Hur som helst så talade jag om för Göran att han knappast kunde förbjuda Birgit att åka iväg, hon var en vuxen människa och fri att göra som hon ville.
-”Vem vet, hon kanske kör en kvinnlig variant av din och Hamids resa? Då är det ju ingen fara!”
Det tyckte Göran lät bra. Ett medelålders fruntimmer som tillbringade sina dagar på sitt hotellrum med ständig leverans av vodka lät betryggande. Lägg därtill att hon tålde sprit mycket dåligt, hon brukade somna redan efter några glas. Då skulle hon knappast kunna ställa till med så mycket och handen på hjärtat, vem fan vill ha en sådan kvinna? Hon skulle knappast fresta någon av manligt kön.
-”Tror du verkligen hon skulle tillbringa sin semester på det viset?”
Nej, det trodde jag inte, men det sade jag aldrig.

Två veckor senare kom Birgit hem från Gambia. Hon ringde från ett hotellrum på Arlanda och informerade Göran om att hon omedelbart ville skiljas. Med sig hade hon sin nya pojkvän, den store och stolte wolofen Mahouba Jammeh, från den förtjusande lilla byn Sudowool. En by som främst är känd för sin stora population av jättekindpåsråttor.
Göran blev naturligtvis alldeles galen av ilska, hällde i sig en helflaska vodka, kastade sig i bilen och stampade gasen i botten mot Arlanda och hotellet där Birgit hade checkat in tillsammans med sin nyanlände, svarta pojkvän.
Väl framme vid hotellet så utbrast stort tumult. Göran brydde sig aldrig om att knacka på, han kastade sig mot första bästa dörr han såg och brakade igenom så spånflisor och glasull yrde. Helt förblindad av allt spånet så anföll Göran första bästa rörliga skugga. Det visade sig vara en holländsk affärsman som just höll på att packa sin resväska efter ett affärsmöte som inte hade avlöpt som han hade hoppats på. Affärsmannen - som för övrigt hette Jaan - var bekymrad. Han skulle få ett helvete med sina chefer när han kom hem.
Det var inte bra.
Nu hade även en vilt främmande man brakat igenom hans dörr och hoppat på honom likt ett rytande lejon. Jaan var skräckslagen och slogs för sitt liv. Blomvaser, billiga souvenirer som han köpt i Gamla Stan och underkläder från resväskan flög omkring i rummet samtidigt som de rullade runt på golvet. Göran matade in slag efter slag i ansiktet på Jaan. Han kände hur tänderna lossnade från käken.
”Vad i helvete är det som händer?”
Tänkte Jaan.
Göran såg ingenting. Han slog i blindo men kände att han träffade rätt.
Till slut kom några vakter och lyckades få isär dem.
Nu hade sikten förbättrats för Göran och han såg att han hade rusat in i fel rum. Ingen Birgit eller neger i sikte.
Göran slet sig från vakterna och sprang iväg mot nästa rum. Dörren var olåst och där på sängen, satt Birgit med Mahouba, sin nyfunna kärlek. Göran hade hittat kärleksparet. De höll varandra i händerna. Mahouba såg inte ut att vara en dag äldre än tjugofem år.
-”Trummor och jävelskap hade han med sig också!”
Berättade Göran för mig.
Sedan kom vakterna och satte handfängsel på Göran innan han fick tid att gå till anfall. Göran skrek och nedkallade allsköns förbannelser över svekfulla kvinnor i allmänhet och storkukade negrer i synnerhet samtidigt som de släpade honom till en väntande polisbil.

Nu är Göran ungkarl. Han bor i en etta strax utanför stan. I radhuset bor numer Birgit med sin nya afrikanska pojkvän. De har det fint ihop och enligt ryktet ser Birgit tio år yngre ut. Hon är pigg och glad och folk som har sett henne på stan säger att hon skiner som en sol.
Göran är raka motsatsen. Han är alltid sur och grinig och ofta så har han en hotfull uppsyn.
-”Det är ditt fel alltihopa!”
Sade han till mig idag.
Jag vet inte riktigt hur han kunde få det till att vara mitt fel men jag höll tyst. Vågade inte annat. Göran är en stor man. En stor och sviken man. Sådana kan vara oberäkneliga.
Jag vände ryggen till och gick. Jag mötte Hamid.
-”Var är Göran?”
Frågade han mig. Jag talade om var jag senast hade sett honom och frågade Hamid vad han ville honom.
-”Jag tror att Göran behöver vara ifred ett tag.”
Sade jag.
Hamid talade om att han planerade en resa till Paris och nu skulle han fråga Göran om han ville följa med.
-”Jag har alltid velat skåda konsten i Louvren!”
Jag talade om vart han kunde hitta Göran och sedan tog jag lunch. Jag hoppas att de får en trevlig resa.

måndag 16 mars 2009

Grattis på mig själv!

Jag fyller år idag. Det känns inget speciellt. Jag firar inte min födelsedag, inte andras heller. Jag tycker inte om att få presenter och jag gillar absolut inte att ge bort presenter. Inte dyra sådana i alla fall.
En anledning till att jag inte gillar att få presenter är att det känns pinsamt. Jag avskyr att vara medelpunkten för något och ännu värre känns det när man ska öppna ett paket och låtsas bli glatt överraskad.
Oftast så får man bara skit, eller sådant som man absolut inte har någon användning utav. Så står man där som en jävla idiot och ska låtsas bli glad över nya sängkläder, en blomvas eller en roman av en författare som man avskyr.
Sist jag fyllde år så fick jag ett par hantlar av min flickvän. Vad fan skulle jag med dem till? Hon kunde lika gärna ha gett mig en biskopskräkla.
Jag hämnades. När hon fyllde år så gav jag henne en hylsnyckelsats.

När jag kom till jobbet i morse så hade några köpt tårta. Det var Jocke, Hamid, Olle och Svante. Kvinnorna var uppe på kontoret.
När det inte är kvinnor närvarande så glider samtalen karlar emellan in på det gamla vanliga, dvs sprit och sex. Fittan och flaskan. Hamid är ovanligt fixerad och enkelspårig även för att vara en karl. Han har enbart supa och knulla i huvudet och måste tvunget styra in vartenda samtal på fylla och obsceniteter. Det är det enda språk han förstår.
Jag undrar om det finns kvinnor som är lika enkelspåriga? Finns det kanske någon kvinnlig variant till Hamid? Vad skulle hon prata om under lunchrasterna?
Smink och stora kukar?
-”Fyrtiofyra år! Hur känns det, gamle man?”
Undrade Hamid.
Jag talade om att det kändes som vanligt men att jag kände mig lite krasslig. Ont i halsen.
-”Du är klen. Du måste slicka mer fitta. Som jag! Då får man aldrig ont i halsen!”
Ja, den kommentaren var ju inte helt oväntad från Hamid. Jag talade om att det var det dummaste jag hade hört på länge och att han hade fel.
-”Jag har en polare som slickar fitta tre gånger om dagen och han har kronisk halsfluss!”
Hamid blev tyst och stirrade på en punkt bakom mig. Det var min chef som hade dykt upp från ingenstans. Hon heter Gunnel, är sextio år och är en mycket korrekt kvinna.
-”Ja, här är diskussionerna på en lika hög och intellektuell nivå som vanligt!”
Ja, vad fan svarar man? Jävla Hamid!

