måndag 27 april 2009

Roliga timmen.

I en tidigare text så nämnde jag Roliga Timmen, ett minne från skoltiden som inte alltid var så roligt.
En lektion varje vecka, oftast under fredagar, avsattes till lek och trams. Ibland skulle man sätta upp fåniga sketcher eller så var det någon unge – oftast tvingad – som skulle framträda inför klassen och visa sina färdigheter inom något som hon eller han hade lärt sig under hot och tvång.
När jag gick i lågstadiet så fanns det en kille som hette Jonas, han bodde utanför stan och fick åka skolbuss till skolan varje dag. Han var en bondunge och bara det var tillräckligt för att han skulle få stryk av de andra ungarna. Men det räckte inte, i all sin visdom så hade föräldrarna bestämt att han även skulle ta fiollektioner. Därmed så var det hugget i sten att Jonas skulle få minst ett kok stryk varje dag av sina klasskamrater.
Ibland kunde man se Jonas komma springande över skolgården med fiolfodralet i handen. Efter kom det ett helt gäng med ungar.
-”Stanna, din jävel!”
-”Nu ska du få stryk, din tönt!”

Tänk att föräldrar aldrig lär sig.
Vid vilken ålder glömmer de bort hur det var när de själva var barn?
Lärare är lika blinda.
Min lågstadielärarinna var maniskt religiös och mycket svag för elever som spelade något gammalt fint instrument. Detta var under sjuttiotalet. Religiösa lärare var ovanligt. De flesta var vänsterflummare och hippies som trodde på dalt och fri uppfostran. Naturligtvis så fick jag en lärarinna som trodde på motsatsen till detta under mina två första skolår. Min lärarinna var ung och frireligiös. Hon ansåg att rockmusik, hippies och okunskap skulle bekämpas med psalmer och aga, gärna ackompanjerat med något vackert stycke fiolmusik.
När Jonas dök upp i hennes klass så blev hon alldeles lyrisk. Hon förstod inte att om Jonas hade fått välja så hade han använt fiolen till brasved. Jonas ville hellre spela elgitarr. Han var som alla andra ungar vid denna tid, han gillade Deep Purple och Kiss.
Men liksom Jonas föräldrar så fattade vår lärarinna ingenting.

Hon hette Karin. Jag avskydde henne. Hennes recept mot bångstyriga ungar som var ointresserade av skolarbete var att dra dem i öronen.
Hon drog mig i öronen varje dag.
Jag lovar, det hjälpte inte. Jag öppnade inga böcker. Jag gjorde inga läxor. Hon kunde dra mig i öronen så mycket hon ville, jag var inte där frivilligt och tänkte inte lära mig något. Än idag så händer det att jag brister ut i eder och förbannelser så fort någon nämner ordet skola. Det är en naturlig reflex. Skolan har knäckt många människor för livet.
Men om min avsky mot skolan och lärare är stor så måste Jonas avsky vara av monumental storlek.
Han blev tvingad till att spela fiol under Roliga timmen.
-”Var inte blyg nu Jonas! Visa dina klasskamrater vad fint du kan spela!”
Sade Karin.
Så det var bara för Jonas att gå fram och ställa sig inför klassen med sin fiol. Under tiden som han spelade så satt fröken och log mot Jonas. Så vackert! Tänkte hon. Vad skönt att det åtminstone finns några skötsamma gossar kvar i denna värld av moraliskt förfall.
Resten av klassen log också, de hånlog. Christer och hans svans av översittare mätte Jonas med blicken. De stirrade honom stint i ögonen och flinade elakt. Jonas visste vad de tänkte. Han skulle få springa igen. Denna gången snabbare än någonsin.
Svetten rann av Jonas under tiden som han spelade. Christer och gänget spände sina onda ögon i honom. Jonas visste vad de tänkte.
Vänta du bara! Tänkte de. Idag är det en stor dag, du ska få stryk för hela nästa vecka.
Och Fröken Karin, hon bara stod där och log. När Jonas var klar så blev vi uppmanade till att ställa oss upp och applådera. Det gjorde vi. Vi stod upp och applåderade och alla ville ge honom stryk. Jonas visste om det.
Du ska få stråken i röven!
Tänkte Christer och hans gäng samtidigt som de log och tittade honom i ögonen. Och det skulle inte förvåna oss om du gillar det.
Efter den lektionen så sprang Jonas så som han aldrig hade sprungit förr. Men det hjälpte inte. Vid busshållplatsen för bondungar som bodde utanför stan stod Christer och hans gäng och väntade, plus några till.
Det blev en riktig fest.
De hoppade på honom samtidigt. Det var skolväskor i huvudet, sparkar och slag om vartannat. Det utbröt t o m några mindre skärmytslingar bland de andra som försökte att komma fram till Jonas bland hopen av ungar som sparkade och slog.

Det var mycket som man kunde få stryk för när jag gick i skolan. Att ha mössa på sig till skolan när det var kallt renderade omedelbart ett par smällar. Därför så gömde man alltid sin mössa i häcken innan man gick in på skolgården. Om det regnade och modern fick för sig att tvinga sitt barn att gå med paraply till skolan så blev man stämplad som bög - Dags att inkassera ytterligare ett par smällar. Oftast så var häcken utanför skolgården full med kvarglömda mössor och paraplyer.
Kom man till skolan nyklippt så levde man farligt. En ny frisyr betydde att man trodde att man var något och då jävlar. Då skulle man ha stryk.
Jag minns en nyklippt kille som gick omkring hela skoldagen med tröjan uppdragen över huvudet. Allt för att slippa få stryk. Alla ville slå en kille som gick med en tröja uppdragen över huvudet.
Man förlorade hur man än gjorde.
Men det värsta, det absolut värsta som kunde hända var när föräldrarna fick för sig att klä upp ungarna innan de gick till skolan. Då var det kört. Helkört. Då gällde det att smyga fram i korridorerna och hoppas att man slapp att möta Christers gäng eller sportfånarna.
Jag minns när jag gick i andra klass. Morsan hade fått för sig att klä upp mig. Hon hade tröttnat på att ständigt se sin son i jeans och t-tröja. Hon sydde en kostym i något slags mossgrönt filttyg som påminde om sådan där grå vadmal som gamla hemvärnssoldater bar för länge sedan. Det stacks något infernaliskt.
Gröna kostymbyxor med pressveck och tillhörande kavaj. Som om det inte skulle räcka så hörde det till en matchande grön väst som skulle bäras under kavajen.
Jag såg inte klok ut.
Jag skulle få mer stryk än jag någonsin hade fått tidigare.
Jag var död.
Jag kom smygande till skolan på fredagsmorgonen. Jag hade tur. Just den veckan så hade det börjat en ny kille som hette Jan. Christer och sportfånarna hade fullt upp med att smiska upp honom. De såg mig inte.
Efter varje lektion så låste jag in mig på toaletten och väntade in nästa lektion. På så vis klarade jag mig hela dagen utan att dra till mig någon uppmärksamhet från Christer och hans polare.
Men så var det dags för Roliga timmen.
-”Åh så fint klädd du är idag!” Sade fröken Karin och spände blicken i mig. Nu var det färdigt.
-”Kom fram så att alla andra får beundra dina fina kläder!”
Än idag så vet jag inte om hon var medvetet elak eller om det var av okunskap. Men hon kan inte ha varit omedveten om hur det gick till bland ungarna ute på skolgården. Ingen lärare kan vara det. De har ju för helvete själva varit barn! De har ju en fin utbildning bakom sig i både pedagogik och psykologi. Fattar de ingenting?
Jag kommer alltid att se lärare som mina naturliga fiender.
-”Visst är han fin?”
Sade fröken.
-”Joo… Jättefin!”
Sade de andra ungarna och hånflinade. Och du kommer att vara en ännu finare pojke när vi är färdiga med dig, din jävla tönt!
Tänkte Christer.
När jag kom hem den eftermiddagen så var det i stort bara kragen av kavajen kvar. Resten hängde i trasor.

Något senare så blev jag förflyttad till OBS-klassen, till Specialen som den kallades. Det var bättre. Vi slapp Roliga timmen.
Vår lärarinna hette Fröken Jägermann och var stenhård. Det behövde hon vara. Hon gjorde sig inga illusioner om oss. Specialen var enbart en förvaringsplats och inget annat. Hon visste att vi var en samling slöfockar som aldrig skulle tyngas av några studieskulder i framtiden. Ingen idé att slösa något krut på oss. Det tyckte vi var skönt.
Fröken Jägermann var något så ovanligt som en realistisk lärarinna utan några naiva vanföreställningar. Hon inbillade sig inte att alla barn var goda och ivriga att lära sig innerst inne. Hon förkastade de flummiga idéerna om att det inte fanns några dåliga barn, bara dåliga inlärningsmetoder.
Hon visste att vissa av oss var lata, andra var rädda och några var galna. Hon visste även att det fanns ungar som var korkade sedan födseln. De skulle växa upp till värdelösa dumskallar, gifta sig med någon annan dumskalle, avla nya dumskallar och sedan dö en anonym död utan att ha fått någon kläm på vare sig alfabetet eller förstått innebörden av preventiva barnbegränsningsmetoder.
Sedan skulle allt börja om igen i en evig cirkel.
Detta var ett obestridligt faktum som inte gick att göra någonting åt. Fröken Jägermann kände till detta. Hon kom till klassrummet, hon såg och hon förstod att detta inte var något gott. Lika bra att anpassa kartan efter terrängen.
Jag tycker att hon gjorde rätt.
Hennes uppgift bestod mest i att se till så att de största och äldsta ungarna inte slog ihjäl de minsta och svagaste. Översitteri bestraffades omedelbart. Jag tycker att hon gjorde ett bra jobb. Det var mer än man kunde säga om Fröken Karin och många andra lärare.
När jag var barn så trodde jag att lärare var onda. Idag är jag inte längre så säker på det. Jag tror snarare att de är naiva och det är illa nog. Det är denna förbannade naivitet som möjliggör misshandel och pennalism bland eleverna.
Jag är helt övertygad om att det finns människor som föds onda. Jag stötte på flera av dem under min skoltid och ingen av dem kom från dåliga hem, hade klent självförtroende eller något annat problem som är så enkelt för pedagoger och andra flummare att skylla på när det hettar till ute på skolgården.
Det kommer alltid att finnas elaka människor och det kommer alltid att finnas mindre och rädda människor som inte kan försvara sig. Det enda man kan göra är att hålla ständig uppsikt och genast bestraffa dem som visar tendenser till översitteri.
Fröken Jägermann gjorde ett bra jobb.

lördag 25 april 2009

På besök vid bilverkstaden.

Företaget jag är anställd vid håller sig med en egen bilverkstad. Det behövs eftersom bilparken är stor.
Två medelålders män jobbar där. Jag vet inte vad de heter men de ser ut att heta Rune och Lasse. Typiska verkstadsnamn. Därför kallar jag dem för Rune och Lasse i den här lilla berättelsen.
Rune är den större av dem och verkar vara lugn till sin natur. Lasse är mer hetsig. Om felet är ovanligt svårlokaliserat eller om en mutter rostat fast så blir han förbannad. Då är det färdigt.
För ett tag sedan hade jag ett ärende till bilverkstaden. Lasse stod och bankade på en gräsklippare med en kulhammare. Det sprutade flisor av skyddsplast, skruvar, kondensatorer och jävelskap. Jag undrade vad han gjorde.
-”Kollar tändsstiften!”
Där ser man.
Jag känner mig alltid obekväm i sådana här miljöer. Verkstäder är en fullkomligt främmande värld för mig. Jag är helt borta när det gäller motorer och tekniska prylar. Är det även olja och smuts inblandat så känner jag mig illa till mods.
Rune och Lasse vet om att jag är en komplett idiot när det gäller bilar och motorer. Så fort jag dyker upp i bilverkstaden så inbillar jag mig att de säger:
-”Titta! Nu kommer den där jävla dåren igen!”
Jag var där för ett tag sedan. Bilen gick tungt. Jag hade haft ett ärende utanför stan. Hela vägen tillbaka hade jag haft gasen i botten men ändå inte kommit över nittio knyck. Motorn lät ansträngd och det luktade bränt. Bäst att söka upp Rune och Lasse.
-”Har du prövat med att släppa handbromsen?”
De skrattade som vanligt när jag körde därifrån. På den nivån ligger jag när det gäller bilar och felsökning.

