tisdag 10 mars 2009

Allt är en lek.

Idag var det en libanesisk kvinna på jobbet som sade:
-”Om jag så flyttade över hela världen så skulle jag inte kunna hitta en sådan snäll arbetsledare som dig!”
Det är sådana kommentarer som får mig att stanna kvar på jobbet. Jag brukar ofta fantisera om hur jag går in till min chef, drar ned mina byxor, hoppar upp på hennes skrivbord och lägger en stor ångande skitkorv på hennes tangentbord.
-”Tack för en trevlig tid!”
Sedan går jag upp till Arbetsförmedlingen och säger:
-”Var snäll och ring eller besvära aldrig någonsin mig något mer. Glöm att jag existerar. Stryk mig ur varenda jävla register som finns! God jul och glad påsk! Far och flyg så långt ända in i svartbrända helvete ni kan!”
Tack vare de kvinnor och män som jag basar över så realiserar jag aldrig dessa fantasier.
Jag har varit mitt nuvarande företag trogen i fyra år. Det är rekord för mig. Utav dessa fyra år så har jag varit arbetsledare i två år.
Jag undrar hur min chef tänkte när hon bestämde sig för att göra mig till arbetsledare?
”Här har jag en man som är totalt ointresserad av sitt arbete, som helt saknar ambitioner och som helst vill tillbringa sina arbetsdagar i sin firmabil på en parkering med avslagen mobiltelefon. Honom ska jag göra till arbetsledare!”
Så tänkte hon nog inte. Men jag hade inte klandrat henne om hon hade tänkt så.
Jag önskar att mina arbetsdagar såg ut på det viset. Jag planerar t o m för att de ska bli så. Det blir de sällan. Antingen så ringer chefen efter mig och ska ha något uträttat eller också ryker några i min arbetsgrupp ihop och jag måste rycka in och sära på dem. Eller också är det något som krånglar, som inte fungerar som det ska eller varor som ska beställas. Det är arbetscheman som ska planeras, lönerapporter som ska undertecknas och mitt i alltihop ett avlopp som måste rensas eller en skurmaskin som måste transporteras någonstans. Klassiska sysslor för en arbetsledare.
Men jag är inte bara arbetsledare, jag är även kurator. Jag är inte anställd som kurator men så har det blivit ändå och jag tror det är därför som min chef befordrade mig. Folk kommer till mig med sina problem. De litar på mig. De pratar med mig om saker som de inte vill prata med någon annan om. Det tror jag är min viktigaste funktion men detta är naturligtvis helt inofficiellt. Jag kan ge sken av att lyssna, jag dömer ingen, jag försöker att hjälpa dem och lösa deras problem. De tycks gilla mig. Jag är en snäll arbetsledare helt enkelt.
Just dessa egenskaper har räddat mig många gånger när chefen har kommit på mig med att smita hem och sova under arbetstid.
Senast förra veckan smet jag hem klockan elva på förmiddagen. Halvtvå vaknade jag av att min telefon ringde. Det var chefen. Hon undrade om jag hade mycket att göra.
-”Jodå, det räcker till!”
Hon undrade vad jag sysslade med för stunden. Jag sade att jag var upptagen med att planera ett nytt arbetschema för utegruppen. Min egen sorts arbetschema, tänkte jag.
-”Jaha, det var märkligt! Jag pratade just med Annette och Hamid och de sade att du hjälpte dem med ett golvvårdsjobb ute på Biltema.”
De hade täckt upp för mig. Det är kompisar det! De täcker upp för de vill inte mista mig som arbetsledare. Under mig så har de det bra. Jag jävlas inte med dem. Jag är inte dummare än att jag vet att de delar min syn på en perfekt arbetsdag. Därför försöker jag alltid ordna så att vi får det så bra som möjligt utan inblandning från någon högre chef. Så länge de gör sitt jobb så låter jag dem vara ifred och låter jag dem vara ifred så täcker de upp för mig, oavsett vad jag sysslar med.
Men den här gången gick det fel men det var inte värre än att jag kunde krångla mig ur det.
-”Javisst, det stämmer! Jag sitter här och försöker att trixa ihop schemat under tiden som första strykningen håller på att torka.”
Jag sade även att man var tvungen att utnyttja tiden maximalt och att jag faktiskt var ett föredöme.
-”Det är mina tag det! Fortsätt så!”
Sade hon och avslutade samtalet. Jag somnade om.

De kommer med mig med sina problem. En vacker ung tjej som heter Åsa talade om för mig att hon hade problem med sin pojkvän. Det verkade som om han smet undan sitt sexuella ansvar. Dels så var hans sexlust av ytterst sporadisk karaktär och när det väl var dags för lite gosigos i sängen så var hans erektion av en ytterst tveksam kvalitet, för att inte säga direkt undermålig.
Det tyckte jag var märkligt. Vad var det för fel på killen? Jag fick stånd bara av att tala med Åsa och jag var inte ens hennes pojkvän.
-”Antingen så är du tillsammans med en pensionär eller också är han bög.”
Nej, han var tjugonio år och gick på cellgiftsbehandling.
-”Kan det vara det som är problemet?”
Ja, jag tror faktiskt det.
En medelålders man som heter Kent har problem med sin övervikt. Magen är enorm och hänger som en stor säck potatis över livremmen. Stor röv har han också. Kent retar sig på sin övervikt. Kent skulle väldigt gärna bli smal så att han kunde ge sig ut på äktenskapsmarknaden. Kent är femtio år och tycker att det börjar bli dags för att skaffa sig en fru, eller i alla fall en flickvän som han kan få träffa ibland och kanske gå på bio med. Eller någon att mysa med framför TV:n.
Bjuda på restaurang.
Supa full och knulla.
-”Jag har bestämt mig. Nu jävlar ska jag banta!”
Säger Kent till mig och kastar sig in i en suparperiod som brukar vara i någon månad. Under denna månad äter han ingenting. Bara krökar. Kent är periodare och brukar få för sig att ”banta” två-tre gånger om året. Sedan så brukar jag få åka hem till honom, sopa upp det som finns kvar och köra honom till lasarettet för avgiftning.

