tisdag 31 mars 2009

Lögn, fantasi eller sanning?

Jag får en del förfrågningar, de undrar om det jag skriver är sant? En del hävdar bestämt att jag ljuger, andra är lite mer försynta av sig och skriver att jag är en jävel på att fantisera.
Låt mig säga så här: När det är självbiografiska texter så är grundberättelsen sann, men för att det ska bli underhållande så måste man lägga till, dra ifrån och överdriva en smula. Annars så skulle det bli alldeles för tråkigt och slätstruket.
Låt mig ta några exempel: Jag skrev en gång om en dåre som hette Jocke. Han gick i min skola och gillade att terrorisera svagare elever så fort han fick chansen. Eller ”lattja” som han brukade säga.
Det var vad han alltid skyllde på när han åkte dit efter att ha misshandlat någon yngre elev så att denna hade hamnat på lasarettet.
-"Jag lattjade ju bara lite!"
Våren 78 hade han uppfunnit ett nytt sätt att "lattja" med de yngre eleverna. Han brukade leta upp hundskit som han sedan bredde på några limpskivor som han hade tagit med till skolan enbart för detta ändamål. Sedan brukade han tvinga någon mindre stackars jävel att käka upp denna delikata anrättning. Vägrade de så kunde han knäppa upp sin byxor och hota med att de var tvunga att suga av honom om de inte genast lät sig väl smaka.
-"Det är bara att välja, kuken eller mackan!"
En smörgås med hundskit har nog aldrig smakat så gott som inför ett sådant val.
Finns det sådana idioter? Gick det verkligen till på detta viset?
Ja, nästan.
Om jag hade hållit mig helt till sanningen så hade jag skrivit så här:
Det fanns en storvuxen korkad idiot som vi kan kalla Jocke. Han tvingade gärna de yngre och svagare att käka skitmackor. Jag minns en liten kille som Jocke en gång försökte att tvinga i en skitmacka. Han vägrade.
-"Du kanske hellre skulle vilja ta en tugga på den här?"
Sade Jocke och förde handen till sitt skrev samtidigt som han juckade med underlivet. Killen sprang iväg med en rasande fart och Jocke stod kvar utan att göra någonting.
Detta var den exakta sanningen men hur kul och underhållande är den egentligen? Som jag ser det så måste man ibland överdriva och piffa upp vissa händelser, annars skulle det bli väldigt tråkigt.
Jag har skrivit detta tidigare och det tål att upprepas: Jag är inte ute efter att skriva någon existentiell smörja som slår knut på sig själv, jag vill bara skriva enkel underhållning. Inget annat.

Ibland skriver jag om mitt nuvarande jobb. Någon har undrat vad i helvete det är för något företag jag jobbar på egentligen med tanke på alla underliga människor som jag har beskrivit.
-”Jobbar du på ett dårhus eller ett polskt jävla tivoli?”
Sanningen är att jag blandar möten med människor från olika tidpunkter i mitt liv. Jag har haft många jobb i mitt liv. Allihop lika tråkiga. Det har varit arbetsuppgifterna som har varit tråkiga och ofta dumma. Men jag har träffat många människor och har fått se mig om en smula. Det har haft sina bra sidor. Jag har skrattat mycket. Jag hade nog inte kunnat få ett bättre liv.
Så när jag skriver något om mitt arbete så kan det mycket väl hända att jag blandar in personer och händelser från mina tidigare arbetsplatser.
Ibland kan det uppstå en situation på min nuvarande arbetsplats som hade blivit riktigt underhållande om t ex Risto från Est-Line eller Micke på NFI hade varit med. Ja, då plockar jag in dem i handlingen och låter dem göra och säga det som de kanske gjorde på en helt annan arbetsplats för många år sedan.
Ofta fungerar det bra men det är klart, det går ju t ex inte att kasta in en bibliotekarie vid en rötslamsanläggning utanför Karlstad eller en halvalkoholiserad matros vid ICA:s centrallager i Örebro. Vissa situationer och händelser går bara att beskriva i sina rätta element. Men för det mesta så funkar det!