Nu var jag där igen men det var inte bilen som krånglade. Jag väntade på Lasses kollega, Rune. Det är han som har hand om nycklarna till materialförrådet. Jag skulle hämta några dunkar med rengöringsmedel och golvpolish.
Så jag stod där och väntade. Lasse började byta däck på en bil. Muttrarna hade bestämt sig för att inte släppa utan strid. De satt stenhårt. Lasse gjorde muttrarna runda, slant och slog upp ena knogen. Det såg roligt ut. Det tyckte inte Lasse. Han blev förbannad och undrade varför i helvete jag stod där och flinade. Ville jag ha stryk?
-”Nä, jag bara väntar på Rune. Jag ska hämta rengöringsmedel.”
Lasse talade om för mig att då fick jag fan i mig vänta för Rune var och käkade lunch och skulle inte vara tillbaka förrän om en timma.
Jag väntade gärna.
Jag gick och satte mig på en stol och försjönk i dagdrömmar. Alltid lika trevligt. Jag började fundera på Lasse.
Vad gör en sådan man på fritiden?
Vad har han för intressen?
Ja, inte vet jag. Men det är alltid kul att låta fantasin skena iväg.
Jag tror att Lasse bor i någon av min hemstads kranskommuner. I ett radhus tillsammans med sin son Erik som nyss har fyllt arton år.
Lasse är en man som har turen att ha sin hobby som sitt arbete. Inget går upp mot lite motorrenovering en ledig lördag. Lasse älskar att skruva på sina gamla veteranbilar.
Lasse gillar även att gå på fest hos sina grannar. Så fort han hör att det är party på gång så bjuder han sig själv, brakar rätt igenom häcken och ramlar in genom deras altandörrar. Alltid dyngrak från första stund.
Lasse är känd för att dyka upp sist och lämna festen först av alla. Men han hinner alltid dra några av sina beryktat dåliga vitsar. ”Jag var ute och campade och skulle slå upp tältet. Jag blev full, trasslade in mig tältduken och blev så jävla förbannad så jag slog ned tältet istället – Ha! Ha! Ha!”
På den nivån är skämten.
Det brukar bli en besvärande tystnad. Ingen fattar någonting.
När Lasse har uppnått ett stadium av berusning som brukar ligga någonstans mittemellan ännu sämre vitsar och visa kuken för de inbjudna gästerna så brukar de släpa ut honom på gatan, vända honom i rätt riktning och ge honom en lätt knuff i ryggen. Sedan går Lasse hem på autopiloten. Lasse har bott på samma adress i trettio år.

Jag hann inte längre i mina fantasier. Rune dök upp från sin lunch. Personalmatsalen serverar alltid fiskpinnar under onsdagar. Rune älskar fiskpinnar. Han hade sett fram emot lunchen hela dagen. När han väl kom dit så var det en ny pakistansk kock som hade fått för sig att laga mat från sitt hemland. Det blev inga fiskpinnar. Istället blev det något slags kött som låg i en brun sky. Stora köttklumpar med några slags utväxter på sidorna simmade omkring i kantinen. De såg ut som fördelardosor. Rune blev djupt besviken. Han glodde misstänksamt ner i kantinen men tog ändå en rejäl portion eftersom han var hungrig.
Han tyckte att det smakade färsk avföring.
Rune bestämde sig för att aldrig mer besöka personalrestaurangen. Han pressade i sig maten och gick därifrån i vredesmod.
När Rune kom tillbaka så var han inte på sitt bästa humör. Maten orsakade honom magbesvär. Det kändes som om en annalkande ränndreta var på väg. Han skulle bli tvungen att spendera en längre tid på toaletten. Under tiden så skulle han fundera ut en så smärtsam avlivningsmetod som möjligt för den nya kocken.
-”Du får vänta, jag måste skita!”
Sade Rune till mig
Det gjorde inget. Jag gick ut till bilen och satte mig.

Jag satt och funderade på Rune. Jag hade hört att han gillade att skriva på sin fritid. Det var lite ovanligt, en bilmekaniker som har skrivande som sitt intresse. Jag undrade vad han skrev för något, finstämd poesi kanske?
Han kanske skriver sockersöta noveller åt flicktidningar som Frida och Julia? Ja, inte helt omöjligt det heller.
Eller också kanske han skriver hårdporr?
Ja, det tror jag.
Ju mer jag funderade på detta, ju mer övertygad blev jag att så var fallet. Jag tror att Rune skriver porrnoveller ur ett verkstadsmekaniskt perspektiv. Porrnoveller som är en slags märklig blandning av motormanualer och grovporr. Handlingen utspelar sig i skitig verkstadsmiljö eller vid racerbanor. Bilar, verktyg och diverse motordelar används flitigt som metaforer för könsdelar och saftiga samlag. Novellerna kan ha titlar som Kuken i hjulhuset.
"Hon ryckte och slet i min domkraft som om det hade varit en växelspak till en Alfa Romeo med synkad låda och hon flödade själv som en uppjackad kanna under Svenska Rallyt i värmlandsskogarna".
Det är kukar och muttrar, fittor och skruvar, hylsnyckelsatser och gruppsex bland gamla kasserade bildäck i en salig blandning och allt kryddar han med någon konstig och obehaglig skadeglädje. Mitt uppe i någon däckregummering eller saftig sextionia så kastar han in helt ologiska olyckshändelser som inte tillför handlingen ett dugg. Någon kommer för att hämta sin bil och ramlar ned i en smörjgrop och slår ut framtänderna eller får fingrarna i kläm i någon hydraulisk anordning. Mekaniker halkar på oljefläckar och bryter både armar och ben och kunder som kommer till verkstan drabbas av plötsliga slaganfall eller ränndreta.
En gång så lyckades han t o m peta in ett getingbo i handlingen. En däckbalanserare ägnade sig som bäst åt lite analtöjning tillsammans med en kvinna från kontoret. En förorättad kund som inte var nöjd med ett tidigare svetsjobb kastade in ett getingbo genom fönstret. Kärleksparet var naturligtvis allergiska mot getinstick och höll på att stryka med. Mycket kul och stor litterär konst enligt Rune.
Tja… Kanske det. Men det är inte riktigt min grej.
Hur som helst, de där dunkarna med rengöringsmedel fick jag aldrig med mig. Rune fick tydligen en trevlig stund inne på skithuset. Efter en timma var jag tvungen att åka iväg. Min chef saknade mig. Annars så hade jag gärna suttit kvar där i bilen och väntat. Jag är en man som gillar att sitta någonstans och vänta.

För övrigt så kan jag tala om att det är lördag i dag, jag har precis kommit hem från jobbet (jobbar varannan helg) och det är soligt ute. Min flickvän ringde precis.
-”Sitter du inne när det är så fint väder!”
Ja, vad då?
Vad är det egentligen med kvinnor och solsken? När jag var barn så tjatade alltid morsan på mig så fort solen sken.
-”Ut och lek! Det är ju så fint väder!”
Jag ville inte ut och leka och det vill jag inte idag heller. Jag har aldrig riktigt fattat grejen med att vara utomhus. Vad är det som är så jävla fantastiskt med att lämna lägenheten? Ska jag gå ut och ställa mig på gatan och glo en stund bara för att solen råkar skina? Nej tack. Så länge mitt bredband fungerar och jag har mat i kylen så finns det ingen anledning till att lämna hemmet.
Men jag ska nog koka mig en kopp kaffe, sätta mig på balkongen, ta mig en rök och dagdrömma lite.
Vi syns!

tisdag 21 april 2009

Jag springer fortfarande!

Jag är en man som avskyr all form av idrott, ändå så har jag sprungit en hel del i mitt liv. 1972 började jag skolan. Under första rasten så sprang jag hem.
Min lärarinna fick hålla koll på mig. Så fort hon slappnade av i sin bevakning så stack jag. Jag kunde hoppa ut genom ett öppet fönster mitt under lektionstid. De andra ungarna gapskrattade. Min lärarinna - som för övrigt var ung och oerfaren inom yrket - stod handfallen inför detta beteende. På lärarhögskolan så hade hon fått lära sig att barn minsann var små tacksamma varelser som brann av iver över att få suga i sig kunskap. Min lärarinna hette Karin.
Välkommen till verkligheten, Karin!
Jag blev skickad till en psykolog. De tyckte att det var märkligt att jag föredrog att vara hemma i mitt rum och ägna mig åt mina intressen istället för att lära mig fullkomligt ointressanta saker, inlåst i ett klassrum tillsammans med människor jag inte hade något gemensamt med.
-”Trivs du inte hos oss?”
Minns jag att psykologen frågade. Hos oss. Som om skolan vore en enda stor, lycklig jävla familj.
Jag gillade att vara hos psykologen. Jag sket i vad han sade men jag slapp lektionerna och gick man hos psykologen, ja då fick man status bland de andra ungarna.
Jag är galen och de vet om det. Minns jag att jag tänkte.
Det kändes bra.
Psykologen hette Ludwig – Kalla mig Ludde! Han hade skägg, klädde sig som en hippie och var med största sannolikhet kommunist. Det var de ofta under sjuttiotalet.
Ludde snackade en stund med mig och sedan sade han åt mig att gå tillbaka till lektionen. Jag reste mig upp, lämnade rummet, gick ut på skolgården, tittade mig omkring och sprang hem.
Som sagt, jag sket i vad Ludde sade. Men jag gillade att gå till honom och det blev ännu trevligare när jag sprang därifrån.

När jag var ung så förekom jag i en del utredningar uppe på AF, ungdomspsyk och AMI (AF Rehab tror jag det kallas idag). Den återkommande slutsatsen var att jag – förutom att jag var galen - saknade ambition. För alla om inte riktigt har klart för sig innebörden av ordet ambition så ska jag försöka att förklara.
Ambition är ungefär detsamma som att vilja något jättemycket och att kämpa för det. Det finns t ex människor som brinner av iver över att få slå i spikar i plankor eller svetsa ihop plåtbitar. Sedan så finns det människor som har större ambitioner. De vill kanske bli tandläkare, advokater eller ekonomer.
Gemensamt för alla dessa människor är att de satsar en stor del av sin tid på att i framtiden kunna försörja sig på att snickra, svetsa, rota folk i käften, få brottslingar frigivna eller ägna sig åt skatteplanering åt företag.
Idag måste t o m en alldeles vanlig rörmokare gå i skolan för att kunna försörja sig på att koppla ihop rör och rensa avlopp. Först tre år i gymnasieskolan och sedan en rörmokarutbildning. En advokat eller tandläkare måste naturligtvis tillbringa ännu längre tid i skolan.
De biter ihop. De ger sig fan på att klara detta för de har ambition. De vill verkligen syssla med detta i framtiden.
Imponerande. Hur orkar de?
För att orka så inbillar jag mig att man måste tycka att det är roligt, eller åtminstone intressant att hyvla en planka slät. En tandläkare måste uppfyllas av lycka efter han har lyckats utföra en rotfyllning på en skräckslagen patient som har gjort ovanligt hårt motstånd. En advokat måste ju känna uppriktig glädje när han lyckas få en våldtäktsman frigiven och en svetsare bör ju längta till jobbet varje dag så att han får svetsa ihop ännu mera plåt. Hur har de annars orkat pina sig igenom utbildningarna och ta sig ända fram till målet? I min värld så måste man tycka att det man sysslar med är roligt och intressant, annars orkar jag inte.
Jag tycker inget av detta verkar kul.
Därför ansåg de att jag inte bara saknade ambition, de funderade även på om jag var galen eller ovanligt intelligent. Något fel var det.
Jag läste en gång en av de där utredningarna. Jag skrattade. Det stod bl a: "Han visar tecken på en intellektuell begåvning som är högre än genomsnittet samtidigt som han visar ett obefintligt intresse för att lära sig nya saker. Tycks sakna ambitioner och framtidsplaner och verkar helt ointresserad av att förkovra sig i något yrke.
Det enda yrke som den arbetssökande har ställt sig positiv till var som affärsbiträde men hans ovilja till kundkontakt stänger ute alla möjligheter till anställning inom detta gebit."