När jag var liten så älskade jag att fylla år. Som ensambarn så var jag bortskämd och fick alltid fina presenter av min mor, trots att vi hade det knapert. Förutom de tre första så minns jag alla mina födelsedagar.
Cyklar spelade en stor roll i min barndom. Jag älskade cyklar. Jag fantiserade alltid att den var en motorcykel.
När jag fyllde fyra år så fick jag en Bambino. Det var min första cykel. När jag fyllde fem så fick jag en blå Crescent med pakethållare. Pakethållare! Töntar hade cykel med pakethållare. Hårdingar hade limpa.
Jag ville gärna vara en hårding. Nu var jag tvungen att cykla omkring på en cykel med pakethållare. Den gjorde mig till stans största tönt. Nu skulle varenda unge ge mig på käften. Jag kunde komma och cykla helt fredligt. Helt plötsligt rusade det ut fyra-fem ungar från något buskage, slet ned mig från cykeln och började puckla på mig.
-”Din jävla tönt! Du ska ha stryk!”
Allt detta bara för att jag hade en cykel med sadel och pakethållare istället för limpa
När jag fyllde sju år så byttes den äntligen ut. Det blev ytterligare en blå Crescent men den här gången med röd limpa, högt Stockholmsstyre och ryggstöd, eller ”änglavinge” som man sade. Med den cykeln så kunde jag vara Peter Fonda i Easy Rider. Han var tuff. Han behövde inte gå i någon jävla skola och ta skit från lärare och sportfånar.
Jag minns att cykeln stod på golvet när jag vaknade. Jag minns att solen sken in från mitt sovrumsfönster. Morsan hade smugit in med cykeln och dragit upp persiennen när jag låg och sov.
Det var min lyckligaste stund i livet.
Jag fyllde sju år, jag hade hela livet framför mig och hade fått exakt den cykeln som jag hade drömt om.
När man är barn så känns livet oändligt, det känns inte som att döden kommer närmare när man fyller år. Man gläder sig bara åt de fina presenterna man får.
Men så blir man vuxen och man önskar sig inte längre några presenter. Jag vill inte längre ha en ny cykel med en massa tuffa tillbehör. Det finns inget jag behöver förutom ett nytt liv, eller kanske en flott våning i Marbella men sådant finns det ingen som kan eller har råd att ge mig. När man har blivit vuxen så är födelsedagarna bara milstolpar fram till det oundvikliga - en ensam död i en säng på något äldreboende. Och då har man haft tur i livet. Ett stillsamt avslut på ett långt liv.
När man ligger där, nästan hundra år gammal så gäller det att tänka positivt. Det kunde ha varit värre. Man kunde ha fått en våldsam död mycket tidigare.
Jag önskar att livet kunde vara längre. Livet går fort. Jag önskar att livet vore evigt. Då hade det varit kul att fylla år.

När det var dags att fylla tretton år så var det inget roligt längre. Vuxenlivet närmade sig. Min artonårsdag firade jag ensam. Jag gick på bio. Nu var jag myndig. Vuxen. Det gillade jag inte.
Efter bion så drack jag mig full och hamnade i fyllecell. Efter den natten så tror jag att jag under en period i mitt liv tillbringade fler nätter i fylleceller än hotellrum.
Resterande födelsedagar präglades av ett flitigt intag av alkoholhaltiga drycker. På min tjugoårsdag hamnade jag på en fyllefest och ramlade ned från en balkong på andra våningen. Det var rena turen att jag landade i en rabatt.
När det var dags att fylla tjugofem hade jag hamnat i Lycksele av alla gudsförgätna ställen. Jag satt ensam på mitt rum och söp och tittade ut genom fönstret. Mars månad, det var en meter snö ute och tjugo grader kallt. Hemma så var det vår. Jag bestämde mig för att flytta tillbaka igen. Jag bodde i Lappland i ett år. Under den tiden så gnällde jag konstant över kylan. Alla var trötta på mig. När det var som kallast och jävligast så sjukskrev jag mig från jobbet. Jag vägrade att lämna lägenheten.
Trettioårsdagen firades även den ensam. Dagen till ära så gjorde min dåvarande flickvän slut med mig.
-”Trettio år gammal och inte en enda ansats till att vilja bli mogen och ansvarsfull!”
Hon ville köpa hus och bilda familj. Det ville inte jag. Jag ville ingenting.
Hon gick ut genom dörren för att aldrig mer komma tillbaka. Jag gick också ut, till en kinakrog och drack mig full.
Min trettiofemårsdag firade jag i en liten övernattningslägenhet i Örebro. Jag satt på sängkanten och glodde rakt fram och halsade ur en spritflaska. Jag hade en bandspelare intill mig som malde gammal åttiotalshårdrock. Roligare än så blev det inte.
Fyrtioårsdagen firade jag med min dåvarande sambo. Hon hade dukat upp med levande ljus och en fin middag med tillhörande vin. Jag kom hem full, gick rakt genom glasdörrarna till vardagsrummet så att glassplittret yrde, satte mig till bords och drack direkt ur karaffen.
Sedan somnade jag.
Hon tröttnade dock aldrig på mig. Hon måste ha haft en ängels tålamod. Det var jag som tröttnade. På mig själv och hela mitt liv.
Jag har kommit underfund med att sådana som jag ska nog inte leva tillsammans med någon kvinna. Kvinnor vet vad dom vill. Dom planerar sina liv, dom vill ha resultat, som min chef brukar säga.
-”Nu har du snurrat omkring hela dagen utan att det har hänt någonting, nu vill jag se resultat!”
Jag har snurrat omkring i hela mitt liv och det kommer jag att fortsätta med. Något slutresultat tror jag inte heller att det kommer att bli. Vad skulle det vara förresten? Jag har ju inte ens något mål. Det har jag aldrig haft.
Gud satte mig här på jorden och det är jag tacksam för. Men jag vill helst inte ha några krav på mig. Inget tvång. Jag vill bara gå omkring med händerna i fickorna och kolla vad som finns bakom nästa hörn.
Vart är jag på väg, vad ska hända med mig och vad är vitsen med min existens?
Hittills har jag inte fått någon vink och nu har det gått rätt så lång tid.

