tisdag 21 april 2009

Jag springer fortfarande!

Jag är en man som avskyr all form av idrott, ändå så har jag sprungit en hel del i mitt liv. 1972 började jag skolan. Under första rasten så sprang jag hem.
Min lärarinna fick hålla koll på mig. Så fort hon slappnade av i sin bevakning så stack jag. Jag kunde hoppa ut genom ett öppet fönster mitt under lektionstid. De andra ungarna gapskrattade. Min lärarinna - som för övrigt var ung och oerfaren inom yrket - stod handfallen inför detta beteende. På lärarhögskolan så hade hon fått lära sig att barn minsann var små tacksamma varelser som brann av iver över att få suga i sig kunskap. Min lärarinna hette Karin.
Välkommen till verkligheten, Karin!
Jag blev skickad till en psykolog. De tyckte att det var märkligt att jag föredrog att vara hemma i mitt rum och ägna mig åt mina intressen istället för att lära mig fullkomligt ointressanta saker, inlåst i ett klassrum tillsammans med människor jag inte hade något gemensamt med.
-”Trivs du inte hos oss?”
Minns jag att psykologen frågade. Hos oss. Som om skolan vore en enda stor, lycklig jävla familj.
Jag gillade att vara hos psykologen. Jag sket i vad han sade men jag slapp lektionerna och gick man hos psykologen, ja då fick man status bland de andra ungarna.
Jag är galen och de vet om det. Minns jag att jag tänkte.
Det kändes bra.
Psykologen hette Ludwig – Kalla mig Ludde! Han hade skägg, klädde sig som en hippie och var med största sannolikhet kommunist. Det var de ofta under sjuttiotalet.
Ludde snackade en stund med mig och sedan sade han åt mig att gå tillbaka till lektionen. Jag reste mig upp, lämnade rummet, gick ut på skolgården, tittade mig omkring och sprang hem.
Som sagt, jag sket i vad Ludde sade. Men jag gillade att gå till honom och det blev ännu trevligare när jag sprang därifrån.

När jag var ung så förekom jag i en del utredningar uppe på AF, ungdomspsyk och AMI (AF Rehab tror jag det kallas idag). Den återkommande slutsatsen var att jag – förutom att jag var galen - saknade ambition. För alla om inte riktigt har klart för sig innebörden av ordet ambition så ska jag försöka att förklara.
Ambition är ungefär detsamma som att vilja något jättemycket och att kämpa för det. Det finns t ex människor som brinner av iver över att få slå i spikar i plankor eller svetsa ihop plåtbitar. Sedan så finns det människor som har större ambitioner. De vill kanske bli tandläkare, advokater eller ekonomer.
Gemensamt för alla dessa människor är att de satsar en stor del av sin tid på att i framtiden kunna försörja sig på att snickra, svetsa, rota folk i käften, få brottslingar frigivna eller ägna sig åt skatteplanering åt företag.
Idag måste t o m en alldeles vanlig rörmokare gå i skolan för att kunna försörja sig på att koppla ihop rör och rensa avlopp. Först tre år i gymnasieskolan och sedan en rörmokarutbildning. En advokat eller tandläkare måste naturligtvis tillbringa ännu längre tid i skolan.
De biter ihop. De ger sig fan på att klara detta för de har ambition. De vill verkligen syssla med detta i framtiden.
Imponerande. Hur orkar de?
För att orka så inbillar jag mig att man måste tycka att det är roligt, eller åtminstone intressant att hyvla en planka slät. En tandläkare måste uppfyllas av lycka efter han har lyckats utföra en rotfyllning på en skräckslagen patient som har gjort ovanligt hårt motstånd. En advokat måste ju känna uppriktig glädje när han lyckas få en våldtäktsman frigiven och en svetsare bör ju längta till jobbet varje dag så att han får svetsa ihop ännu mera plåt. Hur har de annars orkat pina sig igenom utbildningarna och ta sig ända fram till målet? I min värld så måste man tycka att det man sysslar med är roligt och intressant, annars orkar jag inte.
Jag tycker inget av detta verkar kul.
Därför ansåg de att jag inte bara saknade ambition, de funderade även på om jag var galen eller ovanligt intelligent. Något fel var det.
Jag läste en gång en av de där utredningarna. Jag skrattade. Det stod bl a: "Han visar tecken på en intellektuell begåvning som är högre än genomsnittet samtidigt som han visar ett obefintligt intresse för att lära sig nya saker. Tycks sakna ambitioner och framtidsplaner och verkar helt ointresserad av att förkovra sig i något yrke.
Det enda yrke som den arbetssökande har ställt sig positiv till var som affärsbiträde men hans ovilja till kundkontakt stänger ute alla möjligheter till anställning inom detta gebit."

