måndag 6 april 2009

Lycksele kommun - Del 3.

Jag fick en kompis där uppe. Anders hette han och var några år äldre än mig. Vi kom bra överens. Vi var av samma sort – fusk och mygel för hela slanten. Två tjejer, Lena och Julia, brukade umgås med oss. Eller ”hänga” med oss som ungdomarna säger idag.
De var norrlänningar. De var födda däruppe och kände inte till något annat än svår kyla och korta, ljusa sommarnätter. De hade mycket roligt åt mig under hela vintern. Jag gnällde och ylade ständigt över den förbannade kylan. När det äntligen blev sommar så gnällde jag över myggen.
En vecka i januari kröp temperaturen under trettio minusgrader. Jag vägrade att lämna mitt rum. Jag jobbade just då som besticksorterare på lasarettet. Jag ringde och sjukskrev mig. Jag klarade inte av att gå dit. Det var en halvtimmas väg dit. Jag skulle hinna frysa ihjäl.
Jobbet som besticksorterare var bra. Lycksele skröt med att ha norra Europas modernaste lasarett. Kanske var det så. Mitt jobb bestod i att sitta på en stol vid ett rullband. Med jämna mellanrum så dök det upp bestick eller steriliserade operationsverktyg. Jag plockade upp dem, kollade om de var ordentligt rena och lade dem sedan i olika fack och lådor. Inget mer.
Det var ett bra jobb. Man satt rakt upp och ned och försjönk i sina dagdrömmar. Ett av de bästa jobben jag har haft. Tiden gick fort utan att man behövde anstränga sig på något vis. Ingen tankeförmåga krävdes, ingen muskelkraft, ingenting. Man bara satt och väntade. Inte ens när lasarettet blev fullbelagt så var det stressigt.
Men det blev med det jobbet som med alla bra jobb, de rationaliseras bort. Man skär ned och sparar. De bästa jobben ryker först.
Idag finns inga bra jobb kvar. Idag ska man vara ung, vacker, intelligent och välutbildad för att få ett jobb. Dagens jobb kräver full tankeförmåga, kunskap och stresstålighet. Idag måste man engagera sig i sitt arbete.
Jag är halvgammal, ful och outbildad och blir helt snurrig i huvudet av stress. Engagemang kan jag bara stava till. Jag har jobb i alla fall.
-”Hur kan det komma sig?”
Frågade en kvinna mig för ett tag sedan. Jag sade att det nog berodde på min vinnande personlighet.
-”Ha! Ha!”
Det tyckte hon var kul.

Jag är medveten om att jag kanske ger en negativ bild av Lycksele och Norrland. Det är inte riktigt min mening. Så illa var det inte. Sommaren var fin. Jag tyckte att det var något trolskt med de ljusa nätterna, de långa avstånden och de oändliga raksträckorna mellan Lapplands kommuner. En natt så var vi på väg hem från Åsele. Vi hade varit på marknad. Åsele låg kanske tio-elva mil från Lycksele. Anders körde bilen. Jag satt i baksätet tillsammans med Julia. Jag var mycket full. Jag var på gott humör. Allt kändes bra.
Jag lade min hand över Julias hand och den fick vara kvar. Hon lutade sig mot mig. Hon var nitton år. Jag var tjugofem. Jag tittade ut genom bilrutan och såg de oändliga skogarna som susade förbi, den ljusa natthimlen. Det kändes magiskt. Jag hade en flaska sprit i andra handen.
Det var en magisk tid.
Jag bad Anders att stanna bilen. Jag behövde pissa.
Jag stod vid kanten av vägen. Det var knäpptyst. Det enda som hördes var mitt piss som forsade ner i diket. Det fanns inga människor, inga hus, ingenting. Jag stod mitt ute i vildmarken, mitt emellan Åsele och Lycksele. Det var minst fem mil i vardera riktningen till människorna. Till civilisationen och jobben. Till galenskapen.
Det var en miljö som var så långt ifrån min uppväxtmiljö som det var möjligt.
Det var ljummet i luften. Om bara några månader så skulle det vara en meter snö och svinkallt. Det var svårt att tänka sig. Då är inte jag kvar här längre. Minns jag att jag tänkte.
Jag tänkte en hel del den där ljusa natten, på en landsväg mitt uppe i Lappland.
Jag undrade varför jag flyttade omkring till städer jag inte ville bo i och sökte jobb som jag inte vill ha.
Jag visste inte då, men idag så tror jag att jag ville kompensera för något. Jag hade misslyckats med allting. Jag passade inte in någonstans. Utbildning sket jag i och jobben gick åt helvete efter ett tag. Jag ville visa för omgivningen att jag åtminstone försökte. Jag trodde faktiskt att det någonstans fanns ett jobb och ett liv som skulle passa mig. Det gjorde det inte. Men då, när jag var tjugofem år så hade jag ännu inte givit upp. Jag hade inte förlikat mig. Det skulle ta ytterligare några år innan jag blev vän med mig själv och accepterade att jag var den jag var.
-”Varför jobbar du med den här skiten? Det leder ju ingenstans!”
Det har jag fått höra från många människor.
Jag önskar att någon kunde ha talat om för mig vad ett jobb ska leda till - En stor, ångande skitkorv?
Jag hörde hur det knakade till bakom mig. Ut från skogen kom en flock med renar. Den största av dem stannade upp. Vi stod och tittade på varandra en stund. Det var första gången jag såg renar. De såg snälla ut.
Jag hade pissat färdigt men jag glömde stoppa tillbaka kuken. Jag stod och tittade den stora renen i ögonen. Kuken hängde ute på vädring.
Det var en magisk tid i en magisk värld.
Jag undrar vad renen tänkte om mig?