Idag fyller jag fyrtiofyra år. Jag inbillar mig att alla säger:
-”Titta på honom. Han är gammal han!”
Jag kommer aldrig mer att vara barn och få en ny cykel i present men i morse sken solen genom fönstret när jag vaknade. Precis som när jag var sju år. Det stod ingen cykel på golvet men jag hade fått ett SMS. Det var från min flickvän. Hon önskade mig en trevlig födelsedag. Hon skrev att hon kommer till mig ikväll.
Den här födelsedagen kommer jag inte att vara ensam. Det känns bra.
Jag får mer än jag förtjänar.
Jag skrev att jag väntar på en vink, att Gud ska visa att han ser mig, att han bryr sig. Jag vill gärna veta varför han satte mig här nere, varför jag är den jag är och vad han vill med min existens.
Det får jag kanske aldrig reda på men jag har blivit fyrtiofyra år. Det kunde jag aldrig tro. Det kanske är hans sätt att visa att han bryr sig, att han ser mig.
Han har låtit mig bli så här gammal.
Jag är fullt frisk och varje morgon känns fortfarande som första dagen på sommarlovet.
I morse när jag vaknade så hade jag stånd. Mitt morgonstånd lever och mår bra. Inga tecken på avmattning där inte.
Det tycker jag är ett fint budskap från Honom. Nu väntar jag bara på att han ska tala om vad jag ska göra med resten av min tid som jag har kvar här på jorden.
Medan jag väntar så får jag väl fortsätta som jag alltid har gjort så ni får nog dras med mig ett tag till.

fredag 13 mars 2009

Astrid Lindgrens värld.

Det finns vissa personer här i Sverige som är helgonförklarade, som man aldrig, aldrig någonsin får kritisera eller skriva något ofördelaktigt om. Jag tänker närmast Astrid Lindgren, en numer avliden gammal tant som ägnade sitt liv åt att skriva fåniga berättelser för barn. Somliga tycker att hon skulle ha fått Nobelpriset i litteratur – Nobelpriset för barnlitteratur! Att överhuvudtaget dra upp barnsagor i dessa sammanhang är ungefär på samma nivå som att jämföra fingerkludd av valfri dagisunge med Michelangelos takmålningar i sixtinska kapellet.
Barnsagor är och förblir litteraturens svar på fingerfärg och fruktstund på dagis. Trams som bör förpassas där det hör hemma, dvs i ett myspysrum på dagis tillsammans med en skäggig förskollärare i snickarbyxor som läser högt inför en förstummad samling halvidioter i femårsåldern och inte nog med det, snart tar han fram gitarren och uppmanar ungarna att fatta varandras händer och förenas i en enda stor, universell kram.
-”Tänk på de stackars barnen i Afrika!”
Sedan så uppmanas barnen att skämmas över att de har blivit födda i Sverige och har föräldrar som arbetar så att de kan äta sig mätta varje dag.

Astrid Lindgrens sagor genomsyras av en snusförnuftighet och naivitet som jag har mycket svårt för. Som barn så avskydde jag karaktärerna.
Jag förstod t ex aldrig vad som var så ”busigt” och fräckt med Emil i Lönneberga? Han var ju bara en unge som gjorde små misstag ibland, som alla ungar. Jag såg inget chockerande och busigt i att fastna med huvudet i en soppskål.
När jag växte upp så ägnade sig busungarna åt att sniffa thinner och stjäla cyklar. Själv så tände jag eld på min morbrors gamla Opel Kapitän. Det var sommaren 1972, jag var sju år och vi upplevde en av våra hetaste och torraste somrar i mannaminne.
-”Emil i Lönneberga, ta dig i röven!”
Det var nog den enda gången under hela min barndom som både morsan och morfar övervägde att ge mig ett rejält kok stryk. Jag klarade mig dock genom att skylla ifrån mig på grannflickan. När det trots allt kom fram att det var jag som var den skyldige så hade den värsta ilskan lagt sig.
Jävlar vad den där gamla bilen brann fint.
Jag sågade sönder grannarnas cykeldäck, skickade anonyma hotbrev till min lärarinna och varje morgon så fick jag släpas till skolan. Men det var ingen som skrev några sagor om mig. Den enda litteratur om mig hittar man i några gamla akter på barnpsyk, om de inte har eldat upp skiten för länge sedan.

Är det något som retar mig så är det när man romantiserar något som i själva verket var helvetet på jorden för många människor. Emils föräldrar var bönder, eller ”bonnjävlar” som min morfar alltid sade. ”En bonnjävel har alltid mat på bordet!”
Emils föräldrar höll sig även med en dräng och piga, Alfred och Lina. Alfred och Lina sågs som familjemedlemmar och behandlades väl. Mysigt och gulligt på alla sätt och vis.
Alfred såg välnärd och frisk ut. Alltid hel och ren.
I själva verket så svalt och hunsades drängarna. De plågades av löss och undernäring. De kunde nästan aldrig sköta sin hygien. Röven full med stora kakor av intorkad skit och de fick jobba och slita hela dagarna för endast mat och husrum. Skötte de sig inte så fick de stryk. Bönderna hade rätt att aga sina drängar.
Enda dagen de var ledig var söndagar och då var de tvungna att följa med bonnjäveln till kyrkan. Pigorna hade det inte lätt de heller. Ofta blev de offer för bondens sexuella drifter. Rena våldtäkter var inte ovanliga.
Emils far hette Anton. Om Astrid Lindgren hade hållit sig till sanningen så hade det inte varit Emil som hade låst in sig i snickarboa med jämna mellanrum. Det hade istället varit Anton som hade släpat dit Lina, hängt för haspen och gett henne bonnakuk så det hade sjungit bland vedstaplarna.

Någon som minns Lotta på Bråkmakargatan? Lotta var en liten uppkäftig, jobbig jävla skitunge som ansåg att hon var världens medelpunkt, hade rätt i allting och gav sig fan på att få sin vilja igenom hela tiden. Det värsta var att de vuxna hade överseende med detta beteende. Det var ”gulligt”.
Hur gulligt är det när vuxna beter sig på detta viset? Jag har en kollega på jobbet som har en exakt likadan personlighet. Hon är femtiosju år och de flesta drömmer om att lura in henne i något tomt förråd och strypa henne under kafferasten.
Hon kan och vet allt om allting. Om hon kunde så skulle hon ifrågasätta tyngdlagen. Hon är högljudd, påstridig och ska alltid ha sista ordet. Får hon inte som hon vill så blir hon förbannad, stampar med fötterna i golvet och går sin väg. Det händer t o m att hon skvallrar för högsta chefen.
Hade någon tagit tag i henne när hon var barn så kanske hon hade växt upp till en trevlig och ödmjuk människa med något som i alla fall kunde liknas vid social kompetens.
Jag minns att vår lärarinna brukade läsa ur Lotta på Bråkmakargatan för oss. Jag fantiserade alltid om att fadern till slut skulle få nog av sin ouppfostrade dotter och dränka henne i handfatet under tiden som modern var och handlade. Det var en trevlig fantasi att ägna sig åt när det blev alltför dumt.

