måndag 23 mars 2009

Ett hederligt yrke - Del 2.

Projektet kallades för Hantverkscentrum och inhystes i en gammal fabrikslokal i utkanten av ett industriområde. Meningen var att vi genom praktiskt arbete skulle få en yrkesutbildning.
Lokalen var uppdelad i två stora salar. Den ena salen var verkstadsavdelningen. Där placerades killarna. Den andra salen kallades för syrummet, där placerades tjejerna. De skulle sy gardiner och lite annat åt kommunens äldreboende. Jag har aldrig längtat efter att få jobba med händerna. Nu skulle jag bli tvungen att genomlida en utbildning till svetsare. Jag bestämde mig omgående för att inte låta mig tyngas av någon sådan kunskap. Jag skulle bara vara där. I anden skulle jag vara någon annanstans.
Jag hoppades att de skulle sparka ut mig efter ett par veckor.
Det tog tre månader.

Jag minns hur vi första dagen stod utanför lokalen och väntade på att bli insläppta. Det kändes inte bra.
-”Varför ska allting drabba mig?”
Sade Edvinsson, en jämnårig kille som jag hade delat stödundervisning med under så gott som hela min skoltid. Efter nian så hade han haft ungefär samma jobb som jag. Sedan hade även han blivit arbetslös och glatt sig åt en trevlig sommar utan några som helst otäcka distraktioner i form av stämpelklockor och meningslösa arbetsuppgifter.
Edvinsson var egentligen en rätt så obehaglig person. Han var obstinat, våldsam, högljudd och påstridig. Lägg därtill att han var brådmogen. Rökte och söp vanemässigt sedan trettonårsåldern och skröt ständigt om alla tjejer som han hade haft sex med. Jag tror att det mesta var sanning.
Edvinsson var ingen som man ville vara ovän med.
Men han var ändå ingen översittare och mobbare i vanlig mening. Det fanns liksom ingen tanke bakom hans trakasserier. Översittare ger sig enbart på dem som är mindre och svagare. Edvinsson gav sig på vem som helst. Edvinsson slog blint omkring sig. Man fick alltid se upp när han var i närheten.
När han inte var på sitt våldsamma humör så var han kåt. Han gick ofta omkring bredbent med ett stadigt grepp om skrevet samtidigt som han talade om för allt och alla att han ville knulla, skulle knulla eller nyss hade knullat.
-”Vill ni känna hur fetta luktar?”
Kunde han fråga samtidigt som han körde upp fingrarna under näsan på någon av oss andra.
-”Passa på nu för fan! Det är enda chansen ni kommer att få!”
Edvinsson var mycket jobbig och påfrestande. Han påminde oss andra om att vi var förlorare, att det var han som fick flickorna. Inte vi.
-”Vi kommer aldrig att få knulla.”
Sade en kille som hette Thomas till mig.
Det kändes onekligen hopplöst. Jag hade fyllt arton år och hade ännu inte hållit någon flicka i handen. Än mindre haft sex med någon. Jag hade försökt men utan framgång. Jag ville, men inte dom.
Tjejerna ville ha tuffa killar. Jag var en tönt.
Vi var där för att lära oss ett yrke men de flesta av oss hade bara supa och knulla i huvudet. Sprit fixade vi lätt, det andra var svårare. Jag fantiserade desto mera om det.
Han var en fattig man, men hans drömmar var fyllda med rikedom.
Jag var arton år och hade stånd hela tiden.
Kursledarna, eller vad man nu skulle kalla dem, hade inte världens bästa förutsättningar.

