måndag 13 april 2009

En stund på Facebook.

Jag har varit inne på Facebook och kollat. Min fanclub ligger där. Jag var nyfiken på vad det är för sorts människor som är medlemmar, som gillar att läsa det jag skriver.
Jag klickade runt och noterade att alla ålderskategorier är representerade. Medelålders kvinnor och män, unga pojkar och flickor. Det känns smickrande.
Jag undrar varför de läser det jag skriver egentligen?
Det är kul att de gör det, men varför?
Skulle jag följa en blogg som drivs av en tunnhårig, medelålders tönt med glasögon tjocka som iskuber vars texter egentligen inte handlar om någonting viktigt?
Ja, garanterat.
Men jag är inte som de flesta andra. Jag är en person som kan sitta på sängkanten och stirra bort mot min kokvrå och drömma mig bort i en hel dag. Det är det få som kan och ännu färre som finner något nöje i detta.
Jag skulle aldrig kunna skriva om bergsklättring, bungyjump och upptäcktsfärder i Borneos regnskog. Det är inte min grej.
Äventyret är mycket långt borta när jag skriver.
Ändå så har jag vaknat upp på underliga platser utan att veta vart jag har varit, med sönderslagna glasögon, trasiga kläder och tussar med hår bortslitna från mitt huvud. En total avsaknad av mognad och oförmåga att hantera alkohol kan vara nog så äventyrligt. Jag behöver inte utsätta mig för ytterligare faror.

Jag tittade på flera foton av medlemmarna på min fanclub. En mörk, ung kvinna fångade mitt intresse. Jag tyckte först att det var Mathilda, en tjej som jag var olyckligt kär i en gång.
För länge sedan.
När jag var tjugoåtta år. Hon var några år yngre.
Jag förstod att det inte kunde vara Mathilda. Hon skulle ha varit nästan fyrtio år idag.
Den Mathilda jag minns var en ung kvinna från en tid då jag själv fortfarande var ung.
Jag lärde känna henne när jag jobbade på Est-Line, på en färja som gick mellan Stockholm och Tallinn. Estonia.
Nej, det var inte jag som glömde stänga bogvisiret.
Mathilda var adopterad, från Etiopien eller Eritrea. Minns inte riktigt. Jag tyckte att hon var den vackraste flicka jag hade sett i hela mitt liv och inte nog med det, hon såg snäll ut. Jag har alltid varit svag för snälla kvinnor.
Mathilda var snäll.
Vi blev bästa vänner direkt. Jag var kär i henne men det vågade jag inte visa, jag nöjde mig med det näst bästa alternativet – Vänskap.
Mathilda hade en lägenhet på Södermalm. Den hade hon fått av sina rika föräldrar. De var advokater eller något liknande. Det hade skurit sig med dem, som det så ofta gör när barnen inte delar föräldrarnas framtidsvisioner.
Mathilda ville rocka.
Hennes föräldrar ville att hon skulle utbilda sig, göra karriär och gifta sig med en välkammad kille med fina betyg och ännu finare bankkonto och efternamn. Så blev det inte. Mathilda gav dem fingret och hennes föräldrar gav henne en lägenhet och en större summa pengar och tackade sedan för den tid som hade varit.
Mathilda drack inte sprit. Jag tyckte att hon rockade dåligt. Jag drack desto mer. Det gillade inte Mathilda.
-”Du har alltid en flaska i handen. Du kommer inte att få uppleva din trettioårsdag!”
Jag skrattade och talade om att jag skulle bli minst hundra år.
-”Jag kommer att överleva er allihop!”
Jag överlevde Mathilda. Hon blev knappt tjugotre år.
När vi hade känt varandra i ett halvår så blev jag inbjuden till hennes hytt. Vid ett av de sällsynta tillfällen då hon drack sprit så blev hon ovanligt kärvänlig mot mig. Vi satt på hennes sängkant. Hon lutade sig mot mig. Helt plötsligt gav hon mig en puss. Alkoholen hade helt klart en positiv effekt på hennes känsloliv.
-”Drick mer!”
Sade jag. Det gjorde hon.
-”Drick ännu mer!”
Sedan klädde hon av sig, lade sig på sängen och bad mig komma.
Mathilda hade sagt att jag alltid hade en flaska i handen. Den kvällen ställde jag ifrån mig flaskan. För en gångs skull så fanns det ett trevligare alternativ.
Det bästa man har i livet är inte sitt hem, sin bil eller sina pengar. Sådant går alltid att ersätta. Det bästa man har i livet är sina minnen. Det är egentligen det enda man har. Det bästa man har. Mathilda är ett sådant minne. Något av det bästa jag har.