Men den värsta av alla Astrids karaktärer var ändå Karlsson på taket. En otäck och självgod skithög med översittarfasoner. Jag minns att de gjorde en TV-serie med denna fjant någon gång under sjuttiotalet. Karlsson på taket var en lönnfet jävla idiot med propeller på ryggen, hängselbyxor, ljust tunt hår och ett klotrunt och rosaflammigt ansikte. Läpparna var som tjocka, fuktiga korvar. Han var elak, stor i käften och skrytsam. Han var bäst på allt, visste precis allting och kallade sig själv för världens bästa Karlsson.
Han gav mig starka obehagskänslor och inte bara för att han var en översittare. Jag upplevde det som att Karlsson hade osunda känslor för Lillebror, som var sjuåringen som Karlsson visade sig för ibland. Var Karlsson på taket pedofil? Eller pederast kanske är en mer korrekt benämning i detta fall.
Jag minns att de visade den där serien för oss i skolan. Vi satt där i våra bänkar och glodde på TV:n som vår fröken hade rullat fram. ”Karlsson, Karlsson, världens bästa Karlsson!”
Sjöng fettot samtidigt som han sprang omkring som en idiot i Lillebrors pojkrum och viftade med armarna.
-”Jag lovar, snart så tar han fram kuken!”
Utbrast en kille längst bak i klassrummet. Han hette Edvinsson och hade samma misstankar som mig om Karlssons sexuella läggning.
Vår lärarinna var nästintill maniskt religiös och blev så till den milda grad moraliskt förfärad så hon höll på att tuppa av. Hon bokstavligen släpade ut Edvinsson från klassrummet i öronen.
Edvinsson var en rolig kille. Vi kom senare att följas åt genom diverse specialanpassade stödåtgärder för ungar som i framtiden inte skulle tyngas av några studieskulder.
För några år sedan så fick jag reda på att Edvinsson hade hängt sig i sin egen hall. Någon kom på morgonen för att hälsa på, dörren stod öppen och där hängde Edvinsson och dinglade.
Ensam.
Karlsson på taket hade en propeller på ryggen, idag har Edvinsson förhoppningsvis fått vingar på sin rygg.
Kanske möter han Astrid där uppe? Då hoppas jag att han frågar hur hon tänkte när hon skapade en sådan synnerligen obehaglig figur som Karlsson på taket.

tisdag 10 mars 2009

Allt är en lek.

Idag var det en libanesisk kvinna på jobbet som sade:
-”Om jag så flyttade över hela världen så skulle jag inte kunna hitta en sådan snäll arbetsledare som dig!”
Det är sådana kommentarer som får mig att stanna kvar på jobbet. Jag brukar ofta fantisera om hur jag går in till min chef, drar ned mina byxor, hoppar upp på hennes skrivbord och lägger en stor ångande skitkorv på hennes tangentbord.
-”Tack för en trevlig tid!”
Sedan går jag upp till Arbetsförmedlingen och säger:
-”Var snäll och ring eller besvära aldrig någonsin mig något mer. Glöm att jag existerar. Stryk mig ur varenda jävla register som finns! God jul och glad påsk! Far och flyg så långt ända in i svartbrända helvete ni kan!”
Tack vare de kvinnor och män som jag basar över så realiserar jag aldrig dessa fantasier.
Jag har varit mitt nuvarande företag trogen i fyra år. Det är rekord för mig. Utav dessa fyra år så har jag varit arbetsledare i två år.
Jag undrar hur min chef tänkte när hon bestämde sig för att göra mig till arbetsledare?
”Här har jag en man som är totalt ointresserad av sitt arbete, som helt saknar ambitioner och som helst vill tillbringa sina arbetsdagar i sin firmabil på en parkering med avslagen mobiltelefon. Honom ska jag göra till arbetsledare!”
Så tänkte hon nog inte. Men jag hade inte klandrat henne om hon hade tänkt så.
Jag önskar att mina arbetsdagar såg ut på det viset. Jag planerar t o m för att de ska bli så. Det blir de sällan. Antingen så ringer chefen efter mig och ska ha något uträttat eller också ryker några i min arbetsgrupp ihop och jag måste rycka in och sära på dem. Eller också är det något som krånglar, som inte fungerar som det ska eller varor som ska beställas. Det är arbetscheman som ska planeras, lönerapporter som ska undertecknas och mitt i alltihop ett avlopp som måste rensas eller en skurmaskin som måste transporteras någonstans. Klassiska sysslor för en arbetsledare.
Men jag är inte bara arbetsledare, jag är även kurator. Jag är inte anställd som kurator men så har det blivit ändå och jag tror det är därför som min chef befordrade mig. Folk kommer till mig med sina problem. De litar på mig. De pratar med mig om saker som de inte vill prata med någon annan om. Det tror jag är min viktigaste funktion men detta är naturligtvis helt inofficiellt. Jag kan ge sken av att lyssna, jag dömer ingen, jag försöker att hjälpa dem och lösa deras problem. De tycks gilla mig. Jag är en snäll arbetsledare helt enkelt.
Just dessa egenskaper har räddat mig många gånger när chefen har kommit på mig med att smita hem och sova under arbetstid.
Senast förra veckan smet jag hem klockan elva på förmiddagen. Halvtvå vaknade jag av att min telefon ringde. Det var chefen. Hon undrade om jag hade mycket att göra.
-”Jodå, det räcker till!”
Hon undrade vad jag sysslade med för stunden. Jag sade att jag var upptagen med att planera ett nytt arbetschema för utegruppen. Min egen sorts arbetschema, tänkte jag.
-”Jaha, det var märkligt! Jag pratade just med Annette och Hamid och de sade att du hjälpte dem med ett golvvårdsjobb ute på Biltema.”
De hade täckt upp för mig. Det är kompisar det! De täcker upp för de vill inte mista mig som arbetsledare. Under mig så har de det bra. Jag jävlas inte med dem. Jag är inte dummare än att jag vet att de delar min syn på en perfekt arbetsdag. Därför försöker jag alltid ordna så att vi får det så bra som möjligt utan inblandning från någon högre chef. Så länge de gör sitt jobb så låter jag dem vara ifred och låter jag dem vara ifred så täcker de upp för mig, oavsett vad jag sysslar med.
Men den här gången gick det fel men det var inte värre än att jag kunde krångla mig ur det.
-”Javisst, det stämmer! Jag sitter här och försöker att trixa ihop schemat under tiden som första strykningen håller på att torka.”
Jag sade även att man var tvungen att utnyttja tiden maximalt och att jag faktiskt var ett föredöme.
-”Det är mina tag det! Fortsätt så!”
Sade hon och avslutade samtalet. Jag somnade om.