Men det fanns faktiskt de som var intresserade av att lära sig yrket. Vi var drygt tjugo stycken killar. Hälften av oss gav fullständigt fan i allt vad svetsning hette. Vi ville inte vara där. Vi förstörde för de andra. Det hade varit mycket bättre för både oss och de som verkligen var ambitiösa om vi hade sluppit kursen. Som det var nu så blev det lekstuga av alltihopa.
En liten försynt kille som hette Niklas men som kallades för ”Nicke Fittan” gillade att svetsa och gjorde sitt bästa för att lära sig. Nicke hade varit Edvinsson slagpåse under hela skoltiden. Nu så hade han hamnat på samma yrkesutbildning som honom.
Illa för Nicke Fittan.
Roligt för Edvinsson.
Ibland så kunde Edvinsson smyga in i Nickes svetsbås, ta tag i hans krage, släpa bort honom till ett rostigt kar som var fyllt med vatten och trycka ned hans huvud i vattnet.
-”Din jävla lilla fitta! Fittan! Fittan!”
Det bubblade och fräste i vattnet. Nicke Fittan var nära att drunkna flera gånger.
Vi andra vågade inte göra någonting, inte ens lärarna. De gjorde några tama försök men för det mesta låtsades de att de inte såg något. Ofta var de inte ens närvarande.
Edvinsson missade aldrig en chans att ge sig på Nicke och om Nicke skulle få för sig att anmäla honom så lovade han att Nicke Fittan skulle få göra skäl för sitt öknamn.
-”Då jävlar ska jag vänta på dig utanför ditt hus någon lördagskväll.” Sade han samtidigt som han tryckte upp honom mot väggen. -” Då kommer jag visa dig vilken het jävla dejt jag kan vara när jag är på det humöret!”
Nicke Fittan avbröt kursen efter en månad. Det var flera av de ambitiösa eleverna som hoppade av. De tröttnade på enfaldiga samtal som enbart handlade om fylla och sex. De tröttnade på trakasserier, att ständigt få käka sin lunch i ett moln av cigarrettrök och att bli hånade för att de faktiskt gjorde sitt bästa för att bli skickliga svetsare och yrkesmän. Till slut var det bara vi som klassades som helt hopplösa kvar. Det var inte längre någon utbildning, det hade blivit en förvaringsplats.
Nu sjönk kvaliteten på utbildningen ytterligare.

Handledarna dök upp på morgonen och talade om för oss vilka uppgifter vi skulle utföra under dagen. Sedan försvann de. Någon gång under eftermiddagen dök de upp igen. Nu var det meningen att de skulle inspektera och bedöma våra arbeten, ge oss goda råd, analysera och diskutera igenom de fel vi hade gjort.
Vi fick aldrig några goda råd och några diskussioner och analyser var bara att glömma. Det fanns inget att analysera. Vi gjorde aldrig något. Vi satt mest och rökte, snackade skit och planerade kommande fyllefester.
Ibland kunde Edvinsson smita ut till ett pumphus utanför lokalen och knulla Marina, en av white trashtjejerna från syrummet. Efteråt gick han i detalj igenom hur han hade gått till väga när han hade tagit henne. Vi andra lyssnade andäktigt. Ibland kunde han hålla oss informerade samtidigt som han knullade henne.
-”Nu tar jag henne bakifrån! Nu suger hon kuken! SUUG!”
Skrek han så det hördes över hela området.
Edvinsson var inte riktigt klok.
Inte Marina heller, med tanke på att hon kunde låta sig behandlas på det viset. Framåt eftermiddagen dök handledarna upp och gormade och svor en stund över att vi inte hade gjort något.
-”Va fan, jag har haft fullt upp hela dagen!”
Sade Edvinsson. -”Jag är helt slut!”
Handledarna kunde inte göra någonting. Hot om avstängning var ingen bra idé, vi ville ju komma därifrån. Sådana hot hade vi tagit som ett löfte om kommande ljusa tider. Så handledarna lät oss mer eller mindre vara. De visste inte riktigt hur de skulle hantera situationen.
Sedan började det försvinna verktyg.
Det var Robban som började. Han hade varit i akut behov av pengar och upptäckte att det fanns en marknad för stulna verktyg. En förmiddag tog han mopeden in till centrum och sålde en hylsnyckelsats för en hundring. Lättförtjänta pengar.
Naturligtvis kunde inte Robban hålla käften. Nu spred det sig. Alla ville tjäna lite extrapengar. Det försvann borrmaskiner, dyrbara precisionsverktyg, rondeller och all möjlig skit som gick att bära med sig eller skruva loss.
Handledarna rev sig i sina huvuden och undrade vart allt tog vägen. Sträckte de sig efter en skiftnyckel så fanns det ingen och behövde något underrede på någon bil svetsas så var det lögn i helvete att hitta garagedomkraften.
-”De kan ju för fan inte gå upp i tomma intet!”
En dag dök handledarna upp tidigare än väntat och mötte två killar, Ronny och Micke, som just var i färd med att rulla ut en stor gassvets till en väntande kund.
De blev naturligtvis avstängda och polisanmälda omedelbart.
Nu var det slut på extrainkomsterna. Det blev förhör om vart alla andra verktyg hade tagit vägen men vi knep käft eller skyllde ifrån oss på varandra. Det gick inte att bevisa något. Vi fick vara kvar.
Dessvärre.



Fortsättning följer...

3 kommentarer:

Tomas sa...

Edvinsson verkar vara spritt språngandes.

Henrik sa...

För första gången är det inte roligt. För fan, jag är på ditt gamla ställe och ska lära mig svetsa. Lernia kallas det nuförtiden.

Rikard sa...

Det trodde jag aldrig om dig!