Jag klickade vidare bland medlemmarna i min fanclub. Eftersom jag inte är medlem på Facebook så kommer jag inte alltid vidare. Jag kan inte heller ta del av all information. Men jag kände igen ett namn på en kvinna, ett namn som jag minns från min tonårstid. Hon var med i samma ”gäng” som mig, eller vad man nu skulle kalla den löst sammanhållna gruppen av töntar som ville vara tuffa men som inte ens skrämde pensionärerna.
Vi kan kalla henne för Lena.
Hon var tillsammans med en polare till mig på den tiden. Lena var polarns första flickvän. Polarn var Lenas sista pojkvän, för tillfället.
Jag klickade och kom in på Lenas sida. Jag tittade på hennes foto. Det var verkligen Lena. Nu var jag säker.
Jag känner igen henne men jag är rätt så säker på att hon inte har känt igen mig. Hon skulle bara veta. Världen är liten.
Idag är Lena medelålders. Jag har gamla fotografier på henne. På dem så är hon kanske femton-sexton år. De är tagna under någon sommar i början av åttiotalet. Lena sitter i en kanot på väg någonstans. Det ser ut att vara Dalslands kanal, men jag är inte helt säker. Lena är knallröd i ansiktet. Det ser ut som om hon är generad. Hon skäms.
Jag påpekade detta för henne en gång.
-”Jag är inte alls generad! Det är solen som har bränt mig!”
Det tror inte jag. Jag tror att hon ljög.
Jag tror att just då, en solig sommardag för så länge sedan, mitt ute i vildmarken tillsammans med ett gäng jämnåriga vänner så gick sanningen upp för henne. Hon fick insikt. Den slog ned som en blixt från en klar himmel. Herregud, jag är korkad! Det var vad jag tror att hon tänkte. Jag är verkligen helt tät i huvudet och jag är den sista som har kommit underfund med detta!
-”Varför har ingen sagt något?”

Skriker Lena så det ekar över de dalsländska skogarna.

Jag var aldrig med på den där kanotutflykten. Jag hatar friluftsliv. Har alltid gjort det och kommer alltid att göra det.
Jag gillar varma städer med palmkantade boulevarder. Jag gillar soliga stränder och stora köpcentrum. Jag gillar inte mörka, dystra granskogar. Jag avskyr kyla, väta, snö och sly som knappt orkar grönska under en kort period av plusgrader som vissa kallar för sommar.
Jag skrev tidigare att jag inte är äventyrligt lagd. Det stämmer. En kanotuflykt i Sverige är knappast något äventyr. Men det är en utomhusaktivitet. Sverige har ett klimat som enbart uppmuntrar till inomhusaktiviteter.
Jag gillar att vara inomhus. I alla fall så länge som jag är tvungen att vistas i detta klimatet.
Jag frågade en gång Mathilda varför hon jobbade. Hon hade ju fått en rejäl slant av sina föräldrar. Hon hade inte behövt jobba. Lägenheten var betald och ett sjusiffrigt belopp hade hon på sitt konto.
-”Vad skulle jag annars göra?”
Svarade hon.
Mathilda hade en lika märklig inställning som så många andra människor. Varför måste man alltid göra något?
Vi stod utanför terminalen. Det var höst, det regnade och blåste. Jag hade min resväska i handen. Jag hade fått jobb på en ny färja på andra sidan Sverige, en Englandsfärja.
Mathilda frågade mig vad jag skulle göra om jag hade haft hennes pengar.
-”Varit hemma!”
Sade jag.
Det svaret kom snabb. Helt spontant. Utan att jag egentligen tänkte efter. Det var ett bra svar. Idag känns det mer rätt än någonsin. Hemma. Inomhus. Så trevligt jag skulle ha det!
-”Du vet att du är knäpp va?”
Sade Mathilda och log.
-”Ja.”
Sedan skiljdes vi åt.
Det sägs att de flesta olyckor sker i hemmet. I så fall borde jag numer leva väldigt farligt, för att inte säga rent äventyrligt.
Mathilda, hon kom aldrig mer hem.
Jag mönstrade av i rätt ögonblick. Idag är jag på den plats jag vill vara på. Hemma i värmen tillsammans med min dator, mina böcker, min TV och allt annat som gör livet värt att leva. I morgon är jag ledig men på onsdag börjar jag jobba igen. Då måste jag lämna min lilla lägenhet. Men åtta timmar senare är jag tillbaka.
Då är jag hemma igen.
Så har mitt liv blivit. Sämre kan man ha det trots allt. Det finns ju dom som aldrig kommer hem från jobbet något mer.

