söndag 22 mars 2009

Ett hederligt yrke - Del 1.

Förra veckan så fyllde jag fyrtiofyra år. Det fick mig att minnas när jag fyllde arton. Då blev jag arbetslös för första gången.
Jag var överlycklig. Jag uppfyllde villkoren för att få stämpla, KAS som det hette. Kontant arbetsmarknadsstöd. Jag vill minnas att jag skulle få ungefär 3 000 kr i månaden för att göra ingenting. Inte mycket pengar men alldeles tillräckligt för mig.
Det var i mars månad och snart skulle sommaren komma. En trevlig sommar utan arbete.
Trodde jag.
Ungefär vid samma tidpunkt så bestämde sig min dåvarande hemkommun för att göra något åt den ökande ungdomsbrottsligheten. Det gick inte an att det drog omkring sysslolösa ungdomar på stan och planerade allehanda jävelskap.
Hårt arbete håller ungdomar borta från dumheter sägs det. Jag fick bara dumma arbeten så det där argumentet köpte jag aldrig. Överhuvudtaget så har frånvaron av idiotiska arbetsuppgifter aldrig fått mig att gripas av en längtan över att börja med inbrott eller röka hasch. Men myndigheterna var av en annan åsikt.
-”Du ska skriva in dig vid vår nya åtgärd för arbetslösa ungdomar!”
Annars skulle de dra in min rätt att stämpla.
Där gick min sommar upp i rök. Jag tror det var då som jag för första gången gav upp på riktigt. Innan så hade det mest varit en klyscha som man svängde sig med när det kändes jävligt. Något som man bara sade.
-”Åh fy fan, nu skiter jag i det här! Jag ger upp!”
Men nu var det allvar. Jag försökte förklara för handläggaren att vad som helst var bättre men absolut inte en kurs i svetsning. Det fanns ingen som var mindre lämpad för detta än mig. Det var bortkastade skattepengar.
Den där tidiga vårvinterdagen i mars 1983 så förnedrade jag mig själv för första gången. Denna självförnedring kom jag att finslipa senare under åren. Jag har stått inför många rekryterare och personalchefer och sagt att jag verkligen har varit intresserad av arbetsuppgifterna de erbjöd mig. Jag har hävdat att jag har sett min arbetsplats som mitt andra hem och att jag t o m har mått dåligt av att inte ha något jobb att sköta. Jag var bra på att övertyga arbetsgivare.
Därför har jag haft så många anställningar.
Dessvärre så var jag aldrig så bra på att leva upp till mina lögner. Det brukade ta ett halvår, i bästa fall ett år, sedan så tröttnade jag och började dra benen efter mig. Jag slöade, myglade och fuskade så mycket jag orkade.
Därför har jag fått avsluta så många anställningar.
En gång hade jag ett jobb där ingen riktigt visste vad min funktion var. Min arbetsuppgift var inte preciserad. Ingen visste vad jag sysslade med. Det fanns någon vag instruktion någonstans om att jag skulle ta hand om varuleveranser och hålla ordning i ett stort förråd. Jag sket i både leveranser och förråd. Det fanns redan folk som skötte det där. Jag bestämde mig för att köra med den avslappnade stilen redan från start.
Jag satt mest på en lastbrygga och rökte och snackade skit med tjejerna från köket. Ofta smet jag hem lagom till lunch.
Det var det bästa jobb jag har haft.
Det höll i ett halvår. Sedan var det en nitisk arbetsledare som satte dit mig.
Jag undrar vad den där arbetsledaren tjänade på att skvallra på mig? Fick han höjd lön? En veckas extra semester?
Lite senare så dök namn och telefonnummer till den där arbetsledaren upp under rubriken ”Anala begär” i en kontakttidning för homosexuella.