Jag gillade det där sista. ”Jobba som affärsbiträde men är negativ till kundkontakt”.
Det tycker jag sammanfattar min personlighet på ett korrekt sätt.
Jag skrattade när jag läste det där för första gången. Det gjorde inte min arbetsförmedlare. Jag var tjugoett år, hade precis blivit arbetslös och hade fått en ung kvinna som arbetsförmedlare. Hon hatade mig. Hon var den nyutexaminerade sorten som skulle visa sig på styva linan inför sina chefer genom att sätta alla i arbete oavsett om de passade för jobbet eller inte.
Jag passade inte för några jobb. Speciellt inte för sådana jobb som innebar kundkontakt. Det talade jag om. Det stod att läsa i min akt.
-”Det var bra det! Då har jag ett alldeles perfekt jobb för dig!”
Hela sommaren så var det meningen att jag skulle gå med en röjsåg och rensa sly utefter det Bohusländska kustbandet tillsammans med en finsk dåre på två meter och kritvitt stubbat hår. Han kunde inte ett ord svenska men desto mer om Systembolagets utbud.
-”Där slipper du garanterat kundkontakt!”
Sade min arbetsförmedlare.
Jag stod ut i två veckor. Sedan kastade jag röjsågen ifrån mig och sprang därifrån. Den finska dåren slängde ifrån sig sin röjsåg i samma stund och sprang iväg åt motsatt håll. Mot Systembolaget.
Jag sprang i flera år efter det. Till och från nya skitjobb.

Att sakna ambition är inte detsamma som avsaknad av drömmar. Jag har haft drömmar. Stora drömmar.
Skillnaden mellan ambition och dröm är att ambition ligger nära verkligheten. Det är genomförbart. En dröm är blott en dröm. Om en dröm ska slå in så har man tur. Ambition däremot är förknippat med hårt arbete och målmedvetenhet. Egenskaper som jag saknar.
Jag är en drömmare.
Jag förstod tidigt att mina drömmar knappast var genomförbara. De var inte realistiska.
Om man drömmer om att hyvla brädor, bära sten eller stryka färg på husväggar så är chansen stor att man får sina drömmar uppfyllda. Jag var åt det konstnärliga hållet. Jag gillade att teckna och skriva. Det gick tretton sådana som mig på dussinet. Då blir det svårt att få sina drömmar uppfyllda.
Så jag sket i alltihopa. Jag hade inga planer, inga mål, ingenting. Jag gav upp. Jag skulle få fortsätta med att springa men det tog lång tid innan jag kom i mål.

Idag lever jag ett bra liv. Jag har det nog bättre än många andra. Jag har ett jobb som är helt ok, trevliga jobbarkompisar och bra chefer. Jag gnäller mycket, det erkänner jag men det är nog mest av gammal vana. Mitt nuvarande jobb är det enda jag har haft som jag har stannat kvar på. Ibland så får jag skäll av min chef men ska sanningen fram så förtjänar jag det nog för det mesta. Trots att jag är en bra bit över fyrtio år så tror jag fortfarande att det går att lura en chef. Så fort det dyker upp en chans så kan jag inte hålla mig, jag bara måste hoppa in i bilen, dra iväg och sätta mig på något fik och hoppas att jag ska klara mig. Precis som i skolan när jag i ett obevakat ögonblick kunde hoppa ut från klassrummets fönster.
-”Jag har inte sett dig på hela eftermiddagen. Var har du varit?”
Frågade chefen när jag kom tillbaka och skulle hänga in bilnycklarna i nyckelskåpet.
Jag talade om att jag hade varit och hjälpt Hamid med golvet borta vid Ikea. Jävla besvärligt golv det där!
-”Nej, det har du inte alls det! Hamid är sjukskriven.”
Förbannat! Hur kunde jag glömma? Hamid har haft en lång period av nykterhet. Jag visste att han låg i startgroparna för en ny fylleperiod. I fredags hade Hamid börjat gnälla över att han kände sig förkyld. Då vet man att han planerar en längre sjukskrivning. Influensa kallar han sjukdomen och medicinen inhandlas i flytande form.
-”Som sagt var, Hamid är sjuk. Sjuk, som det heter nu för tiden…”
Fortsatte min chef och blängde ilsket på mig.
Det gäller att veta när slaget är förlorat. Det var ingen idé att försöka med några bortförklaringar. Det var bara att ta utskällningen och hoppas att hon skulle tappa orken efter en stund.
Hon startade upp lite lätt med att ifrågasätta min mognad. Sedan övergick hon till att ha synpunkter på mitt intellekt. Efter att hon hade hämtat andan så kom förebråelserna. Hon var besviken på mig, det var dags för mig att ta lite ansvar och till sist så avslutade hon med hot och det var bäst att jag skärpte till mig.
-”Annars…!”
Ännu en gång så kändes det som om jag var kvar i skolan. Inget nytt under solen. Min gamla skollärarinna brukade dra mig i öronen, eller hälla vatten i nacken på mig med en grön blomkanna. Den stod alltid på hennes kateder, redo att användas. Det stod mitt namn på den.
Min chef har inte för vana att dra mig i öronen. Jag har inte heller sett till någon blomkanna inne på hennes kontor. Men jag skulle nog föredra en sådan behandling framför en rejäl utskällning.
En smäll kan man ta, en utskällning som man faktiskt förtjänar känns värre.

Men det kändes ändå rätt så bra när jag gick hem idag. Trots att jag är en medelålders man så springer jag fortfarande. Jag har fortfarande spring kvar i benen. Livet känns fortfarande som en lek. Det är inte riktigt på allvar ännu.
Det känns rätt så bra.
Alla runt omkring mig håller på att bli gamla och tråkiga. De har slutat att springa.
Min flickvän tjatar om att vi ska flytta ihop och mina vänner håller på att bli gamla gubbar och kärringar. De vill inte göra någonting längre. De vill inte ha kul.
Hädanefter får jag resa ensam. Det finns inte längre någon att dela vodkaflaskan med nere på strandpromenaden.
Men jag springer fortfarande.
>
>
Sådärja, nu var den texten avslutad! Idag hade jag verkligen ingen lust att skriva något men jag kände mig tvungen. Det var ju ett tag sedan jag visade mig.
Men nu skiter vi i det. Jag nämnde resor i slutet av texten. Jag gillar att resa. Jag har som ambition (se där, de hade fel, jag har ju ambition!) att försöka besöka två nya länder och städer varje år. Denna sommar åker jag till Grekland men sedan så har det tagit stopp. Jag har inte riktigt kunnat bestämma mig.
Men så hittade jag detta. Ser ut som rena paradiset. Hit drar jag till vintern: Aruba och Oranjestad i Västindien.
Sol, bad, massor av billig shopping, amerikanska snabbmatskedjor m.m. Kan det bli bättre? Ska bli roligt! Har aldrig varit i Västindien!
Två veckor under smällkalla vintern på denna härliga ö. Kul! Nu har jag något att se fram emot. Det behövde jag.
Oranjestad verkar vara en fantastisk stad. Kolla bilderna! Närmare paradiset än så kan man inte komma!














Detta hotellet funderar jag på. Verkar trevligt. Vad tycker ni?

fredag 17 april 2009

Australia - Min egen version.

Igår hyrde jag och min flickvän en film. ”Australia”. Jag hade mycket höga förväntningar. Äntligen en storfilm med mycket dramatik, romantik och påkostade specialeffekter.
Trodde jag.
Det var rena skiten. Specialeffekterna var under all kritik. Det såg ut som målade teaterkulisser. Först så blev jag förvånad, varför så dåliga specialeffekter? Sedan så förstod jag att det var meningen, det skulle vara teaterkulisskänsla för att få fram matinékänslan. Jag hatar teater och matinéer!
Billig underhållning och fåniga matinéer får mig att tänka på Roliga Timmen i skolan (som sällan var rolig) och Tarzan med Johnny Weismuller. Tarzan var inte klok. Trots att han bodde i en nästintill folktom djungel så lyckades han alltid springa på några tjocka negrer med hönsben genom näsan och exotiska frukter hängande runt halsen. De var alltid skumma på något vis. Det framgick sällan vilken sorts kriminalitet de ägnade sig åt – bananlangning?
Tarzan var alltid tvungen att börja slåss med dem och rädda djungeln från att sjunka ned i djup kriminalitet och misär.
När Tarzan inte slogs med stygga djungelnegrer så hängde han med apor.
Tarzan var inte riktigt klok.
Australia var en dålig film.

Filmen var uppbyggd kring två karaktärer varav den kvinnliga – Nicole Kidman - såg ut att lida av väl utvecklad vitligo i kombination med svår anorexi och inre blödningar. Den manliga delen av skådespelarduon hade som uppgift att slåss, se tuff ut och visa musklerna så att det skulle rinna till i trosorna för Nicole. Ett tag trodde jag att de hade satt den gamle James Onedin i hårdträning på ett gym inför denna roll, tills jag förstod att det var en relativt okänd skådis vid namn Hugh Jackman. Min flickvän tycker att han är snygg.
-”Åh vad snygg han är!”
Jag tycker att Nicole Kidman är ful. Jag gillar inte kritvita och magra kvinnor som inte kan skratta och le.
-”Jag trodde jag kunde knulla allt men där skulle jag fan i mig på bet!”
Sade jag högt utan att tänka mig för. Min flickvän undrade vad i helvete jag menade med det. Kunde jag knulla vem som helst?
-”Nästan… Öh… Jag menar nej! Bara dig!”
Min flickvän blängde ilsket på mig en lång stund. Sedan dök Hugh Jackman upp i rutan igen och hon fick annat att titta på. Tack Hugh!
Hon försjönk en stund i vad jag förmodar fantasier om heta nätter ute i den australiska outbacken tillsammans med Hugh. Sedan så tittade hon på mig och undrade varför jag inte kunde vara liter mer som honom.
-”Ska jag gå omkring med bar överkropp och slåss på barer?”
Nej, hon tyckte att jag skulle bli mer manlig. Att jag skulle börja träna på gym, gå upp lite i vikt och lära mig hur man handskas med en kvinna.
Ingen kan få mig att gå till ett gym, inte ens en kvinna. Gym är en plats där självupptagna män med tveksam sexualitet gillar att visa upp sig och duscha nakna tillsammans. Jag undviker gym. Jag kör med andlig utveckling istället. Jag gillar att äta framför TV:n.

Men det sämsta med filmen var ändå inte skådisarna, de hade man stått ut med om det hade varit en bra handling. Det var det inte. I själva verket så fattade jag inte mycket av handlingen. Inte i början i alla fall.
Inte ett smack.
Vad fan skulle det gå ut på?
Rörigt var bara förnamnet. Den kritvita Nicole Kidman åker till Australien under brinnande krig. Det var något om hennes man och ”feta kor" som inte hade/eller hade korsat någon jävla flod/blivit stulna/lämnade vind för våg. Någon som hette Fletcher var förman på gården, han var tydligen elak. Speciellt elak ville han tydligen vara mot en svart pojke vid namn Nullah. Någonstans i bakgrunden så figurerade en gammal, svart gubbe som stod på ett högt berg och såg mystisk ut. Tydligen Nullahs morfar. Han var kung. Det fanns en boskapskung också, en Kung Carney som var konkurrent till Nicole Kidman och hennes feta kor som hon just hade ärvt efter sin man som av någon anledning hade blivit mördad av någon.
Kanske av den mystiska gamla gubben på berget?
Förmannen Fletcher?
Den vita Albylen Kidman blir arg på Fletcher och avskedar honom. Sedan bestämmer hon sig för att driva korna själv till Darwin, tillsammans med Hugh, ett gammalt fyllo, en kines och ett gäng svarta urinvånare.
Nu var själva detaljerna avklarade. Nu kunde filmen börja.
Ungefär där gav jag upp.

Det var så till den milda grad förutsägbart, infantilt och tråkigt så jag slutade titta. Jag släppte filmen. Jag försjönk i mig själv. Jag stirrade in i TV-rutan men jag såg inget längre. Jag började fantisera ihop en alternativ handling. Det var kul.
För det första så strök jag Nicole Kidman ur rollistan. Jag bytte ut henne mot en man, en man som inte kom från England. Jag gillar inte bleka människor med dåliga tänder som ser ut att ha levt på socialbidrag och syltmackor i hela sina liv och som nu håller på att avlida av denna livstil.
Jag döpte mannen till Putte och lät honom ha sitt ursprung i Sverige. Om gym, Hollywooddieter och långa joggingpass visste inte Putte så mycket om. Däremot så visste han desto mer om pizza, hamburgare, filterlösa cigarretter (filterfria, som Putte alltid sade) och långa fylleslag bakom ratten på sin gamla Opel Kadett. Putte såg ut därefter.
Förutom sina svagheter för snabbmat och alkohol så gillade han kvinnor med stora bröst. Jättestora bröst. Puttes drömkvinna var mörkhyad, aktiv nymfoman och saknade fullständigt krav på utseende hos sin partner.
En kvinna för Putte.
Jag bytte även ut andra världskriget mot nutid. Andra världskriget är uttjatat. Vi kan det nu. Putte var tvungen att fly från Sverige för att undgå förföljelse – förföljelse från grov rattfylla och smitning från olycksplats. Australien låg på ett behagligt avstånd från svenska myndigheter.