Jag gillade det där sista. ”Jobba som affärsbiträde men är negativ till kundkontakt”.
Det tycker jag sammanfattar min personlighet på ett korrekt sätt.
Jag skrattade när jag läste det där för första gången. Det gjorde inte min arbetsförmedlare. Jag var tjugoett år, hade precis blivit arbetslös och hade fått en ung kvinna som arbetsförmedlare. Hon hatade mig. Hon var den nyutexaminerade sorten som skulle visa sig på styva linan inför sina chefer genom att sätta alla i arbete oavsett om de passade för jobbet eller inte.
Jag passade inte för några jobb. Speciellt inte för sådana jobb som innebar kundkontakt. Det talade jag om. Det stod att läsa i min akt.
-”Det var bra det! Då har jag ett alldeles perfekt jobb för dig!”
Hela sommaren så var det meningen att jag skulle gå med en röjsåg och rensa sly utefter det Bohusländska kustbandet tillsammans med en finsk dåre på två meter och kritvitt stubbat hår. Han kunde inte ett ord svenska men desto mer om Systembolagets utbud.
-”Där slipper du garanterat kundkontakt!”
Sade min arbetsförmedlare.
Jag stod ut i två veckor. Sedan kastade jag röjsågen ifrån mig och sprang därifrån. Den finska dåren slängde ifrån sig sin röjsåg i samma stund och sprang iväg åt motsatt håll. Mot Systembolaget.
Jag sprang i flera år efter det. Till och från nya skitjobb.

Att sakna ambition är inte detsamma som avsaknad av drömmar. Jag har haft drömmar. Stora drömmar.
Skillnaden mellan ambition och dröm är att ambition ligger nära verkligheten. Det är genomförbart. En dröm är blott en dröm. Om en dröm ska slå in så har man tur. Ambition däremot är förknippat med hårt arbete och målmedvetenhet. Egenskaper som jag saknar.
Jag är en drömmare.
Jag förstod tidigt att mina drömmar knappast var genomförbara. De var inte realistiska.
Om man drömmer om att hyvla brädor, bära sten eller stryka färg på husväggar så är chansen stor att man får sina drömmar uppfyllda. Jag var åt det konstnärliga hållet. Jag gillade att teckna och skriva. Det gick tretton sådana som mig på dussinet. Då blir det svårt att få sina drömmar uppfyllda.
Så jag sket i alltihopa. Jag hade inga planer, inga mål, ingenting. Jag gav upp. Jag skulle få fortsätta med att springa men det tog lång tid innan jag kom i mål.

Idag lever jag ett bra liv. Jag har det nog bättre än många andra. Jag har ett jobb som är helt ok, trevliga jobbarkompisar och bra chefer. Jag gnäller mycket, det erkänner jag men det är nog mest av gammal vana. Mitt nuvarande jobb är det enda jag har haft som jag har stannat kvar på. Ibland så får jag skäll av min chef men ska sanningen fram så förtjänar jag det nog för det mesta. Trots att jag är en bra bit över fyrtio år så tror jag fortfarande att det går att lura en chef. Så fort det dyker upp en chans så kan jag inte hålla mig, jag bara måste hoppa in i bilen, dra iväg och sätta mig på något fik och hoppas att jag ska klara mig. Precis som i skolan när jag i ett obevakat ögonblick kunde hoppa ut från klassrummets fönster.
-”Jag har inte sett dig på hela eftermiddagen. Var har du varit?”
Frågade chefen när jag kom tillbaka och skulle hänga in bilnycklarna i nyckelskåpet.
Jag talade om att jag hade varit och hjälpt Hamid med golvet borta vid Ikea. Jävla besvärligt golv det där!
-”Nej, det har du inte alls det! Hamid är sjukskriven.”
Förbannat! Hur kunde jag glömma? Hamid har haft en lång period av nykterhet. Jag visste att han låg i startgroparna för en ny fylleperiod. I fredags hade Hamid börjat gnälla över att han kände sig förkyld. Då vet man att han planerar en längre sjukskrivning. Influensa kallar han sjukdomen och medicinen inhandlas i flytande form.
-”Som sagt var, Hamid är sjuk. Sjuk, som det heter nu för tiden…”
Fortsatte min chef och blängde ilsket på mig.
Det gäller att veta när slaget är förlorat. Det var ingen idé att försöka med några bortförklaringar. Det var bara att ta utskällningen och hoppas att hon skulle tappa orken efter en stund.
Hon startade upp lite lätt med att ifrågasätta min mognad. Sedan övergick hon till att ha synpunkter på mitt intellekt. Efter att hon hade hämtat andan så kom förebråelserna. Hon var besviken på mig, det var dags för mig att ta lite ansvar och till sist så avslutade hon med hot och det var bäst att jag skärpte till mig.
-”Annars…!”
Ännu en gång så kändes det som om jag var kvar i skolan. Inget nytt under solen. Min gamla skollärarinna brukade dra mig i öronen, eller hälla vatten i nacken på mig med en grön blomkanna. Den stod alltid på hennes kateder, redo att användas. Det stod mitt namn på den.
Min chef har inte för vana att dra mig i öronen. Jag har inte heller sett till någon blomkanna inne på hennes kontor. Men jag skulle nog föredra en sådan behandling framför en rejäl utskällning.
En smäll kan man ta, en utskällning som man faktiskt förtjänar känns värre.