I augusti månad flyttade jag tillbaka till södern igen. Jag ville till Örebro eller Helsingborg. Jag gillar dom städerna. Det blev inte så. Antingen fick jag jobb men ingen bostad eller tvärtom, bostad men inget jobb.
Jag fick till slut jobb och en andrahandslägenhet i Stockholm. Jag hatar Stockholm. Jag blev inte långvarig där heller men det är en annan historia.

För några år sedan var jag uppe i Arvidsjaur och hälsade på. Min exflickvän hade släkt som bodde däruppe. Arvidsjaur ligger sjutton mil norr om Lycksele. Nästan promenadavstånd enligt lappländska mått mätt.
Tidigt på morgonen hoppade jag in i bilen och körde ut från Arvidsjaur. Jag hade hundratio mil hem. Det kändes fint. Jag gillar att köra bil.
På vägen hem så svängde jag in i Lycksele. Det var sig inte likt. Storgatan var omgjord till en gågata och Domusrestaurangen där jag brukade äta fanns inte längre kvar. Jag undrade om Anders bodde kvar, och Lena och Julia. Det gjorde de nog. De hade nog familj. Kanske hade de barn som var tonåringar. I Lappland bildade man familj tidigt.
Jag kommer aldrig att bilda familj.
Det känns bra.
Jag minns när jag flyttade från Lycksele. En morgon i slutet av augusti stod jag vid busstationen och väntade på min buss. Byte i Umeå, och därefter raka spåret till Stockholm. Mina vänner var med och tog farväl. Anders, Lena och Julia. De som jag brukade ”hänga” med.
Vi kom överens om att hålla kontakten. De skulle komma och hälsa på. De tyckte att det skulle bli spännande att få besöka södra Sverige.
Vi sågs aldrig mer.
Det är nitton år sedan. Jag vill inte möta dem idag. De har nog blivit gamla och feta. Jag vill att de ska finnas kvar i mitt huvud så som de en gång var, unga och oförstörda.
När jag körde ut från Lycksele så mötte jag en kommunbil. En av de få som finns kvar. Bakom ratten satt Stig. Han var sig lik. Han såg arg ut.
Ett stort släp var kopplat till hans bil. På släpet låg en jättelik hög med gamla tegelstenar. Stig drog fortfarande nitlotter.
Det var något som var sig likt i alla fall.

7 kommentarer:

Sebastian sa...

Hahaha fyfan, stackars Stig. Men fina minnen ändå.

Ankan sa...

Väldigt bra text det här. Dina reflektioner över livet är mer intressanta att läsa än texterna som bara handlar om kuken, fittan och fyllan.

Fast dom är bra dom med, annars skulle jag inte besöka bloggen flitigt :)

Johannes Almborg sa...

Härlig avslutning, på en trevlig berättelse GeHå... Visst är det skönt när vissa saker aldrig förändras. även om det bara är en sån simpel sak som att veta att det alltid är samma stackare som får kommunens nitlotter.

Peaches sa...

Det här var en riktig feelgoodtext. Den fick mig av nån anledning att le lite vemodigt åt svunna tider, även fast jag själv aldrig pissat i ett lappländskt dike. Men miljön var så fint beskriven. Nu mår jag bra.

Rambergsmannen sa...

Har bara varit norr om fjollträsk en gång, en lång jävla bussresa på massvis av timmar till Åre av alla förbannade ställen, det var gratis iaf, blev bjuden av företaget jag jobbade på då, gratis mat gratis sprit, skidor rör jag inte. Det som slog mig var hur förbannat tråkigt det är uppåtlands, bara jävla massa granar överallt, att det dessutom är vinter sjutton månader om året gör det knappast bättre. Nu vill dessutom kvinnan åka och karva dalahästar i sommar, måste absolut hitta nåt sätt att undvika det jävla muminträsket.

Uddevallare sa...

Jävligt bra GH!

Du borde skriva eller publicera dem igen om de finns, såna här betraktelser över all ställen du bott på:)

/Uddevallare

Herr Motvalls sa...

Jag skulle vilja läsa om hur hårdrockaren blev kär och mötte vad han trodde var sin livs kärlek, för att naturligtvis sedan gå åt helvete med pukor och trumpeter.