Så en solig dag i januari så landade Putte på Sydneys flygplats. Resan hade varit trevlig med god mat och rikligt med alkohol. Faktum var att resan hade varit så trevlig så Putte fick ledas nedför planets landgång, en flygvärdinna under var arm.
Sydney var soligt och varmt men lite väl stort för Putte som var en lantis. Putte trivdes i mindre samhällen. Putte var från Åmål och hade inga planer på att stanna kvar i Sydney.
Han gick istället till en bilhandlare, fick en gammal Ford för ett bra pris och blev så glad så att han höll på att missa en spritaffär när han körde därifrån. Som tur var så hade han ögonen med sig. En stund senare så körde han ut på motorvägen, styrde norrut och kände sig lycklig. Putte tänkte köra ända upp till Darwin. Det verkade vara en lagom stor stad och jobb fanns det säkert för en pigg och sorglös man som honom och vem visste, kanske fanns det någon trevlig kvinna som väntade på honom där uppe?
En ung och mörk kvinna med stora bröst som såg som sin livsuppgift att tillfredsställa en medelålders man så ofta hon kunde.
Varje dag.
Hela tiden.
Denna möjlighet gjorde Putte på ännu bättre humör. Solen värmde, rutan var nedvevad, vinden rufsade om hans hår och med jämna mellanrum så tog han en klunk ur vodkaflaska som han hade mellan sina knän.
Vilken härlig dag!

Ungefär samtidigt så muckade Molly från Graftons ungdomsvårdsskola för vanartiga och missanpassade flickor.
Molly var nitton år, mörkhyad och hette egentligen Millaa, som var hennes aboriginernamn. Millaa hade blivit dömt till två år på ”yrkesskola”, som stillot kallades. Millaa hade tillbringat dessa två år med att tillverka klädnypor i sin cell och undrade fortfarande vad detta yrke kallades och vilka arbetsgivare som efterfrågade dessa kunskaper.
Anledningen till att Millaa hade fått en tvåårig utbildning i klädnypestillverkning berodde på en serie av olyckliga omständigheter.
Allt började i den lilla orten Mulla Wullah, strax utanför Darwin. Hon hade träffat sin första pojkvän, Steve, en korkad ung bondläpp som vid tjugo års ålder fortfarande kämpade med att försöka gå ur grundskolan. Frånvaron av intellektuella kvaliteter kompenserade han med en myckenhet av drickande och runkande. Steve gav inte mycket för studier. Han ville supa och knulla.
Söp gjorde han så det stod härliga till men det var klent med det sexuella. Ofta satt han ensam på gården bakom en stor hög med melass, där fick han lugn och ro. För läxläsning, som han sade till sin far. Min egen sorts läxor, tänkte Steve.
Om Steves klena studieresultat berodde på att han föredrog att sitta bakom melasshögen och dricka sprit och hissa skinn eller på ren enfald är det ingen som vet, allra minst Steve och han brydde sig knappast.
Men han skulle väldigt gärna vilja ha någon att läsa läxor tillsammans med bakom högen av melass.
En tjej.
Och så mötte han Millaa.
I början så ville inte Millaa ställa upp på Steves märkliga tolkning av läxläsning. Hon trodde han ville ha hjälp med att böja verb, istället så försökte han hela tiden ta henne på brösten. Högst irriterande. Hon fick inte en chans att öppna läxböckerna, hon fick slå dem i huvudet på Steve. Hela tiden.
Efter tredje dagen av läxläsning så förstod Steve att han var tvungen att ändra taktik för att komma innanför trosorna på Millaa. Han plockade fram en flaska billig konjak som han bjöd henne på.
Och se! Det gav resultat.
Efter några klunkar så uppfylldes Millaa inte bara av en stark lyckokänsla, hon förnam även ett behagligt pirr mellan benen. Efter ytterligare några klunkar så rann det till riktigt ordentligt i trosorna och efter halva flaskan så låg hon på rygg, med kjolen uppdragen och Steves vita röv hoppande upp och ned mellan sina ben.
Det här var det bästa Millaa hade varit med om. Så mycket sprit, så mycket män.
Så många sorter att pröva.
Så lite tid.
Millaa övergav Steve. Nu brann det i knutarna. Millaa skulle snart fylla sjutton år. Hon ville hinna med så mycket som möjligt innan hon blev för gammal. Pengar saknades men det var inga problem. Sent om kvällarna så tjuvkopplade hon sin morfars gamla Holden och drog iväg till traktens alla nattöppna spritaffärer. Hon plockade åt sig vad hon ville ha i hyllorna och när det var dags att betala så gjorde hon klart för affärsinnehavaren – som oftast var en man – att hon kunde betala på annat vis. Millaa visste att hon hade behagen på de rätta ställena. Hon klippte med sina långa, svarta ögonfransar, visade urringningen och tittade ägaren djupt i ögonen.
-”Jag behöver verkligen det här. Finns det inget du behöver?”
Den man i Australiens obygder som kunde motstå ett sådant erbjudande fanns inte. Ofta hade de inte haft någon kvinna på åratal. De hoppade över disken, sprang bort till dörren, låste och hängde upp skylten med CLOSED skrivet i stora versaler.
Millaa hade funnit lyckan – Gratis sprit och så mycket sex hon orkade. Ibland kunde hon besöka flera stycken spritaffärer under en natt.
Hon brukade kalla sina nattliga besök i spritaffärerna för ”balnätter”. Hennes betyg hade aldrig räckt fram till någon högre utbildning. Studenten med tillhörande avslutningsbal var bara att glömma. Millaa hade alltid drömt om att få gå på studentbal.
Nu gick hon på bal varje natt.
Men hon hade ingen balklänning och kavaljererna bar aldrig frack eller gav henne blommor. De var skäggiga, luktade svett och gav henne billig sprit istället.
Det spelade ingen roll, Millaa hade fått smak för både alkohol och stake.

Dessvärre för Millaa så tog det inte lång tid innan polisen fick höra talas om den unga kvinnan som åkte omkring och gav män sex mot sprit i betalning. Sådant kallas för prostitution och är åtalbart. Bland männen i obygden så hade rykten surrat länge om en ung aboriginerflicka som lade upp sig för i stort sett vem som helst i utbyte mot lite sprit.
-”En trevlig flicka!”
Sade många.
Alla män ville träffa henne.
Polisen också.
Och det gjorde de.
Hon greps på bar gärning i Mr Hendersons ambulerande spritbutik ”Booze n’ go” som för tillfället stod parkerad i en liten stadspark i Ballahwalla.
Inte bra.
Poliskonstapel Patterson var en man som gärna drack i tjänsten. Mycket och ofta. Han frekventerade med jämna mellanrum Mr Henderson ambulerande spritbutik. Poliskonstapel Patterson var även djupt religiös och var behäftad med en moral och kvinnosyn som var av den gamla fina sorten - Horor allihop utom morsan.
Så när han gick fram till luckan och hängde sig över disken så trodde han knappt sina ögon. Mr Henderson stod på knä bakom Millaas rejält tilltagna bakparti, fullt upptagen med att ta betalt för en helflaska konjak.
Poliskonstapel Patterson blev så moraliskt upprörd så först stod han bara och gapade.
När han noterade att båda två verkade njuta a det skamlösaste så blev det för mycket. Han drog genast sitt tjänstevapen och arresterade dem båda två.
Millaa var blott sjutton år och redan en fallen kvinna. Domaren ansåg att man genast måste ta i med hårdhandskarna innan det var för sent. Domaren gav henne tre år med chans till tidigare frigivning i händelse av gott uppförande och uppriktig ånger för sitt tidigare beteende.

Två år senare blev alltså Millaa frigiven. Hon hade uppfört sig väl och ja, hon ångrade sig. Hon ångrade att hon hade åkt fast.
Millaa tänkte fira sin frigivning. Hon tänkte dricka hejdlöst i en vecka. Men först så måste hon ta sig tillbaka till Mulla Wullah utanför Darwin. Hon hade hemlängtan.
Så därför traskade hon iväg mot motorvägen. Hon skulle försöka få lift.
Just då så kommer Putte från Sverige körande i sin gamla Ford. Putte var fortfarande på gott humör. Flaskan i knät var snart slut men vad gjorde det? I baksätet låg flera och väntade på att drickas upp.
Solen stekte från en molnfri himmel och tittade Putte åt höger så såg han blått hav och palmer. Tittade han åt vänster så såg han en ung, mörk kvinna med stora bröst som försökte att få lift… En ung kvinna som försökte få lift!
Putte tvärnitade genast.

-”Åh vilken fin film!”
Utbrast min flickvän.
Filmen var slut och så också min egen version av Australia. Min flickvän väckte mig ur mina dagdrömmar.
Nu får vi inte reda på hur det gick för Putte och Millaa. Men jag tror faktiskt att de fick ett mycket fint liv. Ett liv som passade dem.
När jag gick och lade mig så tog det en stund innan jag somnade men precis när ögonlocken började falla ned så såg jag en bild framför mig. En bild på en liten skamfilad spritaffär mitt ute i den Australiska ödemarken. Dörren var öppen och jag såg två människor som stod bakom disken. Det var en man och en kvinna.
Det var inte Hugh Jackman och Nicole Kidman.
Mannen såg en aning sliten ut och kvinnan var ung och mörk. Det såg lyckliga ut. Precis när jag skulle vända mig om och sluta ögonen så hörde jag att de hälsade mig välkommen. De tackade mig för allt och Millaa frågade om jag ville ha ett glas. Eller flera.
Ja, varför inte?
Sedan somnade jag.

måndag 13 april 2009

En stund på Facebook.

Jag har varit inne på Facebook och kollat. Min fanclub ligger där. Jag var nyfiken på vad det är för sorts människor som är medlemmar, som gillar att läsa det jag skriver.
Jag klickade runt och noterade att alla ålderskategorier är representerade. Medelålders kvinnor och män, unga pojkar och flickor. Det känns smickrande.
Jag undrar varför de läser det jag skriver egentligen?
Det är kul att de gör det, men varför?
Skulle jag följa en blogg som drivs av en tunnhårig, medelålders tönt med glasögon tjocka som iskuber vars texter egentligen inte handlar om någonting viktigt?
Ja, garanterat.
Men jag är inte som de flesta andra. Jag är en person som kan sitta på sängkanten och stirra bort mot min kokvrå och drömma mig bort i en hel dag. Det är det få som kan och ännu färre som finner något nöje i detta.
Jag skulle aldrig kunna skriva om bergsklättring, bungyjump och upptäcktsfärder i Borneos regnskog. Det är inte min grej.
Äventyret är mycket långt borta när jag skriver.
Ändå så har jag vaknat upp på underliga platser utan att veta vart jag har varit, med sönderslagna glasögon, trasiga kläder och tussar med hår bortslitna från mitt huvud. En total avsaknad av mognad och oförmåga att hantera alkohol kan vara nog så äventyrligt. Jag behöver inte utsätta mig för ytterligare faror.