De kommer med mig med sina problem. En vacker ung tjej som heter Åsa talade om för mig att hon hade problem med sin pojkvän. Det verkade som om han smet undan sitt sexuella ansvar. Dels så var hans sexlust av ytterst sporadisk karaktär och när det väl var dags för lite gosigos i sängen så var hans erektion av en ytterst tveksam kvalitet, för att inte säga direkt undermålig.
Det tyckte jag var märkligt. Vad var det för fel på killen? Jag fick stånd bara av att tala med Åsa och jag var inte ens hennes pojkvän.
-”Antingen så är du tillsammans med en pensionär eller också är han bög.”
Nej, han var tjugonio år och gick på cellgiftsbehandling.
-”Kan det vara det som är problemet?”
Ja, jag tror faktiskt det.
En medelålders man som heter Kent har problem med sin övervikt. Magen är enorm och hänger som en stor säck potatis över livremmen. Stor röv har han också. Kent retar sig på sin övervikt. Kent skulle väldigt gärna bli smal så att han kunde ge sig ut på äktenskapsmarknaden. Kent är femtio år och tycker att det börjar bli dags för att skaffa sig en fru, eller i alla fall en flickvän som han kan få träffa ibland och kanske gå på bio med. Eller någon att mysa med framför TV:n.
Bjuda på restaurang.
Supa full och knulla.
-”Jag har bestämt mig. Nu jävlar ska jag banta!”
Säger Kent till mig och kastar sig in i en suparperiod som brukar vara i någon månad. Under denna månad äter han ingenting. Bara krökar. Kent är periodare och brukar få för sig att ”banta” två-tre gånger om året. Sedan så brukar jag få åka hem till honom, sopa upp det som finns kvar och köra honom till lasarettet för avgiftning.

Min polare Janne jobbar som vaktmästare. Han blev för ett tag sedan befordrad till arbetsledare. Jag gav honom lite goda råd på vägen. Hur man bör lägga upp sin dag, vilket förhållande man ska ha till sina underlydande osv. Jag sade att han skulle glömma allt skitsnack som de lär ut på kurserna. Glöm allt om kostnadsanalyser och ökad arbetseffektivitet. Det handlar istället om planering - Att planera sin egen dag. Inget annat.
Det handlar om att komma undan så lätt som möjligt. Därför så ska man alltid vara en god vän i första hand, en alldeles vanlig arbetskamrat. I sista hand ska man vara en arbetsledare. Helst bara när någon högre chef är i närheten.
Jag talade om att han aldrig skulle kräva mer av dem än sig själv.
-”Va fan, ska de inte göra någonting?”
Jodå, men inte mer än vad de behöver. Jag talade om att under honom så ska de känna att de har det lugnt och tryggt, att de har haft tur som slipper att ha Bosse, Stickan eller Magnus som arbetsledare.
-”Om du behandlar dem väl och alltid ställer upp för dem så ställer de upp för dig!”
Dvs, de täcker upp. Då kan Janne ägna sig åt sådant som är mycket roligare än att arbeta. Som t ex att sticka hem och sova under arbetstid, ta firmabilen ut till något trevligt köpcenter eller stöta på den vackra kvinnan uppe på kontoret.
-”Det är ju vad det handlar om, att komma undan så smidigt som möjligt. Varför ska man annars bli arbetsledare?”
Jo, det höll Janne med om.
Jag har även lärt honom hur man ska bemöta kunder som kommer med en massa otäcka synpunkter och krav. Man måste ta dem på rätt sätt. Man måste vara tydlig på ett otydligt vis. Det handlar om psykologi.
Ibland kan det komma en besvärlig jävla kund och påpeka att det t ex ser för jävligt ut i någon källare. Han är arg och undrar när i helvete det egentligen ska bli städat.
-”Och tvättmaskinen, den har jävlar i mig inte fungerat på över en månad trots att jag har ringt flera gånger och påmint!”
En otrevlig situation men inte värre än att den går att krångla sig ur.
-”Du, det var jävligt bra att du sade till om detta. Bra att du är så uppmärksam! Jag ska ta och titta på detta så fort jag får tid.”
Att ”titta på problemet” är ledordet. Man har inte lovat att åtgärda något, bara titta. -”Jag är glad över att du påminde mig så att jag kan sköta mitt jobb!”
Vad man bör tänka på är att aldrig nämna sitt namn. Kunder lägger aldrig utseendet på minnet, de ser bara arbetskläderna. Uniformen gör mannen som man säger. Däremot så har de en otäck förmånga att minnas namn.

Nu har Janne jobbat som arbetsledare i några månader och det går bra för honom. Det verkar som om han trivs. Han har fått – som man säger – en nytändning i karriären.
Det händer att vi möts på vägarna ibland. Vi brukar blinka och tuta åt varandra. Gasen i botten. Full fart hemåt.
Ibland ringer jag till Janne under arbetstid och undrar om han har mycket att stå i.
-”Jodå för fan, det är jämt skägg!”
Säger han.
-”Samma här. Det räcker till!”
Sedan åker vi hem och sover en stund innan det är dags för lunch.

Jag hade en gång för länge sedan en chef som var mycket trevlig och sympatisk. Hon hette Camilla. Hon sade något som jag aldrig har glömt. Jag minns att jag hade klantat till något i vanlig ordning och att jag var bedrövad för detta. Jag var fortfarande ung och tog mina misstag rätt så hårt. Det är ju ofta så innan man blir gammal och knäckt. När man är ung så tror man faktiskt att det man sysslar med spelar någon roll.
Det gör det inte.
Hur som helst, Camilla tröstade mig och sade att jag inte skulle ta det så allvarligt.
-”Allt är ju ändå bara en lek!”
Och ja, hon hade rätt. Idag har jag faktiskt insett detta. Allt är en lek. Det känns verkligen så. Allt som man har arbetat med, alla jävla skitjobb, all bortkastad tid och allt arbete som man har framför sig innan pensionen är ju egentligen bara trams alltihop. Totalt meningslöst. En lek.
En stor jävla blåsning.

söndag 8 mars 2009

Dricka ensam.

