lördag 11 april 2009

Bra TV.

De sänder en fånig dokusåpa på TV nu, ”Hjälp! Jag är med i en japansk TV-Show!”
Handlar om människor som förnedras och förlöjligas på värsta möjliga vis.
Sådana program intresserar inte mig. Jag får nog av sådant på jobbet.
Jag har kommit på en ny programidé: ”Hjälp! Jag måste arbeta för mitt uppehälle!”
Undertecknad är naturligtvis den självskrivna deltagaren. Det skulle inte ens vara dyrt att producera denna TV-serie. Det skulle räcka med att spänna fast en kamera på min axel och sedan skicka iväg mig till jobbet.
-”Ha det så kul!”
Sedan får man följa mig under en alldeles vanlig arbetsdag. Man får se mig med snoken nedkörd i en igenproppad golvbrunn - Ha! Ha! Vad rolig han ser ut när han tappar sin nya, jättedyra mobiltelefon i avloppet! Kolla minen!
Man får vara med mig en hel dag när jag går bakom en kombiskurmaskin och tittar ut genom fönstren och ser alla lediga människor njuta av det vackra vårvädret och man får skratta när en chef skäller ut mig efter att han har ertappat mig med att sova under arbetstid.
Jag tror att folk skulle älska skiten. Förnedrings-TV när det är som allra bäst.
På tal om chefer, jag har arbetat i snart trettio år, med avbrott för några sköna perioder av arbetslöshet. Jag har haft många chefer. En del har varit bra, andra mindre bra och några som har varit riktiga skithögar.
Först så har vi småcheferna. Ibland kallas de lagbas, ibland arbetsledare, eller Lill-Kuken. Kärt barn har många namn. Min erfarenhet säger mig att de för det mesta är hyggliga personer. Det är de tvungna att vara eftersom de oftast jobbar tillsammans med dem som de basar över. Sedan har vi de högsta cheferna, Storkukarna. Dem ser man inte så ofta och har man tur så slipper man att ha något att göra med dem.
Det är mellancheferna som är värst. Om man någon gång blir tvungen att ha ett möte med högsta chefen så beror det på att någon mellanchef har skvallrat.
-”Trivs du inte hos oss?”
Kan Stora Kuken företagsledare fråga när man sitter där i stolen och svettas. Då vet man att någon mellanchef har skvallrat. Man vet att Stora Kuken har fått reda på att man har fuskat med någon tidsrapport eftersom man har dragit på sig lite ogiltig frånvaro. Allvarliga saker.
Jag blånekar alltid i sådana här situationer. Oavsett om det finns solklara bevis. Blåneka är det enda som gäller. Jag är en ökänd blånekare. Man ska blåneka och skylla ifrån sig på mellanchefen som har känt sig manad att skvallra.
Står det ord mot ord så orkar de i regel inte gå vidare.
-”Han förföljer mig! Tydligen så har han något personligt emot mig!”
Ja, det stämde. Under flera månader så hade han förföljt mig med dumma arbetsuppgifter som jag gjorde allt jag kunde för att smita ifrån.
-"Om han inte slutar så går jag till facket!"

Det är inte bara på mina arbetsplatser som förnedringen är ständigt närvarande. Jag är rätt så bra på att förnedra mig själv under min lediga tid. Naturligtvis skulle kameran få vara med då också.
Tidigt, klockan åtta en solig lördagsmorgon så plockar jag fram en sjuttiofemma från kylskåpet, går ut på balkongen, slår upp ett glas, tänder en cigg, stirrar in i kameran och säger:
-”Nu ska jag inte vika mig en tum förrän jag har druckit mig stupfull innan lunch!”
Två timmar senare ligger jag på balkonggolvet och snarkar.
Under dessa två timmar har jag hunnit med att kräkas i mitt askfat och ringa ett par förvirrade samtal till två nära vänner. Jag har även hunnit med att ringa min flickvän som nyss har somnat efter att ha jobbat nattskiftet i köket på ett större hotell. Jag tyckte att det var en alldeles utmärkt idé att ringa och väcka henne och tala om att det var en härlig lördagsmorgon, att solen sken och nej, jag var inte alls full!
-”Lite trött bara! Jobbat hårt hela veckan!”
Jag tror att det skulle bli riktigt bra TV. Enkel underhållning för enkla människor.

Vissa tycker säkert att jag har gnällt lite väl mycket över mina arbeten den sista tiden. Några tycker kanske att jag borde vara glad över att ha ett jobb i dessa tider.
Nej, jag är inte glad. Varför skulle jag vara det? Jag skulle däremot ha varit glad om jag hade varit i en sådan ekonomisk situation så att jag inte behövde arbeta. Nu måste jag arbeta. Det är inget jag väljer frivilligt. Det handlar bara om att överleva. Inget annat.
Alternativet är att leva på en snålt tilltagen a-kassa och bli trakasserad varje dag av någon idiot till arbetsförmedlare som inbillar sig att man mår dåligt av att inte ha ett meningslöst jobb att gå till varje dag.
Jag har varit arbetslös flera gånger i mitt liv. Jag gillade att vara arbetslös. Det kändes fantastiskt varje morgon när jag vaknade och visste att jag inte behövde gå till en plats jag inte ville vara på och utföra sysslor jag aldrig skulle befatta mig med på min lediga tid.
Det var den ekonomiska situationen som jag inte gillade. Därför sökte jag jobb. Inte för att jag ville arbeta. Jag ville få en bättre ekonomi.
Idag så har jag god ekonomi men det finns ingen tid till att njuta av mina pengar. Jag hinner knappt komma hem förrän det är dags att gå till jobbet.
När jag var ung så vantrivdes jag alltid på mina arbeten. Det var liksom ett naturligt tillstånd som jag inte reflekterade så mycket över. Idag sitter det djupare än så. Allteftersom jag blir äldre så rinner tiden ut. Tid har blivit alltmer viktigt för mig. Nu måste jag slösa bort en stor del av min korta stund här på jorden på arbete.
Det gillar jag inte. Det går mig mer och mer på nerverna.
Det finns så mycket jag skulle vilja göra, men jag hinner inte. Tiden saknas. Jag skulle vilja resa lite mer och kanske skriva några romaner.
Det skulle kännas fint att få sitta ensam på en brygga en tidig morgon, dricka sprit, se solen gå upp, skriva och känna att jag har all tid i världen på mig. Jag behöver inte gå hem och lägga mig, jag kan sitta kvar ända tills nästa morgon om jag vill för det finns inte längre några tider att passa.