Men nu var det våren 1983 och man hade bestämt att jag skulle gå en kurs i svetsning. Jag skulle lära mig ett hederligt yrke minsann.
Jag ville inte ha något hederligt yrke, än mindre lära mig att svetsa.
Aldrig någonsin.
Jag försökte med allt möjligt för att komma undan den där svetskursen. Jag sade att jag var beredd att ta vilket jobb som helst oavsett lön. Jag sade att jag längtade efter att hugga i. Jag tror t o m att jag drämde till med att jag blev orolig och rastlös över att inte ha något jobb att gå till.
-”Alla sommarvikariat är tillsatta!”
Ja, det visste jag redan. Jag hade ju planerat en hel sommar i frihet. Nu skulle jag bli tvingad att gå en yrkesutbildning inom något som jag hatade av hela mitt hjärta.
Men det fanns faktiskt en utbildning som jag skulle kunna tänka mig att gå. Den enda utbildning och skola som jag någonsin har varit intresserad av faktiskt. Det fanns en folkhögskola nere i Skåne som hade konstnärlig inriktning. Alla som var intresserade av teckning, målning och kreativt skrivande kunde söka in vid denna skola.
Det var något för mig. Jag var intresserad av sådant.
Nej, det fick jag inte.
-”En sådan utbildning ger knappast något jobb!”
Sade skithögen bakom skrivbordet.
Jag försökte förklara att någon arbetsgivare knappast skulle anställa mig som svetsare heller eftersom jag var komplett idiot när det gällde praktiska sysslor. Jag sade att jag omöjligt skulle kunna tillgodogöra mig denna utbildning men det hjälpte inte. Skithögen bakom skrivbordet sade att det trots allt var frivilligt för mig att medverka i denna åtgärd.
-”Men då får du inte stämpla, naturligtvis!”
Så var det med den frivilligheten. Så länge man inte är ekonomiskt oberoende, har rika föräldrar eller har förmågan att bli rik så finns det ingen frihet.
Bara tvång och arbete.
Så den där dagen i mars månad 1983 så gav jag upp på allvar för första gången i mitt liv. Jag började hata.
Jag blev nekad en utbildning som jag var intresserad av, istället blev jag tvingad att medverka i en åtgärd som skulle vara helt bortkastad på mig. Än idag så kan jag reta mig på det där. Jag ångrar att jag inte misskötte mig ännu mer än jag gjorde.
Jag ångrar att jag inte tände eld på hela skiten.

Ibland så händer det att jag funderar på hur mitt liv hade blivit om jag hade fått gå på den där folkhögskolan nere i Skåne. Hade jag bott kvar därnere än idag?
Hade jag kanske försörjt mig på något som jag tyckte var intressant och meningsfullt?
Eller hade jag blivit en av alla dessa flummare som kallar sig konstnärer, som hankar sig fram på bidrag och som under stor vånda och smärta klämmer ur sig obegriplig prosa som ingen läser eller målar tavlor som ingen köper?
Ja, det får jag aldrig reda på för skithögen till arbetsförmedlare tvingade på mig ett blåställ och försökte sätta en svets i händerna på mig.
Man har alltid ett ansvar för sin framtid, går det åt helvete så har man sig själv att skylla. Men när man är arton år och det finns vuxna personer som mer än gärna hjälper till att putta dig utför stupet så går det onödigt snabbt. Unga människor ska inte behöva förlora hoppet och få sina illusioner krossade för tidigt. Allt detta borde få vänta tills fyrtioårskrisen åtminstone.
För mig kom insikten om ett förlorat liv innan jag hade åldern inne för att köpa brännvin.
När man är arton år så har man fortfarande chansen att skapa sig ett bra liv. En arbetsförmedlare ska försöka hjälpa en ung människa att hamna rätt i yrkeslivet. Det är min övertygelse. Mig slängde de utför ett stup.
De fick mig att ge upp alldeles för tidigt.
En gång i tiden ville jag syssla med någon form av konstnärlig verksamhet. Idag jobbar jag med golvvård.
För några år sedan besökte jag min gamla hemkommun. Jag mötte den där arbetsförmedlaren på gatan. Jag kände igen honom. Han hade blivit gammal. Jag hoppas att han kommer att avlida i sin egen avföring.

Fortsättning följer...

1 kommentar:

Anonym sa...

Det är aldrig försent, hade du kommit in på den skolan då hade du inte haft den erfarenhet att skriva de texter du gör nu.