Jag minns en fånig film som de visade på TV för några år sedan. Den hette Monopol och var signerad Galenskaparna. De ska vara humoristiska men jag blir bara förbannad och provocerad.
Jag avskyr sådan där tramsig och överdriven humor där de till råga på allt brister ut i sång med jämna mellanrum.
Filmen var en satir om de kommersiella TV-kanalerna. En fåntratt som var ansvarig för våra statliga kanaler sade att de inte sände något dagtid för att de helt enkelt inte hade något att sända.
-”Det har inte vi heller men vi sänder ändå!”
Sade någon direktör för en reklamfinansierad TV-kanal.
Så är det för mig just nu. Jag har inget att skriva men jag skriver i alla fall.

Man kan ha fest på flera olika vis. Man kan sitta ensam och supa – Fest! Eller så kan man sitta vid en polares köksbord och supa, det är också fest.
Vissa hävdar att en fest inte behöver inkludera ett våldsamt intag av alkohol. De hävdar t o m att en fest kännetecknas av en samling människor – oftast människor som har någon form av relation till varandra – träffas och fördjupar sina band genom att äta gott, umgås och skratta.
Hur skrattar man tillsammans med andra utan att ha en flaska i handen?
Varför utsätta sig för andra människor i ett nyktert tillstånd?
Framför allt: Vad gör man på en fest om man inte ägnar sig åt att dricka sig bortom sans och vett? Sitter de vid ett bord med lustiga hattar på sina huvuden och käkar chips, blåser i plasttrumpeter och kastar konfetti på varandra?
Det låter inte ett dugg roligt. Jag avstår. Och vet ni vad? Det är ingen som bjuder mig på en sådan fest i alla fall. Det är bra. De har lärt sig av sina misstag. Förr så hände det att jag och Janne kunde bli bjuden på någon fest. De blir vi aldrig numer. Janne har visat kuken för något värdpar för sista gången och jag lär aldrig mer somna med ansiktet i bordsgrannens tallrik.
Vare sig jag eller Janne sörjer de där festerna. Vi gillar att dricka ensamma.

Det sägs att första tecknet på alkoholism är när man dricker ensam. Andra tecknet är när man dricker dagen efter och tredje tecknet – och då har det tydligen gått långt – är när man startar dagen med att dricka.
Tidigt i gryningen, när solen går upp och fåglarna drillar i skyn, då nyper spriten som bäst. Helst på ett ordentligt bakrus.
Och nej, jag är inte alkoholiserad. Jag dricker ytterst sällan och faktum är att jag har aldrig varit fysiskt sugen på alkohol. Inte ens när jag var ung och söp dygnet runt. Jag hann aldrig bli sugen mellan fyllorna.
Jag saknar den där tiden. Ibland så vill jag ge mig hän och släppa på fördämningarna.
Man skiter inte där man äter, lyder ett gammalt ordspråk. Därför ägnar jag mig bara åt denna sorts drickande när jag är ute och reser och jag tror att Janne har samma inställning. Skulle han helt plötsligt gripas av en våldsam lust att visa kuken så är det bättre att han gör det bland anonyma barnfamiljer vid något poolområde på ett charterhotell söderut än vid någon dansrestaurang här hemma. Folk har nämligen en benägenhet att lägga vissa händelser på minnet.
Det är inte roligt att ständigt bli påmind om sina gamla fyllesynder.
-”Visa inte kuken nu!”
Skrek någon bak i kön så fort Janne skulle betala inträdet till någon dansrestaurang. Janne stoppade till slut tillbaka kuken och försvann från dansgolven för gott.

-”Släpp inte in honom!”
Ropade någon inifrån lägenheten sist som jag ringde på dörren till en fest. Det var ett par år sedan. Jag blev insläppt i alla fall och hade inte ett dugg roligt. Alla satt runt ett bord och käkade potatisgratin, pratade om sina karriärer och ventilerade familjeproblem. Det var gamla människor, lika gamla som mig, runt fyrtio år.
Jag hängde inte med alls och hade definitivt inget att tillföra diskussionen. Karriär och familj har aldrig varit mina områden. Jag var där i högst en timma och sedan gick jag hem.
George Thorogood har gjort en låt som heter ”I drink alone”. Den är rätt så bra. Jag gillar texten. Det finns t o m en video med den låten någonstans därute på nätet. George Thorogood går in på en bar och sätter sig vid bardisken och beställer in en flaska. Han sitter där och röker och dricker. Till slut så kommer det in en oerhört vacker och sexig kvinna i nätstrumpor och kort kjol. Hon visar sitt intresse för George. George är kallsinnig och ägnar sig åt spriten istället. Till slut reser han sig upp och går sin väg. Ensam. Kvinnan sitter kvar vid bardisken.
George vill inte knulla, han vill dricka ifred. Hård kille.
Jag fungerar lite annorlunda. Jag vill dricka först, sedan så vill jag ha sex men när jag sitter ensam hemma så dyker det aldrig upp någon ung, sexig kvinna. Min flickvän heter Marisol, är trettiofem år och bär ytterst sällan nätstrumpor och kort kjol.
Ska hon komma hem till mig så måste jag ringa till henne.
-”Är du full?”
Frågar hon.
-”Här ringer man och ska vara lite trevlig.”
-”Du ÄR full!”
Sedan fortsätter jag med att dricka ensam. Lika så bra det.

Jag skrev tidigare att jag nästan har slutat att dricka och det stämmer. Jag är inte ung längre och inte tycker jag att det är så roligt heller. Men jag gillar att resa och när jag reser, ja då känner jag mig som tjugofem år igen. När jag var tjugofem så söp jag och följaktligen så beter jag mig som en tjugofemåring när jag är på resande fot.
Jag försöker alltid besöka ett eller två nya länder och städer varje år. Denna sommar ska jag åka till Grekland, till Kreta närmare bestämd. Chania heter staden och verkar trevlig. Jag kan se mig själv sitta vid en strandpromenad med en flaska i handen och se solen gå upp.
Ensam.
Det ska bli kul!
Här är hotellet. Notera gärna baren som ligger i anslutning till poolen. Där ska jag tillbringa flera morgnar.
Jag sticker i juni. Naturligtvis kommer jag att ta en hel del foton som jag kommer att lägga upp på min fotoblogg.

Nä, nu skiter jag i det här. Jag har tid i tvättstugan. Syns snart igen!

söndag 1 mars 2009

Jag och Rex på besök i Stockholm.

Jag och Rex har varit i Stockholm. Jag vet inte om det är så mycket att skriva om men något måste jag ju skriva trots svår idétorka och stiltje i livet. Annars försvinner ni från min blogg och det är ju inte kul.
Och nej, jag kommer inte att sluta skriva. Men det går i perioder för mig. Just nu så är jag inne i en dålig period. Men min skrivlust kommer tillbaka. Så snälla, försvinn inte!
Ok?