Men det kändes ändå rätt så bra när jag gick hem idag. Trots att jag är en medelålders man så springer jag fortfarande. Jag har fortfarande spring kvar i benen. Livet känns fortfarande som en lek. Det är inte riktigt på allvar ännu.
Det känns rätt så bra.
Alla runt omkring mig håller på att bli gamla och tråkiga. De har slutat att springa.
Min flickvän tjatar om att vi ska flytta ihop och mina vänner håller på att bli gamla gubbar och kärringar. De vill inte göra någonting längre. De vill inte ha kul.
Hädanefter får jag resa ensam. Det finns inte längre någon att dela vodkaflaskan med nere på strandpromenaden.
Men jag springer fortfarande.
>
>
Sådärja, nu var den texten avslutad! Idag hade jag verkligen ingen lust att skriva något men jag kände mig tvungen. Det var ju ett tag sedan jag visade mig.
Men nu skiter vi i det. Jag nämnde resor i slutet av texten. Jag gillar att resa. Jag har som ambition (se där, de hade fel, jag har ju ambition!) att försöka besöka två nya länder och städer varje år. Denna sommar åker jag till Grekland men sedan så har det tagit stopp. Jag har inte riktigt kunnat bestämma mig.
Men så hittade jag detta. Ser ut som rena paradiset. Hit drar jag till vintern: Aruba och Oranjestad i Västindien.
Sol, bad, massor av billig shopping, amerikanska snabbmatskedjor m.m. Kan det bli bättre? Ska bli roligt! Har aldrig varit i Västindien!
Två veckor under smällkalla vintern på denna härliga ö. Kul! Nu har jag något att se fram emot. Det behövde jag.
Oranjestad verkar vara en fantastisk stad. Kolla bilderna! Närmare paradiset än så kan man inte komma!














Detta hotellet funderar jag på. Verkar trevligt. Vad tycker ni?

17 kommentarer:

Johan sa...

Bra skrivet! Sluta ej.

Anonym sa...

Känn dig inte tvungen att behöva skriva något på bloggen.

Inspirationen trappar ner.

Tove sa...

Gå ut å motionera! Sltua köp jävla Pan Pizzas och Explorer hela jävla tiden!

Anonym sa...

Snygga bilder

C sa...

Billigt på Aruba? Hehehe. Fick betala 150 kr för en BigMac & Co. när jag var där! ;-)

ospray sa...

Ja det ser verkligen inbjudande ut där ....

Anonym sa...

Aruba är fantastiskt vackert, sen kan du ju se massa ödlor vid dina fötter oxå.. bara så du är beredd... :)
Gå till Carlos and Charlies och drick The Yard fylld med massa god sprit :)

Anonym sa...

Jag älskar verkligen dina texter. Du har en förmåga att skriva väldigt lättsamt. Det flyter. Fortsätt med sätt ingen press på dig. Skriv när du känner för det, bara då.

Aruba verkar väldigt exotiskt och vackert. Ser holländskt ut. Pratar de holländska där?

Kzmonova sa...

Jag nominerade dig som årets "blok" dvs. blogg som ska bli utgiven i bokform på: http://www.vulkanmedia.se/blok2009/

milton76 sa...

Spring utav bara helvete ... jag kommer nog att springa tätt bakom .. det är det som ger livet (mitt iaf) mening ..

FB-killen sa...

Mycket bra skrivet

Johan sa...

Kzmonova: Jag har redan nominerat Ge-Hå på http://www.vulkanmedia.se/blok2009/

Anonym sa...

det låter bra och jag är säker på att du kommer trivas på Ö:n. Dags för en fortsättning på sagoboksfarbrorn? :)

Gammelsvensk sa...

Stället verkar skitmysigt men du måste skämta när det gäller hotellet?

Anonym sa...

Aruba är fint, var där under några timmar förra vintern, åkte med en sån där skitstor färja från Royal Caribbean som stannade till vid ett antal öar, mkt trevligt. Men du kanske har fått nog av färjor?

roberth sa...

Ta med kådisar!

Jonas.Ö sa...

Aruba är helt underbart, du kommer inte att vilja åka hem när du väl tagit dig dit.