Min polare Janne jobbar som vaktmästare. Han blev för ett tag sedan befordrad till arbetsledare. Jag gav honom lite goda råd på vägen. Hur man bör lägga upp sin dag, vilket förhållande man ska ha till sina underlydande osv. Jag sade att han skulle glömma allt skitsnack som de lär ut på kurserna. Glöm allt om kostnadsanalyser och ökad arbetseffektivitet. Det handlar istället om planering - Att planera sin egen dag. Inget annat.
Det handlar om att komma undan så lätt som möjligt. Därför så ska man alltid vara en god vän i första hand, en alldeles vanlig arbetskamrat. I sista hand ska man vara en arbetsledare. Helst bara när någon högre chef är i närheten.
Jag talade om att han aldrig skulle kräva mer av dem än sig själv.
-”Va fan, ska de inte göra någonting?”
Jodå, men inte mer än vad de behöver. Jag talade om att under honom så ska de känna att de har det lugnt och tryggt, att de har haft tur som slipper att ha Bosse, Stickan eller Magnus som arbetsledare.
-”Om du behandlar dem väl och alltid ställer upp för dem så ställer de upp för dig!”
Dvs, de täcker upp. Då kan Janne ägna sig åt sådant som är mycket roligare än att arbeta. Som t ex att sticka hem och sova under arbetstid, ta firmabilen ut till något trevligt köpcenter eller stöta på den vackra kvinnan uppe på kontoret.
-”Det är ju vad det handlar om, att komma undan så smidigt som möjligt. Varför ska man annars bli arbetsledare?”
Jo, det höll Janne med om.
Jag har även lärt honom hur man ska bemöta kunder som kommer med en massa otäcka synpunkter och krav. Man måste ta dem på rätt sätt. Man måste vara tydlig på ett otydligt vis. Det handlar om psykologi.
Ibland kan det komma en besvärlig jävla kund och påpeka att det t ex ser för jävligt ut i någon källare. Han är arg och undrar när i helvete det egentligen ska bli städat.
-”Och tvättmaskinen, den har jävlar i mig inte fungerat på över en månad trots att jag har ringt flera gånger och påmint!”
En otrevlig situation men inte värre än att den går att krångla sig ur.
-”Du, det var jävligt bra att du sade till om detta. Bra att du är så uppmärksam! Jag ska ta och titta på detta så fort jag får tid.”
Att ”titta på problemet” är ledordet. Man har inte lovat att åtgärda något, bara titta. -”Jag är glad över att du påminde mig så att jag kan sköta mitt jobb!”
Vad man bör tänka på är att aldrig nämna sitt namn. Kunder lägger aldrig utseendet på minnet, de ser bara arbetskläderna. Uniformen gör mannen som man säger. Däremot så har de en otäck förmånga att minnas namn.

Nu har Janne jobbat som arbetsledare i några månader och det går bra för honom. Det verkar som om han trivs. Han har fått – som man säger – en nytändning i karriären.
Det händer att vi möts på vägarna ibland. Vi brukar blinka och tuta åt varandra. Gasen i botten. Full fart hemåt.
Ibland ringer jag till Janne under arbetstid och undrar om han har mycket att stå i.
-”Jodå för fan, det är jämt skägg!”
Säger han.
-”Samma här. Det räcker till!”
Sedan åker vi hem och sover en stund innan det är dags för lunch.

Jag hade en gång för länge sedan en chef som var mycket trevlig och sympatisk. Hon hette Camilla. Hon sade något som jag aldrig har glömt. Jag minns att jag hade klantat till något i vanlig ordning och att jag var bedrövad för detta. Jag var fortfarande ung och tog mina misstag rätt så hårt. Det är ju ofta så innan man blir gammal och knäckt. När man är ung så tror man faktiskt att det man sysslar med spelar någon roll.
Det gör det inte.
Hur som helst, Camilla tröstade mig och sade att jag inte skulle ta det så allvarligt.
-”Allt är ju ändå bara en lek!”
Och ja, hon hade rätt. Idag har jag faktiskt insett detta. Allt är en lek. Det känns verkligen så. Allt som man har arbetat med, alla jävla skitjobb, all bortkastad tid och allt arbete som man har framför sig innan pensionen är ju egentligen bara trams alltihop. Totalt meningslöst. En lek.
En stor jävla blåsning.

5 kommentarer:

Anonym sa...

Att allt är en lek är en lärdom jag skall ta från denna text. Mycket bra skrivet HR.

Men med kollegor som alkisen Kent som säkert behöver 5 bälten runt sin hydda för att inte smälta ner i marken å flickvänner som inte vet att cellgiftsbehandlingar påverkar libidon är det nog inte än alltför stor bedrift att bli arbetsledare.

En stor författare som dig själv förtjänar ett bättre öde än kurator åt dessa arbetare. Även om dom säkert är lyckliga.

Anonym sa...

Du verkar vara på gång igen,skönt!

/Chrille

Anonym sa...

Jösses.
Om inläggen om ditt jobb är sanna så måste du jobba på stället där genetiska soptippar slänger sitt skräp.

/JW

Anonym sa...

I de blindas rike är den enögde kung!

pava sa...

Ja jädrar. Att ha dig som arbetsledare/lekfarbror skulle juh vara guld! :)
Keep it up!