Vi bodde på ett hotell i centrala stan och efter incheckning så gick vi till våra rum. Eftersom vi båda är av manligt kön så var vi hänvisade till det dyrare alternativet, dvs enkelrum. Det är redan tillräckligt med hel- och halvbögar i Stockholm. De behöver ju inte tro att de har fått två stycken till på besök. Dubbelrum var alltså inte att tänka på.
Jag är ingen beundrare av Stockholm vilket trogna läsare säkert har förstått. Rex känner en ännu större ovilja mot Stockholm. Ja mot alla städer förresten eftersom han är en man av landsbygden och kommer från Dalsland. I Dalsland så är det Arbetet, Villan och Familjen som gäller, i just den ordningen.
Är det byggnader på båda sidor av gatan så är det en stad. Städer befolkas av många olika människor som ofta har helt andra värderingar och rättesnören i livet. Då blir Rex irriterad, osäker och rastlös och vill gå hem. Rex noterade med avsmak gatulivet, alla människor av olika nationaliteter och det i hans ögon moraliska förfallet.
-”Är det bara bögar och gatflickor i den här stan?”
Rex muttrade någonting om bristen på moral och att allting hade blivit så sexualiserat.
Rex ville äta men eftersom han inte hittade någon restaurang som serverade kålpudding med lingonsylt eller potatis med kokt dillkött så fick det vara.
-”Tur att jag tog med mig ett smörgåspaket!”
Vi gick genast till hotellet.

Jag installerade mig på mitt rum vilket alltid innebär att jag slänger väskan på sängen, sätter mig och skiter för att sedan ta mig en dusch. När jag är färdig med dessa bestyr så brukar jag fylla tandborstglaset med sprit. Sedan sätter jag mig på sängkanten och glor rakt fram under tiden som jag dricker upp spriten. Jag sitter och fantiserar och dagdrömmer. Det är en trevlig känsla. Då är jag ute på resa igen.
Efter att jag hade gått igenom min lilla ritual så sökte jag upp Rex i hans rum för att höra om han skulle med ned till hotellbaren en stund.
Jag knackade på och slet upp dörren. Rex satt och tittade på TV, drack mjölk och åt sina smörgåsar hemifrån.
-”Va fan. Nu knullar de på TV:n också!”
Sade Rex.
Jag talade om för honom att porrfilmer debiterades på hotellräkningen. Rex gav mig en blick som sade att han inte fattade vad jag talade om.
Rex ville inte följa med ned till baren. Han skulle vila. Det skulle ju bli en sen kväll. Vi skulle gå på konsert och titta på en poporkester som heter AC/DC. De var väldigt populära under vår ungdom och unga, det var vad jag hade tänkt att vi skulle vara den här helgen. Det visade sig att Rex var av motsatt åsikt. Han tänkte fortsätta med att vara den medelålders man han har blivit så jag fick gå ned till baren ensam. Rex skulle sova.
-”Det är inte alla som har som högsta ambition att vara så barnslig och omogen som möjligt genom hela livet.”
Sade Rex.
Jag är av helt motsatt åsikt. Ingen människa gillar att åldras, få vågar erkänna detta. Jag vågar. Det är inget kul med ansvar, präktighet, ledvärk och fetma. Alltså undviker jag allt detta.
-”Det är aldrig för sent att skaffa sig en lycklig barndom!”
Med de orden så lämnade jag honom och styrde stegen mot baren.

Det var en trevlig bar. Helt folktom. Jag tillhör inte dem som anser att det blir roligare ju fler idioter man är. Vad är det som är så kul med människor som har som högsta ambition att bli lika berusade som man själv?
Eller, ännu värre – präktigt folk som rynkar på näsan åt synbart berusade människor och som anser att en bar enbart är en plats att umgås och knyta kontakter på.
Men nu var det som sagt folktomt och även om det inte blev så jävla roligt så kändes det trevligt i alla fall. Så trevligt så att jag glömde bort Rex och blev sittande i flera timmar.
Till slut så mindes jag Rex och gick upp till hans rum. Underligt att han inte hade kommit rusande och gapat och skrikit om att vi riskerade att missa insläppet?
Jag knackade på hans dörr och gick in.
-”Nu knullar de på TV:n igen!”
Sade Rex.
Han satt fortfarande på sängen och verkade helt uppslukad av en storkukad brandman som besteg en frodig negress samtidigt som brandlarmet tjöt. Tydligen så gjorde han sitt bästa för att släcka branden i sitt eget skrev. Det såg stressigt ut.
-”Skulle inte du sova?”
Undrade jag.
Jovisst, Rex hade minsann sovit. Men så vaknade han och ville titta på nyheterna.
-”Och så sänder de sådan här jävla skit! Va fan liknar det va?”
Jag var glad över att vi hade separata hotellnotor. Det var inte jag som skulle få en massa pinsamma kostnadstillägg på min räkning.
-”Ska vi ta oss några glas innan vi sticker, eller?”
Det tyckte Rex och så gjorde vi det.

Eftersom jag inte sysslar med recensioner så låter jag bli att skriva något om konserten. Jag nöjer mig med att skriva att det var helt ok. Inte som under åttiotalet men det berodde nog mer på oss än på dem.
Efteråt ville jag gå på stan. Det ville inte Rex.
-”Vi sticker tillbaka till hotellet!”
Sade han först. Sedan så fick han syn på en biograf. Helt plötsligt ville han se en film. Mitt i natten. Jag ställde mig och läste titlarna. ”Gangbangs of New York.” ”Bend over Brazilian babes.”
-”Det verkar vara bra filmer!”
Sade Rex.
Men va fan… Karln var inte riktigt klok.
-”Det är ju för fan porrfilmer! Vill du tillbringa resten av fredagsnatten på en jävla porrbiograf?”
Rex såg frågande ut.
-”Porrbiograf? Är du helt säker?”
Ja, jag var helt säker. Jag pekade istället mot en bar som låg tvärsöver gatan. Den såg trevlig ut. Jag tyckte att vi skulle gå dit.
-”Är du alldeles galen? En bar full med horor och hallickar, nej tack!”
Jag gick dit ensam. Rex skulle gå tillbaka till hotellet.
Sade han i alla fall.