Det finns vissa knep som jag brukar använda mig utav för att få något att verka roligare än vad det egentligen är. Tänk er en kille på tjugo år som blir så till den milda grad berusad så att han börjar dricka direkt ur vinkaraffen eller råkar trampa rakt igenom rabatten utanför fina restaurangen.
Inte speciellt kul, eller hur? För det är ju sådant som unga killar gör. Inget konstigt i det. Men tänk er nu samma kille tjugofem år äldre. En medelålders, väletablerad familjefar som är ute med familjen och käkar söndagsmiddag, blir full och snyter sig i fina linneduken. Frugan blir sur och börjar kritisera honom. Mannen tröttnar på hustruns eviga gnäll och bestämmer sig för att tillrättavisa henne en gång för alla genom att börja smiska upp henne med en dyrbar bordskandelaber i gammalsilver samtidigt som ungarna bölar så att snoret rinner.
Nu blev det roligare, eller hur? Trots att jag lade till ett visst mått av våld. Kvinnomisshandel t o m och det är i sig självt inte det minsta roligt. Allvarliga saker.
Men det var åldern som gjorde det. Man ser framför sig en medelålders man i fyrtiofemårsåldern som skämmer ut sig fullständigt. Medelålders män som beter sig som idioter är roligt.
För några år sedan skrev jag att jag blev så full så att jag somnade under en träff med en vacker kvinna, eller ”dejt” som idioterna kallar det idag (Jag hatar när man byter ut fullt fungerande svenska ord mot engelska).
Det är sant. Jag hade bjudit henne på restaurang. Dyra restaurangbesök kan fungera som effektiva musöppnare.
Jag var full redan när hon dök upp och värre blev det. Jag tappade mat på golvet, upprepade mig ideligen, reste mig upp och presenterade mig flera gånger och somnade mitt under huvudrätten. Hon sparkade mig på benen.
-”Sover du?”
Det blev ingen mutta för mig den kvällen.
Nu såg flera läsare en snubbe på fyrtio år framför sig, en medelålders man som ska förväntas uppträda på ett vuxet och moget vis men som skämmer ut sig totalt. Rätt så kul. Vilken jävla idiot va?
Det var bara det att vid denna händelse så var jag tjugofem år.
Nu blev det inte riktigt lika roligt.

”Du måste ljuga! Du kan omöjligt veta vad folk tänkte eller gjorde när du inte var med!”
Har en del skrivit.
Ja, det stämmer. Det kan jag inte veta. Därför fantiserar jag. Det är det som jag tycker är kul. Om jag inte kunde göra detta så skulle jag ge fan i alltihop. Hade jag inte haft förmågan att fantisera och sjunka in i dagdrömmar så hade jag inte orkat att vare sig pallra mig iväg till jobbet eller sitta vid datorn och skriva.
Hade jag inte använt mig av min fantasi så hade det blivit realistiskt, dvs tråkigt. Då hade jag skrivit så här:
Senast idag så stod jag vid kassakön på ICA Maxi. Framför mig stod en karl i min ålder, drygt fyrtio år. Det var en sådan där bikertönt med skinnjacka och MC-boots. Han såg dum ut. Jag retade mig på honom. Jag avskyr överåriga bikertöntar som tror att man fortfarande kan se tuff, vild och galen ut efter fyrtio.
Det kan man inte. Speciellt inte om man försöker att klä sig som en tonåring i läderjacka, boots och jeansväst. Då blir det bara patetiskt. För att inte tala om när de skaffar sig tatueringar på äldre dar. Born to be wild vid fyrtio år – Mitt håriga arsle!
När han skulle betala så log han åt den unga kassörskan. Precis som om han skulle ha någon chans där.
Slut på text.
Med lite fantasi så blir det istället så här: Framför mig stod en sådan där fånig, medelålders bikertönt med sitt klubbmärke på läderjackan. Minns inte riktigt vad klubben hette, ”Rövknull MC”? Hur som helst så var den unga, vackra kassörskan tvungen att sköta sitt jobb. Förnedring på olika vis är ett moment som ingår inom alla yrken som innefattar kundkontakt. Snabbköpskassörskor måste le sött åt kunderna, även när denna kund är en medelålders bikertönt med skägg och läderjacka.
Så kassörskan, som för övrigt hette Miriam och som ursprungligen kom från något afrikanskt land, tog ett djupt andetag och tänkte på något trevligt. Hon såg inte längre den äckliga gubben med det grå skägget framför sig. Hon tänkte på vad hon skulle göra på sin lediga helg. Hon såg paraplydrinkar framför sig och hörde hög discomusik. Hon förflyttades till ett dansgolv. Hon kände starka, ungdomliga händer om sin smala midja. Hon tänkte på sina nya, fina skor som hon skulle ta på sig på lördag. Hon tänkte på party. Hon tänkte på stora kukar.
Och sedan log hon mot gubben.
Bikertönten sken upp som en sol och gav henne sitt bästa fittslickarflin. Under tiden som han packade ned sina varor i plastkassarna så klädde han av Miriam med blicken och tänkte: ”Ikväll ska jag knulla min gamla sladdriga kärring som hon aldrig har blivit knullad förut men det är dig jag kommer att se framför mig. Det är du som kommer att ligga under mig. Du kommer att yla som en löpsk hynda. Vi ses ikväll min sköna dam!”
Sedan gick bikertönten ut till sin bil och lastade in varorna i baksätet. Han visslade för sig själv. Han hade stånd under hela hemresan.
Han bodde fem mil utanför stan.