Jag vet att det finns många som inte håller med mig, som anser att det är roligt att jobba. Ja, det finns sådana människor men de har sällan haft riktiga jobb. Kontorsfjantarna som arbetar med att förverkliga sig själva kommer aldrig att förstå sig på mig och mina arbetskamrater. Vi lever i helt olika världar.
Det är liksom lite skillnad på att städa toaletter eller sitta i kassan på Konsum och att jobba på ett kontor och analysera det senaste projektet med grabbarna från IT-gruppen.
Gantschema, förberedelsefaser och gruppcoaching mitt håriga arsle!
Vi som jobbar på riktigt vet vad som gäller. I alla fall de flesta av oss. Jag hade en kompis en gång för mycket länge sedan. Vi kan kalla honom för Håkan. Han tyckte det var roligt att jobba. På fullaste allvar.
Håkan jobbade på ett pappersbruk. Ett pappersbruk! Han älskade sitt jobb. Om man tycker att arbete med pappersmassa, valsar och superkalandrar är höjden av nöje, ja då kan man bara ha rotmos mellan öronen.
Det hade Håkan. Hela jävla kastrullen. Han var så dum så att långt upp i vuxen ålder så bokstaverade han högt för sig själv när han försökte att läsa någon porrtidning. Håkan gillade böcker med mycket bilder. Med Håkan kunde man bara prata om högst vardagliga ting. Högt och tydligt, så inga missförstånd skulle uppstå. Subtila prylar gick aldrig hem. Elen var indragen men Gud hade glömt att slå på huvudströmbrytaren.
Det är tjugofem år sedan jag pratade med denna Håkan. Han jobbar inte kvar på pappersbruket. Det gick i konkurs. Jag hörde att Håkan grät som ett barn när de blev varslade. Idag jobbar Håkan på en fabrik som tillverkar släpvagnskopplingar. Han älskar sitt nya jobb. De som känner honom säger att han brukar sjunga för sig själv när han cyklar iväg till jobbet varje morgon.
Det är så man känner igen de största dårarna, det är de som ler när de är på väg till jobbet.
De fick nog mycket stryk som barn.

Jag säger inte att man ska strunta i att arbeta. Jag är ingen kommunist, jag tror inte på en rättvis värld. Jag tror inte på att allt ska bli bra, bara vi tar varandra i hand, börjar kramas och delar rättvist på företagens vinster.
Tvärtom.
Man bör arbeta. Det är en plikt och naturligtvis måste företagarna få chansen att göra feta vinster på vårt arbete, annars skulle ingen vilja driva något företag och vi skulle inte få några stålar överhuvudtaget. Men det är dags att sluta ljuga för sig själv. Våga säga rakt ut att du hatar att arbeta och gör inte samma misstag som jag en gång gjorde, unna dig själv att skita i de värsta jobben under en tid i ditt liv. Det är ändå ingen som tackar dig. Gör något kul istället. Dra iväg på en resa, stjäl en bil eller sup dig full och visa kuken för den där vackra tjejen som jobbar i kassan på Pressbyrån.
Om inte annat så skulle det bli jävligt bra TV.

7 kommentarer:

Anonym sa...

Du e fan bäst! Jag känner igen mig i detta med det underbara att slippa jobba åt andra.
Mvh Jamesbonde
PS. Vi ses på FB ;)

Ein Bysbo sa...

Du skiver ju bok redan! Bara att kopiera bloggen rakt av och trycka. Går säkert hem i stugorna.

FB:are sa...

Flytta till Filippinerna. Lev på 4000 i månaden. Hus på 120 kvadrat kostar ca 1000 att hyra, butler kostar 300. En San Miguel kostar 3kr. "Kinamat" kostar kring en tjuga.

Anonym sa...

Nej! Jag erkänner inte. ;-) Finns inget att erkänna. Det är helt enkelt kul att jobba (givetvis beroende på vad man jobbar med). Jag hatade verkligen att vara arbetslös, av hela mitt hjärta. Kanske resonerar jag annorlunda om 30 år, men det bjuder jag på i sådana fall. Förresten hade du nog älskat att jobba på pappersbruk, det är föredömligt slappt och välbetalt.

magda.nu sa...

Jag skulle gärna titta på ett sådant tv-program! Sekvensen då du är ledig och ringer flickvännen stupfull på förmiddagen skulle vara roligast att se!

johan sa...

Klockrent. Workers of the world unite!

Peaches sa...

Helt rätt! Fast arbetslöshet går bara att njuta av ett tag, sen blir det för jävla jobbigt att aldrig ha pengar. Men den där ekvationen tid/pengar är helt omöjlig att lösa. Har du pengar så har du ingen tid och tvärtom.