9 kommentarer:

Rex sa...

Minnen och minnen,ständigt dessa minnen? Fan,du lever aldrig i nuet ju! Antingen minns du eller så tjatar du om sånt du SKALL göra....fånga dagen,har du hört det?

Anonym sa...

Du måste berätta hur hon dog!

Emil sa...

Känner du till Estoniakatastrofen 1994, anonym?

Kaoskatta sa...

Jag läste din kommentar i Fattigbloggen om unga mammor som du kallade "white trash" och blev nyfiken på vem du är som människa

Lite lustigt med bilden på dig. Det är ju annars sinnebilden för "White trash". En man som sitter och halsar alkohol ur flaska och sköljer ned med billig läsk.

Kanske du kan tänka om, för varje barn är faktiskt en välsignelse oavsett om man är religiös eller inte.

Drick inte för mycket bara, då kanske du råkar göra nån ung flicka med barn.

Ha en bra dag!

magda.nu sa...

"Jag läste din kommentar i Fattigbloggen om unga mammor som du kallade "white trash" och blev nyfiken på vem du är som människa

Lite lustigt med bilden på dig. Det är ju annars sinnebilden för "White trash". En man som sitter och halsar alkohol ur flaska och sköljer ned med billig läsk.

Kanske du kan tänka om, för varje barn är faktiskt en välsignelse oavsett om man är religiös eller inte.

Drick inte för mycket bara, då kanske du råkar göra nån ung flicka med barn.

Ha en bra dag!"


Jag vrider mig av skratt! Underbart! Vem är du Kaoskatten? Har du någon blogg? Snälla förgyll min tråkiga tillvaro och berätta adressen dit, tack!!

Och min kommentar om Facebook-inlägget försvann bland allt det roliga. Kul med en egen grupp. Eller? Jag är inte medlem så jag vet inte men dottern säger att det ät viktigt att ha så många kontakter som möjligt så det borde ju vara Gudagott med en helt egen grupp??

Anonym sa...

Rex:

Men det gör han ju:
I citatet nedan så har ju GH fångat själva urdefinitionen på Carpe Diem:

"Jag är en person som kan sitta på sängkanten och stirra bort mot min kokvrå och drömma mig bort i en hel dag."

/JW

Rex sa...

Ja,och vad drömmer han om tror du ;-)

Anonym sa...

Jag vill höra mer om den här matilda :D

Granfot sa...

En kollega till mig mönstrade också av Estonia i precis rätt tid. Antagligen jobbade ni samtidigt på båten.

Skönt att veta att två personer som tillför min vardag en hel del troligen delar en bit av sitt ursprung...

Fortsätt förgylla min vardag nu! :)