De flesta människor ägnar sina liv åt att försöka finna något som de är bra på. Något som utmärker just dem. Något de kan vara stolta över. Vissa hittar rätt med en gång. De blir skickliga yrkesmän. De finner glädje i att kunna hyvla en planka slät eller få till en svetsfog som håller tätt för tuffa tryckluftsprov. De blir glada och lyckliga över att få leda människor mot ett gemensamt mål eller laga till en delikat potatisgratin till uthungrade lunchgäster.
Jag har letat i hela mitt liv men jag har aldrig funnit något som har passat mig. Inget som har skänkt mig glädje eller stolthet. Inget som jag har blivit riktigt bra på.
Jag är däremot bra på att passa tider, jobba hårt och snabbt och att kunna härda ut oavsett hur tråkiga och meningslösa mina arbetsuppgifter har varit.
Fantasier och dagdrömmar har hjälpt mig under resans gång.
I hela mitt liv.
Jag kommer aldrig att hitta något yrke som intresserar mig. Jag gillar att läsa, skriva, kolla på film, resa och… Ja, dagdrömma och fantisera. Sådant kan man knappast leva på men det är i alla fall gratis och det är inte illa det. Få prylar är gratis idag.
Så därför så kommer jag att fortsätta med mina dagdrömmar och fantasier och ibland så kommer jag att lägga ut några av dem här på min blogg. Man skulle kunna säga att jag förskönar, eller – om man så vill – försämrar verkligheten. Man skulle kunna säga att jag döljer sanningen med lite fantasi. Jag byter ut och lägger till händelser och människor i en ordning som inte alltid är kronologisk.
Men allt har hänt någon gång. Alla människor har funnits men de hade naturligtvis andra namn och jag mötte dem kanske under en helt annan tid på en helt annan plats än den jag för tillfället beskriver.
Några av dem har aldrig träffat varandra och en del är t o m döda. Men i mitt huvud så träffas gamla ungdomskamrater och jobbarkompisar igen, vissa återuppstår t o m från de döda. Så länge folk gillar att läsa det jag skriver och så länge besöksantalet på min blogg inte sjunker så ska jag fortsätta med att lägga ut mina texter istället för att låta dem ligga och sova någonstans långt därinne i min hårddisk.

Men jag vill inte känna någon press på mig. Så därför så blir inte detta någon dagboksblogg (nog fan har jag skrivit detta tidigare?) Ibland lägger jag ut två - tre texter i veckan på min blogg. Ibland kan det bli färre och vissa veckor blir det inget alls.
Jag vill inte skriva om att jag just denna dag har sorterat underkläder eller tvättat kuken extra snabbt. Vardagshändelser intresserar få människor. Det finns tillräckligt med sådana bloggar.
Så ibland blir det kortare uppehåll.
Men jag kommer tillbaka. Det gör jag alltid.