Jag tittade på flera foton av medlemmarna på min fanclub. En mörk, ung kvinna fångade mitt intresse. Jag tyckte först att det var Mathilda, en tjej som jag var olyckligt kär i en gång.
För länge sedan.
När jag var tjugoåtta år. Hon var några år yngre.
Jag förstod att det inte kunde vara Mathilda. Hon skulle ha varit nästan fyrtio år idag.
Den Mathilda jag minns var en ung kvinna från en tid då jag själv fortfarande var ung.
Jag lärde känna henne när jag jobbade på Est-Line, på en färja som gick mellan Stockholm och Tallinn. Estonia.
Nej, det var inte jag som glömde stänga bogvisiret.
Mathilda var adopterad, från Etiopien eller Eritrea. Minns inte riktigt. Jag tyckte att hon var den vackraste flicka jag hade sett i hela mitt liv och inte nog med det, hon såg snäll ut. Jag har alltid varit svag för snälla kvinnor.
Mathilda var snäll.
Vi blev bästa vänner direkt. Jag var kär i henne men det vågade jag inte visa, jag nöjde mig med det näst bästa alternativet – Vänskap.
Mathilda hade en lägenhet på Södermalm. Den hade hon fått av sina rika föräldrar. De var advokater eller något liknande. Det hade skurit sig med dem, som det så ofta gör när barnen inte delar föräldrarnas framtidsvisioner.
Mathilda ville rocka.
Hennes föräldrar ville att hon skulle utbilda sig, göra karriär och gifta sig med en välkammad kille med fina betyg och ännu finare bankkonto och efternamn. Så blev det inte. Mathilda gav dem fingret och hennes föräldrar gav henne en lägenhet och en större summa pengar och tackade sedan för den tid som hade varit.
Mathilda drack inte sprit. Jag tyckte att hon rockade dåligt. Jag drack desto mer. Det gillade inte Mathilda.
-”Du har alltid en flaska i handen. Du kommer inte att få uppleva din trettioårsdag!”
Jag skrattade och talade om att jag skulle bli minst hundra år.
-”Jag kommer att överleva er allihop!”
Jag överlevde Mathilda. Hon blev knappt tjugotre år.
När vi hade känt varandra i ett halvår så blev jag inbjuden till hennes hytt. Vid ett av de sällsynta tillfällen då hon drack sprit så blev hon ovanligt kärvänlig mot mig. Vi satt på hennes sängkant. Hon lutade sig mot mig. Helt plötsligt gav hon mig en puss. Alkoholen hade helt klart en positiv effekt på hennes känsloliv.
-”Drick mer!”
Sade jag. Det gjorde hon.
-”Drick ännu mer!”
Sedan klädde hon av sig, lade sig på sängen och bad mig komma.
Mathilda hade sagt att jag alltid hade en flaska i handen. Den kvällen ställde jag ifrån mig flaskan. För en gångs skull så fanns det ett trevligare alternativ.
Det bästa man har i livet är inte sitt hem, sin bil eller sina pengar. Sådant går alltid att ersätta. Det bästa man har i livet är sina minnen. Det är egentligen det enda man har. Det bästa man har. Mathilda är ett sådant minne. Något av det bästa jag har.

Jag klickade vidare bland medlemmarna i min fanclub. Eftersom jag inte är medlem på Facebook så kommer jag inte alltid vidare. Jag kan inte heller ta del av all information. Men jag kände igen ett namn på en kvinna, ett namn som jag minns från min tonårstid. Hon var med i samma ”gäng” som mig, eller vad man nu skulle kalla den löst sammanhållna gruppen av töntar som ville vara tuffa men som inte ens skrämde pensionärerna.
Vi kan kalla henne för Lena.
Hon var tillsammans med en polare till mig på den tiden. Lena var polarns första flickvän. Polarn var Lenas sista pojkvän, för tillfället.
Jag klickade och kom in på Lenas sida. Jag tittade på hennes foto. Det var verkligen Lena. Nu var jag säker.
Jag känner igen henne men jag är rätt så säker på att hon inte har känt igen mig. Hon skulle bara veta. Världen är liten.
Idag är Lena medelålders. Jag har gamla fotografier på henne. På dem så är hon kanske femton-sexton år. De är tagna under någon sommar i början av åttiotalet. Lena sitter i en kanot på väg någonstans. Det ser ut att vara Dalslands kanal, men jag är inte helt säker. Lena är knallröd i ansiktet. Det ser ut som om hon är generad. Hon skäms.
Jag påpekade detta för henne en gång.
-”Jag är inte alls generad! Det är solen som har bränt mig!”
Det tror inte jag. Jag tror att hon ljög.
Jag tror att just då, en solig sommardag för så länge sedan, mitt ute i vildmarken tillsammans med ett gäng jämnåriga vänner så gick sanningen upp för henne. Hon fick insikt. Den slog ned som en blixt från en klar himmel. Herregud, jag är korkad! Det var vad jag tror att hon tänkte. Jag är verkligen helt tät i huvudet och jag är den sista som har kommit underfund med detta!
-”Varför har ingen sagt något?”

Skriker Lena så det ekar över de dalsländska skogarna.

Jag var aldrig med på den där kanotutflykten. Jag hatar friluftsliv. Har alltid gjort det och kommer alltid att göra det.
Jag gillar varma städer med palmkantade boulevarder. Jag gillar soliga stränder och stora köpcentrum. Jag gillar inte mörka, dystra granskogar. Jag avskyr kyla, väta, snö och sly som knappt orkar grönska under en kort period av plusgrader som vissa kallar för sommar.
Jag skrev tidigare att jag inte är äventyrligt lagd. Det stämmer. En kanotuflykt i Sverige är knappast något äventyr. Men det är en utomhusaktivitet. Sverige har ett klimat som enbart uppmuntrar till inomhusaktiviteter.
Jag gillar att vara inomhus. I alla fall så länge som jag är tvungen att vistas i detta klimatet.
Jag frågade en gång Mathilda varför hon jobbade. Hon hade ju fått en rejäl slant av sina föräldrar. Hon hade inte behövt jobba. Lägenheten var betald och ett sjusiffrigt belopp hade hon på sitt konto.
-”Vad skulle jag annars göra?”
Svarade hon.
Mathilda hade en lika märklig inställning som så många andra människor. Varför måste man alltid göra något?
Vi stod utanför terminalen. Det var höst, det regnade och blåste. Jag hade min resväska i handen. Jag hade fått jobb på en ny färja på andra sidan Sverige, en Englandsfärja.
Mathilda frågade mig vad jag skulle göra om jag hade haft hennes pengar.
-”Varit hemma!”
Sade jag.
Det svaret kom snabb. Helt spontant. Utan att jag egentligen tänkte efter. Det var ett bra svar. Idag känns det mer rätt än någonsin. Hemma. Inomhus. Så trevligt jag skulle ha det!
-”Du vet att du är knäpp va?”
Sade Mathilda och log.
-”Ja.”
Sedan skiljdes vi åt.
Det sägs att de flesta olyckor sker i hemmet. I så fall borde jag numer leva väldigt farligt, för att inte säga rent äventyrligt.
Mathilda, hon kom aldrig mer hem.
Jag mönstrade av i rätt ögonblick. Idag är jag på den plats jag vill vara på. Hemma i värmen tillsammans med min dator, mina böcker, min TV och allt annat som gör livet värt att leva. I morgon är jag ledig men på onsdag börjar jag jobba igen. Då måste jag lämna min lilla lägenhet. Men åtta timmar senare är jag tillbaka.
Då är jag hemma igen.
Så har mitt liv blivit. Sämre kan man ha det trots allt. Det finns ju dom som aldrig kommer hem från jobbet något mer.

lördag 11 april 2009

Bra TV.

De sänder en fånig dokusåpa på TV nu, ”Hjälp! Jag är med i en japansk TV-Show!”
Handlar om människor som förnedras och förlöjligas på värsta möjliga vis.
Sådana program intresserar inte mig. Jag får nog av sådant på jobbet.
Jag har kommit på en ny programidé: ”Hjälp! Jag måste arbeta för mitt uppehälle!”
Undertecknad är naturligtvis den självskrivna deltagaren. Det skulle inte ens vara dyrt att producera denna TV-serie. Det skulle räcka med att spänna fast en kamera på min axel och sedan skicka iväg mig till jobbet.
-”Ha det så kul!”
Sedan får man följa mig under en alldeles vanlig arbetsdag. Man får se mig med snoken nedkörd i en igenproppad golvbrunn - Ha! Ha! Vad rolig han ser ut när han tappar sin nya, jättedyra mobiltelefon i avloppet! Kolla minen!
Man får vara med mig en hel dag när jag går bakom en kombiskurmaskin och tittar ut genom fönstren och ser alla lediga människor njuta av det vackra vårvädret och man får skratta när en chef skäller ut mig efter att han har ertappat mig med att sova under arbetstid.
Jag tror att folk skulle älska skiten. Förnedrings-TV när det är som allra bäst.
På tal om chefer, jag har arbetat i snart trettio år, med avbrott för några sköna perioder av arbetslöshet. Jag har haft många chefer. En del har varit bra, andra mindre bra och några som har varit riktiga skithögar.
Först så har vi småcheferna. Ibland kallas de lagbas, ibland arbetsledare, eller Lill-Kuken. Kärt barn har många namn. Min erfarenhet säger mig att de för det mesta är hyggliga personer. Det är de tvungna att vara eftersom de oftast jobbar tillsammans med dem som de basar över. Sedan har vi de högsta cheferna, Storkukarna. Dem ser man inte så ofta och har man tur så slipper man att ha något att göra med dem.
Det är mellancheferna som är värst. Om man någon gång blir tvungen att ha ett möte med högsta chefen så beror det på att någon mellanchef har skvallrat.
-”Trivs du inte hos oss?”
Kan Stora Kuken företagsledare fråga när man sitter där i stolen och svettas. Då vet man att någon mellanchef har skvallrat. Man vet att Stora Kuken har fått reda på att man har fuskat med någon tidsrapport eftersom man har dragit på sig lite ogiltig frånvaro. Allvarliga saker.
Jag blånekar alltid i sådana här situationer. Oavsett om det finns solklara bevis. Blåneka är det enda som gäller. Jag är en ökänd blånekare. Man ska blåneka och skylla ifrån sig på mellanchefen som har känt sig manad att skvallra.
Står det ord mot ord så orkar de i regel inte gå vidare.
-”Han förföljer mig! Tydligen så har han något personligt emot mig!”
Ja, det stämde. Under flera månader så hade han förföljt mig med dumma arbetsuppgifter som jag gjorde allt jag kunde för att smita ifrån.
-"Om han inte slutar så går jag till facket!"

Det är inte bara på mina arbetsplatser som förnedringen är ständigt närvarande. Jag är rätt så bra på att förnedra mig själv under min lediga tid. Naturligtvis skulle kameran få vara med då också.
Tidigt, klockan åtta en solig lördagsmorgon så plockar jag fram en sjuttiofemma från kylskåpet, går ut på balkongen, slår upp ett glas, tänder en cigg, stirrar in i kameran och säger:
-”Nu ska jag inte vika mig en tum förrän jag har druckit mig stupfull innan lunch!”
Två timmar senare ligger jag på balkonggolvet och snarkar.
Under dessa två timmar har jag hunnit med att kräkas i mitt askfat och ringa ett par förvirrade samtal till två nära vänner. Jag har även hunnit med att ringa min flickvän som nyss har somnat efter att ha jobbat nattskiftet i köket på ett större hotell. Jag tyckte att det var en alldeles utmärkt idé att ringa och väcka henne och tala om att det var en härlig lördagsmorgon, att solen sken och nej, jag var inte alls full!
-”Lite trött bara! Jobbat hårt hela veckan!”
Jag tror att det skulle bli riktigt bra TV. Enkel underhållning för enkla människor.

Vissa tycker säkert att jag har gnällt lite väl mycket över mina arbeten den sista tiden. Några tycker kanske att jag borde vara glad över att ha ett jobb i dessa tider.
Nej, jag är inte glad. Varför skulle jag vara det? Jag skulle däremot ha varit glad om jag hade varit i en sådan ekonomisk situation så att jag inte behövde arbeta. Nu måste jag arbeta. Det är inget jag väljer frivilligt. Det handlar bara om att överleva. Inget annat.
Alternativet är att leva på en snålt tilltagen a-kassa och bli trakasserad varje dag av någon idiot till arbetsförmedlare som inbillar sig att man mår dåligt av att inte ha ett meningslöst jobb att gå till varje dag.
Jag har varit arbetslös flera gånger i mitt liv. Jag gillade att vara arbetslös. Det kändes fantastiskt varje morgon när jag vaknade och visste att jag inte behövde gå till en plats jag inte ville vara på och utföra sysslor jag aldrig skulle befatta mig med på min lediga tid.
Det var den ekonomiska situationen som jag inte gillade. Därför sökte jag jobb. Inte för att jag ville arbeta. Jag ville få en bättre ekonomi.
Idag så har jag god ekonomi men det finns ingen tid till att njuta av mina pengar. Jag hinner knappt komma hem förrän det är dags att gå till jobbet.
När jag var ung så vantrivdes jag alltid på mina arbeten. Det var liksom ett naturligt tillstånd som jag inte reflekterade så mycket över. Idag sitter det djupare än så. Allteftersom jag blir äldre så rinner tiden ut. Tid har blivit alltmer viktigt för mig. Nu måste jag slösa bort en stor del av min korta stund här på jorden på arbete.
Det gillar jag inte. Det går mig mer och mer på nerverna.
Det finns så mycket jag skulle vilja göra, men jag hinner inte. Tiden saknas. Jag skulle vilja resa lite mer och kanske skriva några romaner.
Det skulle kännas fint att få sitta ensam på en brygga en tidig morgon, dricka sprit, se solen gå upp, skriva och känna att jag har all tid i världen på mig. Jag behöver inte gå hem och lägga mig, jag kan sitta kvar ända tills nästa morgon om jag vill för det finns inte längre några tider att passa.