Nästa morgon gick jag och väckte Rex. Det var dags för frukost.
-”Jag känner mig inte riktigt bra. Förkyld!”
Rex låg i sängen. På golvet låg det fullt med hopknycklat toalettpapper. TV:n visade porrfilm. Jag påpekade det underliga i detta. Jag sade att inne hos mig så visar TV:n bara morgonnyheter och fåniga tecknade barnprogram.
-”Ja, det är konstigt. Så fort jag knäpper på TV:n så knullar dom. Det är ju för jävligt!”
Porrfilmen var amerikansk. Jag tittade en stund. En kåt hemmafru ringde ständigt efter olika hantverkare. De kom dit för att rensa avlopp, måla köksluckor och dra elledningar. För att vara hemmafru så var hon ovanligt ung och välbevarad, högst tjugo år. Så fort en ny hantverkare dök upp så öppnade hon alltid i en morgonrock som var mönstrad med en massa exotiska frukter. Naturligtvis hade hon inga underkläder på sig och för att hantverkarna inte skulle ha några tvivel om hennes avsikter så tittade hon dem djupt i ögonen och stack sitt pekfinger i munnen samtidigt som morgonrocken råkade glida isär.
Det blev inte mycket åtgärdat i det huset. Man kan ju tycka att hennes man borde reagera någon gång med tanke på alla räkningar som han blev debiterad samtidigt som inte en enda pryl blev fixad i hela huset. Det måste ju ha varit totalstopp i avloppen för länge sedan, flagnande färg och huset försänkt i mörker varenda kväll när han kom hem från jobbet.
Vem skriver manus till dessa filmer? Enfaldigt var bara förnamnet.
Till råga på allt så såg kvinnan plastig ut. Männen såg ut att tillhöra en skådespelarensemble från någon yrkesskola för förståndshandikappade. Jag satt och retade upp mig. Kunde någon verkligen få stake av den här skiten?
-”Måste du jämt kommentera och förstöra alla filmer?”
Rex gillade tydligen inte min åsikt om filmens manus och erotiska kvalitet. Och varför satt jag kvar och såg på den här skiten?
-”Jag ska knulla dig som du aldrig har blivit knullad förut!”
Sade en målare med ståkuk som just hade blivit inbjuden i hemmafruns hall.
-”Tyvärr! Rörmokaren var där för en stund sedan, han knullade henne också i röven!”
Jag kunde inte hålla mig från att kommentera. Rex blev sur. Jag gick iväg och käkade frukost. Rex var ju förkyld så han låg kvar i sin säng.
-”Du missar ju slutet!”
Ropade han efter mig.

Frukosten var helt ok. Jag var tidig så jag fick ha matsalen för mig själv. Till det rostade brödet och äggröran så drack jag kaffekask. Inget går upp mot ett par rejäla kaskar på morgonen innan man ska ut på stan för att shoppa. Jag brukar med fördel hälla i mig fyra-fem stycken. Det är lagom. Kaffekask nyper skönt på en lättare baksmälla.
Innan jag lämnade hotellet så tittade jag in hos Rex och hörde om han skulle med.
-”Nä, förkylningen vill inte släppa!”
Det blev en trevlig förmiddag på stan. Först så gick jag till Systembolaget och köpte mig en ny flaska att ha tillhands i innerfickan under dagen. Sedan gick jag till Gamla Stan och besökte ett välsorterat antikvariat med serietidningar. En kopp kaffe med tillhörande brännvin blev det också. Jag stannade till vid skyltfönstret till en affär som sålde sexiga underkläder för kvinnor. Gustaf Mellbin hette affären, eller om det var innehavaren?
-”Vem fan vågar gå in i en sådan affär?”
Sade jag alldeles för högt för mig själv. Men frågan är relevant, vilken man klarar av att gå in i en sådan affär med hedern i behåll? Jag skulle bli pionröd i ansiktet, stamma, svettas och till slut rasa ihop i en enda skälvande hög av skamkänslor.
-”Man skulle ju vara tvungen att supa sig full innan man gick in här!”
Sade jag till en familj som just gick förbi. De skyndade på stegen.
-”Va fan, jag ÄR ju full!”
Kom jag på.
Jag gick inte in i alla fall. Inte nog med att jag var tvungen att vara full för att handla där, jag skulle bli tvungen att supa mig full innan jag överlämnade presenten till min flickvän. Hon kanske skulle uppskatta presenten, däremot kanske själva överlämnandet inte hade blivit så uppskattat – en gravt berusad pojkvän som bara har supa och knulla i huvudet räcker över ett sött litet paket med ännu sötare underkläder. Det skulle skära sig.
Priserna var också rent hutlösa. Tusen spänn för en BH! Vem i helvete handlar egentligen i en sådan affär?
Jag började fantisera igen.
Var det en affär för miljonärer som handlade underkläder till sina unga älskarinnor kanske? Ja, inte helt omöjligt. Men då sprack min första tanke, att man skulle vara tvungen att supa sig full innan man gick in där. Miljonärer super sig inte fulla mitt på dagen och går ut och shoppar.
Eller gör de det?
Hur skulle det vara att jobba i en sådan affär? Varje dag så raglar det in rika karlar i kostym och slips, river ned kläder från galgarna, ramlar huvudstupa över disken och stöter på de unga expediterna. Det måste vara jobbigt att arbeta för Gustaf Mellbin.
Men tänk om det är Gustaf själv som jobbar där? Han kanske är en enmansföretagare som tillbringar hela dagarna i sin affär?
Gustaf, det låter som en gammal gubbe på sjuttiofem år. Undrar om det är någon som stöter på honom i fyllan och villan?
Och hur kom han en gång på att börja sälja underkläder för kvinnor? Är det hans hobby?
Och vem tillverkar underkläderna?
Är Gustaf gift och tvingar han på sin gamla kärring sina dyra underkläder?
Får han stånd då?
Min fantasi började löpa amok. Jag gick därifrån. Jag började bli riktigt full.
Jag ringde till Rex och frågade om hans förkylning hade släppt.
-”Nä, det är värre än någonsin. Helt tätt!”
Jag hörde samlagsljud i bakgrunden.

Nästa dag var det dags för utcheckning och hemresa. Mitt hotellrum kostade femtonhundra kronor för två dagar.
-”Det blir tvåtusenfemhundra kronor för dig!”
Informerade receptionisten Rex.
Rex blev mycket upprörd och påpekade det orättvisa i att han var tvungen att betala mycket mer än mig.
-”Inte käkade du någon frukost heller!”
Sade jag med ett skadeglatt flin. -”Men va fan, din förkylning verkar ju ha släppt i alla fall!”
Rex satt och surade hela vägen fram till min hemstad. Rex hoppade också av. Han skulle byta buss. Vi passade på att käka på Subway innan han åkte vidare hemåt.
-”Ja, det var ju en trevlig liten resa!”
Sade Rex som nu var på betydligt bättre humör -”Och hotellet var helt ok, kändes nästan som hemma!”
Jo, jag kunde tänka mig det.
Sedan kom Rex buss. Han hoppade på och jag gick hem till mig.
För tjugofem år sedan så hade vi raglat ifrån varandra med konserthalsdukar runt våra halsar. Nu gick jag stilla hemåt. Rex satt på en buss och hade flera timmars resa framför sig. Timmar som han säkert skulle använda till att sova. Jag gick också och lade mig när jag kom hem. Klockan var halvsju på kvällen.