9 kommentarer:

Rambergsmannen sa...

Det är alltid tjafs om historier är sanna eller inte, hade det rört sig om en dokumentär kunde man väl granskat sakerna i sömmarna lite men inte saker som är skrivna för att underhålla. Underhållning gör sig alltid bäst kryddad och överdriven.

"Dont let truth get in the way of a good story"

typ...

Anonym sa...

Trodde faktiskt att folk förstod att du brukar överdriva historier lite grann. Detta gör vi ju allihopa! Ska man berätta en rolig historia förändra man och piffa upp den lite varje gång, de tror jag nästan alla människor gör!

Henke sa...

Faktum är, att det nog hade varit rätt så roligt att läsa om när du tvättar kuken extra snabbt. Könsord+GH=automatiskt roligt.

ospray sa...

Ja och det är tur för oss som läser att du alltid kommer tillbaka oavsett om det du skriver är fantasi eller verklighet...vi behöver dina texter...=)

Rex sa...

Jaså,du har inte hittat nåt du är riktigt bra på? DET var iaf inte sant :-)

Anonym sa...

Neeeeej.... !

"Brööhöl, snor, snyft och elände"

Jag visste ju att det var så det låg till, men var du tvungen att skriva det?

Jag kommer även i fortsättningen envist inbilla mig att allt är sant och händer och sker så som det återges i dina verk GH!

Din värld är den jag ibland låter mig förflyttas in i och njuta av galenskaperna som händer där.

Snälla, sluta aldrig, ALDRIG, förgylla för oss andra mindre ovärdiga tangentbordsvirtuoser med dina verklighetsbetraktelser och vansinniga fabriceringar.

(På ett helt 100% heterosexuellt vis) Vi älskar dig!

/Gravelroad

Anonym sa...

Grattis alla som hade behov av detta klargörande!

Anonym sa...

Marry me?? Du roar mig som ingen annan, är du hälften så rolig i verkligheten som du är på internet så lovar jag att nicka och le in absurdum, så fort du öppnar munnen!?
//Understimulerad Örebroflicka

Stefan Dedalus sa...

När Liza eller Wanja säger eller menar eller tyder eller defensivt mumlar att hon är ’feltolkad’, att en sann historia inte är sann, eller att någon fört någon annan (henne (honom) själv, om man trots alla självhävdelser om en påstådd überkompetens) bakom skäppan, kanske hon tror på det själv, eller att de ansiktslösa grå varselaspiranter som trots min förvåning lånar dyngan på biblioteket eller köper skiten på pocket tillsammans med Aftonsnaskan å glasförsedd Kronfågel att mata alla Kevinar med och FAKTISKT tror på den; eller dem, – eller; ännu värre, röstar fram en regim som presterar uppenbara Peer Gynt-typognomer, och , att detta får avsedd effekt, ett perlokutivt q e d, blir ju detta en sanning bland andra dammtussar av allmän varseblivning som sedan slumrar i nuhistoriens vrår. När då sedan det famösa drevet tvingar fram så kallade pudlar, visar det sig att maktens människor slingrar sig och menar att det är volkets fel att man inte fattar att det är ju en romaaan. På låtsas, liksom.

Exempelmässigt och oexegetiskt Liza, alltså. Tror inte att Wanja skriver säljbara deckare, hon säljer bara kortsiktiga avlatsbrev vid rodret av en för länge sedan obsolet fackförening till vrak till ett korkat roddarsläkte som tror att facket är en livboj att klara fakturans ytspänning med.

Det är faktiskt en än större bedrift av den idel flinande Wanja relativt Liza. Att lura ungefär hälften av en halvbildad befolkning att stödja ideologier vars illusionstrick är uppenbart sämre än Joe Laberos skrotade idéer.

Och den ambitiösa f d undersköterskan behöver inte ens påstå att Välfärden är en av många påhittade noveller.

/S