Jag vet att det finns många som inte håller med mig, som anser att det är roligt att jobba. Ja, det finns sådana människor men de har sällan haft riktiga jobb. Kontorsfjantarna som arbetar med att förverkliga sig själva kommer aldrig att förstå sig på mig och mina arbetskamrater. Vi lever i helt olika världar.
Det är liksom lite skillnad på att städa toaletter eller sitta i kassan på Konsum och att jobba på ett kontor och analysera det senaste projektet med grabbarna från IT-gruppen.
Gantschema, förberedelsefaser och gruppcoaching mitt håriga arsle!
Vi som jobbar på riktigt vet vad som gäller. I alla fall de flesta av oss. Jag hade en kompis en gång för mycket länge sedan. Vi kan kalla honom för Håkan. Han tyckte det var roligt att jobba. På fullaste allvar.
Håkan jobbade på ett pappersbruk. Ett pappersbruk! Han älskade sitt jobb. Om man tycker att arbete med pappersmassa, valsar och superkalandrar är höjden av nöje, ja då kan man bara ha rotmos mellan öronen.
Det hade Håkan. Hela jävla kastrullen. Han var så dum så att långt upp i vuxen ålder så bokstaverade han högt för sig själv när han försökte att läsa någon porrtidning. Håkan gillade böcker med mycket bilder. Med Håkan kunde man bara prata om högst vardagliga ting. Högt och tydligt, så inga missförstånd skulle uppstå. Subtila prylar gick aldrig hem. Elen var indragen men Gud hade glömt att slå på huvudströmbrytaren.
Det är tjugofem år sedan jag pratade med denna Håkan. Han jobbar inte kvar på pappersbruket. Det gick i konkurs. Jag hörde att Håkan grät som ett barn när de blev varslade. Idag jobbar Håkan på en fabrik som tillverkar släpvagnskopplingar. Han älskar sitt nya jobb. De som känner honom säger att han brukar sjunga för sig själv när han cyklar iväg till jobbet varje morgon.
Det är så man känner igen de största dårarna, det är de som ler när de är på väg till jobbet.
De fick nog mycket stryk som barn.

Jag säger inte att man ska strunta i att arbeta. Jag är ingen kommunist, jag tror inte på en rättvis värld. Jag tror inte på att allt ska bli bra, bara vi tar varandra i hand, börjar kramas och delar rättvist på företagens vinster.
Tvärtom.
Man bör arbeta. Det är en plikt och naturligtvis måste företagarna få chansen att göra feta vinster på vårt arbete, annars skulle ingen vilja driva något företag och vi skulle inte få några stålar överhuvudtaget. Men det är dags att sluta ljuga för sig själv. Våga säga rakt ut att du hatar att arbeta och gör inte samma misstag som jag en gång gjorde, unna dig själv att skita i de värsta jobben under en tid i ditt liv. Det är ändå ingen som tackar dig. Gör något kul istället. Dra iväg på en resa, stjäl en bil eller sup dig full och visa kuken för den där vackra tjejen som jobbar i kassan på Pressbyrån.
Om inte annat så skulle det bli jävligt bra TV.

onsdag 8 april 2009

Sagofarbrorn - Del 1.

Jag tror inte att jag är ensam om att ha ljugit mig till ett jobb. När jag skriver ljuga så menar jag inte när man sitter där under en anställningsintervju och hävdar att man gillar att se snabba resultat, att man ser jobbet som sitt andra hem och sådan skit. Det är självklara lögner. Sådant tror jag alla drar till med.
Nej, jag syftar på förfalskade intyg och telefonnummer till tidigare arbetsgivare som kan ge dig fina referenser men som leder till en god vän som mer än gärna ställer upp för dig.
-”Jaså, Peter! Ja, det var en bra kille det! Den bäste vi har haft!”
Jag vet att jag inte är ensam om att köra med dessa knep. För flera år sedan så var det någon avdelningschef från en större möbelkedja som ringde till mig och ville ha referenser om en Tommy Larsson.
-”Tommy…? Ja, Tommy! Honom saknar vi verkligen. Faktum är att hela firman stod och föll med honom. Ingenting är sig likt sedan han slutade.”
Tommy fick jobbet direkt.
Jag kände denna Tommy. En kille som jobbade på samma företag som mig. Tills han åkte dit för stöld. Han hade ägnat sina dagar åt att sova på jobbet och stjäla så mycket han kunde bära med sig från sin arbetsgivare. Han fick till slut välja mellan att sluta på egen begäran eller bli åtalad för grov stöld.
Det blev sig inte likt sedan han slutade.
Företaget gick helt plötsligt med vinst igen.
Jag syftar även på när man överdriver sina egna kunskaper och kvalifikationer, ja när man hugger till med att man har kvalificerade kunskaper inom ett yrke som man inte vet ett dyft om. Som ung så var jag bra på att ljuga för arbetsgivare. Det berodde inte på ett gott självförtroende, för det hade jag inte. Nej, jag struntade helt enkelt i om det gick åt helvete. Det värsta var ju om jag blev av med jobbet. Arbetslös, det var jag ju redan när jag sökte jobbet.
Vad kunde hända egentligen?
Jag hade allt att vinna, inget att förlora. Ibland gick det bra, ibland gick det sämre.

De sökte en bibliotekarie. Ett vikariat. Jag tyckte det lät som ett trevligt jobb. Som barn tillbringade jag många dagar på biblioteket. De som jobbade där verkade mest sitta bakom en disk och glo rakt fram. Ibland kom det någon som ville låna en bok. Det verkade vara det värsta som kunde hända dem.
Det verkade som ett mycket trevligt jobb.
Ett stort problem var att bibliotekarier hade lång utbildning bakom sig. Några sådana betyg skulle jag inte kunna förfalska. Nu skulle jag bli tvungen att dölja min lögn genom att vara uppriktig.
I min ansökan så bifogade jag ett långt personligt brev. Jag skrev att jag saknade utbildning, men att jag hade ett brinnande intresse för litteratur. Jag skrev att jag verkligen ville pröva på jobbet som bibliotekarie och att jag närde en önskan om att få föra ut de stora författarna till folket. Jag ville dra mitt strå till stacken för finkulturen.
Jag fick med en jävla massa skit, jag minns inte allt.
Jag skrattade när jag skrev det där brevet.
Döm om min förvåning när jag faktiskt blev kallad till anställningsintervju.
Ett tag funderade jag på att klä mig som en välutbildad fjant med kostym, slips och hela baletten. Det föll på att jag inte ägde några sådana kläder. Har aldrig ägt och kommer aldrig att äga.
Det gick bra ändå.
Det var en kvinna som höll i anställningsintervjun.
-”Ja, du verkar väldigt hängiven och intresserad. Men dessvärre saknar du utbildning. Vi har många sökanden!”
Jag visste att jag hade fångat deras intresse. Annars hade de aldrig brytt sig om att kalla mig till intervju. Jag sade att jag förstod dem, att de naturligtvis inte kunde anställa en fullkomligt outbildad person. Men jag ville i alla fall försöka. Jag var glad och stolt över att de i alla fall hade slösat sin dyrbara tid på mig. Sedan drog jag till med att jag hade en dröm. En måhända omöjlig dröm, men en fin och fantastisk dröm som fick mig att orka gå upp om morgonen.
-”Jag drömmer om att söka in till bibliotekshögskolan Borås!”
Jag hade svårt att hålla mig för skratt. Vad mig anbelangade så drömde jag inte ens om att söka in på Grundvux första nivå: Hör och härma i Fittslickeby, Dalsland.
Jag fick jobbet.
Det var ett vikariat på tre månader och jag blev tvungen att pendla sex mil enkel resa varje dag till Filipstad. En riktig jävla håla. En mörk, dyster och deprimerande stad. Sedan två år tillbaka bodde jag i en annan håla, Kristinehamn. Jag såg ingen idé att flytta från en håla till en ännu värre håla. Därför bodde jag kvar och valde att pendla. Jag skulle ändå flytta ifrån Kristinehamn. Det var bestämt. Under tiden körde jag med lite tillfälliga ströjobb.

Jobbet var inte vad jag hade hoppats på. Biblioteket öppnade klockan tio. Jag skulle börja klockan sju. Varje morgon var jag tvungen att gå omkring med en fånig vagn och ställa upp böcker i rätt hyllor.
Det var inget kul alls. Jag ställde böckerna lite här och där, som det föll sig. De enda som drabbades av det var låntagarna.
Jag sket i låntagarna. Jag var där för min egen skull, jag ville ha det så bekvämt som möjligt. Den inställningen har följt mig genom åren alla de gånger som jag har tvingats till att jobba inom något serviceyrke.
Klockan tio så skulle jag sitta vid upplysningsdisken och svara på dumma frågor från ännu dummare människor.
-”Jag söker Öster om Eden med John Steinbeck. Var står den?”
Ja, gissa. Under S, vid avdelningen för amerikansk skönlitteratur. Jag talade om var den stod.
-”Nä, det gör den inte!”
Men va fan… Jag fick resa mig upp och följa med kunden bort till rätt avdelning och hylla. Där fanns inte boken. Den hade stått där om jag hade bemödat mig med att ställa upp böckerna i rätt hyllor varje morgon. Vilket jag inte gjorde.
Varje dag var det samma visa. Kunder kom till mig och frågade om böcker som inte stod där de förväntades stå. Oftast kom jag inte ihåg var jag hade ställt de där förbannade böckerna. Jag fick springa omkring och leta tillsammans med kunderna.
Allt detta jobb hade jag kunna bespara mig om jag hade ställt böckerna på rätt plats direkt på morgonen. Men det gjorde jag aldrig. Jag har funderat lite på varför. Jag tror att jag sket i det för att jag helt enkelt kunde. Det är den enda förklaring jag har på detta underliga beteende.

Jobbet var en besvikelse. Det hade inget gemensamt med den skyddade tillvaro som kännetecknade min barndoms bibliotek. Jag behövde knappast slita livet ur mig, men det var så förbannat tråkigt.
Filipstad gjorde inte saken bättre. Stan kunde få en gråsten att falla i gråt. Någon mer deprimerande håla fick man leta efter. Gatorna befolkades mest av missbrukare, white trashkvinnor i jeansjackor och pensionärer.
Hur i helvete kunde jag hamna där?
Missbrukarna gillade att vara på biblioteket. Det var varmt där. De var knappast litterärt intresserade. Jag såg många fyllon och knarkare som satt och sov över en bok som de hade plockat till sig från någon hylla.
De skrämde iväg de andra besökarna. I mitt jobb ingick det att avvisa dessa personer. Det vågade jag inte. Jag var rädd för att de skulle gå till anfall.
-”Du måste säga till dem! Det ingår i ditt jobb!”
Sade en kvinna i receptionen. Nej, det tänkte jag inte göra. Under min korta tid som bibliotekarie så förvandlades Filipstads stadsbibliotek till rena värmestugan för stans uteliggare.
De både skrämde och roade mig.
De snarkade, luktade och upptog plats. Ett fyllo som gick under det käcka namnet Dyng-Sven sket på sig mitt i en fin, nyinköpt soffa inne på barnavdelningen. Det var en stor och mjuk soffa i plysch. Inköpt enbart för att de små barnen skulle ha sköna mysstunder med sina skäggiga förskolelärare.
Dyng-Sven sov gott i den där soffan. Hela dagen. Jag tordes inte väcka honom. Han sket på sig i samma stund som han somnade. Någon gång vid lunchtid så vaknade han och kräktes mellan dynorna. Sedan somnade han om. Dyng-Sven hade en fin stund i den där soffan.
En förskoleklass stod i dörröppningen tillsammans med sin vuxna skäggmupp och tittade på honom. De vågade inte gå in.
-"Bajs! Bajs! Bajs!"
Skrek en av ungarna.
De gick därifrån.
Jag skrattade högt. De andra bibliotekarierna tittade på mig. Jag visste vad de tänkte. Vad är det som är fel i huvudet på den där killen?
Fortsättning följer...

måndag 6 april 2009

Lycksele kommun - Del 3.

Jag fick en kompis där uppe. Anders hette han och var några år äldre än mig. Vi kom bra överens. Vi var av samma sort – fusk och mygel för hela slanten. Två tjejer, Lena och Julia, brukade umgås med oss. Eller ”hänga” med oss som ungdomarna säger idag.
De var norrlänningar. De var födda däruppe och kände inte till något annat än svår kyla och korta, ljusa sommarnätter. De hade mycket roligt åt mig under hela vintern. Jag gnällde och ylade ständigt över den förbannade kylan. När det äntligen blev sommar så gnällde jag över myggen.
En vecka i januari kröp temperaturen under trettio minusgrader. Jag vägrade att lämna mitt rum. Jag jobbade just då som besticksorterare på lasarettet. Jag ringde och sjukskrev mig. Jag klarade inte av att gå dit. Det var en halvtimmas väg dit. Jag skulle hinna frysa ihjäl.
Jobbet som besticksorterare var bra. Lycksele skröt med att ha norra Europas modernaste lasarett. Kanske var det så. Mitt jobb bestod i att sitta på en stol vid ett rullband. Med jämna mellanrum så dök det upp bestick eller steriliserade operationsverktyg. Jag plockade upp dem, kollade om de var ordentligt rena och lade dem sedan i olika fack och lådor. Inget mer.
Det var ett bra jobb. Man satt rakt upp och ned och försjönk i sina dagdrömmar. Ett av de bästa jobben jag har haft. Tiden gick fort utan att man behövde anstränga sig på något vis. Ingen tankeförmåga krävdes, ingen muskelkraft, ingenting. Man bara satt och väntade. Inte ens när lasarettet blev fullbelagt så var det stressigt.
Men det blev med det jobbet som med alla bra jobb, de rationaliseras bort. Man skär ned och sparar. De bästa jobben ryker först.
Idag finns inga bra jobb kvar. Idag ska man vara ung, vacker, intelligent och välutbildad för att få ett jobb. Dagens jobb kräver full tankeförmåga, kunskap och stresstålighet. Idag måste man engagera sig i sitt arbete.
Jag är halvgammal, ful och outbildad och blir helt snurrig i huvudet av stress. Engagemang kan jag bara stava till. Jag har jobb i alla fall.
-”Hur kan det komma sig?”
Frågade en kvinna mig för ett tag sedan. Jag sade att det nog berodde på min vinnande personlighet.
-”Ha! Ha!”
Det tyckte hon var kul.

Jag är medveten om att jag kanske ger en negativ bild av Lycksele och Norrland. Det är inte riktigt min mening. Så illa var det inte. Sommaren var fin. Jag tyckte att det var något trolskt med de ljusa nätterna, de långa avstånden och de oändliga raksträckorna mellan Lapplands kommuner. En natt så var vi på väg hem från Åsele. Vi hade varit på marknad. Åsele låg kanske tio-elva mil från Lycksele. Anders körde bilen. Jag satt i baksätet tillsammans med Julia. Jag var mycket full. Jag var på gott humör. Allt kändes bra.
Jag lade min hand över Julias hand och den fick vara kvar. Hon lutade sig mot mig. Hon var nitton år. Jag var tjugofem. Jag tittade ut genom bilrutan och såg de oändliga skogarna som susade förbi, den ljusa natthimlen. Det kändes magiskt. Jag hade en flaska sprit i andra handen.
Det var en magisk tid.
Jag bad Anders att stanna bilen. Jag behövde pissa.
Jag stod vid kanten av vägen. Det var knäpptyst. Det enda som hördes var mitt piss som forsade ner i diket. Det fanns inga människor, inga hus, ingenting. Jag stod mitt ute i vildmarken, mitt emellan Åsele och Lycksele. Det var minst fem mil i vardera riktningen till människorna. Till civilisationen och jobben. Till galenskapen.
Det var en miljö som var så långt ifrån min uppväxtmiljö som det var möjligt.
Det var ljummet i luften. Om bara några månader så skulle det vara en meter snö och svinkallt. Det var svårt att tänka sig. Då är inte jag kvar här längre. Minns jag att jag tänkte.
Jag tänkte en hel del den där ljusa natten, på en landsväg mitt uppe i Lappland.
Jag undrade varför jag flyttade omkring till städer jag inte ville bo i och sökte jobb som jag inte vill ha.
Jag visste inte då, men idag så tror jag att jag ville kompensera för något. Jag hade misslyckats med allting. Jag passade inte in någonstans. Utbildning sket jag i och jobben gick åt helvete efter ett tag. Jag ville visa för omgivningen att jag åtminstone försökte. Jag trodde faktiskt att det någonstans fanns ett jobb och ett liv som skulle passa mig. Det gjorde det inte. Men då, när jag var tjugofem år så hade jag ännu inte givit upp. Jag hade inte förlikat mig. Det skulle ta ytterligare några år innan jag blev vän med mig själv och accepterade att jag var den jag var.
-”Varför jobbar du med den här skiten? Det leder ju ingenstans!”
Det har jag fått höra från många människor.
Jag önskar att någon kunde ha talat om för mig vad ett jobb ska leda till - En stor, ångande skitkorv?
Jag hörde hur det knakade till bakom mig. Ut från skogen kom en flock med renar. Den största av dem stannade upp. Vi stod och tittade på varandra en stund. Det var första gången jag såg renar. De såg snälla ut.
Jag hade pissat färdigt men jag glömde stoppa tillbaka kuken. Jag stod och tittade den stora renen i ögonen. Kuken hängde ute på vädring.
Det var en magisk tid i en magisk värld.
Jag undrar vad renen tänkte om mig?

I augusti månad flyttade jag tillbaka till södern igen. Jag ville till Örebro eller Helsingborg. Jag gillar dom städerna. Det blev inte så. Antingen fick jag jobb men ingen bostad eller tvärtom, bostad men inget jobb.
Jag fick till slut jobb och en andrahandslägenhet i Stockholm. Jag hatar Stockholm. Jag blev inte långvarig där heller men det är en annan historia.

För några år sedan var jag uppe i Arvidsjaur och hälsade på. Min exflickvän hade släkt som bodde däruppe. Arvidsjaur ligger sjutton mil norr om Lycksele. Nästan promenadavstånd enligt lappländska mått mätt.
Tidigt på morgonen hoppade jag in i bilen och körde ut från Arvidsjaur. Jag hade hundratio mil hem. Det kändes fint. Jag gillar att köra bil.
På vägen hem så svängde jag in i Lycksele. Det var sig inte likt. Storgatan var omgjord till en gågata och Domusrestaurangen där jag brukade äta fanns inte längre kvar. Jag undrade om Anders bodde kvar, och Lena och Julia. Det gjorde de nog. De hade nog familj. Kanske hade de barn som var tonåringar. I Lappland bildade man familj tidigt.
Jag kommer aldrig att bilda familj.
Det känns bra.
Jag minns när jag flyttade från Lycksele. En morgon i slutet av augusti stod jag vid busstationen och väntade på min buss. Byte i Umeå, och därefter raka spåret till Stockholm. Mina vänner var med och tog farväl. Anders, Lena och Julia. De som jag brukade ”hänga” med.
Vi kom överens om att hålla kontakten. De skulle komma och hälsa på. De tyckte att det skulle bli spännande att få besöka södra Sverige.
Vi sågs aldrig mer.
Det är nitton år sedan. Jag vill inte möta dem idag. De har nog blivit gamla och feta. Jag vill att de ska finnas kvar i mitt huvud så som de en gång var, unga och oförstörda.
När jag körde ut från Lycksele så mötte jag en kommunbil. En av de få som finns kvar. Bakom ratten satt Stig. Han var sig lik. Han såg arg ut.
Ett stort släp var kopplat till hans bil. På släpet låg en jättelik hög med gamla tegelstenar. Stig drog fortfarande nitlotter.
Det var något som var sig likt i alla fall.

lördag 4 april 2009

Lycksele kommun - Del 2.

Jag hade tur, jag drog sällan nitlotter. Jag fick för det mesta lätta körningar. Det kändes bra att tuffa runt på gatorna i Lycksele med lastutrymmet fyllt med matvaror till något gruppboende eller blommor som skulle utplanteras i någon av stadens parker.
Lycksele sommartid var en vacker stad, en fin plats att vara på. Vintertid var Lappland helvetet på jorden, men under den korta sommaren så sken solen nästan dygnet runt, det var varmt och regnade mycket sällan.
Hade det inte varit för den förbannade snön och kylan som upptog så stor del av året så hade jag kanske stått ut en längre tid. Nu blev jag bara kvar knappt ett år.
Ville man gå ut och roa sig så fanns det två etablissemang, Hotell Lappland och en bar som jag vill minnas hette Fågel Blå eller något liknande.
Ville man dansa,dricka och äta gott så gick man till Hotell Lappland. Ville man supa så gick man till Fågel Blå.
Hotell Lappland var svindyrt.
Fågel Blå var billigt.
För under trehundra spänn så kunde man arbeta upp en rätt så hygglig promillegräns som garanterat skulle ge ett par månader på öppen anstalt vid vilken trafikkontroll som helst.
Det får man väl anse vara ett rätt så bra betyg.
Året innan, när jag var nyinflyttad i Lycksele så hade jag frågat grannen om nöjeslivet var något att ha i stan. Jodå, det hade varit helt ok. Tills tvillingsystrarna Carina och Carola flyttade till Vallentuna utanför Stockholm.
Det var många män som hade fått sin första utlösning mellan benen på någon av dessa unga systrar. Nu var det slut med det roliga. Nu fick alla unga män uppvakta flickor av den mer respektabla sorten vilket inte var det lättaste enligt min granne som för övrigt hette Börje. En ensamstående man på väg mot fyrtio och som av någon märklig anledning alltid klädde sig i vida, svarta gabardinbyxor som smet åt kring röven på honom.
Börje talade om för mig att kvinnorna i Lycksele var helt omöjliga. De var ökända för att aldrig släppa till. De nöp ihop direkt. Allihopa.
Det tyckte jag lät lite underligt, hur kunde Börje veta detta?
-”Jag har frågat dem!”
Börje har nog inte fått något tillfälle till romans än idag. Jag hörde att apoteket i Vallentuna ständigt slår nya försäljningsrekord. Artiklar som Vartec och diverse tetracykliner som framgångsrikt botar de flesta virusinfektioner i underlivet går åt som smör i solsken.
Det verkar som om Carina och Carola inte har några planer på att flytta tillbaka till Lycksele.

Gatorna i Lycksele var fulla av vackra, lättklädda kvinnor. Jag körde omkring i min lilla bil och fantiserade om dem. Jag ville knulla allihop.
Jag fantiserade även ihop nya porrnoveller när jag satt där bakom ratten. Det var lätt, jag hade oftast färdiga ”mallar” i huvudet. Antingen så var det ung man som träffade mogen kvinna som invigde honom i sexlivets alla mysterier. Eller tvärtom, äldre, gubbsjuk man träffade ung tonårsnymfoman.
Jag hade även en annan karaktär som hette Lasse. En ständigt kåt matros som fick doppa i varje hamn. Han var lätt att hitta på nya historier om, men jag gillade honom inte egentligen. Problemet var att när jag skrev om honom så såg jag en fånig man framför mig i klassisk sjömanskostym med slejf bak på skjortan och vida vita sjömansbyxor. En hurtig och glad idiot med pipa i munnen, svängande armar och en kuk stor som en bowlingkägla. Jag fick inte bort den där bilden av Lasse i mitt huvud. Han blev på något vis en fånig karikatyr av en sjöman.
Så jag bestämde mig för att ta livet av honom.
I Rio de Janeiro så hade han knullat sin sista barflicka. Så hade jag tänkt det i alla fall. En svartsjuk äkta man vid namn Rico smög sig på Lasse bakifrån och drämde en stor påk i skallen på honom. Det där slaget skulle ha tagit död på vem som helst men inte Lasse. Ont som fan gjorde det men dog, det gjorde han inte. Lasse vände sig om och mötte Ricos blick.
-”Vad i helvete har jag gjort dig?”
Sedan blev det slagsmål. En matros i klassisk sjömansdräkt och en hårt arbetande sockerrörsodlare i halmhatt och hawaiiskjorta slogs så det yrde inne på den skumma baren.
Inte bra. Det var svårare än jag trodde att ta död på den där jävla Lasse Matros.
Jag försökte verkligen. I apartheidtidens gamla Sydafrika lät jag honom lägra en svart kvinna i ett dike utanför Kapstaden samtidigt som den djupt religiöse och konservativa boerfarmaren Piet van Zyl kom tuffande på sin traktor och såg styggelsen.
Han trodde knappt sina ögon. En vit man i Kalle Ankakläder som låg mellan benen på en svart kvinna och körde som en idiot.
Piet greppade omedelbart sin stora träklubba som han alltid hade i beredskap, utifall någon jävla neger skulle få för sig något. Det fick de alltid.
Piet hoppade ned från sin traktor, sprang fram till det älskande paret och slog med all kraft träklubban i huvudet på Lasse Matros. Han dog inte denna gång heller. Men ont, det fick han.
-”Vad i helvete är det med alla egentligen? Så fort jag försöker ha lite kul så ska alla slå mig i huvudet!”
Sedan blev det nytt slagsmål. Denna gången med en Sydafrikansk majsbonde.

Det var omöjligt att ta död på Lasse Matros. Jag försökte verkligen. Gangsters i Neapels skumma kvarter slog honom i huvudet med flaskor och polisen i Fremantles hamn fick in några snygga träffar i huvudet på honom med sina batonger.
Lasse reste jorden runt och knullade för allt vad tygen höll. Men han fick betala ett högt pris. Han hade alltid ont i huvudet.
Det gick inte att död på honom. Antagligen var det min fantasi som satte stopp för detta. Det dök ideligen upp nya situationer. Nya exotiska kvinnor att bekanta sig med, nya män som ville slå Lasse i huvudet.
Till slut så släppte jag honom fri. Han fick segla iväg ensam mot horisonten och skapa sin egen framtid. Jag har inte hört något av honom på många år.
När jag satt där bakom ratten och fantiserade så hade jag alltid stånd. Jag bar upp varor med mat till pensionärer med stånd
Ibland blev jag bjuden på kaffe av någon snäll gammal gumma. De ville prata. De ville ha sällskap. Så jag satt där och fikade med gamla Astrid som snart skulle fylla nittio år. Jag tror det var mycket länge sedan som någon karl hade suttit med full stake vid hennes köksbord.
Jag undrar vad hon hade sagt om hon hade vetat?
-”Igår var budet här med mina matvaror. Han var trevlig. Vi drack kaffe, åt Ambrosiakaka och pratade om vädret och de dåliga TV-programmen. Han hade stånd hela tiden.”
En gång så mötte jag Stig när jag kom ut från ett äldreboende fullt med dreglande pensionärer som seniliteten hade slagit klorna i för länge sedan.
-”Du har ju stånd!”
Sade Stig.
-”Ja.”
Det tyckte Stig var underligt. Han undrade hur det kunde komma sig. Miljön uppmuntrade ju knappast till dylika reaktioner.
-”Jag tänker på fitta.”
Det stämde, det gjorde jag. Det gjorde inte Stig. Han tänkte på tunga smidesstäd. Stig hade dragit ännu en nitlott. Denna gång skulle han vara tvungen att utrymma en gammal smedja ute på landsbygden. Den var full av gamla verktyg och tillbehör som hör en smedja till. Alltihop i solid, tung metall. Järn och stål. Tungt.
Allt skulle forslas till ett förråd i utkanten av stan.
-”Jag tror faktiskt inte att jag kommer att tänka på fitta idag.”
Sade Stig och såg sur ut som vanligt. Alla jobb som Stig fick innebar tunga lyft. Det gick inte en dag utan att Stig förbannade Lycksele kommun, nitlotterna och tyngdlagen. Hade Sverige fått för sig att byta ut sin guldreserv mot blytackor så kunde man ge sig fan på att det var Stig som skulle få jobbet. De skulle ringa till Lycksele kommun och fråga om de hade någon stark och rask karl som kunde hugga i.
Tankarna skulle genast falla på Stig.

Fortsättning följer...

torsdag 2 april 2009

Lycksele kommun - Del 1.

För flera år sedan så fick jag ett sommarvikariat i staden jag för tillfället bodde i. Det var på kommunen. Jag hade aktivt sökt mig dit för jag hade hört så mycket gott om tillvaron som anställd på kommunens parkförvaltning.
-”Det är hur slappt som helst och regnar det så behöver man inte gå ut! Då får man sitta i ett förråd utan att göra någonting!”
Sade en bekant som hette Johnny. Jag trodde honom. Jag hade själv sett hur parkarbetarna gick och slog dank med händerna i fickorna. Ibland satt de på flaket till någon liten traktor och tuffade fram. De satt där i en lövhög med sina räfsor och såg lyckliga ut.
Jag ville också jobba för kommunen.
Till saken hör att jag under den här perioden i mitt liv även tjänade lite extra på att skriva porrnoveller åt en herrtidning. Eftersom det var lite tunnsått med egna erfarenheter så fick jag använda fantasin. Det var inte så svårt.
Jag tänkte alltid på knulla.
Varför inte tjäna lite pengar på dagdrömmarna?
Nu hade jag chansen att få betalt samtidigt som jag fantiserade ihop nya porrnoveller. Jag kunde se mig själv sitta i ett verktygsförråd och dagdrömma samtidigt som ett milt sommarregn slog mot taket och pengarna tickade in.
Jag sökte och fick jobb, men jag hamnade inte på parkförvaltningen. Jag fick jobb som chaufför. Det var inte vad jag hade hoppats på men det var helt ok. Det var ett enkelt jobb det också.
Skillnaden var att som parkarbetare behövde man inte vara ett dugg intresserad av just parkarbete, eller trädgårdsskötsel som det egentligen heter. Det gick bra ändå. Ingen som helst kompetens eller vilja att lära sig yrket krävdes. Inget engagemang överhuvudtaget.
Riktigt så enkelt och kravlöst var det inte att jobba som chaffis. Det behövdes i och för sig ingen större tankeverksamhet och det var ju bra. Men man var tvungen att ha körkort och ha någorlunda koll på adresserna i stan.
Ett färskt körkort hade jag men det var värre med lokalkännedomen. Jag var relativt ny i stan och hade inga planer på att bo kvar någon längre tid.
Jag hade just överlevt min första vinter i Lappland, jag skulle inte överleva ytterligare en vinter där uppe. Till hösten skulle jag sticka därifrån så snabbt jag kunde innan första snön föll.
Nu skulle jag bli tvungen att plugga in en massa adresser i en främmande stad som jag inte hade några planer att bo kvar i.
Det ville jag inte.
Tills jag fick reda på att jag skulle få göra detta under betald arbetstid. I en vecka så skulle jag lära mig stadens gator och de viktigaste adresserna med full betalning.
Lycksele var en stor kommun, inte befolkningsmässigt men väl storleksmässigt. Utanför centralorten så vimlade det av småorter och byar med namn som Husbondliden, Ruskträsk, Kristineberg och liknande.
Jag fick en karta och adressbok och så var det bara att sätta igång. Det var ingen som kontrollerade mig.
Jag gick direkt hem.
Jag vill minnas att jag under den där veckan skrev två nya porrnoveller. Jag fick några hundralappar för varje novell. Det var lätta pengar. Lönen från kommunen var ungefär Sjutusen spänn i månaden efter skatt. Det motsvarar väl idag ungefär trettontusen kronor skulle jag tro. Lättförtjänta pengar det också.
Innan jag går vidare så vill jag tala om att detta var under den tiden som kommunerna hade någorlunda god ekonomi.
Mycket riktigt så är de flesta av dessa jobb borta idag.

Andra veckan infann jag mig på min nya arbetsplats. Alla chaufförer samlades på morgonen i lunchrummet. Där fick man sina körorder. Eller ”fick”, man drog ett kuvert ur en låda. Man visste aldrig vad man skulle få för körning. Ibland fick man lätta körningar, ibland fick man ett helvete.
Kuverten var igenklistrade så att man inte medvetet skulle kunna välja lätta körningar. Det skulle vara så rättvist som möjligt.
Varje kuvert var numrerat, numret man drog var man sedan tvungen att anteckna vid sitt namn som fanns på en lista uppe på väggen. Detta för att cheferna skulle veta vem det var som hade kört vad till vem. Samt naturligtvis för att motverka fusk och mygel. Det skulle inte gå att skylla ifrån sig om något dyrbart gods helt plötsligt försvann eller om någon kund hade blivit otrevligt bemött av någon chaufför. Cheferna visste direkt vem som hade kört ut vad.
Hade man tur så drog man kuvert med enkla körningar, som t ex att köra livsmedel till en gammal pensionär, eller hämta en gräsklippare som varit på reparation.
Hade man mindre tur så kunde man få hämta en gammal tramporgel på andra våningen i någon gammal nedlagd skola.
Hade man en riktig jävla otur så drog man ett sådant kuvert som Stig gjorde. Det kommunala bostadsbolaget hade fått för sig att byta ut och göra sig av med alla gamla manglar som de tillhandahöll i tvättstugorna. Det var stora och tunga as med jättelika drev, kugghjul och rattar i järn. Mangelstockarna var av sten.
Det jobbet fick Stig. Han var tvungen att få hjälp av en kollega.
De hade att göra i en hel månad.
Sådana otäcka kuvert kallades för ”nitlotter”.
Stig drog alltid nitlotter. Stig var en otursförföljd man i fyrtioårsåldern som ursprungligen kom från Sundsvall. Någon gång i sin ungdom så hade han i fyllan och villan hamnat i Lycksele, gjort en sameflicka på smällen och utan att han själv riktigt visste hur det hade gått till så satt han helt plötsligt däruppe i snödrivorna med en fet lappkärring, villalån och en son som redan vid femton års ålder visade upp ett tydligt homofilt beteende.
Stig som skulle ha blivit en tuff aktiemäklare i Stockholm. Fan också!
Ibland kunde Stig sitta i sitt vardagsrum och titta med vämjelse på sin son som var helt uppslukad av något idiotiskt matlagninsprogram. Bögar vid spisen, eller va fan nu programmet hette?
Du kan omöjligt vara min son. Tänker han. När morsan din kommer hem ska jag strypa henne med strykjärnssladden samtidigt som du ser på. Det låter väl trevligt va?
Dagdrömmar som dessa räddade Stig från att bli tokig på riktigt. De var en säkerhetsventil.
Stig var en obehaglig man som delade in människor i tre kategorier: Lappjävlar, bögjävlar och så han själv.
Det hade han alltid gjort.
Stigs favoriträtt var kalops. Det fick han varje dag. Kalops gjord på renkött tillagad av hans son efter ett gammalt samiskt recept. Till detta hjortronsylt som hans lappfitta till fru plockade vid någon jävla myr varje höst.
Renkött var det äckligaste Stig visste. Han hade föredragit hund eller hamster. Vad som helst utom det där jävla lappköttet.
Stig åt middag i rent ursinne. Han kastade sig maten och fick ofta kramp i magen.
Lappar.
Bögar.
Ont i magen. Varje dag.
Och så dessa förbannade nitlotter. Vad ont hade han gjort för att förtjäna detta?

Men det var inte bara Stig som drog nitlotter.
Så fort någon drog en nitlott så skrattade alla andra gott av skadeglädje. Extra gott skrattade man om man själv just hade dragit en trevlig och slapp körning, som t ex utkörning av mat till något äldreboende med snälla och gulliga pensionärer.
En snubbe talade om för mig att för flera år sedan så hade de inte haft detta kuvertsystem. Man litade på sin personal. Alla körorder låg öppet i en låda och det var bara för chaufförerna att hämta valfri order och dra iväg. De var inte numrerade, ingen visste vem som körde vad till vem.
Det fungerade inte alls.
De som var snabba valde lätta körningar till avlägsna byar och samhällen som Husbondliden och Flakaträsk där ingen kunde nå dem. Under denna tid hade inte mobiltelefonin slagit igenom på alla arbetsplatser.
Kvar i lådan låg alla besvärliga och tunga körningar. De som inte hade varit snabba nog att välja ut de mest delikata körningarna stod och tittade ned i lådan. Sedan bestämde de sig för att det nog var som så att de andra chaffisarna kunde behöva hjälp. Arbetskamrater ska naturligtvis ställa upp för varandra.
Så de hoppade in i sina bilar och drog iväg ut till någon by i ödemarken.
Därför kunde helt plötsligt en håla som Ruskträsk fördubbla sitt invånarantal under en dag. Lite varstans stod bilar från Lycksele kommun parkerade. Bakom ratten satt det chaufförer och stirrade rakt fram, rökte och väntade på att arbetsdagen skulle ta slut.
Tacka fan för att det blev sura miner när de införde systemet med numrerade kuvert.

Fortsättning följer…